(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”114 Fanatismen inte bara en religiös företeelse.)

Bibelstudium i Vivalla den 11 maj 2016

Mose sade till folket 6Var tappra och starka! Var inte rädda och låt er inte skrämmas av dem, ty Herren, din Gud, går själv med dig. Han skall inte svika dig, inte överge dig.” 7Så kallade Mose till sig Josua och sade till honom inför alla israeliterna: ”Var tapper och stark! Ty du skall föra folket in i det land som Herren med ed lovade deras fäder att ge dem, och du skall göra det till deras egendom. 8Herren skall själv gå före dig. Han skall vara med dig. Han sviker dig inte och överger dig inte. Var inte rädd, tappa inte modet!” ( 5 Moseboken kap 31 versarna 6-8)

När Gamla testamentet kom till tänker jag mig att embryot till den nuvarande texten bestod av ett antal muntligt framsagda berättelser om det egna folkets historia, lagar, regler och trosföreställningar. I allt intar förhållandet till Gud främsta rummet. Materialet i dess olika former har allt eftersom byggts ut, bearbetats, omarbetats och aktualiserats och i viss mån smält samman i större enheter. I slutskedet har dessa traditioner stelnat till och blivit till bibelböcker där det som är skrivet står fast utan att minsta bokstav ändras.

Femte Moseboken är en av dessa berättelsetradioner. Där nytolkas berättelserna om Mose och uttåget ut Egypten på ett bestämt sätt och utifrån en bestämd tendens. Hela berättelsen är ett fingerat tal lagt i Mose mun. Detta tal påstås i inledningen till boken vara hållet på Moabs hedar strax före Mose död och israeliternas erövring av Kanaans land.

Det för oss kristna avgörande ingreppet i Gamla testamentet skedde i och med Jesus. Märk väl att denna påverkan inte innebar att själva textmassan i Gamla testamentet rördes, den hade sedan länge stelnat. Däremot påverkades tolkningen.

Varför dra upp allt detta? Därför att den text vi ser ovan annars skulle bli förfärlig. Där talas om erövring av det utlovade landet. Resultatet skulle bli, lovar Gud, att det som tidigare varit annans egendom nu blir erövrarnas. Dessutom att Gud anför erövringen av landet och välsignar segern över de besegrade folken. Det är alltså Gud i eget högt majestät, det framför alldeles tydligt, som skall göra det nya landet till israeliternas egendom.

Hur försvarar en sådan här text egentligen sin plats i vår Evangeliebok på söndagen efter Pingst, där rubriken för dagen lyder ”Hjälparen kommer”? Det beror på att de som valt ut texterna till Evangelieboken är kristna och omtolkar texten utifrån sin kristna tro. Denna kristna tro är i sin tur påverkad av bibelns stora nytolkare, Jesus.

Detta har resulterat i att Evangeliebokens författare har förandligat ovanstående. För dem handlar i slutändan textorden om andlig erövring och andlig seger. Det land som skall erövras är ytterst beläget i människors hjärtan. Och den Gud som står på erövrarnas sida välsignar denna kamp mot egen obotfärdighet.

Själv gör jag som Evangeliebokens författare. Och jag tror mig ha Jesus med mig i min nytolkning.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”, 113 Sago- och legendstämpeln – går den att sudda ut?

Bibelstudium i Vivalla den 4 maj 1016

2 årg GT Jeremia 29:11-14

Jag vet vilka avsikter jag har med er, säger Herren: välgång, inte olycka. Jag skall ge er en framtid och ett hopp. När ni åkallar mig och ber till mig skall jag lyssna på er. När ni söker mig skall ni finna mig. Ja, om ni helhjärtat söker efter mig skall jag låta er finna mig, säger Herren. Jag skall vända ert öde och samla in er från alla de folk och alla de platser till vilka jag har fördrivit er, säger Herren. Jag skall låta er återvända till den plats jag har förvisat er från. (profeten Jeremia 29 versarna 11-14)

På femhundratalet före Kristus erövrade babylonierna Juda rike med dess huvudstad Jerusalem. De ledande skikten i befolkningen bortfördes till Babylon av erövrarna. Där fick de bosätta sig och skaffa sig sin utkomst. Att låta ledarna stanna i sitt hemland skulle försvåra babyloniernas försök att få grepp om sin nya provins.

