(Se även ”Med mina glasögon” 31 Öppna era hjärtan)

Bibelstudium Vivalla den 8 okt 14

Jag menar att våra lidanden i denna tid ingenting betyder mot den härlighet som skall uppenbaras och bli vår. Ty skapelsen väntar otåligt på att Guds söner skall uppenbaras. Allt skapat har lagts under tomhetens välde, inte av egen vilja utan på grund av honom som vållade det, men med hopp om att också skapelsen skall befrias ur sitt slaveri under förgängelsen och nå den frihet som Guds barn får när de förhärligas. (Paulus brev till romarna kap 8 versarna 18-21)

De tecknade barnprogrammen på TV:s ”barnkanal” spränger rimlighetens alla gränser; tyngdlagar gäller inte, en färd i en rymdraket är en smal sak och att djur talar är lika självklart som att människor gör det. Och vi gillar dessa fantasier vare sig vi är små eller stora.

Fantasier och mer eller mindre fria drömmar i bibliska sammanhang förstår vi oss däremot inte på. I bibeln skall det vara sant, allt skall vara bokstavligt sant, lika sant som att Gud är sann. Men vi behöver lära om, lära oss att upptäcka fantasins och drömmens plats i den Heliga Skrift. Det är om det detta bibelstudium handlar.

I dag drömmer Paulus. Han drömmer om en tid då det som vi tror och hoppas skall omvandlas till konkret verklighet. Vi skall inte bara tala om det nya livet.. Det nya livet i tron på Kristus skall i ett nu bli till en kraft som omvandlar allt. Det till synes oundvikliga lidande som vi som människor alltid tampas med, skall på ett ögonblick förvandlas till ”härlighet”. Den förgängliga tillvaron skall inte längre vara förgänglig. Den skall omvandlas till ”frihet”, det betyder till den frihet som råder då Gud bli allt över allt. Vi skall inte längre behöva fundera över varför Gud lade hela tillvaron ”under tomhetens välde”. Även det skall få sin förklaring.

Barnprogrammens fantasivärld är ett under av realism i jämförelse med vad som skall komma i den tillvaro Paulus tänkte sig.

Vi förstår så väl att bakom barnprogrammens talande kaniner och osannolika eskapader ligger ligger ett gott syfte. Barnprogrammen går i allmänhet ut på att visa våra barn att godheten i slutändan alltid segrar. Vad som ligger bakom Paulus drömmar är vi däremot inte lika klara över. Men det är på den förståelsen allting hänger.

Paulus hade upptäckt och upplevt Kristus. Det betyder inte att han personligen träffat sin frälsare. Det hade han nämligen aldrig gjort. Däremot hade han förstått Kristus på ett unikt sätt. Allt väsentligt hade han tagit till sig. Paulus förståelse av Kristus var, som jag ser det, total. Det var utifrån denna sin förståelse Paulus kunde drömma. Det är också utifrån denna förståelse vi skall läsa Paulus visioner.

Därav följer att det inte är på bibelns visioner vår tro skall ha sitt fäste utan på det som ligger bakom visionen/drömmen. Den fromme bibelläsaren har en benägenhet att fastna i visionen och glömma det som har gett upphov till visionens konkreta bilder.

(Se även ”Med mina glasögon. 30 Värderingar och tro)

Bibelstudium i Vivalla den 1 okt 14

Men där skall du söka Herren, din Gud, och du skall finna honom om du frågar efter honom av hela ditt hjärta och med hela din själ. När du är i nöd och allt detta drabbar dig i kommande dagar, då skall du vända tillbaka till Herren, din Gud, och lyssna till honom. Ty Herren, din Gud, är en barmhärtig Gud, och han skall inte överge dig eller låta dig gå under. Han glömmer aldrig det förbund han ingick med dina fäder och bekräftade med ed. ( 5 Moseboken kapitel 4 versarna 29-31)

Där står det. Där skall du söka Herren. Man behöver inte vara professor för att förstå att detta där avser författarens samtid, d v s den tid då texten ovan skrevs. Femte Moseboken är nämligen en efterskrift, lagd i Mose mun, men egentligen tillkommen långt senare. Så är det för den delen med många religiösa urkunder. De är efterskrifter och som sådana speglar de inte minst den tid under vilken de är tillkomna.

