Bibelstudium i Vivalla den 1 mars 2023

Under sitt liv på jorden uppsände han (Jesus) med höga rop och tårar enträgna böner till den som kunde rädda honom från döden, och han blev bönhörd därför att han böjde sig under Guds vilja. ⁸Fast han var son lärde han sig lyda genom att lida, ⁹och när han hade fullkomnats blev han för alla som lyder honom den som bringar evig frälsning, ¹⁰av Gud kallad överstepräst, en sådan som Melkisedek. (Hebr 5:7-10)

Det är trons Jesus Hebreerbrevets författare har för ögonen när han här vittnar om Jesus. Det är den bild av Jesus som vuxit fram i hans inre från det han kom till tro och framåt. Det är med denna trons Jesus han lever bland sina kristna trossyskon och det är med samme Jesus inom sig han möter sin omgivning.

Han är alltså som en av oss nutida kristna som formar våra liv utifrån att vi har Jesus för ögonen. Och som en av oss träffar han rätt i sin tro eller träffar han fel. Rätt när trons Jesus hjälper oss leva, fel när det vi tror och är uppfyllda av  leder oss vilse.

Jag kan här inte låta bli att i en parentes tillägga att trons föremål, vad de nu än är, styr vare sig  vi är kristna eller inte. Styr fel eller styr åt rätt håll. I mötet med verkligheten avgörs lödigheten i människors tro. Tro gör nämligen alla. Det som skiljer oss åt är trosföremålen.

Men nu gäller det trons Jesus som Hebreerbrevets författare har för ögonen. I den text som är återgiven ovan ser författaren en Jesus som kämpar för sitt liv och blir  bönhörd, bönhörd därför att han i lydnad för Gud gick in i lidandet.

Här är alltså korset centralt , dessutom förstått och tolkat av en hängiven Jesusanhängare. Men det slutar inte här. Författaren följer den korsfäste och uppståndne in i dennes himmelska härlighet och ser hur Jesus i himmelen fortsätter sitt verk, nu  som den fullkomnade översteprästen och som sådan fullkomnar det försoningsverk som tog sin början vid korset. Detta oss till godo som lyder honom, d v s satt vår tilltro till samme Jesus.

Men hur är det med allt detta? Kan vi sätta tilltro till denne Jesusanhängares bild av Jesus? Det är här som alltid när lödigheten av trosutsagor skall prövas, vare sig de har kristet förtecken eller inte. Verkligheten avgör. I det här fallet den verklighet som faller ut när vi i tro vilar i att Jesus i sin himmel ber för oss inför sin Fader.  Blir nämligen resultatet att vi omvandlas i vårt inre till Jesuslikhet blir vår tro något livsomvandlande.

Kristen tro visar nämligen sin sanning i sin kraft att förvandla människor till Kristuslikhet och på motsvarande sätt sin osanning i sin oförmåga att beröra människors innersta. Till sitt innersta är kristen tro inte teori utan praktik.

Hur är det då, frågar jag mig, med mig själv? En gnutta av tro är mig given. Jag förlitar mig på att Jesus talar väl för mig i sin himmel och att förlåtelse inte bara är ord utan verklighet. Så beroende är jag av denna min tro att jag behöver leva i en daglig förlåtelse.

Men i övrigt är jag blind, förblindad av min egen ofullkomlighet. Kanske finns det någon mening i min blindhet säger jag mig. Det är inte jag som skall se min Kristuslikhet, andra skall göra det. 

Bibelstudium i Vivalla den 22 febr 2023

Kristi kärlek lämnar mig inget val, ty jag har förstått att om en har dött för alla, då har alla dött. ¹⁵Och han har dött för alla, för att de som lever inte mer skall leva för sin egen skull utan för honom som dog och uppväcktes för dem. 2 Kor 5:14 f

Inte för att jag kan säga att jag trängt under skinnet på aposteln Paulus. Men en del har jag ändå förstått. Detta inte minst därför att jag använt mitt förnuft och med förnuftets hjälp sett att allt inte är Paulus som tycks vara det. Jag tror mig veta att det inte är Paulus som skrivit alla brev som tillskrivits honom. En del står hans lärjungar för. Läser man hela samlingen av brev som tillskrivits Paulus märker man det. Innehåll, språk och problematik är mina vittnen.

Men ett är då säkert och det är att breven till korinthierna är skrivna av Paulus. De är skrivna med hans eget hjärteblod.

