(Se även ”Med mina glasögon 2”, 18 17 Värdeskalornas påverkan)

Bibelstudium i Vivalla den 3 maj 2017

5Det skall komma en tid, säger Herren, då jag skall låta ett rättfärdigt skott växa ur Davids stam. Han skall vara konung och härska med vishet och skapa rätt och rättfärdighet i landet… Jeremia 23 v 5 a

7Därför skall det komma en tid, säger Herren, då man inte längre säger ”Så sant Herren lever, han som förde israeliterna ut ur Egypten”  8utan ”Så sant Herren lever, han som förde Israels ättlingar ut ur Nordlandet och hämtade hem dem från alla andra länder dit han fördrivit dem, för att låta dem bo i deras eget land.” Jeremia 23 v 7 f

Det skall komma en tid, profeterar Jeremia, i textorden ovan gör han det två gånger, då allt skall bli bra igen. I vanliga fall sade han tvärtom. Tiden är ute. Det hjälper inte att åberopa sig på företrädet att tillhöra det utvalda folket. Det duger inte att luta sig mot att den Gud som förde er (israeliterna) ut ur Egypten, även i fortsättningen skall lotsa sitt folk ut ur svårigheterna. I stället skall Gud straffa sitt folk. Jerusalem skall gå under, landet skall ockuperas, folket föras ut i fångenskap.

Varför? Därför att folket glömt den Gud som fört den ut ur Egypten, glömt den rättfärdighet som var förutsättningen för deras utvaldhet.

Men förvisningen var inte slutet, straffet inte för evigt, förkunnade Jeremia. Den tid skall komma då Guds utvalda folk skall upprättas igen. ”Ett rättfärdigt skott skall växa ur Davids stam”. De fördrivna skall åter få bo i sitt land.

Så långt min parafras av texten. Nu till mina reflexioner. Först om det som fanns i huvudet på varenda israelit under Jesu tid, ja fortfarande är det bland judarna idag; att Gud befriade sitt folk från slaveriet i Egypten, en räddning som kulminerade i att havet delade sig och räddade de flyende, medan det slog samman över förföljarna och dränkte dem (2 Mos 15:1-11)

Vi dagens européer må värja oss mot tankar i den riktningen, förfäras över brutaliteten mot de förföljande egyptierna som alla dränktes med man manskap och allt. Humaniserade judar gör som vi. De tar berättelserna bildlikt men bevarar bilden av den Gud som bevarar sina utvalda.

Inte heller vi skall vända ryggen till. Grundläggande föreställningar, förkortade i berättelser och kärnord, är sånt som vi människor inte kan leva förutan. Alla bärs vi, medvetet eller omedvetet, av bilder, berättelser och grundläggande föreställningar, som formar våra liv.

Vi kristna håller fortfarande fast vid berättelsen om befrielsen ur Egypten och om havet som delade sig. Men vi har inte stannat där. Vi tar hellre upp Jeremias ord om det rättfärdiga skottet ur Davids stam som skall skapa rätt och rättfärdighet i landet. Men landet det är för oss inte enbart Israel, utan den kristna församlingen var den än befinner sig på vår jord. Än hellre sammanfattar vi den sanning som bär oss i ett kors som berättar om Jesus som inte bara dog för oss men också uppstod för att vi skulle få leva.

Men det är med oss som det var på Jeremias tid. Israel må ha varit förankrade i sanningen om Guds befrielse ur Egypten. Men folkets orättfärdighet gjorde alla inre bilder verkningslösa. På samma sätt med oss. Vad hjälper det med tron på korset, om vi i våra liv förnekar korsets sanning.

Jag har funderat över vad det är som ersätter våra idealbilder när vi är otrogna mot dem. Förvisso är det svårt att komma åt detta. Låt oss kalla dem motbilderna skyr ljuset, vill inte avslöjas och är därför konturlösa. Men skam den som ger sig. Med ärlighet och ansträngning går det. Åtminstone är det min erfarenhet.

(Se även ”Med mina glasögon 2”, 17 17 Öppna, liva, påverka)

Bibelstudium i Vivalla den 26 april 2017 

3Välsignad är vår herre Jesu Kristi Gud och fader. I sin stora barmhärtighet har han fött oss på nytt till ett levande hopp genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda,  4till ett arv som inte kan förstöras, fläckas eller vissna och som väntar på er i himlen.  5Ty Guds makt beskyddar er genom tron fram till den frälsning som finns beredd att uppenbaras i den sista tiden. (1Petr 1:3 ff)

 23Ni är ju födda på nytt, inte ur en förgänglig sådd utan ur en oförgänglig, Guds levande och bestående ord, (1 Petr 1:23)

      Orden ovan är hämtade från Första Petrusbrevet. Det är med dessa som med de sena Paulusbreven, bara så mycket tydligare. De kristna sanningarna är staplade på varandra. De personliga särdragen är få och likheterna med andra brev är många. Det är som orden ingick i en komprimerad grundkurs i kristendom. Allt återspeglar äktkristen tro, bara så att den personliga våndan, det personliga tilltalet och livet saknas. Jämför med t ex 2 Korinthierbrevet så märker ni skillnaden.

