(Se även ”Men mina glasögon 3” 4 18 Självskadebeteende, mer än att skära sig)

Bibelstudium i Vivalla den 24 januari 2018

41Även om det är en främling, som inte tillhör ditt folk Israel utan kommer från fjärran land för att han hört om ditt namn –  42ja, också där skall man höra talas om ditt stora namn, din starka hand, din lyftade arm – och denne främling kommer och åkallar dig, vänd mot detta hus,  43lyssna då i himlen, där du tronar, och gör det som han ber dig om. Då skall alla jordens folk lära känna ditt namn och frukta dig, så som ditt folk Israel gör, och förstå att detta hus som jag har byggt är helgat åt ditt namn.

(Ur Salomos bön till Gud när templet i Jerusalem är färdigt att tas i bruk. 1 Kung 8 v 41 ff)

Kung Salomos bön när templet i Jerusalem är färdigt att tas i bruk är både mäktig och mättad med innehåll. Bönen i sin helhet är en hel teologi i komprimerad form med sitt tankecentrum i Israels respektive kung Davids och hans ättlingars utväljelse.

Som med det mesta i bibeln läser jag denna bön som en del i ett bearbetat helt. Det är föreställer jag mig utan att veta närmare en teologskolas återgivning av Salomos bön, en teologskola som låter kung Salomo bedja utifrån den egna skolans helhetssyn.

Den helhetssynen är besläktad med den från 5 Moseboken, från Josua, Domarboken samt från Samuels- och Konungaböckerna. Teologerna talar om det deuteronomistiska historieverket.

Förskräcks ej över denna min hållning till Salomos bön. Långtifrån att ta död på bönen, berikar den istället förståelsen. Den ger föreställer jag mig Salomos bön mer rättvisa än en stenografisk återgivning av verkligheten skulle kunna ge. Som troende tänker jag mig att Deuteronomisterna förstod Salomos intentioner. Detta på grund av att deras återgivning byggde på att de när tiden runnit iväg fått perspektiv på kung Salomos andliga och världsliga gärning.

I dagens textavsnitt handlar det om främlingen (hedningen, ickejuden), d vs du och jag. Att också vi skall få del av den gudsnärvaro och den bönhörelse som utgår från templet i Jerusalem. Om ett tempel till gagn för såväl Israels utvalda som alla andra, ber Salomo med uppsträckta händer inför Herrens altare.

Bönen vittnar om en förhoppning som kung Salomo bär på och i förlängningen också Deuteronomisterna. I Kristus har den förhoppningen omvandlats till verklighet.

Israels utväljelse före alla andra folk får nämligen ytterligare en innebörd när utväljelsens bärare förkroppsligas i juden Jesus. I honom blir utväljelsens (Israels folks utväljelse) själva syfte att skapa rum för andra. Hans eget liv exemplifierar detta. Han, den före alla andra utvalde, om ni så vill judarnas jude, ger sitt liv för att även vi hedningar skall få del av välsignelsen. Från den stunden är välsignelsens väg utväljelse, självutgivelse, välsignelse i en ständig återupprepning från släkte till släkte

Den som hjälpt oss att se just detta tydligare än andra är mannen med den stora överblicken, aposteln Paulus. Ingen har som han kunnat tolka trons innersta hemlighet. Ingen har som han sett helhet och syfte för sin inre blick.

Hur är det då idag? Vilka är det som idag ser andligt klarare än andra? Vilka är det som begriper bibeln bättre än andra? Vem eller vilka har överblicken? Min erfarenhet säger mig att delaktighet är den viktigaste av förutsättningar för andlig klarsyn, delaktighet i såväl utväljelse som utgivelse. Närsynt innanläsning i bibeln är nog nyttig, men den överblick som erfarenheten skapar än viktigare.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon 3”, 3 18 Värdegrund en färskvara i ständig rörelse)

Bibelstudium i Vivalla den 17 jan 2018

Mose sade: ”Låt mig få se din härlighet!”   Herren svarade: ”Jag skall låta min höghet och prakt gå förbi dig, och jag skall ropa ut namnet Herren inför dig. Jag skall vara nådig mot den jag vill vara nådig mot och barmhärtig mot den jag vill vara barmhärtig mot.”   Han fortsatte: ”Mitt ansikte kan du inte få se, ty ingen människa kan se mig och leva.”   Sedan sade Herren: ”Här bredvid mig finns en plats, ställ dig här på klippan!   När min härlighet går förbi skall jag ställa dig i en klyfta i berget och skyla dig med min hand tills jag har gått förbi.   Då skall jag ta bort min hand och du skall se mig på ryggen. Men mitt ansikte får ingen se.” (2 Mosebok kap 33 v 18-23)

Den inledande noten till andra Moseboken anger vad denna bok handlar om. Där står: ”Andra Moseboken skildrar hur israeliterna av Mose leds ut ur Egypten och hur Herren sluter ett förbund med dem och ger dem sin lag”. ”Skildrar” det betyder berättar om och det på ett betydande tidsavstånd från skeendet och dessutom med bestämda avsikter. Glöm objektiv historieskrivning, var istället uppmärksam på budskapet. Det är mitt råd.

