(Se även ”Med mina glasögon 5”, Tron, nyansats eller nyckel)

Bibelstudium i Vivalla den 9 december 2020

Människosonens ankomst

Tecken skall visa sig i solen och månen och stjärnorna, och på jorden skall hedningarna gripas av ångest och rådlöshet vid havets och vågornas dån. Människor skall förgås av skräck i väntan på vad som skall komma över världen, ty himlens makter skall skakas. Då skall man få se Människosonen komma på ett moln med makt och stor härlighet. När allt detta börjar, så räta på er och lyft era huvuden, ty er befrielse närmar sig.«

Liknelsen om träden som knoppas

Han gav dem en liknelse: »Se på fikonträdet och alla andra träd.  När de börjar knoppas, då förstår ni av er själva att nu är sommaren nära. På samma sätt vet ni när ni ser detta hända att Guds rike är ära. Sannerligen, detta släkte skall inte förgå förrän allt detta händer. Himmel och jord skall förgå, men mina ord skall aldrig förgå. (Lukas 21:25-33)

     I texten ovan befinner vi oss i den så kallade synoptiska apokalypsen. Denna består av Jesusord återgivna på ett besläktat sätt i såväl Matteus- som Markus- och Lukasevangelierna. Ämnet är tidens snara  slut och Människosonens återkomst i härlighet för att upprätta gudsriket. Denna apokalyps bildar en enhet för sig i evangelierna. Den anknyter mer till samtida judiska föreställningar om Messiasrikets snara ankomst än om övrigt material i de synoptiska evangelierna (Matteus, Markus och Lukas).

     Någon närmare textutläggning kräver inte textavsnittet ovan. Det dramatiska skeendet talar för sig själv. Inte heller behöver något sägas om Människosonen. Om att denne är den uppståndne Jesus som kommer tillbaka till jorden för att upprätta gudsriket råder inget tvivel.

     Inte heller råder det något tvivel om att detta skulle ske i närtid. Lärjungarna skulle inte hinna dö förrän allt skulle gå till sin fullbordan. ”…detta släkte skall inte förgå förrän allt detta händer”.

     Men så skedde som bekant inte. Jesu återkomst dröjde. Han har inte återkommit den dag som idag är.

     Och reaktionen på löftesorden som visade sig inte stämma har inte låtit vänta på sig. När orden ursprungligen sades och under den närmaste tiden därefter fungerade löftet om Jesu snara återkomst i härlighet som troseggande löftesord, men när uppfyllelsen inte inträffade  har löftesorden blivit till  trossänken.

     För mig har Jesu uteblivna återkomst varit bland det som  har lockat till tro på den obönhörlige guden, den gud som begränsar sin handlings-ram till naturlagarna men aldrig går utöver dessa. Ja till den Gud vars mest närliggande synonym är just naturlagarna.

     Stöd får detta tänkande av att de bibliska föreställningarna i den synoptiska apokalypsen dessutom mer smälter  samman med samtidens judiska föreställningsvärld än med ett budskap från Gud. Och därmed har Orden om Jesu snara återkomst mer  sått tvivel än tro.

     Bland dessa som skakats i sin tro finns alltså också jag. Bland oss gäller att vi tvingas kämpa för att kunna bevara vårt fäste i Gud. Viker vi undan faller vi tillbaka på den ofruktbara tron på en Gud som begränsas till att vara  obönhörlig och opersonlig, en Gud som upprätthåller naturlagarna och sen nöjer sig med detta.

     Min egen lösning har blivit troskoncentration. Jag har tvingats koncentrera mig på det i Guds ord som för mig uppenbart är av gudomligt ursprung. Detta uppenbara är för mig den Kristus som i liv och död tjänade Gud genom att tjäna människorna. Mitt i all sin egen bundenhet till tiden, mitt i alla samtida föreställningar som också Kristus var en del av, framstår denne Jesus Kristus för mig som den ende. 

     Först mot den bakgrunden kan jag leva med att Gud tycks mig obönhörlig som vore Gud ett med naturlagarna, leva med att mycket, ja det mesta i den Heliga skrift är färgat av sin tid och sin tids föreställningar. Jag kan t o m ta till mig orden om Jesu snara återkomst, men nu i omtolkad gestalt, när nämligen den tanken hjälper mig att tydligare förbinda Jesus med Gudsrikets närvaro och bättre ta vara på den nådatid som är mig given.

