(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon 2” 35 17 Jag gillar Anders Borg)

Bibelstudium i Vivalla den 30 augusti 2017

5Jag minns förgångna tider och tänker på allt du har gjort, jag begrundar vad din hand förmått. 6Jag sträcker mina händer mot dig, öppnar mig som törstig jord. 7Herre, skynda att svara mig, jag orkar inte mer. Dölj inte ditt ansikte för mig, då blir jag lik dem som lagts i graven. (Psaltaren 143 v 5 ff)

När jag läser bibeln och för den delen också när jag läser av nuet söker jag först det generella. Därefter tar jag itu med det speciella. Så även idag.

Det generella är minnet av det förgångna, en människas förankring i det hon bär med sig hemifrån. Det speciella är minnet av Gud.

Inte många har med sig gudsförtröstan i sitt andliga arv, desto fler förtröstan av annat slag. Av besläktat slag som jag förstår det. Minnet har förvandlat tillfälliga episoder i barndomen till andliga besittningar av styrka som inte står gudsförtröstan efter. Dessa besittningar utgör det andliga arv som vi under vårt fortsätta liv ständigt vänder tillbaka till.

Den som kommer till tro integrerar sitt andliga arv med gudstron. Det betyder låter trons gemensamma andliga erfarenhet bli en del av egen erfarenhet. Märkligt? Inte märkligare än att tyska barn på 40-talet, så kallade maskrosbarn, tog till sig andras trygghet och gjorde den till sin egen, så egen att de blev starkare än de starka.

Vad är då tro? Även här först det generella för att sedan gå över till det speciella. Tro är generellt sett att ”sträcka sig” mot något, ”öppna” sig mot detta något som vore detta något själva förutsättningen för livet, lika livsnödvändigt som vatten för uttorkad jord.

Tro i denna mening är själva förutsättningen för ett gott liv. Vad blir det nämligen av samlevnad som inte är helhjärtad, av barnavård där det råder brist på kärlek, av arbetsinsats där vilja saknas att göra sitt bästa, av kärlek till livet när viljan till liv saknas.

Tro i speciell mening är att integrera gudstron i denna längtan, det är att låta gemensam troserfarenhet bli ett med min egen längtan.

Hur blir det då när min längtan inte får något gensvar? Återigen först det generella och sedan det speciella.

Hur blir det när jag misslyckas i min samlevnad, när min kärlek till mina barn blir obesvarad, när jag trots de bästa avsikter inte klarar av mina uppgifter vare sig i arbete eller annorstädes. Svaret på dessa frågor vet ni lika bra som jag. Det blir svårt att leva, för en del av oss ändar allt i hopplöshet om det inte tänder aggressivitetens livsfarliga låga.

Hur blir det då när jag integrerat gudstron i min längtan, när jag sträcker mig mot Gud i hopp om att Gud skall reagera på min längtan men inte gör det. Psalmisten har svaret. Det lyder: ”jag orkar inte mer”, jag blir ”lik dem som lagts i graven”.

Detta står alltså i bibeln, dessutom centralt placerat i en av Psaltarens klagopsalmer. Till detta kommer att det svarar mot vad många av oss kristna erfarit. Kom sen inte och säg att tron är drömmar fjärran från verkligheten eller ”opium för folket”, när den snarare förstärker verkligheten än fördöljer den.

Tro bara inte en klagopsalm i Psaltaren återspeglar hela sanningen, dock en del av den sanning som ingen av oss undkommer. Vi kristna är inte ett folk skilt från andra, men förhoppningsvis ett folk som fått del av helheten på både gott och ont.

(Se även ”Med mina glasögon 2”, 34 17 Om kvinnlig fotboll och tendenser i tiden)

Bibelstudium i Vivalla den 23 augusti 2017

Lovad vare Herren, ty han har hört min bön. Herren är min styrka, min sköld, på honom förtröstar jag. Jag fick hjälp och mitt hjärta jublar, hela min varelse tackar honom. Herren är sitt folks styrka, sin smordes tillflykt och räddning. Rädda ditt folk och välsigna din egendom. Var deras herde, bär dem för evigt.(Psalm 28 verserna 6-9)

Glöm inte att när den här lovsägelsen för första gången uttalades gick det en rak linje från Gud till den fromme israeliten. På Gud berodde nämligen allt. Av Guds vilja berodde storm och oväder liksom solsken och värme. Guds vilja återspeglades i naturens växlingar liksom i människors öden. Gud straffade och han belönade. Allt beroende av folkets trohet mot det förbund Gud instiftat med dem. Åtminstone var det den tron som ligger bakom Psaltarens psalmer.