Detta gäller alldeles särskilt i texten ovan som skildrar Herrens svar när Mose begärde att få skåda Herrens härlighet. Mose fråga är konkret. Han vill bokstavligen se Herrens härlighet, så bokstavligt att en tvååring kan uppfatta den. På det svarar Herren nej. Under vissa villkor och sen Herren först hållit sin hand för Mose ögon, får Mose se Herren på ryggen. Mer blir det inte.

Vad är då avsikten med denna berättelse som genom sin konkretion är tillgänglig för alla, liten som stor, klok som oklok, israelit som sekulariserad svensk år 2017. Alldeles uppenbart för alla och envar förkunnar texten att Guds gestalt och väsen är och skall vara en gåta för människor.

Lika uppenbart som det är att tillvaron förutsätter en givare, av oss kallad Gud, lika fördolt är denna Guds väsen och härlighet. Gud kan vi inte greppa hur vi än försöker, än mindre förstå, hur vi än anstränger oss. Människor kommer aldrig längre än att de ser Herren liksom på ryggen och det i benådade ögonblick.

Alla försök att dokumentera Gud är därför förgäves. Än mindre är det möjligt att förklara vad Gud konkret avser när allt tycks vara ställt på ända. Det som gällde Mose, gäller oss, gäller alla. Gud kan vi bara se på ryggen och det i benådade ögonblick.

Guds ryggtavla är för oss kristna Jesus Kristus. Andra religioner har sina ryggtavlor. T o m ateisten har sin. Evolutionen lär vara den reflekterande ateistens glimt av Gud.

Jesu förhållande till Gud liksom hans gudom sysselsatte kristendomens tänkare särskilt under de första århundradena. En del satte likhetstecken mellan Gud och Jesus. Förenklat uttryckt var Jesu mänskliga gestalt liksom hans tal och gärning bildlikt talat en mask satt framför Guds ansikte. Bakom masken fanns Gud. Gud och Jesus var i grunden ett och detsamma.

Faran med det sättet att se är uppenbar. De spår Gud sätter i verkligheten stämmer ibland illa med de avtryck Jesus gjorde och gör. Ond bråd död, oskyldiga barn som mister livet stämmer dåligt med den Jesus som välsignar de barn som t o m dennes lärjungar avvisade.

Sanningen om Jesu gudom är därför även den lagd i mörker. Att fullgott kunna definiera Jesu förhållande till Gud låter sig inte göras. Jag har valt att se Jesus som den glimt av Gud som är given just mig. Mose stod på en klippa och fick se Herren på ryggen. Jag koncentrerar min blick på försoningens kors och jag ser än det ena än det andra Men såväl det ena som det andra är glimtar av den Gud som jag skänker hela min tillit.

(Se även ”Med mina glasögon 3”, 2 18 Först kyrkan sen samvetet)

Bibelstudium i Vivalla den 10 januari 2018

Sedan kom Jesus från Galileen till Johannes vid Jordan för att döpas av honom.   Men Johannes ville hindra honom och sade: ”Det är jag som behöver döpas av dig, och nu kommer du till mig.”  Jesus svarade: ”Låt det ske. Det är så vi skall uppfylla allt som hör till rättfärdigheten.” Då lät han det ske.   När Jesus hade blivit döpt steg han genast upp ur vattnet. Himlen öppnade sig, och han såg Guds ande komma ner som en duva och sänka sig över honom.   Och en röst från himlen sade: ”Detta är min älskade son, han är min utvalde.” (Evangelium enligt Matteus kap 3 v 13-17)

Berättelsen om Jesu dop kan läsas framifrån eller bakifrån. Själv läser jag den bakifrån.

Framifrån, det betyder att orden tas som de står. Det som skildras har hänt och det exakt i enlighet med ordalydelsen. Detta låter sig också till nöds göras. De jämkningar man tvingas vidta är vid en ytlig läsning måttliga. Matteus, Markus och Lukas återger samma berättelse. Markus och Lukas är mera kortfattade, i övrigt stämmer berättelserna överens. Bara så att rösten från himmelen sade att Jesus är min älskade son, medan rösten i övriga versioner talar direkt till Jesus och säger du är min älskade son. Johannes skildring av Jesu dop skiljer däremot ut sig. Att Jesus döps är den enda föreningspunkten. Händelseförloppet skiljer sig totalt.