Textens samtid kännetecknades av upplösning. Folket var splittrat och religionen urartad och primitiv. Under de omständigheterna gällde det att ”vända tillbaka till Herren”, som budskapet lyder.

Man kan fråga sig varför jag inte enbart här utan ständigt läser mellan raderna. Varför nöjer jag mig inte med att godta fiktionen att Mose skrev 5 Moseboken. Orsakerna är många, f a kanske respekt för uppenbar sanning. Till denna sanning hör också att kristen tro, inklusive bibeltro, tycks ha gjort sitt i vårt upplysta samhälle. Bibeltexterna, ordagrant lästa, uppfattas som sagor med det fatala resultatet att ingen längre lyssnar ens på sådant som det är värt att lyssna på. Kort sagt; den förmenta bibeltroheten har fått bibeln att tiga.

Mot den bakgrunden tror jag att vi som bekänner oss som kristna måste börja om från början. Det betyder för min del bland annat att också redovisa vad jag uppfattar som uppenbar sanning i min bibelundervisning. Först därefter sätter jag in den för alla, inklusive mig själv, nödvändiga trosutmaningen. Det må vara att få lyssnar. Ändå ser jag ingen annan väg för den kristna trons renässans.

För mig är det nu som det var då; religionen är mestadels urartad och primitiv. Detta mest på grund av att så få längre bryr sig. När ingen bryr sig sjunker standarden. Det har gått så långt att de flesta står frågande t o m inför trons nödvändighet. Som om det går att leva utan tro, d vs utan tron som styrmedel för sitt handlande. Frågan gäller ju inte om vi tror utan vad vi tror på.

Trons budskap i texten ovan lyder; tro, tro på en barmhärtig Gud som inte överger dig eller låter dig gå under. Förbundet med Gud gäller fortfarande.

En fördjupad insikt i Jesu livsverk är för mig förutsättningen för att kunna ta detta till mig. Dessutom; Jesu livsverk måste prövas utifrån Jesu intentioner, d v s utifrån hans sätt att nalkas Gud och de människor han mötte under sin livsvandring. Ur denna prövning har för min del den tron växt fram att Jesu intentioner gick vidare i allt han sade och gjorde och sen lever vidare efter honom.

Även jag tar alltså det så kallade ”trossprånget”, men det skulle aldrig falla mig in att göra det på det jag uppfattar vara fel ställe. I det här fallet leder det ingen vart att blunda för den uppenbara sanningen att 5 Moseboken är en efterskrift.

(Se även ”mina glasögon” Alla människors lika värde)

Bibelstudium i Vivalla den 24 sept 14

Ta inte rätten i egna händer, mina kära, utan låt Guds vrede ha sin gång, ty det står skrivet: Min är hämnden, jag skall utkräva den, säger Herren. Men är din fiende hungrig, ge honom att äta; är han törstig, ge honom att dricka. Då samlar du glödande kol på hans huvud. Låt dig inte besegras av det onda, utan besegra det onda med det goda. (Romarbrevet kapitel 12 versarna 19 ff)

(Ni har hört att det blev sagt: Du skall älska din nästa och hata din fiende. Men jag säger er: älska era fiender och be för dem som förföljer er; då blir ni er himmelske faders söner. Ty han låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga. (Evangelium enligt Matteus kapitel 5 versarna 43 f))

Texten ovan lade en präst ut dagen efter valet. Jag var en av dem som lyssnade. Ställ er inte frågande till Paulus tal om Guds vrede, sade han bland annat. Guds vrede är ju kärlek. Av det följde, fast prästen inte uttryckligen påstod det, att det inte heller är något etiskt problem med att samla glödande kol på ovännens huvud. Paulus skriver nämligen att man gör just det när man är god mot sin fiende.

Tala om att mörka! Inte ett uns bättre än alla dimridåer jag tvingats forcera under de senaste månadernas politiska propaganda.

Vad är då alternativet? Att sakligt försöka klargöra varför Paulus sade som han gjorde i sin förmaning till de kristna i Rom. Mitt försök lyder så här.

Till dels hade Paulus fått tanken på kärleken till fienden från Jesus. Att vi skall älska våra fiender, uppmanar Jesus uttryckligen i Bergspredikan (Matt 5:43 f se ovan) , något som motiveras med att Gud låter sin sol gå upp över både goda och onda. Jesu ord måste tas som en beskrivning av fullkomlig kärlek.

