Bibelstudium i Vivalla den 11 juni 14

(Se även nytt inlägg  ”Med mina glasögon”)

Alla sätter sitt hopp till dig, du skall ge dem föda i rätt tid. Du ger dem, och de tar emot,du öppnar din hand, och de äter sig mätta. Du döljer ditt ansikte, och de blir förskräckta, du tar ifrån dem deras ande, och de dör och blir åter till mull. Du sänder din ande, då skapas liv. Du gör jorden ny. (Psaltaren, psalm 104 versarna 27–30)

Märker ni hur sant detta vittnesbörd känns? Sant inte enbart för oss som intresserar oss för bibeln. Det väcker anklang också hos andra. En enda liten manipulation i texten och vips är alla med på noterna.

Du i texten står naturligtvis för Gud, men en sekulariserad nordbo säger hellre naturen. Det är naturen, inte Gud som öppnar sin hand och ger oss mat för dagen. Det är i naturen liv skapas och jorden görs ny. Det är också naturen som tar ifrån oss vår ande ”och vi dör och blir åter till mull.”

Ja, varför inte. För mig står inte Gud i motsatsställning till den natur som både ger och tar och är förutsättningen för allt liv.

Min upptäckt att psalmversarna ovan kan reciteras och sjungas även av dem som i övrigt vänt bibel och kyrka ryggen fick mig att tänka nytt. Tänka nytt om sekulariseringen.

Jag har frågat mig om sekulariseringens signum inte är ett nej till en antropomorf (människoliknande) gudsbild och en föreställning om världen där Gud uppfattas styra lik en forntida kejsare? Däremot inte ett nej till tillvarons ”du”. Här har visserligen opponenterna mot traditionell gudstro valt att uttrycka sig otydligt. Duet i tillvaron döljer de bakom beteckningarna ”naturen”, ”big bang”, ”evolutionen” eller annat liknande.

Själv intresserar mig speciellt hur”troende” på den kanten markerar sin tro. De mest radikala bland dem, motsvarigheten till den traditionella trons ”livetsordare”, blir ofta veganer. Dessa veganer uppfattar sin ekologiska mathållning som en trosbekännelse. De som går längst bär inte läderskor , använder ogärna bil och sätter en ära i att på så många punkter som möjligt bli självförsörjande. Att de bara köper svenskt, behöver jag kanske inte tillägga.

Kontrasten till oss som tror på traditionellt sätt är stor. Nog försöker också vi leva i enlighet med moder jords befallningar. Men våra försök är lama i jämförelse med naturdyrkarnas stränga livshållning. Vi sticker ut genom att gå i kyrkan. Det är allt.

Ändå kan jag inte överge min traditionella tro på Gud, Jesus och Anden. Den må, som den historiska religion den är, bygga på subjektiv grund. Men att få mig att grundläggande tolka tillvaron utifrån något annat än Jesus, går inte.

När denne Jesus befattar sig med psalmorden ovan föreställer jag mig att han bugar och håller med. Nog är också för honom Gud den som ger och tar, den som skapar liv och utsläcker liv. Men Jesus nöjer sig inte med psalmistens bekännelse. Han har tillägg att göra. Tillägg som handlar om en personlig Gud, om försoning, upprättelse och evigt liv.

(Se även nytt inlägg ”Mina glasögon”)

Bibelstudium i Vivalla den 4 juni 14

Jesus sade till sina lärjungar: Jag har mycket mer att säga er, men ni förmår inte ta emot det nu. Men när han kommer, sanningens ande, skall han vägleda er med hela sanningen; han skall inte tala av sig själv utan förkunna det han hör och låta er veta vad som kommer att ske. Han skall förhärliga mig, ty av mig skall han ta emot det han låter er veta. (Evangelium enligt Johannes kapitel 16 versarna 12-14)

Hur skall Jesu verk föras vidare? Det var en brännande fråga under de första församlingarnas tid och är det fortfarande. Evangelisten Johannes ger oss idag sitt svar. Detta i ett fingerat avskedstal av Jesus. Ni hittar talet i Johannesevangeliet, kapitlen 14–17. Fingerat påstår jag, men inte förfalskat. Det bygger på minnestraditioner och direkta minnen.