(Se även ”Med mina glasögon 5” 49 20 Kärlekens skörhet och trons)

Bibelstudium i Vivalla den 2 december 2020

Tiden lider

Ni vet ju ändå vad tiden lider: det är dags för er att vakna. Ty nu är vår räddning närmare än när vi kom till tro. Natten går mot sitt slut och dagen är nära. Låt oss då lägga av oss mörkrets gärningar och ta på oss ljusets rustning. Låt oss leva värdigt, som det hör dagen till, inte med festande och drickande, inte med otukt och orgier, inte med strider och avund. Nej, ikläd er herren Jesus Kristus, och ha inte så mycket omsorg om det jordiska att begären väcks. (Rom 13 v 11-14)

     Att ikläda sig Kristus är det ena, att ha omsorg om det jordiska det andra. Först om att ikläda sig Kristus. För mig är uttrycket ett överlägset sätt att definiera en kristen. Hon har iklätt sig Kristus som Paulus påstår i Galaterbrevet (Gal 3:27)  eller som han skriver här som en uppmaning, ikläd er Kristus. Detta senare som en påminnelse om att livet i Kristus inte är självklar besittning, att vara kristen förutsätter ständig förnyelse.

     Att låta sig iklädas eller uppfyllas av Kristus är det på vilket allt hänger. Allt det andra, tron, övertygelsen, vissheten ser jag som en följd av detta enda att vara iklädd Kristus.

     Vänder man på det hela och låter tron, övertygelsen och vissheten vara det första kommer Kristus ofelbart i andra hand. Men Kristus får inte komma i andra hand. När så sker leder det till att kristen tro blir en variant på mycket, inte något unikt bland det myckna.  

     Sen till Paulus indirekta definition av dem som inte är iklädda Kristus. Dessa förutsätts ha sin förankring i omsorgen om det jordiska. ”Mycket omsorg om det jordiska” som Paulus uttrycker det väcker begär, som i sin tur leder till ”otukt, orgier, strider och avund”.

     För mig är detta mitt i prick. Jag känner igen mig. När jag är iklädd Kristus lever jag på ett visst sätt, när jag fastnat i det jordiska på ett annat. Däremot när jag i kärlek till Kristus handhar det jordiska, till och med älskar detta jordiska, blir mitt liv sådant som det är menat att vara.

     Så långt det hos Paulus som inte låter sig ruckas på av vare sig tid eller omständigheter. Men det finns också annat i texten ovan, sånt som är bundet av tid och omständigheter. Sånt som kan vridas och vändas, som kan vara rätt eller fel beroende på omständigheter.

     Som att det är uppenbart att Paulus tog miste om Jesu snara återkomst. Det kom ingen Jesus tillbaka i närtid hur mycket Paulus och hans samtids kristna än trodde det. Med den uppskjutna återkomsten försvann en av de kristnas drivkrafter. I dess ställe kom vana, livsstil och yttre kännetecken. Det  blev också, och det är det positiva i det hela, lättare att frigöra sig från Paulus maningar tidigare i kapitlet (Rom 13 1-7) att i allt lyda överheten, en överhet som enligt Paulus var tillsatt av Gud. 

     Mycket är att säga om dessa Paulus tankar om överheten, både det som är positivt och det som är negativt, men detta inte här. Jag nöjer mig med att koppla Paulus tankar om överheten till hans tro på tidens snara slut och Jesu återkomst. Att lydnaden för överheten var ett måste  när Jesu återkomst stod för dörren, är uppenbart. Det fanns annat att tänka på än att kriga mot överheten.

     Summan av denna min utläggning blir att det finns somt hos Paulus som jag som kristen inte kan vara utan, men också annat som kan diskuteras. 

(Se även ”Med mina glasögon 5” 48 20 Om att tygla tidsandan)

Bibelstudium i Vivalla den 25 november 2020

Sedan kommer slutet, när han (Kristus) överlämnar riket åt Gud, fadern. Då har han förintat varje välde och varje makt och kraft, ty han måste härska tills han har lagt alla fiender under sina fötter. (Paulus i 1 Kor 15:24 f)

     Bilder, visioner, föreställningar tillhör livet, hör till livets förutsättning. Bilderna, när de är ideala smälter samman med upplevd verklighet och skapar i sin tur ny verklighet. Så går livet vidare med ständigt nya bilder och ständigt ny verklighet.

     Detta gäller generellt, är inte en speciallära för oss bekännande kristna. Det specifika med oss är eller borde vara är vårt sammanhang, vårt sammanhang med Kristus och de bilder denna förbindelse skapat. 

