(Se även ”Med mina glasögon 5, 22 20 Tål inte att stelna.)

Bibelstudium i Vivalla den 27 maj 2020

16 Stora härar räddar inte kungen,  stor styrka hjälper inte kämpen, 17 stridshästar säkrar inte segern,  de räddar ingen med all sin kraft.18 Men Herren vakar över dem som fruktar honom, över dem som hoppas på hans nåd, 19 han räddar dem från döden  och håller dem vid liv i hungertid. (Psaltaren 33 v 16 -19)

Lägg särskilt märke till att varje vers ovan består av två versrader. De två versraderna hör intimt samman. Den första påstår, den andra upprepar vad den första redan sagt men i andra ord. I det här fallet förtydligar och fördjupar den andra versraden den först radens påstående. Parallellismus membrorum kallas företeelsen och den är mer än vanlig i Psaltaren psalmer och för den delen i gammaltestamentliga poetiska texter över huvud taget.

Jag har fastnat för den andra versradens fördjupningar. Härar står för styrka (v 16b), stridshästar för kraft (v 17b), att frukta Herren står för att hoppas på hans nåd (18b) och räddning från döden för att få behålla livet när hungersnöd råder. (19b)

Vad det här textavsnittet i Psalm 33 beträffar skall man alltså inte fastna i den första versraden utan i den fördjupande andra. Där finner man psalmistens budskap, där fångar man det väsentliga.

Det duger med andra ord inte att låta sig bindas av det yttre förrän man funnit det bärande inre. Kungens härar och hans stridshästar är nog bra att ha, men det är den bakomliggande styrkan som är det avgörande. Frukta Gud skall man förvisso göra men detta är ingenting värt om man inte bakom gudsfruktan finner en nådig Gud. Evigt liv skall man som kristen tro på, men viktigare här och nu är att tro på och ställa sig bakom honom som håller vid liv när hungersnöd  råder.

Det som kännetecknar fanatiker är att hon fastnar i den första halvversen och inte ser den andra. Hon ser det yttre och av detta yttre blir själva saken. Sådana fanatiker finns det många av och då inte minst i religiösa sammanhang. För oss som till vardags försöker praktisera vår kristna tro tillhör självprövning på den här punkten den andliga hygienen.

Alltså med koppling till psaltarpsalmen ovan; den första versraden kan vara nog så sann men den andra sannare. Den bakomliggande meningen måste före allt annat eftersökas.

I år är det 75 år sedan Tyskland kapitulerade och andra världskriget tog slut. Jag minns väl den soliga majdag när grannfrun öppnade fönstret och ropade till oss småpojkar att kriget var slut.

Kapitulationen innebar en katastrof för den nazistiskt anstrukna lutherska kyrkan i Tyskland. Denna hade varken brytt sig om den första eller den andra halvversen. Allt uppslukades av Hitlers nationalsocialism. Men den minoritet som hade trotsat Hitler, den s k bekännelsekyrkan, fick det också svårt. Varför? Ironiskt nog därför att de i sitt motstånd mot Hitler lärt sig att hårdnackat säga nej till allt som innebar förnekande av den kristna bekännelsen. Med detta fanatiska nej i bakhuvudet gick de in i efterkrigstiden. Alla ifrågasättanden av den kristna bekännelsen vände de, trogna sin övertygelse, fortfarande ryggen. Detta resulterade i praktiken till att det yttre kom att bli viktigare än det inre, den första halvversen viktigare än den andra. Bekännelsekyrkans anhängare blev av den anledningen närmast obrukbara  när efterkrigstidens tyska kyrka skulle byggas upp.

(Se även ”Med mina glasögon 5” 21 20 Ta vara på Jesus)

Bibelstudium i Vivalla den 20 maj 2020

Så skall ni be: Vår fader, du som är i himlen. Låt ditt namn bli helgat. Låt ditt rike komma. Låt din vilja ske, på jorden så som i himlen. Ge oss i dag vårt bröd för dagen som kommer. Och förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss. Och utsätt oss inte för prövning, utan rädda oss från det onda.Ty om ni förlåter människorna deras överträdelser skall er himmelske fader också förlåta er. Men om ni inte förlåter människorna skall inte heller er fader förlåta er era överträdelser. Ev enl Matteus kap 6:9-15)

Det är ett överraskande innehåll i mönsterbönen ”Vår Fader” som Jesus lämnade över till sina lärjungar och därmed också oss. Istället för att få oss att  göra som vi brukar, be Gud om hjälp, lär oss Jesus att mana på den Högste. Vi får lära oss att i vår bön mana på Gud vår Fader, i en värld som inte blivit vad den skulle vara.

