(Se även ”Med mina glasögon 3”, 37 18 Sekulär ”överhistoria” i kris)

Bibelstudium i Vivalla den 12 september 2018 

9Ändå övergav du (Gud) dem (Israel) inte i öknen, ty din barmhärtighet är stor. Molnpelaren vek inte från dem om dagen utan ledde dem på deras väg. Eldpelaren lyste för dem om natten på den väg de skulle gå. 20Du gav dem din goda ande för att undervisa dem. Du vägrade dem inte manna att äta, du gav dem vatten i deras törst. 21I fyrtio år sörjde du för dem i öknen så att de inte sak-nade något. Deras kläder slets inte ut, och deras fötter svullnade inte.  (Nehemja kap 9:19 ff)  

Nehemja var ståthållare över Juda under mitten av 400-talet före Kristus. Bibelboken som fått hans namn skildrar hur Jerusalem återuppbyggdes efter den babyloniska fångenskapen. Men också om mycket mer än detta. Bland annat återfinns där en lång passage där Gud lovordas för sina välgärningar med sitt folk Israel. Texten ovan är en del av denna lovprisning.

För mig är texten ovan ”överhistoria”, d v s Israels folks historia utifrån trons perspektiv, en historia där Guds ingripanden räknas in i skeendet. Bokstavlig sanning? Glöm det. Nog kunde benen svullna på israeliterna på deras vandring genom öknen och nog behövde de som alla andra byta kläder ibland. Men orden ovan är sanningar som Israel levde på och ofta lever på än idag såvida de vågar tro på en tillvaro där Gud är inräknad.

Men vi kristna då, kan orden ovan bära även oss? Som de står där i texten ovan ja. De stör inte ut det som är viktigare än något annat för oss, berättelsen om Jesus. Tvärtom fördjupar den vår bild av Jesus. För Jesus var just överhistoria av det slag som texten återspeglar en del av hans egen verklighet. För att förstå Jesus behöver man veta detta.

Det betyder inte att Jesus tog till sig vad som helst i den egna trostraditionen (=överhistorien). Det som kännetecknade Jesus var att han ibland bytte spår och därigenom blev skaparen av ny trostradition, förnyad ”överhistoria”.

När nämligen lovprisningen, som vår text är en del av, kommer in på det som Jesus inte tyckte om, kunde Jesus säga stopp, definitivt stopp.

Tror ni nämligen att Jesus gillade fortsättningen? Där läser vi att Gud underkuvade ”kanaaneerna som bodde i landet, och du gav dem i deras våld, både kungarna och folket i landet, de fick göra med dem vad de ville” (Nehemja 9: 24 b).

Definitivt gjorde han det inte. Hela hans liv var en enda stor protest mot allt vad etnisk rensning heter. Så orden ovan strök han och det lika säker som amen i kyrkan, trots att det inte står ett ord i Nya testamentet om den saken.

Detta har vi kristna fattat. Och det gjorde även de av våra förfäder som skapade evangelieboken som består av utdrag från Gamla- och Nya testamentet att användas till gudstjänstbruk. De visste hur de skulle klippa och klistra. Allt som luktade etnisk rensning klippte de bort. Detta på högt uppdrag. Jesus var med och höll i saxen.

Trostraditioner (av mig kallad överhistoria) är nödvändiga för att trons liv skall bevaras. Detta inte enbart för oss som kallar oss kristna utan för alla. Det går inte att leva utan ”överhistoria”. Om det kan ni läsa i 37/18 Sekulär överhistoria som jag publicerar på nätet parallellt med detta bibelstudium. Men det gäller att veta vem man skall luta sig mot. Vi kristna lutar oss mot Kristus, eller rättare, bör göra det. Och i och med det har också vi rätt att styra om i de gammaltestamentliga traditionerna.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon 3” 36 18 ”Värnet om viet”)

Bibelstudium i Vivalla den 5 september 2018 

1Jag uppmanar er alltså, jag som är fånge för Herrens skull, att leva värdigt er kallelse,  2alltid ödmjuka och milda. Ha fördrag med varandra i tålamod och kärlek.  3Sträva efter att med friden som band bevara den andliga enheten:  4en enda kropp och en enda ande, liksom ni en gång kallades till ett och samma hopp.  5En är Herren, en är tron, ett är dopet,  6en är Gud och allas fader, han som står över allting, verkar genom allt och finns i allt. Efesierbrevet kap 4 versarna 1-6 

Det ena handlar om hur det är, det andra hur det borde vara. Så kan texten ovan från Efesierbrevet sammanfattas. Om Efesierbrevet kan annars sägas att det är ett idealbrev för oss som lever i aktiv församlingsgemenskap. Brevet är direkt anpassat till oss som vigt våra liv till att leva tätt tillsammans med Kristus som gemensam förebild.

