(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon 3”, 7/18 Svagheten mörkas)

Bibelstudium i Vivalla den 14 februari 2018

Min tjänare skall ha framgång, han skall bli upphöjd, mäktig och ärad. Många förfärades över honom, så vanställt var hans yttre, så föga mänskligt hans utseende. Men nu får han många folk att häpna, och kungar förstummas inför honom, ty de ser något de aldrig hört talas om, bevittnar något de aldrig anat. (Jesaja kap 52 v 13ff)

En profetbok i bibeln kan ha flera medförfattare. Gemensamt för dessa är att de finns i profetens sammanhang, att de i någon mening bildar skola tillsammans med sin mästare, profeten. Ett extremt exempel på detta är Jesaja bok. Här beskådar vi en skolbildning som hölls samman i hundratals år. Första delen, kapitlen 1-39 hör hemma på 700-talet före Kristus. Mittenpartiet i Jesaja, kapitlen 40-55 däremot (se noten till kap 40) stammar från den babyloniska fångenskapen, Israels yttersta förnedring, och som det syntes folkets slutgiltiga undergång.

Här i den yttersta förnedring förkunnas att det omöjliga skall hända. Katastrof skall vändas i seger. Allt skall vända för honom som var ”vanställd”, så ”vanställd” att det väckte förfäran.

Och som det sades blev det. Israel som var på väg att assimileras i Babylon och bli till intet, formerades åter till ett folk. Fångenskapen i Babylon blev inledningen till en ny fas i Israels historia. Israel fick återvända till sitt land. I texten uttryckt i orden, ”min tjänare skall ha framgång, han skall bli upphöjd, mäktig och ärad”.

Vad lär detta mig? Att Gud är nuets Gud, han talar i nuet, i den babyloniska fångenskapens nu, liksom i dagens nu. Vidare att Guds ord inte är låst, så att allt alltid ordagrant gäller. I nya sammanhang har Gud nytt att förtälja. Som här att katastrofen kan vara inledningen till förnyelse och upprättelse. Ja t o m att katastrofen är den nödvändiga förutsättningen för denna förnyelse.

Åter till texten. Vem är denne ”min tjänare” som Gud talar till? Nära till hands ligger att tjänaren är en bild för folket, dvs Israel. Dock inte självklart. Närmare ligger kanske att i ”tjänaren” förstå en grupp av folket. Vi kristna som äger facit, ser i tjänaren Kristus. Kristus är förnyaren, han är den som var ”vanställd” till sitt ”yttre”, däremot hel i sitt inre. Han var den som segrade.

I själva verket bygger kristen tro på denna vår tolkning av Jesus som Jesajas ”tjänare”. Därtill stödd av textens fortsättning i Jesaja 53, särskilt av orden ”men det var våra sjukdomar han bar, våra plågor han led”…

I dessa citerade ord har, som jag ser det, den kristna tron sin spets. Vi tror på Jesu ”bärande” av oss som frälsningens grund. Han bar för att vi själva inte förmådde bära. Frälsningen bygger inte på förtjänst utan på gåva, en gåva som förmeras av ständigt nya ”burna” som i Jesus omvandlats till ”bärare”.

Var finns då förvissningen om att vara inne på rätt spår? I verklighetens vittnesbörd. Kristen tro blir en fröjd att skåda när tonvikten ligger på Herrens tjänare och på dennes, liksom efterföljarnas ”burna-bärandegärning”. Den tron gör skillnad.

Så snart tonvikten i tron läggs på annat blir kristen tro inget annat än en variant på trosföreställningar av de mest skilda slag. Och resultatet blir än det ena än det andra.

Kristen tro är alltså nuets tro, den förverkligar upprättelse i nuet, i den upprättelsen ligger dess sanning.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon 2”, 6 18 Tro som griper tag.)

Bibelstudium i Vivalla den 7 februari 2018

5Och detta är det budskap som vi har hört av honom och förkunnar för er: att Gud är ljus och att inget mörker finns i honom.  6Om vi säger att vi har gemenskap med honom men vandrar i mörkret, ljuger vi och handlar inte efter sanningen.  7Men om vi vandrar i ljuset, liksom han är i ljuset, då har vi gemenskap med varandra, och blodet från Jesus, hans son, renar oss från all synd.  8Om vi säger att vi är utan synd bedrar vi oss själva, och sanningen finns inte i oss.  9Om vi bekänner våra synder är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss synderna och renar oss från all orättfärdighet. 10Om vi säger att vi inte har syndat gör vi honom till lögnare, och hans ord finns inte i oss. (Johannes första brev kap 1 v 5-10)

Redan genom att läsa några rader i texten ovan märker den vane bibelläsaren att det är någon i kretsen kring evangelisten Johannes som fört pennan. Kännetecknen är tydliga både i motivval och tänkande.

