(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon” 84 Författare och skådespelare)

Bibelstudium i Vivalla den 14 oktober 2015

Inför hela församlingen prisade David Herren: ”Prisad vare du, Herre, vår fader Israels Gud, från evighet till evighet. Dig, Herre, tillhör storhet och makt och härlighet och glans och majestät, ja, allt i himlen och på jorden. Ditt är riket, Herre, och du är den upphöjde härskaren över allting. Rikedom och ära kommer från dig, och du råder över allting. I din hand är kraft och styrka, allt har du makt att göra stort och starkt. Och nu, vår Gud, tackar vi dig och lovar ditt härliga namn. Ty vem är väl jag och vad är mitt folk att vi själva skulle kunna ge sådana frivilliga gåvor? Nej, från dig kommer allt, och det vi givit åt dig har vi fått ur din hand.(1 Krönikeboken 29:10-14)

En del ser upp till en person, andra ser ner på samma människa. Omdömena växlar från person till person. Tro inte det är på annat sätt i bibeln. Vissa bibelförfattare ser på ett sätt, andra på ett annat. När jag själv studerade Gamla testamentet fick jag lära mig att kung David var en förslagen politiker och militär som kryssade mellan rättfärdighet och maktlystnad. Det hade våra lärare klurat ut genom att läsa mellan raderna i Samuels- och Kungaböckerna. I dag när texten är hämtad från 1 Krönikeboken är tonen en annan. Här ses kung David som en religiös ledare.

Ja inte bara det, en religiös ledare som fattat själva poängen med tillvaron; att livet är en gåva, att det jag äger är något jag fått. Konsekvensen av detta blir att till och med det jag ger bort är något jag ger tillbaka. Åtminstone om ändamålet är gott.

Detta lär oss texten idag där David tackar Gud för alla frivilliga gåvor som skänkts till det planerade tempelbygget i Jerusalem. Eller som David uttrycker det; Nej, från dig kommer allt, och det vi givit åt dig har vi fått ur din hand.

     Den som säger något sånt måste ha fattat meningen med såväl livet som tron påstår jag. Ändå är det så svårt att tro. Beror det på att det finns så mycket som talar mot kristen gudstro i traditionell form? Det finns så många men, så mycket grymt och ont, som en god och allsmäktig Gud borde har klarat av, att vi hindras att ta själva trossteget.

För många av oss som snubblat på dessa troshinder har alternativet blivit att bortse från Gud och söka de absoluta värdena på annat håll. Om vi nu till äventyrs är intresserade av att omge oss med mening och innehåll.

Må vara att det är så. Trots det går det inte för en sökande själ att skjuta undan det faktum att livet är en gåva och rätteligen skall förvaltas just som en gåva. Ingen filosof eller fritänkare av klass kan förneka detta faktum.

Att skjuta undan denna tanke innebär dessutom att allt blir fel. Vår människosyn utvecklas åt fel håll, vår syn på tingen likaså. En sann sökare fördjupar sig därför i tanken på gåvan som livets själva förutsättning. Och utifrån detta närmar sig denne sökare frågan om vem som är gåvans givare.

Kalla denna gåvans givare vad som helst, men kalla honom något, gåvan går ju inte att förneka. Jag själv kallar honom Gud, Kristi Gud och Fader. Utan Kristus hade jag nämligen famlat. Det finns ju så mycket som talar emot en personlig Gud som har omsorg om var och en av oss. Men Jesus Kristus har hjälpt mig att ta språnget.

(Se även nytt inlägg ”Med Mina glasögon”, 83 I Sverige skall svensk lag gälla)

Bibelstudium i Vivalla den 7 oktober 2015

19Herren har rest sin tron i himlen, allt är underlagt hans välde. 20Lova Herren, ni hans änglar, starka hjältar, som gör vad han befallt! 21Lova Herren, hela hans härskara, ni som tjänar honom och gör hans vilja! 22Lova Herren, alla hans verk, överallt i hans välde! Lova Herren, min själ! (Psalm 103 i Psaltaren v 19-22)

Jag har aldrig blivit riktigt klok på bibelns änglar. Det är för den delen inte bara jag som har svårt att få grepp om dessa väsen. Läs bara under ordet ”ängel” i uppslagsdelen av Bibel 2000 så skall du märka det. Ängel står för så mycket i den Heliga Skrift, från Guds utsträckta arm till självständiga skyddspatroner. Man kan bli förvirrad för mindre.

