Bibelstudium i Vivalla den 12 juni 2019

Ur Jesu avskedstal till sina lärjungar (Joh kap 14-17)

26När Hjälparen kommer, som jag skall sända er från Fadern, sanningens ande, som utgår från Fadern, då skall han vittna om mig.  27Också ni skall vittna, ty ni har varit med mig från början. (evangelium enl Joh kap 15:26 f)

Versarna ovan om hjälparen ingår i ett knippe bibelord där en gestalt kallad Hjälparen förekommer: Joh 14:16 f, 14:26, 15:26 f, 16:7-11, 16:13-15 (i detta bibelord dock utan att beteckningen Hjälparen används)

På dessa bibelord har jag personligen grundat min tro på den Helige Ande, en Ande som är förutsatt i snart sagt hela det bibliska budskapet. Det betyder i praktiken att jag rättat övrigt utifrån en grundföreställning som talar om Anden som Hjälparen. Detta mitt sätt att förstå Anden kan diskuteras. Men jag får inte liv i mina föreställningar om och erfarenheter av Anden utan denna ingång.

På besläktat sätt förstår jag Jesus. Man kan gå in i tron på vår frälsare på två olika sätt. Endera förstår man Jesus uppifrån eller nerifrån. I bibeltexterna är uppifrånperspektivet det vanligaste (högkristologi). Detta beroende på att urkyrkans förkunnelse (bibeltexternas skall läsas som förkunnelse) hade denna betoning. Men för mig fungerar detta inte. Jag behöver se Jesus som människan Jesus, det betyder fördjupa mig i hans mänsklighet, för att därifrån vandra vidare och med stigande förundran observera hans gudomlighet. Gör jag tvärtom hamnar jag i otro.

På motsvarande sätt tar jag del av budskapet om Anden. Jag börjar med att förstå Anden som Hjälparen. Därifrån vandrar jag vidare till övrigt material i bibeln där det finns mer att få del av. Men börjar jag i exempelvis i Apostlagärningarnas ”dop i den Helige Ande”, blir jag bara förvirrad om jag inte först har lagt min grund i tankarna om Anden som Hjälparen.

Vad säger då texten ovan om denna Hjälpare som också kallas Sanningens ande? Jo att även sentida kristna kan få hjälp att se Jesus klart, trots att denne Jesus sedan länge har lämnat sin jordiska tillvaro. Vi behöver inte bli handikappade gentemot den första tidens kristna. Jesus tydliggörs fortfarande för oss på ett märkligt sätt. Vi har tillgång till en Hjälpare som kan aktualisera Jesus för oss i en ny tid. Hur detta kan ske kan inte jag förklara, det kan för den delen ingen, men ett vet jag och det är att det behövs stöttor i detta verk. En av dessa stöttor är evangelierna och evangeliernas utläggning i de nytestamentliga breven. För att dessa urkunder skall framträda så tydligt som det någonsin går, krävs utläggare som hjälper oss kristna att förstå bibelns ord. En av dessa är jag. Det är inte för att jag tycker det är roligt som jag varje vecka delger inte bara gudstjänstgruppen i Vivalla mina utläggningar om Jesus utan också lägger ut dem på nätet för allmänt begrundande. Jag tillhör, tro det eller ej, dem som enligt texten ovan står vid Hjälparens sida och stöder dennes vittnesbörd om Jesus.

Nu ett omtag. Det är saken som är det viktiga och saken är att det är avgörande  att våra liv står på hållbar grund. Och denna hållbara grund är inte bara klokheter i allmänhet. Vi kristna säger att denna förankring behöver vara en levande personlighet och att den personligheten är Kristus. Och för att denna person skall äga liv behöver vi, lär oss texten idag, en Hjälpare. Denne Hjälpare är samtidigt, enligt samma text, Sanningens Ande. Och Sanningen i sin tur är att leva som Gud vill att vi skall leva. Och för det behöver jag Kristus, för min del förstådd underifrån.

(Se även ”Med mina glasögon 4”, 23 19 Jesus i Vivalla)

Bibelstudium i Vivalla den 5 juni 2019

Så skall ni be: Vår fader, du som är i himlen. Låt ditt namn bli helgat. 10Låt ditt rike komma. Låt din vilja ske, på jorden så som i himlen. 11Ge oss i dag vårt bröd för dagen som kommer. 12Och förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss. 13Och utsätt oss inte för prövning, utan rädda oss från det onda. (Matteusevangeliet kap 6:9-13)

I detta andra bibelstudium över Herrens bön koncentrerar vi oss på helheten i denna bönernas bön, den mönsterbön som Jesus lämnat över till oss kristna.

Jesus låter oss i denna bön möta den fullkomlige. Allt utgår från Gud, allt äger Gud, allt är en gåva från denne Gud.