Åter till innehållet i texten där det ena handlar om hur det är, det andra om hur det borde vara. Det är bökigt i Efesosgemenskapen märker vi. Varför skulle annars den åldrade Paulus, eller eventuellt någon av hans lärjungar, mana till fördragsamhet och enighet. Bara maningen hjälper oss att förstå att långt ifrån ideala förhållanden rådde. Så var det och så lär det också vara överallt där kristna sluter sig samman i gemensam bekännelse. Kampen för att bli det man egentligen är kallad till att varalär fortgå så länge det finns kristna församlingar.

Grunden är emellertid fast, får vi lära oss. 5En är nämligen ”Herren, en är tron, ett är dopet,  en är Gud och allas fader, han som står över allting, verkar genom allt och finns i allt”.

Låt oss börja med det sista i denna bibelvers, det egentligen mest grundläggande. Att Gud är en och att Gud verkar genom allt och finns i allt. Detta får man bara inte missa. Gör man det blir man en ”vingelpetter” vare sig man heter kristen eller något annat. Utan att Gud får vara  den yttersta orsaken, den bakomliggande kraften i det vi tänker och gör, blir vi ”självuppfyllda” med allt negativt som detta innebär. Vi värnar om vårt på det gemensammas bekostnad, vi krigar om att få bestämma och sätta villkoren. Kort sagt blir vi som alla andra, de som inte medvetet räknar med en Gud till vardags. Vårt församlingsengagemang blir lik föreningsgemenskap av allmänt slag. Vi kallar oss kristna men är i realiteten inte mer kristna än någon annan.

Att våra liv vilar i Gud och att våra tankar och handlingar ytterst är relaterade till den Gud som äger själva kraften i tillvaron, är den givna förutsättningen för en kristen. Glöm inte att dagligen påminna dig om detta, inte minst i dina böner.

När det sen gäller dopet och tron som grundvalar för den kristna gemenskapen är det kinkigare. Dopet är förbundet med den Gud vi tror på och i den egenskapen något fast och entydigt. Tron likaså. Men här får åtminstone jag kämpa för att veta hur jag skall ställa mig. Särskilt dopet rör till det för mig. Hur nämligen se på dopet i dag när allt är så annorlunda jämfört med hur det en gång var för efesierna? När dessutom inte ens bibeln ger klara besked blir det hela än svårare. Med tron tycks det också vara besvärligt. Trosåskådningarna bland oss kristna spretar ju åt alla möjliga håll.

Men när det gäller tron är det lättare för mig. Jag håller mig till det allra mest grundläggande, att Gud ytterst är den som verkar, att Gud i slutändan är den som ligger bakom allt liv. Så också med trons liv. För en människa är det naturligtvis omöjligt att tro på ett rätt sätt. Men tro är inget jag äger i mig själv, tro är att ta emot, givaren är Gud, tro är att ta vara på det Gud givit. Så enkelt är det.

(Se även ”Med mina glasögon 3”, 35 18 Renodlingens förbannelse)

Bibelstudium i Vivalla den 29 augusti 2018  

7Mina kära, låt oss älska varandra, ty kärleken kommer från Gud, och den som älskar är född av Gud och känner Gud.  8Men den som inte älskar känner inte Gud, eftersom Gud är kärlek.  9Så uppenbarades Guds kärlek hos oss: han sände sin ende son till världen för att vi skulle få liv genom honom.  10Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin son som försoningsoffer för våra synder. 1 Johannesbrevet kap 4 v 7-10 

Kärlek är ett huvudtema i 1 Johannesbrevet. Med det avses den kärlek som förenar de kristna, en effektiv kärlek som håller ondskan på avstånd. I sin avslutning på brevet tar Johannes t o m till överord när han beskriver denna kärlek. Han säger att de som är födda av Gud inte syndar. (1 Joh 5:18) Samtidigt visar annat  i brevet att detta var en sanning med modifikation (se ex vis 1 Joh 1:10).

Varför detta ihärdiga ”trummande” på kärleksmotivet? Därför att de som han skrev till, låt oss kalla dem Johanneskristna, var hotade. Hotade inifrån av rörelser som tänkte annorlunda om tron, så annorlunda att de var ”tvärtom”. De tillhörde inte Kristus, utan Antikrist (1Joh 2:18-26). Just kärleksmotivet avslöjade dess ”antikristna” människor. De hyste inte den kärlek som var beviset på deras sanna tillhörighet till Kristi församling.

Allt kan missuppfattas även Johannes tal om kärleken. Alldeles särskilt de inledande orden i texten ovan där det står  att ”den som älskar är född av Gud och känner Gud”. Dessa ord har gjorts till intäkt för att kärleken i sig är en garanti för det rätta. Men så är inte fallet, åtminstone är det inte det som Johannesbrevets författare menade.

Denne kvalificerar nämligen redan i den korta texten ovan kärleken på två sätt. Den ena kvalificeringen är att han förbinder kärleken med Jesus och dennes uppdrag i världen. Det betyder att vi som kallar oss kristna skall söka efter kärlekens innebörd genom att försöka finna ut det speciella med Jesus Kristus och sen väga det mot det ”världen” kalla kärlek. Detta är ett trons vågspel. Tänk nämligen om vi finner att det ”världen” slagit fast som kärlek står över det som Kristus visar och bjuder. Då är det ute med vår kristendom och vi tvingas ta konsekvenserna av detta. Varom inte kan vi befästas i vår kristna kärlek och är skyldiga att vända ryggen åt, ibland t o m bekämpa den kärlek som är ”världens”.

