(Se även ”Med mina glasögon 5” 15 20 Fanflykten)

Bibelstudium i Vivalla den 8 april 2020

1Då vi nu har gjorts rättfärdiga genom tro har vi frid med Gud genom vår herre Jesus Kristus.  2Han har gett oss tillträde till den nåd som vi nu lever i, och vi är stolta över hoppet att få del av Guds härlighet.  3Mer än så, vi är stolta över våra lidanden, eftersom vi vet att lidandet skapar uthållighet,  4uthålligheten fasthet och fastheten hopp. (Paulus brev till romarna kap 5 v 1 ff)

     Tro, lidande och hopp, dessa tre tankar bär upp det korta avsnittet ovan. Tro, inte lag i betydelsen prestationer, lidande inte lycka i betydelsen välstånd, hopp inte kortsiktigt hopp enbart, utan långsiktigt.

I ett bibelavsnitt likt det ovan citerade, som känns avlägset även för många troende, är det angeläget att lyfta upp denna grundstruktur. Den är nämligen allmängiltig, gällde då såväl som nu och har sin giltighet i de flesta sammanhang.

Tillåt mig ta ett exempel i den långa raden. Titta på ”Fråga doktorn” med Suzanne Axell och Karin Granberg. Kretsar inte allt kring tro i betydelsen förtröstan, om lidande men framför allt om hopp, så säg.

Frågan är bara vad förtröstan, lidandet och hoppet står för. Här skiljer det sig verkligen åt. Det är en himmelsvid skillnad mellan det hopp Suzanne Axell utstrålar och det som aposteln Paulus förkunnar.

För Paulus är tron nyckeln till livet, inte lagen, inte den egna prestationen, tron i betydelsen förtröstan. Så långt är Paulus allmängiltig, hans insikt stämmer väl överens med Suzanne Axells. Det goda måste ha sin grund i något invärtes som styr det vi tänker och gör. Men trons innehåll är för Paulus specifikt. Helt och hållet och odelat satsade han på Jesus. För honom gällde denneJesus allt. Jesu frälsningsverk var Paulus hopp.

Samma med mig. Jag hänger upp min tillvaro på denne Jesus Kristus. Han är min förebild och min kärlek. Vad leder då detta till? Att jag gör som Jesus säger. Det betyder att Jesu ord blir min lag. När jag bland annat studerar Bergspredikan i Matteus 5-7 talar jag om denna predikan som den nya lagen.

Men tänk vad fel allt då blir! Jag blir som dem som Paulus förkastade, lagträlarna som läste själva tillvaron som en lag av Gud befalld att följa. Felet är stelheten, en stelhet som beror av att hjärtat inte är med, Jesu sinnelag fattas. Men sinnelaget är det första och viktigaste, sinnelaget är själva styrmedlet, ett sinnelag uppfyllt av kärlek till min frälsare.

Vart leder då detta? Till lidande, påpekar Paulus. Som kristen måste jag vara beredd på lidande, f a ett medlidande som ytterst måste betraktas som ett kristuslidande, eftersom lidandet beror av att jag är uppfylld av honom som gav sitt liv inte för egen vinning utan för andras.

Ur lidandet föds sedan hoppet, ett hopp som vilar på att Jesus är min förankring och mitt stöd. Med förnuft kan jag handskas med mitt liv. Jag kan lyssna, ta till mig och göra som andra uppmanar mig att göra. Mitt förnuft och min naturliga medkänsla gör att jag vågar lita på andra än mig själv. Men i grunden finns där ett hopp som är förankrat i Jesu frälsningsgärning. Jag törst nästan inte säga det men jag vågar försiktigt ta till mig Paulus ord, ”Guds kärlek har ingjutits i våra hjärtan genom att han har gett oss den heliga anden” (Rom 5:5)

(Se även ”Med mina glasögon 5”, 14 20 Torbjörn Tännsjö retade inte gallfebern på mig. Tvärtom!)

Bibelstudium i Vivalla den 1 april 2020

19Ty Gud försonade hela världen med sig genom Kristus: han ställde inte människorna till svars för deras överträdelser, och han anförtrodde mig budskapet om denna försoning.  20Jag är alltså Kristi sändebud, och Gud manar er genom mig. Jag ber er på Kristi vägnar: låt försona er med Gud.  21Han som inte visste vad synd var, honom gjorde Gud till ett med synden för vår skull, för att vi genom honom skulle bli till ett med Guds rättfärdighet. (Paulus andra brev till korinthierna kap 5 v 19-21)

Sanningarna om mening och sammanhang är många. Den ena inte lik den andra. Men svälja dem alla på en gång går inte. Vi måste låta oss gripas av någon eller några av dessa tankesanningar och sen göra dem till våra egna. Underlåter vi att befatta oss med tankesanningar av detta slag blir vi lik en som rabblar fakta utan att begripa. Den obevisbara tankesanningen behöver vi för att kunna orientera oss i den gåtfulla värld som är vår. Osedd går han vid vår sida.