Detta Jesu sätt att betrakta Gud klingar samman med att livet otvetydig är en gåva, att allt vi ser och upplever ytterst beror av något vi fått, att det inte går att tänka sig ett liv utan en givare, att livet är likt ett flöde som utgår från denne givare.

Mot detta står att bönen utgår från att vi ännu inte fått del av vad denne Gud har att ge. I Herrens bön är fullkomligheten inget vi äger, utan något vi sträcker oss mot och hoppas på.

Vad Jesus ger oss i denna bön är anvisningar vad vi skall sträcka oss mot. Annorlunda anvisningar måste man säga. För nog sträcker sig människan mot något, nog längtar hon och strävar mot att nå det ännu inte uppnådda. Hela livet är en sådan strävan. Men den som tar Herrens bön till sitt hjärta sträcker sig mot annat än vad gemene man gör. Inte ett ord här om egen framgång, inte ett ord om egen harmoni och lycka. Allt handlar om att Gud, den fullkomlige givaren, skall förverkliga sin storhet, så att vår tro förvandlas till seende.

Vad Jesus lägger i vår mun är bön om att Gud skall ingripa så att Guds namn hålls högt. Varför? Därför att Gud, alltings givare och uppehållare av oss människor inte tillåts vara den Gud är. Vi tillber det skapade hellre än skaparen. Livet får inte bli en gåva från den högste, istället en rättighet som ägde vi det liv som vi i själva verket fått.

Vidare och i samband med detta att Gud skall ingripa så att Guds vilja sker. I dag är det annat än Gud som sätter sin vilja igenom. Vi ber att Gud skall låta den fulländning råda som motsvarar den allsmäktiges makt och väsen.

Därefter går bönen över från det stora till det lilla. Vi ber att Gud skall låta sin fullkomlighet också skall komma oss till del. Vi ber om föda så att det räcker åt alla, vi ber om samförstånd oss människor emellan, vi ber om helande när vi förbrutit oss mot varandra, vi ber om att inte utsättas för prövningar vi inte klarar av.

Tillsammanstaget ber vi att Gud skall förverkliga det Gud innerst inne är, den fullkomlige, som i sin fullkomlighet har hjärta till och med för oss vanliga människor på denna jord. Vi ber med dessa ord därför att den vi tror på ännu inte förverkligat sin fullkomlighet.

Deluppfyllelser finns det däremot gott om. Den största inträffade när Jesus uppträdde på vår jord. Känningarna av denne Jesus är i dag oförminskade. I gemenskap med vår frälsare får vi  smaka på den utlovade fullkomligheten. Inte undra på att vi kristna aldrig får nog av vår frälsare.

Men fullkomligheten har ännu inte inträffat, den ber vi om. Och detta inte på eget bevåg. Det är ingen mindre än Jesus som lärt oss den bönen.

(Se även ”Med mina glasögon 4” 22 19 Den religiösa akilleshälen)

Bibelstudium i Vivalla den 29 maj 2019

Så skall ni be: Vår fader, du som är i himlen. Låt ditt namn bli helgat. 10Låt ditt rike komma. Låt din vilja ske, på jorden så som i himlen. 11Ge oss i dag vårt bröd för dagen som kommer. 12Och förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss. 3Och utsätt oss inte för prövning, utan rädda oss från det onda. (Matteusevangeliet kap 6:9-13)

1En gång hade Jesus stannat på ett ställe för att be. När han slutade sade en av hans lärjungar till honom: ”Herre, lär oss att be, liksom Johannes lärde sina lärjungar.”  2Då sade han till dem: ”När ni ber skall ni säga: 

Fader, låt ditt namn bli helgat. Låt ditt rike komma. 3Ge oss var dag vårt bröd för dagen som kommer. 4Och förlåt oss våra synder, ty också vi förlåter var och en som står i skuld till oss. Och utsätt oss inte för prövning.” Lukasevangeliet kap 11:1-4

I Matteusevangeliet är bönen Fader vår placerad i Jesu Bergspredikan och där i ett avsnitt som handlar om allmosor, bön och fasta.  I Lukasevangeliet står den i ett annat sammanhang. Som ni märker är ordalydelserna inte exakt lika i de båda versionerna. Förlåtelsen är villkorad  i Matteusevangeliet  medan den däremot förutsätts stämma överens med  den förlåtelse som praktiserades lärjungarna emellan. Slutklämmen ”Ditt är riket, din är makten och äran, i evighet. Amen” saknas i bägge versionerna. Det är ett senare tillägg som kyrkan tillfogat utifrån en trosföreställning som förutsätts i hela bibeln. Gud tillhör äran och ingen annan.

Inför detta kan jag inte låta bli att säga några allmänna sanningar om bibeltexterna i de tre evangelier som hör nära samman, Matteus-, Markus-och Lukasevangelierna. Texterna i dessa evangelier är ibland exakt lika men oftast skiljer de sig från varandra i detaljerna. Dessutom är sammanhanget ofta olika.