Hur skall Jesu verk få en fortsättning? Det var alltså frågan. ”Sanningens Ande” skall se till att verket förs vidare, erinrade  sig Johannes att Jesus hade sagt. ”Sanningens Ande”, eller ”hjälparen”, skall t o m vägleda Jesu lärjungar med ”hela sanningen”. Så enligt ovanstående text som är ett utsnitt från Jesu avskedstal.

Katolska kyrkan ser det som sitt ansvar att vara förvaltare av ”hela sanningen”. Nog kan också andra kyrka bidra, men inte fullt ut. Själv tänker jag inte alls i den riktningen. För mig är sanningen aldrig en besittning. Sanningen är i stället något som jag griper tag i. Den är utgångspunkten inte målet.

Konkret handlar det för mig om att gripa tag i Kristus. Det betyder att Kristus för mig är bärare av  såväl  ”sanningen” som ”hela sanningen”. ”Sanningen” får jag grepp om när jag låter Jesus vara utgångspunkten för vad jag tänker och gör, ”hela sanningen” när jag låter Jesu försoning bli själva nyckeln i mina relationer till Gud och människor

Jag föreställer mig att evangelisten Johannes inte skulle vara främmande för mitt sätt att se. När denne i anslutning till orden om ”hela sanningen” låter Jesus säga att Anden i Jesu efterföljd skall undervisa världen om ”synd, rättfärdighet och dom” kan det låta främmande. Vid närmare eftertanke inser jag dock att livet rör sig kring just storheterna ”synd, rättfärdighet och dom” och att Jesu försoning inget annat handlar om än ge svar på syndens, rättfärdighetens och domens utmaning.

För att kunna ta ställning till denna min tolkning behöver du slå upp Johannes 16 och sedan tänka efter. Om du använder Bibel 2000 har du god hjälp av noterna.

Åter till Anden, förmedlaren av denna Jesu ”sanning”. Hur går det till att få del av denna Ande? För mig ger inte kunskap om Jesus Anden. Kunskap är däremot oftast en förutsättning för Andens närvaro.  Anden och med den ”sanningen” är istället förbunden med hängivenheten till Kristus. För att exemplifiera: när Jesu försoning blir levande för mig beror det på att Anden givit sig till känna i mitt inre.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”

Bibelstudium i Vivalla den 28 maj 14

1För körledaren. En psalm av David. 2Hur länge skall du glömma mig, Herre? Hur länge skall du dölja ditt ansikte? 3Hur länge skall tankarna mala, mitt hjärta ängslas dag efter dag? Hur länge skall min fiende triumfera? 4Se på mig, svara mig, Herre, min Gud! Ge ny glans åt mina ögon, låt mig inte somna in i döden, 5låt inte min fiende säga att han besegrat mig, mina ovänner jubla över mitt fall. 6Jag litar på din godhet, mitt hjärta skall jubla över din hjälp. Jag vill sjunga till Herrens ära, ty han är god mot mig. (Psalm 13 i Psaltaren)

 Häng inte upp dig på att psalmen anges skriven av David. För vilket gång i ordningen jag sagt det, vet jag inte. Dels är rubriken sekundär, dels kan ”av David” lika gärna betyda, tillhörande Davidssamlingen.  Vem som författat psalmen, eller i vilket sammanhang, vet vi faktiskt ingenting om.