Gud är ljus påstår ”Johannes” och de kristna är indragna i ljuset genom Jesus, förkunnar han. Jesu död skedde för vår skull. Hans blod har en renande funktion, eller som det uttrycks i nästa textavsnitt; Jesu offer sonar våra synder.

För att dra ut det väsentliga i detta; via Jesus och Jesu offer för oss dras den kristne in i det gudomliga ljuset. I detta ljus finns inget mörker, ingen synd som fördärvar livet.

Men så var det problemet. Trots Gud och trots Jesus finns fortfarande synden kvar och med den orättfärdigheten. I vår text idag anbefaller ”Johannes” syndabekännelse som botemedel, eller som det står: Om vi bekänner våra synder är Gud trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss synderna och renar oss från all orättfärdighet.

I fortsättningen av brevet tycks ”Johannes” mer optimistisk om en kristens möjligheter. I sammanfattningen till brevet skriver han t o m: vi vet att de som är födda av Gud inte syndar. Själv förstår jag sånt tal som en förmaning, inte alls ovanlig i Nya testamentet. Du skall bli vad du i Kristus är lyder den bakomliggande maningen. Du har genom tron chansen att leva förnyat.

Sanningen är den att syndakännedomen allt eftersom tiden gått fördjupats. Syndens avgrunder har den samvetsömme av idag mer kännedom om än t o m de johanneskristna. Redan på 1500-talet visste Martin Luther att ingen ansträngning i världen kunde förhindra onda uppsåt och tankar. Den som idag fördjupar sig i vad rätt och sanning är kan inte undgå att slås av det närmast omöjliga i att leva rent och sant och med gott samvete. Ta det finaste vi har i vårt samhälle som exempel. Jag tänker på välfärdspolitiken. Vem kan förneka att denna skapat möjligheter för dem som inga möjligheter har. Samtidigt måste vi erkänna att välfärden förutsätter murar. En okontrollerad invandring av människor med skyddsbehov skulle definitivt knäcka hela välfärdssystemet och våra egna utsatta bli lämnade i sticket.

Skall mot bakgrund av detta vi kristna som alla andra svartvita idealister blunda för dessa besvärande omständigheter. Naturligtvis inte. Vi får göra som de johanneskristna, luta oss mot Jesus och sen tro att i honom finns både ”ljus” och möjligheter. Dessutom får vi som dessa erkänna syndens faktum. Vi får till och med betona detta faktum tydligare än vad någonsin Johannesbrevets författare förmådde. Vem kan egentligen vara fullkomligt ren i ett samhälle som bygger på att det goda och det onda är sammanvuxet till ett. Ingen!

Men att på grund av omöjligheten att vara ren skjuta Jesus åt sidan? På inga villkor. Ständigt på nytt får vi komma tillbaka till honom i en daglig syndabekännelse och upprättelse. Detta trots att ofullkomligheten tycks inskriven i våra gener.

(Se även Med mina glasögon 3, 5 18 ”Kan själv”)

Bibelstudium i Vivalla den 31januari 2018

Så säger Herren: Den vise skall inte vara stolt över sin vishet, den starke inte över sin styrka, den rike inte över sin rikedom. Den som vill vara stolt skall vara stolt över detta: att han har insikt och kunskap om mig, om att jag, Herren, verkar i kärlek, i rätt och rättfärdighet på jorden, ty däri har jag min glädje, säger Herren. (Jeremia 9:23 f)

Det är jag som spärrat slutet av textordet. Jag gjorde det för att min utläggning nedan skall bli tydligare.

I övrigt anser jag inledningsvis att notboken till Bibel 2000 borde användas flitigare. Den är ju dessutom lätt tillgänglig. Du hittar den i slutet av varje komplett svensk bibel av idag. Läs gärna i uppslagsdelen artikeln profetböcker. Där står bland annat att profetböckerna är redigerade aktstycken, ofta härstammande från kretsen kring profeten.

Att texten ovan bildar ett helt och sedan är löst fogad till sammanhanget i Jeremia 9 är uppenbart för mig. För mig är det inte ens viktigt om det är Jeremia eller någon annan som förmedlat det gudsord som utgör detta bibelstudiums text. Texten är tidlös. Den gäller i alla sammanhang, alltid.

Så till utläggningen. Den icke-spärrade texten tillhör i min tolkning sånt som vem som helst borde kunna ta till sig och framför allt låta sig korrigeras av. Den spärrade förutsätter överlåtelse.