”Framifrånläsare” som vill att allt skall bilda en logisk enhet får det därför svårt. Det lär inte vara lätt att konstruera fram något enhetligt ur det som så tydligt spretar.

Men det är inte mitt problem. Jag läser bakifrån. Jag utgår från att berättelserna om Jesu dop har tillkommit i efterhand. Det betyder när lärjungarna fått sammanhang och ser helheten. På helheten bygger de upp delen, i detta fall Jesu dop och vad detta dop har för innebörd. På motsvarande sätt gör också jag. Och då inte enbart när det gäller Jesu dop.

För mig är det, för att ta ett steg vidare, inte givet att Jesus är Guds son bara därför att det står i bibeln. Det är heller inte på grund av ordalydelsen i bibeln för mig givet att Jesus som Guds son skulle gå in i sin livskamp, en kamp som i slutändan skulle kosta honom livet. Först erfarenheter av helheten ger mig visshet om både det ena och det andra.

Mitt eget argument för och min egen övertygelse att Jesus är Guds son vilar varken i födelseberättelserna i bibeln eller i skildringarna av Jesu dop. Min egen erfarenhet av Jesu rättfärdighet/barmhärtighet, liksom av den försoning som är Jesu signum är det som bär upp min tro. Sen får jag ett närmast ovärderligt stöd av både födelseberättelser, skildringen av Jesu dop, för att inte tala om allt övrigt som berättas om Kristus.

Så är det för mig och så tror jag det var för dem som skrev bibeln vilka de nu egentligen var. Ur församlingens erfarenheter av Kristus byggdes erinringarna om deras Mästare upp. I slutändan fick vi det Nya testamente som vi idag äger.

Berättelserna om Jesu dop är alltså inte bara sanna, om de nu ens bokstavligt är det. De förmedlar framför allt den sammantagna Sanningen, sanningen om den Kristus som genom sitt liv förvandlade världen.

Men jag tvingar ingen att tänka som jag. Om Jesus för dig oförmedlat träder fram ur en ordagrann förståelse av det skrivna ordet, så gärna för mig. Men du slipper en massa intellektuella bekymmer om du läser bakifrån, d v s förstår Jesus utifrån helheten och den egna erfarenheten.

(Se även 52 17 Den osynligt verkande ”undertexten” i ”Med mina glasögon 2”)

Bibelstudium i Vivalla den 27december 2017

Gud, ge kungen dina lagar, kungasonen din rättvisa ordning, 2så att han rättrådigt dömer ditt folk och låter dina betryckta få sin rätt. 3Låt berg och höjder bära fredens frukter åt folket genom rättfärdighet. 4Må han värna de armas rätt, rädda de fattiga, krossa förtryckaren. 5Låt honom leva så länge solen finns och månen lyser, släkte efter släkte. 6Han skall komma som regn över grödan, ett stilla regn som vattnar jorden. 7Låt rättvisa grönska i alla hans dagar och fred och välgång råda, tills ingen måne lyser mer. Psaltaren 72 v 1-7

Det är hög tid för en den kristna trons nystart. Inte minst julfirandet visar detta. Alltför många ser bara sagoskimmer när de betraktar barnet, krubban, änglasynen och herdarna. Alltför många låter talet om Gud som blivit ett litet barn gå in genom ena örat och ut genom det andra. Dags därför att se det hela med nya glasögon.

För mig är en psaltarpsalm från Gamla testamentet en god ansatspunkt i den riktningen. Detta inte därför att i denna psalm läst i sin helhet finns anknytningar till Jesus (Matt 2:11). Skall sanningen fram är psalmen en bön om att få en kung i Israel som regerar sitt rike i rättfärdighet, inte en Jesusprofetia.

Men indirekt handlar psalmen om Jesus nämligen om den rättfärdiga ordning som hör Jesu framträdande till.

I psalmen talas om Guds lagar om rättvis ordning, rättrådiga domar och rättfärdighet. Såväl det ena begreppet som det andra i denna uppräkning är laddat med överraskande innehåll. Bakom ligger nämligen hebreiska termer med speciell innebörd. I dessa termer ryms en föreställning om en relationell rätt, en gudomlig rätt som håller inte enbart människor samman, utan hela tillvaron, inklusive naturen. Eller vad sägs om orden ”Låt berg och höjder bära fredens frukt” (Ps 72:3)

Begreppen rätten och rättfärdigheten är alltså uttryck för en gudomlig ordning under den allsmäktiges beskydd. När den ordningen tillåts råda värnas de ringas rätt samtidigt som förtryckaren krossas, bergen och höjderna bär fredens frukt, det regnar över grödan, fred och välstånd råder.