För att gå vidare på den inslagna vägen är versarna ett till och med tre ovan som djupfryst torsk; frusen och paketerad direkt på fångstplatsen, prima vara alltså. Men oätbar tills den tinats upp och tillagats. Men väl tillagad blir den både näringsrik och smaklig, en kvalitetsprodukt man svårligen kan vara utan.

Mer eller mindre är hela bibeln som djupfryst torsk, men här mer än annars.

Utan bildspråk är bibelord, som de här ovan, ord utan levande sammanhang och som sådana lämpliga att lära utantill men det är allt. Satta i sammanhang får orden liv och blir vad de är menade att vara, Guds levande ord. Se vers 23 ovan.

Ytterligare bara en sak. ”Djupfrysta” bibelord, texten ovan är ett bra exempel, är också ”sammanpackade”. Mycket skall få plats på liten yta. För att innehållet skall få liv måste var sak tas för sig och sen sättas i ett sammanhang. Upptining alltså och sen var sak för sig.

I textorden ovan är det uppståndelsen som står i centrum, Jesu uppståndelse. Hur få denna uppståndelse levande? Genom att sätta uppståndelsen i samband med Jesu död. Om Jesu död sägs det i 1 Petr 1:19 att vi friköptes genom ett lamm utan fläck, Kristi dyrbara blod.

”Upptinat” står detta för att Jesus satsade sitt liv på att förnya den religion som var hans egen. Han förnyade inte genom att konstra med de gammaltestamentliga bestämmelserna och lagarna. Han tog orden som de stod där. Men han relaterade Gudsorden till de människor han mötte. Han läste dem som stränga domsord förbundna med den största barmhärtighet. En närmast omöjlig ekvation, bara inte omöjlig för honom. På hans förkunnelse följde dödsstraff och på tredje dagen uppståndelse. Ett straff som vi i liten skala dras ner i och en uppståndelse som vi dras upp ur när vi låter våra liv präglas av Kristus. Detta med hopp om det som sker på ett förberedande sätt här och nu skall bli fullkomnat i evigheten.

Alltså denna död och denna uppståndelse blir levande först när den tillämpas. Det betyder tillåts leda till ett förnyat sätt att leva.

Detta om det viktigaste som vår ”djupfrysta” text kan innebära när den tinas upp. Men det finns mer att hämta.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon 2”, 16 17 Familjen, välfärdssamhällets föregångare)

Bibelstudium i Vivalla den 19 april 2017

 1Kom, låt oss vända tillbaka till Herren! Han rev, och han skall läka oss, han slog, och han skall förbinda oss. 2Han ger oss liv efter två dagar, på den tredje reser han oss upp, så att vi får leva inför honom. 3Låt oss lära känna honom, låt oss sträva efter kunskap om Herren. Så visst som gryningen skall han träda fram, han skall komma till oss som ett regn, ett vårregn som vattnar jorden. (Profeten Hosea kapitel 6)

Gud är oundviklig, inte namnet men verkligheten bakom namnet. Verkligheten tvingar fram bekännelsen; tillvaron måste ha en givare, våra liv en yttersta grund.

Föreställningarna om Gud växlar. Till och med inom bibelns pärmar skiljer sig teckningen av Gud åt.

I våra kyrkor identifieras Gud med Jesus. Det var Gud som steg ner till jorden i Jesu gestalt. Gud blev ett barn. Alla vi kyrkobesökare har hört detta tal inte en gång utan många.

För att få reda i våra tankar om Gud har vi ställt upp djävulen som en Guds motpol. Livets kamp är en kamp för Gud och mot djävulen.

Både det ena och det andra talet har skäl för sig. Både Guds människoblivande och kampen mot djävulen återfinner vi i bibeln.

Men där finns också annat. I dag står profeten Hosea för detta andra. För profeten är Gud en Gud som både river oss och läker oss. Gud både slår och förbinder.

