(Se även ”Med mina glasögon 2”, 10 17 Invandringens ABC)

Bibelstudium i Vivalla den 8 mars 2017

Till dig, Herre, tar jag min tillflykt, svik mig aldrig! Du som är trofast, rädda mig, lyssna på mig, skynda till min hjälp. Var min klippa dit jag kan fly, borgen där jag finner räddning. Ja, du är min klippa och min borg. Du skall leda och styra mig, ditt namn till ära. (Psaltaren 31 v 2-4)

Bibeln är en bok fylld med facit. Här ges svaren på livets frågor. Märkliga svar många gånger, överraskande för den som ger sig tid att lyssna och inte styr om allt efter eget huvud eller bara hör det hen vill höra.

Men nu och då ter sig bibeln på annat sätt och det alldeles särskilt i Psaltaren. I den bibelboken kommer enskilda fromma till tals. De (vi kallar dem psalmister) vittnar om Gud, sjunger Guds lov, talar till Gud, eller som här och det är det originella ber till Gud och bekänner sig till Gud när tillvaron hotar att rasa samman.

Det är alltså det sistnämnda som gäller här. I Psalm trettioett hotar tillvaron att rasa samman för psalmisten. Livskrisen är akut. I det här fallet är det yttre fiender som hotar. Men det yttre och det inre hör samman. Krisen har trängt ända in i själen.

”Duet” i psalmen är Israels Gud. Denne Gud har lett sitt folk genom ve och väl under tider som gått. Nu vädjar psalmisten om att Gud inte skall dra tillbaka denna sin hjälp och att hjälpen denna gång skall bli hans egen räddning. Du som under tider som gått gjort storverk, hjälp också mig, jag som är din trofaste tjänare. Så ungefär kan innehållet i psalmen sammanfattas. Och psalmistens förhoppning är att en dag stå där bevarad under Guds beskydd. Eller som det står i en av psalmens slutversar; ”Men du hörde hur jag bönföll dig, hur jag ropade till dig om hjälp” (Ps 31 v 23 b)

Men hur känns detta för oss sena tiders sekulariserade svenskar. Vi som gjort oss av med vår Gud eller där Gud placerats i ett rum för sig för privat tillbedjan. Naturligtvis försvårar detta avståndstagande även för oss som kallar oss kristna och som inte tänker som andra. Vem kan nämligen fullt ut värja sig för något som tränger sig på oss natt som dag, från alla kanter och oavbrutet. Det har gått så långt att till och med vår gudstro fått sina törnar. Framför allt förbleknar våra minnen av Gud för dagens berättelser och sanningar. Hur då nå fram till Gud när krisen drabbar oss? Hur kunna ropa till Gud som psalmisten i vår nöd?

Själv stärker jag mig genom att meditera över det ofrånkomliga duet i mitt liv, ett du som är mitt varas yttersta givare, ett du bortom mänsklig tillblivelse. Ett ofrånkomligt du utöver det du som mänsklig samhörighet innebär. Ett du som ytterst faller ut av att livet är en gåva, en gåva som förutsätter en givare.

Men framför allt tänker jag på Kristus. Kristus kunde ha varit författaren till denne psalm som nu är tillskriven kung David. När hans liv var hotat och han inte visste utgången, när hans nöd var som störst, är denna psalm hans bekännelse. Det råder inte minsta tvekan om det.

Och jag får koppla på och göra Kristi ord till mina. Denna påkoppling är mitt värn i en tid som glömt sin Gud. Före allt annat är jag nämligen en Jesuslärjunge.

(Se även ”Med mina glasögon 2”, 9 För undrets skull)

Bibelstudium i Vivalla den 1 mars 2017

Kristi kärlek lämnar mig inget val, ty jag har förstått att om en har dött för alla, då har alla dött. Och han har dött för alla, för att de som lever inte mer skall leva för sin egen skull utan för honom som dog och uppväcktes för dem.

     Därför bedömer jag inte längre någon på människors vis. Och om jag också har uppfattat Kristus på det sättet, så gör jag det inte nu längre. (Paulus 2 brev till korinthierna v 14-16)

Med Jesus är det som med allt annat vi relaterar oss till. För vissa är han viktig, för andra är han något dimmigt på avstånd. Vissa uppfattar honom på ett sätt, andra på ett annat. Inställningen till Jesus kan t o m ändra sig under livets lopp.