Ytterst är det om detta som Jesu födelse handlar. Bakom de sagoskimrande berättelserna om Jesu födelse ligger alltså ett högt anspråk. Anspråket på att i Jesu födelse något unikt inträffade, alltings förnyelse. Tron på denna förnyelse är det som bär upp den kristna tron.

Glöm därför att kristen tro är en privatsak. Tron börjar visserligen i det privata. Den inleds med min överlåtelse till Kristus och den fortsätter med min kamp för att hävda ”de ringas rätt” och med mitt motstånd mot mobbning och ”förtryck”. Men det är inte slut med det. Tron rör sig i allt vidare cirklar, den väjer inte för att ta politisk ställning, den tiger inte när mark och natur plundras och utarmas.

Sen till resultatet. Ett borde väl mot ovan angiven bakgrund stå klart för oss som kallar oss kristna. Att livet inte är något vi tar oss, utan något vi får, att mänskliga rättigheter inte är en naturlag, utan vilar i tron på en Gud som ger oss dessa rättigheter.

Tillämpningen däremot är inte lika självklar. Än mindre självklar hade den förstås varit om jag inte hade begripit att livet är en gåva och att Kristus inte enbart skall förbindas med krubba, änglar och herdar utan mer än annat med en alldeles bestämd insikt i vad rätt och rättfärdighet innebär.

(Se även nytt inlägg  ”Med mina glasögon 2” 51 17 Rätten, måste den alltid tas ut i förväg?)

Bibelstudium i Vivalla den 20 dec 2017

1Vi bör alltså betraktas som Kristi tjänare och som förvaltare av Guds hemligheter.  2Nu krävs ju av en förvaltare att han skall visa sig pålitlig.  3Men mig är det likgiltigt om ni eller någon mänsklig domstol dömer mig. Inte heller dömer jag mig själv.  4Mitt samvete är rent, men det betyder inte att jag är frikänd. Den som dömer mig är Herren. (Paulus första brev till korinthierna kap 4 v 1-4)

Det är när grundvalarna vacklar som mina verkliga förankringar blottas. I välgångstider kan man kosta på sig fagert tal men så inte när själva min existens är hotad. Så är det och så har det varit.

Det var en angripen och ifrågasatt Paulus som i texten ovan bekände sig till Kristus. Pressad och ifrågasatt av församlingen i Korinth sade han som det var. Allt hängde på Kristus sen fick andra säga vad de ville.

Vad är det då hos Kristus som är så viktigt? På det svarar Paulus; ”vi förkunnar en Kristus som blivit korsfäst, en stötesten för judarna och en dårskap för hedningarna, men för de kallade judar som greker, en Kristus som är Guds kraft och Guds vishet” (1 Kor 1:23)

När det gällde inte ett ord ens om Jesu jordiska gärning, inte ett ord om kyrkoordningar och etiska regler trots att han ägnar halva 1 Korinthierbrevet åt dessa ting. Bara detta enda står fram för honom när allt annat blivit avskalat, Kristus och Kristus som korsfäst.

Kristus och Kristus som korsfäst, var det för Paulus allt avgörande. Detta inte som ett resultat av överväganden, inte efter att ha ställt de olika trosalternativen mot varandra, utan därför att han överväldigats av Kristus vid sin omvändelse i Damaskus och sedan ständigt på nytt fått uppleva en Kristus som har initiativet.

Nog kunde Paulus ha avhändat sig detta inflytande. Tvingad att stanna kvar i sitt beroendeförhållande blev han aldrig. Hela bibeln är fylld av avfall. Läser vi i Gamla testamentets historiska böcker, är avfallen mer regel än undantag. Så varför skulle inte också Paulus kunna avfalla?!

För Paulus var alltså Kristus allt, Kristus den korsfäste. Betyder det att Paulus riktigt förstått vad han hängav sig åt? Kunde han nånsin riktigt förklara varför den korsfäste var den ende för honom? Varenda paulusbrev är proppat med försök till sådana förklaringar. Alla med den tanken att bakom Kristus döljer sig en gudomlig kärleksvilja och därmed också något etiskt religiöst absolut hållbart.

Men bakom alla Paulus utläggningar om korsets betydelse ligger trots detta en slöja. Fullt ut kan ingenting av det som skedde vid korset och efter korset fullt ut begripas, bara erfaras.