Vi som orienterat oss utifrån sanningen i Kristus har ytligt sett gjort det lätt för oss. Den korsfäste stannade inte kvar i graven. Han uppstod och fortsatte sitt verk om än i osynlig form. Det som gällde då gäller idag. Djupast sett är Jesus Kristus den samme som han en gång var.

Sen vill vi förstås så långt det går begripa. Förstå varför Jesus, den redan i livet andligt upphöjde, behövde dö på ett kors för att bli allas frälsare. Vad var det med detta kors som gjorde att det blev till den kristna sanningens själva centrum?

Inte bara dagens textförfattare Paulus funderade. Det gjorde redan Jesu ursprungliga lärjungar. För dessa hade korset i förstone inneburit en katastrof. Döden på korset var för dem en bekräftelse på att allt hade varit förgäves.

För Paulus tedde det sig på ett något annorlunda sätt. Denne hade vid sin omvändelse i Damaskus erfarit den från korset uppståndnes kraft. Vad Paulus däremot inte fullt ut fattade var korsets mening. Varför skulle vägen gå över ett kors frågade han sig. Och än det ena, än det andra fann han ut. Bara i 2 Korinthierbrevets femte kapitel får ni flera långt ifrån sinsemellan sammanhängande prov på hur han tänkte. Paulus avslutar sitt femte kapitel med en tankeräcka, mer svårsmält än de andra. Denna tankeräcka återfinner ni ovan som dagens text.

Det svårsmälta är att Paulus tänker sig att Gud på korset gjorde Jesus till ett med synden. Han ”som inte visste vad synd var”  fick på korset ta på sig vad andra gjort. Jesus gjorde det för vår skull förkunnar Paulus. Han gjorde det för att ”vi genom honom skulle bli till ett med Guds rättfärdighet”.

Detta Paulus försök att förklara lär inte gå att fullt ut bli ett med. Men vi kan fylla i med egna tankar för att skeendet åtminstone skall bli något mera tillgängligt. Jag tänker mig Jesus som den ödmjukt gode (Guds lamm) som får lida för andras ondska. Jesus tog på sig utan att slå ifrån sig. Inte ett ord undslapp honom  om att detta var orättvist. Inte ett ord om att det var andra som borde straffas. Med obruten kärlek inte bara till Gud utan också till människorna omkring sig tog han deras straff på sig. Han ”blev ett med” deras synd, som Paulus skriver. Med kärlek till de sina gick han in i döden. Enbart orden ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig”, undslapp honom.

I den riktningen filosoferade Paulus. Att detta inte var hela sanningen förstod han själv. Varför gör han annars  i samma kapitel det ena försöket efter det andra för att förklara det djupast sett oförklarliga.

Paulus gör detta samtidigt som det för honom finns en trossanning som inte låter sig förnekas. Detta att den uppståndne från den dagen han i Damaskus uppenbarade sig för honom osedd går vid hans sida.

(Se även ”Med mina glasögon 5” 13 20 Coronan i bibelns sista bok.)

Bibelstudium i Vivalla den 25 mars 2020

Då sade Maria: ”Min själ prisar Herrens storhet, min ande jublar över Gud, min frälsare: han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna. Från denna stund skall alla släkten prisa mig salig: stora ting låter den Mäktige ske med mig, hans namn är heligt, 50och hans förbarmande med dem som fruktar honom varar från släkte till släkte. Han gör mäktiga verk med sin arm, han skingrar dem som har övermodiga planer. Han störtar härskare från deras troner, och han upphöjer de ringa. Hungriga mättar han med sina gåvor, och rika skickar han tomhänta bort. Han tar sig an sin tjänare Israel och håller sitt löfte till våra fäder: att förbarma sig över Abraham och hans barn, till evig tid.” (Lukas 1:46-55)

Lite sökt men ändå enligt min mening berättigat tolkade jag förra vecken Jesu botande av en epileptisk pojke liksom den följande förutsägelsen om Människosonens lidande på ett bestämt sätt. Jag sa att ett av syftena med dessa bibelavsnitt  var att myndiggöra lärjungarna. Jesu suveräna förmåga och hans gudomliga insikt var aldrig avsedda att dra isär lärjungarna från sin Mästare utan till att förena dem med honom.

I dag kommer ingen att kunna beskylla mig för konstlade tolkningar. Marias lovsång  lägger i själva ordalydelsen orden i min mun. Marias storhet, att hon skall få bära fram honom som skall bli världens frälsning, står i ett alldeles bestämt sammanhang. Det skall som texten lyder leda till att hungriga blir mättade och att ringa upphöjs. Framför allt skall Abraham och hans förtryckta  barn möta  förbarmande. På motsvarande sätt men i motsatt syfte kommer alla förtryckare att skingras eller krossas.