Men det fanns också gammaltestamentliga bibelord i Paulus huvud. Från Femte Moseboken hade ett ord om Guds hämnd och hans vrede fastnat. Och från Ordpråksboken några versar om godheten som ledde till att den gode samlade glödande kol på fiendens huvud.

Sen kombinerade Paulus Jesu ord om fiendekärlek med sina gammaltestamentliga motsvarigheter. Resultatet blev sådant att det sätter myror i huvudet på oss. Är det etiskt riktigt att placera glödande kol på sin fiendes huvud?

För att komma till rätta med Paulus och göra honom uppbygglig satsar jag på inledningsorden: Ta inte rätten i egna händer. Detta sagt till den kristna minoriteten i Rom, men orden står sig fortfarande. Vi som idag praktiserar kristen tro skall inte ta rätten i egna händer. Vi skall inte ständigt kämpa för vår sak ens när vi blir orättvist behandlade. Vi skall lita på Guds hjälp utan att tänka ont om vår motpart, detta även när motparten skadar oss. Bland annat samlar vi då glödande kol på våra våra motståndares huvuden.

Vad nu det skall vara bra för? Kan nyttan möjligen vara den att omgivningen märker var hon skall söka för att finna. Det blir åtminstone uppenbart att hon inte skall söka sig till dem som har glödande kol över sina huvuden.

(Se även Med mina glasögon. 28 Vart tog tron vägen?)

Bibelstudium i Vivalla den 17 sept 14
Men fariséerna sade: ”Det är med de onda andarnas furste som han driver ut de onda andarna.” (Evangelium enligt Matteus kapitel 9 vers 34)

Häng inte upp er på vare sig ”de onda andarnas furste” eller på det för oss främmande i att driva ut onda andar. Det är bara så att evangelierna är tidstypiska. De tolkar det de upplever utifrån sin tids föreställningsvärld. Precis som vi gör det utifrån vår.

Ta istället fasta på att Jesus i det här fallet botade en man som var så blockerad i sitt inre att han inte kunde tala. Kalla det att han var från sina sinnen. Men i mötet med Jesus blev mannen frisk. Ingen kunde förneka det, inte ens Jesu värsta fiender, fariseerna. Men prata bort det kunde de.

Prata bort till och med det som är uppenbart gott därför att det kommer från fel håll, det är inte bara fariseer utan även vi kristna specialister på. Detta trots att Jesus så ofta tog ställning för de andra, dem som efter tidens mått befann sig på fel sida.

I dag ligger muslimerna illa till. De befinner sig uppenbart på fel sida. En religion som i en upplyst värld föder avarter där man i religionens namn skär halsen av folk, bör se om sitt hus. Det är jag inte ensam om att tycka.

Men att för den skull rynka på näsan åt muslimer i vår närhet som betonar att vi ändå har samma Gud, måste vara förkastligt. Som om Gud vore delad. Som om min bild av Gud är den absolut riktiga och min granne muslimens automatisk felaktigt. Borde vi inte båda kämpa på att komma närmare den sanne Guden?

I den kampen tycker jag mig ha god nytta av aposteln Paulus. Denne var allergisk mot alla former av lag- och regelstyrd religion. Inte för att det är något fel på lagen, utan därför att lagen tar över. Men lagen får inte ta över. Den duger inte som härskare. Livet är inget regelbygge, där det ena regelbygget tävlar med det andra. Lagens, reglernas, de bindande värderingarnas funktion är att vara utflöden av något som är större än reglerna.

Vad är då detta enda? För mig självklart Jesus, Jesu försoning och den upprättelse som ligger inbäddad i försoningen. Denna upprättelse är en levande kraft i tiden som inte enbart tar sig uttryck i lagar, regler och bindande värderingar utan också i opartiskhet. Rätt måste få vara rätt, och gott måste får vara gott, varifrån det än kommer.

Och för mig är det något gott när min granne muslimen säger till mig: ”Men vi har ju ändå samme Gud”.

