(Se även ”Med mina glasögon 5”, Tron som mörk materia)

Bibelstudium i Vivalla den 1 juli 2020

Så säger Herren: Jag leder lycka till henne som en flod, folkens skatter som en forsande ström. Hennes barn skall bli burna i famnen och bli gungade på knäet. Som en mor tröstar sitt barn, så skall jag trösta er.

 I Jerusalem skall ni finna tröst. När ni ser det skall era hjärtan glädjas, era kroppar få nytt liv som det friska gräset. Herrens tjänare skall lära känna hans makt, fienderna hans vrede. (Jesaja 66 v 12 ff)

Jerusalem i lycka och välstånd. Allt gott står den heliga stadens inbyggare till buds. De eftersatta är omhuldade som vore de späda barn, ynglingarna livade som levde de i ett paradis.

Detta är den ena sidan av sanningen. Den andra handlar om dem som befinner sig utanför stadens hank och stör. Dessa andra kallas fiender. Herrens vrede vilar över dem. Eld och svärd hotar dem. Herren straffar dem, heter det (Jes 66:16)

Så profeterade den profet vi kallar den tredje Jesaja. Lycka såg han när han betraktade de utvalda, eld och svärd när han vände blicken mot deras motståndare. Allt vilande i Herrens hand, både Jerusalems välgång och fiendernas katastrof. Rakt på sak är han. Guds hand straffar Jerusalems fiender. Här ges inte plats för några mellanhänder.

Relaterat till detta ställer jag nutidsmänniskan. Någon Gud ser hon inte bakom verklighetens händelser. Makrokosmos  är tömd på det gudomliga, mikrokosmos likaså. Jubel ser hon och förtvivlan, en skyddad tillvaro vid sidan av ett liv där katastrofen hotar. Både det ena och det andra är för henne levande verklighet. Men Gud skymtar hon inte.

Profeten förkunnar sina sanningar med Gud för ögonen, nutidsmänniskan har ingen Gud till hands vare sig i lyckans ögonblick eller katastrofens. Skall vi därför antingen se på verkligheten som en judisk profet gjorde på 500-talet före Kristus, eller  som en nutidsmänniska som inte längre förmår frammana någon Gud? Finns inga alternativ. Svaret lyder, det finns ett tredje sätt att betrakta.

Detta tredje är att se verkligheten  med Jesu ögon. Scenförändringen blir då fullständig. Ändå är ingredienserna de samma, Guds omsorg å ena sidan och Guds straff å den andra. Bara så att såväl lovsång som straff finns i vårt inre. Lovsången kommer det ödmjuka inom oss till del, Guds straff det obotfärdiga.

Av det yttre har blivit det inre. Kampen sker i människors hjärtan. Kärleken och omsorgen  om Jerusalems innebyggare finns kvar. Men den har blivit personifierad och individualiserad. Av de utvalda har blivit människorna och av människorna den enskilda människan. Och Guds vrede och förbannelse drabbar inte längre Israels fiender, den drabbar hjärtats obotfärdighet.

Allt i profetian är således  behållet, bara så att det är omplacerat. Fiender må komma utifrån och slå allt sönder och samman. Men fienden i egen hög person kan du enbart finna i dig själv, på samma sätt med vännen. Han möter dig i ditt eget inre.

Den scenväxlingen blir det inte enbart en gång utan ofta när man läser den Heliga Skrift med Jesus för ögonen. Det gamla finns kvar men i ny form och i nytt sammanhang.

(Se även ”Med mina glasögon 5”, 26 20 Åt rätt håll)

Bibelstudium i Vivalla den 24 juni 2020

Så säger Gud, Herren, han som har skapat himlen och spänt upp den, brett ut jorden med allt vad den alstrar, han som gett liv åt människorna där, livsande åt dem som vandrar på jorden: Jag, Herren, har i min trohet kallat dig, jag tar dig vid handen och skyddar dig. Genom dig ingår jag ett förbund med mitt folk till ett ljus för de andra folken. (Jesaja 42 v 5 f)

Jag läser gärna profetiorna i Jesaja bok. Dessa ger mig mening, men sammanhanget har jag svårt att upptäcka. Den ena profetian förefaller löst fogad till den andra. Men så inte i texten ovan från Jesaja 42 och sen ett antal kapitel framåt i samma bok. I denna del av Jesaja bok, den så kallade Deuterojesaja,  är temat Herrens tjänare och profetiorna i dessa kapitel hör tydligt samman och bildar en enhet.