Men jag är inte ledsen för det. För mig är det nämligen självklart att bibelböckerna är påverkade av omgivningens föreställningsvärld. Och eftersom bibeln inte tillkommit i ett svep utan under en lång tidsperiod, är det naturligt att föreställningarna om änglar skiljer sig åt.

Frågan är om det kan sägas något allmängiltigt om dessa änglar? Jag tror det. Psaltarversarna ovan tyder på att jag har rätt. Där proklamerar psalmens författare att det är Gud som råder över hela skapelsen, över smått som stort. I sak och bortom alla världsbilder lovsjunger han Gud för att alltet inte är obefolkat, inte livlöst, inte tröstlöst kontaktlöst. Universum är istället levande, förbundet med Skaparen själv, han som är tillvarons själva vara. Lovprisningen upprepas tre gånger, varje gång i olika ordvändningar (versarna 20, 21, 22), varje gång i poetisk omskrivning. I sak sägs samma sak i tre upprepningar, nämligen att Gud i sin livgivande tjänst har tagit sina ”änglar”, sin ”härskara” och ”allt sitt verk”. Allt för att skapa liv och samhörighet i sitt universum.

Det duger inte vid tolkningen att spjälka upp det som var menat att hållas samman. Änglarna hör samman med härskaran liksom med verket. Det blir inte bara petigt utan dessutom fel att fastna i funderingar om härskaran egentligen syftar på stjärnorna (Jes 40:26, 45:12) eller på änglarna (1Kon 22:19). Eller bry sin hjärna med vad ”verket” egentligen står för.

Vad blir då poängen med detta? Att tillvaron inte är utan liv, att livet inte är något tillfälligt, inte en kort parentes i ett själlöst universum, att allt står i Guds tjänst, en Gud som vi får lovsjunga. Dessutom att jag fått hjälp att vidga min syn på vad som är en ängel. Änglar är inte enbart himmelska väsen i tjänst inför Gud i den himmelska härligheten. Till och med stjärnor kan vara änglar, åtminstone när jag blickar upp mot himlen och förundras över deras glans. Mer än annat anar jag änglar i människor som jag mött. Visserligen flyktiga sådana, eftersom gott så lätt kan övergå i ont i den märkliga värld som är vår.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”. 82 De absoluta idealen på gott och ont)

Bibelstudium i Vivalla den 30 september 2015

Älska inte världen och det som finns i världen. Om någon älskar världen finns inte Faderns kärlek i honom. Ty det som finns i världen, vad kroppen begär, vad ögonen åtrår, vad högfärden skryter med, det kommer inte från Fadern utan från världen. Och världen förgår med sina lockelser, men den som gör Guds vilja består för evigt. (1 Johannesbrevet kap 2 v 15–17)

”Världen” i texten ovan, liksom i Johannesskrifterna över huvud taget, står för den gudsfrånvända världen. Men vad som är gudsfrånvänt därom tvista de lärde. Johannesbrevets författare menar att åtrå i kombination med självupptagenhet och högfärd kännetecknar den gudsfrånvändhet som de troende skall vända sig från. Han talar också om Faderns kärlek. Denna kärlek är motpolen åtrån, självupptagenheten och högfärden. Och vad Johannesbrevets författare menar med Faderns kärlek är dessutom alldeles uppenbart. Faderns kärlek är detsamma som Jesu kärlek. Johanneslitteraturen flödar över av vittnesbörd om detta.

Motpolen till åtrån och självupptagenheten är alltså Jesu kärlek. Det är den kärleken vi skall söka oss till för att komma rätt i världen. Hur nu det skall gå till?

Plymouthbröderna i Småland har sitt svar. Det gjorde de klart i ”Den enda sanna vägen” på TV den 16 september i år. De avgränsar sig från världen och lever i ett alldeles eget regelsystem som de hämtat från en ordagrann läsning av bibeltexter. Frågan är; skall vi göra som de. Det betyder sätta upp regler för tillåtet och otillåtet och sen leva våra egna liv avgränsade från samhälle och värld.

