Bibelstudium Vivalla  den 23 okt 13

13Jag hotas från alla håll av olyckor utan tal. Mina synder har hunnit upp mig, jag förmår inte se dem. De är fler än håren på mitt huvud, och modet sviker mig. 14Jag ber dig, Herre, befria mig! Herre, skynda till min hjälp! 15Skam och smälek må drabba alla som vill beröva mig livet. Låt dem vika tillbaka med vanära, de som vill mig ont. 16Må de rysa av skam, de som nu skrattar hånfullt åt mig. 17Men alla som kommer till dig skall jubla av glädje över dig. De som längtar efter din hjälp skall alltid säga: ”Herren är stor.” 18Jag är betryckt och fattig. Herre, skynda till mig! Min hjälp och min räddare är du. Min Gud, dröj inte! Psaltaren 40:13-18

Är inte detta hela havet stormar, så säg!  Och inte det minsta ställt till rätta, om man läser som det står.  Trots det hör dessa ord från Psaltaren hemma i bibeln, där annars så mycket är ställt till rätta. Gamla testamentet är redigerat så att det regelmässigt går en rak linje mellan gudsfruktan och framgång. De kungar som dyrkar den ende sanne Guden går det väl, däremot illa för dem som förfaller till avgudadyrkan. I Nya testamentet är det inte lika rätlinjigt. Det gick sannerligen inte alltid väl för vår frälsare, tvärtom. Dock finns också där en rak linje; Jesu omsorg, kärlek och hans gudsfruktan  är alltigenom rätlinjig. Och syndar gör han aldrig.

Men för den fromme i Psaltaren är allt ett enda kaos. Psalmisten känner sig oren inombords. Han inser sin egen syndiga läggning, men förmår inte göra sig kvitt den. Självförtroendet sviktar. Aggressioner och hatkänslor mot äkta eller inbillade motståndare väller fram. Må dessa hemska människor bli straffade, anar jag att han mumlar.

Och ändå platsar psalmen i bibeln. Hur kan det vara så? Det beror på ett enda, att psalmisten kastar sig mot Gud och ber om hjälp. Han gör det utan att äga några garantier. Psalmisten hänvisar varken till gudsbevis eller uppenbarelser,  önskar bara att Gud skall skynda sig.

Jag känner igen mig själv i psalmisten, detta särskilt när jag är upprörd över att ha blivit förbisedd eller orättvist behandlad. Jag anar till och med att något liknande gällde Jesus. För ni tror väl inte att det var på låtsas Jesus på korset ropade: Min Gud, min Gud varför har du övergivit mig.

Är det månne så att den väsentliga skiljelinjen här i livet går mellan dem som ropar till Gud om hjälp och dem som slutat ropa?

Bibelstudium Vivalla 16 okt 13

2Gud reser sig, hans fiender skingras, hans motståndare flyr undan. 3Som röken virvlar bort, som vaxet smälter för elden förgås de onda inför Gud. 4Men de rättfärdiga gläds inför Gud, de fröjdar sig och jublar av glädje. 5Sjung till Guds ära, lova hans namn, hylla honom som rider på molnen! Herren är hans namn, jubla inför honom, 6de faderlösas fader, änkornas försvarare, Gud i sin heliga boning. 7Gud ger de ensamma ett hem och de fångna frihet och lycka, men upprorsmännen får bo i öknen. (Psaltaren 68:2-7)

Sällan refererar jag till Frälsningsarmén. Men idag gör jag det. För nog är Frälsningsarmén krigisk, det säger ju redan namnet. Men ingen har väl någonsin misstänkt att frälsningssoldater skulle ta till våld. De krigar med andra medel. Det gör också den Gud jag lärt känna genom Jesus. Nog krigar den Guden men inte med vapen.