Vilka oss? Ursprungligen Efraim, en stam i Israel, men också oss som förbundit våra liv med Jesus och med bibelns Gud. Dessutom är orden generella. Det är inte bara judar och kristna som Gud river och läker, slår och förbinder. Det gäller oss alla.

Livet innebär nämligen både slag och läkedom, både sjukdom och hälsa, både framgång och motgång, både smärta och befrielse.

Mycket av det svåra kan undvikas genom sunt liv och goda vanor, genom ett gott samhälle och god omvårdnad. Åtminstone kan många av oss skjuta fram det onda. Men det svåra låter sig aldrig slutgiltigt övervinnas.

Det oförklarliga lidandet är ända in i märgen oförklarligt inte bara för mig utan för alla. Min granne dog i sina bästa år och vad jag vet hade hon inget ont gjort. Gud både rev och slog, om jag tillåts använda Hoseas ord och jag vet inte varför.

Profeten Hosea ger oss denna bild av Gud och en människa med öppet hjärta kan inte förneka sanningen i hans ord om att Gud både river och läker, både slår och förbinder.

Men därmed är trots allt inte det speciella i Hoseas ord uppmärksammat. Orden om att Gud ger liv efter två eller tre dagar, att Gud reser oss upp på den tredje dagen är det alldeles speciella i Hoseas profetia.

Kyrkan och jag med kyrkan har läst in Jesus i Hoseas ord. Kyrkan har inkluderat Jesus i såväl Guds nedbrytande som hans uppbyggande verk. Hans ord om att resas upp efter tre dagar är för oss en profetia om Jesu uppståndelse på den tredje dagen.

Mitt livs signum är mitt förbund med Jesus. Och som en Jesu lärjunge läser jag in mitt livs olycka och lycka i Jesu livsöde. Dennes död och uppståndelse är också min död och uppståndelse.

Jag tror alltså inte att jag som kristen skall bli friad från allt ont och svårt, men jag tror att mitt liv är fogat till Jesu död och uppståndelse.

Ta detta som min trosbekännelse.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon 2” 15 17 Välfärdssamhället som motkraft)

Bibelstudium i Vivalla den 12 april 2017

5Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus. 6Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud 7utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa 8gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors. 9Därför har Gud upphöjt honom över allt annat och gett honom det namn som står över alla andra namn, 10för att alla knän skall böjas för Jesu namn, i himlen, på jorden och under jorden, 11och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är herre, Gud fadern till ära. (Paulus brev till filipperna kap 2 v 5-11)

Jesus som motkraft

Följande är ett utdrag ur ”Med mina glasögon 2”, 15 17 Välfärdssamhället som motkraft, publicerad på min hemsida samtidigt som detta bibelstudium.

Präster blir vi inte av med. Skyfflar vi undan vissa, kommer andra i deras ställe. I dag heter prästerna författare, psykologer, politiker och intellektuella. Att de inte med gemensamma krafter drar åt samma håll känner alla till… Ändå måste sägas att förvånansvärt stor enighet råder. Har vi någonsin varit lika eniga som idag?! Det är som stavade vi alla på samma bekännelse. Vi bekänner oss till människors lika värde, till frihet, jämlikhet och broderskap. Vi tror på jämställdhet mellan könen, på demokrati, på humanitet och omsorg som spränger gränser.

Där handlade det om välfärdssamhället, här om Jesus som motkraft. Jesus är nämligen inte kraften i vårt samhälle, han är motkraften. Så är det i dag och så har det alltid varit.
Motkraft, kan det stämma? Innebär inte Jesu inflytande förstärkning av de värden som nutidens idéledare förkunnar? De flesta kristna tycks mena det. Det finns de som anser att franska revolutionens motto ”Frihet, jämlikhet och broderskap” är Kristi evangelium i förnyad form.

Nog är nutidens humanism med rötter i sjuttonhundratalets omvälvningar i långa stycken samstämmig med essensen i Jesu budskap. I vissa avseenden t o m identisk med den.

Skillnaden består i att det ena budskapet är riktat utåt, det andra inåt. Åtminstone har det blivit så. Revolutionens motto riktades utåt och resultatet blev överväldigande. Det blev signalen till västerlandets demokratisering och humanisering. Samtidigt följde med budskapet biverkningar av fruktansvärt slag. Franska revolutionen ändade i mord och blodbad på oliktänkande. Ryska revolutionen i Stalins utrensningar och nutidens tillämpning har lett till framväxten av välfärdssamhällen med höga murar mot dem som befinner sig utanför.

