(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon 2”, 7 17 Integrerad religion ingen privatsak)

Bibelstudium i Vivalla den 15 februari 2017

Jag (Paulus) vill lära känna Kristus och kraften från hans uppståndelse och dela hans lidanden, genom att bli lik honom i en död som hans – kanske jag då kan nå fram till uppståndelsen från de döda. (Paulus brev till Filipperna kap 3 v 10 f)

Paulus ”bar bojor” (Fil 1:7), det betyder att han satt i fängelse. För vilken gång i ordningen vet vi inte. Bara att martyrdöden hotade (Fil 1:19-26). Det var alltså allvar. Livet stod på spel.

I det läget vet han en sak; att han kastar allt på sophögen för att vinna Kristus. Han vill inget högre än att leva i honom och få del av den rättfärdighet som kommer av tron. (Fil 3: 8 f)

Vad är allt detta annat än tro, så säg? Ändå skriver Paulus som han gör i texten ovan. Han hoppas mer än vet. Han hoppas att hans liv skall bli så likt Kristi liv att han får del av det Kristus fick uppleva. Paulus konstaterar inte att han äger del i detta Kristi liv, men han hoppas att få del i det. Inte ens uppståndelsen ter sig säker för honom. Kanske kan han få del av uppståndelsen, skriver han.

Glöm inte att det är en man som är dödshotad som skriver detta, inte en man som avstängd från livets mångahanda sitter för sig själv och författar trosläror som skall vara grundfundament för den framtida kristna kyrkan. Här är det verkligheten som talar.

När verkligheten talar finns det inte längre några självklarheter. Det är inte självklart att den egna tron håller, inte självklart att man skall orka i bokstavlig mening följa Jesus efter. Inte självklart att som Kristus få uppstå från de döda. Ingenting tar Paulus för givet. Det är bara ett som står fast, att Paulus ger allt för att få vara en Jesu lärjunge. Annat blir ett intet för detta enda, att hålla sig till Kristus.

Ingen kan väl förneka att Paulus i sitt utsatta läge, tror. Det lär också vara svårt att förneka att det gungar i hans inre. Han vet ju inte om tron håller.

Så var det för Paulus och så lär det vara också för oss vi som liksom Paulus kastar oss på Kristus i hopp om att han och endast han kan hjälpa. Vi lär få leva i tro snarare än i vetande.

Detta till skillnad från alla kristna som hävdar trons sanning på samma sätt som man konstaterar att nio gånger nio är åttioett. För dessa kristna är tron inte ett hopp utan en metafysisk sanning (=en tänkt sanning) jämförbar med naturvetenskapliga sanningar. Det är som det står i bibeln kort och gott och inget behöver tillfogas.

Nu kan varken du eller jag som tror utan att veta några självklara troshelgon.

De verkliga helgonen är alla på olika sätt prövade kristna som lever med livshot över sig, eller i olidlig smärta, men trots detta inte släpper taget om sin tro.

Själv talar jag ogärna om helgon. Men gör jag det formulerar jag min mening i följande ord: Att klänga sig fast vid Kristus vad som än händer är det närmaste ett helgon en människa kan komma. Detta oavsett om tron sviktar.

(Se även nytt inlägg ”2 Med mina glasögon”, 6 17 Opinionens herravälde)

Bibelstudium i Vivalla den 8 februari 2017

Men jag spanar efter Herren, jag väntar på Gud, min räddare: min Gud skall höra mig. Triumfera inte, du min fiende! Jag har fallit men reser mig igen, jag sitter i mörker, men Herren är mitt ljus. (profeten Mika kap 7 v 7 f)

Bibelordet ovan är hämtat från Mika, en profet som verkade i Juda på 700-talet före Kristus. Det är ett infogat ord. Så är det ofta i bibeln. Till profetiorna i Mika har fogats ord som ansetts höra samman med just Mika och därför lagts till denna profetbok. (Om detta se Mika not 1:1 i Bibel 2000.)

Bibeln består till stor del av sådana infogningar, infogningar och tillfogningar som tillsammans med annat material så småningom blev till Gamla testamentet och i slutändan till det Nya.

För min del är det en märklig insikt. Om det hade varit möjligt att foga ytterligare till bibeln hade jag kunnat lägga till ett vittnesbörd som i sak var lik Mikas. Eller vem det nu var som ursprungligen sade det som är dagens textord.

