(Se även ”Med mina glasögon 3”, 47 18 Trosbekännelse november 2018)

Bibelstudium i Vivalla den 21 november 2018

8Vänta därför, säger Herren, tills jag träder fram och vittnar mot dem. Jag har beslutat att kalla samman folk och riken för att tömma min vrede över dem, all min glödande harm. Ty hela jorden skall förtäras av min lidelses eld. 9Då skall jag förvandla folken, så att de alla talar med rena läppar, åkallar Herrens namn och tjänar honom skuldra vid skuldra. 10Från andra sidan floderna i Kush skall man frambära offer till mig. (Sefanja kap 3 v 8 ff)

Profeten Sefanja verkade under tiden före den babyloniska fångenskapen i Juda,  ett land i trängande behov av religiösa reformer för att överleva. Den nationella katastrofen bara väntade på att utlösas. Sefanja ”dundrar” följdriktigt på om dom inte bara över Juda utan över hela jorden.

Sånt tal känner vi igen från otaliga profetior i GT. Det originella är inte domsförkunnelsen i sig utan det Sefanja har att säga om domens syfte. Efter domen som skulle drabba lik en förtärande eld, kommer förvandlingen, förkunnar han. ”Folken skall då tala med rena läppar och tjäna Gud skuldra vid skuldra”.

Så hemska de är dessa  profeter och hur omänskliga! Det är svårt att låta bli att tänka så. Då känns det mera uthärdligt att lyssna till dagens domedagsprofetior. ”Slutar vi inte att ta ut mer än jorden kan bära höjs temperaturen, haven brer ut sig och hela jorden blir en enda stor öken”, ropar de ut. Gör därför bättring!

I själva verket är det ena som det andra berättigad domsförkunnelse. Så vi gör skäl i att lyssna. Lyssna desto mera uppmärksamt som förutsättningarna inte ändrats från gammaltestamentlig tid till nu. Fortfarande är det ytterst Livet som skall värnas, ett liv som vi inte tagit oss utan som är oss givet, ett liv som också utgör ett Du, tillvarons Du.På gammaltestamentlig tid kallades detta Du för Gud. Idag får detta Du andra namn. Men det är samma Du det  handlar om.

På alla fronter pågår försöken att komma detta Du (Livet/Gud) nära. Vi behöver begripa Livet, bemästra det, bli vän med det. Vad innebär det att vara läkare annat än att på bestämda punkter förstå sig på livets villkor? Vad innebär det att vara människa annat än att relatera sig till detta liv som vi fått som den största av gåvor? I sista hand att bli vän med Livet självt.

Sefanja och hans samtida i löftesfolket gjorde det lätt för sig. De tog tag i sina problem konkret. De sa; livets Gud har slutit förbund med sitt folk. Gud håller sin del i förbundet men uppfyller inte människan sin del blir det katastrof. Gud straffar sitt folk.

Nog är det väl så. Livet handskas man inte med hur som helst, allrahelst inte med  de relationer som bär upp vår samvaro. Relationer som inte vårdas  ändar som bekant i katastrof. Bildlikt talat låter Livet själv (Gud) allt gå upp i rök.

I Sefanjas profetia ändade inte allt i katastrof. Det skiljer honom från vår tids domedagspredikanter. På katastrofen följde i profetian en tid då ett återuppståndet Israel  tillbad sin Gud med rena läppar.

Observera, detta skedde  på jorden, inte i himlen. För min del kan jag inte låta bli att flytta fram profetians uppfyllelse till överjordisk tid. Nog har jag smakat på mänsklig fullkomning, för mig betyder det att jag befinner sig i samklang med Livet/Gud. Glimtvis har jag upplevt detta liv, f a skådat det i Jesu möten och i Jesu gärning. Ändå känner jag att jag med Nya testamentet måste skjuta fullkomningen framför mig in i evigheten. Detta i förlitan på det som gällde Kristus också gäller Gud, nämligen att även Gud i slutändan vill människans väl.

(Se även ”Med mina glasögon 3”, 46/18 Vi skaffar barn som alla andra)

Bibelstudium i Vivalla den 14 november 2018 

4Gå till Betel och synda, till Gilgal och synda än mer! Bär fram era offer om morgonen, ert tionde på festens tredje dag! 5Bränn tackoffer av syrat bröd, ropa ut era frivilliga gåvor så det hörs! Ni israeliter vill ju ha det så, säger Herren Gud… (Profeten Amos kap 4 v 4 f)

12Därför skall jag låta förbannelsen drabba dig, Israel, jag skall göra detta med dig. Därför Israel, bered dig att möta din Gud! 13Ty se: Han som formar bergen och skapar vinden, som förkunnar sina planer för människan, som låter mörkret bli morgonrodnad och går fram över jordens höjder – Herren, härskarornas Gud, är hans namn. (Profeten Amos kap 4 v 12 f)

Ovan två textutnitt i samma kapitel, båda delar av profeten Amos domsförkunnelse. Först som sist skall sägas att profeten fick rätt i sina profetior. Under mitten av 700-talet f Kr profeterade han om Nordrikets (Israels) undergång. Och det blev som han sade. I textutsnitten ovan klargör han i kompakt form varför detta onda skulle hända. Uttryckt så att det blir begripligt för oss ledde falsk gudsfruktan folket in i fördärvet.