Innehållet i Psalmen är däremot inte obekant eller nytt  för en van bibelläsare. Det är de omvända proportionerna som  överraskar. I bibeln brukar regelmässigt Guds omsorg prisas, trons väg lovordas och Guds seger över ondskans andemakter proklameras. Visserligen talas det också, om än med mindre bokstäver och med färre ord, om livets stora frågetecken och om det på vilket inga svar ges. Men här är det tvärtom, här är det grubbelfrågorna som dominerar. Det är Guds tystnad som oroar.

Ta berättelserna om Jesus som exempel på hur det brukar vara. I evangelierna är det alltid Gud som i slutändan triumferar. Trons väg är visserligen motsatt den bana som leder till karriär och världslig framgång. Segern vinns genom lidande, offer och försoning. Men att Gud skulle ha tystnat, det får vi leta efter när vi studerar vår bibel.

Men den som söker han finner. När Jesus i Getsemane ber att få slippa lidandets väg eller när han på korset ropar: Min Gud min Gud, varför har du övergivit mig, har vi undantagen som bekräftar regeln. Här är Gud tyst.

I psalm tretton är det tvärtom, frågorna dominerar. Psalmisten känner sig glömd, Gud är som vore han inte. Tankarna mal, psalmistens inre är i uppror, men ingen Gud. Fienderna, de som tycker och gör tvärtemot vad som gynnar psalmisten, triumferar. Men ingen Gud i bakgrunden som stöttar det goda och riktiga. Framför allt ingen Gud som psalmisten kan erfara.

Är det inte så åtskilliga kristna av idag känner. Det är så mycket som talar emot en Gud som griper in och ställer tillrätta. Gud är för många som vore han död. Klivet ut i en värld utan Gud  och djupare mening, ligger snubblande nära.

Men det steget tog aldrig  författaren till den trettonde psalmen. Trots allt litade psalmisten på Guds godhet. En gång skulle han få jubla över Guds hjälp, därom var han övertygad. Därför sjunger psalmisten mitt i sin bedrövelse Herrens lov. Visserligen i korta ordalag, men ändå. Själv känner jag nu och då som psalmisten. Det är som vore Gud död. Inga yttre tecken som stöder min tro får jag. I dess ställe massiv påverkan från en värld som tänkt bort Gud. Ändå litar jag på Gud. Hans hjälp är för mig, trots Guds tystnad ,lika säker som att Jesus är sann.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”

Bibelstudium i Vivalla den 21 maj 14

Köttet är fiende till anden och anden till köttet. De två ligger i strid så att ni inte kan göra det ni vill. Men om anden får styra er står ni inte längre under lagen. (Paulus brev till galaterna kapitel fem, versarna 17 och 18)

Paulus såg kött och han såg ande. Bådadera sanna uttryck för verkligheten. Med kött menade han en människa dominerad av sitt jag, ett jag som såg bara till sitt eget kortsiktiga bästa, ett jag som drog henne ner i träsket. Med ande, en människa uppfylld av Kristus.

Såväl det ena som det andra, såväl kött som ande, försökte styra honom. Köttet åt ett håll, anden åt ett annat. Styrd av anden stod Paulus inte under lagen, påstod han. Det betyder att han inte längre var regelstyrd. Regelstyrd blev han däremot när köttet dominerade. Då måste det till lagar, regler och poliser för att det skulle bli någon reda i samhället. Styrd av anden behövdes vare sig det ena eller det andra. Anvisningar var förstås bra att ha, men tvingande lagar, nej. Detta sagt i ett försök att uttrycka Paulus tankar mot bakgrund av nutidens föreställningsvärld.

Anden, det betydde för Paulus att vara uppfylld i sitt inre av Kristus, konstigare var det inte. Inte konstigare än det är för en kär människa att vara uppfylld av sin käresta, eller för en fotbollsfantast att vara uppfylld av Zlatan.

Denne Ande är verklig i den mån den styr mig, overklig, en fantasi eller vad du vill kalla det, om den saknar kraft att påverka.