Lyckoprofetian ovan är riktad just till dessa fördrivna judar. Allt gott väntar dem om de är trogna sin tro och av allt hjärta håller sig till Herren, låter profeten Jeremia Gud säga.

Huvudfrågan för oss kristna är vilken plats denna profetia skall äga när den babyloniska fångenskapen är ett minne blott. Såväl judar som kristna är därvidlag överens om att Jeremias profetia äger giltighet i ständigt nya situationer. Det är därför profetian ingår i bibeln som skall läsas i de mest skilda sammanhang.

Frågan är vidare om man har rätt att frigöra profetian från sitt sammanhang och tillämpa den som en allmän sanning. Kan man bildlikt talat klippa och klistra i bibeln och ta fram det som passar?

Men se det går inte. För att profetian skall behålla sin kraft behöver den uttalas i rätta ögonblicket och i det rätta sammanhanget, anser jag. Det lär oss redan profetians placering i Jeremia bok. Strax efter lyckoprofetian står nämligen.

Se jag sänder svärd och svält och pest. Jag skall behandla dem som skämda fikon, som är så dåliga att de är oätliga. (Jer 29:17)

I ena fallet välgång och lycka i det andra svärd och pest. I ena fallet ord riktade till Guds barn i det andra till sådana som liknas vid skämda, oätliga fikon. Å ena sidan talar Gud via Jeremia till flyktingar som i sin nöd håller sig till Herren, å den andra till ledare som fått stanna i Jerusalem därför att de anpassat sin religion och sina seder till de nya härskarna. Guds ord innehåller alltså i det här fallet löften till de slagna men gudfruktiga, och samtidigt dom över dem som trots bättre vetande sviker sina ideal.

I bibelbruket behöver både det ena och det andra lyftas fram, både glädjebud och domsord. Om inte är faran för missbruk av bibeln stor.

Trots allt är denna tolkningsregel för oss kristna ändå otillräcklig. För oss gäller dessutom kopplingsprincipen. Vi kopplar allt Guds ord till Kristus. Ytterst är denne Kristus nyckeln till hela bibeln, anser vi. Denna koppling gör många gånger våld på texten, särskilt på texter i Gamla testamentet. Men underlåter man att göra kopplingen kommer bibelordet att sätta själve Kristus i skuggan.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon” 112 Urundret, att något finns, att vi är)

Bibelstudium i Vivalla den 27 april 2016

9Vad har Efraim mer med avgudarna att skaffa? Jag är den som ger svar och vakar över honom. Jag är som en grönskande cypress. Från mig får du din frukt.(Hosea 14 vers 9)

Hosea är en profet från 700-talet före Kristus. Och Efraim är en stam i Israel (Nordriket). Hela Hosea bok handlar om förhållandet mellan Gud och hans folk. I denna bok haglar domsorden mot ett obotfärdigt gudsfolk som avfallit till avgudar. Men där finns också passager som skildrar hur det blir när harmoni råder mellan de båda. Versen ovan är ett illustrativt exempel på detta.

Hosea bok kan som alla andra böcker i Gamla testamentet liknas vid en byggnad. Allteftersom har den renoverats utifrån slitage och nya behov. Trots detta är ursprunget klart skönjbart. Det är samma gamla hus som står kvar trots alla renoveringarna.

I och med att Gamla testamentets böcker och därmed också Hosea bok fått sitt stora tillägg, Nya testamentet, har renoveringsarbetet fortsatt. Men nu inte på själva texten utan på tolkningen. I och med Nya testamentets Jesus och dessutom en Jesus som förstås utifrån dagens förhållanden, blir omvandlingen betydande.

Främst är det textens avgudar som får en ny betydelse. Nu är det inte längre Baal som är aktuell, en gud som under gammaltestamentlig tid blandades samman med Israels Gud. Nu är avgudarna mer sofistikerade. Dessa gömmer sig bakom idoldyrkan och träder fram i mänskliga förebilder som inte håller måttet. Dessutom har avgudarna trängt in i människors tankevärld och sagt att Gud är en onöda. Tyvärr har hela den moderna västvärlden påverkats av den interventionen.