Tillåt mig begrunda textens utsagor lite närmare i något som kan liknas vid en utvikning. Gud (trons Gud) är alldeles uppenbart det centrala i profetian. Det som profeten riktar sitt intresse mot när han skall beskriva sin tro på Gud är att relatera Gud till naturen och naturfenomen (fakta). Här nämns berg, vind, jordens höjder, mörker och morgonrodnad. Det ena förbinds med det andra, Gud (trosföremålet) förbinds med naturfenomenen (det faktiska).  Gud är därvidlag det viktigaste. Utan trons Gud blev det varken mörker eller morgonrodnad, varken berg eller höjder. Det ena är beroende av det andra.

Så är det inte bara här utan detta gäller allmänt. Det lär inte gå att leva fullvärdigt  om inte fakta och känslor, det handfasta och det tänkta, det uppenbara och det trodda får leva i ett slags symbios i vårt inre. Vad vore det för värde om ett konstverk enbart  registrerades som en ram och sen ett konglomerat av färger. Det upplevda och föreställda måste till för att skönheten och den djupare sanningen skulle erfaras. På motsvarande sätt är min upplevelse av min medmänniska avgörande för hur våra relationer skall te sig.

Åter till huvudspåret som är förkunnelse av dom. Bannstrålen är riktad mot felaktig gudsdyrkan. Denna ledde folk i fördärvet. Vad denna felaktiga gudsdyrkan konkret innebar vet vi nutida människor inte mycket om. Men Amos visste. För honom var kultplatserna i Betel och Gilgal syndanästen och därmed basta.

Mer tillgängligt för oss är folkets okänslighet för fattigas nöd.  Enligt Amossäljer de den oskyldige för pengar och den fattige för ett par skor. De trampar ner de svaga och skuffar undan de hjälplösa.(Amos 2:6 b, Amos 2:7 a)

Nu till vår egen verklighet. Hur viktigt är det inte att det faktiska får förenas med det trodda för att vi skall kunna fungera i våra relationer. Tillit till medmänniskan (med andra ord tro) är förutsättningen för all samlevnad. Vill det sig riktigt illa kan vi annars som folket i Israel bli kärlekslösa mot just dem som mer än andra behöver kärlek. Och sånt är allvarligt. Det renderar dom, lär oss Amos.

(Se även ”Med mina glasögon 3”, 45 18 Sakligt och osakligt i en osalig blandning)

Bibelstudium i Vivalla den 7 november 2018 

11Han (Herren) sade till mig: ”Människa! Dessa ben är Israels folk. De säger: Våra ben är förtorkade, vårt hopp är ute, vi är förlorade.  12Profetera därför och säg till dem: Så säger Herren Gud: Jag skall öppna era gravar och hämta upp er ur dem, mitt folk, och föra er hem till Israels land.  13När jag öppnar era gravar och hämtar upp er ur dem, mitt folk, då skall ni inse att jag är Herren.  14Jag skall fylla er med min ande och ge er liv och låta er bo i ert eget land. Då skall ni inse att jag är Herren. Jag har talat, och jag skall göra som jag har sagt, säger Herren.” (Hesekiel kap 37 v 11-14)

I Hesekiel trettiosju har det vänt. Från kapitel trettiofyra och framåt  är det inte dom  och mystifikationer som dominerar profetiorna. När profeten nu ser in i framtiden hör han Guds röst som talar om Israels rening och upprättelse och Guds seger över Israels fiender. Men fortfarande befinner sig Hesekiel i Babylon, fortfarande är han med det ledande skiktet i Israel deporterad.

Profetian ovan har tagits till intäkt för uppståndelsetro långt ner i gammaltestamentlig tid. Den slarvige läsaren har t o m läst in sin egen syn på uppståndelsen i Hesekiels utsagor. Det betyder sin tro på den egna själens odödlighet och eviga salighet.

När man läser som det står är det en alldeles speciell uppståndelse Hesekiel förkunnar. Gravar skall öppnas och döda uppstå. De redan i grav lagda fördrivna skall få liv igen. Det slutgiltigt förlorade Israel, bara benknotor återstod av dess forna härlighet, skall uppstå. Man efter man och kvinna efter kvinna, alla fördrivna till Babylon, skall fyllas med Guds ande och få liv igen med senor, kött, hud och allt (Hes 37: 5 ff) Alla skall de återuppstå och återbördas till sitt förlorade land och ingen av dem skall längre betvivla att de befinner sig i förbund med en Gud som uppfyller sina löften.

Frågan är hur detta skall tas. En bokstavlig uppfyllelse är inte att tänka på. Kanske hjälper oss profetian, noggrant läst, att få visst grepp om förståelsen. I profetens ordknappa beskrivning återkommer gång på gång med bara lätt transkribering; de fylldes av Guds Ande och fick liv. De båda leden hör samman, Guds Andehör samman med liv. Guds Ande är förutsättning för livet. Utan Guds Ande inget liv.