Att de obönhörliga naturlagarna avgjorde naturens växlingar och påverkade människors öden hade de fromma israeliterna vaga föreställningar om. Naturens växlingar och människors öden var en angelägenhet mellan Gud och de utvalda. Gud förutsattes suveränt bestämma över väder och vind, över lycka och olycka, över naturkatastrofer liksom över sol och regn i rättan tid. De utvaldas trohet mot sin Gud ledde till välgång, deras otrohet till katastrofer

När den fromme därför var i nöd förväntade han sig hjälp från Gud. Det gjorde också psalmisten till psalm 28 när denne i nöd ropade: Hör hur jag bönfaller dig, hur jag ropar till dig om hjälp och sträcker mina händer mot ditt tempel, mot det allra heligaste.

     Och det gick som den fromme bedjaren hoppades, Gud hörde den frommes bön, vilket i sin tur utlöste dennes Lovad vare Herren… Den raka linjen mellan Gud och hans tillbedjare blev återigen bekräftad. Och därmed också de frommas förtröstan på sin Gud.

Så skedde dock icke alltid. Detta trots odelad fromhet och gudomliga löften. Varför skulle annars psalmisten avsluta sin psalm med följande ord. Rädda ditt folk och välsigna din egendom. Var deras herde, bär dem för evigt. Och varför skulle annars en hel bok, Jobs bok, ägnas åt de katastrofer som kan drabba den fromme.

Detta om den raka, om än i ibland ifrågasatta linjen mellan Gud och hans utvalda. Nu till det som kommit emellan Gud och människa. Jag avser de naturlagar som de fromma israeliterna anade men inte fått grepp om, men som vi moderna människor, kristna som ickekristna, däremot till fullo tvingats böja oss inför. Dessa lagar är nämligen konstaterbara och verkande. Ingen av oss kan undgå att märka detta.

Detta har fått till följd att Gud skymts för oss. Vi litar mer på läkarens mediciner än på prästens böner, mer på orsakslagen än på Guds vrede, respektive välvilja.

Många säger; vi behöver ingen Gud. Sann vishet är att förhålla sig till den natur vilken vi är en del av. Orden; vi skall leva med naturen inte mot den har blivit vår tids trosbekännelse.

Men i så fall är ju naturen en Guds ersättning, om man så vill nutidens Gud. Naturen har blivit den givare/straffare som en gång Gud var.

Men är detta sätt att se själens sanna lisa? Kan vi vara utan den gudomlig närheten i livets avgörande skeden. Kan jag vara utan den Gud som personifierats i Kristus? Mitt svar är nej. Nog litar jag på de lagar som styr vår tillvaro. Men jag kan för den skull inte vända den Gud ryggen som visserligen verkar via naturlagar, men som dessutom är så mycket mer än dessa lagar.

(Se även ”Med mina glasögon 2” 33 17 Du är i så bra form, sa Donald Trump)

Bibelstudium i Vivalla den 16 augusti 2017

 Om Gud i Psaltaren 8

2Herre, vår härskare, väldigt är ditt namn över hela jorden. Jag vill besjunga din himmelska prakt 3med ett barns, ett dibarns mun. Du har rest ett värn mot dina fiender för att betvinga ovän och hämnare. (Psaltaren kap 8 v 2 f)

Om människan i Psaltaren 8

Du gjorde honom nästan till en Gud, med ära och härlighet krönte du honom 7Du lät honom härska över dina verk, allt lade du under hans fötter: (Psaltaren kap 8 v 6 f)

Vi vet inte alltid exakt vad Psalmisten menade när han lovsjöng Gud i Psaltaren 8. På sina håll är betydelsen osäker. Det exemplifierar det första textutsnittet ovan. Den observante märker att 1917 års översättning radikalt skiljer sig från den nuvarande. Jesus tycks mer läsa som den nuvarande översättningen, när han enligt Matteus 21:16 låter ”barn” och ”dibarn” sjunga Guds lov. Följdriktigt kan man tycka. Som bekant uppgraderade Jesus barn och fåkunniga. Dessa stod närmare Gud än mången annan.

Till detta hör att jag inte vet om det är rätt att som den nuvarande översättningen låta satsen att Gud ”rest ett värn mot dina fiender för att betvinga ovän och hämnare” stå som en självständig sanning utan närmare kopplingar till ”barn” och ”dibarn”. Att det i sak är riktigt att Gud ”värnar” oss är jag däremot övertygad om. Visserligen har Gud satt gränser för livet. Ingen undgår döden. Men att Gud under vår livsresa skyddar oss mot de nedbrytande krafterna (här benämnda fiender, ovän och hämnare) i tillvaron, är jag övertygad. Om inte annat skyddar han oss med lagar och etiska regler, men mest av allt förstås genom sitt evangelium. När detta glada budskap når våra hjärtan är det inte aktuellt att vare sig göra ont eller tänka destruktivt.