Det är nämligen uppenbart att det förr eller senare visar sig ödesdigert att stoltsera med ”vishet, styrka och rikedom”. Detta såväl på det politiska som på allmänmänskligt plan. Ett folk som tror sig förmer än andra såväl intellektuellt som etiskt och styrkemässigt, skapar sannerligen ingen fred på jorden. Se bara hur det gick för Nazityskland. Sverige har ju ännu vinden i ryggen, men inte duger det på sikt att ständigt tycka sig överlägsen alla andra. svensk högfärd över egna särklassiska värdenormer får mig att nästan dagligen att rysa inombords. Det blir ingen välsignelse av sånt.

Tar vi textorden ovan personligt känner vi oss sannolikt träffade. Vem vill inte stoltsera över egen vishet! Ta de intelligentas förening Mensa som ett skräckexempel på ett sådant stoltserande. Vem vill inte göra sig bred över sin styrka eller mer eller mindre i smyg visa sina ekonomiska muskler!

Naturligtvis är såväl vishet, styrka som rikedom positiva ting som vi behöver för att reda oss både som människor och samhälle. Felet är att vår högfärd visar att insikt saknas om att det vi äger ytterst inte är vårt eget, att liv hälsa och välgång är något vi fått att förvalta.

Detta borde även ickereligiösa inse. Vad är det annat än enfald att förneka att det vi äger är något vi ytterst fått, att livet är en gåva, inte en rättighet? Relevant är däremot frågan om gåvogivaren. Om livet är en evolutionens gåva eller om gåvogivaren är något mera personligt, i slutändan en Gud?

Så långt det icke spärrade i texten ovan, nu till slutorden: att jag, Herren, verkar i kärlek, i rätt och rättfärdighet på jorden, ty däri har jag min glädje, säger Herren. Här vet jag av egen erfarenhet att det vill till både tro och överlåtelse för att kunna göra orden till sina egna.

Vad som här påstås är nämligen att det finns något som heter rätt och rättfärdighet och att denna rätt och rättfärdighet har ett specifikt innehåll. Vidare att rätt kärlek går att skilja från falsk. Både det ena och det andra är sannerligen långt ifrån självklart i en miljö där det haglar av sanningar av de mest skilda slag.

Jeremia förbinder allt detta goda med Herren. Vi kristna som inte lik profeten har direktkontakt med Gud knyter innehållet till vår frälsare Jesus Kristus. Och inte till vad som helst hos denne vår frälsare utan till det som specifikt vittnar om just dennes rätt, rättfärdighet och kärlek. Med den inställningen dras vi likt blomman mot solen till Kristi frälsningsverk på korset. Detta så vitt vi släppt taget i en överlåtelse som inte vet av förbehåll och garantier. Ett trossprång kallas det, det trossprång som är nödvändigt, ja det enda nödvändiga för den som vill leva som kristen.

(Se även ”Men mina glasögon 3” 4 18 Självskadebeteende, mer än att skära sig)

Bibelstudium i Vivalla den 24 januari 2018

41Även om det är en främling, som inte tillhör ditt folk Israel utan kommer från fjärran land för att han hört om ditt namn –  42ja, också där skall man höra talas om ditt stora namn, din starka hand, din lyftade arm – och denne främling kommer och åkallar dig, vänd mot detta hus,  43lyssna då i himlen, där du tronar, och gör det som han ber dig om. Då skall alla jordens folk lära känna ditt namn och frukta dig, så som ditt folk Israel gör, och förstå att detta hus som jag har byggt är helgat åt ditt namn.

(Ur Salomos bön till Gud när templet i Jerusalem är färdigt att tas i bruk. 1 Kung 8 v 41 ff)

Kung Salomos bön när templet i Jerusalem är färdigt att tas i bruk är både mäktig och mättad med innehåll. Bönen i sin helhet är en hel teologi i komprimerad form med sitt tankecentrum i Israels respektive kung Davids och hans ättlingars utväljelse.

Som med det mesta i bibeln läser jag denna bön som en del i ett bearbetat helt. Det är föreställer jag mig utan att veta närmare en teologskolas återgivning av Salomos bön, en teologskola som låter kung Salomo bedja utifrån den egna skolans helhetssyn.

Den helhetssynen är besläktad med den från 5 Moseboken, från Josua, Domarboken samt från Samuels- och Konungaböckerna. Teologerna talar om det deuteronomistiska historieverket.

Förskräcks ej över denna min hållning till Salomos bön. Långtifrån att ta död på bönen, berikar den istället förståelsen. Den ger föreställer jag mig Salomos bön mer rättvisa än en stenografisk återgivning av verkligheten skulle kunna ge. Som troende tänker jag mig att Deuteronomisterna förstod Salomos intentioner. Detta på grund av att deras återgivning byggde på att de när tiden runnit iväg fått perspektiv på kung Salomos andliga och världsliga gärning.