I min utläggning av Jesaja 42 v 5 f är jag medvetet nutidsanpassad. Detta genom att först läsa textens utsagor som led i allmängiltiga sanningar. Till detta fogar jag det specifika, den kristna tolkningen.

Texten handlar om himmel och om jord, om livet och om uppdraget. Allt detta, såväl himmel som jord, såväl livet som uppdraget berör alla. Himlen låter sig ej förnekas om än nuförtiden under namnet universum, ej heller jorden, livet eller uppdraget. Må vara att människor i dag inte tecknar samma bild av himlen som profeten, inte definierar livet och livsanden som han och inte heller uppdraget. Men saken låter sig ej bestridas. Vi lever i en tillvaro som inte låter sig förnekas utan väcker undran. Vi har alla fått del av ett liv som fyller oss med förundran över livets under. Och vi har fått uppgifter att uppfylla under en livsvandring som redan genom att vi finns till är ett märkligt under.

Det är om förutsättningarna vi strider, inte om själva saken. Om vem eller vad som skapat himmel och jord är vi inte överens, inte heller om uppdrag och mening. Om alltings förtecken strider vi. Är Gud förtecknet eller vad i Guds ställe?

Profeten personifierade. Bakom himmel och jord finns inte opersonliga krafter utan en skapare och en underhållare, bakom liv och livsande en livgivare och en uppehållare. Himmel och jord kan inte gå under utan att Gud har kontroll över det, liv och livsande inte släckas ut utan Guds vetskap. Gud är alltings förtecken.

Om uppdraget vet profeten också besked. Herrens tjänare är av Gud  satt att värna om Guds förbund med Israel, ett förbund som i slutändan innesluter alla.

För oss kristna är denne Herrens tjänare,  Kristus. Det är i och genom honom vår förbindelse med Gud vilar och det är i honom alla folk blir delaktiga av förbundet med Gud. Kristus sätter vi som förtecken för allt gott verk  i himmel och på jord, för allt det som sker efter Guds vilja.

Vad är alternativen till Gud som skapare och uppehållare och Kristus som Herrens tjänare?

Dessa alternativ är flera. Gemensamt för de alternativ som ställs fram i vårt sekulariserade västerland är att livets underliggande krafter görs opersonliga. Naturkrafter styr, slumpen styr, evolutionen styr. Mot detta ställer vi kristna; bakom allt finns Gud, Kristi Gud.

(Se även ”Med mina glasögon 5”, 25 20 ”Utmaningens stadium”)

Bibelstudium i Vivalla den 17 juni 2020

Jag döper er med vatten för omvändelsens skull. Men han som kommer efter mig är starkare än jag, och jag är inte värdig att ta av honom hans sandaler. Han skall döpa er med helig ande och eld.  Han har kastskoveln i handen och skall rensa den tröskade säden och samla vetet i sin lada, men agnarna skall han bränna i en eld som aldrig slocknar.« (Matteus 3 v 11 f)

Ovan är det Johannes döparen som talar. Han talar om det dop som skall följa på Jesu ankomst. Inte bara enevangelist har uppmärksammat Johannes ord utan tre (Matteus, Markus och Lukas). Och den fjärde, Johannes, har snuddat vid textorden ovan.

Skulle den här doptexten vara den enda vore dagens generösa döpande en omöjlighet. Dopet skulle dessutom inte vara ett dop avsett för alla utan ett reningsdop för vissa.

För inte kan man väl tänka sig att döpa en nyomvänd missbrukare till förnyad plåga. Nog gör det nämligen ont att ha kastskoveln över sig och branden svedjande runt benen. Som om inte missbrukets plåga vore nog?

Eller ett litet barn som med nöd överlevt en svår förlossning. Skall hennes dop vara det som predestinerade henne till förnyad kamp på liv och död?

Doptexterna i Nya testamentet är många och dessutom mångtydiga. Det duger inte att ”banka” ihop dem till en enda med enahanda innebörd och betydelse.

Men det har kyrkorna gjort. Baptisterna på ett sätt, pingstvännerna på ett annat, barndöparna på ett tredje. För en handlar dopet om eld och ande, för en annan att infogas  i ett förbund, för en tredje att inbegripas i den föregripande nåden och så slutligen i texten ovan där dopet i Jesu namn  blir till ett reningsdop som dödar, renar och upprättar.