Till saken hör dessutom att vi i ett avseende tycks vara mer upplysta än psalmisten. För honom stod det ännu inte klart att livet hade en fortsättning i evigheten. Avslutningen i psalm 23 är i det avseendet avslöjande. Din godhet och nåd skall följa mig varje dag i mitt liv, och Herrens hus skall vara mitt hem så länge jag lever. Så länge jag lever, inte en dag längre. Men vi vet bättre; Jesu uppståndelse är för oss ett tecken på att Gud inte överger ens den som lämnat detta liv.

Orden om människan i Psalm 8 väcker frågor men av en annan anledning. Där står: Du gjorde honom nästan till en gud, med ära och härlighet krönte du honom. Allt lade du under hans fötter. Här är det inga problem med vad som står i grundtexten. Om dess betydelse råder ingen tvekan. Men av nästan till en Gud blir i Hebreerbrevet 2:4 änglar. Och hos Paulus blir av allt lade du under hans (dvs människans) fötter en messiansk profetia om Jesus. (1 Kor 15:27)

Varför har jag mödat mig om att påvisa allt detta? Vore det inte bättre att bara läsa som det står och sen ta till sig av detta? Men i så fall missade jag att också bibeltexter kan vara tvetydiga. Dessutom att messianska tolkningar av Gammaltestamentliga texter inte alltid är självklara. Bibeln läst utan trons glasögon inte bara kan vara utan också är mångtydig.

För mig har detta lett till att jag konsekvent läser bibeln med Kristus som riktmärke. Detta har inte hindrat mig att se att det också finns andra möjligheter till tolkningar. Dagens text är för mig ett av många exempel på detta.

(Se även ”Med mina glasögon 2”, 32 17 Konspirationen närmare än jag trodde)

Bibelstudium i Vivalla den 9 augusti 2017

Jag skall ge er ett nytt hjärta och fylla er med en ny ande. Jag skall ta bort stenhjärtat ur kroppen på er och ge er ett hjärta av kött.   Med min egen ande skall jag fylla er. Jag skall se till att ni följer mina bud och håller er till mina stadgar och lever efter dem. (profeten Hesekiel 36 kap v 26 f)

Alla som leds av ande från Gud är Guds söner.   Ni har inte fått en ande som gör er till slavar så att ni måste leva i fruktan igen; ni har fått en ande som ger söners rätt så att vi kan ropa: ”Abba! Fader!”  (Paulus brev till romarna 8 kap v 14)

Hos profeten Hesekiel förebådas det som sedan aposteln Paulus ett halvt årtusende senare fick se fullbordat, Andens seger. Vi går här direkt till Paulus för att se hur denna seger ter sig.

Vi börjar med att fråga oss hur vi får del av denna Ande? Paulus svar lyder; genom tron. Tron i sin tur har med överlåtelse att göra och till överlåtelsen hör att jag längtar efter Jesus och sträcker mig mot honom. Denna längtan besvarar Jesus genom att uppfylla mig med sig själv. Eller som bibeln uttrycker det; genom att jag får del av Guds och Kristi Ande.

Det kan om denne Ande sägas att den erövrar mitt inre. Samtidigt samsas denna, låt oss kalla den ”Jesusande”, med min naturliga håg och mitt naturliga sinne i ett gemensamt själsligt utrymme. Herr Karlsson är fortfarande herr Karlsson när ”Jesusanden” erövrat honom, men ack så annorlunda.

Men traditionen då, den kristna tradition och den kristna kultur som burit Sverige under så många århundraden? I bästa fall är den ett stöd för en kristen. I sämsta fall blir traditionen en ersättning för en levande tro på Jesus.

Det är ingen måtta på Paulus optimism. Med Anden följer ett nytt liv. Jag slipper som kristen titta neråt utan kan blicka uppåt. Jag behöver inte kämpa för att göra det goda. Det är bara att leva på. Anden hjälper mig. Allt enligt Paulus i det åttonde kapitlet i Romarbrevet.

För att förstå Paulus optimism behöver vi bara gå till oss själva. Det går som en dans när vi är uppfyllda av kärlek och glädje. Automatiskt gör vi det som bör göras. Vi ser, känner och förstår. Det är lätt att leva. Det goda kommer av sig själv.

På motsvarande sätt med Andens liv. Det går av sig självt när jag är uppfylld av Jesus.