Det gick inte enligt ritningen för Paulus. I Korinth fick han inte som han ville. I visionen stod allt klart för aposteln. I Kristus har allt blivit nytt. Kristus är den som skulle komma och i tron på honom finns förnyelsens alla krafter att tillgå.

Men verkligheten motsvarade inte visionen. De troende i Korinth var bara alltför världsliga. Deras tro drevs av visioner som i långa stycken var främmande för trons liv i Kristus.

Gav då Paulus upp? Eller lät han sig påverkas av den verklighet som han mötte i Korinth? Blev också han en av alla dem i Korinth som nog bekände sig till sin frälsare men lät frälsaren omformas så att han gick att hantera?

Nej, det gjorde han inte. Och orsaken var en enda och det var att Kristi kärlek inte lämnade honom något val. ”ty jag har förstått att om en har dött för alla, då har alla dött. ¹⁵Och han har dött för alla, för att de som lever inte mer skall leva för sin egen skull utan för honom som dog och uppväcktes för dem”.

Detta enda, jag kallar det försoningens hemlighet, är också för mig det som bär mig när verkligheten tycks visa att den Gud jag tillber inte motsvarar det jag trott om honom. När jag skriver detta har just jordbävningskatastrofen i sydöstra Turkiet tagit livet av tusentals människor, män, kvinnor och barn, många av dem tillhörande den kristna minoriteten i Tur Abdin-området. Men trots det kan ingen ta ifrån mig ”att en har dött för alla”, försoningens innersta hemlighet.

Jag vet att jag är en enda sammanhållen människa. Den nåden har blivit mig given att jag inte är tudelad i mitt inre och därför handikappad i allt vad jag tänker och gör. Men jag kan ändå inte låta bli att tala om mina två jag, mitt ”förståndsjag” och mitt ”trosjag”. När katastrofen nämligen inträffar, när det sker som inte får ske, tar trosjaget överhanden. Det säger mig att försoning är livets mening, att bortom det som raseras och går om intet, finns en försoning och ett fullkomnande som mitt ”förståndsjag” är oförmöget att se.

Bibelstudium i Vivalla den 15 febr 2023

Texten nedan ingår i Jeremias dom över falska profeter

Är inte mitt ord som en eld, säger Herren, en slägga som krossar klippan? ³⁰Därför vänder jag mig nu mot profeterna, säger Herren, mot dem som stjäl mina ord från varandra. ³¹Jag vänder mig mot profeterna, säger Herren, mot dem som låter tungan löpa och låtsas att det är Herrens ord. ³²Jag vänder mig mot dem som profeterar lögndrömmar, säger Herren, och som berättar dem och för mitt folk vilse med sina lögner och sina skrönor, fastän jag inte har sänt dem och inte gett dem något uppdrag. De är inte till någon nytta för detta folk, säger Herren. Jer 23:29-32

Mig ger gisselslagen ovan mot dem som predikar fantasier anledning att filosofera om Gud på följande sätt.

Det för Gud betecknande är sanning. Absolut sanning är ett med Guds väsen. Den som ger sin kraft på att få grepp om det sanna, ger samtidigt sin kraft på att finna Gud. Gud är nämligen den definitiva sanningen.

När jag tänker så  vänds det traditionella gudsbegreppet upp och ner. Gudsförnekare blir de som nog bekänner Gud men inte söker sanningen. Bekännare de som utan att väja söker att finna ut det sanna. Området för sanningen må kvitta, sanningssökandet blir det väsentliga. Detta eftersom Gud är sanning.

Gudsförnekarna återfinns på alla de områden. Vi hittar dem i kyrkorna. Nog kan dessa  gudsförnekare bekänna sig till Guds ords  sanning, men den sanningen återfinner de liksom Jeremias profeter i önskedrömmar. Vi återfinner dem i landets ledning. Nog talar dessa högt om sanningen men döljer att det är den egna sanningen de söker, inte den absoluta. Vi återfinner dem i en allmänhet som dras till den eller de sanningar som gynnar egen välfärd före andras.

Gudsbekännarna likaså kan vi finna överallt. Naturvetarnas sanningssökande, ingenjörernas geniala lösningar, den sociala ingenjörskonstens praktiska upptäckter hör dit. Bakom naturvetarnas, ingenjörernas och socialvetarnas insatser ligger driften att med alla upptänkliga medel upptäcka det optimalt sanna. Och det optimalt sanna är inget annat än Gud.  Gud är nämligen den definitiva sanningen.