I själva verket är dopet mångfacetterat och som det är med allt som har med Jesus att göra påverkat av omständigheterna. Glöm inte att där Jesus finns med beror det mesta på omständigheterna. Och omständigheterna kring dopet måste alltid vara sådana att de är den döpta till gagn.

Därför kan dopet betyda en sak när det skedde, något annat när dopet aktualiseras under senare år. När jag själv en gång döptes var jag några år gammal och jag döptes för att döpt skulle ett barn vara. Gynnsamt för mig för det var bara att trava på in i den kristna tron under mina tonår. Jag var ju redan döpt. Inget låg hindrade i vägen.

Annat blir det när jag under mogna år erinrar mig mitt dop. Jag förstår då att mitt dop inte enbart var den trygga infarten till ett kristet liv. Dopet var och är också uppfordrande. Jag är döpt att låta mig utsättas för kastskoveln som Johannes talar om. Jag är döpt till att prövas i eld för att det skall utrönas om min tro står pall i svåra tider.

Så inte bara en doptext är tillämplig på mig utan flera och då inte samtidigt utan vid skilda tidpunkter i mitt liv. Dopet är som tron, den tar sig olika uttryck under skilda delar av mitt liv.

Inte så att jag skall döpa om mig allteftersom, men att dopet får betyda olika ting allt eftersom livet fortskrider.

(Se även ”Med mina glasögon 5”, 24 20 Med värderingsflödet som mätare)

Bibelstudium i Vivalla den 10 juni 2020

Halleluja!

Prisa Herren, ni hans tjänare, prisa Herrens namn! Lovat vare Herrens namn nu och för evigt! Från öster till väster skall Herrens namn bli prisat. Herren är upphöjd över alla folk, högre än himlen når hans härlighet. Vem är som Herren, vår Gud, han som tronar så högt, han som ser så djupt ner – vem i himlen, vem på jorden? Den hjälplöse reser han ur gruset, den fattige lyfter han ur dyn. Han ger dem rum bland furstar, bland furstarna i sitt folk. Han ger den ofruktsamma ett hem som lycklig mor till söner. (Psalm 113 i Psaltaren)

Verkligheten är en sak, bilden av verkligheten en annan. Det ena lika nödvändigt som det andra. Verkligheten förutsätter också bild av verkligheten för att liv skall vara liv. Frågan är inte om vi äger en bild av verkligheten, frågan gäller vilken bild, vilka bilder.

Det som människor kallar tro och som förutsätts ägas eller inte ägas är alltså något annat än folk tänker sig. Tro har alla, frågan är vilken tro, tro i betydelsen bild av verkligheten.

Gud är tillgänglig som bild av verkligheten, inte som verkligheten i sig. Gud som verklighet känner ingen, men som bild är Gud tillgänglig för många. Den Gud som en människa relaterar sig till är alltid trons Gud.

Den Gud som jag själv som kristen förlitar mig på är Jesu bild av Gud. Förankringen har jag i Jesus när jag tror på Gud. En genväg är det förvisso men ingen lätt genväg. Hela mitt liv har jag ägnat åt att komma denne min frälsare nära. Men inget är mig trots detta angelägnare.

Psalmen ovan är fullödig. Gud står fram som den suveräne, honom som skall prisas både för sin allmakt och sin barmhärtighet, både för sin överhöghet och för sin djupa mänsklighet. I sin allmakt lyfter han den fattige ur dyn och den ofruktsamma blir ”lycklig mor till söner”.

Jag är övertygad om att detta är den Gud som också Jesus förlitade sig på, den Gud som gjort så stora intryck på Jesus att den färgat av sig på allt han sade och gjorde.

Men hur förhöll sig Jesus då till allt som inte överensstämde med bilden? Tillvaron var då liksom idag obönhörlig. Farsoter skördade offer då liksom idag. Ingenting tycktes rå på obönhörligheten. Den hjälplöse lika hjälplös, den fattige ännu fattigare och för de ofruktsamma fanns ingen bot.

Tog detta död på Jesu lovsång? Ledde det till tvivel på Guds barmhärtighet och kraft?

– Nej!

– Hur kan du veta det?