Med Frälsningsarmén och Jesus för ögonen läser jag den triumfatoriska inledningen till Psalm 68.  Dessutom som en framtidsvision, en sann bild av den verklighet som en gång ofrånkomligt väntar mänskligheten. Gud, de faderlösas fader, änkornas försvarare, går segrande fram. Och all ondska försvinner. Det försvinner som vaxet som smälter för elden, och de onda, eller det onda i oss tvingas bort och förskingras och de fångna får frihet och lycka.

Psaltaren 68 läser jag alltså som en framtidsvision. Det är mycket i bibeln som först får mening och sammanhang om det läses som just visioner.

Visioner kan vi inte leva utan, klara visioner, som tydligt pekar på målet. Nog behöver vi tveka, funderar, vända ut och in på, se sanningen från alla sidor.  Men slutmålet måste stå klart. Annars blir hela vårt liv ett vinglande.  En politiker måste vara klar över riktningen, en make/maka hur hon vill ha det med hem och familj, en församling varför den församlas. Om inte havererar det mesta.

Visioner måste vi ha. Det går inte att klara sig utan dem. Frågan är bara vilka. Med dåliga visioner är det så att de leder till katastrof, med goda så att de leder åt rätt håll. Dessutom skall visioner ständigt bearbetas, prövas, förfinas, förbättras. För min del på Frälsningsarméns och Jesu grund.

Bibelstudium Vivalla den 9 oktober 13

1Där Jesus kom gående fick han se en man som hade varit blind från födelsen. 2Lärjungarna frågade honom: ”Rabbi, vem har syndat, han själv eller hans föräldrar, eftersom han föddes blind?” 3Jesus svarade: ”Varken han eller hans föräldrar har syndat, men Guds gärningar skulle uppenbaras på honom. 4Medan dagen varar måste vi göra hans gärningar som har sänt mig. Natten kommer, då ingen kan arbeta. 5Så länge jag är i världen är jag världens ljus.” 6Sedan spottade han på marken, gjorde en deg med spottet och strök degen på mannens ögon 7och sade: ”Gå och tvätta dig i Siloadammen.” (Siloa betyder utsänd.) Mannen gick dit och tvättade sig och kom tillbaka seende.(evangelium enl Johannes 9:1-7)

     Det lönar sig ofta att läsa mellan raderna. Detta gäller inte minst i bibeltexterna med deras brokiga bakgrundshistoria. I dag läser jag mellan raderna i en undertext från Johannesevangeliet där det berättas om hur Jesus botar en blindfödd man.

     Det jag fastnar för i den bibeltexten är Jesu ord om att mannens blindhet varken berodde på att den blinde syndat eller hans föräldrar. Mannen var född blind för att (genom Jesu ingripande)  ”Guds gärningar skulle uppenbaras på honom”. Inför det svaret blir jag ett enda stort frågetecken. Skulle Gud vara sån att han handikappar en människa bara därför att Jesus skulle få demonstrera sin makt?

     Det är här jag börjar läsa mellan raderna. Är det inte så att den här berättelsen egentligen blottar det omöjliga i att få grepp om Gud. Hur vi än vrider och vänder på det kan vi inte placera in Gud på trovärdigt sätt i våra världsförklaringar.

     En kristendom som tar som sin uppgift att få det hela att gå ihop, väcker allt mindre respekt i en upplyst värld. Inte undra på varför.

     Tro inte att jag därför är på väg att lämna vare sig tro eller kyrka. Begripa och förstå sig på är nämligen en sak, följa efter en annan. Och för mig är kristendom att följa efter. Följa efter ingen mindre än Jesus. Idag följa efter undergöraren Jesus, han som spottade, gjorde en deg och botade.

     Varför inte, säger mina trossyskon från Etiopien och Eritrea. Åtminstone sa de det när jag en gång i en predikan påstod att man inte skulle ta underverken för bokstavligt. De hade själva i sina hemländer upplevt mirakler där allt skedde som det stod skrivet.