Även teologer kan höra till gudsbekännarna, t o m präster och predikanter. Till dessa räknar jag alla bland dem som har kurage och låter lusten att behaga komma i andra hand. Huvudsaken för dessa gudsbekännare är att i bibel och församling finna det som bakom alla hänsyn är både sant och barmhärtigt. Gud är nämligen den definitiva sanningen.

I min föreställningsvärld befinner sig på sanningens allra yttersta egg alla de som inte stängt dörren till korset.  I stället prövar de korsets sanning med samma intensitet som matematikern i sitt arbete eller ingenjören i sin uppgift. Sanningen om Jesu kors är nämligen inte definitiv förrän den prövats och befunnits hållbar. Gud är nämligen sanningen.

 Bibelstudium i Vivalla den 8 febr 23

7Men jag spanar efter Herren,

jag väntar på Gud, min räddare:

min Gud skall höra mig.

8Triumfera inte, du min fiende!

Jag har fallit men reser mig igen,

jag sitter i mörker, men Herren är mitt ljus.

9Eftersom jag har syndat mot honom

måste jag uthärda Herrens vrede,

till dess han tar sig an min sak

och skaffar mig rätt.

Han skall föra mig ut i ljuset,

och jag skall se hans rättfärdiga verk. (Mika 7:7-9)

Kapitlen 6 och 7 i Mika bok kan inte fästas vid situation och händelse. De återspeglar däremot en för Israels tro specifik hållning inför tillvarons vidrigheter vare sig dessa är självförvållade eller utifrån kommande. Denna hållning låter sig överföras till vår situation som kristna.

Hållningen har med förankringen att göra. Mikas Israel är per definition förankrat i Herren. Det är från Herren Gud allt gott förutsätts komma. Det är Herren som är Israels räddare.

 Skall mer sägas om denne räddare är det att denne Gud är förbundets Gud. Israel är knutet till Gud i ett evigt förbund. Hela  bibeln är genomsyrat av denna tanke. Israel är förbundsfolket före andra folk. Så även hos profeten Mika. Detta förbund skall ses som gåva inte som rättighet. När förbundet med Gud blir en rättighet förvandlas Israel till en Guds överklass, till ett före andra privilegierat folk. När förbundet tas emot som nåd och gåva skapar det tacksamhet och på tacksamheten följer tjänande i kärlek. Om ingen visat det tidigare så gör Jesus det.

Mot ett förbund som vilar i gåva står ett förbund som vilar i rättighet. Detta faktum är konkretiserat i dagens sekulära verklighet. Någon Gud vill man här inte höra talas om. Det som motsvarar Gud är den eviges påbud om rättighet och rättvisa. Idag förs inte en politisk debatt, förs inte ett seriöst samtal utan att både samtal och debatt är fotade i övertygelsen om att det som är av vikt vilar i eviga rättigheter.

När detta är sagt kommer vi till verkligheten, både ”de benådades” och ”rättighetstänkarnas”. Där finner vi  att  det går den ene som för den andre. För profeten gäller att han förgäves spanar efter Gud sin räddare, att fienden triumferar, att mörkret råder. Till det kommer medvetandet om att ha syndat mot Herren och dragit på sig Herrens vrede. Och för rättighetstänkarna att rättigheterna fördunklas av partiskhet. Partiskheten i sin tur förvrider synen på betraktaren och gör av rättigheterna vapen och slagträn. Inför öppen ridå sker detta. Följ svensk riksdagsdebatt en enda dag och du får belägg för att de högsta ideal kan omvandlas till slagträn för egna syften.

Vi är alltså förunderligt lika vi två, d v s vi som genom Kristus är profeten Mikas arvtagare och alla andra som förvandlat Gud till principen om eviga rättigheter.

Men ändå är grunden så olika. Den ena förlitar sig på gåvan, den andre på rättigheten. 