Men vem är då Gud? Hosea låter Gud säga att han är som en grönskande cypress. Dessutom den som ger oss vår frukt. Frukt det betyder inte enbart det som ger oss föda för dagen utan också allt annat gott.

I detta känner vi igen Hosea i sin ursprungliga form, eller med bildspråket ovan, det ursprungliga huset, d v s huset som det såg ut före alla renoveringarna.

När vi besinnar dessa ord om Gud borde också alla avgudarna tvingas på reträtt. För är det inte uppenbart att vårt liv är en gåva och att såväl lekamlig som andlig näring i slutändan kommer utifrån. Och är det inte tydligt att vårt yttersta tack borde riktas mot gåvans givare, den givare som vi kristna kallar Gud och till ingen annan. Med det tänkesättet ges inte avgudar något utrymme.

Men detta sagt med förbehåll. Trots allt måste vi kristna också i denna del rucka en del på texten. Till det yttre får den förstås bestå, men till det inre förutsätts vissa klarlägganden. För oss är det Jesu Gud som döljer sig bakom den grönskande cypressen och det är Jesu Gud som ger oss sin frukt, ingen annan.

Vi tror nämligen inte att allt gott kommer av sig självt om vi har de rätta intentionerna och den rätta inställningen. Vi kommer inte ens rätt om vi låter Gud bli alla goda gåvors givare.

För oss gäller att vi behöver stöd, och det stödet heter Jesus. I hans förlåtelse behöver vi leva och i hans upprättelse har vi behov av att verka.

Denne Jesus talar till oss i sitt ord, ett ständigt aktuellt och i hans anda renoverat ord, anser jag. Det är mitt svar på frågan om bibelns aktualitet och i slutändan den kristna trons bäring.

(Se även ”Med mina glasögon”, nytt inlägg 111 ”Blanda inte in Gud”.)

Bibelstudium i Vivalla den 20 april 2016

6Tänk på livets slut och hata inte mer; minns döden och förgängelsen, håll fast vid buden. 7Tänk på buden och vredgas inte på din nästa; minns förbundet med den Högste och glöm andras fel. (Jesus Syraks vishet kap 28 versarna 6 f)

      Jesus Syraks vishet (Syrak) är en bibelbok som tidsmässigt hör hemma mellan Gamla och Nya testamentet. Den tillhör de s k apokryferna. De lutherska kyrkorna gillar apokryferna, men har inte fullt ut erkänt dess värde som Guds ord. För mig är det uppenbart att Syrak speglar en bit av den fromhetstradition som Jesus ärvde och som han under sin livsvandring förnyade och fullkomnade.

För Syrak och för den gammaltestamentliga traditionen i stort låg föreställningarna om döden i dunkel. Dom och straff liksom evig salighet var inte något man talade om eller hade klara föreställningar om. Allt väsentligt skedde här och nu. Belöning och straff tillhörde detta livet. Här och inte i en framtid belönade och straffade Gud. Här och nu var Gud stor och allt levandes allt.

Denna koncentration på nuet har sina avgörande fördelar. Varför bekymra sig om vad som komma skall när vi redan här och nu äger en underbar Gud. Evigheten blir som den blir oberoende av våra föreställningar om denna framtida tillvaro. Låt oss mot den bakgrunden se vad Syraks ord ovan kan ge oss.

Syrak uppmanar oss i texten att tänka på två saker och genom dessa tankar få hjälp att leva. Han gör det genom att variera dessa två ting i ett slags parallellism för att understryka vad han menar.

Först gäller hans ord livets slut, döden och förgängelsen. Tänk på döden, tro inte att detta liv varar för evigt, inse att du är en förgänglig varelse, manar han oss. Inse och förstå att det finns viktigare ting än att hänga upp sig på det förgängliga livet. Låt istället Guds bud bli livet i ditt liv. Eller för att uttrycka det som kristen. Låt Jesus bli ditt livs mening. Håll fast vid honom som är ett med den oförgänglige guden.

Sedan handlar hans ord om vrede inombords och om att älta andras fel och tillkortakommanden. Sånt är inte värdigt en människa, tycker Syrak. Tänk i stället på buden och det med buden sammanhörande förbundet med Gud. Glöm inte denna ditt förhållande till Gud. En relation som bygger på att Gud ger på det att du må ge tillbaka. Han ger liv, möjlighet och livsvägar och du svarar med att i tacksamhet och kärlek ta vara på det du fått. Mot den bakgrunden har du inte tid att offra livet på att hata, inte tid att sysselsätta dig med andras fel.