Den andra kvalificeringen av kärlek som Johannes gör rör kärlekens riktning. Kärleken är inte uppåtriktad, så att vi först måste älska Gud, för att kvalificeras som kärlekens företrädare. Tvärtom är den nedåtriktad. Kärleken måste komma från Gud för att vara av äkta sort.

Så är det för den delen med det mesta. Vi måste få för att kunna ge. Få och ta vara på för att vara säga det mer precist. Jag undrar om inte brist på insikt i detta är den moderna tidens största misstag, detta att tro att  ”man kan själv”. Detta leder till en självcentrering som i slutändan blir till förbannelse, den moderna tidens förbannelse.

Kärlekens väg är alltså nedåtriktad. Den är en gåva att ta vara på. Vägen till kärlek går via Jesus Kristus ned till oss. Att lära av Jesus Kristus, att ta vara på det han ger, är vägen till kärlek.

Så långt kommen är jag trots det ännu inte framme. Orden i texten om att Jesus är ett ”försoningsoffer för våra synder” har jag inte berört. Jag saknar dessutom utrymme för att göra det här. Men alla mina bibelstudier vore inte mycket värda om jag inte med jämna mellanrum försökte konkretisera innebörden i detta ”försoningsoffer för våra synder”. Detta försoningsoffer är nämligen den kristna trons själva ”essens”.

(Se även ”Med mina glasögon 3”, I världen, men inte av världen)

Bibelstudium i Vivalla den 22 augusti 2018 

4En sådan tillit till Gud har jag genom Kristus.  5Det är inte så att jag skulle förmå tänka ut något på egen hand, något som kommer från mig. Nej, min förmåga kommer från Gud.  6Han har gett mig förmågan att vara tjänare åt ett nytt förbund, som inte är bokstav utan är ande. Ty bokstaven dödar, men Anden ger liv. (Paulus andra brev till korinthierna kap 3 v 4-6)  

Paulus är ansatt. Församlingen i Korinth börjar komma på avvägar och till avvägarna hör att förtroendet för Paulus har börjat svikta. Dags alltså att tala allvar. Paulus behöver en gång för alla förtydliga vad det hela handlar om. Att det inte är han själv som är viktig. Själv har han inget eget att komma med. Det han äger, har han fått från Gud och det han äger är han satt att förmedla. Och det han skall förmedla är Kristus och med honom det nya förbundet som inte är bokstav utan ande.

”Herren det är Anden” (2 Kor 3:17) skriver han fortsättningsvis. Och med Herren avses den uppståndne Kristus. Historien om Kristus avslutades nämligen inte med korset på Golgata utan fick sin fortsättning i uppståndelsen från de döda som i sin tur var språngbrädan in i den fortsatta historien. Nu som levande här och nu av Paulus benämnd Herren/Anden.

Denna Kristi reella närvaro i nuet relaterar sig Paulus till. Det betyder att det Kristus en gång gjorde och den försoning han åstadkom lever vidare idag. Det är tillgängligt för den som omvänt sig till Kristus. Den uppståndne finns där för den kristne som en levande resurs. Det betyder att den som är relaterad till Herren/Anden har del i ett liv av annorlunda slag. Det bygger inte på bokstaven, inte på regler som skall tillämpas för att fungera. Det bygger inte ens på det största av allt i det gamla förbundet, tio Guds bud. Moses var visserligen ouppnåelig, ingen gudsman var så stor som han, och de bud han fick på Sinai fullkomliga. Inget går upp mot tio Guds bud. Men ändå; tio Guds bud är bokstäver och det gamla förbundet med Gud därför av det slaget att det saknar den livets kraft som den som har del i Herren/Anden äger.

Därför, och det innebär en tillspetsning utan dess like; Bokstaven (det gamla förbundet) dödar men Anden (Herren/Anden, dvs den levande Kristus) ger liv.

Detta innebär för en kristen, förbunden med Herren/Anden, nya värdeskalor. Det annars fullkomligaste av allt, sammanfattat i tio Guds bud, får inta plats nummer två. Första platsen innehas av den i dag verkande Kristus, Herren/Anden. Som nummer två skall buden fortfarande tillämpas. Men nu inte med ansträngning. Det går som en dans eftersom nummer ett Herren/Anden ger kraften. Mot den bakgrunden dödar bokstaven, ”men Anden ger liv”.

Paulus hade det besvärligt med korinthierna. Radikaliteten i Paulus förkunnelse kunde de aldrig riktigt ta till sig. Gränsen mellan det gamla och det nya förbundet kunde de aldrig göra så knivskarp som Paulus gjorde den. Som det var med korinthierna är det fortfarande med oss. Radikaliteten i Paulus budskap, det betyder att ta till sig att Kristus finns mitt ibland oss som den levande Herren, har vi i praktiken svårt med. Han vill gärna bli mer bokstav än ande.