Inte är ens detta om Ande och liv kan tas bokstavligt, men är  icke desto mindre sant. Utan Guds ande inget liv. Livet tar vi oss inte, det äger vi inte. Livet har vi fått och livgivaren är ytterst Gud. Den religiösa sanningen kommer aldrig så nära den bokstavliga som i orden om Guds Ande och liv.

Frågan är alltså vad profetian går ut på. Inte är den bokstavliga uppståndelsen själva poängen i visionen. Det viktiga är det återupprättade förbundet mellan Gud och hans folk, ett förbund där egendomsfolket som alltid är den svaga länken. Folkets gudsförtröstan är en förutsättning för förbundets bestånd. Genom uppståndelseundret, som Hesekiel skådade för sin inre blick, befästes denna gudsförtröstan och blev till en bestående tillgång. Hesekiel profeterade om det återupprättade förbundet mer än om uppståndelsen. Uppståndelsen är medlet, förbundet målet.

Hur blev det då i verkligheten? Så mycket vet vi att folket slapp ut ur sin fångenskap och fick vända hem till sitt land. Dock blev det inte som Hesekiel tänkt sig det. Svåra tider väntade Israels barn när de vänt hem. Deras gudsfruktan blev långt ifrån den förväntade.

Ändå läser vi nutida kristna, vi som genom Kristus är inympade i förbundsfolket denna text med förhoppning. Trots sekularisering som är så djup att bildlikt talat bara benknotor återstår av levande tro, hoppas vi på undret att Gud åter skall ge liv åt sitt utvalda folk, ett folk där även vi som tror på Kristus vet oss infogade. Ytterligare en uppfyllelse av profetian återstår därför, en uppfyllelse som inte främst handlar om de dödas uppståndelse, mer om hur andligt döda människor skall finna sin Gud igen.

(Se även ”Med mina glasögon”, 44 18 Vitt eller svart)

Bibelstudium i Vivalla den 31 oktober 2018 

10Bara en vindfläkt är människorna, de dödliga endast ett bländverk. Läggs de i vågskålen höjer den sig, ja, de är lättare än luft. 11Lita inte till våld, sätt inte ert hopp till rövat gods.Om än er rikedom växer, förtrösta inte på den. 12Ett har Gud talat, två ting har jag hört: att Gud har makten, 13att du, Herre, är trofast. Du lönar var och en efter vad han har gjort. (Psalm 62 i Psaltaren)  

Att en människa inte är mer värd än en vindfläkt, det får man bara inte säga. Det svär mot allt vad människovärde heter. Ändå gör psalmisten det. Han gör det därför att han lever i tvåsamhet. På den ena sidan finns för honom människan på den andra Gud. Det ena vägs upp av det andra. Det människan inte äger har Gud. Gud har makten, Gud har livet, ja är ytterst livet. I Gud har människan sitt värde, inte i sig själv. I sig själv är människan inte bara en vindfläkt utan också med en annan bild som gräset som blomstrar men snart är borta.

Människans dagar är som gräset: hon spirar som blomman på marken, så sveper vinden fram, och den är borta, platsen där den stod är tom.(Ps 103:15 f)

Tillvaronstvåsamhet  är själva förutsättningen för människans värdighet. Upprätthåller jag inte föreställningen om tvåsamhet hotar ständigt faran. Jag handskas ovarsamt med livet, inte främst mitt eget liv, där beskyddar mig livsinstinkten, utan andras. Jag tar mig friheter på andras bekostnad, i värsta fall utplånar jag människoliv utan att känna ånger.

Därför upprätthålls tvåsamheten även i den kultur som är vår där Gud inte får nämnas mer än i kyrkor, moskéer och privata rum. Vi gör det genom att upphöja principer till tvåsamhetens bärare. Vi talar om frihet, jämlikhet och broderskap, om demokrati mänskliga rättigheter och människovärde som heliga principer. Detta gör vi ytterst därför att själva livet förutsätter tvåsamhet.  Vi gör det inte därför att dessa principer svarar på kravet på uppenbar sanning utan därför att de är livsnödvändiga.

Såvida vi inte som jag själv fortfarande vågar tala om Gud som de heliga principernas moder. Det betyder att jag inte kan nöja mig  med annat än en personlig Gud, en Gud där jag med psalmisten bekänner att denne Gud har makten, att Herren är trofast och att Gud lönar var och en efter vad han gjort.

Hur skall jag kunna lita på Gud i en kultur som vår där Gudsdyrkan är undanträngd från det offentliga rummet, där en personlig Gud i alla de sammanhang är ifrågasatt? Hur skall jag dessutom våga förtrösta på Gud när jag inte som psalmisten kan lita vare sig på att Gud lönar min förtjänst eller på min egen inneboende godhet. Jag vet helt enkelt för mycket både om mig själv och om tillvarons nyckfullhet för att kunna göra det.