Så talar en man för vilken Gud är stor och människan förgänglig. Och hans ord har getts betydelse som vore de i det närmaste Guds ord. Och ändå har han inte fattat att livet börjar först när det slutar. Att döden är begynnelsen på livet.

Kanske lär detta oss att även lyssna på dem som inte tänker precis som vi. Dessutom och det är förmodligen viktigare, att vi lär oss att bibelordet inte är hugget i sten. Bibelordet som det föreligger med sitt Gamla testamente, sina apokryfer och med sitt Nya testamente öppnar för den upplyste läsaren ögonen för en religiös process, där det ena hör samman med det andra för att nå sin fullkomning med Jesus.

(Se även ”Med mina glasögon” nytt inlägg 110 ”Att mörka med det värsta jag vet.)

Bibelstudium i Vivalla den 13 april 2016

 29De skall få odla fruktbara marker, ingen i landet skall mer behöva dö av svält. Aldrig mer skall de bli hånade av andra folk. 30Då skall de inse att jag, Herren, deras Gud, är med dem och att de är mitt folk Israel, säger Herren Gud. 31Ni är mina får, ni är får i min hjord. Jag är er Gud, säger Herren Gud. (Profeten Hesekiel kap 34 versarna 29-31)

      Det är mycket i Hesekiels bok som jag och många med mig inte begriper oss på. Det utsnitt jag idag har tagit fram är hämtat från den avslutande delen i Hesekiels bok. Denna handlar om Israels rening och återupprättelse och Guds seger över Israels fiender i en väldig slutstrid. Denna avslutande del är mera tillgänglig och citeras därför gärna.

Men inte ens här är det så enkelt att det bara är att läsa och sen ta till sig. Eller vad sägs om utsnittet ovan där Israel utlovas en ljuvlig framtid under Guds beskydd. Detta låter sig sägas, bara så att framtiden är förbehållen Israel, inte andra. Det är Israel som skall skyddas och bevaras, det är Israel, ej andra som skall vara Guds folk.

Men sprängde inte Jesus alla gränser och gjorde alla folk till bröder och systrar? Var det någonsin landet Jesus tänkte på, var det inte alltid Andens gemenskap? Förvisso var det så. Men hur skall man då handskas med en text som den härovan? Någon bokstavstolkning duger förvisso inte.

För det första måste man erkänna bibelns begränsning. Den är inget vademecum för allt, alla och alla situationer. Däremot består bibeln av en rad historiskt förankrade texter, som först och främst är avsedda för den tid dessa texter skrevs. I det här fallet skriver Hesekiel uppmuntrande ord till sitt till Babylon fördrivna folk. Han försäkrar dem om att de skall återfå sitt land och återfinna sin Gud.

Jesus grep tag i problemet med ockupation och ofrihet på ett annat sätt. Han gick djupare, såg att problemets kärna inte var ockupationen utan människors oomvända hjärtan och deras avsaknad av djupare relation till sin Gud. För honom var visserligen folket viktigt, men ett till Gud tillvänt folk.

Som det var för Jesus har det förblivit. Problemets kärna är för oss som berömmer oss vara Kristi efterföljare oomvända hjärtan inte frågan om nationalitet. Detta betyder inte att nationen upphört att betyda något. Om inte märker vi nationens betydelse idag när flyktingströmmarna väller in över Europa. Svält hotar kanske inte som en följd av flyktingtrycket utifrån, däremot social oro, vacklande välfärdssystem och inre spänningar.

Men med Jesus blir aldrig murar till andra folk lösningen. Däremot att människor i vårt land vänder sig till Herren, Kristi Gud och Fader. När så sker öppnas dörrar hos dem som äger mera husrum än de behöver och sker en andlig kraftsamling som gör att landet kan behålla sin identitet och förnya sin idealbildning trots det yttre trycket. En idealbildning nödvändig för att ett land skall kunna hålla samman.