Komplikationerna då? Hur är det med dem? I kapitlet innan (Rom 7) är det exempelvis inte mycket bevänt med optimismen. Där betonar Paulus hur svårt det är att leva ett kristet liv. Jag gör det jag inte vill och det jag inte vill gör jag. (Rom 7:15)

     Hur är det nu med detta? För egen del har jag funnit att både det ena och det andra har fog för sig. När jag glömmer min inriktning på Kristus gör jag det jag inte vill, men jag är uppfylld av min frälsare, då går det mesta av bara farten.

(Se även ”Med mina glasögon 2”, 31 17 Förhärdelsens plats)

Bibelstudium i Vivalla den 2 aug 2017

28Ungefär en vecka senare tog Jesus med sig Petrus och Johannes och Jakob och gick upp på berget för att be.  29Medan han bad förvandlades hans ansikte, och hans kläder blev vita och lysande. (Evangelium enl Lukas kap 9 v 28 f )

Den verklighet vi lever i är minst tudelad. Materiell verklighet är inte det samma som upplevd verklighet. Vi klarar oss dessutom inte utan dessa dubbla verkligheter. Massor av sanningar missar vi utan den upplevda verkligheten. Vi blir robotar inte människor.

Tillhör inte också religionen det nödvändiga som står över och lever tillsammans med det som med blotta ögat kan konstateras. Naturligtvis är det så. Religionen är inget vi kan ha eller mista.

Vid tvekan skall man fråga sig om religionens visionära bilder håller eller om de förvanskar sanningen likt bruket av opium, som Marx påstod.

I söndags var det Kristi förklarings dag, visionens dag. Den dag då visionen tog över vardagsverkligheten och Jesus framträdde i gudomlig härlighet. Inledningen till berättelsen om förklaringen ser ni ovan. Slå gärna upp i era biblar och läs hela texten.

Frågan är om förklaringens bild av händelserna på berget håller, om de förtydligar sanningen om Jesus eller om den förvanskar bilden av honom.

För att få svar på detta behöver vi fråga oss var denna förklaring vill säga. Svaret lyder entydigt att Jesus upphöjs. Hans kallelse befästs. Jesus kommer med bud från Gud och han är själv Gud, Guds son.

Denna Jesu absoluta närhet till Gud var långt ifrån given i den första kristenheten. Inte ens för evangelisten Lukas var den självklar. I kapitel 18 vers 19 låter evangelisten exempelvis Jesus säga:

Varför kallar du mig god? Ingen är god utom Gud.

Historiskt sett var det så att tron på Jesu gudomlighet tilltog allteftersom. För Jesusanhängarna stod det redan från början klart att Jesus var en gudsman, en profet av nytt slag. Hans sätt att tolka de heliga skrifterna överraskade. Det var som om Guds ord och vilja fick en förnyat innehåll i hans mun. Ordet blev inte längre statiskt, dikterande utan levande. Ordet blev liv och handling inte minst genom att på ord regelbundet följde handling som fullbordade och konkretiserade det Jesus hade sagt. Jesu under står i detta sammanhang. De är minst av allt vanliga mirakler.

Om profeten Jesus fick det talas men inte om Jesu gudsnärhet, en närhet som tycktes spränga alla gränser. Förklaringsbergets upplevelser fick inte föras vidare, lär oss evangelierna, tigas tills tiden var inne. Varför? Bland annat därför att det sågs som en dödssynd att göra anspråk på gudomlighet. Gränsen mellan Gud och människa var och är knivskarp inom judendomen. Även inom Islam för den delen.

Men när är tiden inne? För mig är svaret nu. Jag behöver Jesus Guds son, jag behöver förstå att förklaringsbergets Jesus ger mig en komplett bild av min frälsare. Samtidigt är det individuellt när den himmelska sanningen om Jesus skall och bör uppenbaras. Det finns dem som hoppat direkt till hans gudomlighet utan att gå via människan Jesus. Dessa senare önskar jag ett steg tillbaka. Jesu gudomlighet förutsätter hans mänsklighet. Utan det mänskliga vill gärna Jesu gudomlighet bli till fantasterier.