     Men jag kan inte, hur mycket jag än ber om tro och kraft från ovan, bota  genom att spotta, göra en deg och smeta på. Jag får följa efter Jesus på annat sätt. Huvudsaken är att den blinde får sin syn tillbaka igen.

     Efterföljelse betyder för mig att våga satsa på det Jesus satsade. En av hans satsningar handlade om att bota sjuka. Således är detta också min uppgift. Sätten må växla, men saken består.

Bibelstudium Vivalla den 2 okt 13

Herrens ord är rena, de skall alltid bestå. Herrens stadgar är sanna, de är alla rättfärdiga, mer åtråvärda än guld, än rent guld i mängd, och sötare än honung, än självrunnen honung. (Psaltaren 19:10 f)

Rena, sanna, åtråvärda, står det och jag skriver under på det. För det första att Herrens ord är rena och sanna. Det betyder att jag tror att det finns något som verkligen är rent och sant och att detta högsta goda har samband med något levande och personligt. Men också att jag inte nått det. Varför skulle det annars vara åtråvärt.

Att vara ateist är för mig att inte tro på högsta värden, därtill att inte tro att detta högsta kan vara levande och personligt. När jag tänker på ateister blir jag ledsen. För mig har de gett upp. Andra tycker tvärtom.

Hur kan man tycka tvärtom? Det har med oss troende att göra. Vi tror på Gud, på hans ord och stadgar. Vi tror framför allt att vi har grepp om Gud liksom om vad hans ord och befallningar står för. På den förmenta kunskapen bygger vi upp våra värdeskalor, normer och politiska värdesystem. Och stelbent blir det, ständigt lika stelbent.

Men den högsta verkligheten är inte stelbent. Den är heller inte lätt att fånga. Den högsta verkligheten och den fullkomliga sanningen är åtråvärd. Den sträcker vi oss mot, den äger vi inte.

Felet är alltså vårt. Vi tror oss äga det som vi egentligen skall sträcka oss mot. Och människor som inte är lika trosvissa som vi värjer sig. En del av dem säger; religionen är en privatsak, den får du ha för dig själv. Andra; det finns ingen Gud.

Inte skulle det se likadant ut om vår tro inte var en besittning utan en längtan. För mig en längtan att komma Jesus Kristus allt närmare.

Hur skulle det se ut om barn inte längre fick leka, drömma och längta? Vingklipper vi dem inte då? Är inte också vi barn?

Bibelstudium den 25 september 2013

Tar man ut sig möter man Gud för en sekund, sa någon på kulturradion här om morgonen. Hon på radion tänkte förmodligen på träningsnarkomaner, jag däremot på de vägar religiositeten tvingas ta när gamla huvudleder inte längre tycks framkomliga.

Huvudleden via bibeln är förvisso spärrad för de flesta. Även jag har problem med bibeln. För mig finns det bara en väg att komma till rätta med den heliga Skrift. Det är att försöka läsa och tillämpa bibeln som Jesus gjorde det. Om jag inte gör det fastnar jag i orimligheter.

Nu finns det undantag. I Gamla testamentets Predikare från 200-talet före Kristus sägs många sanna ord, men tonen är pessimistisk. Det mesta spelar på sikt ingen roll. Tomhet, idel tomhet, säger Predikaren, allt är tomhet. (Pred 11:8) Så mitt i allt detta en oöverträffad bild av åldrandet, döden och Gud.