Enklast kan man uttrycka det så att de tre evangelierna representerar tre olika kompositioner. Evangelisterna har satt samman sitt stoff på tre olika sätt.  Själva kärnan, den enskilda bibelberättelsen är ofta närmast identiskt lika.

Vad lär det oss? Att vi skall tänka mer på själva innehållet i texten, mindre på sammanhanget. Detta speglar mer komposition av evangelisten än bokstavlig sanning. Så när predikanter mer lägger ut sammanhanget än innehållet skall man lyssna med halvt öra. Vad som sägs är mer förmodande än konstaterbar sanning.

Däremot skall bibelläsaren lägga allt sitt krut på att förstå själva kärnan i berättelsen, i det här fallet själva innehållet i Herrens bön. I kärnan finns poängen eller poängerna, eller om man så vill den gudomliga sanningen.

Alltså all uppmärksamhet skall riktas mot själva bönen, Herrens bön, mönsterbönen före alla andra mönsterböner. Här är så mycket att säga att jag tvingas dela upp mitt bibelstudium i två där nästa veckas bibelstudium försöker fånga det för Herrens bön karakteristiska.

I detta bibelstudium bara några ord om förlåtelsen. Den är hårt villkorad i Matteusevangeliet till skillnad från i Lukasevangeliet. Denna skillnad låter sig ej upplösas.

Själv utgår jag från Matteusevangeliets sanning där förlåtelsen kan ses som ingående i ett förlåtelsens flöde. Guds förlåtelse ingår i detta flöde som själva fulländningen i detta förlåtelsens flöde. Liksom  vi förlåter varandra, förlåter Gud oss när vi felar. När vi är oförsonliga finns det inte längre någon gudomlig förlåtelse.

Man jag kan inte låta bli att snegla även på Lukasevangeliets ord som förutsätter en fungerande förlåtelse lärjungar emellan. Och jag tänker på de många gånger jag mött denna generösa förlåtelsevilja i alla de möjliga sammanhang. Detta kan hjälpa mig när jag fastnat i oförsonlighet mot någon som förorättat mig. Och hjälper inte det tvingas jag falla tillbaka på ord ursprungligen hämtade från Matteus 9:27, Herre förbarma dig över mig. Hur ofta har jag inte fått upprepa dessa ord i mitt numera långa liv som kristen.

(Se även ”Med mina glasögon 4”, 21 19 Jesus svarade: ”Varför kallar du mig god? Ingen är god utom Gud)

Bibelstudium i Vivalla den 22 maj 2019

21Mina kära, om hjärtat inte dömer oss kan vi stå frimodiga inför Gud.  22Och vad vi än ber om får vi av honom, eftersom vi håller hans bud och gör det som behagar honom.  23Och detta är hans bud: att vi skall tro på hans son Jesu Kristi namn och älska varandra så som han har befallt oss.  24Den som håller Guds bud förblir i Gud och Gud i honom. Och att han förblir i oss vet vi av anden som han har gett oss. ( 1 Johannesbrevet kap 3 v 21-24

Mina kära säger ”den gamle”. För det lär väl vara han som talar. I 2 och 3 Johannesbrevet är det uttalat ”den gamle” som håller i pennan så varför inte här. ”Den gamle” lär ha stått lärjungen Johannes mycket nära. Släktskapet mellan Johannesevangeliet och Johannesbreven är nämligen påtaglig. Språkbruk och föreställningsvärld påminner om varandra.

Den gamle har mycket att kämpa med. Det är just därför han tvingas ta till orda. Det självklara är inte längre självklart. Numera måste han påminna om att allt gott kommer ur en innerlig kärleksförbindelse till den uppståndne. Den kärleken föder i sin tur kärlek till ”bröderna” och i och med det står församlingen redo för den stora uppgiften, kärleks- explosionen som skall göra Jesus älskad av en hel värld.

Dagens textavsnitt andas optimism. Det finns de i församlingen som är på rätt väg, de som känner inre trygghet i sin tro på Jesus och som därför kan börja leva ut trons nya liv. Till detta nya liv hör bönhörelse. Under över alla under, allt vad man ber om får man.

Det skär i mig som skriver detta. Hur många gånger har jag inte bett till synes resultatlöst. Min bön har inte legat i linje med Guds vilja. Men så inte i Johannesförsamlingen. Det fanns de som levde i samklang med den uppståndne och på det följde bönhörelse.

Det hugger dessutom i hjärtat på mig som gammal lutheran när jag märker hur viktiga ”buden” var i ”den gamles” församling. ”Om vi håller hans bud och gör det som behagar honom”, skall vi bli bönhörda står det. Jag som vant mig vid att tron föder laglydnaden och inte tvärtom laglydnaden föder tron.