För Paulus var Kristus och Kristusanden det enda alternativet. Allt annat ledde ut på ett sluttande plan. Han blev rasande på galaterna därför att de i handling visat att de övergivit sin första kärlek. De hade gjort det genom att plussa. De sa att ett kristet liv förutsatte Kristus + lagen. Men då har ni ju missat alltsammans, röt Paulus. Då har ni gjort lagen till en med Kristus jämördig storhet, när lagen inget annat är än vakthållare.

Håller Paulus sätt att beskriva verkligheten? För min del blir svaret ja. Kristen tro är för mig inget annat än hängivenhet till Kristus. Den hängivenheten är i sig inget märkvärdigt. Den har paralleller i allt mänskligt samliv. Bara det att följderna blir så genomgripande annorlunda.

Så resonerar jag. Andra tycker tvärtom. Tron är en privatsak säger de. Var och en måste fritt få tro vad han eller hon vill. Och det låter säga sig. Vad de inte tänkt på är att när hängivenheten till Kristus avtar, kommer annan hängivenhet i dess ställe. En tro byts ut mot en annan.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”)

Bibelstudium i Vivalla den 14 maj 2014

20Israels barn bröt upp från Suckot och slog läger i Etam, vid randen av öknen. 21Om dagen gick Herren framför dem i en molnpelare för att visa dem vägen, och om natten gick han i en eldpelare för att lysa dem. Så kunde de vandra både dag och natt. 22Molnpelaren gick ständigt framför dem om dagen och eldpelaren om natten. (2 Moseboken kapitel 13 verserna 20–22)

Texten handlar om Israels barn och deras fyrtioåriga vandring genom öknen. De vandrade från Egypten till Kanaan, det utlovade landet. För att visa dem vägen gick Herren framför dem. På dagen i formen av en molnpelare och om natten som en eldpelare. Så enligt den här och flera andra bibeltexter.

Inte för att jag betvivlar de fyrtioåriga strapatserna i öknen. Men hur är det egentligen med molnpelaren och eldpelaren? Är det bokstavligen sant det som här påstås? Det frågar jag mig nu och då.

Om sanningen skall fram är jag delad inombords. Mitt troende jag säger; naturligtvis är det sant. För Gud är ingenting omöjligt. Det var därför en smal sak för honom att ta gestalt i en molnpelare och i en eldpelare när det behövdes.

Mitt reflekterande jag har en helt annan åsikt. Detta mitt jag betvivlar inte att Israels barn vandrade genom öknen. Inte heller att de omsider nådde målet. Inte ens att Herren Gud ledde dem på deras vandring, ifrågasätter detta mitt jag.

Men är det inte så, tänker jag, att de som bevarade traditionerna om ökenvandringen har satt sin egen profil på berättelsen. De kände mer än annat behov av att förtydliga att ökenvandringen inte var vilken vandring som helst. Det var inget mindre än Guds eget folk, som under Guds ledning var på vandring till det utlovade landet. För att förtydliga detta fogade de in moln- och eldstoden. Guds ledning blev tydligare på det sättet.

Detta desto hellre som Guds inverkan på det som händer ofta sker i det fördolda och därför behöver förtydligas. Sådana förtydligande budskap är dessutom otaliga i bibeln. Eld– och molnstoden är bara ett exempel i raden.

Mitt inre är alltså delat. Å den ena sidan är jag bokstavstroende, å den andra budskapstroende. I slutändan blir förstås resultatet det samma: Jag tror på Guds ledning, inte minst att Gud ledde sitt folk genom öknen och att han i dag leder det på de vägar som är hans.

Vad väljer jag då? Här i Vivalla väljer jag mitt bokstavstroende jag. Jag skapar så mycket oro om jag bekänner att jag betvivlar det historiskt korrekta i berättelsen om moln- och eldstoden. Samtidigt betonar jag att det är budskapet som är det viktiga; budskapet att trons folk står under Guds ledning och beskydd.