Förvisso inte. Regler är nog bra, men regler är alltid steg nummer två. Steg nummer ett är att finna den springande punkten och sen utgå från denna. Och den springande punkten är Jesu kärlek. Utifrån denna skall vi sen utforma våra regler. Men detta är sannerligen inte så lätt. Bibeln vittnar förvisso om Jesu kärlek men återspeglar samtidigt helt andra samhällsförhållanden än våra. Och att kopiera dessa är omöjligt. Försöker vi blir det ändå inte som på Jesu tid. Dessutom har vi de egna samhällsförhållandena och det samtida tänkandet som väller över oss på ett, tycks det, oemotståndligt sätt. Ytterligare ett men är att det inte är givet att i alla sammanhang finna ut vad Jesu kärlek innebär. Dels är bibeltolkning ingen lätt sak, dels kan man fråga sig hur den kärlek ter sig som idag på ett sant sätt återspeglar Jesus.

Jag har ingen patentmedicin. Vet bara att jag ständigt är på jakt att finna Jesus. Vet också att detta mitt sökande och detta mitt finnande resulterar i att jag befinner mig på kant med mycket i vår tid. Samtidigt märker jag att det är en hel del i tiden som jag gillar. Till detta kommer att jag är alldeles övertygad om att jag låser in Jesus om jag försöker sammanfatta hans hållning i allmängiltiga orubbliga regler. Därav mitt dagliga sökande.

Ibland är det förstås lätt. För inte är det svårt att upptäcka egen självupptagenhet. Inte heller svårt att upptäcka svek och onda avsikter i min omgivning Har jag bara mitt centrum i Jesus går det ibland av bara farten. När jag däremot glömt min Jesus och försvurit mig åt mina mänskliga idoler och mina invanda tankesystem är det svårare. Åtminstone är det så för mig.

(Se även ”Med mina glasögon”,  81 Något av en trosbekännelse)

Bibelstudium i Vivalla den 23 september 2015

Må ditt ärofulla namn bli prisat…18De gjorde sig en gjuten kalv och sade: ”Detta är din Gud, som har fört dig ut ur Egypten!” och de hädade dig grovt. 19Ändå övergav du dem inte i öknen, ty din barmhärtighet är stor. Molnpelaren vek inte från dem om dagen utan ledde dem på deras väg. Eldpelaren lyste för dem om natten på den väg de skulle gå…32Och nu, vår Gud, store, väldige, fruktansvärde Gud, du som troget står fast vid ditt förbund: visa inte likgiltighet för allt lidande som vi fått utstå… citat från Nehemja kap 9 (Nehemja, jude som under 400-talet f Kr var ståthållare över Juda under det persiska riket)

Citatet ovan ingår i en lovprisning till Gud under svåra tider för Juda. Den ger mig anledning att fundera över trons funktion i tider när verkligheten inte stämmer överens med kartan. Eller annorlunda uttryckt; när ingenting blir som vi har tänkt oss.

Det problemet är för den delen allmängiltigt. Ingen går genom livet utan krossade drömmar. Ingen slipper undan att fundera över varför det vi trodde på inte stämde överens med verkligheten.

Vi kristna tycks alldeles särskilt utsatta. De ideal vi satt upp, de grundvärderingar vi höll för riktiga, de sanningar vi argumenterat för, den tro vi höll för helig, allt mals sönder av ett samhälle som tänker nytt utifrån nya kunskaper och nya insikter. Många av oss försöker hänga med och göra det nya till vårt. Det betyder att vi, som under århundraden varit vana att dela med oss av vårt andliga arv för att andra skall leva, nu hämtar från andra för att överleva.

Texten från Nehemja lär oss att det som hänt idag har skett förut. Judarna under århundradena före Nehemja trodde att de ägde allt, t o m Gud. De hade under ökenvandringen t o m fått detta bekräftat, i texten accentuerat genom molnpelaren och eldpelaren som ledde dem rätt under deras vandring mot det utlovade landet. Inte ens sveket med Arons guldkalv gjorde att Gud tog sin hand ifrån de sina. Men sen när allt var över och folket etablerat sig i det utlovade landet hände det. Folket blev trots Guds löften förslavat, Guds löften tycktes upphävda, allt tycktes förbi. Men då och där, det betyder i texten ovan, sjunger de förslavade lovsång till en Gud som inte sviker sina löften. Denna lovsång hjälper dem att ånyo hoppas.

För mig är det skeende som jag genom att parafrasera Nehemja återupplivat, allmängiltigt. Det gäller mer än annat oss västerländska kristna som översköljts av en modernitet som inte längre behöver kristen tro.

Nog skall vi lyssna och ta till oss av detta nya. Mycket av det gamla som vi förlitat oss på höll ju inte måttet, inte ens etiskt/moraliskt gick det att försvara. Men tanken att vi har en Gud som både är personlig och till för alla, att vi äger en Jesus som försonar och upprättar, att det finns heliga löften och oändliga värden förankrade i Guds vilja, kan vi inte överge. Detta om så en hel värld tiger ihjäl det vi satsat livet på.

Dags alltså för lovsång lik den som sjöngs under Nehemjas tid.

(Se även ”Med mina glasögon”, 80 Den kristna tron – sann och öppen)

Bibelstudium i Vivalla den 16 september 2015

 Men denna skatt har jag i lerkärl, för att den väldiga kraften skall vara Guds och inte komma från mig. Alltid är jag ansatt, men inte kringränd, rådvill men inte rådlös, förföljd men inte övergiven, slagen till marken men inte förlorad. Alltid bär jag med mig i min kropp den död som Jesus fick lida, för att också Jesu liv skall bli synligt i min kropp. (Paulus andra brev till korinthierna kap 4 v 7-10)

 Det är på tyngdpunkten det hänger. Ligger tyngdpunkten rätt kan övrigt inte bli helt fel. Så även i trons värld. Frågan är bara var denna religiösa tyngdpunkt skall ligga.

För Paulus var svaret efter hans omvändelse självklart. Tyngdpunkten låg för honom i hans relation till Jesus Kristus. Denna relation påverkade allt han tänkte och gjorde. Inte så att den laglärde Paulus lade sina lagar åt sidan. Men hans förhållande till Jesus gjorde att lagarna inte längre tilläts dominera hans inre. Deras plats var att tjäna saken och saken var hans relation till Jesus Kristus.

För mig är Paulus en förebild. Det är han som lärt mig att kristen tro mer än annat är en trosrelation till Jesus. Annat har naturligtvis också sin betydelse, men Jesus har ändå alltid första rummet i mitt hjärta. Däri är jag enig med aposteln Paulus.

Det är uppenbart att denna hållning är enkelspårig och därigenom per definition riskabel. Om Jesus inte håller måttet kan jag i värsta fall bli en terrorist av värsta slag. Det har mer än en insett. Det är därför en sekulariserad allmänhet är så rädd för radikal religiositet. Kristen tro, liksom islamisk, skall hålla sig inom det privatas gränser och den skall framför allt vara lagom. Ni känner igen tongångarna.

Idag ger oss texten svar på vad Paulus religiösa radikalism fick för konsekvenser. Den ledde till offer och lidande. Frågan är om inte detta offer och detta lidande tillhör den kristna trons väsen? Kan det möjligen vara så att kristen tro först i underläget kan visa sitt sanna väsen? Jag tror det.

Förvisso är inte kristen tro av det slaget något allmänheten behöver vara rädda för. Relationen till den lidande Jesus Kristus föder inga terrorister, däremot offervilja. Åtminstone om man förstår lidandet i Kristi efterföljd som Paulus gjorde det.

Om man får tro Paulus är offerviljan liksom lidandet i Jesu efterföljd religiöst laddade företeelser. Tilliten till Jesus, kopplad till den bokstavliga efterföljelsen i offer och lidande, skapar nämligen ett slags Jesusidentitet av överjordiskt slag. Paulus uttrycker detta förhållande i följande ord: Alltid bär jag med mig i min kropp den död som Jesus fick lida, för att också Jesu liv skall bli synligt i min kropp. Dessutom föder detta, låt oss kalla det Kristuslidande, paradoxalt nog trygghet mitt i den mänskliga förlust som livet i Kristus innebär. På något sätt tar den lidande och uppståndne Jesus sin boning i den troendes inre. Kristusmystik kallar teologerna detta.

Pröva och se om det ligger något i detta mitt tal. Pröva – Kristen tro har nämligen sin styrka i praktiken inte i teorin.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon” 79 Varför mörka orsaken till Sverigedemokraternas framgångar?

Bibelstudium i Vivalla den 9 september 2015

 Jag uppmanar er alltså, jag som är fånge för Herrens skull, att leva värdigt er kallelse, alltid ödmjuka och milda. Ha fördrag med varandra i tålamod och kärlek. Sträva efter att med friden som band bevara den andliga enheten: en enda kropp och en enda ande, liksom ni en gång kallades till ett och samma hopp. En är Herren, en är tron, ett är dopet en är Gud och allas fader, han som står över allting, verkar genom allt och finns i allt. (Paulus brev till efesierna kap 4 v 1-5)

När Efesierbrevets Paulus i texten ovan tar upp den andliga enheten rör han något som berör alla. Som människor behöver vi dra åt samma håll, samverka och ta hand om varandra. Om inte blir det i värsta fall som i Syrien, Irak, Afghanistan, Libyen eller i Yemen, där människa står mot människa och där mången är beredd att döda för att hävda sin rätt. På det individuella planet ser vi hur det går när make står mot maka och där barnen får sitta emellan.

Andlig enhet uttryckt som kristen samhörighet har historiskt lett till såväl samhörighet som splittring, samhörighet inåt och splittring utåt. Man har t o m dödat i den kristne Gudens namn. Idag när kristen tro är nedtonad som självständig andlig kraft och ofta kraftlös märker vi inte så mycket av detta. För att föreställa oss hur det varit tidigare får vi idag hämta våra exempel från den muslimska framryckningen. Dessa muslimer visar vad vi tidigare åstadkommit.

Alternativet till religiöst motiverad samhörighet har sedan franska revolutionen på 1700–talet varit individualismen. Även denna är mångtydig. Den har lett till människors frigörelse från andligt förtryck men också till andelösa samhällen där var och en hänsynslöst kämpar för egen rätt om så på andras bekostnad.

När vi läser texten ovan finns det anledning att begrunda allt detta. Det är annars fara värt att vi bara sväljer det Paulus påstår. Men att ta något för gott som inte längre har sin motsvarighet i verkligheten leder inte framåt. Låt oss därför se med kritiska ögon på den välmenande uppmaningen till andlig enhet som en gång för länge sedan riktades till församlingen i Efesus.

Naturligtvis skall vi ta till oss dess budskap där den grundläggande tanken är att samhörighet är något som förutsätter Gud. En gemensam Gud, gemensamma högsta ideal lägger grunden för omsorg och utveckling. Alternativet är extrem individualism som ytterst leder till att människa står mot människa i ständig rivalitet.

Men hur är det med den specialiserade gudsfruktan som texten uttrycker i orden En är Herren, en är tron, ett är dopet en är Gud och allas fader? Är det inte fara värt att dessa ord väcker andarna och sen blir det krig om såväl tro som dop? Förvisso! Själv föreslår jag att vi skall satsa på de inledande orden en är Herren. Herre står nämligen i det här sammanhanget för den uppståndne Kristus. Vad jag upplevt är nämligen att passion för den Kristus som gav sitt liv för oss, är den enda förutsättningen för att få grepp om viktigt, oviktigt och ovärderligt i bibeln. Låt oss alltså inleda våra försök till inbördes samhörighet med orden en är Herren. Det räcker långt.

(Se även nytt inlägg ”78 Den kristna klädnadens betydelse” i Med mina glasögon)

Bibelstudium i Vivalla den 2 september 2015

 Så uppenbarades Guds kärlek till oss: han sände sin ende son till världen för att vi skulle få liv genom honom. Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin son till försoningsoffer för våra synder. (1 Johannesbrevet kap 4 versarna 9 o 10)

Jämför med

…han har friköpt dem genom Jesus Kristus. Gud har låtit hans blod bli ett försoningsoffer för dem som tror. (Paulus brev till romarna kap 3 v 24 b o 25)

Tillåt mig påpeka skillnaden mellan texterna ovan. I den ena ger Gud och vi tar emot, i den andra tvärtom vi som ger och Gud som tar emot. För Johannes är Gud givaren, för Paulus är samme Gud mottagaren.

Generas inte över skillnaden, försök framför allt inte få det hela att gå ihop. Det är mycket som kan ses på olika sätt utan att det ena är fel och det andra rätt. Och logiken och tankeredan är inte kristendomens styrka.

Idag satsar jag på den sanning som Johannes förmedlar, han som ser Jesu försoningsoffer för våra synder som en Guds gåva till oss, ett offer som ger oss liv.

Bakom Johannes utsaga ligger en hel livshållning. För honom var livet inte något som människan äger, mänskliga rättigheter i modern tappning var honom fullständigt främmande. Självklart var för honom det mänskliga livet, liksom allt annat liv, en Guds gåva. Att äga i kristen mening var för honom det samma som att förvalta.

I smått som i stort gällde detta. Inte ens att göra rätt för sig låg inom hans eget ansvarsområde. Det onda han gjorde eller åstadkom kunde han följdriktigt inte sona på egen hand. T o m försoningen såg han som ett Guds verk. Även den var något han tog emot som en Guds gåva som gav honom kraft att bekämpa det onda.

Och som det var för Johannes är det för oss sena tiders kristna. Vi kan t o m omvandla Johannes tankar till några kristna trossatser. Här ett förslag.

Tron proklamerar livet som en gåva från Gud. Tillämpad på försoningen innebär en trons hållning att ta emot budskapet om förlåtelse och försoning som ett faktum och handla utifrån detta faktum. Det betyder att medvetet ställa sig i försoningens och upprättelsens tjänst.

Motsatsen är att i egen kraft och på eget ansvar försöka klara av sina snedsteg, misstag, din illvilja och sina onda avsikter. Detta utifrån devisen; kraften äger du inom dig.

Sen bara en sak till. Kristen tro har inte sin styrka i bevisningen. Dess styrka ligger i ovan redovisade helhetssyn att livet är en gåva, ytterst en gåva från Gud. Dessutom i dess överväldigande kraft. Vad finns det att säga när försoning, förlåtelse och upprättelse väller som en kraft omöjlig att betvinga ur kristna församlingar stora som små?

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”, 77 När drömmen försvinner.)

Bibelstudium i Vivalla den 26 augusti 2015

En sådan tillit till Gud har jag genom Kristus. Det är inte så att jag skulle förmå tänka ut något på egen hand, något som kommer från mig. Nej, min förmåga kommer från Gud. Han har gett mig förmågan att vara tjänare åt ett nytt förbund, som inte är bokstav utan är ande. Ty bokstaven dödar, men Anden ger liv. (Paulus andra brev till korinthierna kap 3 v 4–6)

Vi må kalla oss troende eller icke troende, det är på ”tilliten” det mesta hänger. Och tillit är ett annat ord för tro. Utan tillit blir vi splittrade, vet varken in eller ut. Så utan någon form av tro lär det vara svårt att klara sig

Inte undra på att Paulus, som visste vad han ville, berömde sig av att äga tillit. Den tilliten var visserligen av speciellt slag. Den hade gjort en omväg via Kristus för att i slutändan vara tillit till Gud. Eller för att ta det ordagrant: ”En sådan tillit till Gud har jag genom Kristus.”

Med den formuleringen har Paulus markerat att han är just en kristen. Han tar nämligen som alla sant kristna vägen om Kristus för att nå Gud. Hans Gudstro har fått sin färg av hans Kristustro.

För mig är denna Paulus väg ett måste. Utan Kristus vore jag agnostiker, d v s en bland många som varken visste in eller ut när gudsfrågan kom på tal.

Men den Heliga Skrift då, vittnar inte den om Gud? Kan jag inte luta mig mot Skriften för att nå Gud? Kan inte min gudstro ta vägen över Skriften för att därefter hamna i mitt hjärta? Paulus tycker inte det. Bokstaven (det står för den Heliga Skrift i Paulus terminologi) är visserligen ”härlig” (2 Kor 3:7). Ändå står den ytterst i dödens tjänst. Eller som han uttrycker det; ”bokstaven dödar, men Anden ger liv” (v 6).

Dessa ord har kristenheten ända till dags datum inte kunnat smälta. Skulle verkligen bokstaven (Skriften) stå i dödens tjänst. För min del förstår jag Paulus. Sanningen kan inte avgränsas och begränsas till tryckta bokstäver skrivna i en bok. Den heliga bokens uppgift är i bästa fall att vara historiskt betingade nedslag av det heliga och sanna. Nya tider och nya omständigheter tvingar fram nya nedslag, tycks det mig.

Paulus tror sig via sin Kristustro och sin Ande kunna frambringa sådana nya nedslag av det heliga. Eller för att ta det mera precist; När Paulus går via Kristus för att nå Gud får han del av gudomlig vishet, som han kan förmedla till sin omgivning. Det är Anden som verkar detta, med andra ord den över tid och rum levande Kristus. Så förstår jag att Paulus menar.

Paulus försäkrar att denna förmedling av det gudomliga inte är av honom själv. Den är en Guds gåva som han är satt att förmedla.

Själv är jag Paulusentusiast. Ändå tvivlar jag på att allt Paulusord är direkt kommet från Gud utan egen inblandning. Paulus budskap är förvisso påverkat av samtiden och därmed i vissa stycken tidsbundet. Däremot tror jag som Paulus att tillitens ursprung är Kristus och att jag liksom Paulus är kallad att läsa verkligheten utifrån Kristus.

Jag kan inte som Paulus försäkra att jag lyckats. Dock ser jag inga alternativ till mitt sätt att betrakta verkligheten. För mig är Kristus den enda möjliga vägen till Gud.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”, 76 De nödvändiga utopierna)

Bibelstudium i Vivalla den 19 augusti 2015

 21Men nu har Gud uppenbarat en rättfärdighet som inte beror av lagen men som lagen och profeterna har vittnat om – 22en rättfärdighet från Gud genom tron på Jesus Kristus, för alla dem som tror. Här görs ingen åtskillnad. 23Alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud, 24och utan att ha förtjänat det blir de rättfärdiga av hans nåd, eftersom han har friköpt dem genom Kristus Jesus. 25Gud har låtit hans blod bli ett försoningsoffer för dem som tror. (Paulus brev till romarna kap 3)

Texten ovan är förmodligen Kanaans tungomål för de flesta. För mig är den själva nyckeln till min tro. Det beror inte på att jag till skillnad från andra tror. Tro klarar sig ingen utan. När människor tappar tron blir de som spruckna ballonger. Frågan är inte om man tror utan vad.

Varför jag gillar texten ovan beror dels på att jag under årens lopp tränat mig på att forcera tidsavståndet mellan Paulus och mig, dels på att Paulus tankar svarar mot vad jag själv innerst inne tror.

Dock förmodligen inte i den mening som du tänker dig det. Att kvinnan, som Paulus förmodligen tyckte, skulle tiga i församlingen, håller jag inte med om. Inte har jag heller försvurit mig åt den syn på mänsklig samlevnad som de sena paulusbrevens ”hustavlor” ger uttryck för.

Tro framför allt inte att jag, för att jag gillar Paulus, lever i min egen lilla trosbubbla fjärran från verkligheten. Jag tror mig stå med båda fötterna på jorden väl medveten om såväl livets gåva som dess förpliktelser. Annorlunda uttryckt; jag måste anstränga mig för att komma någon vart, samtidigt som det ges gratisskjutsar på resan genom livet. Det ena får jag kämpa med, det andra njuta av.

Inte heller Paulus levde i något slags trosbubbla. Kommer man Paulus in på livet upptäcker man en man som väl kände till livets villkor. Han visste både vad som gavs och vad som krävdes. Det speciella med honom var att han vände på det hela. Det många av oss ser som krav, såg han som gåva. Hans syn på tron är paradexemplet på detta.

Sin tro såg han, omvändelsen i Damaskus till trots, inte främst som resultatet av ett personligt ställningstagande. För honom var tron till sitt väsen ett faktum eller en verklighet att ta vara på och leva av, inte resultatet av en mental ansträngning. Sakligt sett var tron för honom, hur banalt det än kan låta, den stora ”gratisskjutsen” på hans väg genom livet.

Detta är inte så konstigt som det låter. Det är mycket som människan får med modersmjölken, mycket som hon äger utan att ha förvärvat. Tänker man efter är det mesta i livet en ”gratisskjuts”. Det speciella med Paulus, med mig också för den delen, är att vi lyfter fram just Kristus som livsgåvan före alla andra. Dessutom inte vilken Kristus som helst, utan Kristus som försonare och upprättare. Mitt och Paulus själva ”språng” in i trons verklighet är vår överlåtelse till den livs levande sanningen om Jesus Kristus som försonaren.