Men hugget i hjärtat upphör när jag märker vad ”den gamle” menar  med att ”hålla hans bud”. Att hålla buden blir för honom att ”tro på hans sons Jesu Kristi namn” och sedan älska ”bröderna”. Tro och bud flyter här samman i en innerlig förening så att man inte kan skilja det ena från det andra.

Så skall det naturligtvis också vara. Buden står för tron och tron för buden. Det är först när man gör buden till förutsättning som det blir upp och ner. Att lyda buden och leva exemplariskt för att därefter som lön för mödan få tron är inget som håller. Det gör kristen tro till prestation när den istället skall vara nåd och gåva.

Ansträngning, andlig skärpning, uthållighet, kamp för att vidmakthålla höga ideal hör förvisso hemma bland oss som sätter vår lit till Jesus. Det är alldeles för lite av sånt i våra gemenskaper. Men den kampen skall ske utifrån rätt förutsättning. Och denna förutsättningen  är tron på Jesus. Sammansmältningen tro – bud i johanneisk mening är för mig det riktiga satt på formel. Budets själva grund är för ”den gamle” tron på den Jesus som givit och ger sig själv för mig.

(Se även ”Med mina glasögon 4, 20 19 Det är på föreställningsvärlden det hänger)

Bibelstudium i Vivalla den 15 maj 2019

4Ty denna världens gud har förblindat förståndet hos dem som inte tror, så att de inte ser ljuset från evangeliet om härligheten hos Kristus, Guds avbild.  (Paulus 2 brev till korinthierna kap 4 v 4)

 7Men denna skatt har jag i lerkärl, för att den väldiga kraften skall vara Guds och inte komma från mig.  8Alltid är jag ansatt, men inte kringränd, rådvill men inte rådlös,  9förföljd men inte övergiven, slagen till marken men inte förlorad.  10Alltid bär jag med mig i min kropp den död som Jesus fick lida, för att också Jesu liv skall bli synligt i min kropp.  11Ty jag, som är vid fullt liv, utlämnas för Jesu skull ständigt till att dö, för att också Jesu liv skall bli synligt i min dödliga kropp.  12Alltså verkar döden i mig och livet i er.  13Jag har samma trosvissa ande som i skriften, där det står: Jag tror, därför talar jag. Också jag tror, och därför talar jag.  14Jag vet ju att han som uppväckt herren Jesus skall uppväcka mig med Jesus och låta mig träda fram tillsammans med er. (Paulus 2 brev till korinthierna kap 4 v 7-14)

I 2 Korinthierbrevet är Paulus så autentisk som det går att vara. Jag har ur 2 Korinthierbrevet kapitel 4 skurit ut först en vers sen ytterligare sju versar för att visa vad det handlar om när Paulus blottar vad som rör sig i hans innersta.

Det första utsnittet, vers 4, är tyvärr allmängiltigt. Det gäller i lika hög grad nu som det gjorde på Paulus tid. Fortfarande finns det människor som inte grips av ”härligheten hos Kristus”. Detta trots klockrent budskap om honom och klockrena Kristusefterföljare som i handling gör Kristus levande framför ögonen på dem. Paulus kallar såna människor förblindade av denna världens Gud.

Så är det förstås, bara så att denna förblindning är något mer eller mindre allmängiltigt. Vi tänder inte alltid på det bästa utan på det som är bäst för oss själva. ”Denna världens Gud” förblindar oss genom att göra oss allt mera förankrade i vår egen självupptagenhet. Detta i lika hög grad i kristna som i andra sammanhang.

Så långt det negativa, nu till det positiva, det som handlar om Kristus nu. Nu, det var ursprungligen då Paulus skrev sitt brev. Då vittnar denne Paulus hade Kristus på ett märkligt sätt förkroppsligats i honom själv. I sin förkunnelse för att vinna människor för Kristus hade det hänt som en gång hände Kristus. Paulus fick gå in i ett lidande som inte bara liknade Jesu lidande utan som också innebar att han fick gå in i den verklighet som var Kristi.

Paulus såg det andra inte såg, att det spirade liv i hans egen död, att gränserna mellan död och liv sprängdes, att livet spirade mitt i döden. Jesus hade blivit mer än en förebild för Paulus, Kristus hade tagit gestalt i honom.

För mig innebär det att kristen tro är ”framtung” och måste vara framtung för att bli verklighet och inte stanna i tanke. Framtung i betydelse att det inte är Kristus då, inte läran om Kristus, inte trossystemet kristendom, som visar trons sanning. Sanningen om ”dåting” är alltid relativ. Till och med det som hände för några minuter sedan är historia och i och med bara något relativt sant.

Kristen tro är att bildlikt talat ha Kristus innanför skjortan, det är att leva Kristus. Det är också att stärkas genom att se tillbaka, inte minst genom att fördjupa sig i skrifterna om Kristus. Men den autentiska tron utspelas i verkligheten, ja är verklighet.