Bland intellektuella tvivlare väljer jag troligen en annan väg. Där sätter jag förmodligen frågetecken för en bokstavlig tolkning. Jag betonar istället att det är budskapet som är det viktiga, och att detta budskap ger en försäkran om Guds beskydd och ledning. Kanske tillfogar jag att moln- och eldstoden möjligtvis har en bakgrund i andliga visioner, upplevda av Guds folk men inte av andra

Tro bara inte att jag är opportunist. Denna min dubbla hållning är en del av min andliga identitet.

(se även nytt inlägg ”Med mina glasögon)

Bibelstudium i Vivalla den 7 maj 14

Då omringade judarna honom och sade: ”Hur länge skall du hålla oss i ovisshet? Om du är Messias, så säg det öppet.” Jesus svarade: ”Jag har sagt er det, men ni tror det inte. Gärningarna som jag gör i min faders namn vittnar om mig… Jag och Fadern är ett (Evangelium enligt Johannes kapitel 10, versarna 24 f, 30)

 Min väg till tro på Jesu gudom går via erfarenheter av hans mänsklighet.

Min väg till tro på Jesu gudom går via erfarenheter av hans mänsklighet. För mig bildar dessa hans mänskliga gärningar mönster. Tillsammanstagna ger de en bild inte bara av Jesus utan också av en annorlunda Gud, en Gud som Jesus befinner sig i samklang med. Det är som om de två vore ett. Detta på ett sätt som texten ovan exemplifierar. Där framträder Gud och Jesus i en sorts ”samklangsgemenskap”.

Gärningarna som jag gör i min faders namn vittnar om mig. Joh 10:25

Gud och Jesus i samklang, det är det jag djupast sett tror på. ”Gud  är som Kristus”, har för mig blivit mitt motto, samtidigt min väg till Gud.

Alternativet för att få reda i Jesu relation till sin fader är diverse spekulationer om Jesu gudomliga natur i förhållande till hans mänskliga. Sånt tal är för mig metafysiska spekulationer, detta vare sig de har säte och stämma i bibel och  bekännelse, eller inte. De metafysiska spekulationerna må vara hur sanna som helst. De berör ändå inte mitt innersta. För mig räcker det med samklangsgemenskap. En samklangsgemenskap som jag dessutom behöver få del av.

Det räcker nämligen inte för mig att Gud och Jesus hör samman. Jag själv behöver också vara infogad i den gemenskapen. Jag behöver komma i samklang med Jesus för att därigenom också komma i förbindelse med Gud.

Så känner jag och så tänker jag att även evangelisten Johannes menade.

(Se även nytt bidrag ”Med mina glasögon)

Bibelstudium i Vivalla den 30 april 14

Tomas tvivlade, de andra lärjungarna trodde, lär oss Johannesevangeliet. Tomas kunde inte tro på Jesu uppståndelse förrän han fått se spikhålen i Jesu händer och sticka handen i hans sida. Först när han fått göra det kunde Tomas bekänna: Min Herre och min Gud (Joh 20:28). Här koncentrerar jag mig på Jesu ord till Tomas efter dennes bekännelse.

 Du tror därför att du har sett mig. Saliga de som inte har sett men ändå tror. (Evangelium enligt Johannes kapitel 20 vers 29)

Är Gud detsamma som det obegripliga som skulle kunna kallas Big bangs igångsättare, lagbundenhetens Herre, slumpens skapare, livets och dödens upphovsman? Eller är Gud också något annat? I dag svarar vi kristna som varken kan förneka slump eller evolution men som paradoxalt nog också tror på Jesu uppståndelse: Gud är mer än igångsättare. Gud är också dödens besegrare och rättfärdighetens herre. Såväl Jesu liv som hans död och uppståndelse är ett Guds verk.