I dagens textavsnitt handlar det om främlingen (hedningen, ickejuden), d vs du och jag. Att också vi skall få del av den gudsnärvaro och den bönhörelse som utgår från templet i Jerusalem. Om ett tempel till gagn för såväl Israels utvalda som alla andra, ber Salomo med uppsträckta händer inför Herrens altare.

Bönen vittnar om en förhoppning som kung Salomo bär på och i förlängningen också Deuteronomisterna. I Kristus har den förhoppningen omvandlats till verklighet.

Israels utväljelse före alla andra folk får nämligen ytterligare en innebörd när utväljelsens bärare förkroppsligas i juden Jesus. I honom blir utväljelsens (Israels folks utväljelse) själva syfte att skapa rum för andra. Hans eget liv exemplifierar detta. Han, den före alla andra utvalde, om ni så vill judarnas jude, ger sitt liv för att även vi hedningar skall få del av välsignelsen. Från den stunden är välsignelsens väg utväljelse, självutgivelse, välsignelse i en ständig återupprepning från släkte till släkte

Den som hjälpt oss att se just detta tydligare än andra är mannen med den stora överblicken, aposteln Paulus. Ingen har som han kunnat tolka trons innersta hemlighet. Ingen har som han sett helhet och syfte för sin inre blick.

Hur är det då idag? Vilka är det som idag ser andligt klarare än andra? Vilka är det som begriper bibeln bättre än andra? Vem eller vilka har överblicken? Min erfarenhet säger mig att delaktighet är den viktigaste av förutsättningar för andlig klarsyn, delaktighet i såväl utväljelse som utgivelse. Närsynt innanläsning i bibeln är nog nyttig, men den överblick som erfarenheten skapar än viktigare.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon 3”, 3 18 Värdegrund en färskvara i ständig rörelse)

Bibelstudium i Vivalla den 17 jan 2018

Mose sade: ”Låt mig få se din härlighet!”   Herren svarade: ”Jag skall låta min höghet och prakt gå förbi dig, och jag skall ropa ut namnet Herren inför dig. Jag skall vara nådig mot den jag vill vara nådig mot och barmhärtig mot den jag vill vara barmhärtig mot.”   Han fortsatte: ”Mitt ansikte kan du inte få se, ty ingen människa kan se mig och leva.”   Sedan sade Herren: ”Här bredvid mig finns en plats, ställ dig här på klippan!   När min härlighet går förbi skall jag ställa dig i en klyfta i berget och skyla dig med min hand tills jag har gått förbi.   Då skall jag ta bort min hand och du skall se mig på ryggen. Men mitt ansikte får ingen se.” (2 Mosebok kap 33 v 18-23)

Den inledande noten till andra Moseboken anger vad denna bok handlar om. Där står: ”Andra Moseboken skildrar hur israeliterna av Mose leds ut ur Egypten och hur Herren sluter ett förbund med dem och ger dem sin lag”. ”Skildrar” det betyder berättar om och det på ett betydande tidsavstånd från skeendet och dessutom med bestämda avsikter. Glöm objektiv historieskrivning, var istället uppmärksam på budskapet. Det är mitt råd.

Detta gäller alldeles särskilt i texten ovan som skildrar Herrens svar när Mose begärde att få skåda Herrens härlighet. Mose fråga är konkret. Han vill bokstavligen se Herrens härlighet, så bokstavligt att en tvååring kan uppfatta den. På det svarar Herren nej. Under vissa villkor och sen Herren först hållit sin hand för Mose ögon, får Mose se Herren på ryggen. Mer blir det inte.

Vad är då avsikten med denna berättelse som genom sin konkretion är tillgänglig för alla, liten som stor, klok som oklok, israelit som sekulariserad svensk år 2017. Alldeles uppenbart för alla och envar förkunnar texten att Guds gestalt och väsen är och skall vara en gåta för människor.

Lika uppenbart som det är att tillvaron förutsätter en givare, av oss kallad Gud, lika fördolt är denna Guds väsen och härlighet. Gud kan vi inte greppa hur vi än försöker, än mindre förstå, hur vi än anstränger oss. Människor kommer aldrig längre än att de ser Herren liksom på ryggen och det i benådade ögonblick.

Alla försök att dokumentera Gud är därför förgäves. Än mindre är det möjligt att förklara vad Gud konkret avser när allt tycks vara ställt på ända. Det som gällde Mose, gäller oss, gäller alla. Gud kan vi bara se på ryggen och det i benådade ögonblick.

Guds ryggtavla är för oss kristna Jesus Kristus. Andra religioner har sina ryggtavlor. T o m ateisten har sin. Evolutionen lär vara den reflekterande ateistens glimt av Gud.

Jesu förhållande till Gud liksom hans gudom sysselsatte kristendomens tänkare särskilt under de första århundradena. En del satte likhetstecken mellan Gud och Jesus. Förenklat uttryckt var Jesu mänskliga gestalt liksom hans tal och gärning bildlikt talat en mask satt framför Guds ansikte. Bakom masken fanns Gud. Gud och Jesus var i grunden ett och detsamma.