Bibelstudium i Vivalla den 1 febr 2023

1Tacka Herren, ty han är god, evigt varar hans nåd. 2Så skall de befriade säga, de som Herren befriat ur nöden 3och som han har hämtat hem från alla länder, från öster och väster, norr och söder. 4Några gick vilse i öde öknar, de fann ingen väg till bebodda städer. 5De var hungriga och törstiga, och deras krafter sinade. 6Då ropade de till Herren i sin nöd, och han räddade dem ur deras trångmål. 7Han lät dem finna den rätta vägen till en stad där människor bodde. 8De skall tacka Herren för hans godhet, hans underbara gärningar mot människor. 9Han ger de törstande att dricka och mättar de hungriga med allt gott. Ps 107:1-9

Psaltaren 107 är en enda stor lovsång till den Gud som räddar ur allt ont. Inget tycks undantaget. I allt finns räddningen hos Gud, han som är de underbara gärningarnas Gud. Allt eftersom psalmisten lovsjunger Gud återkommer gång på gång som en refräng orden:

Tacka Herren, ty han är god, evigt varar hans nåd…Då ropade de till Herren i sin    nöd, och han räddade dem ur deras trångmål…De skall tacka Herren för hans godhet, hans underbara gärningar mot människor. 

Och många, bland dem jag själv, har tagit psalmisten på orden och förväntar oss att Gud skall ingripa i vår nöd, oavsett vilken. Själv ber jag varje dag att min åldrade hustru som drabbats av obotlig demens, skall befrias från sitt gissel. Jag gör det i tro på att Gud, livgivaren, uppehållaren och frälsaren skall gripa in.

Men dagarna går, men min hustru blir inte bättre. Jag börjar ana att löftena i psalm 107 möjligen skulle kunna  riktade till Israels utvalda, löftesfolket, ja inte inte till löftesfolket enbart utan till de utvalda bland de utvalda, ytterst till den utvalde bland de utvalda. Det betyder till Kristus. När allt tycktes förbi grep Gud in och uppväckte honom till evigt liv. I honom och först i honom har psalm 107 gått i slutgiltig fullbordan.

Med dessa tankar får min själ relativ ro. Och jag ber vidare, ständigt vidare att min hustru skall stå upp fri från sitt inre dunkel. Jag gör det  i en bön som med tiden blivit allt mera meditativ.

I denna min  meditation tänker jag allt oftare på dem som upphört att bedja. Särskilt tänker jag på dem som utbrister; jag tänker på dig Björn.

Är denna, jag kallar den vacklande bön, uttryck för förlorad sin tro? Lever de som tänker istället för ber sina liv utan Gud? Jag vill inte tro det. Det finns annat än vacklande böner som i så fall indikerar det.

Idealen säger mer, särskilt vikande ideal. När människor sviker sina ideal anar jag att de vänt Gud ryggen, särskilt ideal med bäring mot människovärdet.

Gudlöshet förbinder jag med respektlöshet, med hänsynslöshet, med likgiltighet, mer än med vacklande tro. Respektlöshetens innersta väsen är att förneka det heliga. Och det heliga är för mig alltid förbundet med Gud. Sen må man benämna denne Gud som man har förstånd till.

Gud i sitt höga majestät klarar detta. Dennes helighet är ej avhängig våra beteckningar.  Tids nog kommer vår Gud visa oss sitt majestät. 

Uppror mot Gud däremot är förödande. Det drabbar alla. Avsaknad av vördnad för det heliga drabbar alltid alla. 

Bibelstudium i Vivalla den 25 jan 2023

Tröst i lidanden

¹³Välsignad är vår herre Jesu Kristi Gud och fader, barmhärtighetens fader och all trösts Gud. ⁴Han tröstar oss i alla våra svårigheter, så att vi med den tröst vi själva får av Gud kan trösta var och en som har det svårt. ⁵Ty liksom vi har fått en riklig del av Kristi lidanden får vi också riklig tröst genom Kristus. ⁶Har vi det svårt är det för er tröst och frälsning. Blir vi tröstade är det för att ni skall få den tröst som hjälper er att bära samma lidanden som vi själva. ⁷Vi har ett fast hopp när det gäller er; vi vet att liksom ni delar lidandena med oss, delar ni också trösten. 2 Kor 1: 3-7

Det är om Gud det handlar i denna text, alltså om tillvarons urfaktum och verklighetens livgivare. Denne Gud låter sig aldrig uppfattas entydigt. Än framträder Gud för oss på ett sätt än på ett annat. Gud låter sig aldrig fångas i en enda föreställning. Inte ens för Jesus var så fallet. Den Gud i vars händer Jesus lagt sitt liv var samme Gud som han på korset upplevde ha  övergivit honom. ”Min Gud, min Gud varför har du övergivit mig”. (Mark 15:34)

Som det var har det förblivit. Varje försök att fånga in Gud i ett enda begrepp och i en enda föreställning krackelerar vid närmare betraktande. Men sanna delbilder får vi, delbilder som i sitt sammanhang säger allt.