För mig är det här Kristus kommer in som min tillvaros nytändning. I Kristus finns Gud även bakom det gåtfulla och till synes meningslösa. Framför allt finns Kristus där som den nya människan som äger det jag själv inte har. Först i honom kan Gud löna var och en efter vad han gjort. Om inte är psalmistens förtröstan för mig ouppnåelig.

     Detta är orsaken till varför jag behandlar Kristus i det ena bibelstudiet efter det andra. Jag behöver göra det för att för egen del kunna upprätthålla den tvåsamhetsom är livet själva förutsättning.

(Se även ”Med mina glasögon 3”, 43 18 Trons oändliga hårdhet.)

Bibelstudium i Vivalla den 24 oktober 2018 

4”Så säger Herren Sebaot, Israels Gud, till alla de deporterade som han fört bort från Jerusalem till Babylonien:  5Bygg er hus och bo i dem. Plantera trädgårdar och ät frukten från dem.  6Ta er hustrur och avla söner och döttrar, ta hustrur åt era söner och ge era döttrar åt män, så att de föder söner och döttrar. Bli flera där, inte färre!  7Gör allt för att den stad jag har deporterat er till skall blomstra, och be till Herren för den. Ty dess välgång är er välgång.  8Så säger Herren Sebaot, Israels Gud: Låt inte lura er av profeterna bland er eller av era spåmän och bry er inte om drömmarna de drömmer. 9Ty lögn är vad de profeterar för er i mitt namn. Jag har inte sänt dem, säger Herren.  10Så säger Herren: Först när sjuttio år har gått för Babylonien skall jag ta mig an er och uppfylla mitt löfte att föra er tillbaka hit.  11Jag vet vilka avsikter jag har med er, säger Herren: välgång, inte olycka. Jag skall ge er en framtid och ett hopp.  12När ni åkallar mig och ber till mig skall jag lyssna på er.  13När ni söker mig skall ni finna mig. Ja, om ni helhjärtat söker efter mig  14skall jag låta er finna mig, säger Herren. Jag skall vända ert öde och samla in er från alla de folk och alla de platser till vilka jag har fördrivit er, säger Herren. Jag skall låta er återvända till den plats jag har förvisat er från. Jeremia kap 29 v 4-14

Jag går baklänges, börjar med Jesus och backar mig in i Gamla testamentet, i dag till profeten Jeremia. Sen läser jag Jeremia med Jesus för ögonen. Vad jag då finner är gemensamma nämnare. Den viktigaste, utvaldheten, outtalad men ändå grundläggande. Både Jesus och Jeremia förutsätter utvaldhet, Israels utvaldhet före alla andra folk. Bara så att utvaldhetens syfte blir tydligare hos Jesus. Utvaldhetens ändamål blir att sprida sig som ringarna i vattnet. Målet är allas utvaldhet.

Den andra gemensamma nämnaren är att utvaldheten tycks slagen i bitar. På Jeremias tid genom ockupation och deportation, på Jesu tid genom förstelnade religiösa grundvalar och härtaget land.

Den tredje är att varken Jeremia eller Jesus lägger skulden på angriparen. Det är varken babyloniernas eller romarnas fel att Israel krossats. Det är Israels eget fel.

Jesus säger inte ett ont ord om romarnas härtagning och Jeremia ser uttalat Babylons erövring som ett rättmätigt straff från Gud. Gör er hemstadda i Babylon predikar han, skaffa barn och gynna landet. Jesus är inte lika drastisk. Men romerska militärer. t o m de romerska medlöparna tulltjänstemännen behandlar Jesus som tillhörde de det egna folket.

Däremot viner piskan över dem som missbrukat sin egen utvaldhet. Utan förskoning läggs skulden på dem som omvandlat utvaldhet till privilegium, dem för vilka utvaldheten innebär rättigheter mer än skyldigheter. Jesus ger sig på fariséer och skriftlärda. Jeremia är inte nådig mot de falska profeterna som inte ser egen skuld, bara snabb befrielse och räddning. Deras förkunnelse skall komma över dem själva. Han profeterar  i orientalisk anda om de fruktansvärda straff som skall drabba dem. (Se bl a Jeremia 29:20-23)

Tro bara inte att Jeremia, som texten ovan kan få oss att tro, manar de egna att integrera sig i Babylon utan syfte. Han vet mycket väl att den dagen skall komma då ockupationen upphör och de deporterade skall få flytta hem igen. Efter sjuttio år skall det ske. Och tro inte att Jesus behandlar romerska undersåtar och judiska medlöpare väl på grund av att den ena kålsuparen är lika god som den andre. Att tro på Israels vis är alls inte detsamma som att tro på Babylons eller Roms sätt.

Båda känner framför allt till att den egna utvaldheten trots allt inte är död. Den skall väckas till liv igen. Både Jeremia och Jesus vet att den dag skall komma då Gud åter skall lyssna på de utvaldas böner. Den dag skall komma då Guds kärlek åter skall bli synlig i de utvaldas ögon. För Jesu del den dag då utvaldheten spränger sina trånga gränser  och Gud blir allt överallt.