Detta betyder att Marias utväljelse och storhet står i ett bestämt sammanhang. Marias kallelse att bära fram världens frälsare skall leda till de mångas upprättelse. Av de förtryckta utvalda skall bli Guds älskade barn. Detta samtidigt som förtryckarna förintas.

Hur skall då detta kunna ske? F a hur det skall bli verklighet idag. För att inte frälsningsverket skall bli något som enbart består av ord förutsätts att något påvisbart sker. Budskapet idag är således ett religiöst budskap med politiska övertoner. I klartext bjuder oss textens budskap till aktion. Startskottet var Marias utväljelse.

Jesu moder Maria sedd på detta sätt leder inte till isärdragning utan till förening. Marias utväljelse innefattar också vår. Att som så ofta sker upphöja Maria och enbart Maria måste vara en missuppfattning eftersom Marias utväljelse också är vår. Punkt slut.

Sen de mindre nödvändiga tilläggen, först att texten ovan är en litterär produkt lagd i Marias mun och med formuleringar som påminner om Gamla testamentet psalmer. Vid detta behöver vi kristna vänja oss, att Gud talar via traditionsbildningar med ursprung i de första kristna församlingarna.

Dessutom som alltid när vi fördjupar oss i bibeltexter  att vi måste se på utväljelsen av Israel, eller som det här uttrycks ”Abraham och hans barn” på ett alldeles bestämt sätt. Ingen mindre än Jesus är här vår läromästare. Utväljelse innebär i sin kristna form en utväljelse till ansvar. Dessutom en utväljelse med innebörd att infoga så många som det någonsin går i utväljelsens gemenskap.

(Se även ”Med mina glasögon 5” 12 20 Färgad bibel)

Bibelstudium i Vivalla den 18 mars 2020

28När Jesus hade kommit hem och lärjungarna var ensamma med honom frågade de: ”Varför kunde inte vi driva ut den?” (den stumma och döva anden) 29Han svarade: ”Den sorten kan bara drivas ut med bön.” (annan läsart; bön och fasta)

Andra förutsägelsen om Människosonens lidande

30Sedan gick de därifrån och vandrade genom Galileen. Han ville inte att det skulle bli känt  31eftersom han höll på att undervisa sina lärjungar. Han sade: ”Människosonen skall överlämnas i människors händer, och de kommer att döda honom, och tre dagar efter sin död skall han uppstå.”  32Men de förstod inte vad han menade och vågade inte fråga.

Första stycket ovan utgör slutorden till lärjungarna i samband med att Jesus drivit ut en ond ande ur en pojke. Allt tyder på att pojken led av epilepsi. Det andra är Jesu förutsägelse om sitt lidande och sin död.

Vad jag särskilt fastnat för är slutordet i första stycket. Där sägs det om Anden som Jesus drev ut; den sorten kan bara drivas ut med bön (och fasta). Idag gör jag poäng av dessa ord.

De orden innebär de facto att Jesus delar med sig av sin hemlighet. Bön och fasta är hemligheten bakom hans under med den epileptiske pojken. Med bön och fasta skulle även lärjungarna klara av att driva ut onda andar.

Det andra stycket är en enda lång bekännelse till lärjungarna. Dessa skall vara de första att veta vad som skall hända med deras mästare. De skall vara förberedda, inte bara på  avrättning utan också på uppståndelse.

Låt oss bortse från det otidsenliga att bota epilepsi med andeutdrivning eller det omöjliga i att en avrättad får liv igen. Det får anstå. Vad jag är ute efter är relationen Jesus och hans lärjungar, i förlängningen vår relation till vår frälsare.

Hur är det, frågar jag mig, med Jesu höghet. ”Gud av Gud, sann Gud av sann Gud, född och icke skapad”, står det i trosbekännelsen, och sen ”av samma väsen som Fadern”, tillika ”sann människa”. Är syftet med denna höga ställning att dra isär oss från vår frälsare eller tvärtom att närma honom till oss? Jag hävdar det sista. Jesu närhet till Gud, en närhet som varken kan eller skall beskrivas i termer som ”av samma väsen som”. Såna uttryck leder fel. Jesu innerliga gemenskap med Gud kan inte klargöras i ord, den är en mystisk gemenskap som inte kan beskrivas i mänskliga termer. Men syftet med den gemenskapen är klar. Jesus är gudomligt hög för att kunna vara vår frälsare. Det han äger är till för att ge vidare. Också vi bräckliga människor, till brädden mättade med brist, synd och dödlighet, är menade att leva för Gud, är menade att förlåtna och upprättade förenas med Gud i evigheten.

Att våga tro detta innebär ett trossprång utan dess like. Och ingen mindre än Jesus lockar oss till detta språng. Det var därför denne delade med sig av sitt till sina lärjungar, det var därför han delgav dem sitt livs hemlighet. Det var därför han dog och uppstod.