Med denna utveckling för ögonen omformar vi texten från profeten Hesekiel så att den inte längre som då blir tillämplig på ett folk fördrivet från sitt eget land. Istället får Hesekiel hjälpa oss i vår kraftsamling kring de eviga värdena, hjälpa oss att se det nödvändiga i att ha Herren till herde. En herre som tagit gestalt i Jesus Kristus, en frälsare med makt att till och med förnya de heliga orden i den heliga skrift.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”, 109 Mänskliga rättigheter ingenting vi äger, dem kämpar vi för)

Bibelstudium i Vivalla den 6 april 2016

 Herrens ord kom till mig: 6Skulle jag inte kunna göra med er, Israels folk, så som denne krukmakare gör, säger Herren. Som leran i krukmakarens händer, så är ni i mina händer, Israels folk. 7Ena gången hotar jag att rycka upp, vräka omkull och förstöra ett folk och ett rike. 8Men om det folk jag hotat vänder om från sin ondska, ångrar jag mig och gör inte det onda jag tänkt tillfoga dem. 9En annan gång lovar jag att bygga upp och plantera ett folk och ett rike. 10Men om de gör det som är ont i mina ögon och inte lyder mig, ångrar jag mig och gör inte det goda jag lovat dem. (Profeten Jeremia kap 18 versarna 6-10)

Den franska Deklarationen om människans och medborgarens rättigheter från 1789 kombinerad med den amerikanska självständighetsförklaringen från 1776 har blivit vår tids bibel. Dessa texter accepteras som vore de bevisbara sanningar av en samfälld samtid och citeras med gillande i snart sagt alla sammanhang.

Det är som t o m vi kristna tog för givet att de mänskliga rättigheterna är grundade på vetenskap och beprövad erfarenhet och inte som mycket annat i vår värld, är trossatser som vi valt att ställa oss bakom. Men självklart är de trossatser.

Men hur är det, håller dessa trossatser om de mänskliga rättigheterna? Står vi egentligen på egna ben? Kan vi hävda både att vi äger rätt att leva och att vi har rätt att utforma våra liv utifrån eget tycke?

Naturligtvis inte. Livet äger vi inte, det har vi fått. Och inte heller förfogar vi över våra liv. Vårt öde hänger ytterst på krafter utanför oss själva.

Dessa krafter kallar Jeremia Gud och jag gör detsamma. I och med denna bekännelse till Gud faller alla rättigheter samman. Gud, eller om det känns bättre att kalla Gud ”naturkrafterna”, har ytterst bestämmanderätten inte jag själv. I slutändan vilar mitt liv på Guds (naturkrafternas) välvilja.

Rättigheter finns nog, men dessa är alltid delegerade. De är något jag fått, inte något jag äger. Erkänns bara detta med de delegerade rättigheterna är jag den förste att instämma i lovsången till dessa. Men utan detta erkännande veckas min panna i djupa veck.

Jag håller alltså mer på Jeremia än på nutidens profeter. Jag erkänner att jag är utslängd i en tillvaro som varken jag eller någon annan skapad varelse i slutändan råder över. Jag är som leran i krukmakarens händer för att citera Jeremia.

Däremot tror jag på delegerade rättigheter. Och mer än så. Dessutom satsar jag min heder på att det finns ett alldeles bestämt samband mellan mitt sätt att vara och mitt och min samtids livsöde. Och att detta samband ytterst regleras av Gud. Gud både vill det goda och lönar det goda. Denna min åsikt förutsätter mer än tro, den förutsätter ett veritabelt trossprång. Också i detta avseende befinner jag mig i samklang med profeten Jeremia som i dagens text profeterar om detta samband.

Jag tror alltså att Gud vänder människans öde till godo när hon vänder om från sina ondska. Så bestämd är jag i denna min tro att jag med församlingen minst en gång i veckan offentligt bekänner min synd och ber om förlåtelse. I barnslig tillit tror jag med Jeremia att Gud genom min uppriktiga bönöä kan vända straff till förbarmande.