     I dag för bildtänkandet oss bibelläsare till Paulus och till dennes vision av slutet, tillvarons slut. I denna vision är den uppståndne i blickpunkten och dennes uppgift att på jorden förinta ”varje välde och varje makt och kraft tills han har lagt alla fiender under sina fötter”. Detta förintande sker i den Allsmäktiges tjänst.  

     Denna vision av tillvarons själva final, ger i få ord klarhet över Kristi livs sammantagna mening. Allt denne gjort och gör syftar till att  bekämpa det onda och det som en tjänst åt Gud, en gudstjänst.

     I några korta ord och med bildens tjänst  blir Jesu uppgift klarlagd, allt i ett från Jesu liv till hans död och uppståndelse. För mig  blir det en  bild som håller för att smälta samman med min upplevda verklighet, ja som förtydligar även min livsuppgift i tidens växlingar.

     Min bild av relationen Gud/Jesus blir dessutom på en punkt klarare. Jesus stod i Guds tjänst, hans uppgift var att bekämpa det onda.   

     Kristus stod  i den Allsmäktiges tjänst, i Guds tjänst, varifrån har Paulus fått den insikten? Den hade överväldigat honom i hans möte med den uppståndne men också förtydligats genom förnyad läsning av Skriften, i det här fallet Psaltaren. 

     Där hade han läst bland annat den åttonde psalmen. I denna talas om människans höga uppgift som förvaltare av den värld som är Guds. Människan blir ”nästan till en Gud”, krönt med ära och härlighet. Allt blir av Herren Gud lagt ”under dennes fötter” (Ps 8:7)

     Denna psalmistens bild av verkligheten  har många tagit till sig, detta oavsett om de hämtat sina visioner från bibeln eller inte. Bilden av människan som nästan en Gud har varit på gott och ont. På gott när den värnar om livet, på ont när den lett till mänskligt övermod. I mänskligt övermod har de värsta överträdelser tillåtits att ske. Mänskligt övermod och mänsklig härsklystnad har i själva verket blivit det i världen allt överskuggande problemet.

     Men i Paulus läsning av psalmen är de onda följderna övervunna. Denne knyter psalmens vision av den ”till nästan en Gud” blivna människan till Kristus. Denne är den sanna människan, den psalmistens människa som skall förverkliga Guds uppgift att  i Guds tjänst bekämpa ondskan. 

     Människan, d v s du och jag, är förvisso nästan gudaväsen, men vi är det i Kristus. Vi behöver formas i Kristus och av Kristus för att kunna förverkliga vår av Gud givna uppgift.

( Se även ”Med mina glasögon 5”, 47 20 När det gör för ont)

 Bibelstudium i Vivalla den 18 november 2020

Rannsaka mig, Gud, och känn mina tankar, pröva mig och känn min oro, se om min väg för bort från dig, och led mig på den eviga vägen. (Ps 139:23 f)

     Texten ovan är slutorden i psalm 139 där den fromme psalmisten vädjar till Gud om att bli prövad för att sedan bli ledd in på den livsväg som är evig. 

     Psalmen i sin helhet är en märklig bekännelse. Den speglar fromhetens både fram- och baksida. Den är både till hjälp och till ett varnande exempel. Psalmisten är en förebild i sin kunskap om Gud, samtidigt drar han konsekvenser av sin gudstro som är avskräckande. Både det ena och det andra speglar fortfarande i dag fromhetens väsen. Av Gud berörda människor kan snudda vid hisnande sanningar samtidigt som de blottar ett inre som är gudstrons motsats.

     Först låter vi psalmistens fromhet tala.

Herre, du rannsakar mig och känner mig. Om jag står eller sitter vet du det, fast du är långt borta vet du vad jag tänker. Om jag går eller ligger ser du det, du är förtrogen med allt jag gör. Innan ordet är på min tunga vet du, Herre, allt jag vill säga. Du omger mig på alla sidor, jag är helt i din hand. (Ps 139 v 1-5)

     Längre än så går det inte att komma för den som funnit att bakom allt som äger liv finns ett tillvarons Du som både skapar och uppehåller. Skapandeprocessen må vila  i dunkel för en dödlig, uppehållandet däremot väcker förundran. Detta Guds uppehållande verk sträcker sig ända till kunskap om allt  mitt. Jag är omsluten av Gud. Varje försök att avskära något från Guds inflytande är att förneka Gud, förneka tillvarons du. För att ta det personligt. Jag lever idag i förtvivlan. Det käraste jag har håller på att tas ifrån mig. Min hustrus demens tycks obotlig. Otro för mig vore att skära av min hustrus öde från Guds vilja. Även hon är omsluten av Gud.

