(Se även ”Med mina glasögon 4”, 28 19 Berättelserna, narrativen och bibeln)

Bibelstudium i Vivalla den 10 juli 2019

Levande genom Kristus

1Ni var döda genom era överträdelser och synder  2den gång ni levde i dem på denna tidens och världens vis och lät er ledas av fursten över luftens rike, över den andemakt som nu är verksam i olydnadens människor. 3Sådana var vi alla en gång, då vi följde våra mänskliga begär och handlade som kroppen och våra egna tankar ville, och av födseln var vi vredens barn, vi som de andra.  4Men Gud, som är rik på barmhärtighet, har älskat oss med så stor kärlek  5att fast vi var döda genom våra överträdelser har han gjort oss levande tillsammans med Kristus – av nåd är ni frälsta –  6och uppväckt oss med honom och gett oss en plats i himlen genom Kristus Jesus. 7Därmed ville han för kommande tider visa den överväldigande rika nåden i sin godhet mot oss genom Kristus Jesus.  8Ty av nåd är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det.  9Det beror inte på gärningar, ingen skall kunna berömma sig.  10Vi är hans verk, skapade genom Kristus Jesus till att göra de goda gärningar som Gud från början har bestämt oss till. (Efesierbrevet kap 2:1-10)

I kretsen kring Paulus kunde man skilja nu och då på sätt som texten beskriver. Svart hade blivit utbytt mot vitt. Tidigare levde de kristna i och omkring Efesus i en tillvaro omvälvd av överjordisk ondska. Ondskan hade smittat av sig på såväl samhälle som enskilda och lett till att människorna lät sig styras av egna önskningar och drifter och det med förödande resultat.

Det nya kom med Kristus vars ingripande innebar att de troende i en akt av gudomlig barmhärtighet och förlåtelsevilja fördes in i ett nytt sammanhang. Deras nya liv hade förvandlats till ett liv i Kristus, ett liv utifrån nya förutsättningar. Ont var förvandlat till gott, ”fursten över luftens rike” utbytt mot Kristi Gud och Fader.

Detta inte enbart för att komma de troende i Efesus till godo, utan lär oss textorden, dessutom för att utgöra ett exempel för kommande tider.

I dag skall följdriktigt detta exempel tillämpas på oss, en liten grupp i Vivalla inkluderande ett antal andra som följer dessa bibelstudier på nätet.

Om oss gäller att vi  har en annan världsbild än de kristna i Efesus. Vi tänker oss inte luften ovanför oss fylld av onda väsen som omger oss. Däremot vet vi väl att vi styrs av egna och andras inre drifter och önskningar och att dessa inte enbart är av godo. Ofta är de av den arten att de förleder oss att tänka i banor som trots allmänt, till och med lagfäst gillande, inte leder oss rätt.

Vi har också erfarenhet vid något som texten inte uttryckligen förutsätter. Det är ett slags blandexistens där eget har sammansmält med det liv som vi lever i Kristus.

Mot den bakgrunden framstår det som nödvändigt med reformation. Den reformationen har för mig personligen inneburit att granska tidens självklara förutsättningar mot bakgrund av  att jag dagligen söker efter Jesu vilja. Detta i ett ständigt pågående bibelstudium.

Så långt har jag kommit på den vägen att jag fått skärpa nog att kunna kritisera den värdegrund som i vårt land tas för given, dessutom ana nya sätt att tänka och värdera. I detta mitt sökande tror jag mig ha den levande frälsaren vid min sida. Ibland har det uppenbart varit så, vid andra tillfällen har jag alldeles uppenbart misstagit mig.

Mitt i allt detta står ett klart för mig. Mitt sökande efter nya vägar för mig och för andra är välsignat. Hjälparen, den helige Ande står vid min sida vare sig jag har misstagit mig eller är på rätt väg. Dessutom tror jag mig veta att där framme finns livet i Kristus, ett liv som är renat från tidens ondska. Det betyder att det liv som texten ovan vittnar om för mig ter sig  lik glimtar av en verklighet, vars fulländning hör himlen till.

(Se även ”Med mina glasögon 4”, 27 19 Skydda barnet från det onda, det är vad livet går ut på.)

Bibelstudium i Vivalladen 3 juli 2019

7Det var inte för att ni är ett större folk än andra som Herren fäste sig vid er och utvalde er – ni är ju det minsta folket av alla.  8Men Herren älskade er och ville hålla sin ed till era fäder, och därför förde han er med stark hand ut ur slavlägret och befriade dig ur faraos, den egyptiske kungens, våld.  9Du skall veta att det är Herren, din Gud, som är Gud, den trofaste Gud som håller sitt förbund och visar godhet i tusen släktled mot dem som älskar honom och håller hans bud. 5 Moseboken 7 v 7-9)

Ingen kommer undan. Utan berättelse- tros- tanke- och sanningstraditioner kan vi inte bemästra den verklighet vi står i. Ingen kommer undan. Frågan är inte om vi lever i en trostradition utan i vilken.