Så var det för Paulus. Han ändrade sig. Tidigare bedömde han Jesus på människors vis, nu däremot på ett annat, vittnar han. Detta med dramatiska följder för honom. Han kom att se med nya ögon på det mesta när han ändrade sig.

Vad var det då han hade blivit klar över? Egentligen ett enda; att Jesus gjorde det för oss. Det betyder att han dog för oss och i stället för oss, dog som en av oss, dog för att vi skulle slippa dö. När denna insikt blev levande för honom ändrades både synfält och håg. Han blev den av Jesu apostlar som gjorde mer avtryck än någon av de övriga.

Vad säger då detta? Att kristen tro till sitt innersta väsen är en upptäckt med konsekvenser. Upptäckten lik en elektrisk stöt att Jesus gjorde det för oss. Att kristet liv inte är att göra utan att föra vidare. Att föra Jesu kärleksoffer vidare.

Kristen tro blir så sedd en respons som kan ta sig de mest skilda uttryck. Villkoret är bara att denna respons återspeglar något av det som är det avgörande, att han gjorde det för oss. Om inte handlar det inte om kristendoms utan om något annat. Åtminstone om man får tro Paulus.

 Själv är jag en kristen ledare, visserligen ingen av de större, men dock en av dem som fått uppdraget att föra den kristna församlingen åt rätt håll.

När jag läser dagens bibelord blir jag än en gång påmind om att det väsentliga för en kristen är responsen, responsen på Jesu offer.

Mot den bakgrunden måste jag lära mig att bli fördragsam. Jag måste f a öva mig i att tåla allahanda konstigheter. På den ena kanten i min kristna bekantskapskrets läser man nämligen bibeln som vore den i alla stycken en bokstavlig sanning. Och det blir fel, grovt fel både på det ena sättet och på det andra. På den andra är det som dyrkade man kyrkan med stort K. Mina vänner talar om påvar, biskopar och gudomliga ordningar som vore det eviga sanningar. Och jag bara ruskar på huvudet. Ändå måste jag fördra både dom på den ena kanten och dom på den andra, t o m se dem som mina kristna syskon.

Men det finns ett villkor, att mina kristna vänner, inklusive jag själv, förstår att själva kärnan i tron ligger i responsen på detta enda, att han gjorde det för oss. Detta enda är nämligen den kristna trons förvandlande kraft, den kraft som ger mig nya ögon.

(Se även nytt inlägg ”Med min glasögon 2” 8 17 Renodlingens dilemma)

Bibelstudium i Vivalla den 22 februari 2017

Är jag bara Gud på nära håll, säger Herren, och inte Gud långt borta? Kan någon gömma sig så väl att inte jag ser honom? säger Herren. Uppfyller inte jag både himmel och jord? säger Herren. (profeten Jeremia kap 23, v 23 f)

Den profet som har haft en dröm, han berättar en dröm, men den som har fått ta emot mitt ord, han förkunnar verkligen mitt ord. Det är skillnad på halm och säd, säger Herren. (profeten Jeremia kap 23:28)

För profeten Jeremia var katastrofen oundviklig, dessutom ett Guds straff. Juda hade avfallit från Gud, hade brutit mot rätt och rättfärdighet. Därför var straffet oundvikligt, predikade Jeremia.

Och det blev som Jeremia profeterat. Folkets ledande skikt deporterades till Babylon. I fyrtio år varade den så kallade babyloniska fångenskapen (587-537 f.Kr).

Versarna ovan ingår i dessa Jeremias domsprofetior mot sitt folk. Det är Gud som förutsätts tala.

För oss idag gäller det att slå bryggan mellan då och nu, en dubbelbrygga faktiskt. Först skall Jeremias då förbindas med evangeliernas Jesus, och sen skall Jesus förbindas med oss.

Jag har funnit att samhällsanalysen är förbindelseledet. I botten på Jeremias ord låg samhällsanalys. Profeten hade sett hur fel det hade blivit i hans eget folk och han inte bara varnade för utan han t o m förutsade följderna. Gjorde inte Jesus på liknande sätt, bara så att hans domar var mer individualiserade. Jesus gav sig på den individuella ondskan främst.

Men vi då, vi som idag kallar oss kristna, vad har vi att komma med? Med Jeremia och Jesus har vi det gemensamt att vi tror på en rättfärdig Gud som verkar både i det stora och det lilla. Gud är inte bara en Gud på nära håll, han finns också långt borta, läste vi. Och det är vår uppgift att veta vad Gud vill, både i det lilla och det stora.