Faran med det sättet att se är uppenbar. De spår Gud sätter i verkligheten stämmer ibland illa med de avtryck Jesus gjorde och gör. Ond bråd död, oskyldiga barn som mister livet stämmer dåligt med den Jesus som välsignar de barn som t o m dennes lärjungar avvisade.

Sanningen om Jesu gudom är därför även den lagd i mörker. Att fullgott kunna definiera Jesu förhållande till Gud låter sig inte göras. Jag har valt att se Jesus som den glimt av Gud som är given just mig. Mose stod på en klippa och fick se Herren på ryggen. Jag koncentrerar min blick på försoningens kors och jag ser än det ena än det andra Men såväl det ena som det andra är glimtar av den Gud som jag skänker hela min tillit.

(Se även ”Med mina glasögon 3”, 2 18 Först kyrkan sen samvetet)

Bibelstudium i Vivalla den 10 januari 2018

Sedan kom Jesus från Galileen till Johannes vid Jordan för att döpas av honom.   Men Johannes ville hindra honom och sade: ”Det är jag som behöver döpas av dig, och nu kommer du till mig.”  Jesus svarade: ”Låt det ske. Det är så vi skall uppfylla allt som hör till rättfärdigheten.” Då lät han det ske.   När Jesus hade blivit döpt steg han genast upp ur vattnet. Himlen öppnade sig, och han såg Guds ande komma ner som en duva och sänka sig över honom.   Och en röst från himlen sade: ”Detta är min älskade son, han är min utvalde.” (Evangelium enligt Matteus kap 3 v 13-17)

Berättelsen om Jesu dop kan läsas framifrån eller bakifrån. Själv läser jag den bakifrån.

Framifrån, det betyder att orden tas som de står. Det som skildras har hänt och det exakt i enlighet med ordalydelsen. Detta låter sig också till nöds göras. De jämkningar man tvingas vidta är vid en ytlig läsning måttliga. Matteus, Markus och Lukas återger samma berättelse. Markus och Lukas är mera kortfattade, i övrigt stämmer berättelserna överens. Bara så att rösten från himmelen sade att Jesus är min älskade son, medan rösten i övriga versioner talar direkt till Jesus och säger du är min älskade son. Johannes skildring av Jesu dop skiljer däremot ut sig. Att Jesus döps är den enda föreningspunkten. Händelseförloppet skiljer sig totalt.

”Framifrånläsare” som vill att allt skall bilda en logisk enhet får det därför svårt. Det lär inte vara lätt att konstruera fram något enhetligt ur det som så tydligt spretar.

Men det är inte mitt problem. Jag läser bakifrån. Jag utgår från att berättelserna om Jesu dop har tillkommit i efterhand. Det betyder när lärjungarna fått sammanhang och ser helheten. På helheten bygger de upp delen, i detta fall Jesu dop och vad detta dop har för innebörd. På motsvarande sätt gör också jag. Och då inte enbart när det gäller Jesu dop.

För mig är det, för att ta ett steg vidare, inte givet att Jesus är Guds son bara därför att det står i bibeln. Det är heller inte på grund av ordalydelsen i bibeln för mig givet att Jesus som Guds son skulle gå in i sin livskamp, en kamp som i slutändan skulle kosta honom livet. Först erfarenheter av helheten ger mig visshet om både det ena och det andra.

Mitt eget argument för och min egen övertygelse att Jesus är Guds son vilar varken i födelseberättelserna i bibeln eller i skildringarna av Jesu dop. Min egen erfarenhet av Jesu rättfärdighet/barmhärtighet, liksom av den försoning som är Jesu signum är det som bär upp min tro. Sen får jag ett närmast ovärderligt stöd av både födelseberättelser, skildringen av Jesu dop, för att inte tala om allt övrigt som berättas om Kristus.

Så är det för mig och så tror jag det var för dem som skrev bibeln vilka de nu egentligen var. Ur församlingens erfarenheter av Kristus byggdes erinringarna om deras Mästare upp. I slutändan fick vi det Nya testamente som vi idag äger.

Berättelserna om Jesu dop är alltså inte bara sanna, om de nu ens bokstavligt är det. De förmedlar framför allt den sammantagna Sanningen, sanningen om den Kristus som genom sitt liv förvandlade världen.

Men jag tvingar ingen att tänka som jag. Om Jesus för dig oförmedlat träder fram ur en ordagrann förståelse av det skrivna ordet, så gärna för mig. Men du slipper en massa intellektuella bekymmer om du läser bakifrån, d v s förstår Jesus utifrån helheten och den egna erfarenheten.