     Detta om psalmistens insikt i Guds väsen. Nu till det avskräckande i hans fromhet. Detta avskräckande avslöjas när psalmisten drar konsekvenserna av sin kunskap om Gud. Den Gud som känner allt borde döda alla dem som motverkar Gud i sin ondska.

Döda de onda, Gud! Låt mördarna försvinna, de som trotsar dig med sina ränker och fåfängt höjer sin röst mot dig. Skulle jag inte hata dem som hatar dig, Herre, och avsky dem som reser sig mot dig? Jag hatar dem med glödande hat, mina fiender har de blivit. (Ps 139: v 19 ff)

     Detta är gudskunskapens, tycks det, eviga baksida. De fromma drar felaktiga slutsatser av den insikt de äger. Det de fått av kunskap och resurser att brukas i gott syfte vänds till dess motsats. Deras fromhet vänds till vapen mot dem som står dem emot. Själv har jag erfarit det i mitt eget inre. Jag har känt fromhetens förvändhet i min egen själ. Även jag har hatat. Men tydligare än i mig själv har jag erfarit detta hat hos andra som kommit längre på fromhetens väg än jag själv. Deras fromhet har förvandlats till projektiler riktade mot andra. Och det inför mina ögon.

     Vad finns då att ta till inför allt detta annat än att göra som psalmisten som slutar sin psalm med dessa ord.

Rannsaka mig, Gud, och känn mina tankar, pröva mig och känn min oro, se om min väg för bort från dig, och led mig på den eviga vägen. (Ps 139  v 23 f) 

(Se även ”Med mina glasögon 5”, 46 20 Med det brutna nyckelbenet vände det.)

Bibelstudium i Vivalla den11 november 2020

Ty allt som leder till liv och gudsfruktan har hans gudomliga makt skänkt oss genom kunskapen om honom som i sin härlighet och kraft har kallat oss. Han har gett oss sina stora och dyrbara löften, för att ni tack vare dem skall bli delaktiga av gudomlig natur sedan ni kommit undan det fördärv som begäret drar med sig i denna värld. Sök därför med all iver att till er tro foga styrka, till styrkan kunskap, till kunskapen självbehärskning, till självbehärskningen uthållighet, till uthålligheten gudsfruktan, till gudsfruktan broderlig omtanke och till omtanken kärlek. Ty om allt detta finns hos er och får växa till blir er kunskap om vår herre Jesus Kristus inte overksam utan bär frukt. (Petrus andra brev kap 1 v 3-8)

     Andra Petrusbrevet är sent. Det är ett andra generationens brev och den nya generationen kristna tampas med delvis andra problem än den första. Till vår nytta sker det. Deras problem är i långa stycken likartade våra.

     Låt oss ta det kort och gott och rakt på. Det ena handlar om att få, det andra att ta hand om. Vad vi fått är kunskapen om honom som i sin härlighet och kraft har kallat oss, med andra ord Kristus. Det andra är att det inte är lätt att hålla fast vid sin kallelse. Det blev inte riktigt som vi tänkt oss det. Trons liv blev ingen dans på rosor ens för oss som lovat vår frälsare lydnad. Nya omständigheter trasslade till det för oss. Bibelns verklighet visade sig inte fullt ut vara min verklighet.

     Vad då göra? Skall vi fortfarande envisas med den lutherska metoden att låta allt utgå från Gud och sen lita på att allt skall ordna sig. Jag föreställer mig att det är så vi gör när våra präster ständigt återberättar bibelns berättelser och sen anpassar dem till nutid. Sällan spills ett ord på andlig disciplin och uthållighet. Sånt överlåter vi till metodisterna. Bara så att dessa blivit så få i vårt land att de inte längre märks.

     Nog skall vi även fortsättningsvis låta allt gott bero av Gud. Det är ju själva poängen med kristendomen att vi förskjuter centrum från oss själva till Gud. Vårt trumfkort är oöverträffat när vi hävdar att vi inte kan skapa oss själva.

     Men det skulle behövas metodister som också påvisar nödvändigheten av att ta hand om det vi fått. Se på idrottarna. Sina resultat når de först efter självuppoffrande träning. Till talangen måste läggas självuppoffring.

     Låt oss se vad det är Petrus sagesman bjuder oss i detta stycke. En hel räcka åtgärder radar han upp. Till tron skall läggas (eller som jag som lutheran hellre säger fogas) styrka (dvs kraftfull tro), och till styrkan kunskap och sen självbehärskning, uthållighet, gudsfruktan, broderlig omtanke och som toppen på det hela kärlek.