När jag talar till mina barnbarn om deras höga värde säger jag alltid. Det är ingen slump att ni finns till. I evighet har ni funnits som tankar hos Gud. Han ville er redan innan ni var påtänkta.

Hur kan jag säga detta och det med allvarligt uppsåt? Det beror på min Jesustro. Jesu höghet är menad att vara också min och därtill mina barnbarns. Jag är indragen i hans liv, i hans under, i hans utgång, där på korsfästelsens följde uppståndelse. Hans höghet är min höghet.

(Se även ”Med mina glasögon 5”, 11 20 Tron trögflytande och grumlig)

Bibelstudium i Vivalla den 11 mars 2020

301En vallfartssång.

Ur djupen ropar jag till dig, Herre.  2Herre, hör mitt rop, lyssna när jag bönfaller dig! 3Om du lade synder på minnet, Herre, vem kunde då bestå? 4Men hos dig finns förlåtelse, och därför fruktar man dig. 5Jag väntar på Herren, jag längtar, jag hoppas få höra hans ord.6Jag längtar efter Herren mer än väktarna efter morgonen, än väktarna efter morgonen. 7Hoppas på Herren, Israel, ty hos Herren finns nåd och makten att befria. 8Han skall befria Israel från alla synder. 

Först en notis. Psalmerna 120-134 inleds alla med överskriften, ”En vallfartssång” men ingen vet vad den rubriken står för. Rubriken kan vi därför bortse från.

Sen om den kristna trons uppsida, respektive nedsida. Alla förväntar sig att jag som en trons representant ska visa på uppsidan, d v s trons överjordiska verklighet. Och jag gör så gott jag kan för att motsvara förväntningarna. Men andra tycks klara det bättre än jag. De vittnar, blir trodda och skapar rörelse. De blir trodda, medan jag tycks sakna klangbotten i mitt inre för att få framgångsbudskapet att stämma. Tungomålstal, mirakler och ett liv i troslycka tycks inte vara något för mig.

     Nedsidan är jag mer hemmastadd med. Den djupaste nöden, övergivenheten, utanförskapet, förstår jag bättre. Kanske därför att nöden är mer ett med mig själv. Jesu ord på korset ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig” (Matt 27:46) äger klangbotten också i mitt inre.

Den hundratrettionde psalmen uttrycker denna övergivenhet. Psalmisten lever i den och förutsätter att också Israel, hans eget folk gör det. På motsvarande sätt förutsätter också jag att min övergivenhet har sin motsvarighet i de kristnas övergivenhet.

Om vad som låg  bakom psalmistens avgrundsförtvivlan vet vi ingenting. Psalmen står där isolerad, vi vet inte när psalmen skrevs inte heller de yttre omständigheterna bakom den. Men om min egen inre gastkramning vet jag desto mer. Jag kan inte stänga den ute även om jag försöker hålla den i schack. Min inre rotlöshet grundar sig främst på att livet börjat vackla för de mina men också på livets obönhörlighet, dess slumpmässiga utfall och dödens visshet. Allt får mig att känna att jag håller på att förlora fotfästet.

Trots okunskap vet vi dock ett om psalmisten. Det är att denne levde i den judiska trostraditionen. Ur denna rika och religiöst mättade tradition sprang psalmistens bön fram, en bön som blottade att denne  levde i gudsfruktan och tron på förlåtelse,  dessutom i en gränslös längtan efter  Herren. I förlängningen ägde han också ett hopp som han delade med sitt folk Israel. Hoppet var att han hade en levande Herre som är nådig och befriar.

Själv lever också jag i en tradition, mer precist i de kristna svenska trostraditionerna. Dessutom har jag via bibeltexter som jag oupphörligt brottas med mer eller mindre direktförbindelse med mitt trosföremål, Jesus. Jag kan bildlikt talat med egna ögon och öron höra hans röst och ta del  i dennes livsverk. Jag kan inte med ord beskriva hur mycket detta betyder för mig.

Framför allt har det påverkat inriktningen i mitt sökande och mitt finnande.

Jag placerar synd och förlåtelse i centrum för min inre betraktelse, något som tycks omöjligt för mina sekulariserade vänner. Och jag vågar vänta på Herren trots att förnuftet säger att det inte finns någon Herre att förvänta. Och jag äger ett unikt sammanhang, mitt eget ”Israel”. Mitt Israel består av trosfränder som visserligen inte tänker som jag men i min riktning.

I psalmen ovan är förtvivlan akut, hoppet levande om ännu ej förverkligat. Så också med mig. Jag är skakad, saknar de ord som gör tron trolig. Men jag hoppas på Herren.