Jeremia mäktade med detta på sin tid. Men vi i den komplicerade värld som är vår, förmår vi se vad som sker i det som synes ske? Kan vi avgöra vad som Gud prisar och vad Gud fördömer?

Blir inte våra tankar och våra ord lika de falska profeternas. De drömde att det inte var så illa ställt och de profeterade att babylonierna skulle skona Guds folk. De inte bara drömde, de omtolkade sina drömmar till profetior från Gud. Hur skall vi undvika att det blir med oss som med de falska profeterna?

Jag ser bara en väg. Och det är att omtolka profetian i Jesu anda, att kristna profetian med andra ord. Guds anspråk är att sanningen skall fram, att det är Guds ord som profeteras. Eller som det står ”men den som fått ta emot mitt ord, han förkunnar verkligen mitt ord” (Jer 23:28)

Hur skall det gå till? Genom att vi anknyter till Johannesevangeliets budskap att Ordet är Jesus, att Ordet blev kött i Jesus (prologen Joh 1). Det betyder att vi försöker förstå verkligheten utifrån Jesus.

I själva verket är detta det kristna huvudspåret, att vår samhällsanalys sker utifrån vår förståelse av Ordet/Jesus. Nu är varken Du eller jag några profeter, inte heller några Jesusgestalter. Men vi älskar Jesus och på den grunden är vi satta att förstå vår omgivning. Det är vårt bidrag till samhällsanalysen.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon 2”, 7 17 Integrerad religion ingen privatsak)

Bibelstudium i Vivalla den 15 februari 2017

Jag (Paulus) vill lära känna Kristus och kraften från hans uppståndelse och dela hans lidanden, genom att bli lik honom i en död som hans – kanske jag då kan nå fram till uppståndelsen från de döda. (Paulus brev till Filipperna kap 3 v 10 f)

Paulus ”bar bojor” (Fil 1:7), det betyder att han satt i fängelse. För vilken gång i ordningen vet vi inte. Bara att martyrdöden hotade (Fil 1:19-26). Det var alltså allvar. Livet stod på spel.

I det läget vet han en sak; att han kastar allt på sophögen för att vinna Kristus. Han vill inget högre än att leva i honom och få del av den rättfärdighet som kommer av tron. (Fil 3: 8 f)

Vad är allt detta annat än tro, så säg? Ändå skriver Paulus som han gör i texten ovan. Han hoppas mer än vet. Han hoppas att hans liv skall bli så likt Kristi liv att han får del av det Kristus fick uppleva. Paulus konstaterar inte att han äger del i detta Kristi liv, men han hoppas att få del i det. Inte ens uppståndelsen ter sig säker för honom. Kanske kan han få del av uppståndelsen, skriver han.

Glöm inte att det är en man som är dödshotad som skriver detta, inte en man som avstängd från livets mångahanda sitter för sig själv och författar trosläror som skall vara grundfundament för den framtida kristna kyrkan. Här är det verkligheten som talar.

När verkligheten talar finns det inte längre några självklarheter. Det är inte självklart att den egna tron håller, inte självklart att man skall orka i bokstavlig mening följa Jesus efter. Inte självklart att som Kristus få uppstå från de döda. Ingenting tar Paulus för givet. Det är bara ett som står fast, att Paulus ger allt för att få vara en Jesu lärjunge. Annat blir ett intet för detta enda, att hålla sig till Kristus.

Ingen kan väl förneka att Paulus i sitt utsatta läge, tror. Det lär också vara svårt att förneka att det gungar i hans inre. Han vet ju inte om tron håller.

Så var det för Paulus och så lär det vara också för oss vi som liksom Paulus kastar oss på Kristus i hopp om att han och endast han kan hjälpa. Vi lär få leva i tro snarare än i vetande.

Detta till skillnad från alla kristna som hävdar trons sanning på samma sätt som man konstaterar att nio gånger nio är åttioett. För dessa kristna är tron inte ett hopp utan en metafysisk sanning (=en tänkt sanning) jämförbar med naturvetenskapliga sanningar. Det är som det står i bibeln kort och gott och inget behöver tillfogas.

Nu kan varken du eller jag som tror utan att veta några självklara troshelgon.

De verkliga helgonen är alla på olika sätt prövade kristna som lever med livshot över sig, eller i olidlig smärta, men trots detta inte släpper taget om sin tro.