Tack och lov tillhör jag dem som insett att Kristus är ett med verkligheten. I den meningen tillhör inte jag ”de förblindade”. Men med min efterföljelse måste jag ständigt stava, stava om och sen stava om igen. Martin Luther menade att kristen tro är ett ständigt omtag, förlåtelse och upprättelse som varar livet ut. Jag lever i det omtaget. Glimtvis innebär min efterföljelse att jag ser det jag tror på.

(Se även ”Med mina glasögon 4”, 19 19 Gudstjänst inte bara för gudstjänstbesökare)

Bibelstudium i Vivalla den 8 maj 2019

23Jag skall ge dem en enda herde, min tjänare David, och han skall valla dem. Han skall valla dem, han skall vara deras herde.  24Jag, Herren, skall vara deras Gud, och min tjänare David skall vara deras furste. Jag, Herren, har talat. 25Jag skall sluta ett fredsförbund med dem. Jag skall utrota vilddjuren i landet, så att folket kan leva tryggt i öknen och sova i skogarna.  26Jag skall låta dem bo kring mitt berg. I rätt tid skall jag ge dem regn, ett välsignat regn skall det vara.  27Markens träd skall bära frukt och jorden skall ge gröda. Folket skall leva tryggt i sitt land. Jag skall bryta sönder deras ok och befria dem ur deras slaveri. Då skall de inse att jag är Herren. (Hesekiel 34:23-28)

I det utvalda folkets (Israels) fångenskap och förtvivlan är denna profetia av Hesekiel framsagd. Den tillhör det hos denne profet som för oss är direkt begripligt och tillämpligt. Vi kristna tänker genast på Jesus som profetians herde, på fred och på ett liv i harmoni med den natur som vi är en del av.

Men hur är det egentligen med profetior som denna? Hur förhåller de sig egentligen till verkligheten? Själv nalkas jag profetior som den i vår text med en alldeles bestämd förförståelse.

För mig  tillhör profetior och trosföreställningar något för mänskligt liv kännetecknande. De står i ett bestämt förhållande till den verklighet vi lever i. Så här föreställer jag mig förhållandet.

Tidens föreställningar formar tron. Samtidigt formar tron tidens föreställningar. Vår längtan formar tron, samtidigt formar tron vår längtan. Upplevd verklighet formar tron, samtidigt formar tron den upplevda verkligheten. Allt i ett ständigt pågående växelspel. Förhållandet är allmängiltigt. Hesekiels profetior är inget undantag.

Hesekiels verklighet var de utvaldas fångenskap och krossade förväntningar. Det var naturens uppror, det var torka och hotande vilddjur. Detta den ena sidan av verkligheten. Den andra var hans längtan, hans drömmar med andra ord hans tro.

Ur detta föddes trosföreställningar om en kommande Messias, om ett fredsförbund mellan Herren och hans folk, om en natur som gav sin gröda där alla vilddjur var utrotade, trosföreställningar inspirerade av levande Gud.

Tro inte, säger jag till mig själv, att Hesekiel var något undantag. Hans profetior och drömmar levde som våra i samspel med upplevd verklighet. Tro inte, säger jag när jag läser i bibeln, att denna boks alla författare var opåverkade av den verklighet som var deras. Tro inte att bibeln som ”himlens sanna sanning” är nedsänkt till jorden som något helt annorlunda. Även bibeln är indragen i ett växelspel där tidens sanningar formar tron, samtidigt som tron formar tidens föreställningar.

     Vad är det då att vara kristen? För mig att i detta trons växelspel föra in Kristus som föremål för min längtan och min tro. Det är att inte bortse från honom när jag läser Hesekiels profetior, t o m att låta honom bli profetiornas uppfyllelse. Detta utan att vara blind för att också Kristus var indragen i det oundvikliga växelspelet mellan tro och verklighet.

När så Kristus finns där står visst klart. Som kristen tillhör också jag de utvalda. När Hesekiel talar om Israel, är det mig han menar. Och har inte jag drabbats av fångenskap och förtvivlan likt Israel är det min uppgift at lyfta andra upp ur deras elände. Och inte tillhör jag med Kristus för ögonen dem som skakar på huvudet när tidens profeter tolkar naturens tecken även om jag är betänklig över deras snabba slutsatser. Också jag står upp för ett liv i harmoni med den natur som är vår. Hesekiels drömmar om ett himmelrike på jorden är också mina.