Ända in i bibeln har dessa traditioner trängt och färgat av sig på vad som sägs och hur det sägs. I bibeln är det inte bara entradition som trängs om utrymmet utan flera. Vi kristna tillhör Jesustraditionen. Vi läser verkligheten utifrån Jesus och för den delen också bibeln. Vi gör helt enkelt  så gott vi kan för att förstå denna vår Heliga Skrift utifrån vår mästare. Men det är inte lätt alla gånger. Ibland, som idag, får vi ”klippa och klistra”. I ett för oss fullkomligt hemskt bibelsammanhang tar vi ut det för oss bärande.

Ett hemskt sammanhang? Vilket då? Jo i den berättelsetradition som utgår från 5 Moseboken. I denna berättelsetradition läggs berättelsen om uttåget ur Egypten i Mose mun. Mose får berätta om uttåget för oss. Inte bara berätta, han sätter oss dessutom in i ett alldeles bestämt sammanhang. På lärt språk kallas det sammanhanget den ”deuteronomistiska historietraditionen” med sina bestämda meningar om vad Gud vill med sitt utvalda folk och med sina meningar om hur man skall bete sig mot de folk som bor i det land man är i färd med att erövra. Vi kristna ryser, eller borde rysa, när vi tar del i de hemskheter som förordas. Eller också omtolkar vi i Jesu anda. ”Klipper och klistrar” och för in det i vår trostradition, den kristna.

Så gör vi i dag. Vi läser om utväljelsen av Israel på vårt eget sätt, eller rättare sagt på det sätt som Jesu framträdande tvingar oss att göra. Vi låter utväljelsen av Israel vara en sanning som gäller dig och mig som kristna. Vi har blivit utvalda att få vår personliga sanning, mening och livstolkning profilerad genom förmedling av Jesus. Detta av till synes oförklarlig anledning. Gud har utvalt just oss till tro, inte därför att vi är bättre än andra utan på grund av Guds outgrundliga kärlek till just oss.

Vi är förbundna med Gud, lever i förbund med Gud, i en närmast salig verklighetsuppfattning ända till den dag vi tar detta förbund med Gud för givet. När vi ser på förbundet med honom som en rättighet, ett privilegium, då är allt förlorat. Högfärdiga kristna är med det värsta Jesus vet. Då gillar han hedningar och ateister bättre.

Men när vi ser vår utväljelse som en möjlighet att föra utväljelsen vidare, när vi genom vårt sätt att leva och tänka smittar av oss på andra med vår Jesuskärlek,  då är vi fortfarande de före alla andra utvalda.

(Se även ”Med mina glasögon 4”, 26 19 Det vi äger är oss givet)

Bibelstudium i Vivalla den 26 juni 2019

 1Hör på mig, ni fjärran länder, lyssna, ni avlägsna folk! Herren kallade mig redan i moderlivet, han nämnde mig vid namn redan i min mors sköte. 2Han gjorde min tunga till ett skarpt svärd och gömde mig under sin skyddande hand, han gjorde mig till en vass pil, som han förvarade i sitt koger. 3Han sade till mig: Du är min tjänare, Israel, genom dig skall jag visa min härlighet. 4Jag tänkte: Förgäves har jag ansträngt mig, fruktlöst och fåfängt förött min kraft. Ändå skall Herren ge mig min rätt, min lön finns hos min Gud. 5Nu har Herren talat, han som skapade mig till sin tjänare redan i moderlivet, för att jag skulle föra Jakob tillbaka och låta Israel samlas hos honom.

Så skulle jag vinna ära inför Herren och min Gud vara min styrka. 6Han säger: Det är inte nog att du är min tjänare, som upprättar Jakobs stammar och för tillbaka Israels överlevande, jag skall göra dig till ett ljus för andra folk, för att min räddning skall nå över hela jorden. (Jesaja kap 49: 1-16)

 Bibeltexter är framåtsyftande, ofta  ”nutexter”. Detta utifrån att den Gud som bibeln vittnar om fortfarande verkar. Både skapelsen och frälsningen är ett pågående verk som avslutas först när tiden tar slut.

Mot den bakgrunden läser jag den profet som uppträder i Jesaja 40-55. Denne tillhörde Jesajajakretsen, kallas vanligtvis Deuterojesaja och verkade under den babyloniska fångenskapen på femhundratalet före Kristus.