Det för mig bästa beviset är bönen Fader vår, den bön som Jesus lärde sina lärjungar att bedja. Denna bön är en enda lång bön om att Gud skall förverkliga det han lovat. Inte minsta tvivel på att Gud förmår.

Till detta kommer att Jesus i sig själv var ett enda stort tecken på detta förverkligande. Hela hans liv var en gudsgärning.

Överfört på mig läser jag psalmen ovan som vore den en variant av Herrens bön. Jag förstår den som en sanning som kommer att förverkligas. Och jag funderar om inte min inställning också var psalmistens. Månne utsade han inte sina ord som en vädjan att Gud skulle förverkliga den makt och det förbarmande som var ett med hans väsen?

(Se även ”Med mina glasögon 5”, 23 20 Svarta hål låter sig kanske bevisas, men aldrig Gud)

Bibelstudium i Vivalla den 3 juni 2020

¹² Jag har mycket mer att säga er, men ni förmår inte ta emot det nu. ¹³ Men när han kommer, sanningens ande, skall han vägleda er med hela sanningen; han skall inte tala av sig själv utan förkunna det han hör och låta er veta vad som kommer att ske.¹⁴ Han skall förhärliga mig, ty av mig skall han ta emot det han låter er veta. ¹⁵ Allt vad Fadern har är mitt; därför säger jag att det är av mig han tar emot det han skall låta er veta. (Evangelium enl Johannes kap 16 v 12-15)

Avsnittet ovan är hämtat ur Jesu avskedstal. Det är Johannes som satt sin färg på detta avskedstal. Det är han och ingen annan som tolkat Jesus. Och han gör det så att det åtminstone för mig  blir glasklart inte bara vad som gällde för de första lärjungarna utan också vad som gäller mig som kristen.

För att också jag skall få färg på min utläggning måste jag berätta en episod från mitten på 1960-talet. Jag var i katolska kyrkan och träffade pater Creutzer. Vissa av ungdomarna i min församling vurmade för den katolska tron.  Så vad var naturligare än att jag vid ett tillfälle tog sällskap med dem till katolska kyrkan på Skolgatan i Örebro.

Pater Creutzer var inte sen att försöka få också mig in på det katolska spåret. Hur är det sa han med den ”hela sanningen” som Jesus lovat sina lärjungar? Är det inte så att denna hela sanning förvaltas av den enda kyrka som bär hela Jesu arv vidare, den katolska? Jag vet inte vad jag svarade, men idag tror jag mig veta vad jag borde ha sagt.

Att vara praktiserande kristen är att vara hängiven Jesus. Vad Jesus angår var han fångad av de heliga orden i de heliga skrifterna. Kort uttryckt var Gamla testamentet hans bibel.

Men däremot var han inte fångad av dessa skrifters traditionella tolkning. Med den var det nämligen så att den stelnat och i stelnat skick bildat grundval för fasta läror om liv, leverne och gudsdyrkan. En from jude förväntades underkasta sig dessa läror och leva efter den. Detta oavsett vad situationen krävde.

Men så inte Jesus. För honom var Ordet heligt men inte stelnat. Och i den formen såg han betydelser som andra inte anat. F a hade han funnit att bakom de heliga orden fanns två oöverträffade tolkningsnycklar. Den ena handlade om Guds kärlek den andra om Guds förlåtelse. Och dessutom insåg han att varje nytt tillfälle hade sin specifika tillämpning. Gud var nämligen för Jesus ingen ”paragraf-gud” utan en i nuet verkande kraft.

Jesus hade en oöverträffad blick vad Guds ord hade att säga. Hans kontakt med Gud var av det slaget att han hade del av hela sanningen. I texten ovan, hämtad från Jesu avskedstal, delar han med sig av denna hela sanning. Han lovar sina lärjungar att denna hela sanning också skulle bli deras sanning. Han själv skulle även i fortsättningen vara med sina lärjungar men nu som en osynlig hjälpare, som den helige Ande.

Som det var då är det fortfarande. Gudsorden har vi den dag som i dag är, t o m utökade med allt som Nya testamentet har att förtälja. Och nu liksom då är gudsorden inte stelnade läror utan levande ord med tillämpningar utifrån situation och läge. Om detta kan jag en sentida Jesu lärjunge vittna. Det är nämligen inte omöjligt att också jag med Ordets och andens hjälp skall kunna orientera mig i den tillvaro som blivit min. Dessutom att även jag, om lyckan står mig bi, kan få del av hela sanningen.