(Se även ”Med mina glasögon” 108 Verkligheten förutsätter bilden och bilden förutsätter verkligheten)

Bibelstudium i Vivalla den 30 mars 2016

Detta förgängliga måste kläs i oförgänglighet och detta dödliga kläs i odödlighet. Men när det förgängliga kläs i oförgänglighet och det dödliga i odödlighet, då blir det så som skriftordet säger: Döden är uppslukad och segern är vunnen. (1 Korinthierbrevet kap 15 v 53 f)

Jag vet inte hur många gånger jag varit med om att på Påskdagen tillsammans med församlingen jublande ropa Kristus är uppstånden, ja han är sannerligen uppstånden. Påskdagen i Mikael har med åren börjat samla mer och mer folk. Så jag har inte behövt känna mig utpekad när jag med stark röst stämt in i uppståndelseropet.

Men det finns de i församlingen som känner det främmande att ropa. Dessa har mer kommit för att iaktta än delta, mer för att pröva än för att bekänna.

För mig känns det viktigt att sluta mig till dessa ”prövare”. Vad är det då som skall prövas? På påskdagen främst om det är sant att Jesus, som samtliga evangelister påstår, uppstod kroppsligen, ja inte bara påstår. Evangelisterna försöker på allt sätt genom sina vittnesbörd göra uppståndelsen trovärdig.

Men sanningen är den att den påstådda uppståndelsen skedde för två tusen år sedan och därför inte låter sig bevisas. Jesu kroppsliga uppståndelse tillhör trons område, tron på att Gud förmår bryta naturlagar, göra under, skapa nytt. Tron på Jesu kroppsliga uppståndelse är förbunden med något metafysiskt. Inte bara den upplevda och erfarna verkligheten är sann utan också en tänkt verklighet.

Själv har jag överlåtit mig till denna tro, detta trots att jag i långa stycken har en historisk bibelsyn med, tycker åtminstone mina kamrater, respekt för uppenbar sanning.

Men det skall ärligen erkännas att min uppståndelsetro skulle vackla om jag inte hade paulusorden detta förgängliga måste kläs i oförgänglighet för ögonen. Detta med oförgänglighet är för mig den allt avgörande sanningen. Oförgänglighet i sin tur är något som jag förbinder med Gud. Endast Gud är oförgänglig. På honom hänger människans och även Jesu ve och väl. Jesus uppstod inte i egen kraft. Gud lät honom uppstå och dela den gudomliga oförgängligheten.

Nog ser många med mig spår av denna gudomliga oförgänglighet. Mer än annat ser de spåren i kärlekens möten, i det fulländat sköna, i den totala tilliten. Vad vore kärlek utan känsla för det oförgängliga? Och vad vore konst? Jag är alltså inte ensam om mint tro. Med mig finns författare, konstnärer, människovårdare liksom, inkännande människor av alla de slag.

Det betyder inte att alla dessa människor fullt ut tror, eller fullt ut har upplevt det oförgängliga. Kännetecknet är istället att de anat. Och aningen i sin tur har hjälpt dem och även mig till det viktigaste av allt, vördnad för livet.

Jag tackar Gud att jag får finnas bland dem som har vördnad för livet. Jag tar inte denna vördnad för självklar utan som en gåva från Gud. Den största av dessa gåvor är för mig, Jesus Kristus. Där har ni anledningen till att även jag på påskdagens förmiddag trosvisst ropar ut min tro på det obevisbara, att Kristus är uppstånden.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”, 107 Nummer ett eller nummer 2)

Bibelstudium i Vivalla den 23 mars 2016

En tid därefter satte Gud Abraham på prov. Gud kallade på honom: ”Abraham!” – ”Här är jag”, svarade han. 2Gud sade: ”Ta din ende son, honom som du älskar, Isak, och gå till landet Moria och offra honom där som brännoffer på ett berg som jag skall visa dig.” 2 Moseboken kap 22 v 1 f

Den som finner sitt liv skall mista det, och den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det. (Evangelium enl Matteus kap 10 v 39)

Två offertexter är återgivna ovan, den första från Gamla testamentet, den andra från Nya. Jag hävdar att den andra är radikalare än den första. Att offra någon annan är mindre radikalt än att offra sig själv. Detta med anledning av det idag ständiga talet om religiös radikalisering.

Jag hävdar dessutom att Nya testamentet är radikalare än det Gamla. Detta på grund av Jesus. Jesus nöjde sig aldrig med halva steget och halvhjärtad insats. Fullt ut skulle det vara, fullt ut etiskt, moraliskt och religiöst. Men det var inte andra som skulle vara beredda att offra livet. Det var han själv. I Jesus efterföljd är det Jesusanhängaren som får vara beredd på offer, offer av allt vad hon har och äger.