1Tänk på din skapare i din ungdom, innan de onda dagarna nalkas, de år som ingen glädje har att ge, 2då solen och ljuset slocknar och månen och stjärnorna, då regnet följs av nya moln. 3Det är den dag då husets väktare darrar och de starka männen sviktar, då malerskorna slutat mala – de är för få – då det mörknar för dem som ser ut genom fönstren, 4då dörrarna mot gatan stängs till, då ljudet från kvarnen dämpas, stämman blir nn som en fågels och sångrösten mister sin klang, 5då man bävar för en backe och för fasorna på vägen, då mandelträdet lyser vitt, gräshoppan släpar sig fram och kaprisfrukten mist sin kraft, då människan går till sitt eviga hem och gråtarna väntar på gatan,  6ja, innan silvertråden slits av och guldskålen brister, kruset krossas vid källan och brunnshjulet går i bitar; 7då stoftet återvänder till jorden, sitt ursprung, och livsanden återvänder till Gud, som gav den. (Pred 12:1-8)

Börjar du som läser detta bli gammal behöver du inga kommentarer. Du vet så väl att du börjar höra dåligt, att du inte längre ser lika bra, att rösten blivit tunn och att du har det svårt med uppförsbackarna. Men lägg märke till livssynen. Livsanden, dvs själen, jaget, förnimmelsen, anden, är något av Gud givet till varje enskild människa. När människan dör tar Gud tillbaka denna livsande.

Min livsande utplånas alltså inte, den finns hos Gud. När jag inom mig känner att det är så blir det inte mycket med idrottsfanatikerns: Tar man ut sig möter man Gud för en sekund. 

Bibelstudium Vivalla den 18 september 2013

Livet är en gåva, ingen rättighet. Jag förfogar inte över livet. Livet är något jag förvaltar, inte något jag äger.

Tänker du så får det konsekvenser. Det skulle inte förvåna mig om du får svårt att säga, ”skaffa barn”. Du talar hellre om att ”få barn”. Varken vänner, barn eller livskamrater skaffar du. Både det ena och det andra är du tacksam för att du fått. I den andra ändan inser du att livet inte bara är att få. Du tvingas ibland ge tillbaka det som du har kärt. I slutändan tas själva livet ifrån dig.

Få och ge tillbaka, till vem? Till Gud, eller vad man nu vill kalla det för oss obegripliga som både ger och tar tillbaka.

Men det eviga livet då? Finns det så är det en gåva, ingen rättighet, en gåva från den allsmäktige som bevarar det som en gång varit, men som nu ingenting är.

Ytterst är det jag hittills skrivit ett självvittnesbörd. Det är så här jag själv tänker, det är hit min tro har lett mig. Naturligtvis finns det mer att säga om denna tro som får mig att vara den jag är och sträcka mig mot det jag hoppas på.

Den som följt mina bibelstudier kan kanske undra varför jag tycks undvika att beröra Jesu underverk. Man behöver ju inte mer än slå upp i något av våra evangelier förrän ett sådant under återberättas. För att inte tala om hur det är i den kristna folktron där det går tretton under på dussinet. Detta av den enkla anledningen att återberättande av mirakler verkade trosstärkande. Som bekant har det för många blivit tvärtom i dag.

Den här veckan i kyrkoåret är följande underberättelse aktuell.

1Därefter begav sig Jesus till en stad som heter Nain, och hans lärjungar och mycket folk följde med honom. 12Just som han närmade sig stadsporten bars det ut en död. Han var ende sonen, och hans mor var änka. En stor skara människor från staden gick med henne. 13När Herren såg henne fylldes han av medlidande med henne och sade: ”Gråt inte.” 14Sedan gick han fram och rörde vid båren. Bärarna stannade, och han sade: ”Unge man, jag säger dig: Stig upp!” 15Då satte sig den döde upp och började tala, och Jesus överlämnade honom åt hans mor. 16De fylldes alla av fruktan och prisade Gud och sade: ”En stor profet har uppstått bland oss” och: ”Gud har besökt sitt folk.” 17Detta tal om honom spred sig i hela Judeen och landet där omkring. Lukas evangelium 7:11-17

Det här undret tar jag personligen med tacksamhet till mig. Det leder åt rätt håll. Jesu medmänsklighet kommer i centrum och Gud får äran. Det stärker min tro på en Gud som både ger och tar tillbaka, och som i slutändan bevarar.