(Se även ”Med mina glasögon 2”, 30 17 Evolutionen tvingar fram tron)

Bibelstudium i Vivalla den 26 juli 2017

Att följa Jesus

57När de kom vandrande på vägen sade en man till honom: ”Jag skall följa dig vart du än går.” 58Jesus svarade: ”Rävarna har lyor och himlens fåglar har bon, men Människosonen har inget ställe där han kan vila sitt huvud.”  59Till en annan sade han: ”Följ mig!” Men mannen svarade: ”Herre, låt mig först gå och begrava min far.”  60Då sade Jesus: ”Låt de döda begrava sina döda, men gå själv och förkunna Guds rike.”  61En annan man sade: ”Jag skall följa dig, herre, men låt mig först ta farväl av dem där hemma.”  62Jesus svarade: ”Den som ser sig om när han har satt sin hand till plogen, han passar inte för Guds rike.” Evangelium enligt Lukas kap 9 v 57-62

Det speciella med Jesus var hans frihet, frihet att vara och göra. Det betyder inte brott med sitt eget judiska sammanhang. Jesus var juden Jesus, sin tids jude. Men på bestämda punkter bröt han sig i suverän frihet loss från sitt sammanhang och visade nya vägar att leva och göra.

Jesus levde i nuet, förstod Skrifterna utifrån nuet, förstod sin Gud utifrån nuets utmaningar. Detta inte efter någon uttänkt teori eller modell. Nuet gav honom tankarna, nuet gav honom sättet att bemöta sin medmänniska.

Kristusefterföljelse blir följdriktigt att läsa nuet, medmänniskan och bibeln med Jesu ögon och öron.

Detta sätt att läsa är avgörande för framtiden. Den gudsnärhet som följde med Jesus och den förståelse av nuet och framtiden som var hans, är bestämmande för den kristna trons framtid. I förlängningen bestämmande för människans framtid.

Detta sagt som övergripande förståelse av Jesus.

Dagens text mynnar ut i måsten. Dessa är placerade i något som liknar en ögonblicksskildring när Jesus, som det står, ”kom vandrande på vägen”.

Kraven radas upp på dem som valt att viga sitt liv åt Jesus upp. Ingenting får komma mellan lärjungen och Jesus, ingenting, om så detta andra tillhör livets nödvändigheter. Skulle det behövas måste t o m de innerligaste familjeband brytas. Lärjungen förnekas t o m rätten att ta avsked av sin familj, om detta skulle vara nödvändigt. Gudsriket kräver nämligen allt av lärjungen. Ingenting mer och ingenting mindre. Punkt slut.

Varför? Mitt svar lyder; därför att Jesu verk måste få föras vidare. Jesu sanningar måste få fortsätta att befrukta människornas liv. Guds verk måste få föras mot sitt mål. Detta förutsätter hängivna efterföljare. Detta genom lärjungar som i allt sagt ja till sin mästare. Därav de drastiska, närmast anstötliga kraven som egentligen säger detta enda; ingenting får komma mellan mig och Jesus. Såna är trons villkor för oss som förstått Jesu storhet. Det går inte att prata bort.

(Se även ”Med mina glasögon 2”, 29 17 Religion ute – helighet inne)

Bibelstudium i Vivalla den 19 juli 2017

6Ty du är ett folk som är helgat åt Herren, din Gud. Dig har Herren, din Gud, utvalt att vara hans dyrbara egendom framför alla andra folk på jorden 7Det var inte för att ni är ett större folk än andra som Herren fäste sig vid er och utvalde er – ni är ju det minsta folket av alla.  8Men Herren älskade er och ville hålla sin ed till era fäder, och därför förde han er med stark hand ut ur slavlägret och befriade dig ur faraos, den egyptiske kungens, våld. (5 Moseboken kap 7 v 6 f)

Utvald före alla andra. Mot den tanken värjer sig dagens kristna. Alla skall ju få vara med, alla ha samma chans. Det är ju ändå så att alla har samma värde.

Nu kryllar det av utväljelse i Gamla testamentet. Allt ses ur Israels synpunkt. Alla icke-israeliter slås i slutändan samman och kallas på hebreiska gojim, i översättning, folken, främlingarna, utlänningarna, hedningarna eller likvärdiga uttryck.

Inte minst av den anledningen har nutidens kristna svårt med Gamla testamentet. I realiteten så svårt att de klipper av förbindelsen med det Gamla. Endast Nya testamentet och Jesus räknas in. Från Gamla testamentet nöjer man sig med att hämta lämpliga citat.

Faktum är emellertid att Gamla testamentet har trängt in i Nya testamentet och i grund påverkat det. Nya testamentet står på Gamla testamentets grund heter det med rätta.

Utväljelsetanken är exempelvis inte utträngd som så många tror. Den går som en röd tråd genom hela bibeln och är oförändrat röd även i Nya testamentet.

Jesus är den utvalde. Vid Jesu dop öppnar sig himlen och Guds ande sänker sig som en duva över honom. Och en röst från himlen säger; Denne är min älskade son, han är min utvalde (Matt 3:13-17)

Inte nog med det. Även den första tidens kristna sågs som speciellt utvalda. Exemplen på detta flödar i snart sagt alla texter i Nya testamentet. Bara den som medvetet blundar missar att det är så. För enkelhetens skull nöjer jag mig med två exempel. Båda ur inledningen till två av Paulus huvudbrev. Det första från Romarbrevets inledning;

Jag hälsar er, alla Guds älskade i Rom, kallade att vara hans heliga. Nåd och frid från Gud, vår fader, och herren Jesus Kristus. Rom 1:7.