Att gå in i ett liv med korset som centrum blir mot den bakgrunden som att gå in i en livsström där allt styrs av en oemotståndlig försoningsvilja. Det är att hänge sig åt något man inte riktigt vet hur det skall sluta. En kristen kan glömma alla former av garantier. Att tro i kristen mening är att ta emot och ta vara på. Inget mer och inget mindre.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon 2”, 50 17 Nersmittad av partsinlagor)

Bibelstudium i Vivalla den 13 december 2017

 2Den dag skall komma då berget med Herrens tempel står där orubbligt fast, högst av bergen, överst bland höjderna. Alla folk skall strömma dit, 3folkslag i mängd skall komma, och de skall säga: ”Låt oss gå upp till Herrens berg, till Jakobs Guds tempel. Han skall lära oss sina vägar, hans stigar vill vi följa.” Ty från Sion skall lag förkunnas, från Jerusalem Herrens ord. 4Han skall döma mellan folken, skipa rätt bland alla folkslag. (Jesaja kap 2 v 2 t o m 4 a)

      Människan består av en yttre del och en inre. Ingendera kan hon vara utan. I det här bibelstudiet handlar det om den inre delen, d v s människans inre tanke- och föreställningsvärld och specifikt den kristna människans föreställningsvärld.

För att ta det enkelt är det speciella med den kristna föreställningsvärlden att Jesus finns med i tankarna, finns med och styr. För mig kallas detta tro.

Kristna är olika, en del släpper in lite av Jesus, andra mycket. Den som släpper in mycket blir präglad av Jesus, den som släpper in lite är knappt märkbart påverkad. De som är snåla på att låta Jesus få reellt inflytande, ger sitt inre utrymme åt annat. Är man inte hängiven det ena är man hängiven det andra. Något hänger man sig åt, något tror man, vare sig man inser det eller inte.

Inflytandet från Jesus kommer från olika håll, bland annat från evangelierna. Dessa ord från evangelierna om och av Jesus är inte automatiskt verkande. De måste omvandlas till levande ord och som sådana visa sin kraft genom att påverka tankar och handlingar. Min tanke med mina varje vecka återkommande bibelstudier är att stimulera till en sådan omvandling.

En del bibelord är snabbverkande, andra svårsmälta, ytterligare andra måste omvandlas för att fungera som Jesusord. Ursprungligen handlar de nämligen om annat än om Jesus. Så är fallet med dagens text som är en profetia, en drömvision, som berättar hur människor från hela världen strömmar till berget där Herrens tempel är beläget för att i templet finna gudomlig vägledning och bli delaktiga i gudomlig rätt. Resultatet blir fred, harmoni och lyckorike.

Satt i händerna på religiösa maktmänniskor är dagens text ödesdiger. Den kan lura dem att tro att Jerusalem automatiskt är världens centrum, att det judiska folket automatiskt är herrefolket, att templets lag och kult är det enda som skänker den fulländade gudsgemenskapen.

Omvandlad till en profetia om hur människor vandrar till det ”levande templet” ( 1 Petr 2:4-5) Jesus blir resultatet ett annat. Jesus må själv vara den av Gud utvalde, han må själv ha gjort anspråk på att vara den ende sanne förmedlaren av Guds vilja, men hur annorlunda är inte hans anspråk i jämförelse med andras.

Utvaldheten (välsignelsen) stockar sig inte hos honom och i honom. Den sprider sig som ringar på vattnet ut över ständigt nya välsignade. Utvaldhetens yttersta syfte är att göra alla till utvalda.

Först den omvandlade profetian platsar i en kristens inre, först den omvandlade profetian kan förstärka Jesusnärvaron i vårt inre.

Sen kan man i studiesyfte försöka sätta sig in i vad Jesaja egentligen menade, och för den delen också Hosea som återger samma profetia. Det blir i så fall ett led i fördjupad kunskap om Gamla testamentet. Men för att stimulera Jesusnärvaron i mitt inre är endast den omvandlade profetian brukbar.

49 17 Vi ber om förlåtelse för den dåliga ljudkvalitén

Vi ber om förlåtelse för den dåliga ljudkvalitén, sa tjänstgörande i P:1 s morgonsändning. Det knastrade nämligen om radions utsände när han rapporterade från jordbävningens Irak/Iran.

Ska man be om ursäkt för sånt som ingen kan rå för? Naturligtvis inte! Beklaga kan man, men inte be om ursäkt.

En struntsak kanske du tycker. Men det som handlar om förlåtelse är aldrig en struntsak. På förlåtelse, försoning och upprättelse hänger mänsklig samlevnad. Så här skall man vara vaksam både över ordvalen och innebörden. Finns det något människan skall satsa på så är det att finna förlåtelsens vägar. Först så kan mänskligt samliv äga bestånd.