Bibelstudium i Vivalla den 11 september – 13

Jag lyfter blicken mot dig, du som bor i himlen. Som tjänaren ser mot sin herres hand, som tjänarinnan ser mot sin husmors hand, så ser vi mot Herren, vår Gud, och hoppas på hans nåd.  (Psaltaren 123:1 f)

Rättvisa kräver man vanligtvis uppåt. Föräldrarna skall vara rättvisa, chefen skall vara rättvis, de som bestämmer skall vara rättvisa. Bakom ligger övertygelsen att det finns något som heter mänskliga rättigheter.

Högst däruppe gäller förstås varken rättvisa eller rättigheter. Jag menar däruppe där evolutionen (slumpen)  styr enligt ateisterna, Gud enligt dem som funderat sig fram till Guds existens. Här passar det bättre att tala om nåd. Jag menar nåden eller turen att bli en lyckosam människa och inte ett av offren för slumpens skördar, alternativt drabbad av en Gud vars ingripande tycks ske i blindo. I blindo eftersom de ”tanketroende” tänker sig att Gud handlar enligt naturens obönhörliga lagar.

Därför kan både ateister och ”tanketroende” åtminstone till nöds stämma in i psalmistens tal om nåd. Naturligtvis har de inget till övers för psalmistens förmänskligande av Gud. Gud kan för dem varken liknas vid ”herre” eller ”husmor”.

Detta förmänskligande har vi kristna däremot inget emot. Ändå är vi inte nöjda med psalmistens formuleringar. Vi skulle vilja ha ett tillägg i psalmen av förslagsvis följande lydelse: ”som barnet ser mot sin moders hand”. Med det tillägget skulle psalmistens vädjan lyda: Som tjänaren ser mot sin herres hand, som tjänarinnan ser mot sin husmors hand, som barnet ser mot sin moders hand, så ser vi mot Herren, vår Gud, och hoppas på hans nåd.

 För oss är det omöjligt att tänka oss att evolutionen/slumpen motsvarar Gud eller att Guds väsen kan fångas i bilden av en välvillig överhet. Trots att så mycket talar för Gud som en blint agerande allmakt, tror vi på en ”nära” Gud, en Gud så nära som en moder sitt barn. Varför? Därför att vi tror på Jesus.

Jesustron har den egenskapen att den färgar av sig på vår Gudsbild liksom på vår läsning av bibeln. Vi läser bibeln med ”Jesusglasögonen” på. Och med ”Jesusglasögonen” på kan vi likna Guds omsorg med en moders omsorg om sitt barn. Detta inte av rationella skäl, lika litet som det är rationellt grundat att en mor värnar om sitt barn.

Som jag ser det är det en ”onöda” för oss kristna att argumentera för Gud och hans existens. Däremot skall vi med alla medel försöka närma oss Jesus. Utan honom spelar det mindre roll om vi tror eller inte. Slumpen eller Gud, det kan kvitta.

Bibelstudium Vivalla den 4 september 13

1Om det alltså finns tröst genom Kristus, uppmuntran från kärleken och gemenskap från Anden, om det finns ömhet och medkänsla, 2gör då min glädje fullkomlig genom att visa enighet. Lev i samma kärlek, eniga i tanke och sinnelag, 3fria från självhävdelse och fåfänga. Var ödmjuka och sätt andra högre än er själva. 4Tänk inte bara på ert eget bästa utan också på andras. 5Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus. (Paulus brev till Filipperna kap 2:1-5)

Eniga i tanke och sinnelag skall vi kristna alltså vara. Jag skulle vilja vända på det och ta sinnelaget först. Om vi känner för samma saker är det också troligt att vi tänker likartat. Tankarna är avhängiga av känslan, inte tvärtom. Åtminstone är det så till vardags.