(Se även 52 17 Den osynligt verkande ”undertexten” i ”Med mina glasögon 2”)

Bibelstudium i Vivalla den 27december 2017

Gud, ge kungen dina lagar, kungasonen din rättvisa ordning, 2så att han rättrådigt dömer ditt folk och låter dina betryckta få sin rätt. 3Låt berg och höjder bära fredens frukter åt folket genom rättfärdighet. 4Må han värna de armas rätt, rädda de fattiga, krossa förtryckaren. 5Låt honom leva så länge solen finns och månen lyser, släkte efter släkte. 6Han skall komma som regn över grödan, ett stilla regn som vattnar jorden. 7Låt rättvisa grönska i alla hans dagar och fred och välgång råda, tills ingen måne lyser mer. Psaltaren 72 v 1-7

Det är hög tid för en den kristna trons nystart. Inte minst julfirandet visar detta. Alltför många ser bara sagoskimmer när de betraktar barnet, krubban, änglasynen och herdarna. Alltför många låter talet om Gud som blivit ett litet barn gå in genom ena örat och ut genom det andra. Dags därför att se det hela med nya glasögon.

För mig är en psaltarpsalm från Gamla testamentet en god ansatspunkt i den riktningen. Detta inte därför att i denna psalm läst i sin helhet finns anknytningar till Jesus (Matt 2:11). Skall sanningen fram är psalmen en bön om att få en kung i Israel som regerar sitt rike i rättfärdighet, inte en Jesusprofetia.

Men indirekt handlar psalmen om Jesus nämligen om den rättfärdiga ordning som hör Jesu framträdande till.

I psalmen talas om Guds lagar om rättvis ordning, rättrådiga domar och rättfärdighet. Såväl det ena begreppet som det andra i denna uppräkning är laddat med överraskande innehåll. Bakom ligger nämligen hebreiska termer med speciell innebörd. I dessa termer ryms en föreställning om en relationell rätt, en gudomlig rätt som håller inte enbart människor samman, utan hela tillvaron, inklusive naturen. Eller vad sägs om orden ”Låt berg och höjder bära fredens frukt” (Ps 72:3)

Begreppen rätten och rättfärdigheten är alltså uttryck för en gudomlig ordning under den allsmäktiges beskydd. När den ordningen tillåts råda värnas de ringas rätt samtidigt som förtryckaren krossas, bergen och höjderna bär fredens frukt, det regnar över grödan, fred och välstånd råder.

Ytterst är det om detta som Jesu födelse handlar. Bakom de sagoskimrande berättelserna om Jesu födelse ligger alltså ett högt anspråk. Anspråket på att i Jesu födelse något unikt inträffade, alltings förnyelse. Tron på denna förnyelse är det som bär upp den kristna tron.

Glöm därför att kristen tro är en privatsak. Tron börjar visserligen i det privata. Den inleds med min överlåtelse till Kristus och den fortsätter med min kamp för att hävda ”de ringas rätt” och med mitt motstånd mot mobbning och ”förtryck”. Men det är inte slut med det. Tron rör sig i allt vidare cirklar, den väjer inte för att ta politisk ställning, den tiger inte när mark och natur plundras och utarmas.

Sen till resultatet. Ett borde väl mot ovan angiven bakgrund stå klart för oss som kallar oss kristna. Att livet inte är något vi tar oss, utan något vi får, att mänskliga rättigheter inte är en naturlag, utan vilar i tron på en Gud som ger oss dessa rättigheter.

Tillämpningen däremot är inte lika självklar. Än mindre självklar hade den förstås varit om jag inte hade begripit att livet är en gåva och att Kristus inte enbart skall förbindas med krubba, änglar och herdar utan mer än annat med en alldeles bestämd insikt i vad rätt och rättfärdighet innebär.

(Se även nytt inlägg  ”Med mina glasögon 2” 51 17 Rätten, måste den alltid tas ut i förväg?)

Bibelstudium i Vivalla den 20 dec 2017

1Vi bör alltså betraktas som Kristi tjänare och som förvaltare av Guds hemligheter.  2Nu krävs ju av en förvaltare att han skall visa sig pålitlig.  3Men mig är det likgiltigt om ni eller någon mänsklig domstol dömer mig. Inte heller dömer jag mig själv.  4Mitt samvete är rent, men det betyder inte att jag är frikänd. Den som dömer mig är Herren. (Paulus första brev till korinthierna kap 4 v 1-4)

Det är när grundvalarna vacklar som mina verkliga förankringar blottas. I välgångstider kan man kosta på sig fagert tal men så inte när själva min existens är hotad. Så är det och så har det varit.

Det var en angripen och ifrågasatt Paulus som i texten ovan bekände sig till Kristus. Pressad och ifrågasatt av församlingen i Korinth sade han som det var. Allt hängde på Kristus sen fick andra säga vad de ville.