Men lätt är det inte. Till förlåtelsen, försoningen och upprättelsen hör ovillkorligen rättvisa. Rättvisan i sin tur beror på rättänkande och rättänkandet på oegennytta och oegennyttan på saklighet.

Övertrampen är legio. Värst är det när rättvisans representanter visar sig vara partiföreträdare, när kampen för partiet går före hänsyn till saklighetens krav. Det skär i mig när en justitieminister oavsett partifärg är uppenbart orättvis.

Nu är det inte lätt att vara rättvis. Rättvisan står ju i ett mänskligt sammanhang och beror till dels av detta sitt sammanhang. Det som är sanning för en ateist som inte tror på eviga värde behöver inte vara sanning för en troende som postulerar både Gud och evighet. Och den som lever i förtryck ser förmodligen på rättvisan på annat sätt än den privilegierade.

Ett dilemma alltså att veta vad som är rätt och som följd av detta ett problem att finna vägar till förlåtelse och upprättelse. Och inte vet jag hur man skall komma till rätta med detta problem.

Men jag känner till en som trodde sig veta. Hans namn var Einar Billing, en teolog och biskop, död som biskop i Västerås 1939.

Denne Billing trodde sig ha funnit förlåtelsens väg hos den som på ett rätt sätt kunde förena rättfärdighet och barmhärtighet. I syntesen mellan dessa båda kom rättfärdigheten till fullt uttryck liksom kärleken. Rättfärdighet enbart ledde i sina yttersta konsekvenser till det berättigade i vedergällning och kärleken som enda värde till att människor blev blinda för verkligheten. Och det värsta Billing visste låg mitt emellan. Han kallade det ”billighet”

Sen lade han syntesen rättfärdighet/kärlek som ett raster på bibeln och fann att först Kristus på ett fullödigt sätt motsvarade förväntningarna.

Vad vet jag om han hade rätt. Bevisen han framlägger är långt ifrån heltäckande. Men håll med mig om att det rätta både innehåller rättfärdighet och kärlek. Och tyck vad ni vill men bygger inte Jesu sätt att betrakta förlåtelse, försoning och upprättelse på att denne Jesus var företrädare för just syntesen rättfärdighet och barmhärtighet?!

Så mycket ligger det i Billings påpekanden att vi som kallar oss kristna borde känna oss kallade att följa just den väg, som Billing förordar. För nog är väl förlåtelse, försoning och upprättelse själva huvudtemat i den kristna tron? Och nog förutsätter denna förlåtelse både rättfärdighet och barmhärtighet?

Sen till sist; det är ingen avundsvärd uppgift att vara justitieminister. Morgon Johansson har det inte lätt där han står där mitt emellan hötapparna, styrd som han är av partipiska, ideologi, rättspatos och egenintresse.

(Se även ”Med mina glasögon 2”, 49 17 Vi ber om förlåtelse för den dåliga ljudkvalitén)

Bibelstudium i Vivalla den 6 december 2017

1Och jag såg i högra handen på honom som satt på tronen en bokrulle med skrift på både framsidan och baksidan och förseglad med sju sigill.  2Och jag såg en väldig ängel som ropade ut med hög röst: ”Vem är värdig att öppna boken och bryta sigillen?”  3Men ingen i himlen eller på jorden eller under jorden kunde öppna boken och se i den.  4Och jag grät häftigt över att det inte fanns någon som var värdig att öppna boken och se i den.  5Men en av de äldste sade till mig: ”Gråt inte. Se, han har segrat, lejonet av Juda stam, skottet från Davids rot. Han kan öppna boken med dess sju sigill.” (Uppenbarelseboken kap 5 v 1till 5)

Apokalyptik, det betyder skildringar av händelseförloppet vid tidens slut återgivet i ett främmande symbol- och kodspråk. Den bibliska apokalyptiken florerade under det sista århundradet före Kristus och bestod fram till drygt hundra år efter Kristi födelse. Daniels bok i Gamla testamentet och Uppenbarelseboken i Nya är de mest kända apokalyptiska skrifterna.

Jag har aldrig varit intresserad av apokalyptik. Innehållet i Daniels bok går in genom ena örat och ut genom andra. Likadant är det med Uppenbarelseboken. Hur jag än mödar mig får jag ingen reda i tolkningen. Det är för mycket som rimmar illa med bibelns äldre profetior. Skriftprofeterna (exempelvis Jesaja, Jeremia) överraskar med utsagor om en Gud som slår människan med häpnad, en Gud som på ett överraskande sätt griper in i vardagens skeende. Profeternas Gud liksom Jesu Gud går inte att låsa in i ett förutbestämt sätt att handla. Apokalyptikern däremot tror sig ha exakt kunskap om Guds ingripanden.