(Se även ”Med mina glasögon 5”, 10 20 Också timmar ord kan ha mening)

Bibelstudium i Vivalla den 4 mars 2020

2Till dig, Herre, tar jag min tillflykt, svik mig aldrig! Du som är trofast, rädda mig, 3lyssna på mig, skynda till min hjälp. Var min klippa dit jag kan fly, borgen där jag finner räddning. 4Ja, du är min klippa och min borg. Du skall leda och styra mig, ditt namn till ära. (Psaltaren 31 v 2 ff)

I långa stycken är det gott att göra som andra. Att lära av och ta efter är en dygd. Men också en fara. Dåligt blir sämre när många flockar sig kring dåliga förebilder.

Detta har jag nu och då på ett allmänt plan aktualiserat i min hemsidas ”Med mina glasögon”. Här skall texten ovan illustrera att även bibelord flockar sig kring gemensamma formuleringar och föreställningar.

Psaltaren 31 är för mig ett exempel på hur rader av gemensamma formuleringar och föreställningar lagts samman till en helhet som i slutändan blir psalm 31 i Psaltaren. Jag tänker mig de minsta enheterna i denna psalm som schabloner, dvs fasta, för sin tid välbekanta formuleringar av skilda slag, som varierats, lagts samman och tillsammans bildar en psalm.

Bli inre förskäckt över detta. T o m Jesus tog vara på schabloner, i detta fall fasta formuleringar hämtade från sitt judiska fromhetsarv. Och han levde ut dessa s k schabloner i liv och förkunnelse. Detta på sitt sätt och i sina sammanhang. Ur detta sprang den religiösa förnyelse fram som vi kallar kristendom.

Nu åter till psalm 31 med alla sina schabloner.  Vi börjar med det jag kallar eländesbeskrivningen, en beskrivning som vi också känner igen från andra psalmer.  Där står.

Mitt liv rinner bort i ängslan och mina år i suckan. I nöden sviker mig kraften och benen murknar i min kropp för alla mina fienders skull. Jag blir hånad, jag är en börda för mina grannar, en skräck för mina vänner, de som ser mig på gatan viker undan. Jag är bortglömd som en död, jag är som ett krossat kärl. Jag hör folkhopen viska. Skräck från alla håll – de gaddar sig samman och smider planer mot mitt liv. (Psaltaren 31 v 11-14)

Och fortsätter med exempel på det för psalmisterna så typiska hatet.

Låt de gudlösa stå med skam och tystna i döden, låt de läppar som ljuger förstummas, deras fräcka tal mot den rättfärdige i högmod och förakt. (Psaltaren 31 v 18 b f)

Vad är då det speciella med denna psalm? Vad ger den en given plats i den Heliga Skrift? Är det den överdrivna, närmast sjukligt överdrivna synen på fienders, här i form av vänners och grannars illvilliga avsikter? Det må vara att formuleringarna är schabloniserade. Nej så är det inte. Tvärtom. Skulle allt i Psaltaren vara sjuklig självbespegling eller mer eller mindre ogrundat hat, då skulle Psaltaren trots sina litterära förtjänster befinnas långt ner på skalan för gudomligt inspirerad litteratur.

Men nu handlar Psaltaren om mer än ängslig självbespegling och demonisering, oförtäckt hat och bön att Gud skall döda de gudlösa.

Och vad står detta mer än för? Det står för bön till Gud om räddning, det står för förtröstan på att Gud och endast Gud kan skydda oss mot det onda. Det står för lovsång till en Gud som bevarar och frälser.

Dessa Guds välgärningar må beskrivas schablonmässigt och gör det också i den ena psaltarpsalmen efter den andra, det är ändå dessa välgärningar som bär upp psalmen och gör den till ett Guds ord. Detta blir särskilt tydligt  i vår tid där litteraturen nog talar om Gud, men nu i schabloner som mer ger uttryck för aningar än bekännelse.

(Se även ”Med mina glasögon 5”, 9 20 Rättsväsendets oberoende)

Bibelstudium i Vivalla den 26 februari 2020

14Kristi kärlek lämnar mig inget val, ty jag har förstått att om en har dött för alla, då har alla dött.  15Och han har dött för alla, för att de som lever inte mer skall leva för sin egen skull utan för honom som dog och uppväcktes för dem.

16Därför bedömer jag inte längre någon på människors vis. Och om jag också har uppfattat Kristus på det sättet, så gör jag det inte nu längre. (Paulus 2 brev till korinthierna kap 5 v 14 ff)

I  sin uppgörelse med motsträviga anhängare från Korinth skriver Paulus dessa ord. För oss sentida läsare blottas därmed den kristna trons innersta hemlighet.

Sammanhanget är judiskt med en judendom som ständigt tvingades värja sig. Därute fanns den hotande hellenismen, där inne renlevnadsmän och profetiska fanatiker. En av dessa  s k ”fanatiker”, Jesus, gjorde de sig av med. Trodde de. Men korsfästelsen av Jesus blev inte som de tänkt sig den. I ”uppstånden närvaro” steg denne Jesus in i människors hjärtan och omvandlade dem. En av dessa omvandlade hette Paulus. Texten ovan är ett vittnesbörd om vad som skett i denne Paulus inre. Vad som skett var att Paulus förstod på ett nytt sätt.