Min läsning av bibeln som oavslutad faller ut sig av sig själv vid läsning av texten ovan. Herrens tjänare som här talar genom profetens mun  var ursprungligen Israel (v 3), ett Israel som tecknas som en personlighet. Profetian, går sedan närmast osynligt över i teckningen av en individuell personlighet (läs noten till 49:1 ff i Bibel 2000) för att slutligen nå sin fullkomning  i en profetia om Herrens tjänare Kristus. Det är först denne Kristus som sprängde de gränser som texten vittnar om. Herrens tjänare blev inte enbart till ett ljus för det egna folket, utan för alla (v 6)

I och med att frälsningen gäller alla  är också du och jag inräknade. Inte så att allt som avsåg Herrens tjänare också gäller dig och mig. Det är inte säkert att vare sig din eller min mun är lik en vass pil (v 2). Inte är det heller med nödvändighet så att även jag som Herrens tjänare skall kämpa fruktlöst men ändå av Gud få min rätt (v 4) Åtminstone gäller inte detta mig. Hur många gånger har jag inte kämpat fruktlöst och det med de renaste motiv, men ändå inte fått erkännande för det.

Men det grundläggande gäller även dig och mig, tro inte annat. Tro framför allt inte att du och jag tillkommit av en slump. Vi lever från livets början till livets slut i Guds kallelse. Gud ville mitt liv, Gud skapade mig till en uppgift om än alls så liten och den räddning som skall ”nå över hela jorden” är också min räddning.

”Herren kallade mig redan i moderlivet, han nämnde mig vid namn redan i min moders sköte”, gäller fullt ut varje människa.

Vad är det då utifrån detta att vara en kristen? Det är f a inte att grotta ner sig i bibelord som vore de absoluta sanningar, fixt och färdiga lika ett ståtligt tempelbygge. Istället är en kristens kännemärke att hon tar vara på Ordet som ”nusanningar” med tillämpningar som gäller även henne själv.

Texten ovan visar detta tydligare än många andra bibelord. Som vi sett gällde textens sanningar ursprungligen ett folk (Israel), var dessutom adresserat till en enskild person, fick sin uppfyllelse i Kristus och äger i långa stycken sin tillämpning i varje enskilda människa.

Att vara kristen blir utifrån detta att se att Gud fortfarande verkar, ta vara på det insedda för att sedan tillämpa att skapelsen och frälsningen är ett pågående verk där hon själv är indragen.

(Se även ”Med mina glasögon 4”, 25 19 sluta klanka.)

Bibelstudium i Vivalla den 19 juni 2019

Jesus sänder ut sina lärjungar

16De elva lärjungarna begav sig till Galileen, till det berg dit Jesus hade befallt dem att gå.  17När de fick se honom där föll de ner och hyllade honom, men några tvivlade.  18Då gick Jesus fram till dem och talade till dem: ”Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden.  19Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn  20och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut.”

Komprimerat, sammanfattat i en kort berättelse finns allt. Döpa skall vi och lära, det är det ena, det andra att Gud är med oss. Det betyder att det vi som kyrka gör är uppburet av kraft från Gud.

I bibeln och då även i Nya testamentet är mycket uppsamlat som för mänskligt öga spretar. Det ena säger inte exakt som det andra. Den ena berättelsetraditionen säger det ena, den andra det andra. Men så ibland, som här sammanfattas allt i en kort formel begriplig för alla och absolut förpliktande.

Exempel på att det kan spreta får vi när vi jämför texten ovan med vad som sägs i Apostlagärningarna 2:38. Där läser vi:

Petrus svarade: ”Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att ni får förlåtelse för era synder. 

Här gäller alltså inte dop i den ”treeniges” namn utan enbart i ”Jesu Kristi namn”.

Bruket av dopformel växlade förmodligen i den tidiga kyrkan. Till sist kom man överens om hur det skulle vara för att det skulle bli fullödigt. Dopet skulle ske ”i Faderns, Sonens och den Helige Andes namn”. Detta fastslaget  i en stiliserad berättelse om vad som skedde när den uppståndne sade sina sista ord till sina lärjungar innan han slutgiltigt återvände till sin Fader i himlen.

Om vi tar det generellt talar jag i min bibelundervisning gärna om bibliska kärnord, det finns en rad sådana i Nya testamentet. I bruket av dessa har vi kristna klätt av dem deras ”situationsram” och låtit kärnan framträda som förpliktande gudsord. Sen har vi kopplat ett antal sådana kärnord till varandra och låtit dessa, jag kallar dem ”bibelförankrade  föreställningar”, vara förpliktande i den kristna kyrka vi tillhör. Av kopplade bibelord har blivit ett slags kristen lära.

Tyvärr är den ena kristna läran inte den andra lik. Därför säger den ena kyrkan si, den andra så. Bibelns mångtydighet, men framför allt omgivningens inställning och behov, har färgat av sig på hur kyrkor utformar sin bibliska undervisning.

Det är alltså inte alla som läser texten ovan som jag gör det. Men många, ja huvuddelen av kristenheten är överens om att dopbefallningen i Matteus 28 skall vara riktmärke för vår mission. Vi skall döpa och lära i ”Faderns, sonens och den Helige Andes namn”. Detta utan att dessa andra behöver ha den historiska bibelsyn som jag företräder.