Mot den bakgrunden är det mig obetaget att grubbla över Guds väsen, grubbla över de drag i Guds väsen som skrämmer mig.  Men det är mig lika obetaget att se Gud i annat ljus, i omsorgens och kärlekens ljust. Det ena får inte utesluta det andra. Åtminstone inte med min utgångspunkt som en Jesu lärjunge.

Jag får med Paulus säga ja till ”Jesu Kristi Gud och Fader all trösts Gud”. Och jag får göra det helhjärtat och utan sidoblickar. Detta desto hellre som jag liksom Paulus personligen har erfarenhet av denne tröstens Gud.

Mitt eget liv har på väsentliga punkter varit ett liv där ingenting gett sig av sig själv och med målsättningar svåra att uppnå. Jag har fått arbeta hårdare och mer självutgivande än de flesta. Men det märkliga har varit att där det smärtat mest har samtidigt trösten varit som störst. Mitt i det svåra har jag fått uppleva att Gud är tröstens Gud.

Därför intresserar mig aposteln Paulus mer än andra apostlar. Det jag upplevt av smärta och tröst i  det lilla har han upplevt i det stora.

Denne Paulus har fått vara med om det märkligaste av allt, att de lidanden som hans tro på Kristus inneburit har blivit till andras tröst. Paulus lidande utvecklades till troskraft i de församlingar han grundat. Mot den bakgrunden blev Gud för Paulus ”barmhärtighetens fader och all trösts Gud”.

Tro bara inte att detta tal om tröstens Gud var det enda Paulus hade att säga till sina korinthier. Långt därifrån. Tröst var sannerligen inte det enda han bestod korinthierna med. Sällan har väl Paulus varit så upprörd som han var i mötet med den församling i Korinth som han själv grundat. Församlingen höll nämligen på att omforma Gud till en icke autentisk Gud, en Gud som hämtar sin kraft från starka ledare och obönhörliga lagar. Det lidande som utgick från korset och levde vidare i Paulus för att ytterligare ta vägen in i församlingen, hade börjat förnekas för förkunnelse i helt annan riktning. Kraften framhävdes på lidandets bekostnad.

Vad blir slutligen summan av det jag hittills sagt? Du kan inte greppa Gud, inte fånga Gud i mänskliga begrepp. Du får t o m ropa ”Min Gud, min Gud varför har du övergivit mig”. Men Gud skall mer än annat lovprisas, i det här fallet när Gud framträder som tröstens Gud. Det ena får inte upphäva det andra.

Däremot får du inte göra dig själv till Gud. Mot det tilltaget vänder sig Paulus inte minst i just det brev som han inleder med att lovprisa  Gud som tröstens Gud.

Bibelstudium i Vivalla den 18 jan 2023

Förankringen i Kristus, det är hela hemligheten med min tro. Det är på Kristus jag förlitar mig.  Vad det innebär belyses bl a när Johannes i texten nedan låter Jesus tala i sitt evangelium. Här gäller inte ”som det står är det sagt”. Skall man finna Jesu egna ord finner man dem lättare i kärnord hämtade från de synoptiska evangelierna (Matt, Mark, Lukas). Däremot blottar Johannesevangeliets Jesusord innebörden i Jesu ord. Dessa talar om för oss vad Jesus vill ha sagt.

Mot den bakgrunden läser jag följande ord lagda i Jesu mun.

Ty de verk som Fadern har gett mig i uppdrag att fullborda, just de som jag utför, vittnar om att Fadern har sänt mig. ³⁷Och Fadern som har sänt mig har själv vittnat om mig. Men ni har aldrig hört hans röst eller sett hans gestalt, ³⁸och ni har inte behållit hans ord, eftersom ni inte tror på honom som han har sänt. ³⁹Ni forskar i skrifterna därför att ni tror att de kan ge er evigt liv. Just dessa vittnar om mig, ⁴⁰men ni vill inte komma till mig för att få liv. (Joh 5:36 b-40)

Vad detta bibelord vill ha sagt är att det går en brygga mellan det Jesus sade, gjorde, verkade och Gud. I Jesus uppenbaras Guds hjärta, Guds innersta vilja. Den sanningen har jag tagit till mig av hela mitt innersta.  

Denna min inställning gör det inte lätt för mig. Gud, d v s allt livs källa och ursprung, skickar också ut andra signaler än det Gud förmedlar till oss genom Jesus. Vi lever och vi dör, det växer och det vissnar, allting med en obönhörlighet som mer vittnar om livets  obönhörlighet än om Jesu Gud. Men jag släpper inte taget om Jesu Gud. Tron på honom driver mig framåt. Förtvivlan tillåts aldrig ta över. Trots allt jag ser och hör är Jesus mitt innersta fäste.

Det säger jag som läser bibeln historiskt kritiskt. I inledningen till detta bibelstudium vittnade jag om denna min inställning med ord så klara som vore de av kristall. Andra gör inte som jag. De forskar i skrifterna utan att vika från ett enda ord i den Heliga Skrift. De ställer upp bakom motsägelser så stora att man hisnar. De bortförklarar i bibeln prisade massakrer. De vägrar att tro på det uppenbara att bibeln är en samling skrifter med det mest skiftande innehåll. Bara så att de missat en sak, upptäckten att Jesus talar i Skriften och att Jesusorden tar död på allt detta andra.

Inte för att jag alltså förstår logiken i Jesu genom Johannes förmedlade tal. Det är långt ifrån uppenbart att bibelordet i alla stycken vittnar om Kristus. Men jag tror ändå att det är så. Därför läser jag bibeln utifrån Kristus, tolkar utifrån honom och låter bibelordet bli helgat av honom. Det går inte ihop, men det är fästet i mitt liv.

Jag föreställer mig att det är med mig som med andra som tar verklighetens vittnesbörd på allvar samtidigt som de tagit Jesus till sitt hjärta. Det kan inte gå ihop för dem, lika lite som det går ihop för mig. Ändå tror dessa människor, tror därför att det ger riktning och mening. De gör det utan att samtidigt blunda för och förneka den obönhörliga verklighet som omger dem. 

Bibelstudium i Vivalla den 11 jan 2023

Livet finns i Guds son

6Han är den som kom genom vatten och blod, Jesus Kristus. Inte bara med vattnet utan med både vattnet och blodet. Och Anden är den som vittnar, ty Anden är sanningen. 7Det är tre som vittnar: 8Anden, vattnet och blodet, och dessa tre är samstämmiga. 9Vi godtar ju människors vittnesbörd, men Guds betyder mer, ty detta är Guds vittnesbörd: han har vittnat om sin son. 10Den som tror på Guds son har tagit emot vittnesbördet i sitt inre. Den som inte tror på Gud gör honom till lögnare, eftersom han inte tror på det vittnesbörd Gud har gett om sin son. 11Och detta är vittnesbördet: Gud har gett oss evigt liv, och det livet finns i hans son. 12Den som har hans son har livet. Den som inte har Guds son har inte livet. 1 Joh 5:6-12

Först ett råd, läs texten ovan som vore den förkunnelse. Man glömmer annars gärna att Nya testamentet till allt annat också är en återspegling av  de första kristnas förkunnelse. 

Orden ovan är uttalade i en tid då sammanhållningen i en specifik lokal kristen gruppering  hotades av upplösning. Man var inte överens i sin tro på  Jesus Kristus.   Jesu mänsklighet förnekades av vissa och i och med det hotades den kristna tron i sina grundvalar. För att rädda det som höll på att gå förlorat trädde därför den för oss i övrigt okände författaren till 1 Johannesbrevet upp. Han gjorde det i en  förkunnelse vars syfte var att återställa ordningen. Jesus skulle åter få bli den han innerst inne var.

För honom hade Jesus kommit ”genom vatten och blod”.  Vatten betecknar Jesu dop Det  betyder att Jesu dop var en sida av det för Jesus karakteristiska. Blod står för Jesu död på korset och var det andra som kännetecknade honom.

Till Jesu dop hör Jesu kallelse. Jesus döptes för att upprätta människor och föra dem tillbaka till Gud. Detta skedde i ord och handling. Om detta handlar för den delen det mesta  av innehållet i evangelierna. 

Blodet i sin tur syftar på korsfästelsen och i förlängningen också på vad korsfästelsen kom att innebära. Människor gripna av Kristus uppfattade med rätta att korset stod för försoning och upprättelse. De visste också att detta offer, denna försoning och denna upprättelse skulle genom dem föras vidare och detta skulle i sin tur leda till ständigt nya offer och därmed också till ständigt förnyad upprättelse.