För ungefär ett hundra femtio år sedan och tidigare hade vi kristna draghjälp. På den tiden trodde tidens lärda på själens odödlighet något som öppnade för övertygelsen att allt ändå till slut skulle ordna upp sig. Denna tro kunde sedan smidigt kopplas till läran om Jesu uppståndelse på den tredje dagen. Uppståndelsen kom att fungera som en bekräftelse på själens odödlighet.

Men tron på själens odödlighet krackelerade. Allt flera märkte att kropp och själ var sammanvävda till ett. När kroppen dog, dog också själen. Redan ett mer djupgående studium av bibeln visade detta. Ty det går människors barn såsom det går fänaden, dem alla går det lika. Såsom fänaden dör, så dö ock de; enahanda ande hava de ock alla. Ja, människorna hava intet framför fänaden, ty allt är fåfänglighet,står det i Predikaren (Pred 3:19). I sanning pessimistiska ord, men tyvärr sanna.

Mot denna bakgrund blir Jesu uppståndelse ett under lika stort som skapelseundret. Trots allt har livet en fortsättning efter döden. Men det beror inte på någon odödlig själ utan på ett Guds direkta ingripande.

Men hur skall man kunna tro på det? Det finns två vägar. Den ena att på ett eller annat sätt få bekräftat att Jesus är uppstånden. Den bekräftelsen fick lärjungarna men får också andra med dem. Men nu inte genom ett direkt möte med den uppståndne utan i en allt omtumlande inre upplevelse.

Den andra vägen är att tro utan att se. Det betyder att det Jesus står för och förkunnar har satt sig så djupt i den kristnes inre att denne Jesus har blivit allt i hennes liv. Så djupt att hon vågar tro att Jesus är herre t o m över döden.

Denna andra väg är min väg.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”)

Bibelstudium i Vivalla den 23 april 14

15Hör hur segerropen skallar, jubel stiger från de trognas läger: Herrens hand har visat sin kraft. 16Herrens hand är höjd till seger, Herrens hand har visat sin kraft. 17Jag skall inte dö, jag skall leva och vittna om Herrens gärningar. 18Hårt har Herren tuktat mig, men han gav mig inte i dödens våld. 19Öppna för mig rättfärdig-hetens portar! Jag vill gå in och tacka Herren. 20Här är Herrens port, här får hans trogna gå in. 21Jag tackar dig för att du hörde min bön och blev min räddning. 22Stenen som husbyggarna ratade har blivit en hörnsten. 23Detta är Herrens eget verk, det står för våra ögon som ett under. 24Detta är dagen då Herren grep in. (Psaltaren 118:15–24)

Kristen tro tillhör nuet. Det är här och nu den visar sin livskraft. Till och med Jesus tillhör nuet. Det är genom mig och andra kristna hans minne och hans livsverk hålls vid liv. Utan våra vittnesbörd vore Jesus snart glömd. Denne ”Jesus inom mig” skyr inte svaghet, är inte rädd för lidande och inte förskrämd för döden. Samtidigt har denna ”inneboende” Jesus uppfyllt mitt inre med tron på att vi alla är menade att vara Guds barn. Och jag vägrar acceptera att livets facit är döden.

Många vittnar om att tron på Jesus gjort dem lyckliga. Det gör inte jag. Hellre skulle jag vilja säga ansvarsmedveten och lycklig. Andra talar med stolthet om sin församling. Det gör inte jag. Jag tillhör inte Mikaels församling i Örebro därför att jag är lycklig över församlingsgemenskapen. Jag är med för att andra skall känna sig hemma. Detta gör mig lycklig.

Mitt tal om Jesus i nuet betyder inte att den historiske Jesus är en sagofigur, inte heller att hans uppståndelse och himmelsfärd är ett påhitt. Däremot att det är från sin position här och nu som Jesus fortsättningsvis påverkar våra sinnen. Det är genom människor av kött och blod han valt att fullfölja sitt verk.