Paulus utgick ifrån, och jag gör det också, att Kristi kors är denna försonings själva utgångspunkt utifrån vilken vi är satta att läsa vår omvärld. Vi gör med andra ord allvar av det faktum som Paulus på sin tids språk uttryckte på följande sätt: Gud har låtit hans blod bli ett försoningsoffer för dem som tror.

(Se även nytt bidrag ”Med mina glasögon”, 75 Ständigt dessa dubbla budskap.)

Bibelstudium i Vivalla den 12 augusti 2015

 Min själ längtar efter dig om natten, min ande söker dig. När dina rättvisa domar upplyser jorden lär sig världens folk det rätta. Skonas de onda lär de sig aldrig det rätta, och rättvisan kränks av våldsmän, de ser inte Herrens majestät. Herre, din hand är lyft, men de ser det inte. Låt dem stå där med skam när de ser din lidelse för folket. Låt eld förtära dina fiender. (profeten Jesaja kap 26 versarna 9–11)

Det finns gott om övertygade människor som vet besked. Och tur är väl det. Utan dem saknar världen ledning och utan ledning blir det kaos

På sin tid visste profeten Jesaja vad han ville. Han visste bestämt vad som krävdes för att Guds vilja inte skulle kränkas och Guds utvalda folk inte förnedras. De onda måste straffas och våldsmännen bekämpas.

Då som nu finns det rader av förträffliga människor, religiösa som sekulariserade, som vet besked. Deras inre idealbilder är så tydliga som hade de en ofelbar Gud framför sina ögon. Har ni träffat en övertygad, radikal politiker i maktställning vet ni vad jag talar om. Denne talar visserligen aldrig om Gud, idealen får ta Guds plats. I övrigt är politiker och profet sig tämligen lika.

Men hur blir det då när verkligheten inte stämmer överens med kartan. När det inte blir som profeten tänkt sig. Eller med Jesaja ord; ” Herrens hand är lyft, men de ser det inte”. När de ogudaktiga inte har förstånd att skämmas för sitt beteende utan respektlösts fortsätter som de börjat utan att det går att göra något något åt det. Då finns det för profeten inget annat att göra än att bedja: ”låt dem stå med skam, när de ser din lidelse för folket. Låt eld förgöra dem.”

Till den bönen finns visserligen ingen direkt motsvarighet i en sekulariserad omgivning. Kanske önskar sekulariserade ledare ve och förbannelse över dem som inte reagerar på önskvärt sätt. Men någon Gud ber man inte till utan tvingas nöja sig med att göra livet svårt för dem som tänker och handlar annorlunda. Se hur politiker kastar glåpord över Sverigedemokraterna, så förstår du vad jag menar.

Bönen skiljer alltså den religiöse Jesaja från den sekulariserade politikern. Annars är de förvånansvärt lika. Båda håller hårt på idealen och vet att ta till åtgärder mot avvikarna.

Nog var förstås Jesus annorlunda. Dennes syn på rätt och fel, på landsman och främling, på nåd och straff, på stor och liten, på Gud och människa, stämde och stämmer i långa stycken inte överens med vare sig profeter eller politiker.

En tid efter Jesu framträdande skulle nog det hela ha rättat till sig och allt bli som vanligt igen. Så småningom skulle Jesus ha anpassats till andra stora män och kvinnor och bedömas utifrån tidens idealbilder.

Till dels blev det också så. Kristen tro kom att bli en tro bland många andra med sina regler och sina ideal. Men aldrig helt och hållet. Jesu totala misslyckande under slutffasen av sitt liv har aldrig kunnat fördöljas eller förnekas och hans rop på korset ”Eli, eli, lema sabachtani, min Gud min Gud varför har du övergivit mig”, har aldrig kunnat tystas eller förklaras bort. Av den anledningen har kristendomen som religion blivit annorlunda. Den öppnar för så mycket.

För mig är att vara kristen att leva på en förhoppning. Egentligen tror jag mig bara veta en sak; att Jesus gav sitt liv för mig. I övrigt talar jag med små bokstäver.