Sådana följder är omöjliga för den som låter dagens text styra sitt liv. Paulus bekännelse till Jesus låter sig inte omvandlas till ett budskap gällande andra. Endera kommer orden att gälla mig, eller blir de meningslösa. Efterföljelse är den enda möjliga tolkningen av Paulus bekännelse till den Kristus som ödmjukade sig och gav sitt liv.

Alltför många av oss kristna har blott i ytlig mening tagit till oss Paulus ord. Det betyder låtit dem bli till kristna paroller. Alltför få har gjort efterföljelsens evangelium till sin livsväg.

Tänk om det hade blivit flera. Det hade massakrerat samhällsstrukturer, där den höge upphöjs och den låge trampas under fötterna. Det hade slagit sönder regelverk vid lönesättning och gjort feminismens krigsretorik onödig. Det hade förändrat samlevnadsmönster och gränsdragningar. Säg allt vad det hade inneburit.

Kristen tro av idag kan liknas vid en sovande björn. Den etiskt religiösa kapaciteten finns där men den kommer inte till användning. Först när björnen vaknar visar den sin kraft. Först kristen tro i tillämpning är något värd. Och vad den är värd, vet vi inte till fullo. Den har nämligen aldrig tillämpats fullt ut.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon 2, 14 17 Sedvänjan förändrar normen och normen sedvänjan)

Bibelstudium i Vivalla den 5 april 2017

Jesus svarade: ”Sannerligen, jag säger dig: den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike.” Nikodemos svarade: ”Hur kan någon födas när han är gammal? Han kan väl inte komma in i moderlivet och födas en gång till?” Jesus svarade: ”Sannerligen, jag säger dig: den som inte blir född av vatten och ande kan inte komma in i Guds rike. Det som har fötts av kött är kött, och det som har fötts av ande är ande. (Evangelium enligt Johannes kap 3 versarna 3-6)

Nikodemos, han tillhörde judarnas råd, dyker upp på tre ställen i bibeln och då enbart i Johannesevangeliet. Fascinerad av Jesus, samtidigt fylld av obesvarade frågor, kommer denne till Jesus på natten för att få veta mera. Så långt den yttre ramen.

Jesu svar på Nikodemos frågor har evangelisten Johannes i sitt evangelium renodlat i grundläggande trosutsagor framställda i kortform. Samtalet med Nikodemos blir därmed brukbart för alla som vill veta hur evangelisten Johannes uppfattade kristen tro.

Mot den bakgrunden känns det naturligt att också min utläggning blir min tolkning av evangelistens tolkning av trons innebörd. Ett slags ”omtag” alltså.

I bibelns inledning (1 Mos 1:2) får vi lära oss att jorden i begynnelsen ”var öde och tom, djupet täcktes av mörker och en gudsvind (=Guds ande) svepte fram över vattnet”.

Vatten och ande var alltså från begynnelsen, vatten och ande var själva förutsättningen för livet. Kristen tro förkunnar mot den bakgrunden ett ”omtag”, en återgång till det grundläggande, till livet ”i vatten och ande”, till ett liv som genom människornas sätt att leva till stora delar gått förlorat. Den förkunnar att det är nödvändigt att födas på nytt till det ursprungliga livet, livet i Gud och av Gud. Att bli kristen är att gå tillbaka till det liv vi är skapade till.

Hur skall nu det gå till ? frågar sig Nikodemos. Evangelisten låter Jesus svara med en hel utläggning. Denna utläggning går ut på att det är Gud som skall åstadkomma det nya, den Gud som genom sin sons upphöjelse på korset gjorde allt nytt (Joh 3:13-15). Tron på denne Kristus, d v s förtröstan på att Gud verkar i Kristus innebär den nyfödelse som är förutsättningen för det nya livet.

”Omtaget” är alltså åstadkommet av Gud genom Kristus. ”Omtaget” är därmed något jag får inte något jag gör. ”Omtaget” är att ta vara på det som är mig givet, inte att lyfta sig själv i håret.

Så långt min förståelse av Johannes. När jag går till övriga texter i Nya testamentet finner jag inget som motsäger detta sätt att se. Överallt är det Gud som har initiativet och i alla sammanhang är det Jesus som förkroppsligar Guds vilja. Och ett entydigt nytestamentligt vittnesbörd låter Jesu kors vara nyfödelsens själva ”Big Bang”. Och resultatet blir på ett eller annat sätt alltid ett liv i ”vatten och ande”. Uttryckssätten kan växla.