Själv talar jag ogärna om helgon. Men gör jag det formulerar jag min mening i följande ord: Att klänga sig fast vid Kristus vad som än händer är det närmaste ett helgon en människa kan komma. Detta oavsett om tron sviktar.

(Se även nytt inlägg ”2 Med mina glasögon”, 6 17 Opinionens herravälde)

Bibelstudium i Vivalla den 8 februari 2017

Men jag spanar efter Herren, jag väntar på Gud, min räddare: min Gud skall höra mig. Triumfera inte, du min fiende! Jag har fallit men reser mig igen, jag sitter i mörker, men Herren är mitt ljus. (profeten Mika kap 7 v 7 f)

Bibelordet ovan är hämtat från Mika, en profet som verkade i Juda på 700-talet före Kristus. Det är ett infogat ord. Så är det ofta i bibeln. Till profetiorna i Mika har fogats ord som ansetts höra samman med just Mika och därför lagts till denna profetbok. (Om detta se Mika not 1:1 i Bibel 2000.)

Bibeln består till stor del av sådana infogningar, infogningar och tillfogningar som tillsammans med annat material så småningom blev till Gamla testamentet och i slutändan till det Nya.

För min del är det en märklig insikt. Om det hade varit möjligt att foga ytterligare till bibeln hade jag kunnat lägga till ett vittnesbörd som i sak var lik Mikas. Eller vem det nu var som ursprungligen sade det som är dagens textord.

Då var det ett fientligt folk (i texten benämnd fienden) som hånfullt och triumferande sade: ”Var är Herren din Gud?” (Mika 7:10 b). I dag möts jag av människor som rycker på axeln inför textens tal om Gud som ”min räddare”. Det är andra räddare man söker. Och det är de som rycker på axeln som har opinionen i ryggen, inte jag. Dessutom tiger faktiskt Gud. Det tycks inte finnas något stöd från ovan att hämta.

Precis så var det igår och precis så är det idag. Men tro inte jag lika lite som textens sagesman ger mig trots att jag tvingas tala för döva öron. Om ni tillåter att jag parafraserar texten uttrycker jag vad jag känner med följande ord: Hur det än ser ut hoppas jag på Herren. Nog är det jag och de mina som tvingas sitta i mörkret inte de andra. De har ljuset på sig och opinionen med sig. Men Herren är mitt ljus.

Skillnaden mellan bibelordets då och mitt eget nu är det yttre läget. Då var fienden ett främmande folk som hånade och hotade (se not 7:10 i Bibel 2000). Då var det vapen med i spelet. I dag är det en andarnas kamp.

Men det ena är inte så olikt det andra. Andarnas kamp resulterar oundvikligen i praktisk politik. Och i den praktiska politiken krävs hårda tag, i slutändan både våld och vapen.

Vad beror då min optimism på? Hur kan jag spana efter Herren och vänta på en Gud som tycks tiga? Det beror på att jag är en helhjärtad anhängare av den till bibeln avgörande tillfogningen, tillfogningen av berättelserna om Jesus. Till dessa berättelser hör alla de kommentarer som i den första kristna kyrkan gjordes till Jesu livsverk. Jag tänker främst på aposteln Paulus utläggningar. Dennes utläggningar av Jesu seger i förlusten, av korset som blev till segertecknet, vänder upp och ned på det mesta.

I förlängningen av dagens text sägs det om det främmande folk som hånar och hotar, att de en dag skall ”höljas med skam”. Textens jag ”skall se på när hon trampas ner som smuts på gatan”. (Mika 7:10)

Så kan man uttrycka det innan bibelns avgörande tillfogning kom till, den om Jesus. Men det känns svårt att ta dessa ord i sin mun med Jesus för ögonen.

(Se även ”2 Med mina glasögon”, 5 17 de skamlösa)

Bibelstudium i Vivalla den 1 februari 2017

1Tacka Herren, ty han är god, evigt varar hans nåd. 2Så skall de befriade säga, de som Herren befriat ur nöden 3och som han har hämtat hem från alla länder, från öster och väster, norr och söder…

25Han befallde, och en storm blåste upp, som fick vågorna att gå höga. 26De kastades mot himlen och mot djupen, modet svek dem i faran. 27De vinglade och raglade som druckna, deras färdighet var till ingen nytta. 28Då ropade de till Herren i sin nöd, och han förde dem ut ur deras trångmål. 29Han stillade stormen, och vågorna tystnade. (från Psaltaren 107)

Man kan tänka sig, skriver Helmer Ringgren i sin psaltarkommentar, att psalm 107 en gång sjungits då man samlats för att tacka Gud för hans ingripanden. Olika grupper med skilda saker att tacka för fick träda fram. Så kanske det var, blir min kommentar på detta.