Viktigast av allt; Guds namn skulle hållas högt i den värld som Gud skapat. Men så blev det inte. Därför ber vi att Gud skall låta det bli till verklighet att Guds namn upphöjs och hålls heligt.

Av det förväntade gudsriket blev till synes ingenting. Därför manar vi på Gud att förverkliga det han en gång lovat, dessutom att Gud i allt skulle låta sin vilja ske. Det hela fullföljs i bönen om att Gud skall uppfylla sitt löfte att förlåta oss våra synder.

Men mana på Gud, är inte detta vanvördnad, nästan hädelse? Inte om maningarna sker på befallning av honom som stod Gud närmare än någon annan. I Jesu mun och med Jesus som förmedlare  blir dessa  vädjanden närmast trosviss tillbedjan. Det som vi ber om har visserligen inte skett, men det kommer att ske, lika visst som att Gud är Herre över himmel och jord. Guds löften skall uppfyllas så sant som att Gud är Gud.

Men vi då, vi som kallas kristna och lever under Guds speciella beskydd. Vad krävs av oss? Är vår uppgift uppfylld i och med att vi trosvisst manar på Gud? Skall inte också vi göra något. Svaret lyder, vi skall förlåta.

Men det är en märklig förlåtelse vi är förpliktade till. Inte ens den får ske i egen kraft. Den förlåtelse det handlar om utgår inte från oss själva, utan från Gud. Att förlåta blir att ha tagit vara på Guds förlåtelse för att  sedan låta den gå vidare genom oss. Det motto som den kristne skall följa blir mot den bakgrunden ”ta emot och ta vara på”. Kraften att förlåta är nämligen inte vår, den är Guds.

I detta märkliga scenario där allt beror av Gud och vilar i Gud,  var finns då den kristnes, d v s ditt och mitt ansvar? Svaret lyder; i att leva i och av det vi fått. Att med vett och vilja bryta mot detta  är att synda på nåden och detta med de mest förskräckande följder. Eller som Jesus säger: ”Men om ni inte förlåter människorna skall inte heller er fader förlåta er era överträdelser”. Detta är ord och inga visor med sikte på dig och mig som vill vara Jesu lärjungar.

Hur det däremot blir för alla dem som varken sett någon Gud eller hört vad denne Gud har att säga vet jag inte. Bara Gud vet.

(Se även ”Med mina glasögon 5” 20 20 Gör inte bibeln frommare än den är!)

Bibelstudium i Vivalla den 13 maj 2020

Jag ber för dem. Jag ber inte för världen utan för dem som du har gett mig, eftersom de är dina. ¹⁰Allt mitt är ditt och allt ditt är mitt, och jag har förhärligats genom dem. ¹¹Jag är inte längre kvar i världen, men de är kvar i världen och jag kommer till dig. Helige fader, bevara dem i ditt namn, det som du har gett mig, så att de blir ett, liksom vi är ett. ¹²Medan jag var hos dem bevarade jag dem i ditt namn, som du har gett mig. Och jag skyddade dem, och ingen av dem gick under utom undergångens man, ty skriften skulle uppfyllas. ¹³Nu kommer jag till dig, men detta säger jag medan jag är i världen, för att de skall få min glädje helt och fullt. (Evangelium enl Johannes kap 17 v 9-13)

      Det är kinkigt med bibelläsning. Tyvärr är det många som inte förstår det. Resultatet blir att man läser ut sånt som inte är menat. Särskilt kinkigt när texterna är hämtade från Johannesevangeliet. Detta evangelium är nämligen dubbelbottnat. Sanningarna där uttalas mot bakgrund av kristna som kämpar för sin tro mot en fientlig omgivning.

Därför räcker det inte med att observera att texten ovan berättar om hur Jesus ber för sina lärjungar inför sin bortgång. Orden ovan  är samtidigt riktade till Johanneskristna som lever under yttre hot. Inräknade är t o m du och jag när våra grundvalar vacklar.

Dessa hot är vad jag förstår den kristna trons livsluft. Först inför hotet om att allting skall gå om intet visar den kristna tron sitt sanna väsen. Att däremot i tider av framgång luta sig mot bibelordets sanning och den kristna trons överlägsenhet är ingen god utgångspunkt för en kristen församling. Tvärtom!  Först när den kristna församlingen är hotad till livet visar sig hennes kvalitéer.