Förutsättningen är förstås att jag fått del av Ordet i levande form inte i stelnad. Dessutom att jag tagit det till mig och tillämpat det. Vid ett antal tillfällen i mitt liv kan jag   vittna om att det fungerat. Men det gör jag inte i skrift. Men träffas vi skall jag berätta.

(Se även ”Med mina glasögon 5, 22 20 Tål inte att stelna.)

Bibelstudium i Vivalla den 27 maj 2020

16 Stora härar räddar inte kungen,  stor styrka hjälper inte kämpen, 17 stridshästar säkrar inte segern,  de räddar ingen med all sin kraft.18 Men Herren vakar över dem som fruktar honom, över dem som hoppas på hans nåd, 19 han räddar dem från döden  och håller dem vid liv i hungertid. (Psaltaren 33 v 16 -19)

Lägg särskilt märke till att varje vers ovan består av två versrader. De två versraderna hör intimt samman. Den första påstår, den andra upprepar vad den första redan sagt men i andra ord. I det här fallet förtydligar och fördjupar den andra versraden den först radens påstående. Parallellismus membrorum kallas företeelsen och den är mer än vanlig i Psaltaren psalmer och för den delen i gammaltestamentliga poetiska texter över huvud taget.

Jag har fastnat för den andra versradens fördjupningar. Härar står för styrka (v 16b), stridshästar för kraft (v 17b), att frukta Herren står för att hoppas på hans nåd (18b) och räddning från döden för att få behålla livet när hungersnöd råder. (19b)

Vad det här textavsnittet i Psalm 33 beträffar skall man alltså inte fastna i den första versraden utan i den fördjupande andra. Där finner man psalmistens budskap, där fångar man det väsentliga.

Det duger med andra ord inte att låta sig bindas av det yttre förrän man funnit det bärande inre. Kungens härar och hans stridshästar är nog bra att ha, men det är den bakomliggande styrkan som är det avgörande. Frukta Gud skall man förvisso göra men detta är ingenting värt om man inte bakom gudsfruktan finner en nådig Gud. Evigt liv skall man som kristen tro på, men viktigare här och nu är att tro på och ställa sig bakom honom som håller vid liv när hungersnöd  råder.

Det som kännetecknar fanatiker är att hon fastnar i den första halvversen och inte ser den andra. Hon ser det yttre och av detta yttre blir själva saken. Sådana fanatiker finns det många av och då inte minst i religiösa sammanhang. För oss som till vardags försöker praktisera vår kristna tro tillhör självprövning på den här punkten den andliga hygienen.

Alltså med koppling till psaltarpsalmen ovan; den första versraden kan vara nog så sann men den andra sannare. Den bakomliggande meningen måste före allt annat eftersökas.

I år är det 75 år sedan Tyskland kapitulerade och andra världskriget tog slut. Jag minns väl den soliga majdag när grannfrun öppnade fönstret och ropade till oss småpojkar att kriget var slut.

Kapitulationen innebar en katastrof för den nazistiskt anstrukna lutherska kyrkan i Tyskland. Denna hade varken brytt sig om den första eller den andra halvversen. Allt uppslukades av Hitlers nationalsocialism. Men den minoritet som hade trotsat Hitler, den s k bekännelsekyrkan, fick det också svårt. Varför? Ironiskt nog därför att de i sitt motstånd mot Hitler lärt sig att hårdnackat säga nej till allt som innebar förnekande av den kristna bekännelsen. Med detta fanatiska nej i bakhuvudet gick de in i efterkrigstiden. Alla ifrågasättanden av den kristna bekännelsen vände de, trogna sin övertygelse, fortfarande ryggen. Detta resulterade i praktiken till att det yttre kom att bli viktigare än det inre, den första halvversen viktigare än den andra. Bekännelsekyrkans anhängare blev av den anledningen närmast obrukbara  när efterkrigstidens tyska kyrka skulle byggas upp.