Det andra från första Korinthierbrevet;

till Guds församling i Korinth, till dem som helgats genom Kristus Jesus och kallats att vara heliga tillsammans med alla dem på varje plats som åkallar vår herre Jesu Kristi namn, deras och vår herre. (1 Kor 1:2)

Skillnaden mellan utväljelsetanken i Gamla testamentet och Nya testamentet är tydligheten. I Nya testamentet är det inget att tveka om längre. Utväljelse är inget privilegium. Det är en förpliktande kärlekshandling. Den utvalde får visserligen del av utväljelsens alla ljuvligheter. Men ljuvligheterna är inget att ruva över utan ting att förvalta och föra vidare. Den som håller sig förmer i Jesu närhet kan vara säker på att få sig en ”andlig” snyting. Hela Jesu liv är en demonstration av utväljelsens syfte. Jesu gudsnärhet och hans av Gud givna gåvor, hade ett enda syfte; att föra hans välsignelse vidare till andra. Jesu kors är det yttersta beviset på detta.

Så skygga inte för att du är utvald, var t o m stolt över det. Men vet att utväljelsens ändamål är att föra utväljelsens välsignelse vidare till ständigt nya människor. Och det kostar på.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon 2”, 28 17 Jag, du och tron)

Bibelstudium i Vivalla den 12 juli 2017

Alltså skall jag döma er, israeliter, var och en efter hans gärningar, säger Herren Gud. Vänd om! Vänd er bort från era brott, så att de inte får er på fall. Sluta upp med alla era brott mot mig. Skapa er ett nytt hjärta och en ny ande. Inte vill ni väl dö, israeliter?   Jag önskar ingens död, säger Herren Gud. Vänd om, så får ni leva. (Hesekiel 18:30-32)

Mer obearbetat än annat i den kulturkrets som vi kallar den svenska, är tanken på tillvarons ”givare”. Ett ödesdigert åsidosättande. Ty om än gåtfull är det som jag kallar ”givaren” själva förutsättningen för allt liv. Alltså, utan någon form av ”givare” inget liv. Detta i kortform min utgångspunkt.

Denna glömska eller omedvetenhet är ödesdiger för våra kyrkor. Tanken på ”givaren” är nämligen kyrkans själva grundbult.

I den kristna kyrkan heter ”givaren” Gud, en Gud som fått sin uttolkare i Jesus. Kring Jesu livgivande ord, evangeliet, samlas vi kristna. Till detta evangelium har fogats skrifter som utgör bakgrund till och låter sig förstås utifrån samma evangelium.

Evangeliet låter vi sedan befrukta tidens tankar och blir därigenom berikade. Resultatet blir ett tillskott i kyrka och samhälle.

Profeten Hesekiels budskap kan sammanfattas i fiat justitia pereat mundus, eller fritt översatt rättfärdigheten måste segra, det må kosta världens undergång.

Rättfärdig är Hesekiel, samtidigt regelstyrd. Guds lag skall råda och rätten gälla. Brott skall sonas utifrån vedergällningens hårda lag.

Kristna som är vana vid nutidens milda Jesusförkunnelse förskräcks när de kommer till Hesekiels bok. Många hoppar helt enkelt över boken. Den känns för främmande.

Men det skall inte vi göra nu. Tvärtom borra i den text som vi nyss läst. Detta för att finna öppningarna och i slutändan för att foga resultatet till evangeliet.

”Var och en skall dömas efter sina gärningar”, skriver Hesekiel. Han var en av de första i Gamla testamentet som på detta sätt individualiserade budskapet. Det var inte kollektivet Israel eller deras avfallna kungar som skulle ställas till svars utan den enskilde individen.

För Jesus var individualiseringen något självklart. Jesus såg till den enskilde, såg både hennes synd och hennes möjlighet till upprättelse. Framför allt insåg han tillfällets behov.

Enligt Lukas utropar Jesus ”döm inte, så skall ni inte bli dömda”. Hos Hesekiel låter profeten Herren säga det rakt motsatta ”Alltså skall jag låta döma er”.

Tro inte att det ena svär mot det andra. Tvärtom; yttrandena är samstämmiga. Situationen kräver i det ena sammanhanget det ena i det andra det andra. Glöm inte att bibeln oftast skall förstås utifrån att det är ett tilltal, ett tilltal som svarar mot det som förhållandena just då krävde.