     Skulle man göra som Petrus sagesman föreslår kom församlingen att bli  lik ett andligt träningsläger. En föga lockande tanke måhända om man inte förstått att det hela syftar till att broderlig omtanke och kärlek upprättas.

     Har vi nämligen för ögonen att vår andliga träning syftar till att ge rum för nya människor i vår gemenskap är allt lugnt. Detta särskilt om vi genom vår andliga övning skapar livsrum för dem som behöver vår gemenskap för att kunna leva. 

( Se även ”Med mina glasögon 5” 45 20 Heligheten sedd nerifrån)

Bibelstudium i Vivalla den 4 november 2020

(Profetiska ord till Sion)

Solen skall inte mer vara ditt ljus om dagen och månen inte lysa dig med sitt sken. Nej, Herren skall vara ditt eviga ljus, din Gud skall vara din härlighet. (Jesaja 60:19)

När Herren vände Sions öde, då var allt som om vi drömde: vi skrattade, vi sjöng av glädje, och jublet steg från våra läppar. Då sade man bland folken: Herren har gjort stora ting med dem! Ja, Herren gjorde stora ting med oss, och därför var vi glada. Herre, vänd vårt öde, liksom du ger liv åt bäckarna i Negev. De som sår under tårar skall skörda med jubel. Gråtande går de och sår sin säd. Jublande kommer de och bär sina kärvar. (Ps 126)

     Både  i det ena och det andra bibelordet är Sion tilltalat. Sion, det står i bibeln för tempelklippan, för templet, för Jerusalem, för det utvalda folket. I Nya testamentet är Sion t o m  en av beteckningarna för den kristna kyrkan. Själv går jag ändå längre. För mig just nu är orden ovan ett tilltal till mig och de mina. 

     Det som är den andra delen av mig själv, det käraste jag har, håller nämligen på att glida från mig. Den dag kan komma då hon inte längre känner igen mig. I vemod betraktar jag förvandlingen.

     Tröst ger mig då orden om ljuset. Det ljus som i livet tycks lysa av egen kraft, det betyder av hjärta, hjärna och av en frisk kropp, skall visserligen slockna. Men det finns ett annat ljus som skall lysa när det egna ljuset är utblåst, Guds ljus. I Gud har jag då mitt liv. I Guds omsorg lever då den jag älskar.   

     Jag gråter när jag skriver det här. Gråter när jag i min ensamhet läser psalm 126 i Psaltaren och finner att även psalmisten gråter. ”Gråtande går de och sår sin säd”, läser jag.

     Gråter därför att Sion drabbats, Sion det utvalda folket, psalmisten själv. Psalmistens läge är som mitt förtvivlat.  

     Så kommer denna för bibeln så unika dubbelhet. Mitt i gråten jublar han. Det är som levde psalmisten samtidigt  i en verklighet där  Herren redan gjort stora ting. Sions öde är redan vänt. Gråten är redan utbytt mot jubel.

     Och jag känner igen mig i denna dubbelhet. Min tro är förankrad i denna dubbelhet där redan samtidigt är ännu inte.  

     För mig är det inte beklagansvärt att leva i denna dubbelhet där jubel och förtvivlan lever sida vid sida, där tron och otron växelvis har sitt grepp om mig. Jag vill inte bli kvitt vare sig mitt jubel eller min förtvivlan. Jag vore omänsklig om det ena utplånade det andra, t o m oförmögen att leva. Ständig förtvivlan skulle döda mig men också ständigt jubel. Det inte bara tror jag, det vet jag. Vittnesbörden omkring mig är otaliga.

     T o m Jesus vittnar. Jesus förstådd som den ständigt suveräne, den ständigt segrande, den ständigt övervinnande, förlorar i närhet. Han kan aldrig bli ett med den förtvivlan som världen är uppfylld av. Jesus förstådd som enbart dödlig människa vars enda förtjänst är hans inkännande sinne, kan aldrig bli min frälsare.

(Se även ”Med mina glasögon 5”, 44 20 Omgivningens tryck)

Bibelstudium i Vivalla den 28 oktober 2020

Tack till Gud

Jag tackar Gud, som jag liksom mina förfäder tjänar med rent uppsåt, och minns dig ständigt i mina böner, dag och natt. Jag minns dina tårar och längtar efter att få se dig igen för att fyllas av glädje. Jag har blivit påmind om den uppriktiga tro som finns hos dig och som fanns redan hos din mormor Lois och din mor Eunike; jag är viss om att den finns också hos dig. (Till Timotheos Andra brevet kap 1 v 3 ff)

     I den kulturkrets som återspeglas  i de sena nytestamentliga breven (bl a dagens text, det  betyder översatt till nutid ungefär Israel, Palestina och det nuvarande Turkiet) dominerade det grekiska tänkandet. Härskade gjorde Rom och judarna som levde i minoritet över hela området kämpade mer än annat för att få behålla sin egenart. I skuggan av detta växte kristna församlingar upp. Deras förankring var judisk men deras läsning av de heliga skrifterna gjorde dem gränsöverskridande. Allt förstod de utifrån Kristus och genom den förståelsen vann de också anhängare bland icke-judar.