Jag ser med jämnmod på att alla inte läser och tolkar som jag. Men går det så långt att någon förvanskar löftet  ”Och jag är med er alla dagar till tidens slut.” , då slår jag bakut. Den som missat att allt ytterst beror av Gud, den har missat allt.

(Den som vill veta mer om hur jag tänker kan läsa min ”När bryggan slås mellan då och nu” på nätet och då särskilt ”2 Emil Gustafsons bibelförståelse översiktligt”.)

Bibelstudium i Vivalla den 12 juni 2019

Ur Jesu avskedstal till sina lärjungar (Joh kap 14-17)

26När Hjälparen kommer, som jag skall sända er från Fadern, sanningens ande, som utgår från Fadern, då skall han vittna om mig.  27Också ni skall vittna, ty ni har varit med mig från början. (evangelium enl Joh kap 15:26 f)

Versarna ovan om hjälparen ingår i ett knippe bibelord där en gestalt kallad Hjälparen förekommer: Joh 14:16 f, 14:26, 15:26 f, 16:7-11, 16:13-15 (i detta bibelord dock utan att beteckningen Hjälparen används)

På dessa bibelord har jag personligen grundat min tro på den Helige Ande, en Ande som är förutsatt i snart sagt hela det bibliska budskapet. Det betyder i praktiken att jag rättat övrigt utifrån en grundföreställning som talar om Anden som Hjälparen. Detta mitt sätt att förstå Anden kan diskuteras. Men jag får inte liv i mina föreställningar om och erfarenheter av Anden utan denna ingång.

På besläktat sätt förstår jag Jesus. Man kan gå in i tron på vår frälsare på två olika sätt. Endera förstår man Jesus uppifrån eller nerifrån. I bibeltexterna är uppifrånperspektivet det vanligaste (högkristologi). Detta beroende på att urkyrkans förkunnelse (bibeltexternas skall läsas som förkunnelse) hade denna betoning. Men för mig fungerar detta inte. Jag behöver se Jesus som människan Jesus, det betyder fördjupa mig i hans mänsklighet, för att därifrån vandra vidare och med stigande förundran observera hans gudomlighet. Gör jag tvärtom hamnar jag i otro.

På motsvarande sätt tar jag del av budskapet om Anden. Jag börjar med att förstå Anden som Hjälparen. Därifrån vandrar jag vidare till övrigt material i bibeln där det finns mer att få del av. Men börjar jag i exempelvis i Apostlagärningarnas ”dop i den Helige Ande”, blir jag bara förvirrad om jag inte först har lagt min grund i tankarna om Anden som Hjälparen.

Vad säger då texten ovan om denna Hjälpare som också kallas Sanningens ande? Jo att även sentida kristna kan få hjälp att se Jesus klart, trots att denne Jesus sedan länge har lämnat sin jordiska tillvaro. Vi behöver inte bli handikappade gentemot den första tidens kristna. Jesus tydliggörs fortfarande för oss på ett märkligt sätt. Vi har tillgång till en Hjälpare som kan aktualisera Jesus för oss i en ny tid. Hur detta kan ske kan inte jag förklara, det kan för den delen ingen, men ett vet jag och det är att det behövs stöttor i detta verk. En av dessa stöttor är evangelierna och evangeliernas utläggning i de nytestamentliga breven. För att dessa urkunder skall framträda så tydligt som det någonsin går, krävs utläggare som hjälper oss kristna att förstå bibelns ord. En av dessa är jag. Det är inte för att jag tycker det är roligt som jag varje vecka delger inte bara gudstjänstgruppen i Vivalla mina utläggningar om Jesus utan också lägger ut dem på nätet för allmänt begrundande. Jag tillhör, tro det eller ej, dem som enligt texten ovan står vid Hjälparens sida och stöder dennes vittnesbörd om Jesus.

Nu ett omtag. Det är saken som är det viktiga och saken är att det är avgörande  att våra liv står på hållbar grund. Och denna hållbara grund är inte bara klokheter i allmänhet. Vi kristna säger att denna förankring behöver vara en levande personlighet och att den personligheten är Kristus. Och för att denna person skall äga liv behöver vi, lär oss texten idag, en Hjälpare. Denne Hjälpare är samtidigt, enligt samma text, Sanningens Ande. Och Sanningen i sin tur är att leva som Gud vill att vi skall leva. Och för det behöver jag Kristus, för min del förstådd underifrån.

(Se även ”Med mina glasögon 4”, 23 19 Jesus i Vivalla)

Bibelstudium i Vivalla den 5 juni 2019

Så skall ni be: Vår fader, du som är i himlen. Låt ditt namn bli helgat. 10Låt ditt rike komma. Låt din vilja ske, på jorden så som i himlen. 11Ge oss i dag vårt bröd för dagen som kommer. 12Och förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss. 13Och utsätt oss inte för prövning, utan rädda oss från det onda. (Matteusevangeliet kap 6:9-13)

I detta andra bibelstudium över Herrens bön koncentrerar vi oss på helheten i denna bönernas bön, den mönsterbön som Jesus lämnat över till oss kristna.