Det var alltså goda tider för lärjungarna när dödshotet vilade över deras mästare och allt hotade rasa samman, goda tider för johanneslärjungarna och goda tider för oss när vi andligen är översköljda av sånt i vår omgivning som hotar vår existens som kristna.

Just i dödshotens tid är det som vore vi de enda. Det är inte de gudsfrånvända som har Gud vid sin sida, inte de välmående, ohotade och gudsfrånvända. Jesus är med oss men inte med de andra. Det vilar en gudomlig gloria inte bara över oss utan också omkring oss. Den gudsfrånvända världen har ingen makt över oss, inget ont kan drabba oss.

Jag upprepar; när dödshoten vilar över kristenheten finns det inget så tryggat som en kristen församling, inget så tryggat som en kristen människa. Det är vi som är beskyddade, inga andra.

Detta är dock enbart den ena sidan av sanningen. Den andra handlar om oss kristna när det går oss väl. När vi tjänar mer, bor bättre, mår bättre, förstår bättre och har en sundare livsstil än omgivningen. Finns det då ett vi kontra ett dom? Finns det då en gyllene gloria som vilar över oss och inga andra? Förvisso inte!

I välgångstider är tvärtom alla skiljelinjer sprängda. Total solidaritet utåt gäller. T o m onda människor är vi skyldiga kärlek. Nu finns inget så gränslöst som den kristna församlingen.

I detta välsignade läge, i triumfens tider, är det ”synd” att sätta upp gränser mellan oss och andra.

(Se även ”Med mina glasögon 5”, Tron i naturvetenskapen)

Bibelstudium i Vivalla den 6 maj 2020

Ett nytt bud

När Judas hade gått sade Jesus: »Nu har Människosonen förhärligats, och Gud har förhärligats i honom. Är nu Gud förhärligad i honom skall Gud också förhärliga honom i sig, och han skall snart förhärliga honom. Ännu en kort tid är jag hos er, mina barn. Ni kommer att söka efter mig, och jag säger nu till er vad jag sade till judarna: Dit jag går kan ni inte komma. Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek.« (Evangelium enl Johannes kap 13 v 31-35)

Allt är färgat, även bibeltexter, färgat utifrån författare och syfte. Att lyfta ut bibeln och tro att den som helig text är ett undantag leder bara fel. De bibliska färgningarna skall man istället ta till sig och om möjligt göra något av.

Johannesevangeliet är färgat av sin kontakt med det himmelska. Språket är påverkat. Genom sin höga stilnivå för den oss upp i högre sfärer. Det är ett språk som hjälper oss att se härlighet mitt i grå vardag. Se att i vandringspredikanten Jesus skåda Guds härlighet. I förlängningen får vi kristna också hjälp att upptäcka Guds härlighet där andra ser helt andra ting.

I texten ovan framställs Jesus som förhärligad. Gud är förhärligad i honom och han i Gud. Samtidigt som Jesus är förhärligad skall han också bli det, låter oss evangelisten veta. Han både är och skall bli.

Frågan är när och i vilket sammanhang detta förhärligande sker. I texten ovan är det ingen tvekan. Förhärligad blir Jesus  när han blir förrådd av en av de sina, Judas. Förhärligandet förbinds med förräderi. Den förhärligade är den förrådde.

Går vi ett steg längre och ser vad förräderiet ledde till kommer vi till korset. Evangelisten Johannes hjälper oss att se Jesu kors som ett förhärligande. Hans färgade evangelium är färgat för att visa oss detta, att Jesu kors var hans förhärligande.

Därmed har vi hamnat i den kristna trons själva centrum, korset som den kristna trons själva nyckel, korset som förhärligande.

Att vara kristen är att vara utvald. Detta sägs sällan men är icke desto mindre sant. Hela Nya testamentet predikar detta. Frågan är vad denna utväljelse innebär. Svaret lyder entydigt att se Jesu härlighet i hans korslidande.

Men inte bara där. Denna härlighet visar sig inte främst i övertygande bevisning, inte i livets förunderlighet, inte i överväldigande känslor av Guds närhet. Den uppenbarar sig tydligast i förlusten.

När jag ser på mitt eget liv utifrån mina förluster blir bilden blandad. Vissa av mina förluster har varit förödande för mitt inre. Bitterhet har har tärt både på mitt inre och mitt yttre. Men vissa av mina stora förluster i livet har hjälpt mig att se att mitt liv står i ett större sammanhang. Andra förluster har i ett längre perspektiv visat sig vara vinster. Detta som ett personligt vittnesbörd.