Vad är det som lett mig in på dessa tankebanor? Det beror främst på att jag och andra kristna tagit till vara minnestraditionerna om Jesus och förmått bevara det väsentliga. För min del innebär det att Jesu kors blivit tolkningsnyckel nummer ett. När jag läser Nya testamentet gör jag det alltid med korsets händelser för ögonen. Och när jag studerar Gamla testamentet fäster jag mig vid sånt som har samband med just Jesu död och uppståndelse. Psalm 118 i Psaltaren, som jag citerat ovan, har därför blivit en psalm som jag gärna återkommer till. Jag tror till och med, barnslig som jag är, att den psalmen finns där för att hjälpa mig att rätt förstå händelserna vid Golgata.

Finns det fler än jag som tänker i den här riktningen? Förvisso! I bibeln allra tydligast evangelisten Johannes. I hans evangelium framställs den uppståndne Jesus som hjälparen, den helige Ande. Denne hjälpare fullföljer genom lärjungarna Jesu livsverk. (Se Johannes 14)

För övrigt, vem kan förneka att även gångna tiders förebilder kan ha fortsatt inflytande. Hur är det med Mao i Kina och Stalin i det forna Sovjet? Som om de slutat att betyda något därför att de är döda!

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”)

Bibelstudium Vivalla den 16 april 2014

25Men vid Jesu kors stod hans mor och hennes syster, Maria som var gift med Klopas och Maria från Magdala.26När Jesus såg sin mor och bredvid henne den lärjunge som han älskade sade han till sin mor: ”Kvinna, där är din son.” (Evangelium enligt Johannes kapitel 19 versarna 25 och 26)

34Jesus sade: ”Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör.” De delade upp hans kläder och kastade lott om dem. (Evangelium enligt Lukas kapitel 23 vers 34)

För syrianer är det pelaren, för mitt femtiotals zigenare var det vackra hästar, för intelligenssnobbarna föreningen Mensa. Så tänkte jag när jag på morgonpromenaden vandrade genom ett nytt bostadsområde utanför Örebro. Välbärgade syrianer hade där låtit bygga stora hus, alla försedda med pelare. Inga andra än deras var pelarförsedda. Pelarna hade fått mig att fundera över våra statussymboler.

Tidigare på promenaden hade jag lyssnat på radioprogrammet Konflikt där man brännmärkte alla former av främlingsfientlighet. Och jag tänkte; beror inte främlingsfientlighet på en inre drift att värna det egna på andras bekostnad. Borde inte därför all kritik av främlingsfientlighet också innehålla en portion av självkritik? Jovisst!

Jag är tacksam för dessa mina analyser. De tyder inte på snabbtänkthet, inte på intelligens i vanlig mening. Kanske på förmåga till inkänning, framför allt på klarsyn. Förhoppningsvis har min klarsyn med Jesus att göra. I så fall har jag mer att få. För det är ju inte så att jag själv har klarat mig undan vare sig statussymboler eller att värna eget på andras bekostnad.

I yttersta nöd (dvs på korset) hade Jesus ögon för andras behov av gemenskap och allas behov av förlåtelse. Till all lycka fastnade dess Jesu förmågor i lärjungarnas minnen och kunde föras vidare som ett heligt arv. Omsorg om varandra på försoningens grund har t o m blivit ett kristet grundmotiv, ja själva grundmotivet.

Men med förverkligandet har det blivit si och så. Bekännande kristna är förmodligen lika självupptagna som alla andra och det vimlar av statussymboler även i kyrkorna. Syrianernas pelare är ett exempel bland många.

Medicinen är således varken kristen lagstiftning eller kristen bekännelse. Det måste till djupare ingrepp i en människas själsliv för att hon skall förändras i grunden. Förmodligen är en innerlig kärlek till Jesus kombinerad med förståelse för vad hans liv stod för, det enda som kan omvandla vårt innersta.