Då var det ett fientligt folk (i texten benämnd fienden) som hånfullt och triumferande sade: ”Var är Herren din Gud?” (Mika 7:10 b). I dag möts jag av människor som rycker på axeln inför textens tal om Gud som ”min räddare”. Det är andra räddare man söker. Och det är de som rycker på axeln som har opinionen i ryggen, inte jag. Dessutom tiger faktiskt Gud. Det tycks inte finnas något stöd från ovan att hämta.

Precis så var det igår och precis så är det idag. Men tro inte jag lika lite som textens sagesman ger mig trots att jag tvingas tala för döva öron. Om ni tillåter att jag parafraserar texten uttrycker jag vad jag känner med följande ord: Hur det än ser ut hoppas jag på Herren. Nog är det jag och de mina som tvingas sitta i mörkret inte de andra. De har ljuset på sig och opinionen med sig. Men Herren är mitt ljus.

Skillnaden mellan bibelordets då och mitt eget nu är det yttre läget. Då var fienden ett främmande folk som hånade och hotade (se not 7:10 i Bibel 2000). Då var det vapen med i spelet. I dag är det en andarnas kamp.

Men det ena är inte så olikt det andra. Andarnas kamp resulterar oundvikligen i praktisk politik. Och i den praktiska politiken krävs hårda tag, i slutändan både våld och vapen.

Vad beror då min optimism på? Hur kan jag spana efter Herren och vänta på en Gud som tycks tiga? Det beror på att jag är en helhjärtad anhängare av den till bibeln avgörande tillfogningen, tillfogningen av berättelserna om Jesus. Till dessa berättelser hör alla de kommentarer som i den första kristna kyrkan gjordes till Jesu livsverk. Jag tänker främst på aposteln Paulus utläggningar. Dennes utläggningar av Jesu seger i förlusten, av korset som blev till segertecknet, vänder upp och ned på det mesta.

I förlängningen av dagens text sägs det om det främmande folk som hånar och hotar, att de en dag skall ”höljas med skam”. Textens jag ”skall se på när hon trampas ner som smuts på gatan”. (Mika 7:10)

Så kan man uttrycka det innan bibelns avgörande tillfogning kom till, den om Jesus. Men det känns svårt att ta dessa ord i sin mun med Jesus för ögonen.

(Se även ”2 Med mina glasögon”, 5 17 de skamlösa)

Bibelstudium i Vivalla den 1 februari 2017

1Tacka Herren, ty han är god, evigt varar hans nåd. 2Så skall de befriade säga, de som Herren befriat ur nöden 3och som han har hämtat hem från alla länder, från öster och väster, norr och söder…

25Han befallde, och en storm blåste upp, som fick vågorna att gå höga. 26De kastades mot himlen och mot djupen, modet svek dem i faran. 27De vinglade och raglade som druckna, deras färdighet var till ingen nytta. 28Då ropade de till Herren i sin nöd, och han förde dem ut ur deras trångmål. 29Han stillade stormen, och vågorna tystnade. (från Psaltaren 107)

Man kan tänka sig, skriver Helmer Ringgren i sin psaltarkommentar, att psalm 107 en gång sjungits då man samlats för att tacka Gud för hans ingripanden. Olika grupper med skilda saker att tacka för fick träda fram. Så kanske det var, blir min kommentar på detta.

Vad jag förstår gör kristna i Mellanöstern fortfarande detsamma. De låter Gud vara ansvarig för att stormen blåser upp och ”vågorna går höga” samtidigt som de tackar samme Gud för att han låtit dem komma välbehållna ur stormens inferno.

Men det gör inte vi i ett avkristnat västerland. De flesta av oss ser varken Gud som upphov till stormen eller ropar till Herren i vår nöd. Ropet till Herren har avkristningen tagit ifrån oss.

Detta att en ser Gud i det som sker och den andra inte, är den stora skillnaden. En skillnad som gör att de kristna i Mellanöstern inte enbart beskådar vårt välstånd med förundran utan också betänkligt skakar sina huvuden. Att leva utan Gud är för dem otänkbart.

Och har de inte rätt i detta?! Att som vi fästa tillvaron vid ett här och nu och utanför detta här och nu skåda in i ett intet, kan inte vara den slutliga visheten. Vi behöver Gud, kan inte leva utan en yttersta mening. Att tilldela nuet all mening kan i längden inte leda rätt.

Detta betyder inte att vi behöver sjunga lovsång på sätt som psalmisten. Vi upplysta västerlänningar har blivit så medvetna om tillvarons vedervärdigheter och slumpens triumfer att detta för oss vanligen känns omöjligt.