Jesus låter oss i denna bön möta den fullkomlige. Allt utgår från Gud, allt äger Gud, allt är en gåva från denne Gud.

Detta Jesu sätt att betrakta Gud klingar samman med att livet otvetydig är en gåva, att allt vi ser och upplever ytterst beror av något vi fått, att det inte går att tänka sig ett liv utan en givare, att livet är likt ett flöde som utgår från denne givare.

Mot detta står att bönen utgår från att vi ännu inte fått del av vad denne Gud har att ge. I Herrens bön är fullkomligheten inget vi äger, utan något vi sträcker oss mot och hoppas på.

Vad Jesus ger oss i denna bön är anvisningar vad vi skall sträcka oss mot. Annorlunda anvisningar måste man säga. För nog sträcker sig människan mot något, nog längtar hon och strävar mot att nå det ännu inte uppnådda. Hela livet är en sådan strävan. Men den som tar Herrens bön till sitt hjärta sträcker sig mot annat än vad gemene man gör. Inte ett ord här om egen framgång, inte ett ord om egen harmoni och lycka. Allt handlar om att Gud, den fullkomlige givaren, skall förverkliga sin storhet, så att vår tro förvandlas till seende.

Vad Jesus lägger i vår mun är bön om att Gud skall ingripa så att Guds namn hålls högt. Varför? Därför att Gud, alltings givare och uppehållare av oss människor inte tillåts vara den Gud är. Vi tillber det skapade hellre än skaparen. Livet får inte bli en gåva från den högste, istället en rättighet som ägde vi det liv som vi i själva verket fått.

Vidare och i samband med detta att Gud skall ingripa så att Guds vilja sker. I dag är det annat än Gud som sätter sin vilja igenom. Vi ber att Gud skall låta den fulländning råda som motsvarar den allsmäktiges makt och väsen.

Därefter går bönen över från det stora till det lilla. Vi ber att Gud skall låta sin fullkomlighet också skall komma oss till del. Vi ber om föda så att det räcker åt alla, vi ber om samförstånd oss människor emellan, vi ber om helande när vi förbrutit oss mot varandra, vi ber om att inte utsättas för prövningar vi inte klarar av.

Tillsammanstaget ber vi att Gud skall förverkliga det Gud innerst inne är, den fullkomlige, som i sin fullkomlighet har hjärta till och med för oss vanliga människor på denna jord. Vi ber med dessa ord därför att den vi tror på ännu inte förverkligat sin fullkomlighet.

Deluppfyllelser finns det däremot gott om. Den största inträffade när Jesus uppträdde på vår jord. Känningarna av denne Jesus är i dag oförminskade. I gemenskap med vår frälsare får vi  smaka på den utlovade fullkomligheten. Inte undra på att vi kristna aldrig får nog av vår frälsare.

Men fullkomligheten har ännu inte inträffat, den ber vi om. Och detta inte på eget bevåg. Det är ingen mindre än Jesus som lärt oss den bönen.

(Se även ”Med mina glasögon 4” 22 19 Den religiösa akilleshälen)

Bibelstudium i Vivalla den 29 maj 2019

Så skall ni be: Vår fader, du som är i himlen. Låt ditt namn bli helgat. 10Låt ditt rike komma. Låt din vilja ske, på jorden så som i himlen. 11Ge oss i dag vårt bröd för dagen som kommer. 12Och förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss. 3Och utsätt oss inte för prövning, utan rädda oss från det onda. (Matteusevangeliet kap 6:9-13)

1En gång hade Jesus stannat på ett ställe för att be. När han slutade sade en av hans lärjungar till honom: ”Herre, lär oss att be, liksom Johannes lärde sina lärjungar.”  2Då sade han till dem: ”När ni ber skall ni säga: 

Fader, låt ditt namn bli helgat. Låt ditt rike komma. 3Ge oss var dag vårt bröd för dagen som kommer. 4Och förlåt oss våra synder, ty också vi förlåter var och en som står i skuld till oss. Och utsätt oss inte för prövning.” Lukasevangeliet kap 11:1-4

I Matteusevangeliet är bönen Fader vår placerad i Jesu Bergspredikan och där i ett avsnitt som handlar om allmosor, bön och fasta.  I Lukasevangeliet står den i ett annat sammanhang. Som ni märker är ordalydelserna inte exakt lika i de båda versionerna. Förlåtelsen är villkorad  i Matteusevangeliet  medan den däremot förutsätts stämma överens med  den förlåtelse som praktiserades lärjungarna emellan. Slutklämmen ”Ditt är riket, din är makten och äran, i evighet. Amen” saknas i bägge versionerna. Det är ett senare tillägg som kyrkan tillfogat utifrån en trosföreställning som förutsätts i hela bibeln. Gud tillhör äran och ingen annan.