Till detta kommer för Johannesbrevets författare att Jesu verk behövde bekräftas. Detta skedde genom Anden, d v s ytterst av Gud. Detta i sin tur ledde till den exklusiva tron att ” Den som har hans son har livet. Den som inte har Guds son har inte livet”.

För mig kan denna Johannesbrevets förkunnelse överföras till oss sena tiders kristna. Vi får lära oss att förankra vår tro i just vattnet och blodet. Det betyder att vi tar till oss vad Jesus gjorde i sina möten med sin omgivning och att vi lägger tyngdpunkten vid vad som skedde vid korset.

När så sker blir vi i hög grad enkelspåriga. Vi drar in Jesus i allt vad vi ser och hör.

Så förstådd blir kristen tro aldrig något vid sidan om, aldrig något som enbart hör privatlivet till. I stället omfattar kristen tro allt. Att våga både tro och säga detta kräver andlig styrka utöver det vanliga. Anden behöver mer än någonsin stötta oss. Det behöver gå så långt att också vi säger som Johannesbrevets författare. ”Den som har hans son har livet”. Däremot är det mera tveksamt som vi även skall ta med tillägget: ”Den som inte har Guds son har inte livet”. Det är förmodligen klokast att överlåta den saken till Gud.

Bibelstudium i Vivalla den 4 jan 2023

22Men Herrens nåd tar inte slut, hans barmhärtighet upphör aldrig. 23Varje morgon är den ny – stor är din trofasthet. 24Min andel är Herren, det vet jag, därför hoppas jag på honom. 25Herren är god mot den som kommer till honom, mot den som sätter sin lit till honom. 26Det är gott att hoppas i stillhet på hjälp från Herren. 27Det är gott för en man att bära ok som ung. Klag 3:22-27

När jag i min bibelläsning möter Jesus upphör frågorna. Jag vilar i tron på att jag i honom kommer Gud nära. Detta särskilt när jag i min bibelläsning tar del av Jesu möten med människor. Ibland funderar jag över hur Jesus själv kände sig när det begav sig.  Jag tror att också han blev överväldigad över att kunna säga det som Gud ville ha sagt. Samtidigt måste hans insikt om sin egen unika kallelse ha vuxit sig allt starkare ur dessa möten.

Min vila i tron inträder också i min meditation över korset. Ur den meditationen växer sig min tro på försoningen allt starkare.  Så stark vid tillfällen att jag syndig människa, om så bara under några minuter, själv känner mig vara bärare av denna försoning.

När jag närmade mig Klagovisorna, och därmed dagens text, hoppades jag finna samma vila i Gud som när jag nalkas Jesus. Vad jag fann var en okänd man, traditionen identifierar honom som profeten Jeremia.  I sina Klagovisor lade denne okände författare allt under Gud. Livets under, allt gott som människan får uppleva, var för honom gudagivet. Som den dödliga människa han var upplevde han sig  helt beroende av det som är undret över alla under, det som hedningen kallar Livet, men som av honom fick benämningen Herren. (Klag 3:22-24)

Och jag är fortfarande ett med denne okände författare när denne vittnade om sin tacksamhet till Livets Gud genom att sätta sitt hopp till honom. (Klag 3:26)

Men sen kommer frågorna. När författaren i Klag 3:27 i sin tacksamhet utbrister ”Det är gott för en man att bära ok som ung” begriper jag inte vad han menar. Men kanske ligger förklaringen i det för mig främmande, att Herren Gud lägger bördor på människorna, ibland outhärdligt tunga bördor.

Det för honom tyngsta var den katastrof som denna bibelbok vittnar om, babyloniernas grymma förintelse av Sion, d v s Jerusalem, huvudstaden i Juda. Den skedde på  500-talet före Kristus och ledde till den babyloniska fångenskapen. Förintelsen av Jerusalem  syftade till att plåna ut det judiska folkets själva identitet för att sedan  foga de besegrade  till det babyloniska världsväldet. För mig är parallellerna till dagens krig i Ukraina blott alltför tydliga.

Om vad den babyloniska fångenskapen ledde till vet vi i efterhand mycket, men det visste inte Klagovisornas författare. Vad denne kunde vittna om var katastrofen, inte vad katastrofen i slutändan resulterade i. Vad han däremot trodde sig veta var att förintelsen av Jerusalem ytterst var ett Guds verk. Den var ett Guds straff av ett folk som övergivit den Gud som en gång hade utvalt dem att bli hans egendomsfolk.