Bibelstudium i Vivalla den 10 sept 14

Hör på vad jag säger er, jag Paulus: om ni låter omskära er har ni ingen nytta alls av Kristus. Jag försäkrar er igen: var och en som låter omskära sig är skyldig att hålla hela lagen. (Paulus brev till galaterna kap 5 vers 2 f)

På sikt fick Paulus inte råda. Han hade predikat tro på Kristus för galaterna, tro utan kompletteringar. Och galaterna hade döpts när de kommit till tro. Att lägga något till tron vore ett svek, menade Paulus Det vore att förneka trons själva väsen. Och omskärelsen vore ett sådant tillägg. Läggs den till dopet bevisar det att trons dop inte är gott nog. Men nu var det just omskärelse som var på gång i galaternas församlingar.

Jag håller med Paulus. Tron behöver inte kompletteras. Den handlar om att det är Gud som gör, inte vi. Vi förvaltar och tar vara på. I smått som stort gäller detta. Inte ens vår goda vilja är här undantagen. Den är visserligen ett resultat av att vi koncenterat oss på det goda. Men ansträngningen vore omöjlig om vi inte haft något att ta vara på. För att fortsätta på den inslagna vägen; du tror väl inte att din eventuella ”förträfflighet” är något du äger i dig själv. Som om du skapat dig själv. När du är ”förträfflig” tar du naturligtvis vara på resurser du fått.

Kristen tro handlar i sin specifikt religiösa del om försoning och upprättelse. Också försoningen och upprättelsen är något vi fått och är satta att ta vara på. Vi kristna tror att den gåvans givare är Kristus och att gåvan gavs vid Golgata kors.

Den kristna tron behöver därför inte kompletteras. Den är god nog i sig. Å ena sidan är den dessutom naturlig. Vid närmare eftertanke borde var och en inse att livet inget annat är än en enda stor gåva. Å den andra hävdar tron att Kristus är försonaren och upprättaren. Att tro det förutsätter något jag kallar ett ”trossprång”. Riktigheten i detta ”trossprång” verifieras inte av bevis utan av livet självt.

För mig är det underligt att så pass många valt bort Gud och det i existentiell mening. Man ser inte livet som en gåva, utan som en rättighet, inte den egna förtjänsten som sprungen ut något man fått, utan ur något man äger. Resultatet blir att jaget upphöjs på Duets bekostnad. Ja, man räknar inte med ett tillvarons Du över huvud taget. Hur man kan låta bli att göra detta är mig en gåta.

Galaterna bytte spår från tro till laggärningar, från att förutsätta trons gåva som alltings förutsättning till tron på den egna gärningen. Och omgivningen lade märkte till omkastningen, Paulus blev milt uttryckt upprörd. Gör vi samma sak, fast tvärtom, kommer också det att märkas. Det märks alltid när grundförutsättningarna ändras.

Bibelstudium i Vivalla den 3 sept 14

7Herre, skynda att svara mig, jag orkar inte mer. Dölj inte ditt ansikte för mig, då blir jag lik dem som lagts i graven. (Psaltaren 143 v 7)

 Finns inget DU i vår tillvaro blir vi i slutändan lika dem som lagts i graven. Så tänker psalmisten, likaså ateisten. Och vem kan motsäga dem i detta? Finns det däremot ett DU, en Gud på sätt som Psalmisten tänker sig det, ter det sig annorlunda. Då ber vi och hoppas..

 Det tycks som gudsförnekarna segrat. Folk höjer på ögonbrynen när någon säger att han/hon tror på Gud. De troende håller sakta men säkert på att bli särlingar. Allt färre räknar med Gud, allt färre ropar, svara, jag orkar inte mer.

 Samhällets normer har anpassats efter detta. I demokratins namn får du besöka skolor och propagera för jämlikhet, modell feminism, eller vittna om fördelen med att äta ekologiskt. Du kan tala om att leva resurssnålt och förbanna sveriedemokraterna. Och du är framför allt välkommen att besöka skolan och framhäva demokrati som det högsta av värden. Däremot får du inte komma för att lovorda den kristna tron. Säg den rektor som idag låter gideoniterna dela ut biblar i skolan.

 Men vänd på det hela, då blir läget inte lika klart längre. Säg att jag orkar, säg att jag är vän med de flesta, säg att jag klarar min uppgift, säg att jag mår bra. Mer än en av oss känner tacksamhet över detta. Och uttalat eller outtalat tackar vi Gud. Och gör vi inte det, men ändå känner tacksamhet, tackar vi livet eller hur vi nu uttrycker det.