     Bland dem som stod i spetsen för en av dessa kristna församlingar fanns Paulus medarbetare Timotheos. Det är till honom Paulus vänder sig i sitt brev. Hans inledningsord återfinner ni i texten ovan.

     Det sägs att de sena nytestamentliga breven, f a de  så kallade pastoralbreven, är efterskrifter. De är skrivna av pauluslärjungar och återspeglar därigenom inte enbart Paulus tankar utan också hur hans efterföljare tänkte. Det må vara hur som helst med den saken. Men maken till det äktkristna i texten ovan får man leta efter.

     Först om bönen. Här är den sprungen ur Paulus längtan efter att få möta en person han håller kär. Denna längtan är så stark att den ständigt finns med i Paulus undermedvetna. Den ligger där som som både outtalade och uttalade tankar. Paulus kallar dessa tankar böner. Ständigt ber han för Timotheos, d v s ständigt är Timotheos  närvarande i hans inre.

Så kan det sannerligen fortfarande vara. Själv lever jag i en svår tid. Min hustru är svårt sjuk, förvirrad och skadad. Hon tas omhand i ett  boende där hon sköts dag som natt. Ständigt tänker jag på henne. Och mina tankar är att likna vid böner, ja är böner. Mina vänner stämmer in. En del av dem säger, jag tänker på er, andra jag ber för er. Flera av dem blandar ihop det ena med det andra. Precis som Paulus. Tankar kan alltså vara böner.   

     Och sen textens mormor Louis och textens mor Eunike, båda judinnor. Eunike, Timotheos mor, var gift med en grek får vi lära oss när vi läser Apotlagärningarna kap 16. Dessa två kvinnor tillhörde den kristna församlingen och det betydde att de tydde såväl den heliga skrift som verkligheten omkring dem utifrån Kristus. Med andra ord trodde de.

     Paulus säger om deras tro att den var uppriktig. För säkerhets skull har jag kontrollerat i den grekiska texten och funnit att det ord som används också betyder oförställd, genuin och mer än annat inte hycklande.

     För mig betyder det kristen tro när den är som bäst. Alla funderingar om det rimliga i tron blir oväsentliga liksom alla tankar om trons förträfflighet. Det är bara en sak som gäller och det är att förstå verkligheten utifrån Kristus, ständigt läsa verkligheten utifrån denne Kristus och sedan vila och verka utifrån detta. För att göra det behöver man inte vare sig försvara sig eller förställa sig. Det är bara att leva.

(Se även ”Men mina glasögon 5” 43 20 Ensamhet ja, individualism nej)

Bibelstudium i Vivalla den 21 oktober 2020

I tro tågade folket genom Röda havet som på torra land, men när egypterna försökte dränktes de. Genom tron föll Jerikos murar sedan man hade gått runt dem i sju dagar. Genom tron undgick skökan Rachav att dödas tillsammans med dem som vägrade tro, ty hon hade tagit emot spejarna som vänner. Behöver jag säga mer? Tiden räcker inte till för att jag skall kunna berätta om Gideon, Barak, Simson och Jefta, om David och Samuel och om profeterna. Genom sin tro kunde de besegra kungariken, utöva rättfärdighet och få löftena uppfyllda. De kunde täppa till lejonens gap, (Hebr 11:29-33)

     Texten ovan är hämtad från Hebreerbrevets ”troskapitel”. Det är tro för hela slanten i detta kapitel.  Eller mera precist uttryckt berättas det om troshandlingar. Det för dessa troshandlingar specifika är att de leder framåt, att de innebär att Guds vilja förverkligas. 

     Eftersom innehållet i Hebr 11 tvingar fram den tolkningen förstår jag de inledande orden i detta kapitel annorlunda än bibelöversättarna. Jag översätter inte tron är grunden som deras förstaval lyder utan tron innebär ett förverkligande i enlighet med deras andraval anfört i notapparaten. I vilket fall som helst ger hela kapitel 11 i Hebreerbrevet exempel på detta trons förverkligande.