Vad är det då hos Kristus som är så viktigt? På det svarar Paulus; ”vi förkunnar en Kristus som blivit korsfäst, en stötesten för judarna och en dårskap för hedningarna, men för de kallade judar som greker, en Kristus som är Guds kraft och Guds vishet” (1 Kor 1:23)

När det gällde inte ett ord ens om Jesu jordiska gärning, inte ett ord om kyrkoordningar och etiska regler trots att han ägnar halva 1 Korinthierbrevet åt dessa ting. Bara detta enda står fram för honom när allt annat blivit avskalat, Kristus och Kristus som korsfäst.

Kristus och Kristus som korsfäst, var det för Paulus allt avgörande. Detta inte som ett resultat av överväganden, inte efter att ha ställt de olika trosalternativen mot varandra, utan därför att han överväldigats av Kristus vid sin omvändelse i Damaskus och sedan ständigt på nytt fått uppleva en Kristus som har initiativet.

Nog kunde Paulus ha avhändat sig detta inflytande. Tvingad att stanna kvar i sitt beroendeförhållande blev han aldrig. Hela bibeln är fylld av avfall. Läser vi i Gamla testamentets historiska böcker, är avfallen mer regel än undantag. Så varför skulle inte också Paulus kunna avfalla?!

För Paulus var alltså Kristus allt, Kristus den korsfäste. Betyder det att Paulus riktigt förstått vad han hängav sig åt? Kunde han nånsin riktigt förklara varför den korsfäste var den ende för honom? Varenda paulusbrev är proppat med försök till sådana förklaringar. Alla med den tanken att bakom Kristus döljer sig en gudomlig kärleksvilja och därmed också något etiskt religiöst absolut hållbart.

Men bakom alla Paulus utläggningar om korsets betydelse ligger trots detta en slöja. Fullt ut kan ingenting av det som skedde vid korset och efter korset fullt ut begripas, bara erfaras.

Att gå in i ett liv med korset som centrum blir mot den bakgrunden som att gå in i en livsström där allt styrs av en oemotståndlig försoningsvilja. Det är att hänge sig åt något man inte riktigt vet hur det skall sluta. En kristen kan glömma alla former av garantier. Att tro i kristen mening är att ta emot och ta vara på. Inget mer och inget mindre.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon 2”, 50 17 Nersmittad av partsinlagor)

Bibelstudium i Vivalla den 13 december 2017

 2Den dag skall komma då berget med Herrens tempel står där orubbligt fast, högst av bergen, överst bland höjderna. Alla folk skall strömma dit, 3folkslag i mängd skall komma, och de skall säga: ”Låt oss gå upp till Herrens berg, till Jakobs Guds tempel. Han skall lära oss sina vägar, hans stigar vill vi följa.” Ty från Sion skall lag förkunnas, från Jerusalem Herrens ord. 4Han skall döma mellan folken, skipa rätt bland alla folkslag. (Jesaja kap 2 v 2 t o m 4 a)

      Människan består av en yttre del och en inre. Ingendera kan hon vara utan. I det här bibelstudiet handlar det om den inre delen, d v s människans inre tanke- och föreställningsvärld och specifikt den kristna människans föreställningsvärld.

För att ta det enkelt är det speciella med den kristna föreställningsvärlden att Jesus finns med i tankarna, finns med och styr. För mig kallas detta tro.

Kristna är olika, en del släpper in lite av Jesus, andra mycket. Den som släpper in mycket blir präglad av Jesus, den som släpper in lite är knappt märkbart påverkad. De som är snåla på att låta Jesus få reellt inflytande, ger sitt inre utrymme åt annat. Är man inte hängiven det ena är man hängiven det andra. Något hänger man sig åt, något tror man, vare sig man inser det eller inte.

Inflytandet från Jesus kommer från olika håll, bland annat från evangelierna. Dessa ord från evangelierna om och av Jesus är inte automatiskt verkande. De måste omvandlas till levande ord och som sådana visa sin kraft genom att påverka tankar och handlingar. Min tanke med mina varje vecka återkommande bibelstudier är att stimulera till en sådan omvandling.

En del bibelord är snabbverkande, andra svårsmälta, ytterligare andra måste omvandlas för att fungera som Jesusord. Ursprungligen handlar de nämligen om annat än om Jesus. Så är fallet med dagens text som är en profetia, en drömvision, som berättar hur människor från hela världen strömmar till berget där Herrens tempel är beläget för att i templet finna gudomlig vägledning och bli delaktiga i gudomlig rätt. Resultatet blir fred, harmoni och lyckorike.