 Duet i tillvaron är alltså inte utplånat, vår gudsförnekelse till trots. Det är som om medvetenhet om någon form av du är en av förutsättningarna för djupare former av humanism.

 Duet är alltså inte utplånat, ens bland uttalade ateister. Vad är det då som skiljer en ateist från en kristen? Båda räknar ju med ett tillvarons Du.

 Som jag ser det specificerar man duet på olika sätt. Vi kristna står i en tradition där man tror på en aktiv Gud, en Gud som kan gripa in. Och vi vägrar att uppge den tron, om så vår Gud ständigt tycks tiga. Framför allt är vi Jesusanhängare med allt vad det innebär.

 Ateisten tror också. Vad han/hon tror på växlar däremot. Vad som mer än annat kännetecknar ateisten är hans/hennes avvisande hållning till en personlig Gud på sätt som de flesta religioner tänker sig denne Gud.

 Varför denna mycket speciella utläggning utifrån en enskild vers i Psaltaren? Därför att det känns viktigt att hyfsa frågeställningarna. Gör vi inte det blir våra debatter mer pennfäkteri än meningsutbyten som för framåt.

Bibelstudium i Vivalla den 27 aug 14

 Folket svarade: ”Aldrig någonsin skall vi överge Herren och tjäna andra gudar. Herren är vår Gud. Det var han som förde oss och våra fäder ut ur Egypten, ut ur slavlägret, han som inför våra ögon gjorde dessa stora tecken. Han skyddade oss under hela vår vandring och bland alla de folk genom vilkas land vi drog fram. Herren jagade undan alla folken för oss, även amoreerna som bodde i landet. Också vi vill tjäna Herren. Han är vår Gud.” (Josua kap 24 versarna 16-18)

 Islamiska staten (ISIS) förjagar och dödar i Islams namn och vi förfäras. Tänk att man i Guds namn kan göra något sådant. För dig och mig är detta både otänkbart och bestialiskt.

 Men betänk ditt eget andliga arv. Också Israels barn förjagade och dödade när de intog Kanaans land efter de fyrtio åren i öknen. Dessutom gav de Gud äran för att de lyckades i sitt uppsåt. Texten ovan är en av många som visar det.

 Detta dilemma löser vi vanligen genom att förandliga de gammaltestamentliga texterna. Det är ondskan som fördrivs och det är djävulen vi tar kål på. Detta med hänvisning till Kristus. Med Kristus som tolkningsnyckel menar vi oss ha rätt till detta sätt att läsa. Vi säger t o m att Gamla testamentets brutaliteter är menad att förstås på det sättet.

 Jag har i och för sig inget att invända mot detta förandligande. Själv läser jag alltid såväl Gamla som Nya testamentet med Jesu försonande och upprättande verk i bakhuvudet. Därför har jag inga problem att stämma in när folket enligt texten ovan svarade: Aldrig någonsin skall vi överge Herren och tjäna andra gudar. Herren är vår Gud. Men jag gör det inte därför att Herren jagade bort amoreerna från sitt hemland. Jag gör det därför att i Kristus ”finns varken jude eller grek, slav aller fri, man eller kvinna”. Alla är vi ett i Kristus. (Gal 3:28)

 För mig är det därför självklart att betona den strömkantring i andelivet som inträdde i och med Kristus. Inte så att jag tar ifrån Jesus hans judiskhet. Judiska lärde har övertygande visat hur judisk Jesus var i sitt tänkande. Men hans handlande vände detta till trots upp och ner på begreppen. Konsekvensen av detta Jesu handlande blev att vi som kallar oss Jesu lärjungar tvingas omvärdera det i bibelns grundläggande begreppet ”utvaldhet”. Jesus har lärt oss att syftet med att vara utvald av Gud är att tjäna, inte härska, övertyga inte tvinga, integrera inte fördriva.

 För mig känns det renhårigt att påpeka att denna strömkantring kan avläsas i bibeln. Att inte erkänna den utan istället hävda att bibeln konsekvent från första bladet pekar fram emot Kristus, är för mig inte ärligt.