(Se även ”Med mina glasögon 5” 21 20 Ta vara på Jesus)

Bibelstudium i Vivalla den 20 maj 2020

Så skall ni be: Vår fader, du som är i himlen. Låt ditt namn bli helgat. Låt ditt rike komma. Låt din vilja ske, på jorden så som i himlen. Ge oss i dag vårt bröd för dagen som kommer. Och förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss. Och utsätt oss inte för prövning, utan rädda oss från det onda.Ty om ni förlåter människorna deras överträdelser skall er himmelske fader också förlåta er. Men om ni inte förlåter människorna skall inte heller er fader förlåta er era överträdelser. Ev enl Matteus kap 6:9-15)

Det är ett överraskande innehåll i mönsterbönen ”Vår Fader” som Jesus lämnade över till sina lärjungar och därmed också oss. Istället för att få oss att  göra som vi brukar, be Gud om hjälp, lär oss Jesus att mana på den Högste. Vi får lära oss att i vår bön mana på Gud vår Fader, i en värld som inte blivit vad den skulle vara.

Viktigast av allt; Guds namn skulle hållas högt i den värld som Gud skapat. Men så blev det inte. Därför ber vi att Gud skall låta det bli till verklighet att Guds namn upphöjs och hålls heligt.

Av det förväntade gudsriket blev till synes ingenting. Därför manar vi på Gud att förverkliga det han en gång lovat, dessutom att Gud i allt skulle låta sin vilja ske. Det hela fullföljs i bönen om att Gud skall uppfylla sitt löfte att förlåta oss våra synder.

Men mana på Gud, är inte detta vanvördnad, nästan hädelse? Inte om maningarna sker på befallning av honom som stod Gud närmare än någon annan. I Jesu mun och med Jesus som förmedlare  blir dessa  vädjanden närmast trosviss tillbedjan. Det som vi ber om har visserligen inte skett, men det kommer att ske, lika visst som att Gud är Herre över himmel och jord. Guds löften skall uppfyllas så sant som att Gud är Gud.

Men vi då, vi som kallas kristna och lever under Guds speciella beskydd. Vad krävs av oss? Är vår uppgift uppfylld i och med att vi trosvisst manar på Gud? Skall inte också vi göra något. Svaret lyder, vi skall förlåta.

Men det är en märklig förlåtelse vi är förpliktade till. Inte ens den får ske i egen kraft. Den förlåtelse det handlar om utgår inte från oss själva, utan från Gud. Att förlåta blir att ha tagit vara på Guds förlåtelse för att  sedan låta den gå vidare genom oss. Det motto som den kristne skall följa blir mot den bakgrunden ”ta emot och ta vara på”. Kraften att förlåta är nämligen inte vår, den är Guds.

I detta märkliga scenario där allt beror av Gud och vilar i Gud,  var finns då den kristnes, d v s ditt och mitt ansvar? Svaret lyder; i att leva i och av det vi fått. Att med vett och vilja bryta mot detta  är att synda på nåden och detta med de mest förskräckande följder. Eller som Jesus säger: ”Men om ni inte förlåter människorna skall inte heller er fader förlåta er era överträdelser”. Detta är ord och inga visor med sikte på dig och mig som vill vara Jesu lärjungar.

Hur det däremot blir för alla dem som varken sett någon Gud eller hört vad denne Gud har att säga vet jag inte. Bara Gud vet.

(Se även ”Med mina glasögon 5” 20 20 Gör inte bibeln frommare än den är!)

Bibelstudium i Vivalla den 13 maj 2020

Jag ber för dem. Jag ber inte för världen utan för dem som du har gett mig, eftersom de är dina. ¹⁰Allt mitt är ditt och allt ditt är mitt, och jag har förhärligats genom dem. ¹¹Jag är inte längre kvar i världen, men de är kvar i världen och jag kommer till dig. Helige fader, bevara dem i ditt namn, det som du har gett mig, så att de blir ett, liksom vi är ett. ¹²Medan jag var hos dem bevarade jag dem i ditt namn, som du har gett mig. Och jag skyddade dem, och ingen av dem gick under utom undergångens man, ty skriften skulle uppfyllas. ¹³Nu kommer jag till dig, men detta säger jag medan jag är i världen, för att de skall få min glädje helt och fullt. (Evangelium enl Johannes kap 17 v 9-13)

      Det är kinkigt med bibelläsning. Tyvärr är det många som inte förstår det. Resultatet blir att man läser ut sånt som inte är menat. Särskilt kinkigt när texterna är hämtade från Johannesevangeliet. Detta evangelium är nämligen dubbelbottnat. Sanningarna där uttalas mot bakgrund av kristna som kämpar för sin tro mot en fientlig omgivning.