Satt i händerna på religiösa maktmänniskor är dagens text ödesdiger. Den kan lura dem att tro att Jerusalem automatiskt är världens centrum, att det judiska folket automatiskt är herrefolket, att templets lag och kult är det enda som skänker den fulländade gudsgemenskapen.

Omvandlad till en profetia om hur människor vandrar till det ”levande templet” ( 1 Petr 2:4-5) Jesus blir resultatet ett annat. Jesus må själv vara den av Gud utvalde, han må själv ha gjort anspråk på att vara den ende sanne förmedlaren av Guds vilja, men hur annorlunda är inte hans anspråk i jämförelse med andras.

Utvaldheten (välsignelsen) stockar sig inte hos honom och i honom. Den sprider sig som ringar på vattnet ut över ständigt nya välsignade. Utvaldhetens yttersta syfte är att göra alla till utvalda.

Först den omvandlade profetian platsar i en kristens inre, först den omvandlade profetian kan förstärka Jesusnärvaron i vårt inre.

Sen kan man i studiesyfte försöka sätta sig in i vad Jesaja egentligen menade, och för den delen också Hosea som återger samma profetia. Det blir i så fall ett led i fördjupad kunskap om Gamla testamentet. Men för att stimulera Jesusnärvaron i mitt inre är endast den omvandlade profetian brukbar.

49 17 Vi ber om förlåtelse för den dåliga ljudkvalitén

Vi ber om förlåtelse för den dåliga ljudkvalitén, sa tjänstgörande i P:1 s morgonsändning. Det knastrade nämligen om radions utsände när han rapporterade från jordbävningens Irak/Iran.

Ska man be om ursäkt för sånt som ingen kan rå för? Naturligtvis inte! Beklaga kan man, men inte be om ursäkt.

En struntsak kanske du tycker. Men det som handlar om förlåtelse är aldrig en struntsak. På förlåtelse, försoning och upprättelse hänger mänsklig samlevnad. Så här skall man vara vaksam både över ordvalen och innebörden. Finns det något människan skall satsa på så är det att finna förlåtelsens vägar. Först så kan mänskligt samliv äga bestånd.

Men lätt är det inte. Till förlåtelsen, försoningen och upprättelsen hör ovillkorligen rättvisa. Rättvisan i sin tur beror på rättänkande och rättänkandet på oegennytta och oegennyttan på saklighet.

Övertrampen är legio. Värst är det när rättvisans representanter visar sig vara partiföreträdare, när kampen för partiet går före hänsyn till saklighetens krav. Det skär i mig när en justitieminister oavsett partifärg är uppenbart orättvis.

Nu är det inte lätt att vara rättvis. Rättvisan står ju i ett mänskligt sammanhang och beror till dels av detta sitt sammanhang. Det som är sanning för en ateist som inte tror på eviga värde behöver inte vara sanning för en troende som postulerar både Gud och evighet. Och den som lever i förtryck ser förmodligen på rättvisan på annat sätt än den privilegierade.

Ett dilemma alltså att veta vad som är rätt och som följd av detta ett problem att finna vägar till förlåtelse och upprättelse. Och inte vet jag hur man skall komma till rätta med detta problem.

Men jag känner till en som trodde sig veta. Hans namn var Einar Billing, en teolog och biskop, död som biskop i Västerås 1939.

Denne Billing trodde sig ha funnit förlåtelsens väg hos den som på ett rätt sätt kunde förena rättfärdighet och barmhärtighet. I syntesen mellan dessa båda kom rättfärdigheten till fullt uttryck liksom kärleken. Rättfärdighet enbart ledde i sina yttersta konsekvenser till det berättigade i vedergällning och kärleken som enda värde till att människor blev blinda för verkligheten. Och det värsta Billing visste låg mitt emellan. Han kallade det ”billighet”

Sen lade han syntesen rättfärdighet/kärlek som ett raster på bibeln och fann att först Kristus på ett fullödigt sätt motsvarade förväntningarna.

Vad vet jag om han hade rätt. Bevisen han framlägger är långt ifrån heltäckande. Men håll med mig om att det rätta både innehåller rättfärdighet och kärlek. Och tyck vad ni vill men bygger inte Jesu sätt att betrakta förlåtelse, försoning och upprättelse på att denne Jesus var företrädare för just syntesen rättfärdighet och barmhärtighet?!

Så mycket ligger det i Billings påpekanden att vi som kallar oss kristna borde känna oss kallade att följa just den väg, som Billing förordar. För nog är väl förlåtelse, försoning och upprättelse själva huvudtemat i den kristna tron? Och nog förutsätter denna förlåtelse både rättfärdighet och barmhärtighet?

Sen till sist; det är ingen avundsvärd uppgift att vara justitieminister. Morgon Johansson har det inte lätt där han står där mitt emellan hötapparna, styrd som han är av partipiska, ideologi, rättspatos och egenintresse.