 Att kännas vid bibelns inkonsekvens gör det dessutom lättare att läsa i bibeln. Jag kan läsa som det står utan att behöva vända till det så att det går ihop med vad jag anser vara en ofelbar bibel.

Bibelstudium i Vivalla den 20 aug 14

 1Jag besvär dig vid Gud och Kristus Jesus, som skall döma levande och döda, jag besvär dig vid hans ankomst och vid hans rike: 2förkunna ordet, träd upp i tid och otid, vederlägg, tillrättavisa, vädja – tålmodigt och med ständig undervisning. 3Det kommer en tid då människorna inte längre vill lyssna till den sunda läran utan skaffar sig den ene läraren efter den andre, därför att det kliar i dem att få höra sådant som de önskar. 4De slår dövörat till för sanningen och vänder sig till legenderna. (Paulus andra brev till Timotheos kap 4 versarna 1-4)

 Troligen var det inte Paulus själv som höll i pennan när andra Timothosbrevet skrevs. Det var förmodligen någon av hans lärjungar. Både innehåll, språk och stil vittnar om detta.

 När brevet skrevs hade tron tillfälligtvis och lokalt toppat. I stället för utveckling var de kristna nu inriktade på att försvara uppnådda positioner. Om hur detta försvar tedde sig vittnar inte bara texten ovan utan hela det brev vari texten ingår.

 Nog om detta. Brevet blir inte mindre Guds ord för det. Rätt förstått hjälper oss brevets innehåll att reflektera över hur vi skall försvara och hävda kristen tro idag.

 Kämpa på skall vi alldeles uppenbart, inte ge upp. I tid och otid skall vi argumentera för vår sak, tillrättavisa, vederlägga och vädja. Och hur aktuell är inte iakttagelsen att folk inget annat vill höra än sådant som de önskar, det som kliar i dem att få höra.

 Sunda läran var för Paulus botemedlet. Det betyder idag att argumentera för Guds existens, Jesu gudomliga ursprung och hans sanna mänsklighet och korset och uppståndelsen som historiens vändpunkt. Dessutom är det vår plikt att hävda bibelns sanning och att stå upp för kristen moral och etik. Och gärna göra allt kortfattat och i välavvägda formler. (Dogmer är det kristna namnet på dessa formler.)

 Detta låter säga sig och effektivt kan det också stundtals vara. Det skall inte heller förnekas att den sunda läran hjälpt både den ene och den andre till frimodighet i sin kristna bekännelse.

 Men med den sunda läran kan jag personligen aldrig låta mig nöja. Jag vill tillbaka till den Paulus som själv höll i eller styrde pennan, den Paulus som skrev bland annat Romarbrevet, 1 Korinthierbrevet och inte minst Galaterbrevet.

 Denne Paulus nöjde sig inte med försvar, han tog veritabla trossprång och han prövade frimodigt försoningens och upprättelsens hemligheter utan att se sig om. Nog fördömde han trosfränder som som inte förstått korsets hemlighet och betydelse. Men han tvekade aldrig att tränga djupt in i evangeliets konsekvenser utan att känna sig tvungen att ständigt förenkla, precisera och popularisera.

 För egen del kan jag inte leva utan det fria sanningssökandet. Jag kan heller aldrig låta bli att söka denna sanning i korsets hemlighet. Fritt sanningssökande och passion för korset, det är min melodi. Försvara positionerna får andra göra.

Bibelstudium i Vivalla den 13 augusti 2014

 Det som lagen inte kunde göra, eftersom den kom till korta inför vår köttsliga natur, det gjorde Gud. Då han lät sin egen son bli lik en syndfull människa och sände honom som ett syndoffer, dömde han synden i människan. (Paulus brev till romarna kapitel 8, vers 3)

 Om den lag som Paulus här har synpunkter på, har jag idag inget att säga. Här hänvisar jag till tidigare utläggningar. Däremot skall jag koncentrera mig på orden om Jesus som syndoffer som dömde synden i människan. Närmare bestämt gör jag ett försök att omvandla vad Paulus vill säga så att det blir förståeligt i dag. Jag gör det mot bakgrund av hela den första delen av av det åttonde kapitlet i Romarbrevet.

Kristi offer på korset dömde synden, står det. I förlängningen betyder det att det att Paulus såg avrättningen på korset som ondskan personifierad. Något värre finns inte än att döda en oskyldig och dessutom rättfärdig människa. Skall någonting fördömas här på jorden så är det detta.