Så detta tillämpat på oss. Skyll inte på andra för att gudlösheten gjort sig bred och med den ”förgudligandet” av människan. Skyll på Jesu lärjungar som omvandlat utvaldheten till privilegium och därmed också vänt sanningen i dess motsats. Men stanna inte med det. Den dagen skall komma då Gud åter lyssnar på de utvaldas böner. I det mest hopplösa läge kommer Gud åter. Gud är nämligen inte enbart rättfärdig, Gud är också barmhärtig.

(Se även ”Med mina glasögon 3”, 42 18 Berättelserna och trons insida.)

Bibelstudium i Vivalla den 17oktober 2018

10Inför hela församlingen prisade David Herren: ”Prisad vare du, Herre, vår fader Israels Gud, från evighet till evighet.  11Dig, Herre, tillhör storhet och makt och härlighet och glans och majestät, ja, allt i himlen och på jorden. Ditt är riket, Herre, och du är den upphöjde härskaren över allting. 12Rikedom och ära kommer från dig, och du råder över allting. I din hand är kraft och styrka, allt har du makt att göra stort och starkt.  13Och nu, vår Gud, tackar vi dig och lovar ditt härliga namn.  14Ty vem är väl jag och vad är mitt folk att vi själva skulle kunna ge sådana frivilliga gåvor? Nej, från dig kommer allt, och det vi givit åt dig har vi fått ur din hand. (1 Krönikeboken kap 29 v 10-14) 

Rättigheter är ordet för dagen, mänskliga rättigheter, kvinnors rättigheter, barns rättigheter. Det skorrar inom mig när jag hör detta tal. Inte för att jag ogillar att vare sig män, kvinnor eller barn hålls högt. Tvärtom! Men det är något som fattas när talet begränsas till rättigheter. Ett tillägg måste ovillkorligen göras.

I dag ger mig märkligt nog en text från 1 Krönikeboken i Gamla testamentet vatten på min kvarn. Annars är ju Krönikeböckerna osedvanligt svårsmält föda med alla sina släkttavlor och detaljupplysningar. Men så ej i texten ovan där kung David tackar Gud när Salomos tempel, skall tagas i bruk.

En oändlig möda låg bakom detta tempelbygge och ofattbara kostnader. Gåvorna till tempelbygget hade antagit proportioner som vi har svårt att föreställa oss.

Men nu var allt färdigt och en modern sekulariserad västerlänning skulle tänka sig en tackkör av osedvanligt mått. Gåvogivarna skulle överösas av lovprisning för allt de offrat.

Men så ej. I stället riktar David tacket till Gud. Från dig Gud kommer allt, och det vi givit åt dig har vi fått ur din hand.

     Dessa ord säger allt och gäller inte bara inför invigningen av ett tempel utan i alla de sammanhang. Ty ingenting har människan skapat utan att dessförinnan fått det. Livet kan ingen människa ta sig, det är ytterst en gåva. Resurser, intelligens, skaparkraft är inget en människa äger utan att först ha fått gåvor som gjort det möjligt att använda sina inneboende förmågor. Så också när det gäller medmänsklighet, omsorg, kärlek. Ingen kärleksfull människa tar sig an en skadeskjuten medbroder eller medsyster, utan att först ha fått kraft och lust att utföra sin kärleksgärning. Inget välfärdssamhälle på jorden finns enbart av den orsaken att kloka politiker förstått att det enhar måste också allaandraha del i. Och sen det för mig viktigaste av allt, själva livet. Ingen människa har förmågan att skaffa barn utan att först gåvan att få barn är henne given.

Det finns alltså en givare bakom det givna. Det är ytterst givaren, den som ytterst skapat möjligheter och resurser som är tack värd.

Vi kristna konkretiserar givaren och ger denne givare namnet Gud. Det gjorde kung David på sin tid inför invigningen av ett tempel. Det gör också vi som via Jesus  fått del i Guds vilja och livets mening. Det borde även alla andra göra som inte kan tänka sig en konkret Gud. Om inte annat så borde människan i gemen tacka livet.

Västerlandets stora brist är att man i gemen är stum och blind för det jag här säger. Man har gjort sig okänslig för det självklaraste av allt, att livet är en gåva att bruka och utveckla, aldrig en rättighet.