Därför räcker det inte med att observera att texten ovan berättar om hur Jesus ber för sina lärjungar inför sin bortgång. Orden ovan  är samtidigt riktade till Johanneskristna som lever under yttre hot. Inräknade är t o m du och jag när våra grundvalar vacklar.

Dessa hot är vad jag förstår den kristna trons livsluft. Först inför hotet om att allting skall gå om intet visar den kristna tron sitt sanna väsen. Att däremot i tider av framgång luta sig mot bibelordets sanning och den kristna trons överlägsenhet är ingen god utgångspunkt för en kristen församling. Tvärtom!  Först när den kristna församlingen är hotad till livet visar sig hennes kvalitéer.

Det var alltså goda tider för lärjungarna när dödshotet vilade över deras mästare och allt hotade rasa samman, goda tider för johanneslärjungarna och goda tider för oss när vi andligen är översköljda av sånt i vår omgivning som hotar vår existens som kristna.

Just i dödshotens tid är det som vore vi de enda. Det är inte de gudsfrånvända som har Gud vid sin sida, inte de välmående, ohotade och gudsfrånvända. Jesus är med oss men inte med de andra. Det vilar en gudomlig gloria inte bara över oss utan också omkring oss. Den gudsfrånvända världen har ingen makt över oss, inget ont kan drabba oss.

Jag upprepar; när dödshoten vilar över kristenheten finns det inget så tryggat som en kristen församling, inget så tryggat som en kristen människa. Det är vi som är beskyddade, inga andra.

Detta är dock enbart den ena sidan av sanningen. Den andra handlar om oss kristna när det går oss väl. När vi tjänar mer, bor bättre, mår bättre, förstår bättre och har en sundare livsstil än omgivningen. Finns det då ett vi kontra ett dom? Finns det då en gyllene gloria som vilar över oss och inga andra? Förvisso inte!

I välgångstider är tvärtom alla skiljelinjer sprängda. Total solidaritet utåt gäller. T o m onda människor är vi skyldiga kärlek. Nu finns inget så gränslöst som den kristna församlingen.

I detta välsignade läge, i triumfens tider, är det ”synd” att sätta upp gränser mellan oss och andra.

(Se även ”Med mina glasögon 5”, Tron i naturvetenskapen)

Bibelstudium i Vivalla den 6 maj 2020

Ett nytt bud

När Judas hade gått sade Jesus: »Nu har Människosonen förhärligats, och Gud har förhärligats i honom. Är nu Gud förhärligad i honom skall Gud också förhärliga honom i sig, och han skall snart förhärliga honom. Ännu en kort tid är jag hos er, mina barn. Ni kommer att söka efter mig, och jag säger nu till er vad jag sade till judarna: Dit jag går kan ni inte komma. Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek.« (Evangelium enl Johannes kap 13 v 31-35)

Allt är färgat, även bibeltexter, färgat utifrån författare och syfte. Att lyfta ut bibeln och tro att den som helig text är ett undantag leder bara fel. De bibliska färgningarna skall man istället ta till sig och om möjligt göra något av.

Johannesevangeliet är färgat av sin kontakt med det himmelska. Språket är påverkat. Genom sin höga stilnivå för den oss upp i högre sfärer. Det är ett språk som hjälper oss att se härlighet mitt i grå vardag. Se att i vandringspredikanten Jesus skåda Guds härlighet. I förlängningen får vi kristna också hjälp att upptäcka Guds härlighet där andra ser helt andra ting.

I texten ovan framställs Jesus som förhärligad. Gud är förhärligad i honom och han i Gud. Samtidigt som Jesus är förhärligad skall han också bli det, låter oss evangelisten veta. Han både är och skall bli.

Frågan är när och i vilket sammanhang detta förhärligande sker. I texten ovan är det ingen tvekan. Förhärligad blir Jesus  när han blir förrådd av en av de sina, Judas. Förhärligandet förbinds med förräderi. Den förhärligade är den förrådde.

Går vi ett steg längre och ser vad förräderiet ledde till kommer vi till korset. Evangelisten Johannes hjälper oss att se Jesu kors som ett förhärligande. Hans färgade evangelium är färgat för att visa oss detta, att Jesu kors var hans förhärligande.