Vad är det alltså att vara en kristen? Det är att satsa allt på ett kort, att lägga allt i Jesu händer. Sen ta emot och ta vara på. Och resultatet blir ett liv i ”vatten och ande”, det betyder ett liv som det ursprungligen var menat.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon 2”, 13 17 Den trolösa värdegrunden)

Bibelstudium i Vivalla den 29 mars 2017

Då sade Maria: ”Min själ prisar Herrens storhet 47min ande jublar över Gud min frälsare: … Han gör mäktiga verk med sin arm, han skingrar dem som har övermodiga planer. Han störtar härskare från deras troner, och han upphöjer de ringa. Hungriga mättar han med sina gåvor, och rika skickar han tomhänta bort. (Evangelium enligt Lukas kap 1 v 46, 51-53)

      Texten utgöres av ett utdrag ur den havande Marias lovsång när hennes släkting Elisabeth hade välsignat henne och det barn hon väntade.

     Maria svarade alltså Elisabeth med en lovprisning till Gud av högsta poetiska kraft. Det låter som poesi hämtad från Psaltaren. Hennes lovsång platsar utan tvekan bland Psaltarens psalmer.

Fråga mig inte hur hon bara kunde. Det vet varken jag eller någon annan. Däremot leds jag till att besinna att vi kristna inte är några individualister. För oss är det ingen dygd att visa upp egen fromhet, däremot att återspegla Jesus i våra liv. En helgad kristen lever närmast i symbios med Kristus.

Varför då inte också hämta vår fromhet från Maria, Jesu moder. Låta hennes lovsång bli också vår.

I det här fallet skulle det betyda att vi bar from poesi, gärna från Psaltaren och varför inte just Marias lovsång, inom oss. Det finns dom av oss som lätt lär sig poesi utantill. Med den nådegåvan inom sig blir det också möjligt att bära gudsordet inom sig i livets mångahanda. De av oss som har det svårare med den färdigheten får nöja oss med att låta oss uppfyllas av uppbyggliga tankar liksom av korta kärnord från den heliga Skrift

Det utsnitt i Marias lovsång som jag ovan citerat gör skillnad när vi tar det till oss. Det är gudsord som rubbar maktbalansen. Med Marias lovsång ljudande inom oss påverkar nämligen värdeskalorna. Gud blir inte en Gud som hyllar styrka, mänsklig talang och makt. Tvärtom störtar Gud denna världens stora, de som kallas härskare och som sitter på sina troner. Istället upphöjer han de ringa. Och då inte vilka ringa som helst utan de ringa som förtröstar på Herren och som hämtar kraften från honom.

Att i barnslig förtröstan tro att det är så gör det mesta annorlunda. Så stor skillnad att det bleve samhällsrevolution om tillräckligt många av hjärtat kunde sjunga som Maria. Vad skulle inte det innebära i de lågavlönades lönekuvert? Vad skulle inte det föra med sig på samhällsstruktur, på bostäder, ja på allt. Hur annorlunda skulle inte ryska revolutionen blivit om tillräckligt många Marior, oavsett om de var klädda i byxor eller kjolar, skulle ha stått på barrikaderna. De stora maktmissbrukarna skulle förvisso ha fallit även då, men Gud skulle samtidigt ha blivit ärad och med det skulle massavrättningar och förtryck kunnat undvikas.

Jesu tro var liv och handling, det har under den sista tiden stått allt mera klart för mig. Och Jesu handling var betingad av Guds ord och vice versa fick Ordet färg och innehåll av sin bärare. Jesus sade ingenting som inte var påverkad av de omständigheterna han just då stod i. Nu är vi inga ”Jesusar” och för den delen inte heller några Marior. Vi är vanliga Jesusefterföljare som dessutom idag upphöjer Jesu moder Maria. Vi får ha lämpliga bibelord i fickan alternativt bibelord ”in-memorerade” i våra hjärnor att ta till när omständigheterna kräver det. Den känslighet för Ordet som Jesus ägde har vi inte. Men vår situation är för den skull inte det sämsta. Med Marias lovsång inom oss skulle vi om vi var tillräckligt många kunnat skapa ett inomvärldsligt himmelrike. Åtminstone ger oss Marias lovsång anledning att tro det.