     Vad var det då som förverkligades? Den väg som i slutändan ledde fram till Kristus, lyder svaret. Detta genom troshandlingar där ändamålen ofta helgade medlen och där brutalitet och svek tillhörde ordningen. Vad sägs om att egypterna dränktes, att skökan Rachav inte minst hjälpte spejarna för att hon själv vann på det. För att inte tala om det våld som låg bakom kung Davids alla segrar.

     Det är bara att erkänna att det är på det sättet, d v s att vägen fram till Kristus är randad inte enbart av det som kan betecknas som gott utan också av mycken orättfärdighet. Erkänner jag inte det utan låter texten ovan i allt bli förebildlig är det fara värt att jag tror att det fortfarande är legitimt att handla som exempelvis skökan Rachab. Det betyder att även orättfärdiga medel är tillåtna bara den kristna saken gynnas av det. Jag har sett nog av sådant i mitt nu långa liv som kristen.

      Men i sak har Hebreerbrevets författare  rätt. Hans exempel är korrekta. Trons väg förverkligades genom hans trosförebilder. Deras verk ledde fram till trons fullkomnare Kristus.

      Men i och med Kristus är det inte längre tal om att ändamålen får helga medlen. Hans eget exempel pekar i helt annan riktning. Segern vinns inte genom yttre kraft utan genom självutgivande. Trons väg blir i fortsättningen offervägen. Inte ens tillåts jag som kristen att i allt vara solidarisk med mina egna. Kristus stod inte alltid på de egnas sida utan också på de andras.

     Själv läser jag även bibeln med kritiska ögon. Mina egna ”Kristusglasögon” uppmuntrar mig att göra detta. För mig är bibeln Guds ord inte på grund av dess etiskt/moraliska perfektion utan därför att den i slutändan ledde fram till Kristus.

     Nog kan även jag som många av de mina dölja det brutala och många gånger orättfärdiga i särskilt gammaltestamentliga texter genom diverse omtolkningar. Men när jag gör det anger jag alltid att det är Kristus som tvingat mig till detta, inte textens egna sakliga innehåll.

(Se även ”Med mina glasögon 5”, 42 20 Det sanna är evigt)

Bibelstudium i Vivalla den 14 oktober 2020

Må nu Gud hjälpa mig att klä min insikt i ord och göra mina tankar värdiga hans gåvor. Ty han är vägvisaren till visheten, och det är han som leder de visa rätt. Av honom eror både vi själva och våra ord, all tankeförmåga och all yrkesskicklighet. (Salomos vishet kap 7 v 15 f)

   Texten ovan är hämtad från Salomos vishet, en bok som tillhör apokryferna, eller som det också heter ”Tillägg till Gamla testamentet”. Kung Salomo föreges vara författaren. I själva verket har vi att göra med en vishetsskrift, skriven av en lärd och upplyst jude från Egypten som levde ungefär samtidigt med Jesus.

     Boken ger redan vid en ytlig läsning aha-upplevelser genom sin moderna approach. Frågorna om liv, död, evigt liv/livets förgänglighet tas upp på ett sätt som vore det idag. Samtidigt känner åtminstone jag starkt främlingskap när den lärde juden försöker bevisa att Gud skapar rättvisa redan i detta livet. Jag är bränd inför sådant tal från samtal med kristendomsförsvarare i min allra närmaste omgivning.

     Kärnan i boken utgöres av tal om visheten i betydelsen insikt i livets hemligheter. Och detta tal vilar i grundinsikten att allt människan fått är gudagåvor som vi är satta att förvalta. 

     Denna grundinsikt är i dag själva trumfkortet vi troende har i livssynsdebatten. För vem kan förneka att livet är oss givet, att livet ytterst är en gåva. Frågan är ju inte om livet är en gåva, frågan är vad vi skall kalla gåvogivaren.

     Pseudosalomo, låt oss kalla författaren till Salomos vishet detta, förutsätter att alla hemligheter i himlen och på jorden kan lösas upp och förstås. Den som äger lösningen är Gud som gett människan ett instrument så att även hon skall kunna fatta det annars obegripliga. Detta instrument kallar Pseudosalomo ”visheten”.

     Pseudosalomo tror sig kunna vittna om att han redan fått del av denna vishet. Han vet redan det mesta om ”världens byggnad och elementens verkningar”. (Salomos vishet 7:17 b). Ack hur fel hade han inte. Det han trodde var slutgiltig insikt var bara inledningen. Det vet vi sena tiders barn.