(Se även ”Med mina glasögon 3”  41 18 Trosåskådningar i rörelse)

Bibelstudium i Vivalla den 10 oktober 2018 

Gud sade till Noa: ”Jag har bestämt att jag skall göra slut på alla människor, ty de har fyllt jorden med våld. Jag skall förgöra både dem och jorden.  14Bygg dig en ark av goferträ och inred den med olika rum. Bestryk den både invändigt och utvändigt med jordbeck.  15Så skall du göra arken: den skall vara 150 meter lång, 25 meter bred och 15 meter hög,  16och du skall göra ett tak på den med en halv meters resning. Ingången till arken skall du göra på ena sidan, och du skall bygga den i tre våningar.  17Jag skall nu låta floden översvämma jorden och förgöra alla levande varelser under himlen. Allting på jorden skall gå under.  18Men med dig vill jag upprätta ett förbund. Du skall gå in i arken tillsammans med dina söner, din hustru och dina sonhustrur,  19och av allt som lever, av alla varelser, skall du föra in i arken ett par, hane och hona, av varje art, så att de kan överleva tillsammans med dig.  20Av de olika arterna av fåglar, fyrfotadjur och markens kräldjur skall ett par av varje komma till dig, så att de kan överleva.  21Du skall lägga upp förråd av all slags föda, så att ni har att äta, du själv och alla de andra.”  22Noa gjorde i allt så som Gud hade befallt honom att göra. (1 Moseboken kap 6 versarna 13-22)

 Berättelsen om Noa, hans söner Sem, Ham och Jafet, arken med djur av alla arter och den stora floden, är inte historia i vanlig mening. Det betyder inte att den stora översvämningskatastrofen behöver vara påhitt. Om motsvarande katastrof står berättat i Gilgamesheposet ( ungefär2000 f Kr). Där heter Noa Utnapishtim och dennes ark hamnar också i slutändan på ett berg.

Men historia är Noatraditionerna inte, mer budskapshistoria eller som jag tycker om att säga, ”överhistoria”. Det betyder sanning i högre mening, sanning där Guds egen sanning är inbegripen.

Läser man berättelsen om Noa och hans söner i sin helhet skall man finna att Gud i den  har mycket att säga oss. Berättelsen om Noa lägger en av grunderna till den gammaltestamentliga frälsningshistorien, en historia vars innebörd Jesus tolkade och fullbordade inte bara i ord utan också i gärning.

Men jag måste begränsa mig i min utläggning och jag gör det på mitt eget sätt. Jag läser nämligen bibeln baklänges, börjar med Jesus och backar in i Gamla testamentet. Och om personen Noa har Jesus inte mycket att säga. Det enda jag hittat finns i talet om tidens slut. Där drar Jesus parallellen mellan vad som skall ske och det som skedde på Noas tid när människorna i grund förbrutit sig. Katastrof blev följden och katastrof skall det bli än en gång innan Människosonen kommer åter i makt och härlighet, förkunnar Jesus (Matt 24:37-44).

Så förstådd predikar Noatraditionen allvar. Det går illa när människor inte vill förstå sin plats i tillvaron, när var och en vill göra sig till sin egen Herre. I slutändan leder det till katastrof. Att detta är sant har vi erfarenhet av. Vi behöver bara läsa Västerlandets historia för att förstå att vanstyre och ”vanlevnad” alltid ändar i förskräckelse.

Nu skall vi se upp när vi tolkar tidens tecken. Får vi tillräckligt starka indikationer på att katastrofen nalkas blir vi lamslagna. Vi upplever vanmakt och ger därför upp i förtid. Men Jesu Gud, vår Gud är en dynamiskt Gud, en överraskningens Gud. Uppgivenhet är därför det sista Gud önskar. Luther hade mer än rätt när han fick frågan vad han skulle göra om den sista dagen skulle inträffa dagen därpå. Han sade; jag skulle gå och plantera ett äppelträd. Motsvarande gäller mig själv, som mänskligt att döma har det mesta av livet bakom mig. Jag tänker i Luthers efterföljd fortsätta att plantera äppelträd.

Dessutom, syndafloden ändade i räddning och nya möjligheter. Och Människosonens ankomst bådar frälsning och evigt liv.

(Bibelstudiet kopplat till ”Med mina glasögon 3” 40 18 I livets tjänst)

Bibelstudium i Vivalla den 3 oktober 2018

Lova Herren, min själ, hela mitt jag vill prisa hans heliga namn! (Psaltaren 103 v 1) 

19Herren har rest sin tron i himlen, allt är underlagt hans välde. 20Lova Herren, ni hans änglar, starka hjältar, som gör vad han befallt! 21Lova Herren, hela hans härskara, ni som tjänar honom och gör hans vilja! 22Lova Herren, alla hans verk, överallt i hans välde! Lova Herren, min själ! (Psaltaren 103 v 20 ff)

Psaltaren 103 är en lovsång, enastående i sitt slag. Poetisk inspiration har i denna psalm förenats med religiös tro i en medveten och sammanhållen komposition. Resultatet har blivit tidlöst. Psalmen är kort sagt stor poesi.

Jag njuter när jag läser psalmen men iakttar framför allt. Iakttar att psalmen är ett vittnesbörd av en överväldigad psalmist.Överväldigad över att befinna sig i ett stort sammanhang trots egen litenhet. Själv är människan, d v s han själv,  lik gräset som ”spirar som blomman på marken, så sveper vinden fram, och den är borta” (Ps 103:15 f).

Inför detta hisnar psalmisten i en ”hisning” som en människa oavsett tid och sammanhang kan dela med honom. Vem förundras inte över det märkliga att få leva i denna förunderliga värld. Den känslan kan varken närsynthet eller uttalad ateism utplåna.