(Se även ”Med mina glasögon 2”, 12 17 Tron alltid längst fram)

Bibelstudium i Vivalla den 22 mars 2017

Sammanhanget: Kraftmätning på Karmel på 800-talet f Kr mellan Elia, Guds företrädare och baalsdyrkarna som höll på att ta över i Israel. Frågan var vems offer som var giltigt? För vem tände Gud elden på altaret? Enligt 1 Kunga-boken 18 blev resultat följande. Baalsprofeterna fick inte något svar från sin Gud, om eld på sitt altare, men Herren Gud kom Elia till mötes och tände elden på det altare som Elia hade byggt! .Berättelsen avslutas med följande bibelord:

Folket såg vad som hände och föll ner på sina ansikten och ropade: ”Det är Herren som är Gud, det är Herren som är Gud.” Men Elia sade: ”Grip Baals profeter, låt ingen enda komma undan!” När profeterna hade gripits lät Elia föra dem ner till Kishonbäcken och avliva dem där. 1 Kungaboken kap 18:39 f

      Guds ord skall föras vidare till nya generationer i ständigt nya tilltal. Så säger åtminstone vi som tillhör den lutherska kyrkogrenen. Frågan är bara hur vi skall förstå detta gudomliga tilltal. Särskilt när vi läser Gamla testamentet blir den frågan aktuell och då alldeles särskilt när vi ställs inför bibelord som ovanstående.

Grundregeln är att vi läser med ”Jesusglasögon”. Vi förstår bibelordet som vi tänker oss att Jesus skulle ha gjort det.

Med dessa våra glasögon påtagna blir den första versen i textordet uppbygglig. Israels Gud, Herren, är den sanne Guden, ropar folket. Översatt till oss är det Herren som är Gud, den Herre som står i förbindelse med vår Herre, Jesus Kristus. Detta desto hellre som Jesus i Ny testamentet regelbundet ges just namnet Herren.

Den Herre som verkar idag visar inte sin storhet genom att låta eld falla ner från himlen. Vår Herre gör storverk, men av annat slag. Varom inte blir kristen tro en tankefund, ett sätt att se, värdera och tro, men inget mera. Detta är nog bra, men det räcker inte. Jesus sade och det blev och så måste det fortfarande vara för att den kristna tron skall visa sin livskraft.

Frågan är bara på vilka områden tron skall visa sin påtagliga styrka. En sak är säker; det blir inga storverk med halvhjärtade kristna. Full överlåtelse är en förutsättning för trons liv. Men vad den överlåtelsen skall resultera i, det är frågan.

Ett står för mig klart. Det är att Guds väg idag inte är Elias. Denne gjorde som man tydligen gjorde på hans tid och fortfarande gör i Mellanöstern. Han utplånade sina motståndare genom att låta mörda dem.

Observera att detta står i bibeln. Brutaliteten i den bibliska världen är t o m påfallande. Det går inte att smita undan från detta.

Med mänskliga mått mätt håller mycket av innehållet i vår Heliga Skrift rent sakligt inte måttet. Det duger inte att med bibehållet samvetet bara läsa som det står och sen göra därefter. Det skulle i det här fallet leda till en katastrof. Vem vill kallas taliban? Vem vill döda på öppen gata?

Räddningen är Jesusglasögonen. Det betyder att den framkomliga vägen är att konsekvent förstå bibeln som Jesus gjorde det. T o m, som för en del av oss, förstå Guds vilja specifikt utifrån det sista skedet i Jesu liv, dagarna när Jesus dog och uppstod.

Från Jesu död hämtar vi, de korsmärkta kristna, livsuppgiften. Vårt liv är offer, offer för det gemensammas liv. Vårt liv är samtidigt uppståndelse, det betyder kraft och glädje. Utifrån korset ropar vi vårt; ”Herren är Gud”. Detta inte därför att vi förstått sanningen. Men vi har fått veta så mycket som vi behöver veta.

(Se även ”Med mina glasögon 2”, 10 17 Invandringens ABC)

Bibelstudium i Vivalla den 8 mars 2017

Till dig, Herre, tar jag min tillflykt, svik mig aldrig! Du som är trofast, rädda mig, lyssna på mig, skynda till min hjälp. Var min klippa dit jag kan fly, borgen där jag finner räddning. Ja, du är min klippa och min borg. Du skall leda och styra mig, ditt namn till ära. (Psaltaren 31 v 2-4)

Bibeln är en bok fylld med facit. Här ges svaren på livets frågor. Märkliga svar många gånger, överraskande för den som ger sig tid att lyssna och inte styr om allt efter eget huvud eller bara hör det hen vill höra.

Men nu och då ter sig bibeln på annat sätt och det alldeles särskilt i Psaltaren. I den bibelboken kommer enskilda fromma till tals. De (vi kallar dem psalmister) vittnar om Gud, sjunger Guds lov, talar till Gud, eller som här och det är det originella ber till Gud och bekänner sig till Gud när tillvaron hotar att rasa samman.