Kristen tro är i hög grad kopplad till sinnelaget. En kristen förutsätts nämligen vara påverkad av Kristi sinnelag, i bästa fall genomsyrad av Jesu sätt att känna och reagera. Jesu tankar däremot är det svårare att tillgodogöra sig. Glöm inte att Jesus hade en i långa stycken annan verklighetsuppfattning än vi och en annan världsbild. Vad vi kan ta till oss av Jesu tankar har i huvudsak samband med hans känsloliv. Vi kan som Jesus bli uppfyllda av kärlek till Gud och genomsyrade av omsorg om våra medmänniskor. Därigenom styrs vi, för att ta det enkelt, till att tänka in Gud i vår världsbild liksom till att tänka så att det gynnar fler än oss själva.

Genom att tänka i den här riktningen uppmuntrar jag mig själv när jag märker hur svårt det är att som präst bli förstådd. Det är som om jag levde i en främmande värld, en värld där gudstron trängts undan och ersatts av upphöjda, mer eller mindre välmotiverade ”sanningar”. Trots allt skall det alltså gå att skapa en brygga mellan mig och de andra. Den bryggan är Jesu sinnelag.

Den kristna församlingens huvuduppgift blir mot den bakgrunden att leva ut Jesu sinnelag. Detta är grunden till kristendomens återkomst. Att börja med lärosatser och påstådda sanningar om ett evigt liv och en himmelsk verklighet är förfelat. Sinnelaget först och lärosatserna sen, måste vara regeln i vår tid.

Bibelstudium Vivalla den 28 aug 13

14Himlen, himlarnas himmel, tillhör ju Herren, din Gud, liksom jorden och allt vad den rymmer. 15Ändå var det bara dina fäder Herren fäste sig vid och fattade kärlek till. Han har gjort er, deras efterkommande, till sina utvalda bland alla folk, och det är ni än i dag. 16Skär därför bort era hjärtans förhud och sluta upp att vara så styvnackade. 17Ty Herren, er Gud, är gudarnas Gud och herrarnas Herre, den store Gud och fruktansvärde hjälte som aldrig är partisk och inte kan mutas, 18som ger den faderlöse och änkan deras rätt och som älskar invandraren och ger honom mat och kläder. 19Även ni skall visa invandraren kärlek, ty ni har själva varit invandrare i Egypten. ( 5 Mos 10:14-19. Ur Mose förkunnelse till Israels folk i slutet av ökenvandringen)

Orden ovan är lagda i Mose mun. I själva verket speglar texten hur en viss grupp fromma  israeliter (åtskilliga hundra år efter Mose, men långt innan Jesus) såg på livets väsentligheter. Budskapet är enkelt: Gud är stor, det utvalda folket älskat och utvalt och det gäller att ta väl vara på faderlösa, änkor och invandrare. Förmodligen hade så inte varit fallet.

Så tänkte man sig att Mose tyckte och det gjorde han kanske också. Säkert är att här speglas grundläggande föreställningar hos ett antal människor under en viss epok i gammaltestamentlig tid. Dessa föreställningar fungerade, med mitt sätt att uttrycka mig, som en ”underliggande text”, förkortat ”undertext” verksam i allt vad dessa människor tänkte och gjorde.

Att jag inte är helt säker på att dessa israeliter på pricken fångade Mose sätt att tänka har sina skäl. Grundläggande föreställningar dvs ”undertexter” förskjuts nämligen ständigt. Samtida influenser påverkar dem obönhörligt. Detta vilket vi vill eller inte och inte enbart i ”religiösa” sammanhang utan i alla. Alla människor är nämligen bärare av ”undertexter” som påverkar tänkande och handlande.

Hur är det då i kristet sammanhang? Har det idag skett några förskjutningar i synen på ”det utvalda folket”, på ”faderlösa, änkor och invandrare”. En del faktiskt. Vår ”undertext” har förhoppningsvis hämtat näring från traditionen om Jesus. Med honom kom en förnyad syn på utvaldhet. Utvald var för Jesus främst att vara utvald till tjänst. Nog var även för Jesus Israel ett utvalt folk. Men när ”de utvalda” inte förstod sin uppgift kunde Gud göra ”utvalda” av stenar, påstod han.