Efter sin omvändelse till kristen tro förstod han inte längre korsfästelsen främst som en avrättning utan framför allt som ett gudsingripande. Gud hade, förstod Paulus, omvandlat avrättningen av Jesus. Jesu ända upp på korset obrutna kärleksvilja hade av Guds nåd förvandlats till en försoningshandling, det betyder en död som kom andra till godo. Eller som Paulus uttrycker det; ”en har dött för alla då har alla dött”.

Bildlikt talat smittade Jesu död av sig. De som i tro närmade sig den uppståndne  slapp i fortsättningen, som Paulus numera förstod det, att leva utifrån gamla livsmönster. De jesustroende behövde inte längre vedergälla ont med ont. De har fått kraft att löna ont med gott. De kunde i fortsättningen sluta sig samman i gemenskaper som hölls samman utifrån dessa nya förutsättningar.

Detta nya som Paulus hade erfarit och sedan förkunnade var skört. Detta sköra fanns t o m i Paulus inre. Försoningen lät sig visserligen praktiseras men att förklara den var värre. Paulus tvingas ta till den ena bilden efter den andra för att tydliggöra. Att ”en har dött för alla då har alla dött”, är en av flera formuleringar som Paulus prövar när han skall i ord förklara det i grunden oförklarliga.

F a var, låt oss kalla det evangeliet, svårt att praktisera i de nya gemenskaper kring Kristus som växte fram som svampar ur jorden. Inte minst Paulus fick erfara detta och då inte minst i Korinth. Den på lagen grundade judiskheten och inte bara den, trängde snart på de nykristna judarna i Korinth och hotade att åter ta makten över deras sinnen.

De konsekvenser Paulus drog av sitt kristusmöte hotades från snart sagt alla håll. Det betyder de konsekvenser som gjorde att Paulus,  jag citerar, inte längre bedömde ”någon på människors vis” blev allt svårare att hävda.

Så var det och så har det fortsatt att vara. Det gick så långt i den tidiga kristenheten att Paulus förståelse av korset och dess konsekvenser närmast suddades ut. Först på 300-talet i och med Augustinus blev Paulus kristustolkning åter aktuell.

Som det var då har det fortsatt att vara. Det nya sätt att leva som är konsekvensen av Paulus korsteologi är fortfarande något som ständigt på nytt behöver erövras på nytt. Bara så att det först är när detta sker som kristen tro kan framträda i förnyande kraft.

(Se även ”Med mina glasögon 5”, 8 20 Form på gott och ont)

Bibelstudium i Vivalla den 19 februari 2020

Ty var och en som åkallar Herrens namn skall bli räddad. (Rom 10:13)

Men hur skall de kunna åkalla den som de inte har kommit till tro på? Hur skall de kunna tro på den som de inte har hört? Hur skall de kunna höra utan att någon förkunnar?   Hur kan någon förkunna utan att vara utsänd? Det står skrivet: Skönt ljuder stegen av dem som bär bud om goda ting.   Men alla lyssnade inte till budskapet. Ty Jesaja säger: Herre, vem satte tro till det vi förkunnade?  Så bygger tron på förkunnelsen och förkunnelsen på Kristi ord. (Rom 10:14-17)

I Romarbrevet kapitlen 9-12 vet Paulus varken in eller ut. Han försöker förstå varför Israel, Guds eget folk, inte tog emot Jesus. Ändå var det ju uppenbart, menade Paulus, att Jesus Kristus var den som skulle komma. Att bara fortsätta att kämpa på med sin laglydnad som om inget hänt dög inte. Det var som att försöka lyfta sig själv i håret. När tiden var inne och det var den i och med Kristus,  fick den fromme släppa taget om sitt närsynta rotande i lagen. Hon kunde lyfta blicken och hämta kraften ovanifrån (med hänvisning till Joel 2:28-32). Den troende fick från och med nu, menade Paulus ta emot budskapet om Jesus Kristus, om hans död, uppståndelse och inte minst hans närvaro som den himmelske frälsaren. I detta budskap mättat med den uppståndnes andliga närvaro föddes, förkunnade Paulus, det nya livet och med denna nyfödelse följde en laglydnad av nytt slag. Buden var i långa stycken de samma, men kraften hämtades i fortsättningen inte nerifrån ur egen mental styrka utan ovanifrån.

Obegripligt att hans eget folk inte fattade detta tyckte Paulus. Men en gång skall de förstå. Om detta, om ”Israels slutliga räddning” kan vi läsa i Rom 11:25-36. Dock inte här och nu i detta bibelstudium. Nu gäller det att vi fördjupar oss i det budskap som enligt Paulus leder oss till Herren.