Psalmisten är överväldigad över Guds storhet. Samtidigt är hans kulturella och religiösa sammanhang  uppenbart. Han befinner sig i den gammaltestamentliga traditionen där Mose och Israels öden finns med som den naturliga ramen för existensen. ”Mose fick lära känna Guds gärningar, Israels folk hans verk” läser vi (Ps 103:6 f) Däremot är uppståndelse och evigt liv honom främmande. Människan är lik gräset och blomman, förgängliga varelser som har sin tid här på jorden, innan hon vissnar och blir till intet.

Psalmisten är överväldigad över storheten hos den Gud  som är alltings upphov och ytterst alltings livgivare. Hela tillvaron drar denne in under Guds välde. Alltings bestånd beror av honom som låter sina tjänare utföra hans verk. Utifrån psalmistens föreställningsvärld får dessa heta änglar, hjältar och härskaror vars uppgift består i att utföra Guds vilja.

I dag talas det varken om änglar eller himmelska härskaror. Talas det om änglar tänker man sig dem som varelser som verkar i egen kraft. På sådana änglar tror idag bara människor som är vidskepliga. Men fortfarande vördas, detta uttalat av naturvännerna, de naturkrafter på vilka våra liv beror. Och fortfarande förundras vi över människor som i det fördolda åstadkommer det goda. Vi anar dolda högre och goda krafter bakom deras handlande.

Själv tillhör jag den minoritet som hängt upp min tillvaro på Jesu frälsargärning. Detta i en tid då såväl de traditioner som bar upp psalmistens föreställningsvärld som de kristna trostraditionerna förflyktigats. För mig är därför inte änglavärlden självklart levande och inte heller känner jag spontant samhörighet med de himmelska härskaror som psalmisten talar om. Detta påspätt av att Jesus själv talar så lite om dessa ting.

Men ett förstår jag och det är att den materiella värld som jag med min samtid lärt mig förhålla mig till, den värld där allt måste inneslutas i orsak och verkan för att äga verklighet, är för trång. Med öppet sinne tar jag därför del i psalmisters och andra bibliska författares föreställningar om änglar, hjältar och härskaror. Men inte villkorslöst. Förutsättningen är att änglarna inte lever sina egna liv utan står i Guds tjänst, den Guds som är alltings skapare och uppehållare, den Gud som står i livets tjänst.

Jag föreställer mig att de för vilka begreppet Gud inte säger något, kan ha ersatt föreställningen om Gud med allmänbegreppet ”livet”. Och att dessa ger allt som står i ”livets” tjänst sin hyllning. I så fall är en brygga slagen mellan en gammaltestamentlig psalmförfattare och en sekulariserad nutidsmänniska. Om det har jag mer att säga och det i ett parallellt inlägg som heter just ”I livets tjänst”.

Bibelstudium i Vivalla den 19 september 2018 

10 Alltid bär jag (dvs Paulus) med mig i min kropp den död som Jesus fick lida, för att också Jesu liv skall bli synligt i min kropp.  11Ty jag, som är vid fullt liv, utlämnas för Jesu skull ständigt till att dö, för att också Jesu liv skall bli synligt i min dödliga kropp.  12Alltså verkar döden i mig och livet i er. (2 Korintierbrevet kap 4 v 10 ff) 

Jag föreställer mig depression som upplevelse av ensamhet. Ensamhet därför att förmågan att ta in omvärlden är skadad. Stimuli utifrån når inte fram. Jag står där lämnad åt mitt öde, hotad inifrån av egna demoner.

Jag föreställer mig glädje som delad glädje. Odelad glädje däremot, glädje över att äga något som ingen annan har, är för mig obeständig. Den leder via diverse mellanled över i glädjens motsats, disharmoni.

Jag tänker mig att fler än jag har sett detta, att depression är ensamhet, att glädje behöver vara delad glädje för att vara beständig.

Mot denna gemensamma bakgrund går jag till Paulus. Jag tänker mig att han var som vi är. Att det var i gemenskapen han fann sin glädje. När jag läser 2 Korintierbrevet  får jag detta bekräftat.

Paulus hade förvisso vänner, de flesta av dessa delade hans kristna tro. Nog hade han besvär med somliga av dessa, inte minst med trosvännerna i Korinth. Men visst var dom vänner.  Och nog hade de glädje av varandra. Framför allt gladde de sig gemensamt över gemenskapen med Kristus i Gud.

Vad Paulus beträffar fick han efter en dramatisk omvändelse klart för sig att Gud var långt mer personlig än den laggivare han en gång trodde honom vara. Han insåg att Gud verkade i den en gång korsfäste, idag uppståndne Kristus. Bekräftelserna blev så många och så överväldigande att hans dåvar att likna vid allt det goda Guds lagar kunde åstadkomma, hans nuvid ett liv i Andens kraft.