I förlängningen av detta har i kristna kretsar tanken på Israels speciella utvaldhet bleknat om än inte förnekats. ”Utvaldheten till tjänst” däremot blivit allt tydligare. Åtminstone har det blivit så i den kristna tolkningstradition jag står. Däremot har inget skett i synen på ”faderlösa, änkor och invandrare”. Vi tycker precis som dem som ovan lade ord i Mose mun. Kanske har förresten en viss förskjutning kunnat skönjas. Invandrare blir mer medsyskon än folk från främmande land.

( Att fundera över.  Med ”undertexter” menas underliggande grundläggande föreställningar som påverkar sättet att leva och vara. Dessa ”undertexter” förskjuts ständigt beroende på omständigheter i tiden. Detta gäller i såväl religiösa som andra sammanhang. Kan man tänka så?)

Bibelstudium Vivalla den 21 augusti 13

20Allt skapat har lagts under tomhetens välde, inte av egen vilja utan på grund av honom som vållade det, men med hopp om 21att också skapelsen skall befrias ur sitt slaveri under förgängelsen och nå den frihet som Guds barn får när de förhärligas. (Paulus brev till romarna kap 8:20 f)

 Aposteln Paulus hade aldrig sett Jesus. Sin bild av honom hade han fått genom vittnesbörd, egen upplevelse och reflexion. Resultatet blev den ”trons Jesus” som i hög grad har präglat vår bild av frälsaren. Det är framför allt Paulus som sett till att denne ”trons Jesus” så helt kommit att prägla kristen tro och verklighetsuppfattning. Där Paulus tillåts råda tränger Jesustron in i i minsta skrymsle. Gud ses samman med Jesus, Guds lag likaså, och inte minst synen på värld och medmänniska. Vad hade kristen tro varit utan Paulus? En variant på judendomen, tänker jag mig.

Nu kan man naturligtvis underminera Paulus, säga att han hatade kvinnor eller något liknande. Vidare bortse från att han var en man av kött och blod och i långa stycken en jude av sin tid. Eller vanligare, inte bry sig om hans alldeles speciella Jesusförståelse. Problemet är att man då missar själva poängen med den kristna tron. Poängen som är att låta Jesus i all sin mänsklighet och all sin gudomlighet prägla all livsförståelse.

I dag får vi ett exempel på vart det leder när denna Jesustro tillåts dominera tankarna. Utan den hade det låtit annorlunda. Då hade vi på tidens vis fått höra om den kommande Messias, han som inom en snar framtid skulle upprätta en fallen mänsklighet. Då hade vi fått veta om gudsvälde med centrum i Jerusalem och dess tempel. Då hade det blivit tal om heligt krig och de trognas seger i Guds kraft.

Nu blev det istället Jesusinfluerat tal. Upplevelsen av Jesus hade gjort att Paulus såg på ett liv utan Jesusanda som tomt, närmast meningslöst. Han talar om ”tomhetens välde” och ”slaveri” Annorlunda kunde det bli först med Jesus i människornas hjärtan och sinnen. Då om någonsin kunde människan befrias från sin inkrökthet i sig själv. Paulus upplevelse av Jesu kors gjorde att han vågade tro t o m på ”Guds barns förhärligande”.

Med sin Jesustro inombords vågade han t o m tangera obehagliga sanningar. ”Tomhetens välde” berodde inte på att människorna ville ha det så utan på grund av honom som vållade det. En högre storhet låg alltså bakom. Varför inte Gud? Paulus ger inte klart besked, kan det förmodligen inte.

För egen del vill jag inte ha svar på alla frågor. Det duger så bra att läsa verkligheten med Jesusglasögonen  på. Att jag kan göra det, tackar jag Gud för. Men jag ägnar också aposteln Paulus en tacksamhetens tanke.