För övrigt har den kristna tron i dag ingen framtid om den inte lär sig att se förhärligandet  i förlusten. Den är vår framtidsväg.

(Se även ”Med mina glasögon 5” 18 20 Knivhugget)

Bibelstudium i Vivalla den 29 april 2020

7Därför skall det komma en tid, säger Herren, då man inte längre säger ”Så sant Herren lever, han som förde israeliterna ut ur Egypten”  8utan ”Så sant Herren lever, han som förde Israels ättlingar ut ur Nordlandet och hämtade hem dem från alla andra länder dit han fördrivit dem, för att låta dem bo i deras eget land.” (Jeremia 23 v 7 f)

Profetian ovan är hämtad från Jeremia bok. Den är lättbegriplig och jordnära. Profetian förmedlar hopp. Hopp i sin tur är en ingrediens i tron. När Paulus talar om ”tro, hopp och kärlek dessa tre” (1 Kor 13:13) är det tre aspekter av tro som avses. I hoppet ligger alltid ett mått av tro.

Det betyder att tro tar plats även i det vardagliga livet, att tro är något som har med gemene man att göra, att tron är en naturlig ingrediens i livet. Återigen kommer jag till det som jag upprepat, jag vet inte hur många gånger, att tron är gemene mans egendom. Frågan är inte om man tror, utan på vad. I det här fallet, frågan är inte om man hoppas, utan på vad.

Man kan läsa bibeln på två olika sätt, man kan höja eller man kan sänka. Höja betyder att betona det underbara, det speciella, det mirakulösa. De flesta ”troende” läser bibeln på detta sätt. Jesus blir alltid undergöraren, även vardagshändelser ges gudomlig glans.

Fördelen med det sättet att läsa är att det stryker under den gudomliga verkligheten som något annorlunda, att Guds mening med oss människor är något utöver det som ögon och öron vittnar om.

Nackdelen är att höjningen av bibeltexter gör att stora grupper, särskilt i vår upplysta tid, tar dessa som sagor, i bästa fall uppbyggliga myter. Många säger till de troende, jag respekterar er tro, men tyvärr kan jag inte dela den. Varför? Därför att den troendes undertro syns dem allt för fantastisk för att vara sann.

Sänka texter är det andra alternativet. Vissa texter behöver förstås inte sänkas. De är redan sänkta. Vem hoppas inte i svåra tider på ändrade förhållanden. Vem känner inte igen sig i profetens ord: ”Den dag skall komma profeterade han, då folk skall säga; så sant Herren lever, han som förde Israels ättlingar ut ur Nordlandet”. Vi känner igen oss eftersom mer än en av oss förkunnare idag ropar; Så sant Herren lever, den dag skall komma och den är snart inne, då Herren skall låta Coronasmittan vara ett minne blott.

Till saken hör att Nordlandet betyder Babylon och att det verkligen skedde att folket med Guds hjälp befriades från fångenskapen i Babylon. Till saken hör vidare att Coronapandemin med all sannolikhet kommer att besegras. Isolering, nedstängd samfärdsel, handtvätt och armlängds avstånd mellan människor kommer att bidra till detta. Men bakom såväl handtvätt som armlängds avstånd ligger Herren. För ingen tror väl på allvar att människors förmågor är skapade av människors förmågor. Livets under är större än så.

(Se även ”Med mina glasögon 5” 17 20 Individualismen sedd med nya ögon)

Bibelstudium i Vivalla den 22 april 2020

1Från Petrus, Jesu Kristi apostel, till de utvalda som lever skingrade, som främlingar, i Pontos, Galatien, Kappadokien, Asien och Bithynien,  2utvalda enligt Guds, vår faders, plan, helgade av Anden och bestämda till lydnad och rening med Jesu Kristi blod. Nåd och frid åt er i rikaste mått.

3Välsignad är vår herre Jesu Kristi Gud och fader. I sin stora barmhärtighet har han fött oss på nytt till ett levande hopp genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda,  4till ett arv som inte kan förstöras, fläckas eller vissna och som väntar på er i himlen.  5Ty Guds makt beskyddar er genom tron fram till den frälsning som finns beredd att uppenbaras i den sista tiden.