Det är offer i denna mening som blev grunden till den kristna trons frammarsch. Åtminstone trons frammarsch i etisk, moralisk och religiös mening.

Sanningen är dessutom den att först den som gjort sig beredd att offra allt eget för Jesu skull, också kan få del av trons frukter. Det halvdana är i kristna sammanhang till ingen nytta. Halvdana troende, vad spelar det för roll om dessa är muslimer, kristna eller Jehovas vittnen? Ingen anser jag.

Nog var Abrahams offer av sin son Isak besläktat med Jesu offer. Men skillnaden är som sagt uppenbar. Abraham skulle inte offra sig själv utan sin älskade son. Detta som ett prov på hans gudsfruktan. Abraham bestod detta prov. Men när han gjort det sade Gud genom sin ängel stopp. Tyvärr har många med honom bestått samma prov och detta utan att någon Gud trätt upp och sagt stopp. Jag tänker på religiösa ledare som sparat sig själva och offrat andra. Skadlig, ja livsfarlig religion kallar jag sådant. Så skadlig att den borde förbjudas.

Jag läser inte bibeln som ett enda sammanhållet block. Även den heliga Skrift är ett levande aktstycke, där det ena hör ihop med det andra, och där det ena utvecklas ur det andra. I det här fallet är det offertanken som utvecklats från ett tänkt människooffer till hängivet offer av sig själv för andras skull, d v s Jesu offer.

För mig gäller att en sann kristen säger nej till det första och ja till det andra. Och både för mig och kristna i allmänhet gäller att Jesu offer är både slutpunkt och utgångspunkt. Längre än till Jesu offer når vi inte. Betydelsen av Abrahams offer av sin son måste omtolkas så att det harmoniserar med Jesu offer. Våra egna offer likaså.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon” 106 Jag prövar tankekonstruktioners giltighet)

Bibelstudium i Vivalla den 16 mars 2016

Tacka Herren med sång, lovsjung vår Gud till lyra, han som täcker himlen med moln, som skänker regn åt jorden och låter gräset gro på bergen, han som ger föda åt djuren, åt korpens skrikande ungar. Han gläder sig inte åt stridshästars kraft och soldaternas snabba steg. Nej, Herren älskar de gudfruktiga, dem som hoppas på hans nåd. (ur Psalm 147 i Psaltaren)

För mig blottar detta utsnitt i en psaltarpsalm trons problematik. Först en lovsång till Gud därför att allt liv beror av honom. Därefter om Guds sinnelag i två varianter. Psalmisten tänker sig dels att Gud inte gläder sig åt en kraftfull och effektiv krigsmakt, dels att Gud älskar de gudfruktiga.

Först om lovsången till Gud för livet. Den lovsången tillhör det självklara. Vår existens beror ju ytterst inte av oss själva. Den är oss given av någon. Om denne någon kallas Gud eller något annat är sekundärt i detta sammanhang. Albert Schweitzer, den tysk-franske teologen, filosofen, bibelforskaren, musikern, läkaren, missionären och nobelpristagaren, kom fram till att vördnaden för det liv som är oss människor givet är livets själva grundvärde. Jag håller med honom. Min egen civilisationskritik går ytterst ut på att ett upplyst västerland har missat just vördnaden för livet som en gåva, något som har fått ödesdigra följder. Vår arrogans mot kulturer som inte tycker som vi skapar måttlöst hat.

Därefter om att Gud inte gläder sig åt vare sig effektiva stridshästar eller snabba och effektiva soldater. Här blir det mera problematiskt. För nog behöver vi en effektiv krigsmakt. Hur skulle det ha sett ut om USA vägrat bära vapen när Hitler härjade som mest? Och hur skulle det bli för Estland, Lettland och Litauen om dessa länder inte var medlemmar i NATO? De skulle bli munsbitar för Putins Ryssland.

Samtidigt vet jag att en stark krigsmakt inte är den slutliga lösningen. Samhörighet människor emellan och fred vinns först av ”kärleken som lider”. Det har Jesus lärt mig och det håller jag fast vid.