(Se även ”Med mina glasögon 4”,  18 19 Lätt att skriva ledare i DN)

Bibelstudium i Vivalla den 1 maj 2019

Detta ord kom till Jeremia från Herren:  2Gå ner till krukmakarens hus. Där skall jag låta dig höra mina ord. 3Då gick jag ner till krukmakarens hus och fann honom i arbete vid drejskivan.  4Ibland misslyckades lerkärlet som krukmakaren formade med sina händer, och då gjorde han om det till ett nytt kärl, så som han ville ha det. 5Herrens ord kom till mig:  6Skulle jag inte kunna göra med er, Israels folk, så som denne krukmakare gör, säger Herren. Som leran i krukmakarens händer, så är ni i mina händer, Israels folk.  7Ena gången hotar jag att rycka upp, vräka omkull och förstöra ett folk och ett rike.  8Men om det folk jag hotat vänder om från sin ondska, ångrar jag mig och gör inte det onda jag tänkt tillfoga dem.  9En annan gång lovar jag att bygga upp och plantera ett folk och ett rike.  10Men om de gör det som är ont i mina ögon och inte lyder mig, ångrar jag mig och gör inte det goda jag lovat dem. (Jeremia kap 18:1-6)

Profeten Jeremia hävdade Guds suveränitet. Gud gör som Gud vill, det är grundtanken. Denna suveränitet förfäktas uttryckligen i Gamla testamentet (Hosea 6:1, 5 Mos 32:39 b + som exempel) och förutsätts i det nya. Bildspråket i texten ovan går inte att missförstå. Med de sina gör Gud gör det honom behagar. Men, märk väl, Gud handlar inte godtyckligt med sitt utvalda folk. Gud reagerar med Jeremias ord som vore han en part i en personlig relation. Gud hotar, ångrar sig och lovar igen beroende på hur samspelet mellan Gud och Israel fungerade.

Vad betyder nu detta för oss i ett land som tror oss ha förpassat Gud från det offentliga rummet och stängt in honom i det privata? Mer än vi tror, blir svaret. Också vi i vårt avkristnade land har ett suveränt Du att ta hänsyn till och vi har våra biblar. Inte en för alla tider fastslagen bibel, förstås. Vi tror visserligen att vår bibel är färdigskriven. Det som står går inte att ändra. Men med nya tider kommer nytt innehåll, nytt att prisa och nytt att förfasa sig över. Och som på Jeremia tid reagerar tillvarons Du som gjorde hen då. Duet förblir aldrig oberörd av hur vi lever.

Jeremia gjorde det skenbart enkelt för sig . Gud är som en krukmakare, sade han och Israel som leran i krukmakarens händer. Gud gör som Gud vill med sin lera. Samtidigt förkunnade denne Jeremia att det fanns ett konstaterbart samband mellan hur Israel levde och hur Gud reagerade. Krukans utformning berodde ytterst av hur Israel förhöll sig till sin Gud. Och Jeremia visste exakt hur den relationen skulle te sig.

Många idag är som Jeremia. De tror sig veta hur de skall förhålla sig i den tillvaro som de lever i. De har sina färdigskrivna biblar med sina anvisningar över hur de skall leva under den tid som utmätts åt dem. Domarna över dem som lever annorlunda än de själva, vittnar om hur säkra de är.

Själv är jag inte säker. Jag begriper mig inte på tillvarons Du. Jag ser ett Du som dödar och ger liv, som skapar mening men som samtidigt låter slumpen regera. Jag tillber detta Du, ger Duet namnet Gud, men jag får inget riktigt grepp över min relation till detta Du.

Först när jag låter Gud personifieras i Kristus  får min relation till Gud mer av konkretion. Därför ägnar jag min tid och mitt studium mer åt Kristus än åt Gud. Att bottna i Kristus har jag gjort till mitt livs uppgift. Där har ni svaret på varför mina bibelstudier mer handlar om Kristus än om Gud.

(Se även ”Med mina glasögon 4” 17 19 Jag en legosoldat)

Bibelstudium i Vivalla den 24 april 2019

1Kom, låt oss vända tillbaka till Herren Han rev, och han skall läka oss, han slog, och han skall förbinda oss. 2Han ger oss liv efter två dagar, på den tredje reser han oss upp, så att vi får leva inför honom. 3Låt oss lära känna honom, låt oss sträva efter kunskap om Herren. Så visst som gryningen skall han träda fram, han skall komma till oss som ett regn, ett vårregn som vattnar jorden. (Profeten Hosea kap 6:1-3)

Tillåt mig vandra bakom de trosföreställningar och bilder av verkligheten med vilka vi orienterar oss i  tillvaron. Tillåt mig att för en gång skull tiga med min ständiga påminnelse om trons nödvändighet för såväl själsfrid som stimulans att verka.

Vad finns där bakom våra trosföreställningar och bilder? Ett tillvarons du, eller om du så vill ett för alla oundvikligt faktum som ingen kan undvika att förhålla sig till. Detta oundvikliga faktum ger men tar också tillbaka, bygger upp, men river också ner, visar sig å ena sidan ljuvlig, å den andra förfärande.