6Därför kan ni jubla, även om ni just nu en kort tid skulle få utstå prövningar av olika slag,  7för att det som är äkta i er tro – och detta är långt dyrbarare än det förgängliga guldet, som dock måste prövas i eld – skall ge pris, härlighet och ära när Jesus Kristus uppenbaras. (Petrus första brev kap 1)

      Orden ovan utgör inledningen till 1 Petrusbrevet. Själv kan jag läsa dem på två sätt. Endera utgår jag från helheten eller också från delen. Utgår jag från helheten möter jag ett block av tankar som inte enbart  passar i en rundskrivelse till ett antal församlingar i Mindre Asien utan också generellt. Inte bara församlingar i Mindre Asien utan kristna församlingar överhuvudtaget har nämligen satt sin lit till Jesus, till hans kors, hans uppståndelse och till alla de löften som är förbundna med tron på honom. Precis som texten förutsätter.

Utgår jag däremot från delen, ovan markerat i spärrad stil, det som är äkta i min tro, satsar jag på att pröva mig mot denna äkthet för att sedan tolka helheten utifrån detta.

Det ena kan vara så gott som det andra. En samlad åskådning, sammanfattad som ovan i en rundskrivelse, kan få vi-känslan att förstärkas och tron att befästas. Så inte bara i kristna sammanhang utan också i många andra. Exemplen är många. För egen del kan jag ana LO-bakgrund hos ministrar bara de öppnar munnen i TV och uttalar några av kodorden i deras fackföreningspräglade narrativ.

Men å andra sidan måste man se kritiskt på berättelser som håller samman människor och grupper. Berättelser kan stelna och i stelnat skick mer stödja berättaren än berättelsen.

För att jag känner igen kodorden i LO-anslutnas narrativ betyder det inte att jag därför behöver ha ögon eller öron för vad deras berättelse står för i stelnad form. Däremot begriper jag mig på min egen kristna berättelse. Jag känner väl till  hur det blir när mitt narrativ har stelnat. Och det är ingen uppmuntrande kunskap.

Därför föredrar jag delen före helheten, d v s att pröva min egen tros äkthet. Och detta äkta ryms för min del innanför helheten, d v s i  den gemensamma kristna berättelsen om Jesu blod som renar och om hans uppståndelse som leder blodets rening in i historiens verklighet.

Den kristna berättelsen kan för den delen inte bli bättre. Svaret på livets fråga ligger i just Jesu offer. På det behöver jag inte tvivla.  Vad jag skall söka är mitt eget uppsåt inför detta offer. Mitt eget offer behöver vara så genomandat av Jesu offer att också mitt offer blir välsignande.

När detta blir verklighet förutsätter det ett växelspel. Dagligen behöver jag eftersöka det bärande i Jesu offer för att också mitt eget offer skall få liv.

Detta växelspel är inget latmansgöra. Det är heller ingen triumfresa. Ständigt måste jag fyllas på inifrån med förlåtelse och ny kraft. Om inte stelnar min berättelse och förvandlas i mina händer till dess motsats.

(Se även ”Med mina glasögon 5”, 16 20 Att tro är att förhålla sig)

Bibelstudium i Vivalla den 15 april 2020

50Men det vill jag ha sagt, bröder: kött och blod kan inte ärva Guds rike, och det förgängliga kan inte ärva oförgänglighet.  51Vad jag nu säger er är ett mysterium: vi skall inte alla dö, men vi skall alla förvandlas,  52i ett nu, på ett ögonblick, vid den sista basunens ljud. Ty den kommer att ljuda, och då uppstår de döda i oförgänglig gestalt, och vi förvandlas. 

 53Detta förgängliga måste kläs i oförgänglighet och detta dödliga kläs i odödlighet.  54Men när det förgängliga kläs i oförgänglighet och det dödliga i odödlighet, då blir det så som skriftordet säger: Döden är uppslukad och segern är vunnen.  55Död, var är din seger? Död, var är din udd?  56Dödens udd är synden, och synden har sin kraft i lagen.  57Gud vare tack som ger oss segern genom vår herre Jesus Kristus.  58Stå därför fasta och orubbliga, mina kära bröder, och ge ut er helt i arbetet för Herren. Ni vet ju att han inte låter er möda vara förspilld. Paulus 1 brev till korinthierna kap 15 v 50-58)

Texten ovan en av de mest kända i Nya Testamentet. Den handlar om det viktigaste av allt förhållandet död, liv, förgänglighet, oförgänglighet.

För mig består texten av två delar. Jag har ovan markerat de två delarna genom att sära dem år. I verkligheten hör de samman i ett odelbart helt.