Men även då blir inget självklart. Det går nämligen inte att entydigt formulera den rätta avvägningen av kärlek till våra närmaste med omsorgen om andra. Det är ju så mycket som beror av omständigheterna. Och att i levande livet förverkliga Jesu försoning är om möjligt ännu svårare.

Så vi kristna kan inte sätta oss på några höga hästar. Däremot får vi vara tacksamma över att vår herre heter Jesus Kristus.

(Se även nytt inlägg på ”Med mina glasögon”)

Bibelstudium i Vivalla den 9 april 14

Gud har låtit hans blod bli ett försoningsoffer för dem som tror. Så ville han visa sin rättfärdighet, eftersom han förut hade lämnat synderna ostraffade, under uppskovets tid. I vår egen tid ville han visa sin rättfärdighet: att han är rättfärdig och gör den rättfärdig som tror på Jesus. (Paulus brev till romarna kapitel 3, versarna 25 och 26)

Det väller över oss, nya erfarenheter, ny kunskap, nya möjligheter, nya resurser. Vem kunde för tjugu år sedan ana att kunskap kunde finnas lagrad i den egna fickan. Det är ju bara att googla på sin smartphone, så vet man. Och på det globala planet: Vem kunde för femtio år sedan förutse att svälten skulle vara bekämpad i Asien och att utvecklingen i Afrika går i samma riktning. Jag skulle kunna fortsätta men nu genom att räkna upp allt negativt som följt i det godas spår. Men det behövs inte. Om miljöförstöring och nedsmutsning har ni redan hört till leda.

Allt detta nya måste vi hantera. Det gör vi genom att tro, filosofera, fundera, försöka få att gå ihop. Nya förhållanden skapar nya tankemönster, nya trosåskådningar och nya ideal som bättre än de tidigare motsvarar aktuell verklighet. Det finns inget så osant som talesättet: Tro det får man göra i kyrkan. Tror gör vi alltid och i alla sammanhang. Trodde gjorde man då och tror gör man nu. Frågan är inte om utan vad man tror på.

Aposteln Paulus trodde på Gud. Han såg Guds spår i natur och skapelse. Den som inte trodde var därför utan ursäkt. Vad han hade bekymmer med var den gudomliga rättvisan. Den tycktes vara satt ur spel. Det var som om Gud inte brydde sig. Ont som gott skedde utan att Gud ingrep.

För egen del gick Paulus lagvägen. Han inriktade hela sitt liv på att följa av Gud uppsatta, fasta och oföränderliga lagar. Han tänkte sig att dessa oföränderliga lagar täckte verkligheten och motsvarade vad människorna nu och då behövde för att kunna leva ett liv i enlighet med Guds vilja. Han var däremot blind för att denna laglydnad skavde mot verkligheten. Lagen var visserligen bra att ha vid vissa tillfällen, vid andra kunde den vara skoningslös och ond. Men det såg inte Paulus.

Men en dag såg han. Mötet med Jesus i en uppenbarelse i Damaskus blev för honom en inre revolution. Framför allt upptäckte han, och det lär oss dagens text, att Gud visst inte i alla lägen var passiv. Paulus såg att Gud skapade rätt, inte genom lag utan genom försoning.

Paulus insåg efter upplevelsen i Damaskus att Jesu självutgivande skedde för att människor som inte själva förmådde uppfylla regelverket till punkt och pricka, eller som av annan anledning kommit i kläm, skulle bli upprättade. För min del behöver jag ingen uppenbarelse för att inse detta. Det är ju bara att läsa evangelierna med öppna ögon för att förstå detta. Det andra ledet i Paulus upptäckt förutsätter däremot uppenbarelse. Detta andra led säger att Gud lät det bli som Jesus avsåg. Paulus uttrycker detta i följande ord Gud har låtit hans blod bli ett försoningsoffer för dem som tror.

Paulus trodde på detta och det gör jag också. För mig är det mesta föränderligt, blott inte detta att Guds ingripande här på vår jord väsentligen handlar om att skapa försoning.