Vi kan rubba detta obönhörliga, men aldrig i grund förändra det. Om jag så gör hundra armhävningar om dagen kommer den tid då armens kraft avtar och dess förmåga förtvinar.

Många av oss som kallar oss kristna värjer oss för att kalla detta du, detta tillvarons faktum för Gud. Den Gud många av oss tror på enbart ger, tar aldrig. Guds motsats däremot, den allestädes närvarande ondskan, är den som tar. Allt ont och svårt skjuter vi undan till den oförklarliga ondskans herradöme.

Andra, de som inte ger kristen tro tid och rum, gör på liknande sätt, skjuter ifrån sig så gott det går, hänger upp sin existens på det som befinner sig fjärran från det oundvikliga avtagandet och döden.

Men profeten Hosea håller det ena samman med det andra, det onda med det goda, livet med döden. Allt lägger han under Guds välde. Det samma gör 5 Mosebokens författare, som låter Gud säga,  Det är jag som ger död och liv, jag som sårar och läker, ingen kan rycka något ur min hand. Och jag skulle kunna fortsätta i en bibel där det aldrig kommer dithän att den Gud som där förkunnas görs maktlös inför det oundvikligt svåra. Bibelns Gud är alltför stor för detta. Som om Gud inte hade all makt.

Med dessa insikter om dödens samband med livet, delade av medvetna människor, troende som påstått icketroende, går vi till korset. Vad finner vi där?  Liv förenat med död, Kristi liv förenat med hans död och en Kristus som utropar, min Gud, min Gud varför har du övergivit mig.Livets sanning är i korset komprimerad i en enda punkt, ont är där förenat med gott, liv med död.

Vid detta kors förändras inte vår verklighet, löses inte Gudstrons gåta. På det oförklarligt onda ger korset inga svar, ens för den mest hänförde kristna.

Vad är det då som ges? Nya ingångar att se på Guds hållning till det onda. Dessutom en strimma av hopp grundat på profetians uppfyllelse. Hos Hosea förutsägs uppståndelsen i textens ord, på tredje dagen reser han oss upp.

     Uppståndelsen som faktum erfor den uppståndne, han och ingen annan, vare sig före eller efter honom. Men hoppet finns där att också jag skall få följa honom efter, ett hopp som ständigt hålls vid liv  när jag lever i trons umgängelse med min uppståndne frälsare.

(Se även ”Med mina glasögon 4” 16 19 Rullgardin ner.)

Bibelstudium i Vivalla den 17 april 2019

4Herren Gud har gett mig en lärjunges tunga, så att jag kan inge den trötte mod. Varje morgon gör han mitt öra villigt att lyssna på lärjungars vis. 5När Herren Gud öppnade mina öron gjorde jag inte motstånd, drog mig inte undan. 6Jag lät dem prygla min rygg och slita mig i skägget, jag gömde inte ansiktet när de skymfade mig och spottade på mig. 7Herren Gud hjälper mig, därför känner jag inte skymfen, därför gör jag mitt ansikte hårt som flinta, jag vet att jag inte blir sviken. 8Han som skaffar mig rätt är nära. Vem söker sak med mig? Låt oss mötas inför rätta. Vem vågar vara min motpart? Må han stiga fram. 9Ja, Herren Gud hjälper mig, vem kan då få mig fälld? De blir som utslitna kläder, malen skall äta upp dem. (Jesaj 50:5-10)

Här är det profeten som talar. Vi kallar honom inte Jesaja utan Deuterojesaja på grund av det speciella innehåll som präglar Jesaja 40-55.  Profeten vittnar om sitt öde, ett öde som har sin motsvarighet i mångas; i individers, i folkgruppers, i länders. Profeten har mer än annat sin efterföljare i Jesus. I Jesus blev det som det var för profeten, bara så mycket tydligare och så mycket mer efterföljansvärt för dig och mig som kallar oss Jesu lärjungar.

Hur kan det komma sig att bibeltexter liksom smittar av sig, f a att de gestalter som bibeltexterna handlar om får människor att utforma sina liv utifrån dem?

Inte vet jag, det bara är så att människor påverkar varandra, att den enes liv går över i den andres i ständigt nya variationer. Det gäller inte enbart oss som kallar oss kristna, det är allmängiltigt.

En märklig form av imitationsbeteende är allmängiltigt bland oss människor. Den som imiterar blir aldrig en kopia av förebilden, alltid något annat, men ändå så lik sin föregångare.

Det specifika då med oss, det som återkommer i alla oss som följer profeten och i sista hand Jesus i spåren, vad är det?