Vad jag förstår gör kristna i Mellanöstern fortfarande detsamma. De låter Gud vara ansvarig för att stormen blåser upp och ”vågorna går höga” samtidigt som de tackar samme Gud för att han låtit dem komma välbehållna ur stormens inferno.

Men det gör inte vi i ett avkristnat västerland. De flesta av oss ser varken Gud som upphov till stormen eller ropar till Herren i vår nöd. Ropet till Herren har avkristningen tagit ifrån oss.

Detta att en ser Gud i det som sker och den andra inte, är den stora skillnaden. En skillnad som gör att de kristna i Mellanöstern inte enbart beskådar vårt välstånd med förundran utan också betänkligt skakar sina huvuden. Att leva utan Gud är för dem otänkbart.

Och har de inte rätt i detta?! Att som vi fästa tillvaron vid ett här och nu och utanför detta här och nu skåda in i ett intet, kan inte vara den slutliga visheten. Vi behöver Gud, kan inte leva utan en yttersta mening. Att tilldela nuet all mening kan i längden inte leda rätt.

Detta betyder inte att vi behöver sjunga lovsång på sätt som psalmisten. Vi upplysta västerlänningar har blivit så medvetna om tillvarons vedervärdigheter och slumpens triumfer att detta för oss vanligen känns omöjligt.

Men vi har Kristus, han som vände upp och ner på det mesta. Kristi väg var lidandets och offrets väg. Nödvändigheten tvingade honom till detta offer, kärlekens nödvändighet. Han offrade sig i vördnad för Gud och i kärlek till medmänniskor. Det är alltså inte endast hälsa och framgång som kan förbindas med Gud. Även lidandet kan stå i Guds tjänst. Och vem vet, kanske till och med olyckan av Gud kan vändas till godo.

Gång på gång återkommer i psalmen refrängen ”Tacka Herren, ty han är god, evigt varar hans nåd”. Troligen var det ett gemensamt rop från den församlade festskaran som svar på alla välgärningar som Herren utfört, dessa som sammanfattas i följande ord i psalmen ”Då ropade de till Herren i sin nöd, och han räddade dem ur deras trångmål” (Ps 107: 6)

Kan vi stämma in i att ”Gud räddade dem ur deras trångmål”? Kanske inte alla gånger. Det går lättare om vi när nöden fortfarande ansätter oss, byter ut ”räddade” mot ”skall rädda”. Detta desto hellre som vi har Jesu offergärning för ögonen. Slutet för Jesus var ju inte död utan uppståndelse. Dessutom är det ingen ordning på tempus i hebreiskan. Man vet inte alltid om ett verb uttrycker dåtid, nutid eller framtid. Både då, nu och framtid är inneslutet i Guds försyn.

(Se även ”2 Med mina glasögon”, 4/17 Trump ögonöppnare)

Bibelstudium i Vivalla den 25 januari 2017

5Ty liksom vi har fått en riklig del av Kristi lidanden får vi också riklig tröst genom Kristus. 6Har vi det svårt är det för er tröst och frälsning. Blir vi tröstade är det för att ni skall få den tröst som hjälper er att bära samma lidanden som vi själva. 7Vi har ett fast hopp när det gäller er; vi vet att liksom ni delar lidandena med oss, delar ni också trösten. (Paulus 2 brev till korinthierna kapitel 1 v 5 f)

Kristen tro i funktion ter sig som en kedjereaktion mellan människor som står i beroendeförhållande till varandra. Åtminstone ser Paulus det så och då alldeles särskilt i hans andra brev till Korinthierna. Han tycks tänka sig att kristen tro tar sig uttryck i en kedja av Kristuslidanden som övergår i tröst genom Kristus. Fortsättningen får vi tänka oss. Kedjereaktionen går vidare i nytt lidande som går över i ny tröst och från trösten till nytt lidande i ständigt nya upprepningar.

Kedjereaktionen lidande – tröst förutsätter människor som lever nära varandra. De kristna kan liknas vid en familj där glädje- och sorgeämnen delas av alla. Lider en, lider alla, får en tröst blir alla tröstade.

Men det är mer än familjegemenskap som förutsätts. Paulus lidanden är till för att korinthierna skall bli tröstade, står det. Lidandet är således inget vanligt lidande, något som smärtar och gör illa. Lidandet ses som en positiv kraft som kommer andra till del.