Det är mot detta, mot  tanken på ondska och illdåd som Guds straff, som mitt inre vänder sig. Det hade varit enklare om författaren hade skyllt på djävulen. Men det gör han inte. Det förhindrade honom hans tro på den allsmäktige.

Klagovisornas författare avslutar sin bok med följande ord:

19Du, Herre, härskar för evigt, från släkte till släkte står din tron. 20Varför har du glömt oss helt och övergett oss för alltid? 21För oss åter till dig, så vänder vi åter. Herre, låt allt på nytt bli som förr. 22Men du har förkastat oss och rasar mot oss i vrede. Klag 5:19-22

I dessa ord sammanfattas den okände författarens tänkande. 

Bibelstudium i Vivalla den 28 dec 22

1Många gånger och på många sätt talade Gud i forna tider till våra fäder genom profeterna, 2men nu vid denna tidens slut har han talat till oss genom sin son, som han har insatt till att ärva allting liksom han också har skapat världen genom honom. 3Och han, som är utstrålningen av Guds härlighet och en avbild av hans väsen och som bär upp allt med kraften i sitt ord, har renat oss från synden och sitter på Majestätets högra sida i höjden. Hebr 1:1-3

Alltid likadant. Vid det vi kan kalla brytpunkter i tiden sticker någon eller några ut och anger riktningen. Sen följer andra efter.

Om något så var Jesu födelse en sådan brytpunkt, ja hela hans liv var början på något nytt. Men för att det nya skall bli som det var menat, måste där finnas några som tar vara på det givna, förtydligar och anger tonen.

Det är om dessa jag nu skall tala, närmare bestämt om en av dem, Hebreerbrevets okände författare. Vi tänker oss att denne var judekristen, hans brev vimlar av hänvisningar till Gamla testamentet. I själva verket sammanbinder han Jesu framträdande med den gammaltestamentliga traditionen och låter Jesus bli den som fullföljer det som där var antytt.

Denne okände man var en bland många under tidernas lopp, som när något nytt inträffat, hjälpt människor att kunna orientera sig i det nya och ta det nya tillvara

I det här fallet att  ta Jesu framträdande till vara. Hebreerbrevets författare var en bland dem som fått oss att se att Jesus var mer än den judiske profet som han syntes vara. T o m en av dem som tydligare än Nya testamentets evangelister visat Jesu förbindelse med Gud. Och han har dessutom mera uttalat än andra hjälpt oss att förstå att Jesus framträdande var en ”utstrålning av Guds härlighet”, t o m ”en avbild av hans (Guds) väsen”.

Sedan dess har det hänt mycket. Nya brytpunkter har inträffat. Under senare tid har det ena märkliga avlöst det andra. Och rader av människor har trätt upp för att klargöra och ge vägledning i detta nya. Vad betyder inte kvantfysiken, vad betyder inte ny kunskap om universums väldighet och vad betyder inte en elektronik som gör att detta mitt bibelstudium, på ögonblicket när det publiceras, kan tas emot t o m i det fjärran Tasmanien.

Det har hänt så mycket att Jesus i många avseenden är skymd,  inte bara för mig utan för många. ”Utstrålningen av Guds härlighet” som Hebreerbrevets författare talar om har även för mig skymts inte bara av vetenskapliga nyupptäckter utan också av insikter i den obönhörlighet som råder här på jorden. Det är som vore slumpen starkare än en Gud som bär omsorg om oss. Men nej så kan det inte vara. Men jag har svårt att reda mig mot att skapelsens Gud  skapar på slump och att evolutionens krafter är hans redskap.

När Hebreerbrevets författare talar om Jesus som en avbild av Guds väsen förbinder han detta med att Jesus renar från synden. I detta är jag en Ande och en själ. Jag vet vad det innebär av rening och nyansats som tron på Jesus innebär. Denna rening och denna nyansats är, synes det mig, det enda som kan rädda oss från den hotande katastrof som just nu tornar upp sig som ett hot bortom kriget i Ukraina.

Själv vill jag därför  vara en man i den okände författarens av Hebreerbrevet efterföljd. Jag vill ge mitt liv för att det som en gång började med Jesu framträdande skall få fullföljas. Jag vill förtydliga Jesus under en epok som ägnar sin tid åt att förtydliga annat.