Inför detta kan jag inte låta bli att säga några allmänna sanningar om bibeltexterna i de tre evangelier som hör nära samman, Matteus-, Markus-och Lukasevangelierna. Texterna i dessa evangelier är ibland exakt lika men oftast skiljer de sig från varandra i detaljerna. Dessutom är sammanhanget ofta olika.

Enklast kan man uttrycka det så att de tre evangelierna representerar tre olika kompositioner. Evangelisterna har satt samman sitt stoff på tre olika sätt.  Själva kärnan, den enskilda bibelberättelsen är ofta närmast identiskt lika.

Vad lär det oss? Att vi skall tänka mer på själva innehållet i texten, mindre på sammanhanget. Detta speglar mer komposition av evangelisten än bokstavlig sanning. Så när predikanter mer lägger ut sammanhanget än innehållet skall man lyssna med halvt öra. Vad som sägs är mer förmodande än konstaterbar sanning.

Däremot skall bibelläsaren lägga allt sitt krut på att förstå själva kärnan i berättelsen, i det här fallet själva innehållet i Herrens bön. I kärnan finns poängen eller poängerna, eller om man så vill den gudomliga sanningen.

Alltså all uppmärksamhet skall riktas mot själva bönen, Herrens bön, mönsterbönen före alla andra mönsterböner. Här är så mycket att säga att jag tvingas dela upp mitt bibelstudium i två där nästa veckas bibelstudium försöker fånga det för Herrens bön karakteristiska.

I detta bibelstudium bara några ord om förlåtelsen. Den är hårt villkorad i Matteusevangeliet till skillnad från i Lukasevangeliet. Denna skillnad låter sig ej upplösas.

Själv utgår jag från Matteusevangeliets sanning där förlåtelsen kan ses som ingående i ett förlåtelsens flöde. Guds förlåtelse ingår i detta flöde som själva fulländningen i detta förlåtelsens flöde. Liksom  vi förlåter varandra, förlåter Gud oss när vi felar. När vi är oförsonliga finns det inte längre någon gudomlig förlåtelse.

Man jag kan inte låta bli att snegla även på Lukasevangeliets ord som förutsätter en fungerande förlåtelse lärjungar emellan. Och jag tänker på de många gånger jag mött denna generösa förlåtelsevilja i alla de möjliga sammanhang. Detta kan hjälpa mig när jag fastnat i oförsonlighet mot någon som förorättat mig. Och hjälper inte det tvingas jag falla tillbaka på ord ursprungligen hämtade från Matteus 9:27, Herre förbarma dig över mig. Hur ofta har jag inte fått upprepa dessa ord i mitt numera långa liv som kristen.

(Se även ”Med mina glasögon 4”, 21 19 Jesus svarade: ”Varför kallar du mig god? Ingen är god utom Gud)

Bibelstudium i Vivalla den 22 maj 2019

21Mina kära, om hjärtat inte dömer oss kan vi stå frimodiga inför Gud.  22Och vad vi än ber om får vi av honom, eftersom vi håller hans bud och gör det som behagar honom.  23Och detta är hans bud: att vi skall tro på hans son Jesu Kristi namn och älska varandra så som han har befallt oss.  24Den som håller Guds bud förblir i Gud och Gud i honom. Och att han förblir i oss vet vi av anden som han har gett oss. ( 1 Johannesbrevet kap 3 v 21-24

Mina kära säger ”den gamle”. För det lär väl vara han som talar. I 2 och 3 Johannesbrevet är det uttalat ”den gamle” som håller i pennan så varför inte här. ”Den gamle” lär ha stått lärjungen Johannes mycket nära. Släktskapet mellan Johannesevangeliet och Johannesbreven är nämligen påtaglig. Språkbruk och föreställningsvärld påminner om varandra.

Den gamle har mycket att kämpa med. Det är just därför han tvingas ta till orda. Det självklara är inte längre självklart. Numera måste han påminna om att allt gott kommer ur en innerlig kärleksförbindelse till den uppståndne. Den kärleken föder i sin tur kärlek till ”bröderna” och i och med det står församlingen redo för den stora uppgiften, kärleks- explosionen som skall göra Jesus älskad av en hel värld.

Dagens textavsnitt andas optimism. Det finns de i församlingen som är på rätt väg, de som känner inre trygghet i sin tro på Jesus och som därför kan börja leva ut trons nya liv. Till detta nya liv hör bönhörelse. Under över alla under, allt vad man ber om får man.

Det skär i mig som skriver detta. Hur många gånger har jag inte bett till synes resultatlöst. Min bön har inte legat i linje med Guds vilja. Men så inte i Johannesförsamlingen. Det fanns de som levde i samklang med den uppståndne och på det följde bönhörelse.