     Men grundinställningen måste vara riktig. Det finns svar på livets gåtor och den som äger svaret är ytterst Gud. För att vi människor skall kunna hantera dessa gåtor behöver vi vishet, en vishet som gör att vi förbehållslöst kan ta itu med livets frågor, stora som små, vardagliga som övergripande. På alla områden är vi satta att göra detta. Det tillhör vårt privilegium som människor.

     Men nu till det som skiljer Pseudosalomo från andra visa, särskilt visa i vår egen tid. Dessa som vet mer än vad vi andra dödliga förmår fatta, sätter till skillnad från Pseudojesaja  sin tillit till egen slutledningsförmåga och låter Gud hamna vid sidan om.  

Jag föreställer mig att en Pseudosalomo av idag nog skulle vara stolt för sin egen vishet. Men inte ett ögonblick skulle han glömma bort att tacka Gud för de gåvor han fått. Han skulle också ständigt be tillvarons skapare och uppehållare om ny insikt, f a om nåden att bli värdig allt det han/hon förmått famna av nya kunskaper och insikter. Ty ett vet Pseudosalomo med glasklar insikt, att han själv inte är Gud. 

(Se även ”Med mina glasögon 5”, 41 20 Om att tampas med ”storords” baksida.)

Bibelstudium i Vivalla den 7 oktober 2020

När en människa gått bort, var finns hon då? Om än vattnet tar slut i havet, floderna sinar och torkar ut, reser sig aldrig en död igen. Förr skall himlen rämna än han vaknar, aldrig väcks han ur sin sömn. (Job 14:11 f)

Lova Herren, min själ, minns allt det goda han gör: han förlåter alla mina synder och botar alla mina sjukdomar, han räddar mig från graven och kröner mig med nåd och barmhärtighet, (Ps 103: 2 ff)

     Både det ena och det andra återfinner jag i bibeln, både räddning från graven och bitter klagan över den obönhörliga döden. Den olycksdrabbade Job vittnar om det ena, den fromme psalmisten om det andra. Själv har jag tagit båda vittnesbörden till mitt hjärta. Jag hoppas på det ena men fruktar det andra. Och med såväl Job som med psalmisten har jag det gemensamt att jag inte ett ögonblick tvivlar på att allt beror av Gud. Skillnaden mellan Job och psalmisten var att den ene trodde, den andre misstrodde.

     Nu finns det förstås mer som förenar Job med psalmisten än att båda hade en relation till Gud. Låter man bara psalmisten sjunga ur sig hela sin lovsång märker man samhörigheten. Dennes ord  i psalm 103 om räddning från graven har en fortsättning som visar att det visst inte är självklart att ens psalmisten tror på evigt liv. Han talar i fortsättningen om att människans dagar är som gräset och han vittnar om att livet liknar gräset. Det kan bli till intet av vinden som sveper fram.   

     Skall sanningen fram var tron på liv efter döden okänd för de fromma  långt fram i gammaltestamentlig tid. De frommas liv med Gud var ett liv här och nu. Om tillvaron efter döden hade de inga klara föreställningar. Sanningen var som den syntes vara, människan dog när hennes tid var ute, hon som allt av Gud skapat.

     Samtidigt kunde psalmisten och med honom hans samtids fromma inte sätta punkt med tal om vind som svepte bort allt levande. Han måste få tala om något som var större än naturfenomen. Han hade ett inre tvång att få tala om det högsta av allt Guds nåd. Därför brister han ut i: ”Men evigt varar Herrens nåd mot dem som fruktar honom. Hans trofasthet når till kommande släkten”. (Ps 103:17)

     Ur erfarenheten av denna överväldigande nåd föds i sinom tid tankar om att denna Guds nåd inte låter sig nöja med att fortplantas till kommande släkten. Den kan bevara t o m det som varit och de som varit. I Gud är de bevarade, i Guds levande åminnelse.

     För mig är föreställningen om Guds nåd huvudstråket i utvecklingen mot tron på evigt liv. Denna tro är för mig inte sprungen ur tron på en odödlig själ. Detta därför att själen i sig själv inte är odödlig.  Odödlig är Guds nåd, den nåd som rymmer både dem som levat och dem som lever.

     Så långt hade psalmisten ännu inte nått. Guds nåd skulle fortplantas till andra släkter. Den var för honom ingen aktiv kraft i alla dem som redan levt sina liv. 

För mig är Kristus mer än annat själva uttrycket för vad Guds nåd är och står för, hans uppståndelse mindre tecken på ett under än en manifestation av den Guds nåd som inte sätter gräns vid döden.