Belägg för budskapets betydelse hämtar Paulus från enstaka textord i Gamla testamentet (Jes 52:7, Jes 53:1, Ps 19:5). Dock mer än annat från egen erfarenhet. Paulus visste att själva förutsättningen för att Jesus skulle  bli erkänd var att han blev känd. Kännedom om Jesus fick man i sin tur genom förkunnelse, förkunnelse i alla de former. Denna förkunnelse vilar, skriver Paulus  på Kristi ord. Det betyder, om man tar orden som de står, på de Jesusord som traderats bland lärjungarna och gjorts kända i de första kristna församlingarna. Detta inkluderande Jesu ord om dopet och de ord han uttalade i samband med att han instiftade nattvarden.

Nämnt är inte, men förutsatt, berättelserna om Jesu död, uppståndelse himmelsfärd liksom vittnesbördet om hans fortsatta närvaro gemenskap genom Anden. Detta desto hellre som Paulus i sina brev är mer än sparsmakad med berättelser från Jesu jordiska gärning. Allt lägger han på korset och korsets innebörd, inte minst att Jesus efter uppståndelsen fortsätter sitt frälsningsverk.

Själv lägger jag samman det hela, såväl ord av och om Jesus som ”de synliga orden”, dopet, nattvarden. Därtill lägger jag vittnesbörden om Jesu överjordiska närvaro i församlingens gemenskap. Allt syftar för mig  till ett och detsamma nämligen  att i denna värld synliggöra den uppståndne, ge honom kropp, själ, ande och närvaro.

Förutsättningen för att allt detta synliggörande inte enbart  skall ge faktakunskap, är att den uppståndne Kristus verkligen är närvarande med sin Ande i alla dessa, låt oss kalla det aktualiseringar. Detta i sin tur visar sig inte först och främst i den acceptans budskapet får utåt, mer i Ordets, sakramentens och den kristna gemenskapens betydelse för dem det främst berör. Omvandlade kristna säger mer än anhängarnas antal.

(Se även ”Med mina glasögon 5”,  7 20 Skapade djävlar.)

Bibelstudium i Vivalla den 12 februari 2020

7Men allt sådant som var en vinst för mig har jag för Kristi skull kommit att räkna som en ren förlust.  8Ja, jag räknar faktiskt allt som en förlust jämfört med det som är långt mera värt, kunskapen om min herre Kristus Jesus. För hans skull har allt det andra förlorat sitt värde för mig. Jag kastar det på sophögen för att vinna Kristus  9och få leva i honom, inte med den rättfärdighet som lagen ger utan med den som kommer av tro på Kristus, den rättfärdighet som Gud ger åt dem som tror.  10Jag vill lära känna Kristus och kraften från hans uppståndelse och dela hans lidanden, genom att bli lik honom i en död som hans –  11kanske jag då kan nå fram till uppståndelsen från de döda. (Paulus brev till filipperna kap 3 v 7-11)

Om tro talade man tidigare. I dag har tron bytt namn och kallas värdegrund. Låt gå för det. Värdegrunden kan närmare betraktad ses som tro på väg att stelna om ännu ej förstelnad. Så sakteliga sker förändringar i värdegrunden allt utifrån nya människor, nya erfarenheter, nya idoler och nya tankeströmningar.

Detta sagt för att påminna om att motsvarande gäller också på den kristna trons område. Det går alls inte att sätta likhetstecken mellan kristen tro av i dag och kristen tro på 1600-talet. Det går heller inte, och det är det nya i detta bibelstudium, att sätta likhetstecken mellan en bok i bibeln och den andra. Till och med när man läser Paulus märker man betydande förskjutningar.

Ett står dock fast vare sig man levde ut sin kristendom på 1600-talet eller nu eller när man jämför den ena bibelboken med den andra. Med kunskapen om Kristus blir det mesta beskådat med nya ögon. Detta som en allmän sanning.

Åter till förskjutningarna. Till och med när man begränsar sig till Paulus märker man hur olika hans infallsvinklar är. Om Paulus i sitt troligen äldsta brev, 1 Thessalonikerbrevet,  är inriktad på Jesu snara återkomst och med den de dödas uppståndelse och församlingens möte ”med Herren i rymden”, så är perspektivet ett annat i Romarbrevet. I detta brev är det noga med trosgrunden. Tron är det på vilket allt hänger, lagen visserligen helig men ändå en trons tjänare. Och tron kommer uppifrån. Den tar man sig inte, den får man. Att tro är att ta emot, den är aldrig grundad i en mänsklig förmåga. Den största av alla dessa trons gåvor är tron på och den upplevda gemenskapen med den uppståndne Kristus. I denna trons gemenskap har den kristne förmånen att få utforma sitt liv.