Det hugger dessutom i hjärtat på mig som gammal lutheran när jag märker hur viktiga ”buden” var i ”den gamles” församling. ”Om vi håller hans bud och gör det som behagar honom”, skall vi bli bönhörda står det. Jag som vant mig vid att tron föder laglydnaden och inte tvärtom laglydnaden föder tron.

Men hugget i hjärtat upphör när jag märker vad ”den gamle” menar  med att ”hålla hans bud”. Att hålla buden blir för honom att ”tro på hans sons Jesu Kristi namn” och sedan älska ”bröderna”. Tro och bud flyter här samman i en innerlig förening så att man inte kan skilja det ena från det andra.

Så skall det naturligtvis också vara. Buden står för tron och tron för buden. Det är först när man gör buden till förutsättning som det blir upp och ner. Att lyda buden och leva exemplariskt för att därefter som lön för mödan få tron är inget som håller. Det gör kristen tro till prestation när den istället skall vara nåd och gåva.

Ansträngning, andlig skärpning, uthållighet, kamp för att vidmakthålla höga ideal hör förvisso hemma bland oss som sätter vår lit till Jesus. Det är alldeles för lite av sånt i våra gemenskaper. Men den kampen skall ske utifrån rätt förutsättning. Och denna förutsättningen  är tron på Jesus. Sammansmältningen tro – bud i johanneisk mening är för mig det riktiga satt på formel. Budets själva grund är för ”den gamle” tron på den Jesus som givit och ger sig själv för mig.

(Se även ”Med mina glasögon 4, 20 19 Det är på föreställningsvärlden det hänger)

Bibelstudium i Vivalla den 15 maj 2019

4Ty denna världens gud har förblindat förståndet hos dem som inte tror, så att de inte ser ljuset från evangeliet om härligheten hos Kristus, Guds avbild.  (Paulus 2 brev till korinthierna kap 4 v 4)

 7Men denna skatt har jag i lerkärl, för att den väldiga kraften skall vara Guds och inte komma från mig.  8Alltid är jag ansatt, men inte kringränd, rådvill men inte rådlös,  9förföljd men inte övergiven, slagen till marken men inte förlorad.  10Alltid bär jag med mig i min kropp den död som Jesus fick lida, för att också Jesu liv skall bli synligt i min kropp.  11Ty jag, som är vid fullt liv, utlämnas för Jesu skull ständigt till att dö, för att också Jesu liv skall bli synligt i min dödliga kropp.  12Alltså verkar döden i mig och livet i er.  13Jag har samma trosvissa ande som i skriften, där det står: Jag tror, därför talar jag. Också jag tror, och därför talar jag.  14Jag vet ju att han som uppväckt herren Jesus skall uppväcka mig med Jesus och låta mig träda fram tillsammans med er. (Paulus 2 brev till korinthierna kap 4 v 7-14)

I 2 Korinthierbrevet är Paulus så autentisk som det går att vara. Jag har ur 2 Korinthierbrevet kapitel 4 skurit ut först en vers sen ytterligare sju versar för att visa vad det handlar om när Paulus blottar vad som rör sig i hans innersta.

Det första utsnittet, vers 4, är tyvärr allmängiltigt. Det gäller i lika hög grad nu som det gjorde på Paulus tid. Fortfarande finns det människor som inte grips av ”härligheten hos Kristus”. Detta trots klockrent budskap om honom och klockrena Kristusefterföljare som i handling gör Kristus levande framför ögonen på dem. Paulus kallar såna människor förblindade av denna världens Gud.

Så är det förstås, bara så att denna förblindning är något mer eller mindre allmängiltigt. Vi tänder inte alltid på det bästa utan på det som är bäst för oss själva. ”Denna världens Gud” förblindar oss genom att göra oss allt mera förankrade i vår egen självupptagenhet. Detta i lika hög grad i kristna som i andra sammanhang.

Så långt det negativa, nu till det positiva, det som handlar om Kristus nu. Nu, det var ursprungligen då Paulus skrev sitt brev. Då vittnar denne Paulus hade Kristus på ett märkligt sätt förkroppsligats i honom själv. I sin förkunnelse för att vinna människor för Kristus hade det hänt som en gång hände Kristus. Paulus fick gå in i ett lidande som inte bara liknade Jesu lidande utan som också innebar att han fick gå in i den verklighet som var Kristi.

Paulus såg det andra inte såg, att det spirade liv i hans egen död, att gränserna mellan död och liv sprängdes, att livet spirade mitt i döden. Jesus hade blivit mer än en förebild för Paulus, Kristus hade tagit gestalt i honom.

För mig innebär det att kristen tro är ”framtung” och måste vara framtung för att bli verklighet och inte stanna i tanke. Framtung i betydelse att det inte är Kristus då, inte läran om Kristus, inte trossystemet kristendom, som visar trons sanning. Sanningen om ”dåting” är alltid relativ. Till och med det som hände för några minuter sedan är historia och i och med bara något relativt sant.