Det är alltså det sistnämnda som gäller här. I Psalm trettioett hotar tillvaron att rasa samman för psalmisten. Livskrisen är akut. I det här fallet är det yttre fiender som hotar. Men det yttre och det inre hör samman. Krisen har trängt ända in i själen.

”Duet” i psalmen är Israels Gud. Denne Gud har lett sitt folk genom ve och väl under tider som gått. Nu vädjar psalmisten om att Gud inte skall dra tillbaka denna sin hjälp och att hjälpen denna gång skall bli hans egen räddning. Du som under tider som gått gjort storverk, hjälp också mig, jag som är din trofaste tjänare. Så ungefär kan innehållet i psalmen sammanfattas. Och psalmistens förhoppning är att en dag stå där bevarad under Guds beskydd. Eller som det står i en av psalmens slutversar; ”Men du hörde hur jag bönföll dig, hur jag ropade till dig om hjälp” (Ps 31 v 23 b)

Men hur känns detta för oss sena tiders sekulariserade svenskar. Vi som gjort oss av med vår Gud eller där Gud placerats i ett rum för sig för privat tillbedjan. Naturligtvis försvårar detta avståndstagande även för oss som kallar oss kristna och som inte tänker som andra. Vem kan nämligen fullt ut värja sig för något som tränger sig på oss natt som dag, från alla kanter och oavbrutet. Det har gått så långt att till och med vår gudstro fått sina törnar. Framför allt förbleknar våra minnen av Gud för dagens berättelser och sanningar. Hur då nå fram till Gud när krisen drabbar oss? Hur kunna ropa till Gud som psalmisten i vår nöd?

Själv stärker jag mig genom att meditera över det ofrånkomliga duet i mitt liv, ett du som är mitt varas yttersta givare, ett du bortom mänsklig tillblivelse. Ett ofrånkomligt du utöver det du som mänsklig samhörighet innebär. Ett du som ytterst faller ut av att livet är en gåva, en gåva som förutsätter en givare.

Men framför allt tänker jag på Kristus. Kristus kunde ha varit författaren till denne psalm som nu är tillskriven kung David. När hans liv var hotat och han inte visste utgången, när hans nöd var som störst, är denna psalm hans bekännelse. Det råder inte minsta tvekan om det.

Och jag får koppla på och göra Kristi ord till mina. Denna påkoppling är mitt värn i en tid som glömt sin Gud. Före allt annat är jag nämligen en Jesuslärjunge.

(Se även ”Med mina glasögon 2”, 9 För undrets skull)

Bibelstudium i Vivalla den 1 mars 2017

Kristi kärlek lämnar mig inget val, ty jag har förstått att om en har dött för alla, då har alla dött. Och han har dött för alla, för att de som lever inte mer skall leva för sin egen skull utan för honom som dog och uppväcktes för dem.

     Därför bedömer jag inte längre någon på människors vis. Och om jag också har uppfattat Kristus på det sättet, så gör jag det inte nu längre. (Paulus 2 brev till korinthierna v 14-16)

Med Jesus är det som med allt annat vi relaterar oss till. För vissa är han viktig, för andra är han något dimmigt på avstånd. Vissa uppfattar honom på ett sätt, andra på ett annat. Inställningen till Jesus kan t o m ändra sig under livets lopp.

Så var det för Paulus. Han ändrade sig. Tidigare bedömde han Jesus på människors vis, nu däremot på ett annat, vittnar han. Detta med dramatiska följder för honom. Han kom att se med nya ögon på det mesta när han ändrade sig.

Vad var det då han hade blivit klar över? Egentligen ett enda; att Jesus gjorde det för oss. Det betyder att han dog för oss och i stället för oss, dog som en av oss, dog för att vi skulle slippa dö. När denna insikt blev levande för honom ändrades både synfält och håg. Han blev den av Jesu apostlar som gjorde mer avtryck än någon av de övriga.

Vad säger då detta? Att kristen tro till sitt innersta väsen är en upptäckt med konsekvenser. Upptäckten lik en elektrisk stöt att Jesus gjorde det för oss. Att kristet liv inte är att göra utan att föra vidare. Att föra Jesu kärleksoffer vidare.

Kristen tro blir så sedd en respons som kan ta sig de mest skilda uttryck. Villkoret är bara att denna respons återspeglar något av det som är det avgörande, att han gjorde det för oss. Om inte handlar det inte om kristendoms utan om något annat. Åtminstone om man får tro Paulus.

 Själv är jag en kristen ledare, visserligen ingen av de större, men dock en av dem som fått uppdraget att föra den kristna församlingen åt rätt håll.