Själv kämpar jag med att förstå Gud och Guds handlingssätt. Apokalyptikern (=den som styrs av apokalyptiken) behöver inte kämpa, han vet. Själv erfar jag hur genomsyrad jag är av tidens sätt att tänka och vara och hur bunden jag är till egen tid och eget rum. Apokalyptikern har inga sådana bekymmer. Tidsplanen för Herrens återkomst överskuggar allt annat.

Men det finns trots allt möjligheter att jag och apokalyptikern kommer on speaking terms. Gemensam läsning av Uppenbarelseboken kap 5:1-5, dagens text, borde vara ett sådant tillfälle. Bakom sigillen och talet om att öppna boken finns tankar om Jesus. Endast Jesus äger svaret på livets fråga, endast Jesus vet besked om tidens slut. Det tror apokalyptikern och det tror jag.

Sen kommer tanken osökt in på ytterligare ett steg mot ökat samförstånd, men nu inte med apokalyptikern utan med allmänheten. Är det bara jag och apokalyptikern som behöver något att hålla sig till? Gäller inte det alla. Är inte detta ett gemensamt drag för människor vid sunda vätskor oavsett bakgrund och trosinställning. Förvisso! Frågan är inte om en människa har något att hålla sig till utan vad. Frågan är inte om hon tror utan på vad.

Apokalyptikern och jag har Jesus gemensamt. Nästa steg för att vi skall komma vidare i vår gemenskap är öppenhet för varandras trosvärldar. För min del vet jag mig ha missat mycket genom min misstänksamhet mot alla former av apokalyptik. Ytterligare en gång måste jag närma mig den apokalyptiska tankevärlden. Att jag hittills avgränsat mig får inte bli mitt sista ord. Men att jag för den skull gör mig kvitt gudstrons överraskningsmoment kommer inte på fråga. Inte heller att jag förflyttar centrum från Kristi rättfärdighet/barmhärtighet/försoning till något annat är något alternativ.

Med Kristus för ögonen får jag gå till de apokalyptiska texterna. Och när jag gör det kommer tanken osökt; är inte dessa texter tröstetexter i tid av oro och fara? Det tycks så. Måtte de i så fall få förbli detta! Apokalyptik som omvandlats till science fiction är i slutändan en bräcklig trosgrund.

(Se även ”Med mina glasögon 2”  48 17 ”Syndabocken fortfarande aktuell”

Bibelstudium i Vivalla den 29 november 2017

Han bröt i förtid min kraft, han förkortade mina dagar. Jag säger: Min Gud, ryck inte bort mig i livets mitt, du vars år varar från släkte till släkte. En gång lade du jordens grund, och himlen är ett verk av din hand. De skall förgås, men du består, de är plagg som slits ut, du byter ut dem som kläder och de är borta. Men du är densamme, dina år har inget slut. Dina tjänares barn skall bo här och deras barn leva trygga hos dig. (Psaltaren 102 v 24-29)

I psaltarpsalmerna återfinns hela bredden, såväl livets ljuvlighet som dess fasor, såväl välgång som fysisk och psykisk undergång. Kan det bli värre än för Psalmisten som i inledningen till den psalm, vars avslutning är avskriven ovan, vittnar: ”Mitt livsmod är brutet, vissnat som gräs, jag är för matt att äta, jag har magrat av min suckan, är bara skinn och ben”(Ps 102:5 f)

Allt i psalmen förutsätts vara inneslutet i Guds vilja. Det närmaste psalmisten kommer djävulen är när denne klagar över ”fienden” som gör ont värre.

Denna bredd i återgivningen är inte den för bibeltexterna vanliga. Oftast tas vart och ett för sig. Det goda livet för sig och det onda för sig. Det goda förbinds med gudsvälsignelse, det onda med livet utan Gud. Domsöndagens texter exemplifierar detta där gudsgemenskapens ljuvlighet ställs mot det fruktansvärda i att ha vänt Gud ryggen. Men här alltså ett exempel på att även de fromma kan drabbas. Även Guds barn kan utsättas för det outhärdliga.

Själv känner jag att jag kan ta spjärn mot denna sanning. Att även de gudfruktiga kan drabbas är nämligen en erfarenhet jag bara kan hålla från mig om jag blundar. Och för mig är det som för många andra bland oss kristna bekännare. Tyvärr blundar vi ofta för livets vidrigheter eller försöker förklara. Vi kan ju inte tänka oss att Gud låter det onda ske och det med Guds goda minne. Endera skyller vi på djävulen eller nöjer vi oss med att bara blunda.