Kristen tro är att bildlikt talat ha Kristus innanför skjortan, det är att leva Kristus. Det är också att stärkas genom att se tillbaka, inte minst genom att fördjupa sig i skrifterna om Kristus. Men den autentiska tron utspelas i verkligheten, ja är verklighet.

Tack och lov tillhör jag dem som insett att Kristus är ett med verkligheten. I den meningen tillhör inte jag ”de förblindade”. Men med min efterföljelse måste jag ständigt stava, stava om och sen stava om igen. Martin Luther menade att kristen tro är ett ständigt omtag, förlåtelse och upprättelse som varar livet ut. Jag lever i det omtaget. Glimtvis innebär min efterföljelse att jag ser det jag tror på.

(Se även ”Med mina glasögon 4”, 19 19 Gudstjänst inte bara för gudstjänstbesökare)

Bibelstudium i Vivalla den 8 maj 2019

23Jag skall ge dem en enda herde, min tjänare David, och han skall valla dem. Han skall valla dem, han skall vara deras herde.  24Jag, Herren, skall vara deras Gud, och min tjänare David skall vara deras furste. Jag, Herren, har talat. 25Jag skall sluta ett fredsförbund med dem. Jag skall utrota vilddjuren i landet, så att folket kan leva tryggt i öknen och sova i skogarna.  26Jag skall låta dem bo kring mitt berg. I rätt tid skall jag ge dem regn, ett välsignat regn skall det vara.  27Markens träd skall bära frukt och jorden skall ge gröda. Folket skall leva tryggt i sitt land. Jag skall bryta sönder deras ok och befria dem ur deras slaveri. Då skall de inse att jag är Herren. (Hesekiel 34:23-28)

I det utvalda folkets (Israels) fångenskap och förtvivlan är denna profetia av Hesekiel framsagd. Den tillhör det hos denne profet som för oss är direkt begripligt och tillämpligt. Vi kristna tänker genast på Jesus som profetians herde, på fred och på ett liv i harmoni med den natur som vi är en del av.

Men hur är det egentligen med profetior som denna? Hur förhåller de sig egentligen till verkligheten? Själv nalkas jag profetior som den i vår text med en alldeles bestämd förförståelse.

För mig  tillhör profetior och trosföreställningar något för mänskligt liv kännetecknande. De står i ett bestämt förhållande till den verklighet vi lever i. Så här föreställer jag mig förhållandet.

Tidens föreställningar formar tron. Samtidigt formar tron tidens föreställningar. Vår längtan formar tron, samtidigt formar tron vår längtan. Upplevd verklighet formar tron, samtidigt formar tron den upplevda verkligheten. Allt i ett ständigt pågående växelspel. Förhållandet är allmängiltigt. Hesekiels profetior är inget undantag.

Hesekiels verklighet var de utvaldas fångenskap och krossade förväntningar. Det var naturens uppror, det var torka och hotande vilddjur. Detta den ena sidan av verkligheten. Den andra var hans längtan, hans drömmar med andra ord hans tro.

Ur detta föddes trosföreställningar om en kommande Messias, om ett fredsförbund mellan Herren och hans folk, om en natur som gav sin gröda där alla vilddjur var utrotade, trosföreställningar inspirerade av levande Gud.

Tro inte, säger jag till mig själv, att Hesekiel var något undantag. Hans profetior och drömmar levde som våra i samspel med upplevd verklighet. Tro inte, säger jag när jag läser i bibeln, att denna boks alla författare var opåverkade av den verklighet som var deras. Tro inte att bibeln som ”himlens sanna sanning” är nedsänkt till jorden som något helt annorlunda. Även bibeln är indragen i ett växelspel där tidens sanningar formar tron, samtidigt som tron formar tidens föreställningar.

     Vad är det då att vara kristen? För mig att i detta trons växelspel föra in Kristus som föremål för min längtan och min tro. Det är att inte bortse från honom när jag läser Hesekiels profetior, t o m att låta honom bli profetiornas uppfyllelse. Detta utan att vara blind för att också Kristus var indragen i det oundvikliga växelspelet mellan tro och verklighet.

När så Kristus finns där står visst klart. Som kristen tillhör också jag de utvalda. När Hesekiel talar om Israel, är det mig han menar. Och har inte jag drabbats av fångenskap och förtvivlan likt Israel är det min uppgift at lyfta andra upp ur deras elände. Och inte tillhör jag med Kristus för ögonen dem som skakar på huvudet när tidens profeter tolkar naturens tecken även om jag är betänklig över deras snabba slutsatser. Också jag står upp för ett liv i harmoni med den natur som är vår. Hesekiels drömmar om ett himmelrike på jorden är också mina.