Denna förändring berodde av att han upplevde sig uppfylld av Kristus. Till och med hans i kampen för Kristus plågade kropp blev i hans inre en avspegling av den Kristi kropp som led och dog på korset. Och liksom Kristi lidande ledde till liv gjorde också Paulus plågade kropp det, till ett liv som kom korintierna till del. Det var som om Kristus smittat av sig på Paulus som i sin tur fick föra den korsfästes välsignelse vidare till de kristna i Korinth. Kristusmystikbenämns detta sällsynta sätt att uppleva verkligheten.

Kristen tro kan ta sig många uttryck, den kan vara kollektivistisk, men också individualistisk. Den kan vara kulturellt betingad men också påverkad av folklighet. Den blir gärna regelstyrd men kan i andra sammanhang äga likhet med spiritismen.

Paulus teo- och kristocentriska tros- och verklighetsuppfattning har alltid varit sällsynt. Men när den uppfattningen av verkligheten bryter igenom gör den det med kraft. Den får oss uppleva att vi kristna påtagligt hör samman med varandra och med den Gud som blev till kött och blod i Kristus. Inom oss hör vi någon säga oss; du är visserligen en naturvarelse, men du är dessutom något mer än detta. Du är ett Guds barn, och som sådan omsluten och uppfylld av den Kristus som dog och uppstod för dig. Din möda och ditt lidande för Kristi skull kan och skall för Kristi skull bli till dina trossyskons välsignelse.

Trångsynt blir nog det sammanfattande omdömet från de flesta om detta sätt att se. Men en sammansvetsad kristenhet uppfylld av Kristus är i själva verket förutsättningen för en bred förnyelse som i förlängningen inte är exklusiv utan inklusiv. Kristus dog ju inte för ett fåtal utan för alla.

(Kopplat till bibelstudiet är ”Med mina glasögon 3”, 39 18 Varför alltid så kritisk?)

Bibelstudium i Vivalla den 26 september  2018  

15Älska inte världen och det som finns i världen. Om någon älskar världen finns inte Faderns kärlek i honom.  16Ty det som finns i världen, vad kroppen begär, vad ögonen åtrår, vad högfärden skryter med, det kommer inte från Fadern utan från världen.  17Och världen förgår med sina lockelser, men den som gör Guds vilja består för evigt. (1 Johannesbrevet kap 2 v 15-17)  

Att ovanstående är en maning till en grupp kristna lär ingen ha missat. Men att det är något speciellt med just den här förmaningen har många svårt att föreställa sig. Bibelord som bibelord. Så tänker vi kristna i gemen. Men så är det inte. Det ena ordet är inte det andra likt. Tillspetsningen i bibelordet ovan är närmast unik.

Att det är något speciellt med att just jag leder bibelstudiet har många svårt att tänka sig. Bibelstudieledare som bibelstudieledare, resultatet blir ett och detsamma. Men se det är fel. Ledarens förutfattade meningar har betydelse, hanteringen av texten likaså.

Min förutfattade mening är att jag tror, tror på Kristus, försonaren och upprättaren, tror på den Gud som Jesus Kristus förkunnade. Den övertygelsen styr mig i min förståelse av bibelordet. Det är inte bibeln i sig jag tror på, det är den bibel som är genomsyrad av Kristus som är min auktoritet. Mot den bakgrunden försöker jag ta till mig det speciella med just den bibeltext jag för tillfället har framför mig.

Det speciella här är maningen att inte älska världen. Vad står det för? För att få grepp om detta skall man veta att världen här står för den gudsfrånvända världen liksom så ofta annars i de johanneiska skrifterna. Med min kristuspassion i ryggen lägger jag till, den värld som inte känner släktskap med Kristus utan skapat sig andra herrar. Man står för ideal som är Kristus främmande.  

Vad sker mot den bakgrunden när jag tar bibelordet ovan på allvar? För min del att jag blir kritisk till allt och alla. Jag anar gudsfrånvändhet i det mesta i min omgivning. Detta särskilt när jag gör som Kristus, ser igenom ytskiktet och betraktar de innersta intentionerna i ord som sägs och gärningar som utförs. Du hittar inte mig bland dem som säger att svenskt sätt att vara, svenskt sätt att se på människovärdet, svenskt sätt att utöva demokrati, svensk rättskänsla, är något att yvas över. Det blir inte mycket som står sig med Kristus för ögonen. Värst av allt, varken jag eller mina kristna vänner håller måttet.

Men den som gör Guds vilja består för evigt, med de orden avslutas texten. Guds vilja skall alltså råda, då blir allt bra, menar Johannesbrevets författare. Och han tycks tro på att det är möjligt att göra Guds vilja. Men se det tror inte jag. För mig förefaller Johannesbrevets författare ytlig. Han har inte skådat in i djupet av människans naturgivna inkrökthet i sig själv. Jag vill nämligen se den som gör Guds vilja och då i den mening som Kristus lägger in i orden.

Vad är då att göra? För mig att hoppas på Guds nåd. Hoppas att Gud trots att jag är intrasslad i mig själv och världen, ändå skall förlåta och upprätta mig. Och sen sträva på, inte som om jag ägde sanningen men i ett aldrig upphörande försök att sträcka mig mot den.