Helgelserörelserna menar att det går att tillämpa Paulus. Fullkomningen i Kristus kan realiseras i verkligheten. Luther tog visserligen fullt ut till sig vad Paulus förkunnade. Och han trodde att det nya gick att förverkligas, men förutsatte en daglig omvändelse och ständig ny syndernas förlåtelse för att det skulle kunna ske.

Vad tror du?

(Se även ”Med mina glasögon 3”, 33 18 Legitimering som borgen för rätt diagnos)

Bibelstudium i Vivalla den 15 augusti 2018 

Rättfärdighet genom tro

21Men nu har Gud uppenbarat en rättfärdighet som inte beror av lagen men som lagen och profeterna har vittnat om –  22en rättfärdighet från Gud genom tron på Jesus Kristus, för alla dem som tror. Här görs ingen åtskillnad.  23Alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud,  24och utan att ha förtjänat det blir de rättfärdiga av hans nåd, eftersom han har friköpt dem genom Kristus Jesus.  25Gud har låtit hans blod bli ett försoningsoffer för dem som tror. Så ville han visa sin rättfärdighet, eftersom han förut hade lämnat synderna ostraffade,  26under uppskovets tid. I vår egen tid ville han visa sin rättfärdighet: att han är rättfärdig och gör den rättfärdig som tror på Jesus. (Paulus brev till romarna kap 3 v 21-26)

Paulus brev till de kristna i Rom är allmängiltigt. Här presenterar sig Paulus genom att övergripande presentera den kristna tro som han vigt sitt liv åt. Texten ovan är en av brevets höjdpunkter. Själv läser jag den texten mot följande bakgrund.

Det är Gud som gör det, alltid Gud. Bakom allt finns Gud. Tillvaron har inte skapat sig själv. Utvecklingen är inte ett skeende utan sammanhang med en givare. Mitt liv inte självreglerande. Där finns Gud.

När jag inser det förstår jag att jag lever i en relation som är större än den som utgöres av mina närmaste. Jag måste också förhålla mig till helheten, förhålla mig till Gud.

Lagen, reglerna för livet, blir mot den bakgrunden svar på tal, ytterst mitt tacksamma svar på att Gud låtit mig och de mina finnas till.

Men detta har inte bara jag, utan alla andra också missat. F a har jag missat att livet är en gåva. Jag har gjort livet till en rättighet och lagen till något med vilken jag hävdar mina rättigheter. Inte bara jag har gjort detta, utan alla med mig. Hela mänskligheten har missat samhörigheten med Gud som är alltings givare. Gudar har vi visserligen, men av oss själva skapade Gudar som gör det vi befaller dem att göra.

Av den anledningen kom Jesus. Han kom för att lösa oss ur självtillräcklighetens förbannelse, de egenskapade lagarnas förbannelse. Jesus kom för att återskapa den naturliga förbindelsen med Gud där Gud blir givaren, vi mottagare. Han kom för att lagarna i fortsättningen skulle bli det de var menade att vara, vårt tacksamma svar på livets gåva.

Jesu väg till upprättelse var offer. Hela hans liv var en offergåva. Allt gav han. Hans liv blev med Paulus sätt att uttrycka det en offergåva, ett försoningsoffer för att återskapa den naturgivna relationen till Gud.

Och undret skedde. Paulus uttrycker undret i följande ord; ”Gud har låtit hans blod bli ett försoningsoffer för dem som tror”. Det betyder att Gud mot allt förnuft lät det bli som Jesus avsåg. I tron på Jesus blir vi återupprättade, normaliserade. Vi ser livet som en gåva från Gud, lagarna blir inte längre egenskapade regler, vi blir inte längre oss själva nog. Livet blir ett tacksamhetens svar på att Gud givit oss livet.

Jag uppfattar att det jag nu påstått är själva grundförståelsen till Rom 3:21-26. Utan den grundförståelsen kommer man fel när man skall tolka Paulus. Men med den kan man komma vidare.

(Se även ”Med mina glasögon 3”, 32 18 Villkorad himmel)

Bibelstudium i Vivalla den 8 augusti 2018 

Till dig, Herre, ropar jag. Min klippa, var inte stum! Svara mig inte med tystnad, då blir jag lik dem som lagts i graven. 2Hör hur jag bönfaller dig, hur jag ropar till dig om hjälp och sträcker mina händer mot ditt tempel, mot det allra heligaste…

6Lovad vare Herren, ty han har hört min bön. 7Herren är min styrka, min sköld, på honom förtröstar jag. Jag fick hjälp och mitt hjärta jublar, hela min varelse tackar honom…

9Rädda ditt folk och välsigna din egendom. Var deras herde, bär dem för evigt. (Versar hämtade från psalm 28 i Psaltaren) 

Ateisten är låst. Hen har bestämt sig. Någon Gud skall inte tas med i beräkningen. Tillvarons märkligheter skall beskrivas, skapa förundran, ges förklaringar. Blott så att tanken på Gud som förklaringsgrund är utesluten, förbjuden, för kulturutvecklingen skadlig. Tron måste därför hållas i schack. Utanför det privata får den inte nå.