Jag har alltså att kämpa med ett etiskt dilemma, som jag säkerligen får tampas med ända till slutet av mitt liv. Verklighetens mångtydighet rår jag inte på. För egen del har detta dilemma lett till att jag svårligen kan säga att människan innerst inne är god. Även det onda tycks tillhöra människans själva ”hjärterot”.

Sen det sista , Herren älskar de gudfruktiga, dem som hoppas på hans nåd. Nåd betyder i det här sammanhanget Guds inneslutande välvilja och beskydd. Gud innesluter alltså enligt psalmisten de gudfruktiga i sitt beskydd.

Här kommer det stora trosprovet, inte bara för mig utan för alla som söker sig till en personlig tro. Kanske allra mest ändå för mig som så djupt känner min egen brustenhet. Skall Gud vara välvillig mot mig som inte vet vare sig ut eller in? Att bara mekaniskt ta till sig orden om nåden är inget för mig. Det vore som de gamle sade ”att synda på nåden”. Vad göra?

Min väg är och har alltid varit överlåtelse. Mitt i min egen tvehågsenhet, mitt i min kunskap om att jag själv är både på gott och ont, överlåter jag mig. Jag överlåter mig åt Jesu Kristi Gud och Fader. Utan några som helst garantier gör jag det. Det finns nämligen inga garantier.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”, 105 Min jakt på partsinlagor)

Bibelstudium i Vivalla den 9 mars 2016

 (Det regnade manna (bröd) från himlen över Israels barn under ökenvandringen. Varje husfar skulle hämta till dem han hade i sitt tält). Israeliterna gjorde så, och några samlade mer, andra mindre. När de sedan mätte upp hade de som samlat mer inte fått för mycket och de som samlat mindre inte för litet, alla hade fått vad de behövde (2 Moseboken kap 16 v 17 f)

Kritiskt tänkande, rationella människor skall vi vara tacksamma över. Mycket gott beror av dem. Dock är dessa förträffliga människor långt ifrån alltid bärare av hela sanningen. Ibland missar de i sin ”förståndighet” sånt som inte får missas.

Som när någon berättar för dem om regnet av manna från himlen. Invändningen att sånt inte sker, må väl vara. Vem ställer sig inte den frågan?! Men att för den skull sätta tummen ner är mindre välbetänkt. Förvisso är det mer än bokstavlig sanning som räknas i den märkliga tillvaro som är vår. Och berättelsen om mannat från himlen är i sanning något som räknas.

För nog regnar det ”manna från himlen” över oss. Det är ju själva livsbetingelsen för oss människor att så sker. Utan detta regn vore vi alla döda.

Trots alla våra inneboende resurser är ju människan som människa inte skapande utan mottagande. Alla våra uppfinningar till trots är det inte vi som uppfunnit. Sanningen är den att det vi funnit på har vi fått. Det speciella med dem av oss som kommit på mer än andra och som sett tydligare än de flesta, är att dessa fått och sedan bättre än andra förmått ta vara på det givna

Livet är ett enda gåvoflöde. Att inse detta är visheten över all vishet och samtidigt det självklaraste av allt.

”Den vite mannens börda” är inte som imperialisterna under slutet av 1800-talet ansåg, att uppfostra infödingar. Bördan är istället att sakna insikt i att ”det regnar manna från himlen”. Den som inte begripit det äger en förvänd självbild som är till skada för samlevnaden i stort som smått.

Åter till texten om mannat från himlen i Andra Moseboken. Hur är det, regnade det verkligen manna? Är berättelsen bokstavligt sann? Min respekt för uppenbar sanning gör att jag tvekar. Andra Moseboken är ett litterärt dokument. Den tillkom en gång för att stärka israeliternas självbild och den används i dag av oss kristna i uppbyggande syfte. Hur det är med den bokstavliga sanningen, har jag ingen aning. Nog är det sant att israeliterna vandrade genom öknen för att finna det utlovande landet. Men vad som i detalj hände, vet ingen.

Men nog är berättelsen uppbygglig. Den hjälper oss till sanning i djupare mening. Dessutom borde det bränna till i våra samveten när vi läser den. Den som roffat åt sig mer manna än behövligt fick inte mer för det. Alla fick vad de behövde står det. Hade månne Karl Marx dessa ord för ögonen när han skrev: Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov?