( Se även ”Med mina glasögon” 104 När verkligheten sprängde sönder vår humanitet)

Bibelstudium i Vivalla den 2 mars 2016

Håll ständigt trons sköld framför er, med den skall ni få den Ondes alla brinnande pilar att slockna, och grip frälsningens hjälm och Andens svärd, som är Guds ord. Gör det under åkallan och bön, och be i er ande varje stund. (Paulus brev till efesierna kap 6 v 16-18)

      Textorden ovan har kommit att tillhöra den kristna retoriken. Det betyder ytligt tal som nog kan stimulera till kamplust, mer sällan till inträngande insikt i trons väsen. I värsta fall kan textens kampord sättas in i alldeles felaktigt sammanhang och locka till illdåd i religionens namn. Sånt kan ske även i kristna sammanhang.

För att den här texten skall komma på rätt köl behöver några kärnbegrepp ges en bestämd betydelse. Jag tänker på ”trons sköld”, ”Guds ord” och bön i anden (”be i er ande”).

Först något om ”trons sköld”, det betyder, översatt till nutidsspråk, att låta tron bli till människans skydd. Vad är det då för tro som skyddar? Det är en tro där vi litar på den vi tror på. Man kan t o m säga att tro är det samma som att lita på. Vem litar vi då på? Gud naturligtvis, men Gud tydliggjord i Jesus Kristus, evangeliernas Jesus, han vars liv gick ut på att ge sig själv för att vi skulle få del av Gud. Det är inte aggressionernas Messias vi litar på, inte revolutionären med vapen i hand, utan på honom som gav sitt liv i kärlek. Begreppet ”trons sköld” står alltså för något annat än vi i förstone skulle tänka oss.

Sedan kommer vi till ”Guds ord”, i detta sammanhang förbundet med ”Andens svärd”. Här är det lättare att förstå ordvalet. Det Guds ord som efesierbrevets författare anspelar på är varken lagord som vi återfinner i Gamla testamentet eller bibelcitat från Nya. Vad han tänker på är ett direkt tilltal där ordvalet motsvarar situationen och samtidigt uttrycker Guds vilja. Det är ord som motsvarar Herrens tjänares ord i Jesaja 49:2 där denne säger:

Han gjorde min tunga till ett skarpt svärd och gömde mig under sin skyddande hand, han gjorde mig till en vass pil, som han förvarade i sitt koger.

Skarpa ord handlar det alltså om och kompromisslösa, fyllda av kraft, ord som vilar i bibelns budskap och ytterst i evangeliet och i den egenskapen

är skarpare än något tveeggat svärd och tränger så djupt att det skiljer själ och ande, led och märg och blottlägger hjärtats uppsåt och tankar. (Hebr 4:12)

Sådana ord frambringas inte på beställning. Här duger det inte att blint rada upp bibelord och tro att detta duger. Situationen tvingar fram orden och Guds ande ger kraft att säga dem. Ett fåtal gånger i mitt liv har jag själv uttalat sådana gudsord och då alltid spontant. Alla medvetna försök har misslyckats.

En förutsättning för att kunna tala Guds ord med en tunga ”skarpare än något tveeggat svärd” är som efesierbrevets författare förutsätter, ”bön i anden”. Detta betyder inte tungotal eller extas. Förutsättningen är en ständigt pågående gemenskap med Gud. Dagarna i ände pågår dialogen med Kristi Gud. Allt, smått som stort i livet relateras till evangeliet. En aldrig upphörande tankeprocess pågår i den kristnes inre där evangeliets konsekvenser begrundas och analyseras. Ur denna process kan tungan bli till ett skarpt svärd, utan den känns oftast talet om det skarpa svärdet främmande, t o m frånstötande.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”, 103 Ritualmord inför betalande åskådare när Arlas VD fick sparken)

Bibelstudium i Vivalla den 24 februari 2016

Därför skall den som tror sig stå stadigt se till att han inte faller. Era prövningar har inte varit övermänskliga. Gud är trofast och skall inte låta er prövas över förmåga: när han sänder prövningen visar han er också en utväg, så att ni kommer igenom den. ( Paulus första brev till korintierna kap 10 v 12 f)

Dagliga studier över trons villkor och bibelns innehåll. Dagligen en timslång rask promenad så att kroppen får sig en duvning samtidigt som hjärnan får tid att smälta det jag reflekterat över. Det är en del av min verklighet idag.

Samtidigt tränger sig livet utanför på. Då kan jag känna mig som en utomeuropeisk invandrare som inte ständigt kan hänga sin mamma i kjolarna. Jag måste ut för att också träffa andra. Därute flödar intrycken över mig och jag kan inte värja mig. Snart talar jag det nya språket, tänker de nya tankarna och gör som de andra.

Det är till sådana som mig som Paulus talar idag. Han talar om att frestas, i bibelöversättningen prövas. (På Paulus tid användes samma ord för såväl frestelse som prövning.) Men nog var det väl frestelse det var fråga om, frestelse att falla in i samtidens avgudadyrkan ?! För det var avgudadyrkan som hotade de kristna korinthierna.

Men är nutiden avgudadyrkare? Stämmer orden som Paulus senare i samma brev till korinthierna formulerar i följande ord?

Ty denna världens gud har förblindat förståndet hos dem som inte tror, så att de inte ser ljuset från evangeliet om härligheten hos Kristus, Guds avbild. (2 Korinthierbrevet kap 4 v 4)

Den frågan behöver inte bara jag utan alla som kallar sig kristna ställa sig. Ett är då säkert, tro står mot tro inte bara under Paulus tid utan fortfarande. Utan trosföreställningar kan ingen leva. Frågan är inte om man tror utan vad? Frågan kvarstår alltså; är samtiden avgudadyrkare?

Jag vet inte, tror mig bara veta att visst i nutiden håller måttet, annat inte. Visst är grundat i hållbar tro annat i tro som är nedbrytande. Den stora frågan är att skilja det ena från det andra.

Men min tro då och i det här sammanhanget Paulus tro? Vad står den för? Det är en tro på Jesus, men vilken Jesus?

Är det den Jesus som gav oss den nya lagen, rättfärdighetens lag? Man skulle kunna tro det när man läser Bergspredikan. Bergspredikans lag är förvisso rättfärdig. Den tränger bakom allt yttre in i själens innersta med sina absoluta krav på renhet. Inte bara handlingen räknas, förkunnar Jesus, utan också intentionen.

Men det betyder inte att Jesus i första hand är laggivaren, han ville för den delen inte vara det. Jesus visste nämligen att det var omöjligt för en människa av kvinna född att göra rent hus med sitt innersta. Om man till nöds kan hålla det otillåtna ifrån sig på dagen, dyker det upp i nattens drömmar. Och nog kan människan glömma och förlåta, men taggen stannar kvar i vårt inre.

För Jesus är Bergspredikans lag inte ett mål, utan ett medel. Den skall hjälpa oss att finna det vi själva inte äger, försoning och upprättelse. För denna försoning och denna upprättelse kom Jesus till världen. Jesus är mer än allt annat försonaren.

Därför är försoning och upprättelse den kristnes kännetecken, kamp för försoning och upprättelse samtidigt vila i att i Kristus äga den.

(Se även ny sida 102 Mannens känslomässiga fostran har förbisetts genom sekler)

Bibelstudium i Vivalla den 17 februari 2016

När vi nu har en mäktig överstepräst som har stigit upp genom himlarna, Jesus, Guds son, låt oss då hålla fast vid vår bekännelse. Vi har inte en överstepräst som är oförmögen att känna med oss i våra svagheter, utan en som har prövats på alla sätt och varit som vi men utan synd. Låt oss därför frimodigt träda fram till nådens tron för att få förbarmande och nåd i den stund då vi behöver hjälp. (Hebreerbrevet kap 4 v 14-16)

Först en konstig fråga för att du skall komma in i mina tankegångar. Förmodligen har du någon du tycker speciellt mycket om. Är det henne du tycker om, eller är det den bild av henne som finns i ditt inre, du gillar? Självklart både henne och bilden i ditt inre. De båda hör ihop. Bilden behövs för att förtydliga verkligheten.

Så är det med det mesta. Verkligheten behöver bilden. Vi är ju inga maskiner som enbart registrerar yttre fakta.

Verkligheten är som den är. Själv är jag en och åttio lång och sen min ungdom väger jag åttio kilo. Det är kalla fakta. Bilden av mig kan däremot diskuteras. En del tycker jag är långrandig som predikant, andra spetsar öronen och tar in varje ord jag säger. En del ansåg att jag var en bra ledare i Mikaels församling, andra tyckte jag var släpphänt. För att du skall kunna ta ställning i frågan behöver du ha tillgång till både verklighet och bild.

Som det är med mig är det också med Jesus. Också för honom gäller att verkligheten behöver bilden för att vi skall förstå honom.

Hebreerbrevets författare hade sin bild klar. Bakom människan Jesus ”som varit som vi” och som hade ett känsloliv som vi och som prövats som vi, såg han för sitt inre öga översteprästen som offrat sig för oss och sedan stigit upp till himlen och talar väl för oss inför Fadern.

Hebreerbrevets författare såg alltså både ock. Han såg den jordiske Jesus men också den gudomlige Kristus i den himmelske översteprästens gestalt. Framför allt såg han att Jesus Kristus var och är människans frälsare. Verkligheten och bilden hade för honom smält samman i Översteprästen som stigit upp genom himlarna.

Du behöver inte köpa Hebreerbrevets författares bild av sin frälsare för att kalla dig kristen. Förmodligen kan du inte heller göra det. Vi i vår kulturkrets är alltför främmande för såväl offerterminologi som offertänkande för att kunna göra det. Men i någon mening behöver du ändå vara med på dennes spår för att kunna kalla dig kristen.

Det spåret börjar redan här och nu i synen på dig själv och din omgivning. Du behöver se att du själv och människorna omkring dig är mer är kött och blod och medvetande. Du och de andra har dessutom ett omätbart värde. Detta värde har du mätt upp utifrån din bild av verkligheten.

Kristen tro är en fortsättning på denna, låt oss kalla den värdelinje och det med en alldeles speciell förlängning. Den förlängningen stavas Jesus Kristus. Med honom följer inte enbart att vi förs in i bibelns och den bibliska historiens sammanhang. Mer än annat profileras vår livssyn.

Vi tar ”här- och nu-livet” på allvar. Humaniteten tränger för den Kristustroende in i hennes innersta porer. Med det följer förkrosselse. Vi märker vår egen bortvändhet från våra medmänniskor. Vi kvider av skuld och blickar uppåt. Där uppe ser vi i en inre bild översteprästen som talar väl för oss. Så väl att vi frimodigt vågar vandra vidare.

(Se också ”Med mina glasögon”, 101 Åsiktsflödet)

Bibelstudium i Vivalla den 10 februari 2016

Att be så är riktigt och behagar Gud, vår frälsare, som vill att alla människor skall räddas och komma till insikt om sanningen. Gud är en, och en är förmedlaren mellan Gud och människor, människan Kristus Jesus, som gav sig själv till lösen för alla, vittnesbördet när tiden var inne, (Paulus första brev till Timotheos kap 2 v 3-6)

Många kristna förbinder Nya testamentet med det fullkomliga. I denna bok om Jesus är varje ord heligt, varje bokstav inspirerad av den Helige Ande.

Sant är att Jesus är centralgestalten i Nya testamentet. Sant är också att denne Jesus på ett unikt sätt skildras, uttolkas och förstås i denna bok. Men det betyder inte att allt i detta Nya testamente är en Jesusutläggning. Där finns också annat som med bästa vilja inte kan förbindas med Jesus.

I en av Nya testamentets skrifter, 1 Timotheosbrevet, blir detta särskilt tydligt. 1 Timotheosbrevet är ett sent Paulusbrev, troligen skrivet i Paulus namn av en lärjunge till aposteln. Där formuleras övertygande, t o m slutgiltigt, trons svar på vem Jesus är. Samtidigt finns där utläggningar som alls inte har med Jesus att skaffa.

Jesus står för sanningen, står det i texten ovan, han förmedlar kontakten mellan Gud och människor och han gav sig själv till lösen för alla. Detta är själva kvintessen i Nya testamentet. Vad annat handlar väl tron om än detta enda att Jesus gav sig själv för att vi skulle finna Gud.

Nu har det förstås sina sidor med fasta och tydliga formuleringar i trosfrågor när den egna ingången avgör mottagandet. Skall sanningen fram har dagens religiositet inte mycket till övers för tanken att någon gör det jag borde göra, eller förmedlar en kunskap om Gud som inte behöver förmedlas. Jag äger ju sanningen i mig själv .

Så långt jag förstår är det först den som kommit Jesus nära som kan ta till sig orden i 1 Tim 2:3-6. Själva livet i Kristus är ju en enda stor bekräftelse på sanningen i att han äger det vi inte har.

Så långt det gudomliga i 1 Timotheosbrevet. Nu till detta andra i brevet som mer vittnar om tidens allmänreligiositet än om Jesus. Detta andra står i direkt anslutning till de här citerade orden om Jesu frälsningsgärning. Här chikaneras kvinnor i tidens stil. De skall tiga och låta sig undervisas eftersom det inte var ”Adam som lockades utan kvinnan som lät sig lockas och förleddes till överträdelse”. Dessutom skapades Adam före Eva och skall därför står över henne. (1 Tim 2:11-14)

För mig är det uppenbart att detta tal inte kan föras tillbaka till Jesus. Han yttrar sig aldrig på ett sådant sätt om kvinnor. Därför är det för mig oproblematiskt att lägga dessa ord åt sidan. Jag kan ge dem historisks betydelse men ej religiös.

Summan av mitt resonemang blir att Nya testamentets storhet står att finna i berättelserna om och uttolkningen av Jesu liv. I detta finns det för kristen tro utvecklingsbara. Allt annat som står i denna bok skall visserligen läsas noggrant. Oftast finns där sådant som vid närmare läsning kan infogas i en tro vars utgångspunkt är just Jesus Kristus. Dessutom kan detta andra ge Jesustron samtidsfärg och vidga förståelsen för en tid som inte är vår. Men det får inte störa bilden av Jesus som försonaren och upprättaren.

(Se även ”Med mina glasögon”, 100 Lavinen gick i Köln (3 febr 2016)

Bibelstudium i Vivalla den 4 februari 2016

Men vem kan uthärda dagen då han kommer? Vem kan bestå när han visar sig? Han är som smältarens eld, som tvättarnas lut, 3han sätter sig ner likt den som smälter och renar silver. Han skall rena leviterna och luttra dem som guld och silver, så att de kan bära fram offergåvor åt Herren på det rätta sättet. (Profeten Malaki kap 3: 2 f)

Avvärj eller ta vara på, så säger jag till mig själv när jag läser bibeln. Profeten Malaki, en kort bibelbok i Gamla testamentet på fyra kapitel är ett bra åskådningsexempel på det nödvändiga i detta. Avvärja är nämligen det första man tvingas göra vid läsning av den boken. Hårresande är nämligen profetens påståenden särskilt i inledningen. Jag älskade Jakob, låter profeten Gud säga, men jag hatade Esau. Följdriktigt hatade Gud också grannfolket Edom, vars stamfader var just Esau. För evigt skall Gud vredgas på detta folk, tillägger profeten.

Avvärjningen är i det här fallet enkel. Det är bara att gå till Jesus. Nog kunde Jesus gå hårt åt människor. Men hela folk fördömde han aldrig. Som Jesuslärjunge ignorerar jag därför utsagorna om Guds påstådda vrede mot Israels grannfolk Edom eller omtolkar dem. Detta när jag läser bibeln i uppbyggligt syfte. Studerar jag bibeln av annat skäl blir läget ett annat. Jag befästes i min kunskap om att Israel och Edom under gammaltestamentlig tid var dödsfiender.

Hur har då profeten Malaki med sitt inledande hatbudskap kunnat beredas plats i bibeln? Därför att bibeln till allt annat också är en historisk skrift som speglar sin tids värderingar. Dessutom att profeten Malakis sätt att se är typiskt för en gammaltestamentlig hållning. Slutligen, och det för mig avgörande, är att Jesus höll bibelboken Malaki för helig skrift samtidigt som han inte tvekade att omtolka den.

Så till texten ovan som inte handlar om hat utan om hur Gud renar sitt avfallna folk. Här duger det inte att avvärja utan att som Jesus ta vara på. Jesus tog enligt evangelierna vara på genom att låta Johannes döparen vara den domspredikant som fick vara Guds redskap när profetian om smältarens eld, och tvättarnas lut uppfylldes (Matteus 11:10 med par).

Men profetian är långt ifrån tömd i och med detta. Har ni tänkt på att prövningar och förluster kan ha en renande och upprättande funktion? Detta inte enbart i religiösa sammanhang. Tror inte ni som jag att det bästa som kunde hända med fackförbundet Kommunal var Aftonbladets avslöjanden. Först den offentliga skammen kunde få fackföreningspamparna att ändra färdriktning.

 Väckelsepredikanten Emil Gustafson (1862-1900) gick så långt att han påstod att lidanden och umbäranden var den enda vägen till Gud. Jag vet inte hur många gånger han i sina Samlade skrifter citerar just Malaki kap 3:2 f.

Själv är jag inte lika säker som Emil Gustafson. Men de som känner mig vet att jag alltid knäpper händerna när jag möter en framgångsrik människa. Innehållet i bönen är alltid densamma; bevara honom/henne från att bli fördärvad inifrån av sin framgång. När Niklas Strömstedt bekände att han bekämpade storhetsvansinnet inom sig, blev jag varm inombords. Äntligen en som sett faran.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”, 99 ”Det är så pinsamt”, sa socialförsäkringsministern)

Bibelstudium i Vivalla den 27 januari 2016

Vattnet slöt sig om min strupe, djupet fångade mig. Sjögräs snärjdes kring mitt huvud där nere vid bergens rötter. Jag sjönk till det land vars portar skulle reglas bakom mig för evigt.Men du gav mig liv,o Herre, min Gud, och förde mig upp ur graven.(Jona 2:6-7)

Det är lätt att ta död på Jona bok. Ni vet berättelsen om profeten Jona som försökte fly från Gud och hamnade i den stora fiskens buk. Men som kastades upp och så småningom hamnade i Nineve, där han på Guds uppdrag predikade stadens undergång. Men Nineves kung lyssnade och bättrade sig och stadens skonades. Varpå Jona drabbade samman med Gud, missnöjd över att Gud inte gjort som han lovat. Den korta boken slutar med en uppgörelse mellan Gud och Jona vid ett kurbitsträd utanför staden. Syftet med Jona bok är att ställa Jonas oförsonlighet mot Guds barmhärtighet.

Som sagt, det är lätt att ta död på Jona bok. Det är bara att säga att det här är en saga och sen inte bry sig. Men då missar man att den uppbyggliga berättelsen vittnar om Guds oberäkneliga men äkta kärlek.

Mer än annat missar man att i Jona bok är inmängd en psalm av annan karaktär än övrigt i boken. I denna vittnar en psalmist om sin dödsångest. Realismen är där hundraprocentig. De bilder som används är nödvändiga för att ångestens fruktansvärda sanning skall bli så tydlig som det någonsin går. Texten ovan är ett utdrag ur denna psalm.

Det svåra i ångest är att hoppet har slocknat. Allt är insnärjt i varandra, allt är mörker, allt är bottenlös förtvivlan och dödsångest.

Varför skall det behöva vara så? Hur kan Gud tillåta? Varför detta slumpmässiga lidande bland människor som till synes inget ont gjort?

Något rationellt svar ges inte. Allra minst ges något i Jona bok. Här finns i den berättande delen i framställningen inget svar på varför det skuggande kurbitsträdet behövde vissna just när Jona behövde dess skugga, eller varför solen behövde bränna Jonas huvud så att denne så när svimmade. Inget svar på allt som till synes av en slump drabbar den oskyldige och som inte kan härledas till någon annan än Gud. Bara påståendet att Gud bryr sig, att Gud mer än annat bryr sig om den stora staden Nineve som det tar tre dagar att vandra igenom och som har 120000 invånare som inte ens kan ”skilja på höger och vänster” (tre dagar i en stad på 120000, det borde ha räckt med tre timmar).

Nej inte bara detta, det finns något ytterligare i Jona bok som det inte duger att gå förbi. I psalmen som nödtorftigt är kopplad till den övriga framställningen, men som är något alldeles för sig, slutar inte allt i elände. Psalmen ändar i följande lovsång där följande ord utgör själva höjdpunkten; ”Men du gav mig liv, o Herre, och förde mig upp ur graven”.

Därmed har den äkta religiositetens själva adelsmärke satts på denna märkliga berättelse som är ett mellanting mellan saga och sannskildring, liksom på den i realiteten fristående ångestskildringen som är infogad i denna. Detta adelsmärke är hoppet, det förverkligade hoppet och det ännu oförverkligade, hoppet att Gud räddar, Gud frälsar.

För min del måst Jona bok kopplas för att jag skall våga ta detta hopp på allvar. Jona bok måste kopplas till bibeln samt ytterst till frälsningsgärningen i Kristus. Själv tar jag Jona bok på allvar först när jag ser dess samband med frälsningsgärningen i Kristus.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”, 98 Spåren av Gud)

Bibelstudium i Vivalla den 20 januari 2016

I honom och genom hans blod har vi friköpts och fått förlåtelse för våra överträdelser – så rik är den nåd med vilken Gud har låtit all vishet och klokhet flöda över oss. Och han har yppat sin viljas hemlighet för oss, det beslut om Kristus som han hade fattat från början och som skulle genomföras när tiden var inne: att sammanfatta allting i Kristus, allt i himlen och på jorden. (Paulus brev till efesierna kap 1 v 7-10)

Det ena läggs till det andra i en oupphörligt pågående ström av tankar, händelser och upplevelser. Samtidigt pågår sovring och lagring i det vi kallar minnet. Både det ena och det andra lika nödvändiga för att vi skall kunna orientera oss. Men observera, det måste vara kvalité på såväl sovring som lagring. Om inte blir vår upplevelse av omgivningen en enda stor vanföreställning.

Få har tänkt på att det förhåller sig på motsvarande sätt i bibelns värld. En sak är det bakomliggande händelseförloppet i bibelns skildringar, en annan sovringen och lagringen av det skedda.

Skall sanningen fram kommer vi aldrig åt det mest ursprungliga. Det var ju inte precis nu som det begav sig med Abraham, Mose, profeterna och Jesus. Vi är hänvisade till sovrat och lagrat material. Frågan är om det är kvalité på sovringen och lagringen, eller om det mesta vilar på en vanföreställning.

Dagens text är ett paradexempel på vad sovring och lagring kan leda till. Paradexempel därför att det dels är Paulus nummer två som här talar. En äldre Paulus om du föredrar den beteckningen. I annat fall är det en Pauluslärjunge som i Efesierbrevet sammanfattar det han förstått vara det själva meningen med Jesu framträdande.

”Paulus den andres” tolkning av Jesu framträdande är att vi ”i honom och i hans blod” har ”friköpts och fått förlåtelse för våra överträdelser”. Det betyder att Paulus förstår Jesu liv som självutgivande, hans död som försoning. Dessutom att detta Jesu liv är det mest väsentliga som någonsin ägt rum. I Jesu liv sammanfattas själva meningen med livet. Allt som är värt att veta är sammanfattat i honom.

Är detta en sanning eller är det en vanföreställning? Åsikterna är delade. Ett är säkert och det är att de som lutar åt att det är en sanning, kallas kristna. Att satsa på och inrikta sitt liv utifrån att Jesus är livets utgångspunkt och mening, är i själva verket definitionen på en kristen. Det finns också andra definitioner men dessa är långtifrån lika ”pricksäkra”.

Beviset på sanningen då? Vari består den? I efterföljelse, inget annat. Det egna livet i Kristus är den enda försäkring som ges oss. Att tro är ett sätt att leva.

(Se även nytt inlägg  ”Med mina glasögon”, 97 De inre bilderna och verkligheten.

Bibelstudium i Vivalla den 13 januari 2016

Ty denna världens gud har förblindat förståndet hos dem som inte tror, så att de inte ser ljuset från evangeliet om härligheten hos Kristus, Guds avbild. 2 Korinthierbrevet kap 4 v 4

Denna världens gud skriver Paulus. Han räknar alltså med flera gudar än den han själv bekänner sig till. Det gör jag också och det dessutom högröstat. Läs mina inlägg under rubriken ”Med mina glasögon” på min hemsida skall ni märka det. För mig är det nämligen uppenbart att människor som sagt nej till gudstro ändå inte förmår skaka av sig den. Om Gud står för den fullkomliga principen, det absolut rätta, det slutliga svaret på alla frågor, är det uppenbart att fler än bekännande kristna är relaterade till det överjordiska som vi gett benämningen Gud. I själva verket är det så att den som inte i någon mening sträcker sig mot det fullkomliga är en människa som tappat orienteringen.

Vad denna världens gud gjort är att han förblindat förståndet på dem som inte tror, påstår Paulus. Även i detta håller jag med Paulus. Bara så att jag i syfte att nå fram använder begreppet tro på ett vidare sätt än Paulus. Paulus förbinder tro med tro på frälsningsgärningen i Kristus, kort sagt med kristen tro. OK, men det betyder inte att tro är begränsad till just kristen tro. Tro är en allmän företeelse, så allmän att det lär vara svårt att klara sig utan den. Tro är nämligen ett parallellord till hopp. Och hoppas måste man annars är det svårt att leva. Frågan är alltså inte om man tror, utan vad man tror på. Jag förmodar att Paulus i sin himmel inte skulle ha något emot denna utläggning.

Således hävdar jag och jag tror jag har Paulus med mig, att frågan inte är om man tror utan vad man tror på. Dessutom påstår jag med Paulus att viss tro förblindar. Frågan är bara vilken tro det är som förblindar, och i förlängningen vilken tro det är som upplyser.

Att sätta allmängiltiga ord på vilket som är det ena respektive det andra är i många fall omöjligt. Allt har så många sidor. För min del menar jag att det är en livsuppgift att ständigt vara på sin vakt mot tro som förblindar och ständigt söka tro som bär. Detta sökande gäller livets alla områden.

Men du vet ju svaret, replikerar nu några av er. Du har ju bekänt dig till Jesus. Han är ju svaret. Förvisso! Men nu är saken den att övertygelsen om att Jesus Kristus är svaret, inte nödvändigtvis gör att jag har besked i alla frågor. Jesus är nämligen inte laggivaren, som i alla enskildheter prickar in det rätta. Inte ens i Bergspredikan är han det. Konsekvensen av ett djupgående studium av just Bergspredikans stränga bud blir tvärtom att tron på möjligheten att kunna lyda lagen eroderar till förmån för bön om att finna den rätta vägen. Vem kan nämligen i egen kraft bli kvitt de onda böjelser som Jesus i Bergspredikan brännmärker?

Jag säger som KG Hammar, jag har inte sanningen men jag söker den. Till det tillägger jag att tron på Jesus hjälper mig i mitt sökande. För mig är Jesus ljuset i tunneln

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”, 96 Mässan som dörröppnare)

Bibelstudium i Vivalla den 6 januari 2016

Jag tänkte: Förgäves har jag ansträngt mig, fruktlöst och fåfängt förött min kraft. Ändå skall Herren ge mig min rätt, min lön finns hos min Gud. Nu har Herren talat, han som skapade mig till sin tjänare redan i moderlivet, för att jag skulle föra Jakob tillbaka och låta Israel samlas hos honom. Så skulle jag vinna ära inför Herren och min Gud vara min styrka. (Profeten Jesaja kap 49 4-5)

Jag i bibelordet ovan är Herrens tjänare. Judarna anser att denne Herrens tjänare är en personifiering av ett gudfruktigt Israel. Vi kristna däremot sätter likhetstecken mellan Herrens tjänare och Jesus. För oss handlar hela kapitel 49 i Jesaja bok om Jesus som hela världens frälsare. För judarna däremot om hur Gud på 500-talet före Kristus med Herrens tjänares hjälp befriade det egna folket från den babyloniska fångenskapen. Gemensamt för både judar och kristna att denna befrielse pekar framåt mot något ännu större, allas upprättelse. Det står ju,

Det är inte nog att du är min tjänare, som upprättar Jakobs stammar och för tillbaka Israels överlevande, jag skall göra dig till ett ljus för andra folk, för att min (Guds) räddning skall nå över hela jorden. (Jes 49:6)

För mig kompletterar de båda tolkningarna varandra. Dessutom och framför allt tror jag att profetior i såväl Gamla som Nya testamentet har den egenskapen att de lever vidare från en tid till en annan. De är odödliga, ständigt aktuella löften. Det är bland annat detta som gör bibeln till den Heliga Skrift. Det märkliga med dessa löften är att de via Herrens tjänare Jesus Kristus, spiller över på mig, liksom alla andra som vigt sitt liv åt just Kristus. Jag tror mig alltså vara bland dem som äger del i profetiornas löften.

Nu är profetiorna många i såväl Gamla som Nya testamentet. Det skall dessutom sägas att många av dem är för mig obegripliga, dessutom inte sällan anstötliga. Jag måste censurera i det stora utbudet för att kunna ta löftena till mig. Men hur? Svaret är enkelt; jag tar till mitt hjärta allt bibelord som handlar om försoning och upprättelse och säger för mig själv, detta gäller även mig. Även genom mig skall dessa löftesord förverkligas.

Skratta inte åt mig för detta ”trossprång”. På ett eller annat sätt gör de flesta på liknande sätt. De tar till sig ett urval av löftesord och lever efter dem. Livet lär inte vara möjligt att leva om man inte gör så. Frågan är vilka löftesord vi tar till oss och vilka vi vänder ryggen, inte om vi tar till oss eller inte.

För mig är dagens bibelord sannskyldig tröst. Är det någon som ansträngt sig fruktlöst och fåfängt förött sin kraft, så är det jag. Jag satsade så hårt på det jag trodde att jag i femtiofemårsåldern kapsejsade och inte förmådde fortsätta som tidigare. Nog jobbade jag vidare, men inte som förr. Fortfarande känner jag av min inre skada. Men det jag kämpade för varken vann eller vinner framgång. Kristen tro med centrum i försoning och upprättelse, församlingsgemenskap, inte för egen skull utan för det gemensammas bästa, etik med utgångspunkt i att livet är en gåva, inte en rättighet, allt sådant har trängts tillbaka för andra frågor. Och sen det viktigaste av allt, min ständiga upprepning; tro gör vi alla, frågan är inte om vi tror utan vad vi tror på. Allt tycks ha fallit vid vägkanten till ingen nytta (Matt 13:4 par)

När det känns så är det gott att höra att Herren skall ge mig min rätt, att min lön finns hos Gud.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”, 95 Erkänn aldrig)

Bibelstudium i Vivalla den 30 december 2015

Därför ber jag er, bröder, vid Guds barmhärtighet, att frambära er själva som ett levande och heligt offer som behagar Gud. Det skall vara er andliga gudstjänst. Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja: det som är gott, behagar honom och är fullkomligt.(Paulus brev till romarna kap 12:1-2)

En kristendom som inte blundar, en tro som inte avsvär sig respekt för uppenbar sanning, en tro som av princip inte försöker få det hela att gå ihop genom att anta dubbla sanningar, är för den skull inte anpasslig. Den är ingen anpassning till världen bara därför att den tar nutidens frågor på allvar och låter sig påverkas av dem. Anpasslig blir den av andra skäl. Det läser jag ut ur texten ovan.

Allt hänger på utgångspunkten. Frågan är om Gud är utgångspunkten eller om något annat är det. Så är det och så har det varit. Här finns ingen skillnad mellan tro som är och tro som varit. Även dagsaktuell kristendom som är värd namnet har sitt centrum och sin enda utgångspunkt i Gud.

Utgångspunkten är trons själva signum. Är bara Gud utgångspunkten vågar en nutida kristen gå tiden till mötes utan fruktan. Till och med vågar hon bejaka sånt som alls inte har något kristet ursprung. Och hon vågar frimodigt ställa sig på barrikaderna tillsammans med människor av annan tro. Detta under förutsättning att hon vet att hon hör Gud till.

För Jesus var själva kännetecknet att han med Paulus ord såg sig ”som ett levande och heligt offer som behagar Gud”. Han var så förstådd den sanna fullbordaren av det gammaltestamentliga offerväsendet. Själva meningen i detta offerväsende var i slutändan inget annat än att det skulle förebilda Jesu offer. Så tolkar vi kristna offren i Gamla testamentet.

Också vi kristna skall se oss som ”offer som behagar Gud”. Skillnaden mellan våra offer och de gammaltestamentliga är att våra fullbordar, de förebildar inte. De fullbordar Jesu offer. Vi talar därför ofta om kristnas liv som liv i Jesu efterföljelse. Vi lägger ingenting till, vi fullbordar det som redan skett.

Fullbordar, men hur? Vad säger Paulus om det i dagens text? Observera att han inte manar oss till hjältedåd, inte till att offra livet för Gud som vore vi ISIS-krigare. I stället förmanar han oss att ta vara på vår utgångspunkt i Gud och ta konsekvenserna av denna. I det här fallet att ta vara på vår förmåga att i Gud tänka på ett nytt sätt, eller som Paulus säger, att låta vår tro påverka vår syn på gott och ont.

Det är inte svårt att bejaka Paulus på den punkten. Många av oss har erfarenhet av att trons utgångspunkt i Kristi Gud påverkar våra etiska värderingar. Hur behöver jag inte skriva er på näsan. Den som känner det minsta till om Jesus förstår vad det handlar om.

Skillnaden mellan en rätt kristen och en låtsaskristen är således inte graden av världstillvändhet. Det är överlåtelsen som gör skillnaden.