Trons försvarare kan vara av samma skrot och korn, bara tvärtom. Hen har allt klart för sig. Gud tas alltid med i beräkningen. Gud är alltid svaret på tillvarons märkligheter. Vad som än händer vilar det i Guds rättfärdighet och kärlek. Frågor finns inte, bara svar.

Men den fromme är inte låst. Hon möter verkligheten med öppna ögon. Gudsfrånvaro är för henne gudsfrånvaro och gudsnärvaro ämne för hennes lovsång.

Den fromme vågar se verkligheten som den är. Upplevelsen av Guds närvaro har inte låst henne utan tvärtom öppnat henne för att våga se sanningen som den är.

Själv går jag helst till Psaltaren för att finna exempel på öppenhet av det slaget. Psalmisterna klagar när Gud tycks stum och inte svarar på bön, men jublar över bönhörelse. Samtidigt lever psalmernas  författare i ständig bön. Psalmen ovan är ett bland många exempel på detta.

Psalmisten förtvivlar när Gud tiger, lovprisar Gud när Gud har hört hans bön, vilket leder över i fortsatt bön. Gud är verklig för psalmisten, liksom gudsfrånvaron är det.  I sann fromhet är det alltid så, både Gud och sanningen har plats i hennes inre.

Från psalmisterna vänder jag mig till Jesus. Gudsfrånvaron fanns också i hans liv, t o m gudsövergivenheten. Men Jesus vände aldrig som den låste trons försvarare upp och ner på det uppenbara. Han gjorde aldrig om verkligheten så att det skulle passa det egna trosmönstret. Han försvarade aldrig Gud men var alltid överlåten sin Gud.

Den öppna hållningen till tillvarons under och frågetecken leder aldrig någon till ateism däremot kan jag tänka mig att en tvivlande  blir agnostiker (en människa som inte säger sig veta). Att vara agnostiker är för den delen ingen dålig hållning, bara agnostikern släpper av på egen värdighet och vågar se även tillvarons under.

Faran för en from människa är låsning. Hon låser sig i sin fromhet. Låsningen beror vanligtvis på andlig tillbakagång. Upptäckten av Gud ledde omsider över i försvar. Den fromme fick efter en tid för sig att hon skulle bli en trons försvarare. Hon kom att försvara sin tro som försvarade hon sin egendom. Med näbbar och klor gjorde hon det och med alla medel. Men vad är det annat än världslighet.

Sann fromhet förutsätter öppenhet, öppenhet för tillvarons under men samtidigt öppenhet och förtvivlan inför tillvarons frågetecken. Detta i en ständig räcka av intryck som inte tar slut  så länge livet varar.

(Se även ”Med mina glasögon 3”, 31 18 Alla är vi populister)

Bibelstudium i Vivalla den 1 aug  2018

26Gud sade: ”Vi skall göra människor som är vår avbild, lika oss. De skall härska över havets fiskar, himlens fåglar, boskapen, alla vilda djur och alla kräldjur som finns på jorden.”  27Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem.  28Gud välsignade dem och sade till dem: ”Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er. Härska över havets fiskar och himlens fåglar och över alla djur som myllrar på jorden.” 1 Moseboken kap 1 v 26 ff

Skapelseberättelser är det gott om. Den vi håller oss med i dag är högeligen aktuell. Den  berättar om ”big bang” och evolutionen. Många tänker sig att denna skildring av skapelse och utveckling är den definitiva. Stöden för den är ju så påtagliga. Det finns så mycket i den som är bevisbart. Men det kommer mer, var så säker.

Det för ”big bang” speciella är att Duet saknas. Inte ett ord om en skapande vilja trots att vi inte reder oss utan ett Du som tillvarons yttersta förklaring. Men duet har inte försvunnit för att ett du saknas i big bangteorin och evolutionen. Det framträder på annat håll och då  i självständig form. Duet yttrar sig i tro på absoluta, okränkbara, tänkta värden typ frihet, jämlikhet, broderskap, demokrati, mänskliga rättigheter osv. Av människor skapade värden har tagit Guds plats som det i tillvaron absoluta.

De skapelseberättelser som bibeln förser oss med är många. De tre viktigaste är den ovan citerade från första kapitlet i bibeln, vidare dess motsvarighet i det andra kapitlet i samma bok. Den tredje skapelseberättelsen återfinner vi i psalm 89 i Psaltaren. Det för de bibliska skapelseberättelserna specifika är att de är speglingar av tidens skiftande världsbilder. Psaltarens skapelseberättelse är av den anledningen vitt skild från de två i första Moseboken som båda trots skilda författare har samma idémässiga bakgrund.