Men vi har Kristus, han som vände upp och ner på det mesta. Kristi väg var lidandets och offrets väg. Nödvändigheten tvingade honom till detta offer, kärlekens nödvändighet. Han offrade sig i vördnad för Gud och i kärlek till medmänniskor. Det är alltså inte endast hälsa och framgång som kan förbindas med Gud. Även lidandet kan stå i Guds tjänst. Och vem vet, kanske till och med olyckan av Gud kan vändas till godo.

Gång på gång återkommer i psalmen refrängen ”Tacka Herren, ty han är god, evigt varar hans nåd”. Troligen var det ett gemensamt rop från den församlade festskaran som svar på alla välgärningar som Herren utfört, dessa som sammanfattas i följande ord i psalmen ”Då ropade de till Herren i sin nöd, och han räddade dem ur deras trångmål” (Ps 107: 6)

Kan vi stämma in i att ”Gud räddade dem ur deras trångmål”? Kanske inte alla gånger. Det går lättare om vi när nöden fortfarande ansätter oss, byter ut ”räddade” mot ”skall rädda”. Detta desto hellre som vi har Jesu offergärning för ögonen. Slutet för Jesus var ju inte död utan uppståndelse. Dessutom är det ingen ordning på tempus i hebreiskan. Man vet inte alltid om ett verb uttrycker dåtid, nutid eller framtid. Både då, nu och framtid är inneslutet i Guds försyn.

(Se även ”2 Med mina glasögon”, 4/17 Trump ögonöppnare)

Bibelstudium i Vivalla den 25 januari 2017

5Ty liksom vi har fått en riklig del av Kristi lidanden får vi också riklig tröst genom Kristus. 6Har vi det svårt är det för er tröst och frälsning. Blir vi tröstade är det för att ni skall få den tröst som hjälper er att bära samma lidanden som vi själva. 7Vi har ett fast hopp när det gäller er; vi vet att liksom ni delar lidandena med oss, delar ni också trösten. (Paulus 2 brev till korinthierna kapitel 1 v 5 f)

Kristen tro i funktion ter sig som en kedjereaktion mellan människor som står i beroendeförhållande till varandra. Åtminstone ser Paulus det så och då alldeles särskilt i hans andra brev till Korinthierna. Han tycks tänka sig att kristen tro tar sig uttryck i en kedja av Kristuslidanden som övergår i tröst genom Kristus. Fortsättningen får vi tänka oss. Kedjereaktionen går vidare i nytt lidande som går över i ny tröst och från trösten till nytt lidande i ständigt nya upprepningar.

Kedjereaktionen lidande – tröst förutsätter människor som lever nära varandra. De kristna kan liknas vid en familj där glädje- och sorgeämnen delas av alla. Lider en, lider alla, får en tröst blir alla tröstade.

Men det är mer än familjegemenskap som förutsätts. Paulus lidanden är till för att korinthierna skall bli tröstade, står det. Lidandet är således inget vanligt lidande, något som smärtar och gör illa. Lidandet ses som en positiv kraft som kommer andra till del.

Nu till nästa steg i denna utläggning. Några kapitel efter textorden ovan skriver Paulus.

Detta har sitt upphov i Gud, som har försonat oss med sig genom Kristus och ställt mig i försoningens tjänst. Ty Gud försonade hela världen med sig genom Kristus: han ställde inte människorna till svars för deras överträdelser, och han anförtrodde mig budskapet om denna försoning. (2 Kor 5:18 f)

Vad han menar är att kedjereaktionen lidande/tröst som vi ovan fördjupade oss i inleddes med Kristus och hans lidande. Detta lidande skedde för att vi skulle slippa plågas. Det som rätteligen skulle ha drabbat oss drabbade Kristus. Gud lät honom ta vår skuld. I stället för lidande fick vi tröst.

Denna den kristna trons själva kärna att vår välgång inte är självförtjänt, utan beror på Gud som lät Jesus ta konsekvenserna av vår skuld, tycks oändligt svår att ta till sig. Det är inte många som fattar att kristen tro är en nådesreligion, inte en prestationsreligion, att vår frälsning beror av Kristi offer, inte egen förträfflighet. Inte många fattar att ”nåd” är eller borde vara själva kärnordet i den kristna tron.

Men var kommer då ansvaret in för en kristen? Är det verkligen meningen att hon bara skall sitta och ta emot.

Förvisso inte. Den kristnes ansvar är att ta vara på den gåva hon fått i och med Kristi försoningsgärning. Och att ta vara på denna gåva är att föra den vidare.

Den nåd som frälsningen vilar på, den gåva en kristen fått ta emot är att likna vid en andlig kraftresurs. En kristen får kraft att gå in i eget ”lidande” för att andra skall slippa. Och i och med det är kedjereaktionen igång. Nåd föder lidande och lidande föder nåd i en oupphörlig följd.

Att detta sätt att se på kristen tro inte är något som Paulus uppfunnit visar bland annat förlåtelseorden i Herrens bön. ”och förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss”. Här antyds t o m att hela frälsningsprocessen går om intet om vi inte förlåter dem som står i skuld till oss. Överfört på försoningstänkandet; om vi inte för försoningen vidare genom att fritt och för intet öppna dörrarna för andra går allt i stå.

(Se även nytt inlägg ”2 Med mina glasögon” 3 17 ”I Sverige hälsar man på varandra. Man tar både kvinnor och män i handen”)

Bibelstudium i Vivalla 18 januari 2017

Men Hjälparen, den heliga anden som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära er allt och påminna er om allt som jag har sagt er. (Joh 14:26)

Har ni hört talas om parakleten? Parakleten är Johannesevangeliets namn på den helige Ande. På svenska kallas hen Hjälparen Uppgiften är som ordet säger, att hjälpa till.

Hjälpa till med vad? Hjälpa till att aktualisera Jesus för Jesusanhängarna i tider som komma skulle. Ett av bibelorden som tydliggör detta är ovan anförda Joh 14:26.

Denna Andens aktualiserande funktion i tider med nya förutsättningar, nya bekymmer och nya tankebanor är nödvändig att ha med i beräkningen. Detta till och med i bibelstudiet. Ta kapitel fem i Johannesevangeliet som exempel. Detta kapitel börjar med en berättelse, berättelsen om hur Jesus botar en sjuk man vid Betesda. Sen håller Jesus monolog hela kapitlet ut.

Men hur talar han? Avgjort inte som han gör i de synoptiska evangelierna (Matteus, Markus, Lukas). Det är ett resonemang som hör hemma i ett senare sammanhang. Mera precist i ett där platsens judar hade gett de lokala Jesusanhängarna med deras upphöjande av Jesus kalla handen och dessutom klart demonstrerat detta.

Trots de annorlunda tongångarna låter sig Jesus ändå kännas igen. Om inte i ordvalet så innehållsmässigt befinner sig Jesusmonologen i samklang med vad vi känner igen från Jesus. Språket och situationen skiljer sig från det som vi vant oss vid att förbinda med Jesus, men andemeningen stämmer väl överens med det Jesus brukade vilja ha sagt.

Många gånger har jag i min förkunnelse som varit baserad på texter från Johannesevangeliet, observerat detta. I sådana sammanhang har jag talat om att Johannesevangeliet på ett märkligt sätt är dubbelexponerat. Det återger då och senare på en och samma gång.

Idag föredrar jag att i stället tala om Parakletens /Jesus ingripande. Parakleten, den Helige Ande låter Jesus på ett trovärdigt sätt tala i nya sammanhang. Och denne paraklet/Jesus inte bara förstår den historiske Jesus, han begriper honom helt och fullt.

Detta för över på mig och er och på parakleten/Jesus roll i våra liv. För vi tror väl inte att parakleten hade gjort sitt när nittiotalet ändat och ett nytt århundrade tog sin början?

I själva verket är parakleten/Jesus vår möjlighet att leva vidare som de kristusanhängare vi bekänner oss vara.

Detta har vi svårt att ta till oss. Bibelns ord som det står där räcker. Men faran är att vi låser oss i bibliska formuleringar. De blir som åsiktsbastioner eller som sanningens pansar. Att innanför bastionen och innanför pansaret finns människor, du och jag, som bastionen och pansaret till trots, har levande och självständigt fungerande hjärtan. Och att pansaret ofta har ett att säga, hjärtat ett annat.

Och att det alltid är hjärtat som har avgörandet i sin hand. Hjärtat styr och bastionen och pansaret är hjärtats redskap.

Hur många exempel har jag inte på detta. Oomvända hjärtan slåss med trons pansar och allt blir fel. Fel på grund av det oomvända hjärtat. Därför fullkomligt skriker kristenheten av idag efter parakleten/Jesu hjälp. Det betyder Parakleten/Jesus som tar sin boning i mitt och andras hjärta och hjälper oss att leva Jesuslivet idag. Till hjärtat skall nämligen Jesus. Det är där han hör hemma.

(Se även ”2 Med mina glasögon” 2/17 Kan man vara ateist?)

Bibelstudium i Vivalla den 11 januari 2017

Jag är Herren, din Gud, Israels Helige är den som räddar dig. Jag lämnar Egypten som lösen för dig, jag ger Kush och Seba i utbyte. Du är dyrbar för mig, jag ärar och älskar dig. Därför ger jag människor i utbyte mot dig, andra folk som betalning för ditt liv. (profeten Jesaja kap 43 v 3 f)

Det vimlar av profeter och har alltid gjort det. Dagens profeter spår framtiden genom prognoser och antaganden. De bygger på vad de ser, vad de tror och vad de kan. De är i sin hantering långt ifrån originella. Som de gör har alltid gjorts, de bibliska profeterna inte undantagna.

Nog var de förstås något speciellt med profeterna i det Heliga landet på femhundratalet före Kristus, med fångenskap, fördrivningar och med ett samhälle i fritt fall. Att mitt i upplösningen profetera om en ny storhetstid var sannerligen inte förankrat i vad som kan påstås vara rimligt. Men det oaktat var det just det som femhundratalets profeter gjorde. Det tydligaste exemplet på detta hämtar vi från profeten Jesaja, detta från bokens fyrtionde kapitel och framåt. Bibelversarna ovan är hämtade från detta sammanhang.

Vad är det då Jesaja utgår från? Från ett enda; övertygelsen att Israel är ett av Gud utvalt folk och att denna utväljelse omöjligen kan leda till folkets totala fördrivning och därmed assimilering med andra folk. Omöjligen kan Gud tillåta att det utvalda folket utplånas som sammanhållen folkgemenskap.

Vad är det då han säger? Jo Jesaja utgår från något slags jämviktstänkande. Det Israel får när det blir räddat skall tas från någon annan, i det här fallet Egypten, Kush och Seba. Israels existens säkras genom andras undergång.

Vi kristna säger inför det moraliskt tveksamma i detta; profetian pekar framåt. Den är inte slutgiltigt uppfylld när Israel återfår sitt rike och det går illa för Egypten, Kush och Seba. Profetian har mer att ge.

Detta mer är Kristus. Och det märkliga med denne Kristus i just Jesajaprofetians sammanhang är hans dubbla ställning. Å ena sidan representerar Kristus som den av Gud utvalde och smorde, landet Israel. Han står i sin person för löftesfolket som detta folk innerst inne är menat. Detta genom att göra tvärtom. Istället för att använda sin särställning för att sätta sig på folk använder han den för att lyfta upp dem.

Å andra sidan representerar Kristus textens Egypten, Kush och Seba. Dessa länder skulle enligt profetian tvingas offra sin välgång för Israels skull. På motsvarande sätt fick Kristus offra sig för vår skull. I slutändan fick han ge allt. Det skedde genom hans död på korset.

Ett är säkert, han gjorde det för vår skull. Allt i hela hans liv skedde för vår skull. Han gav av sitt för att vi skulle få. I utbyte mot Kristus fick vi liv.

I och med detta fick dagens profetia sin slutgiltiga fullbordan. Av det som i utgångsläget tedde sig som något omoraliskt, att Egypten, Kush och Seba skulle få lida för Israels skull, blev till Jesu offer för vår skull.

Min tolkning kan tyckas långsökt och är det också. Läser man vidare i Jesajaboken blir parallellerna mellan Israel och den lidande Kristus visserligen tydligare. Men min utläggning är detta oaktat en avancerad trostolkning. För att förena Gamla testamentet med det Nya är en sådan trostolkning nödvändig inte bara här utan i alla de sammanhang. Låter man dessutom Kristus bli hela bibelns kärna och stjärna är långt gången trostolkning oundviklig.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon 17” 1 17 Det mesta är egentligen förkunnelse)

Bibelstudium i Vivalla den 4 januari 2017

1Om det alltså finns tröst genom Kristus, uppmuntran från kärleken och gemenskap från Anden, om det finns ömhet och medkänsla, 2gör då min glädje fullkomlig genom att visa enighet. Lev i samma kärlek, eniga i tanke och sinnelag, 3fria från självhävdelse och fåfänga. Var ödmjuka och sätt andra högre än er själva. 4Tänk inte bara på ert eget bästa utan också på andras. (Paulus brev till filipperna kap 2 v 1-4)

Jag har vänner som är alldeles betagna i kyrkan med stort K. Flera av dem tycker att den katolska kyrkan äger detta stora K och har följdriktigt blivit katoliker. Men det tycker inte jag. Vad jag längtar efter är att leva i en kristen gemenskap tillsammans med en handfull vänner burna av en gemensam passion för och tro på den uppståndne Kristus. Det är för mig kyrkan med stort K.

Egentligen ligger det inget för människor väsensfrämmande i att låta en trons bild, i det här fallet av Kristus, få representera verkligheten. Inbilla er nämligen inte att en människa försvinner i och med att hon lämnar detta livet. Hon blir efter sin död till en bild hos dem som stod henne nära. Inte en död bild utan en levande, med kraft att påverka. Mina föräldrar påverkar mig fortfarande trots att de dog för många år sedan, den ena gick bort redan 1981 den andra 1991.

På motsvarande sätt är det alltså med Kristus. Denne Kristus har långt efter sin livstid förmågan att påverka såväl enskild som kollektiv. Detta främst i gemenskaper burna av sin passion för Kristus.

Trons bevisning då, skall inte bibelns böcker granskas och bibeltexterna synas? Skall vi inte undersöka historiciteten i berättelserna om Jesus? Skall vi inte lära oss bibelns kärnord utantill så att vi vet att skilja viktigt från oviktigt? Måste vi inte ha förpliktande kyrkoordningar som gör det omöjligt att i demokratisk ordning rösta bort Kristus? Måste vi inte nu och då skilja rätt lära från falsk? Förvisso!

Men denna bevisning är som sagt inte det enda. Det finns också en annan bevisning. Och det är den som Paulus idag anbefaller och som jag söker aktualisera. Paulus säger; pröva hållbarheten i tron genom att leva tillsammans i Jesu anda. Pröva om Andens gemenskap med Kristus, d v s trosföreställningarnas Kristus, leder till generös gemenskap där alla verkar tillsammans utan att tänka på egna fördelar.

För mig står det ena i tjänst hos det andra. Min bibelgranskning handlar nämligen ytterst om om att försöka återuppliva den anda som fått evangelister och brevförfattare att skriva som de skrev och att tolka som de tolkade. Ett så bedrivet bibelarbete bidrar till att den trons Jesus som vi samlas kring framstår så tydligt som det någonsin går.

Tro bara inte att jag är ute efter att försköna trons liv. Jag är lutheran och har av Luther fått lära mig att det hör till det kristna livet att dagligen omvända sig till Kristus. Denna dagliga omvändelse gäller även trosgemenskaper. Även dessa behöver för sin funktion genomgå daglig restaurering. Detta desto hellre i en gemenskap med Kristus som förebild. Som bekant drog denne trashankar och udda människor till sig som ingen annan. Sånt folk var det inte lätt att tas med. Och det har inte blivit lättare med tiden.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”, 147 Slagord är med det värsta jag vet.)

Bibelstudium i Vivalla den 28 december 2016 

Och han (Sonen Kristus), som är utstrålningen av Guds härlighet och en avbild av hans väsen och som bär upp allt med kraften i sitt ord, har renat oss från synden och sitter på Majestätets högra sida i höjden. (Okänd författare Hebreerbrevet kap 1 v 3)

När jag för tjugo år sedan gick med min nyfödda dotter i famnen så visste jag fortfarande ingenting om henne. Men jag hade tittat in i hennes nyuppslagna ögon och bandet fanns där. Det band som gjorde henne ovärderlig, bortom varje pris, bortom varje värde. (Göran Greider i Dalademokraten 16 april 2015)

Det ena handlar om en bibelförfattare som upphöjer Kristus. Han slutar inte förrän han fört Kristus ända högst upp, ända in i den gudomliga sfären. Och väl där beskriver han Kristus som en återspegling av Guds härlighet. Med sitt blotta ord förmår denne Kristus utföra det som är Guds ensamrätt, att försona synder (rena oss från synden).

Det andra är ett vittnesbörd från en debattglad skribent med medmänsklighet som kännetecken. Också denne är måttlös. Låter den okände bibelförfattaren inte hejda sig förrän Kristus blir ett med Gud, stannar det för den debattglade skribenten inte förrän hans dotter ”blivit ovärderlig, bortom varje pris, bortom varje värde”!

Både det ena och det andra är orimligheter, bortom all sans och allt vett. Vore detta allt som kan sägas i saken, är det ena tecken på religiöst godtycke, det andra på tal utan förankring i den rationalitet som annars är den moderna människans kännetecken.

Ändå förstår jag fullt ut den debattglade skribenten. Dennes måttlösa kärlek till sin dotter sprängde alla det sunda förnuftets gränser och förvandlade det nyfödda barnet till ett himlaväsen. Jag förstår eftersom jag känner som han. Och jag förmodar att min känsla är allmängiltig. Vid mötet med ett nyfött barn som vi har nära relation till slås all rationalitet inom oss ut och vi älskar måttlöst. Och att älska måttlöst är det samma som att ge den man älskar oändligt värde.

Samma mekanism är också hemligheten bakom den okände bibelförfattarens upphöjelse av Jesus. I gudstjänstens och bönens möte med trons Jesus, inte i det personliga mötet för det hade han ingen erfarenhet av, i detta trons möte upphöjdes Jesus till Kristus. Han blev inte längre enbart människa utan framför allt Gud. Inte längre människa med begränsade resurser utan Gud med all makt.

Denna utveckling från den historiske Jesus till trons Kristus, från profeten till Gudssonen, erfor inte enbart den namnlöse bibelförfattaren till Hebreerbrevet. Den var en allmän företeelse i den första kyrkan och den utvecklingen gick snabbt, inte minst understödd av vittnesbörd om märkliga ting som skedde med Jesus under dennes livstid. Redan när evangelierna nedtecknades var utvecklingen i full gång.

Själv är jag ett såväl med den debattglade skribenten Göran Greider, som med Hebreerbrevets författare. Och som dessa båda lutar också jag mig mot vad jag känner. Att mina barnbarn har ett oändligt värde bortom alla mått, tvekar jag inte en sekund på. Jag blir varm inombords bara jag tänker på dem. På motsvarande sätt med Kristus. Med Kristus förbinder jag allt gott. För mig är Gud som Jesus och vice versa. Och när jag fått leva ut min kärlek till mina barnbarn liksom min tillit till Kristus, känner jag mig ett med mig själv. Jag är alltid varit varm inombords när jag tänkt på mina barnbarn och jag har alltid blivit mer rättänkande inombords när jag upphöjt Jesus till Kristus. Varför? Det måste vara någon som skjutsar på mig.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”,  146 Populist, den liberala samhällets skällsord)

Bibelstudium i Vivalla den 21 december 2016

39Några dagar efteråt gav sig Maria i väg och skyndade till en stad i Juda bergsbygd; 40hon gick till Sakarias hus och sökte upp Elisabet. 41När Elisabet hörde Marias hälsning sparkade barnet till i henne, och hon fylldes av helig ande. 42Hon ropade med hög röst: ”Välsignad är du mer än andra kvinnor, och välsignat det barn du bär inom dig. (Evangelium enl Lukas kap 1 v 39-42)

Texten skildrar Marias besök hos sin gravida släkting Elisabeth och om hur Elisabeths barn sparkade till av fröjd i henne när hon hälsade på Maria.

Skulle det vara något, säger den som under ett långt liv vant sig vid att betrakta tillfälligheter som just tillfälligheter. Hur kan Lukas, bibelförfattaren, veta det, han var ju inte där, säger den som lärt sig att det oftast lönar sig att ta det mesta med en nypa salt.

Är du en av dessa två som luttrats av verkligheten och därför har svårt att falla för vittnesbörd om märkliga ting som tycks dig sakna verklighetsanknytning.

Jag själv är en av dem, något som jag ibland beklagar, ibland är tacksam för. Beklagar, därför att det hindrar mig från att känna hänförelse, är tacksam över därför att det på ett lyckosamt sätt styrt mitt sökande efter sanningen.

I dag är jag tacksam eftersom mina dubier har framhävt det bakomliggande motivet bakom Lukas berättelse om Marias möte med släktingen Elisabet, hon som snart skulle föda honom som gavs namnet Johannes döparen.

Det allra viktigaste var att Lukas med sin kortberättelse om Marias möte med Elisabet, syftade till att lyfta upp Jesus och ge honom den betydelse han i själva verket både hade och har.

Tänk nämligen om jag låtit mig drogas av allt det märkliga som berättas om Jesus. Dagens spark i Elisabeths mage är i det sammanhanget en småsak. Det ena undret efter det andra tillskrivs Jesus. Evangelierna är fullkomligt fullproppade av dessa under. För att inte tala om Apostlagärningarna. Den boken kan läsas som ett enda stort försök att bevisa det sanna i Jesu storhet. Och bevismaterialet är ständigt under, det ena märkvärdigare än det andra.

Tänk om jag fallit för allt detta. Då hade jag kanske missat att Jesus i slutändan blev ensam, alldeles ensam, berövad sin anhängare, berövad sin underkraft, berövad sin inre tillit till den Gud som tidigare alltid stått vid hans sida.

Då hade jag kanske missat det viktigaste av allt, att Jesus i sin egen utsatthet fortfarande höll fast vid sin samhörighet med de undflyende vännerna och framför allt stod fast vid tron på Gud. Ända in i döden stod han fast.

Men detta får inte missas. Missar jag Jesu utsatthet är det fara värt att jag gör som alla andra. När det går bra står jag på segrarnas sida. Jag ropar ”halleluja” när kyrkorna är fyllda med folk. Jag vittnar när underverken bekräftar min tro. Men jag tiger och i värsta fall flyr undan när konjunkturen inte längre blåser min övertygelse i ryggen.

Ändå är det i motgångens tid som prövningen sker inför Guds domstol liksom den skedde för Jesus en gång på Golgata kulle.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”, 144 När samhället tar över vårdnaden)

Bibelstudium i Vivalla den 14 december 2016

 Lagen är alltså helig och budordet heligt, rättvist och gott. (Paulus brev till romarna kap 7 v 12)

 Innan tron kom hölls vi under uppsikt, med lagen över oss, tills tron skulle uppenbaras. 24Så har alltså lagen varit vår övervakare tills Kristus kom, för att vi skulle göras rättfärdiga genom tron. 25Men nu när tron är här har vi inte längre någon övervakare. (Paulus brev till galaterna kap 3 v 23-25)

      Först detta; lagen kommer från Gud, den uttrycker Guds vilja, den är ett Guds ord. Lagen skall följas. Detta sagt om Guds lag. I kort form uttrycker Paulus detta i orden ovan, ”Lagen är alltså helig och budordet heligt, rättvist och gott” (Rom 7:12).

Ofta går det av sig själv att följa Guds lag. Det har jag egen erfarenhet av. Trohet i äktenskapet har aldrig varit något problem för mig. Det går som en dans och gör mig dessutom lycklig. Vittnesbörd om lycka över lagen är det för den delen gott om, särskilt i Gamla testamentet. Redan den första psalmen i Psaltaren vittnar om denna lycka: ”Lycklig den som inte följer de gudlösa, inte går syndares väg eller sitter bland hädare utan har sin lust i Herrens lag och läser den dag och natt” (Ps 1:1 f).

Men så är det inte alltid. Även bra lagar, till och med lagar komna från Gud, kan vara tunga att följa. Vi följer dem av plikt utan att vara inspirerade. Själv är jag en mästare på denna plikttrohet. När andra övergivit det som andra på osakliga grunder ansett överspelat, hänger jag kvar.

Lagen fungerar i sådana fall som en slags övervakare. Den vakar över att jag inte skall ge upp.

Så var det också i Galatien. Där höll man fast vid sina religiösa lagar med en iver som inte visste sin like. Det fick kosta vad det ville, de religiösa lagarna fick inte överges, då hade man förlorat allt.

De var så lagfixerade att de glömde Kristus. Att vaka över de religiösa lagarna blev så viktigt att Kristus fördes ut sidan. Kristus blev nummer två, lagen nummer ett.

Mot detta rasade Paulus. Den som missar Kristus missar allt, ropade han ut. Och Kristus är inte främst laggivaren. Kristus är liv givet fritt och för intet, han är kärlek kommen ovanifrån. Exakt så sade inte Paulus, men han menade så.

Med Kristus skall den kristne ha en personlig relation, fortsätter jag i Paulus anda. Att relatera sig till Kristus, att hysa kärlek till honom i tacksamhet för dennes livsverk, kallas att tro. Vill ni ta det än kortare duger det att säga; att lita på Kristus är att tro.

Tron kommer först, sen kommer lagen som övervakar efterföljelsen, fortsätter jag parafrasen. Båda lika nödvändiga, men ordningsföljden måste vara den rätta. Först skall jag älska Kristus, sen följa hans bud om så buden känns tunga och svåra att följa. Detta sista betonar just jag som har erfarenhet av att vara den siste att lämna skansen när inspirationen viker.

I detta sista avviker jag faktiskt från Paulus. Denne dundrar ut: ”Men nu när tron är här har vi inte längre någon övervakare”. Men det skriver jag inte under på.

Men jag förlåter Paulus för detta hans yttrande. Han sade det i affekt till människor som helt förlitat sig på sin lag och därigenom glömt Kristus. Men, invänder jag, nog behöver vi den gudomliga lagen även som Kristusefterföljare. Det är nämligen lätt gjort att ramla in i det gamla vanliga igen. Och då behövs lagens stränga bud.