Jag har gjort uppdelningen för att de två delarna utgör två tankestråk, ett judiskt-kristet apokalyptiskt och ett för alla tider giltigt. Det första handlar om de första kristnas tro på Jesu snara återkomst, det senare om om Jesu uppståndelse och dess betydelse.

Den första delen avslöjar hur de första kristna såg på den närmaste framtiden. De var övertygade om att den stora omvandlingen skulle ske inom den allra närmaste framtiden. Eller som texten säger; basunen ljuder, de döda uppstår och de kristna förvandlas. Mer om detta kan du läsa i bland annat 2 Thessalonikerbrevet.

Den delen har jag lämnat åt sidan. Det Paulus trodde skulle ske, hände nämligen inte. Den andra däremot är själva fästet för min tro. Detta att Jesus uppstod och att Gud därmed visade sig vara den rättfärdige, han som råder över liv och död, oförgänglighetens herre.

Det oförgängliga har förvisso  alltid funnits som en osynlig sanning mitt i förgängligheten. Nu blev den i Kristi uppståndelse påtaglig sanning. Det oförgängliga något att förankra sitt liv i.

Men mina sekulariserade vänner tror inte som jag. Liksom jag tappat tron på den judisk kristna apokalyptiken, har dessa förlorat tron på Jesu uppståndelse och dess betydelse. Men de eviga värdena tror de fortfarande på. Visserligen förankrar de inte dessa  värden i tron på en rättfärdig Gud. Men de tror ändå,  liksom i blindo. I blindo talar de om alla människors lika värde eller om att livet är heligt och okränkbart. Den delen av tron på det eviga har de inte kunnat släppa.

Men jag gör inte som de, jag är förankrad i Jesu uppståndelse. Till denna har jag satt  mitt hopp. Men förstås, jag tror inte på uppståndelsen som ett värde i sig, som om människan hade en odödlig själ som frigjordes när hon dör.

I stället har jag fästat min uppståndelsetro vid korset, vid honom som hängde där på korset för min skull. Jag tror på honom som är fulländningen av just den kärlek som den coronasjuke katolske prästen visade, han som överlät sin respirator till en medsjuk och sedan själv gick under.

(Se även ”Med mina glasögon 5” 15 20 Fanflykten)

Bibelstudium i Vivalla den 8 april 2020

1Då vi nu har gjorts rättfärdiga genom tro har vi frid med Gud genom vår herre Jesus Kristus.  2Han har gett oss tillträde till den nåd som vi nu lever i, och vi är stolta över hoppet att få del av Guds härlighet.  3Mer än så, vi är stolta över våra lidanden, eftersom vi vet att lidandet skapar uthållighet,  4uthålligheten fasthet och fastheten hopp. (Paulus brev till romarna kap 5 v 1 ff)

     Tro, lidande och hopp, dessa tre tankar bär upp det korta avsnittet ovan. Tro, inte lag i betydelsen prestationer, lidande inte lycka i betydelsen välstånd, hopp inte kortsiktigt hopp enbart, utan långsiktigt.

I ett bibelavsnitt likt det ovan citerade, som känns avlägset även för många troende, är det angeläget att lyfta upp denna grundstruktur. Den är nämligen allmängiltig, gällde då såväl som nu och har sin giltighet i de flesta sammanhang.

Tillåt mig ta ett exempel i den långa raden. Titta på ”Fråga doktorn” med Suzanne Axell och Karin Granberg. Kretsar inte allt kring tro i betydelsen förtröstan, om lidande men framför allt om hopp, så säg.

Frågan är bara vad förtröstan, lidandet och hoppet står för. Här skiljer det sig verkligen åt. Det är en himmelsvid skillnad mellan det hopp Suzanne Axell utstrålar och det som aposteln Paulus förkunnar.

För Paulus är tron nyckeln till livet, inte lagen, inte den egna prestationen, tron i betydelsen förtröstan. Så långt är Paulus allmängiltig, hans insikt stämmer väl överens med Suzanne Axells. Det goda måste ha sin grund i något invärtes som styr det vi tänker och gör. Men trons innehåll är för Paulus specifikt. Helt och hållet och odelat satsade han på Jesus. För honom gällde denneJesus allt. Jesu frälsningsverk var Paulus hopp.

Samma med mig. Jag hänger upp min tillvaro på denne Jesus Kristus. Han är min förebild och min kärlek. Vad leder då detta till? Att jag gör som Jesus säger. Det betyder att Jesu ord blir min lag. När jag bland annat studerar Bergspredikan i Matteus 5-7 talar jag om denna predikan som den nya lagen.