Min favorit är faktiskt den från Psaltaren. Där skapar Gud ur kaos, en för mig tillgänglig tanke. De två andra förenklar så att gemene man ska förstå. Den första ser det hela uppifrån, den andra nerifrån och ytterst förenklat. Ett barn kan framför sig se hur Gud ur en lerklump formar en människa och sen blåser livsanden i henne. (…då formade Herren Gud människan av jord från marken och blåste in liv genom hennes näsborrar, så att hon blev en levande varelse 1 Mos 2:7)

Mycket är att säga om de bibliska skapelseberättelserna, och de berättelsetraditioner som utformat dem. Men ett har de tre gemensamt. Det är Gud som är skaparen och därigenom tillvarons yttersta orsak och mening. Big bang,-myten tiger om detta, som för de bibliska skapelseberättelserna är själva poängen att det är Gud som skapar och ingen annan. Utan Gud ingen skapelseberättelse i biblisk mening, eller som jag hellre i konsekvensens namn säger, utan Gud ingen skapelsemyt.

Vår text är hämtad från den första skapelsemyten. Budskapet är närmast övertydligt. Till Guds avbild är hon skapad, står det, vilket lär betyda att människan nästan är skapad till en Gud. Hon skall i den egenskapen härska över allt levande i skapelsen, det betyder sköta fiskar, fåglar och djur och ta ansvar för dem. För vem av er tror att textens ord ”härska” står för själlöst utnyttja. Inte gör jag det.

Vi vet, noterar jag här, t o m mer än skapelsemytens författare. Vi vet att ”härskandet”  även är utsträckt till allt som växer, d v s med textens ord även till  fröbärande örter och träd. Såna sköter sig nämligen inte utan hjälp utifrån. Det visste inte skapelsemytens författare, men det vet vi.

Detta tänkande om människans ansvar följer sedan som en röd tråd genom hela bibeln och för den delen över kulturer från när och fjärran. Budet om att härska svarar mot en ovillkorlig sanning vars nödvändighet bevisas varje gång en människa bryter mot det. Det blir ödesdigra följder varje gång en människa inte bryr sig om sitt ansvar för djur och natur.

Likaså blir det ödesdigra följder när vi sänker oss från vår höga ställning och i allt gör oss till ett med naturen. Det relativiserar i slutändan människovärdet. Det ger oss legitimation att döda det inte fullvärdiga, det liv som ännu inte tillåtits att utveckla sig. I tidigare skeden legitimerade det  att ett folk trodde sig ha rätt att våldföra sig på ett annat likt vargar på en fårflock.

Glöm nu för den skull inte det som är poängen med detta bibelstudium. Å ena sidan att nutidens skapelsemyt glömt det viktigaste, tillvarons du, å den andra att dåtidens skapelsemyter inte skall värderas utifrån graden av historisk sanning utan utifrån inneboende budskap

(Se även ”Med mina glasögon 3”, 30 18 Att ta tempen på sin egen indignation)

Bibelstudium i Vivalla den 25 juli 2018

Siarna får stå med skam, spåmännen blygas, alla måste dölja skägget, ty Gud svarar inte. 8Men mig har Herrens ande fyllt med kraft, med rättfärdighet och mod: jag kan visa Jakob hans brott, visa Israel hans synd. (Mika 3:7–8)

Förbundstrohet är det högsta av värden. Det lär oss profeten Mika i de tre första kapitlen av sina profetior. Däri är han samstämmig med den samtidigt framträdande profeten Jesaja. Mika vet också, liksom Jesaja, besked om hur det går när förbundstroheten ignoreras för livsmönster med andra förtecken. Han talar om brott, synd och Guds straff. Men han slutar inte där. Guds ande har uppfyllt honom själv, profeten, med kraft, rättfärdighet och mod. Därför förmår han brännmärka det onda och åter visa folket den rättfärdiga vägen, förbundstrohetens väg.

I Mika kapitel 1-3, kan den noggranne läsare lista vad det var som gått fel och därigenom också förstå vad som är den rätta vägen. Dessutom får läsaren kännedom om på vad sätt Gud tänker straffa dem som bryter förbundet med honom.

Det har runnit mycket vatten under broarna sen Mika profeterade och mycket har förändrats. Rätt och fel påverkas som bekant med tidens flykt. Nya omständigheter tvingar fram dessa förändringar. Det duger alltså inte att enbart försöka återskapa Mikas bild av verkligheten för att komma rätt. Det är bland annat stelbent kopierande  av det slaget som gjort religionen passerad bland tänkande människor. Kopierade samhällsmodeller, de må vara religiöst eller sekulärt anlagda, håller aldrig. De befinner sig för långt borta från verkligheten.

Däremot kan profeten Mikas ord läggas som allmän grund för oss, dagens kristna. Dennes syn på rättfärdighet och barmhärtighet, liksom i utvecklad form på förbundstrohet, bärs nämligen vidare av vår frälsare. Med sitt folk har Gud upprättat ett evigt förbund, det visste inte bara profeten Mika utan också Jesus.