”Vänd om”, ”sluta upp med” manar profeten. Ord med tyngd, väl motiverade. Saker måste få sitt rätta namn och allvar måste få vara allvar. Och nog behöver vi ruskas om.

Mer betänkliga är ordet skapa i uppmaningen skapa er ett nytt hjärta och en ny ande”. Ty vem kan göra det? Ingen. Det nya hjärtat och den nya anden kan en människa göra sig beredd för och bedja om, men skapa kan hon inte, vare sig skapa hjärta eller ande. Det förmår bara tillvarons ”givare”, Gud göra.

För att kunna göra detta felaktiga rätt behöver textorden korrigeras av andra textord. Eftertänksam läsning av f a Nya testamentet eller av Gamla testamentets psalmer gör det självklart att såväl ande som hjärta är något som är oss givet, inte något som vi tagit oss. Vår del i nyskapelsen är beredskap att ta emot.

(Se även ”Med mina glasögon 2” 27 17 Den tänkta verkligheten ett måste)

Bibelstudium i Vivalla den 5 juli 2017

12Så säger Herren: Jag leder lycka till henne som en flod, folkens skatter som en forsande ström. Hennes barn skall bli burna i famnen och bli gungade på knäet. 13Som en mor tröstar sitt barn, så skall jag trösta er. I Jerusalem skall ni finna tröst. 14När ni ser det skall era hjärtan glädjas, era kroppar få nytt liv som det friska gräset. Herrens tjänare skall lära känna hans makt, fienderna hans vrede. (Jesaja kap 66v 12-14) 

Orden är hämtade från den tredje delen i Jesajaboken. I den andra, kapitlen 40-55, (Deuterojesaja) är Israel fördrivet till Babylon. Nu i den tredje delen har folket fått vända tillbaka till sitt land. Allt är tyvärr som det var. Ingenting har folket lärt sig från de sjuttio lidandesåren, tycks det. Profetiorna i Deuterojesaja om Herrens tjänare, om försoning och nytt liv i barmhärtighet och rättfärdighet är som bortblåsta. Nog profeteras fortfarande om ljuvliga tider för Jerusalem, om trygghet och tröst, men bakom ruvar också annat. I textens sammanhang finns också domsorden;

16Ja, med eld och svärd straffar Herren alla människor, många skall dräpas av Herren. 17De som helgar och renar sig för att gå in i trädgårdarna,[—]de som äter svinkött, kräldjur och råttor, de skall alla gå under, säger Herren.(Jesaja kap 66 v 16 f)

Herrens räddning och vedergällning i ett och samma andetag alltså. Tryggheten i Jerusalem har en mörk bakgrund i eld och svärd och straff. Och till råga på allt, ondskan påstås ha sin grund i att folk äter ”äter svinkött, kräldjur och råttor”.

Sannerligen, bibeltroheten ställs på svåra prov. Hur lösa detta problem? Bibelöversättarna försöker hjälpa oss genom förklaringar i notapparaten. I den sägs att den tredje delen av Jesajaboken är svårtolkad. Är det en tredje Jesaja som är författaren eller flera olika författare? Och i vilka sammanhang har de olika avsnitten uppstått? Ingen vet säkert.

Där bibelöversättarna slutar börjar jag. Jag påstår att om inte bibelöversättarna har kläm på sammanhanget kan inte heller jag ha det. Därför behandlar jag texten ovan som en fristående enhet, ett fritt trösterikt bibelord förbundet med tankar som är mig djupt främmande. Som om svinkött skulle kvalificera för helvetet.

Därför gör jag precis som de som komponerat evangelieboken. Jag låter textens bibelord få ett nytestamentligt sammanhang. (Se evangelieboken 3 e Tref 3 årg) Det betyder att jag ytterst kopplar orden till Jesus. Jesus får bli textordens garant, den Jesus som bryr sig om förkastade, föraktade och försvarslösa människor. Den trygghet som Jerusalem utlovas, gäller dessa. Av kollektivet Jerusalem blir således en kärleksförklaring till enskilda människor. Kopplingen går som hand i handske. Texten har fått sin slutgiltiga mening.

Värre blir det med det till texten hörande domsordet. Här dräper Herren människor, här straffar han med eld och straff, här dömer han svinätare till undergång.

Som om Jesus skulle kunna säga sånt. Omöjligt! Här tvingas jag till en omfattande omtolkning. I den nya gudsgärningen i Jesus finns förvisso eld och svärd och straff. Men inte som en generell dom över ett kollektiv som inte ens preciseras vilka de är. Det enda vi vet om dem är att de äter svin, kräldjur och råttor. Men om svinätare har Jesus ingenting att säga. Högmodiga människor däremot, människor som förhäver sig, smädar Gud och sätter sig på andra desto mer. Dessa drabbas av Jesu domsstråle.