Men tänk vad fel allt då blir! Jag blir som dem som Paulus förkastade, lagträlarna som läste själva tillvaron som en lag av Gud befalld att följa. Felet är stelheten, en stelhet som beror av att hjärtat inte är med, Jesu sinnelag fattas. Men sinnelaget är det första och viktigaste, sinnelaget är själva styrmedlet, ett sinnelag uppfyllt av kärlek till min frälsare.

Vart leder då detta? Till lidande, påpekar Paulus. Som kristen måste jag vara beredd på lidande, f a ett medlidande som ytterst måste betraktas som ett kristuslidande, eftersom lidandet beror av att jag är uppfylld av honom som gav sitt liv inte för egen vinning utan för andras.

Ur lidandet föds sedan hoppet, ett hopp som vilar på att Jesus är min förankring och mitt stöd. Med förnuft kan jag handskas med mitt liv. Jag kan lyssna, ta till mig och göra som andra uppmanar mig att göra. Mitt förnuft och min naturliga medkänsla gör att jag vågar lita på andra än mig själv. Men i grunden finns där ett hopp som är förankrat i Jesu frälsningsgärning. Jag törst nästan inte säga det men jag vågar försiktigt ta till mig Paulus ord, ”Guds kärlek har ingjutits i våra hjärtan genom att han har gett oss den heliga anden” (Rom 5:5)

(Se även ”Med mina glasögon 5”, 14 20 Torbjörn Tännsjö retade inte gallfebern på mig. Tvärtom!)

Bibelstudium i Vivalla den 1 april 2020

19Ty Gud försonade hela världen med sig genom Kristus: han ställde inte människorna till svars för deras överträdelser, och han anförtrodde mig budskapet om denna försoning.  20Jag är alltså Kristi sändebud, och Gud manar er genom mig. Jag ber er på Kristi vägnar: låt försona er med Gud.  21Han som inte visste vad synd var, honom gjorde Gud till ett med synden för vår skull, för att vi genom honom skulle bli till ett med Guds rättfärdighet. (Paulus andra brev till korinthierna kap 5 v 19-21)

Sanningarna om mening och sammanhang är många. Den ena inte lik den andra. Men svälja dem alla på en gång går inte. Vi måste låta oss gripas av någon eller några av dessa tankesanningar och sen göra dem till våra egna. Underlåter vi att befatta oss med tankesanningar av detta slag blir vi lik en som rabblar fakta utan att begripa. Den obevisbara tankesanningen behöver vi för att kunna orientera oss i den gåtfulla värld som är vår. Osedd går han vid vår sida.

Vi som orienterat oss utifrån sanningen i Kristus har ytligt sett gjort det lätt för oss. Den korsfäste stannade inte kvar i graven. Han uppstod och fortsatte sitt verk om än i osynlig form. Det som gällde då gäller idag. Djupast sett är Jesus Kristus den samme som han en gång var.

Sen vill vi förstås så långt det går begripa. Förstå varför Jesus, den redan i livet andligt upphöjde, behövde dö på ett kors för att bli allas frälsare. Vad var det med detta kors som gjorde att det blev till den kristna sanningens själva centrum?

Inte bara dagens textförfattare Paulus funderade. Det gjorde redan Jesu ursprungliga lärjungar. För dessa hade korset i förstone inneburit en katastrof. Döden på korset var för dem en bekräftelse på att allt hade varit förgäves.

För Paulus tedde det sig på ett något annorlunda sätt. Denne hade vid sin omvändelse i Damaskus erfarit den från korset uppståndnes kraft. Vad Paulus däremot inte fullt ut fattade var korsets mening. Varför skulle vägen gå över ett kors frågade han sig. Och än det ena, än det andra fann han ut. Bara i 2 Korinthierbrevets femte kapitel får ni flera långt ifrån sinsemellan sammanhängande prov på hur han tänkte. Paulus avslutar sitt femte kapitel med en tankeräcka, mer svårsmält än de andra. Denna tankeräcka återfinner ni ovan som dagens text.

Det svårsmälta är att Paulus tänker sig att Gud på korset gjorde Jesus till ett med synden. Han ”som inte visste vad synd var”  fick på korset ta på sig vad andra gjort. Jesus gjorde det för vår skull förkunnar Paulus. Han gjorde det för att ”vi genom honom skulle bli till ett med Guds rättfärdighet”.