Är det något som kristna i gemen har missat är det Guds förbund med sitt folk. Detta trots att inte bara Gamla testamentet utan även det Nya tar förbundet mellan Gud och hans folk som en självklar förutsättning. Men för detta blundar vi. Vår tankeförutsättning, kalla det ideal, är att mänskligheten hör samman i en enda stor enhet. Alla hör samman i ett enda stort gemensamt förbund. Först verkligheten tar oss ur vår idealism. Samhörighet växlar som bekant med utanförskap vare sig vi vill det eller inte. Vissa hör samman, andra befinner sig utanför. Först den som tar detta på allvar kan med realism handskas med samhällsproblemen.

Hur skall då vi kristna hantera detta problem? Vad har vi att ta till? Svar: Å ena sidan insikten att vi tillsammans med andra kristna lever i förbund med Gud, å den andra kunskap om hur vi skall hantera detta förbund. Insikt och hantering kan t o m sättas på formel. Å ena sidan skall vi prioritera gemenskapen oss troende emellan, å den andra sidan ständigt bära på en längtan att inkludera flera i vår gemenskap. Å ena sidan skall vi fördjupa oss i tro och inbördes samhörighet, å den andra villigt infoga nya medlemmar i vår gemenskap.

I dag lever vi i en internationalisering utan dess like. Denna ändar i kaos om vi inte inser nödvändigheten av fungerande samhällsgemenskaper med gemensamma grundvärderingar som grund. När jag reflekterar över detta associerar jag till det bibliska förbundstänkandet och inser att vi kristna borde ha bidrag att ge i den obönhörliga internationaliseringsprocessen. Vår formel för samhörighet duger även här. Nyckeln till en lyckad internationalisering blir med anknytning till det bibliska förbundstänkandet, vård av den inbördes samhörigheten kombinerad med villighet att foga in nya människor i gemenskapen. Förbundstänkandet i bibeln hjälper oss att kombinera sammanhållning med öppenhet.

(Se även ”Med mina glasögon 3”, 29 18 Djävulen avslöjas i detaljerna)

Bibelstudium i Vivalla den 18 juli 2018

Mose på Sinai

12Herren sade till Mose: ”Gå upp till mig på berget och stanna där, så skall jag ge dig stentavlorna och lagen och buden, som jag har skrivit för att undervisa folket.”  13Mose gav sig av tillsammans med sin tjänare Josua och gick upp på Guds berg.  14Till de äldste sade han: ”Stanna här och vänta tills vi kommer tillbaka till er. Aron och Hur är ju kvar hos er; den som vill få något ärende avgjort kan vända sig till dem.”

15När Mose hade gått upp på berget täcktes det av ett moln.  16Herrens härlighet vilade över Sinaiberget, och molnet täckte det i sex dagar. Den sjunde dagen ropade han till Mose ur molnet. 17Och israeliterna såg Herrens härlighet som en förtärande eld på toppen av berget.  18Mose gick in i molnet och upp på berget och stannade där i fyrtio dagar och fyrtio nätter. 2 Moseboken kap 24 v 12-18

Texten ovan ingår i en berättelsetradition. Innehållet i dessa berättelser är lätta att ta till sig. Där finns Mose,  Guds härlighet uppenbarad på Sinai, de tio budorden, berättelsen om guldkalven och de sönderslagna lagtavlorna och sen förbundet som sluts på nytt. Framställningen är komponerad men inte genomkomponerad. Till nöds kan händelseförloppet följas om man rättar till framställningen något. (2 Mos 19-24, 32-34)

Men ur en berättelsetradition är texten ovan tagen därom råder intet tvivel. Den är inte en historisk framställning i vanlig mening och som en berättelsetradition skall den läsas. Men sanningshalten då? Hur är det med den? Själv utgår jag, utan att vara specialist, från en kärna av historisk sanning som sen utvecklats i flera berättelsetraditioner och i slutändan komponerats in i bibeltexten.

För mig ligger frågan om sanningen på ett annat plan. I det här fallet sanningen om Guds härlighet dold i ett moln på Sinai och uppenbarad för Mose och sedan för israeliterna. För att denna sanning skall bli levande för mig behöver jag ha parallellerfarenheter. Jag behöver själv på något sätt ha snuddat vid Guds härlighet för att kunna ta till mig orden om härligheten uppenbarad på  Sinai. Det duger inte att fastna i grubblerier över vad som egentligen hände.

Och jag behöver inte söka särskilt länge förrän härligheten blir synlig för mig. Jag behöver varken moln, myter eller berättelsetraditioner. Är det något som blivit tydligt för mig så är det skapelsens härlighet. Ju mer jag tränger in i tillvarons under desto tydligare blir härligheten hos tillvarons Du, det Du som jag benämner Gud.

Bokstaven dödar men Anden gör levande heter det. (2 Kor 3:6 b). För mig betyder det att de bibliska sanningarna skall låta sig verifieras i verkligheten. I det här fallet att Herrens härlighet, omvittnad i ett bibelord, skall bestyrkas av något jag själv har erfarenhet av.