Var har vi då vårt fäste, vi kristna, vi som drabbas som alla andra? Att vi inte skall göra som världens barn som ropar ut sitt carpe diem (ta vara på stunden) står alldeles klart för mig. Vi får ta plats bakom psalmisten som avslutar sin klagopsalm med en trosbekännelse av sällsamt djup.

Hans ord är en bekännelse till den Gud som lade jordens grund och lät himlen ”blir ett verk av din hand”. Denne Gud skapade en obeständig värld och en obeständig himmel och underförstått obeständiga människor. Allt skall förgås och bli till intet:. ”du byter ut dem som kläder och de är borta”. Även människan utplånas och blir i slutändan till intet. Den drabbades vedervärdighet är alltså inte det sista, men utplåningen.

Men ändå inte; Gud består, liksom Guds barns trygghet. Den till Gud överlåtne får del i Gudomens ”bestånd” och bevaras. ”Dina tjänares barn skall bo här och deras barn leva trygga hos dig”.

Samma mönster om än i annan utformning återfinner vi när vi betraktar Jesus. I sin gudsnärhet erfor denne himmelrikets härlighet men också helvetets kval. Jesus delade fullt ut psalmisten elände men allt ändade i att han bevarades av den Gud som ensam kan bevara.

Bibelstudium i Vivalla den 22 november 2017

11Ja, den tid kommer, säger Herren Gud, då jag sänder hunger över landet – inte hunger efter bröd, inte törst efter vatten, utan efter att höra Herrens ord. 12Då skall de irra från hav till hav, driva omkring från norr till öster och söka efter Herrens ord, men de skall inte finna det. (Profeten Amos kap 8 v 11 f)

Amos, en profet från 700-talet före Kristus är idag mest känd för sitt rättvisepatos. Det är Amos som talar om utsugarna som trampar på de fattiga. Det är också han som anklagar de rika för att bluffa med vågarna så att de som handlar spannmål får mindre säd än de har betalt för. Det är också dessa rika girigbukar och ”som köper de fattiga för pengar och de nödställda för ett par skor” (Amos 8:6).

Sånt leder till undergång och dom förkunnar Amos. Vad den domen innebär utsägs i klartext i dagens bibelord. Det skall bli” hunger i landet efter Guds ord”, d vs hunger efter något att verkligen kunna trygga sig till. Men det blir omöjligt att finna detta fasta och livsviktiga. Allt skall för dem bli likt ett andligt gungfly.

Vad innebar nu detta? Så här ser jag det. Gamla testamentet är handfast och konkret, det är för den delen även Nya testamentet. Så när det i en av noterna till texten sägs att straffet konkret kommer att innebära att ”Herren kommer att straffa folket med sin tystnad och vägra tala genom profeter eller på annat sätt”, så säger jag genast ja och amen till detta. Särskilt bejakar jag förmodandet att profeterna i fortsättningen skall tiga. Gud var nämligen inget sofistikerat på Amos tid. Gud var ord och handling i ett och samma skeende. Och profeterna var nästan bokstavligt Guds mun. Det som profeterna sade ägde kraft. Det blev som de påstod. Teg profeterna var det Gud som teg.

Jag försöker så gott det sig göra låter tänka lika konkret som de fromma gjorde på den tiden. Gud är för mig ingen tankefund utan konkret verklighet. Gud talar i historien inte i filosofiboken. Men ibland går det inte att upprätthålla konkretionen. Jag tvingas intellektualisera för att reda mig.

Saken är den att vi i vårt västerländska välfärdssamhälle sedan länge fört undan tron som något livsnödvändigt. Tron har omvandlats till en privatsak. Följden av detta har blivit att vi hamnat i vad som kan liknas vid ett svart hål där vi saknar möjlighet att orientera oss. Vad har man nämligen i slutändan att ta rygg mot när tron på Gud förvandlats till något man kan ha eller mista.

Det är idag som det en gång var för det obotfärdiga Israel. Vi har ingen chans att luta oss mot och orientera oss utifrån bestående värden och slutgiltig mening.

Nog finns det vägar att komma ur detta elände, t o m enkla vägar. För vem inser inte att livet är omöjligt att leva utan tro. Det är ju tro som i alla de sammanhang puffar på och stimulerar till verklighet. I själva verket kan vi inte ta ett andetag utan tro. Det är alltså inte fråga om huruvida vi tror eller inte, utan vad vi tror. Det som skall prövas är trons kvalité och sanning.

Insikten om trons nödvändighet öppnar den dörr som är stängd. Vi kan åter börja söka Gud. Men tyvärr; hur mycket jag och många med mig än trumpetar ut sanningen om trons nödvändighet, är det ingen som tycks lyssna. Frågan är om det inte blivit med oss som det en gång på sjuhundratalet var för Israel. Gud har valt att tiga?!