Nu till nästa steg i denna utläggning. Några kapitel efter textorden ovan skriver Paulus.

Detta har sitt upphov i Gud, som har försonat oss med sig genom Kristus och ställt mig i försoningens tjänst. Ty Gud försonade hela världen med sig genom Kristus: han ställde inte människorna till svars för deras överträdelser, och han anförtrodde mig budskapet om denna försoning. (2 Kor 5:18 f)

Vad han menar är att kedjereaktionen lidande/tröst som vi ovan fördjupade oss i inleddes med Kristus och hans lidande. Detta lidande skedde för att vi skulle slippa plågas. Det som rätteligen skulle ha drabbat oss drabbade Kristus. Gud lät honom ta vår skuld. I stället för lidande fick vi tröst.

Denna den kristna trons själva kärna att vår välgång inte är självförtjänt, utan beror på Gud som lät Jesus ta konsekvenserna av vår skuld, tycks oändligt svår att ta till sig. Det är inte många som fattar att kristen tro är en nådesreligion, inte en prestationsreligion, att vår frälsning beror av Kristi offer, inte egen förträfflighet. Inte många fattar att ”nåd” är eller borde vara själva kärnordet i den kristna tron.

Men var kommer då ansvaret in för en kristen? Är det verkligen meningen att hon bara skall sitta och ta emot.

Förvisso inte. Den kristnes ansvar är att ta vara på den gåva hon fått i och med Kristi försoningsgärning. Och att ta vara på denna gåva är att föra den vidare.

Den nåd som frälsningen vilar på, den gåva en kristen fått ta emot är att likna vid en andlig kraftresurs. En kristen får kraft att gå in i eget ”lidande” för att andra skall slippa. Och i och med det är kedjereaktionen igång. Nåd föder lidande och lidande föder nåd i en oupphörlig följd.

Att detta sätt att se på kristen tro inte är något som Paulus uppfunnit visar bland annat förlåtelseorden i Herrens bön. ”och förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss”. Här antyds t o m att hela frälsningsprocessen går om intet om vi inte förlåter dem som står i skuld till oss. Överfört på försoningstänkandet; om vi inte för försoningen vidare genom att fritt och för intet öppna dörrarna för andra går allt i stå.

(Se även nytt inlägg ”2 Med mina glasögon” 3 17 ”I Sverige hälsar man på varandra. Man tar både kvinnor och män i handen”)

Bibelstudium i Vivalla 18 januari 2017

Men Hjälparen, den heliga anden som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära er allt och påminna er om allt som jag har sagt er. (Joh 14:26)

Har ni hört talas om parakleten? Parakleten är Johannesevangeliets namn på den helige Ande. På svenska kallas hen Hjälparen Uppgiften är som ordet säger, att hjälpa till.

Hjälpa till med vad? Hjälpa till att aktualisera Jesus för Jesusanhängarna i tider som komma skulle. Ett av bibelorden som tydliggör detta är ovan anförda Joh 14:26.

Denna Andens aktualiserande funktion i tider med nya förutsättningar, nya bekymmer och nya tankebanor är nödvändig att ha med i beräkningen. Detta till och med i bibelstudiet. Ta kapitel fem i Johannesevangeliet som exempel. Detta kapitel börjar med en berättelse, berättelsen om hur Jesus botar en sjuk man vid Betesda. Sen håller Jesus monolog hela kapitlet ut.

Men hur talar han? Avgjort inte som han gör i de synoptiska evangelierna (Matteus, Markus, Lukas). Det är ett resonemang som hör hemma i ett senare sammanhang. Mera precist i ett där platsens judar hade gett de lokala Jesusanhängarna med deras upphöjande av Jesus kalla handen och dessutom klart demonstrerat detta.

Trots de annorlunda tongångarna låter sig Jesus ändå kännas igen. Om inte i ordvalet så innehållsmässigt befinner sig Jesusmonologen i samklang med vad vi känner igen från Jesus. Språket och situationen skiljer sig från det som vi vant oss vid att förbinda med Jesus, men andemeningen stämmer väl överens med det Jesus brukade vilja ha sagt.

Många gånger har jag i min förkunnelse som varit baserad på texter från Johannesevangeliet, observerat detta. I sådana sammanhang har jag talat om att Johannesevangeliet på ett märkligt sätt är dubbelexponerat. Det återger då och senare på en och samma gång.