Men mer finns att säga om tyngdpunktsförskjutningar hos Paulus. Ytterligare en upptäcker vi när vi bekantar oss med Filipperbrevet, ett brev skrivet i fångenskap. Berövad sin frihet, och med det sina möjligheter att nå ut med sitt budskap, väller Paulus trosglädje fram som aldrig tidigare. Han gläds mer än annat  över honom som inte aktade på sin likhet med Gud utan ”ödmjukade sig och var lydig ända till döden på korset” (Fil 2:8).

Här befinner sig Paulus milsvitt från föreställningar om församlingens möte med Herren i rymden. Det närmaste han kommer är till suckar om hur gott det skulle vara att dö för att en gång för alla vara hos Kristus. (Fil 1:23)

Entusiasmen är i Filipperbrevet stegrad till det yttersta. Till vad ändamål? Sjunker han in i sin upplevelse, blir han i denna ett med sin frälsare i en mystisk förening? Talar han i tungor?

Nej, långt därifrån: ” Tro inte att jag redan har nått detta eller redan har blivit fullkomlig” , skriver Paulus. ”Nej jag gör allt för att gripa det, när nu Kristus Jesus har fått mig i sitt grepp” (Fil 3:12)

För mig är detta förebildligt. En kristen skall vara på väg och det på vägar som inte alltid är raka och med målsättningar som inte alltid leder fram. Men målet är Kristus, är alltid Kristus.

(Se även ”Med mina glasögon 5”, 6 20 Fel ordning i söndags.)

Bibelstudium i Vivalla den 5 februari 2020

Men jag spanar efter Herren, jag väntar på Gud, min räddare: min Gud skall höra mig. Triumfera inte, du min fiende! Jag har fallit men reser mig igen, jag sitter i mörker, men Herren är mitt ljus. Eftersom jag har syndat mot honom måste jag uthärda Herrens vrede, till dess han tar sig an min sak och skaffar mig rätt. Han skall föra mig ut i ljuset, och jag skall se hans rättfärdiga verk. Min fiende skall se det och höljas i skam, hon som säger till mig: ”Var är Herren, din Gud?” Jag skall se på när hon trampas ner som smuts på gatan. (Mika kap 7 v 7-10)

Texten från profeten Mika, en profet samtida med Jesaja. Men texten ovan fristående. Sammanhanget okänt, men innehållet talar.

Det viktigaste profeten säger är: Herren är mitt ljus.  Det näst viktigaste: Jag sitter i mörker. Det tredje viktigaste: Herren vredgas, men han skall ta sig an min sak och skaffa mig rätt.

Allt visar att Mika stod i den bibliska traditionen. Människans egenvärde må vara oändligt, men det hon äger har hon fått.  Herren är givaren, inte människan. Människans ljus är henne givet.

Problematiken är också den typiskt bibliska. När verkligheten randas stämmer inte kartan med verkligheten. Trots tro på Herrens ljus, sitter profeten i mörker. Det går honom illa. Ingenting stämmer. Det är som Gud inte funnes.

Lösningen är också den för bibeltexterna så typiska. I stället för att anklaga Gud ger profeten t o m sitt eget misslyckande en mening. Misslyckandet var ett uttryck för egen synd och har lett till Herrens vrede.

     Sedan följer profetens trossprång. Olyckan fortsätter till den dag Herren tar sig an min sak och skaffar mig rätt. Han skall föra mig ut i ljuset.

Så långt komna är det dag att växla spår och koppla samman. I det här fallet koppla samman Mika med Jesus. Detta blir på inget sätt sökt. Också för Jesus var Herren hans ljus. Också Jesus fick sitta i mörker. Också på honom vredgades Gud. Gud lät Jesus utstå de gudlösas vrede i döden på korset.

Här blir det  emellertid si och så med parallelliteten. Profeten levde i förhoppningen att Herren skulle skaffa honom rätt. Jesus fick rätt. Redan på tredje dagen skedde det. Lidandet och döden ändade i triumf.

I nästa fas slås parallelliteten i småbitar. Detta när Mika profeterar om en framtid  där Gud har fört honom ut i ljuset så att han kan se det rättfärdiga i Guds handlande. Sen följer för den känslige katastrofala ord. Min fiende skall se det och höljas i skam, hon som säger mig: Var är Herren, din Gud? Jag skall se på när hon trampas ner som smuts på gatan. Mot detta står Jesu ord på korset i bjärt kontrast: Fader förlåt dem ty de veta inte vad de göra. (Luk 23:34)

Så långt profeten Mika och frälsaren Jesus Kristus. Båda kan stötta oss som tror. De gör oss uthålliga i vår tro på att livet beror av Herren, att min frälsning vilar inte i mig själv utan i min Gud.

Men vad göra med en omgivning som överöser oss med sin övermodiga tro på att människans frälsning ligger i hennes egna händer? Skall vi bete oss som Mika eller som Jesus?