     Det avgörande är lärjungaskapet, att vi lyssnar på och försöker efterlikna vår Mästare, att vi tar emot som det står ”på lärjungavis”. För profeten innebar detta prygel, skymf och bespottelse. För Jesus något ännu värre, prygel, smädelse och korsfästelse

På något sätt har detta sin motsvarighet i en kristens liv. Att vara kristen innebär aldrig enbart lycka, aldrig enbart framgång, däremot alltid plågsam belastning. Jag tänker inte enbart på yttre plåga utan också på inre. Själv vet jag hur svårt det är att kämpa för tron när det mesta talar emot, när trons uttryck och sanning är undanskymd av de många för vilka Gud blivit en fiktion. Hur lätt är det inte att ryckas med av de många, att automatiskt rätta tankebanorna efter de mångas mening.

Hur svårt är det inte att som Jesus lyfta fram personer och företeelser som andra föraktar. Hur lätt är det inte att schackra med det ”Jesussamvete” som givits mig i tron.

För profeten gällde övertygelsen att han stod på Guds sida och därför var oövervinnerlig, för Jesus att han, vad som än hände, vilade i Guds famn. För mig att jag får ty mig till Jesus. Någon egen rak rygg har jag nämligen inte, inte heller äger jag en gudsnärhet som bär genom allt. Jag måste ta skydd hos Jesus, varje dag får jag göra det. Mitt liv i trons efterföljelse behöver ständigt förnyas för att jag inte skall sköljas med av den allmänna meningen.

(Se även ”Med mina glasögon 4”, 15 19 När en trosföreställning är bekämpad kommer en annan i dess ställe)

Bibelstudium i Vivalla den 10 april 2019

6Herren handlar rättfärdigt och ger de förtryckta deras rätt. 7Mose fick lära känna hans gärningar, Israels folk hans verk. 8Barmhärtig och nådig är Herren, sen till vrede och rik på kärlek. 9Han går inte ständigt till rätta med oss, hans vrede varar inte för evigt. 10Han handlar inte mot oss som vi förtjänat, han ger oss inte våra synders lön. 11Ty så hög som himlen välver sig över jorden, så väldig är hans nåd över dem som fruktar honom. 12Så långt som öster är från väster, så långt från oss förvisar han vår synd. 13Som en far visar ömhet mot barnen, så visar Herren ömhet mot dem som fruktar honom. 14Ty han vet hur vi är skapade, han minns att vi är mull. (Från Psaltaren 103)

Som psalmen ovan jublande förkunnar, så vill vi kristna gärna tänka oss Gud. För många av oss är denna vår gudsbild väl underbyggd. Vi har fått den hemifrån, från mötet med andra människor, från kristna som vi litar på, från den Jesus som gick omkring och hjälpte alla. Vi har fått den som svar på detta förunderliga att vi lever och har tillgång till den ljuvligaste av världar.

Gud är rättfärdig, står det. Och till rättfärdigheten hör att han också är förlåtande mot ”dem som fruktar honom”. Denna förunderliga form av rättfärdighet kopplad till förlåtelse, en rättfärdighet som inte är överslätande och en förlåtelse som är total, känner flera av oss igen. Den motsvarar vår bild av vår frälsare, Jesus Kristus.

Detta är det ena. Om vi inte blivit förblindade finns för oss kristna också något annat. Jag kallar det trons dråpslag.  Det är inte som vi tänkt oss. Naturen är inte alltid välvillig, vår omgivning inte alltid god, Guds rättfärdighet tycks oss motsatt det vi föreställt oss.

Detta dråpslag är ingen av oss som kallar oss kristna befriade från. Det finns i trons själva centrum. Bara den som är blind kan undgå att se det. Denna text från den 103:dje psalmen är med rätta placerad på 5 i Fastan, försoningens söndag som för oss in i stilla veckan och korsdramat.

Att se nåden och barmhärtigheten å ena sidan och erfara dråpslaget å den andra, tillhör själva förutsättningen för den kristna tron. Det ena hör ihop med det andra, det ena skall bejakas och det andra får på inga villkor förnekas.

På den grunden finns den kristna trons fördjupning först när Guds godhet kopplas till korsets hemlighet. Korset finns överallt, katastroferna avlöser varandra, meningslösheten grinar oss i ansikten. Vi måste därför stanna upp vid korset, vid katastrofen att Guds utvalde brutalt avrättades, att det goda kan förintas av onda krafter.

Varför, måste vi fråga oss. Ständigt tvingas vi ställa den frågan. Hoppar vi över den är det ute med vår kristendom. Våra självklara svar på att Gud trots detta är god, att det finns någon mening i lidandet, att Gud trots allt är rättvis, måste tvingas till tystnad. Förkrosselsen över verklighetens hårda lagar måste få tränga in i våra själars innersta.

När så skett, men först då är vi mogna att lyssna på orden om uppståndelse och evigt liv. Kristen tro är och skall vara motsägelsefull. Den troende får se tillvarons ljuvlighet samtidigt som hon tvingas se ner i djupet av meningslösheten. Först ur detta föds det sanna hoppet, närd av den ständigt verkande uppståndelsen.