Idag föredrar jag att i stället tala om Parakletens /Jesus ingripande. Parakleten, den Helige Ande låter Jesus på ett trovärdigt sätt tala i nya sammanhang. Och denne paraklet/Jesus inte bara förstår den historiske Jesus, han begriper honom helt och fullt.

Detta för över på mig och er och på parakleten/Jesus roll i våra liv. För vi tror väl inte att parakleten hade gjort sitt när nittiotalet ändat och ett nytt århundrade tog sin början?

I själva verket är parakleten/Jesus vår möjlighet att leva vidare som de kristusanhängare vi bekänner oss vara.

Detta har vi svårt att ta till oss. Bibelns ord som det står där räcker. Men faran är att vi låser oss i bibliska formuleringar. De blir som åsiktsbastioner eller som sanningens pansar. Att innanför bastionen och innanför pansaret finns människor, du och jag, som bastionen och pansaret till trots, har levande och självständigt fungerande hjärtan. Och att pansaret ofta har ett att säga, hjärtat ett annat.

Och att det alltid är hjärtat som har avgörandet i sin hand. Hjärtat styr och bastionen och pansaret är hjärtats redskap.

Hur många exempel har jag inte på detta. Oomvända hjärtan slåss med trons pansar och allt blir fel. Fel på grund av det oomvända hjärtat. Därför fullkomligt skriker kristenheten av idag efter parakleten/Jesu hjälp. Det betyder Parakleten/Jesus som tar sin boning i mitt och andras hjärta och hjälper oss att leva Jesuslivet idag. Till hjärtat skall nämligen Jesus. Det är där han hör hemma.

(Se även ”2 Med mina glasögon” 2/17 Kan man vara ateist?)

Bibelstudium i Vivalla den 11 januari 2017

Jag är Herren, din Gud, Israels Helige är den som räddar dig. Jag lämnar Egypten som lösen för dig, jag ger Kush och Seba i utbyte. Du är dyrbar för mig, jag ärar och älskar dig. Därför ger jag människor i utbyte mot dig, andra folk som betalning för ditt liv. (profeten Jesaja kap 43 v 3 f)

Det vimlar av profeter och har alltid gjort det. Dagens profeter spår framtiden genom prognoser och antaganden. De bygger på vad de ser, vad de tror och vad de kan. De är i sin hantering långt ifrån originella. Som de gör har alltid gjorts, de bibliska profeterna inte undantagna.

Nog var de förstås något speciellt med profeterna i det Heliga landet på femhundratalet före Kristus, med fångenskap, fördrivningar och med ett samhälle i fritt fall. Att mitt i upplösningen profetera om en ny storhetstid var sannerligen inte förankrat i vad som kan påstås vara rimligt. Men det oaktat var det just det som femhundratalets profeter gjorde. Det tydligaste exemplet på detta hämtar vi från profeten Jesaja, detta från bokens fyrtionde kapitel och framåt. Bibelversarna ovan är hämtade från detta sammanhang.

Vad är det då Jesaja utgår från? Från ett enda; övertygelsen att Israel är ett av Gud utvalt folk och att denna utväljelse omöjligen kan leda till folkets totala fördrivning och därmed assimilering med andra folk. Omöjligen kan Gud tillåta att det utvalda folket utplånas som sammanhållen folkgemenskap.

Vad är det då han säger? Jo Jesaja utgår från något slags jämviktstänkande. Det Israel får när det blir räddat skall tas från någon annan, i det här fallet Egypten, Kush och Seba. Israels existens säkras genom andras undergång.

Vi kristna säger inför det moraliskt tveksamma i detta; profetian pekar framåt. Den är inte slutgiltigt uppfylld när Israel återfår sitt rike och det går illa för Egypten, Kush och Seba. Profetian har mer att ge.

Detta mer är Kristus. Och det märkliga med denne Kristus i just Jesajaprofetians sammanhang är hans dubbla ställning. Å ena sidan representerar Kristus som den av Gud utvalde och smorde, landet Israel. Han står i sin person för löftesfolket som detta folk innerst inne är menat. Detta genom att göra tvärtom. Istället för att använda sin särställning för att sätta sig på folk använder han den för att lyfta upp dem.

Å andra sidan representerar Kristus textens Egypten, Kush och Seba. Dessa länder skulle enligt profetian tvingas offra sin välgång för Israels skull. På motsvarande sätt fick Kristus offra sig för vår skull. I slutändan fick han ge allt. Det skedde genom hans död på korset.