När jag läser dagens bibelord blir jag än en gång påmind om att det väsentliga för en kristen är responsen, responsen på Jesu offer.

Mot den bakgrunden måste jag lära mig att bli fördragsam. Jag måste f a öva mig i att tåla allahanda konstigheter. På den ena kanten i min kristna bekantskapskrets läser man nämligen bibeln som vore den i alla stycken en bokstavlig sanning. Och det blir fel, grovt fel både på det ena sättet och på det andra. På den andra är det som dyrkade man kyrkan med stort K. Mina vänner talar om påvar, biskopar och gudomliga ordningar som vore det eviga sanningar. Och jag bara ruskar på huvudet. Ändå måste jag fördra både dom på den ena kanten och dom på den andra, t o m se dem som mina kristna syskon.

Men det finns ett villkor, att mina kristna vänner, inklusive jag själv, förstår att själva kärnan i tron ligger i responsen på detta enda, att han gjorde det för oss. Detta enda är nämligen den kristna trons förvandlande kraft, den kraft som ger mig nya ögon.

(Se även nytt inlägg ”Med min glasögon 2” 8 17 Renodlingens dilemma)

Bibelstudium i Vivalla den 22 februari 2017

Är jag bara Gud på nära håll, säger Herren, och inte Gud långt borta? Kan någon gömma sig så väl att inte jag ser honom? säger Herren. Uppfyller inte jag både himmel och jord? säger Herren. (profeten Jeremia kap 23, v 23 f)

Den profet som har haft en dröm, han berättar en dröm, men den som har fått ta emot mitt ord, han förkunnar verkligen mitt ord. Det är skillnad på halm och säd, säger Herren. (profeten Jeremia kap 23:28)

För profeten Jeremia var katastrofen oundviklig, dessutom ett Guds straff. Juda hade avfallit från Gud, hade brutit mot rätt och rättfärdighet. Därför var straffet oundvikligt, predikade Jeremia.

Och det blev som Jeremia profeterat. Folkets ledande skikt deporterades till Babylon. I fyrtio år varade den så kallade babyloniska fångenskapen (587-537 f.Kr).

Versarna ovan ingår i dessa Jeremias domsprofetior mot sitt folk. Det är Gud som förutsätts tala.

För oss idag gäller det att slå bryggan mellan då och nu, en dubbelbrygga faktiskt. Först skall Jeremias då förbindas med evangeliernas Jesus, och sen skall Jesus förbindas med oss.

Jag har funnit att samhällsanalysen är förbindelseledet. I botten på Jeremias ord låg samhällsanalys. Profeten hade sett hur fel det hade blivit i hans eget folk och han inte bara varnade för utan han t o m förutsade följderna. Gjorde inte Jesus på liknande sätt, bara så att hans domar var mer individualiserade. Jesus gav sig på den individuella ondskan främst.

Men vi då, vi som idag kallar oss kristna, vad har vi att komma med? Med Jeremia och Jesus har vi det gemensamt att vi tror på en rättfärdig Gud som verkar både i det stora och det lilla. Gud är inte bara en Gud på nära håll, han finns också långt borta, läste vi. Och det är vår uppgift att veta vad Gud vill, både i det lilla och det stora.

Jeremia mäktade med detta på sin tid. Men vi i den komplicerade värld som är vår, förmår vi se vad som sker i det som synes ske? Kan vi avgöra vad som Gud prisar och vad Gud fördömer?

Blir inte våra tankar och våra ord lika de falska profeternas. De drömde att det inte var så illa ställt och de profeterade att babylonierna skulle skona Guds folk. De inte bara drömde, de omtolkade sina drömmar till profetior från Gud. Hur skall vi undvika att det blir med oss som med de falska profeterna?

Jag ser bara en väg. Och det är att omtolka profetian i Jesu anda, att kristna profetian med andra ord. Guds anspråk är att sanningen skall fram, att det är Guds ord som profeteras. Eller som det står ”men den som fått ta emot mitt ord, han förkunnar verkligen mitt ord” (Jer 23:28)

Hur skall det gå till? Genom att vi anknyter till Johannesevangeliets budskap att Ordet är Jesus, att Ordet blev kött i Jesus (prologen Joh 1). Det betyder att vi försöker förstå verkligheten utifrån Jesus.

I själva verket är detta det kristna huvudspåret, att vår samhällsanalys sker utifrån vår förståelse av Ordet/Jesus. Nu är varken Du eller jag några profeter, inte heller några Jesusgestalter. Men vi älskar Jesus och på den grunden är vi satta att förstå vår omgivning. Det är vårt bidrag till samhällsanalysen.