Dags alltså för omtolkning av Guds heliga ord. Men det är inte jag som ytterst står för denna omtolkning, utan Jesus. Inte i ord där han kritiserar sånt som står i Gamla testamentet gör han det, men i handling. ed Jesus får Guds levande ord både nytt innehåll och nya adressater.

(Se även ”Med mina glasögon 2”, 26 17 Mahayana och hinayana)

Bibelstudium i Vivalla den 28 juni 2017

  Detta är min tjänare som jag ger kraft, min utvalde som jag har kär. Jag låter min ande komma över honom, han skall föra ut rätten till folken. Han ropar inte, han höjer inte rösten, hans stämma hörs inte på gatorna. Det knäckta strået bryter han inte av, den tynande lågan släcker han inte. Trofast skall han föra ut rätten. Han skall inte tyna bort eller knäckas, innan han fört rätten till seger på jorden. Fjärran länder väntar på hans undervisning. (Jesaja kap 42 versarna 1-4)

      Först om Jesajaboken. Den är treledad. Först de trettionio första kapitlen som är profetior från 700-talet före Kristus, sen kapitlen fyrtio till och med femtiofem som tillkommit under katastrofen på femhundratalet, den babyloniska fångenskapen. Därefter resten i boken vars bakgrund är förhållandena när israels folk fått återvända efter fångenskapen. Fråga mig inte efter förbindelsen mellan del ett och två. Jag förutsätter att det är en i raden av Jesajalärjungar som ligger bakom del två.

Så till saken, den fullbordade katastrofen då Israel till synes fullständigt slogs sönder och de ledande kretsarna i landet deporterades till Babylon. Guds utvalda folk hade slutgiltigt gått om intet. Så tycktes det.

Just då trädde profeten upp och förkunnade nystart. Det knäckta Israel kallades Guds tjänare, med kraft att med ”barmhärtigheten som vapen förkunna rätten för folken”. ”Med barmhärtigheten som vapen”, hur då? ”Det knäckta strået bryter han inte av, den tynande lågan släcker han inte”, står det. Barmhärtighet och rätt hör alltså samman. Med barmhärtighet skall segern vinnas.

Hur blev det med det? Folket fick vända tillbaka och Israel rekonstruerades, de religiösa traditionerna samordnades och befästes, i övrigt blev det som det var innan kraschen. Den religiösa förnyelsen uteblev. Barmhärtigheten blev inte den rätt som utlovat var.

Guds tjänare då, försvann denne i och med att förnyelsen uteblev. Nej, säger vi kristna, han träder på nytt upp, nu i Jesu gestalt. Tydligare än någonsin framträder denne Jesus som Guds utvalde tjänare i just katastrofen, korsets katastrof. Korset blev själva utgångspunkten för den barmhärtighetens förnyelse som är den kristna trons egentliga kännetecken.

Nu då, vem står för den ”barmhärtiga rättens” seger idag? Vem är Guds utvalde tjänare idag, när kristen tro är raserad, kristen livshållning i det närmaste okänd och vi kristna får möda oss när vi t o m för oss själva skall definiera vad kristen tro är?

I det läget är det du och jag som är Guds utvalda tjänare. Vi som mitt i åsikts- och idealflödet inte släpper taget utan envist fortsätter att borra oss in i den kristna trons väsentligheter. Vi är Herrens utvalda tjänare som skall göra det som tycks omöjligt; med barmhärtigheten som vapen skall vi genom vårt sätt att leva förkunna rätten för folken.

Åtminstone ser jag mig själv på det sättet. Jag är Guds utvalde tjänare. Detta inte på grund av förtjänster, inte heller på grund av synbara framtidsutsikter. Kristen tro är ju i praktiken utraderad i min närhet. Jag håller mig för att vara Guds utvalde tjänare enbart på grund av att jag envist håller fast vid min förbindelse med Kristus.

Mitt hopp står idag till katastrofen, trons förintande. Det var ju i katastrofen det började för Kristus. Aldrig var denne större än på korset. Mitt framtidshopp tydliggöres därför för mig själv i ständigt förnyade försök att komma korsets hemlighet på spåren. I den hemligheten ligger ”barmhärtighetens rätt” förborgad.

Därför läser jag bibeln flitigare än Nerikes Allehanda och lyssnar mer på evangeliernas budskap än på tidens klokhet. Aldrig får en dag förrinna utan meditation över detta kors.