Därmed har vi hamnat i den kristna trons själva centrum, korset som den kristna trons själva nyckel, korset som förhärligande.

Att vara kristen är att vara utvald. Detta sägs sällan men är icke desto mindre sant. Hela Nya testamentet predikar detta. Frågan är vad denna utväljelse innebär. Svaret lyder entydigt att se Jesu härlighet i hans korslidande.

Men inte bara där. Denna härlighet visar sig inte främst i övertygande bevisning, inte i livets förunderlighet, inte i överväldigande känslor av Guds närhet. Den uppenbarar sig tydligast i förlusten.

När jag ser på mitt eget liv utifrån mina förluster blir bilden blandad. Vissa av mina förluster har varit förödande för mitt inre. Bitterhet har har tärt både på mitt inre och mitt yttre. Men vissa av mina stora förluster i livet har hjälpt mig att se att mitt liv står i ett större sammanhang. Andra förluster har i ett längre perspektiv visat sig vara vinster. Detta som ett personligt vittnesbörd.

För övrigt har den kristna tron i dag ingen framtid om den inte lär sig att se förhärligandet  i förlusten. Den är vår framtidsväg.

(Se även ”Med mina glasögon 5” 18 20 Knivhugget)

Bibelstudium i Vivalla den 29 april 2020

7Därför skall det komma en tid, säger Herren, då man inte längre säger ”Så sant Herren lever, han som förde israeliterna ut ur Egypten”  8utan ”Så sant Herren lever, han som förde Israels ättlingar ut ur Nordlandet och hämtade hem dem från alla andra länder dit han fördrivit dem, för att låta dem bo i deras eget land.” (Jeremia 23 v 7 f)

Profetian ovan är hämtad från Jeremia bok. Den är lättbegriplig och jordnära. Profetian förmedlar hopp. Hopp i sin tur är en ingrediens i tron. När Paulus talar om ”tro, hopp och kärlek dessa tre” (1 Kor 13:13) är det tre aspekter av tro som avses. I hoppet ligger alltid ett mått av tro.

Det betyder att tro tar plats även i det vardagliga livet, att tro är något som har med gemene man att göra, att tron är en naturlig ingrediens i livet. Återigen kommer jag till det som jag upprepat, jag vet inte hur många gånger, att tron är gemene mans egendom. Frågan är inte om man tror, utan på vad. I det här fallet, frågan är inte om man hoppas, utan på vad.

Man kan läsa bibeln på två olika sätt, man kan höja eller man kan sänka. Höja betyder att betona det underbara, det speciella, det mirakulösa. De flesta ”troende” läser bibeln på detta sätt. Jesus blir alltid undergöraren, även vardagshändelser ges gudomlig glans.

Fördelen med det sättet att läsa är att det stryker under den gudomliga verkligheten som något annorlunda, att Guds mening med oss människor är något utöver det som ögon och öron vittnar om.

Nackdelen är att höjningen av bibeltexter gör att stora grupper, särskilt i vår upplysta tid, tar dessa som sagor, i bästa fall uppbyggliga myter. Många säger till de troende, jag respekterar er tro, men tyvärr kan jag inte dela den. Varför? Därför att den troendes undertro syns dem allt för fantastisk för att vara sann.

Sänka texter är det andra alternativet. Vissa texter behöver förstås inte sänkas. De är redan sänkta. Vem hoppas inte i svåra tider på ändrade förhållanden. Vem känner inte igen sig i profetens ord: ”Den dag skall komma profeterade han, då folk skall säga; så sant Herren lever, han som förde Israels ättlingar ut ur Nordlandet”. Vi känner igen oss eftersom mer än en av oss förkunnare idag ropar; Så sant Herren lever, den dag skall komma och den är snart inne, då Herren skall låta Coronasmittan vara ett minne blott.

Till saken hör att Nordlandet betyder Babylon och att det verkligen skedde att folket med Guds hjälp befriades från fångenskapen i Babylon. Till saken hör vidare att Coronapandemin med all sannolikhet kommer att besegras. Isolering, nedstängd samfärdsel, handtvätt och armlängds avstånd mellan människor kommer att bidra till detta. Men bakom såväl handtvätt som armlängds avstånd ligger Herren. För ingen tror väl på allvar att människors förmågor är skapade av människors förmågor. Livets under är större än så.