Ett är säkert, han gjorde det för vår skull. Allt i hela hans liv skedde för vår skull. Han gav av sitt för att vi skulle få. I utbyte mot Kristus fick vi liv.

I och med detta fick dagens profetia sin slutgiltiga fullbordan. Av det som i utgångsläget tedde sig som något omoraliskt, att Egypten, Kush och Seba skulle få lida för Israels skull, blev till Jesu offer för vår skull.

Min tolkning kan tyckas långsökt och är det också. Läser man vidare i Jesajaboken blir parallellerna mellan Israel och den lidande Kristus visserligen tydligare. Men min utläggning är detta oaktat en avancerad trostolkning. För att förena Gamla testamentet med det Nya är en sådan trostolkning nödvändig inte bara här utan i alla de sammanhang. Låter man dessutom Kristus bli hela bibelns kärna och stjärna är långt gången trostolkning oundviklig.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon 17” 1 17 Det mesta är egentligen förkunnelse)

Bibelstudium i Vivalla den 4 januari 2017

1Om det alltså finns tröst genom Kristus, uppmuntran från kärleken och gemenskap från Anden, om det finns ömhet och medkänsla, 2gör då min glädje fullkomlig genom att visa enighet. Lev i samma kärlek, eniga i tanke och sinnelag, 3fria från självhävdelse och fåfänga. Var ödmjuka och sätt andra högre än er själva. 4Tänk inte bara på ert eget bästa utan också på andras. (Paulus brev till filipperna kap 2 v 1-4)

Jag har vänner som är alldeles betagna i kyrkan med stort K. Flera av dem tycker att den katolska kyrkan äger detta stora K och har följdriktigt blivit katoliker. Men det tycker inte jag. Vad jag längtar efter är att leva i en kristen gemenskap tillsammans med en handfull vänner burna av en gemensam passion för och tro på den uppståndne Kristus. Det är för mig kyrkan med stort K.

Egentligen ligger det inget för människor väsensfrämmande i att låta en trons bild, i det här fallet av Kristus, få representera verkligheten. Inbilla er nämligen inte att en människa försvinner i och med att hon lämnar detta livet. Hon blir efter sin död till en bild hos dem som stod henne nära. Inte en död bild utan en levande, med kraft att påverka. Mina föräldrar påverkar mig fortfarande trots att de dog för många år sedan, den ena gick bort redan 1981 den andra 1991.

På motsvarande sätt är det alltså med Kristus. Denne Kristus har långt efter sin livstid förmågan att påverka såväl enskild som kollektiv. Detta främst i gemenskaper burna av sin passion för Kristus.

Trons bevisning då, skall inte bibelns böcker granskas och bibeltexterna synas? Skall vi inte undersöka historiciteten i berättelserna om Jesus? Skall vi inte lära oss bibelns kärnord utantill så att vi vet att skilja viktigt från oviktigt? Måste vi inte ha förpliktande kyrkoordningar som gör det omöjligt att i demokratisk ordning rösta bort Kristus? Måste vi inte nu och då skilja rätt lära från falsk? Förvisso!

Men denna bevisning är som sagt inte det enda. Det finns också en annan bevisning. Och det är den som Paulus idag anbefaller och som jag söker aktualisera. Paulus säger; pröva hållbarheten i tron genom att leva tillsammans i Jesu anda. Pröva om Andens gemenskap med Kristus, d v s trosföreställningarnas Kristus, leder till generös gemenskap där alla verkar tillsammans utan att tänka på egna fördelar.

För mig står det ena i tjänst hos det andra. Min bibelgranskning handlar nämligen ytterst om om att försöka återuppliva den anda som fått evangelister och brevförfattare att skriva som de skrev och att tolka som de tolkade. Ett så bedrivet bibelarbete bidrar till att den trons Jesus som vi samlas kring framstår så tydligt som det någonsin går.

Tro bara inte att jag är ute efter att försköna trons liv. Jag är lutheran och har av Luther fått lära mig att det hör till det kristna livet att dagligen omvända sig till Kristus. Denna dagliga omvändelse gäller även trosgemenskaper. Även dessa behöver för sin funktion genomgå daglig restaurering. Detta desto hellre i en gemenskap med Kristus som förebild. Som bekant drog denne trashankar och udda människor till sig som ingen annan. Sånt folk var det inte lätt att tas med. Och det har inte blivit lättare med tiden.