Detta Paulus försök att förklara lär inte gå att fullt ut bli ett med. Men vi kan fylla i med egna tankar för att skeendet åtminstone skall bli något mera tillgängligt. Jag tänker mig Jesus som den ödmjukt gode (Guds lamm) som får lida för andras ondska. Jesus tog på sig utan att slå ifrån sig. Inte ett ord undslapp honom  om att detta var orättvist. Inte ett ord om att det var andra som borde straffas. Med obruten kärlek inte bara till Gud utan också till människorna omkring sig tog han deras straff på sig. Han ”blev ett med” deras synd, som Paulus skriver. Med kärlek till de sina gick han in i döden. Enbart orden ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig”, undslapp honom.

I den riktningen filosoferade Paulus. Att detta inte var hela sanningen förstod han själv. Varför gör han annars  i samma kapitel det ena försöket efter det andra för att förklara det djupast sett oförklarliga.

Paulus gör detta samtidigt som det för honom finns en trossanning som inte låter sig förnekas. Detta att den uppståndne från den dagen han i Damaskus uppenbarade sig för honom osedd går vid hans sida.

(Se även ”Med mina glasögon 5” 13 20 Coronan i bibelns sista bok.)

Bibelstudium i Vivalla den 25 mars 2020

Då sade Maria: ”Min själ prisar Herrens storhet, min ande jublar över Gud, min frälsare: han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna. Från denna stund skall alla släkten prisa mig salig: stora ting låter den Mäktige ske med mig, hans namn är heligt, 50och hans förbarmande med dem som fruktar honom varar från släkte till släkte. Han gör mäktiga verk med sin arm, han skingrar dem som har övermodiga planer. Han störtar härskare från deras troner, och han upphöjer de ringa. Hungriga mättar han med sina gåvor, och rika skickar han tomhänta bort. Han tar sig an sin tjänare Israel och håller sitt löfte till våra fäder: att förbarma sig över Abraham och hans barn, till evig tid.” (Lukas 1:46-55)

Lite sökt men ändå enligt min mening berättigat tolkade jag förra vecken Jesu botande av en epileptisk pojke liksom den följande förutsägelsen om Människosonens lidande på ett bestämt sätt. Jag sa att ett av syftena med dessa bibelavsnitt  var att myndiggöra lärjungarna. Jesu suveräna förmåga och hans gudomliga insikt var aldrig avsedda att dra isär lärjungarna från sin Mästare utan till att förena dem med honom.

I dag kommer ingen att kunna beskylla mig för konstlade tolkningar. Marias lovsång  lägger i själva ordalydelsen orden i min mun. Marias storhet, att hon skall få bära fram honom som skall bli världens frälsning, står i ett alldeles bestämt sammanhang. Det skall som texten lyder leda till att hungriga blir mättade och att ringa upphöjs. Framför allt skall Abraham och hans förtryckta  barn möta  förbarmande. På motsvarande sätt men i motsatt syfte kommer alla förtryckare att skingras eller krossas.

Detta betyder att Marias utväljelse och storhet står i ett bestämt sammanhang. Marias kallelse att bära fram världens frälsare skall leda till de mångas upprättelse. Av de förtryckta utvalda skall bli Guds älskade barn. Detta samtidigt som förtryckarna förintas.

Hur skall då detta kunna ske? F a hur det skall bli verklighet idag. För att inte frälsningsverket skall bli något som enbart består av ord förutsätts att något påvisbart sker. Budskapet idag är således ett religiöst budskap med politiska övertoner. I klartext bjuder oss textens budskap till aktion. Startskottet var Marias utväljelse.

Jesu moder Maria sedd på detta sätt leder inte till isärdragning utan till förening. Marias utväljelse innefattar också vår. Att som så ofta sker upphöja Maria och enbart Maria måste vara en missuppfattning eftersom Marias utväljelse också är vår. Punkt slut.

Sen de mindre nödvändiga tilläggen, först att texten ovan är en litterär produkt lagd i Marias mun och med formuleringar som påminner om Gamla testamentet psalmer. Vid detta behöver vi kristna vänja oss, att Gud talar via traditionsbildningar med ursprung i de första kristna församlingarna.

Dessutom som alltid när vi fördjupar oss i bibeltexter  att vi måste se på utväljelsen av Israel, eller som det här uttrycks ”Abraham och hans barn” på ett alldeles bestämt sätt. Ingen mindre än Jesus är här vår läromästare. Utväljelse innebär i sin kristna form en utväljelse till ansvar. Dessutom en utväljelse med innebörd att infoga så många som det någonsin går i utväljelsens gemenskap.