Vad tror ni det berodde på att svensk väckelse blommade upp från mitten av 1800-talet och den traditionella kyrkligheten i motsvarande grad gick tillbaka? Tror ni att predikanterna kunde tolka bibeln bättre än prästerna? Då tror ni fel. Det var snarare tvärtom. Men predikanterna hade erfarenheter som prästerna saknade. Därför gick de segrande fram.

Vad blir lärdomen av detta? Att vår tro måste livas av erfarenheter. I det här fallet erfarenheten av Guds härlighet. Upplevelsen av denna måste vara utgångspunkten för mig som ägnar mitt liv åt att plantera in gudstro i ett folk som blivit likt andliga blindgångare.

För mig gäller, börja med dig själv. Sen kommer bibeltron nästan av sig själv, såvida jag inte fastnar i att rota i hur det egentligen gick till, i det här fallet när Mose såg Guds härlighet och fick sina lagtavlor.

(Se även ”Med mina glasögon 3”, 28 18 Tro som jag ser det)

Bibelstudium i Vivalla den 11 juli 2018

Jesus skärper lagens bud

21Ni har hört att det blev sagt till fäderna: Du skall inte dräpa; den som dräper undgår inte sin dom. 22Men jag säger er: den som blir vred på sin broder undgår inte sin dom, och den som okvädar sin broder undgår inte att ställas inför rådet, och den som förbannar honom undgår inte helvetets eld. 23Om du bär fram din gåva till offeraltaret och där kommer ihåg att din broder har något otalt med dig,  24så låt din gåva ligga framför altaret och gå först och försona dig med honom; kom sedan tillbaka och bär fram din gåva.  25Skynda dig att komma överens med din motpart medan ni ännu är på väg, så att han inte överlämnar dig åt domaren och domaren lämnar dig åt vakten och du sätts i fängelse.  26Sannerligen, du slipper inte ut förrän du har betalt till sista öret.

Texten ovan ingår i Bergspredikan, är t o m en väsentlig del i denna predikan. Och skulle jag vilja tillägga, tillhör den del som är en nyckel till förståelsen av det för kristen tro specifika.

I modern tid klassas Bergspredikan högt, i breda kretsar som Nya testamentets höjdpunkt. När man i Sverige i början på 1900-talet monterade ner katekesundervisningen som del i skolundervisningen satte man in Bergspredikan i dess ställe. Särskilt socialdemokraterna gillade Bergspredikans högtstående etik. Nu tänkte man förstås inte på texten ovan, åtminstone inte på orden där man jämför okvädingsord och förbannelser med dråp. Det var Saligprisningarna man hade för ögonen och talet om inte bara älska sina vänner utan även fienderna. ”Älska era fiender och be för dem som förfölja er”, manade Jesus sin anhängare. Högre kan en människa inte komma, menade även i övrigt sekulariserade människor i början på föregående århundrade.

Nog är det så. Men för min del betyder rent faktiskt Jesu skärpning av lagen minst lika mycket. Men, säger min vedersakare, hur kan man som Jesus påstå att den som förbannar sin broder inte ”undgår helvetets eld”? Vad kan det vara för mening med detta?

För att förstå detta behöver man veta att Jesu ord ytterst har sin udd riktad mot den tidens fromma, fariséerna. Dessa höll sig för att vara förmer. Deras radikala tolkning av Gamla testamentet gjorde att de kan liknas med nya tiders väckelsekristna. Men baksidan av denna radikalitet var att de trodde sig stå över alla andra. Deras renhet var så stor att de menade sig vara godkända t o m av Gud.

Går vi sedan till saken döljer sig två absoluta religiösa sanningar bakom det grova språkbruket i Jesu skärpningar av lagens bud. Jag tänker f a på den primitiva föreställningsvärld som döljer sig bakom talet om helvetets eld.

Den ena religiösa sanningen säger att alla människor innerst inne går och ruvar på sånt som inte är som det skall. Även den mest upphöjde bland oss är besmittad av orena motiv, tvivelaktiga tankar och svårbemästrade drifter. Jesu tillämpning av lagens bud att gälla även sinnelaget slår hål på denna de frommas självtillräcklighet.

Detta är det ena, det andra och trots allt viktigaste, är att Jesu stränga bud stänger enväg och öppnar en annan. De stänger självfrälsningens väg, men öppnar för Guds väg till människan.

Så fort jag numera nuddar vid Bergspredikan inser jag att självfrälsningsvägen är utesluten och att Guds väg till mig är min enda möjlighet. Tro blir i konsekvens av detta  aldrig i första hand att jag håller för sant. Tron förutsätter att Gud kommer till mig och öppnar min väg till tro. Gåvan kommer före prestationen. eller allmänt uttryckt; jag måste få för att kunna ge. Nyckeln till livet och då även till tron är insikten att själva förutsättningen för allt gott verk är att ta emot för att sedan ta vara på och ge ut.

Så i allra högsta grad när det gäller min egen etiska standard. Min eventuella renhet beror på att jag fått del av något som gör mig ren. I mig själv är motiven blandade hur jag än anstränger mig. Först i tron, i det här fallet när jag tar emot av gudomlig kärlek, kan jag fullt ut återspegla denna kärlek.