Av detta följer att ondskan kan rangordnas i ont, mer ont och mest ont. Mest ont var och är att beröva den rättfärdige Kristus livet. Vidare att annan ondska är underordnad denna avgrundssynd.

Som kristen har jag därmed fått en etisk värdeskala att vaka över. Främst vaka över att de etiska värdeskalorna i mitt eget inre inte rubbas. Egenintressen kan göra det, gruppsolidaritet och rasism likaså. Det är sannerligen inte bara skottlossning bland kriminella gäng som visar på vad rubbade värdeskalor kan åstadkomma.

 Nästa steg i min utläggning av Paulus blir att konstatera att Guds dom över synden trots allt inte var ett fördömande. Jesu död utgjorde inte själva slutpunkten. Gud lät Jesus uppstå och i denna uppståndelse låg förlåtelse, försoning och upprättelse. Och inte bara det, Gud lade också kraft i sitt ingripande. Tron på Kristus är därför inte enbart ett försanthållande utan innebär också delaktighet i förlåtelselsens, försoningens och upprättelsens verklighet. Detta i sin tur skapar möjlighet att leva utifrån nya förutsättningar.

 Till dessa nya förutsättningar hör vilja att värna den av Gud vid korset upprättade värdeskalan liksom kraft att leva i försoningens och upprättelsens verklighet. Rubbade och omkastade värdeskalor i mitt inre visar att Guds dom över synden inte längre är verksam i mitt liv.

 För egen del måste jag erkänna att jag långifrån är i stånd att permanent hålla ställningarna. Jag faller ständigt på nytt tillbaka. Det är som om korset försvunnit ur mitt liv. Men jag kommer tillbaka. Kan inte låta bli att komma tillbaka. Försoningens kraft är för mig oemotståndlig.

 Tack Paulus för att du lärde mig att förstå Jesus på detta sätt. Också ett tack till Martin Luther som visade på den dagliga omvändelsens nödvändighet.

Bibelstudium i Vivalla den 6 augusti 2014

 Himlarna förkunnar Guds härlighet, himlavalvet vittnar om hans verk (Psaltaren 19 vers 2)

Med i bagaget har jag inte enbart min erfarenhet av det verkliga utan också hur jag upplever det verkliga. Jag lever bildlikt talat i två världar samtidigt, oftast utan att tänka på det. Minst två, om sanningen skall fram. Allt kan ju ses på många olika sätt.

      Så är det även i bibeln. Bibeltexterna kryllar av exempel på detta dubbelseende. Psaltarversen ovan är ett av många paradexempel. Det är inte varje människa som kan vittna om att himlarna förkunnar Guds härlighet, men psalmisten gör det. Samtidigt är jag övertygad om att samme psalmist upplevde himlen precis som vi andra, d v s som ett blått oändligt hav ovan honom.

      Fenomenet dubbelseende beror av att levande människor inte enbart registrerar fakta utan också tolkar och försöker förstå. Registrerar och tolkar, det ena är lika viktigt som det andra. Registreringen av fakta förutsätter omutbar ärlighet, tolkningen dessutom en rad andra egenskaper för att inte gå snett.

     Tolkningen av verkligheten kan nämligen gå snett och gör det ofta. Det kan gå så snett att det i värsta fall leder fram till krig och elände. Krig beror alltid, säger alltid, på att man inte kommit överens om hur verkligheten skall tolkas. Osund tolkning av verkligheten har också lett till religioner och livsuppfattningar som fört människor i fördärvet.

     Alla tolkar, det måste understrykas. Religiösa som ateister gör det, gör det alltid, ingen undantagen.

      En kristen förståelse av verkligheten är avhängig Kristus. Och som alla andra både såg och tolkade Jesus. Bland annat satte han sin profil på tolkningen av de gamla heliga texterna. Människan blev viktigare än löfteslandet, gåvan viktigare än kravet, ärlighet viktigare än gruppsolidaritet, för att ta det mest karakteristiska i hans läsning av det Gamla testamentet. Och Gud var för Jesus ”allt överallt”, om jag tillåts använda ett uttryck hämtat från aposteln Paulus. Människans väg var för Jesus en rörelse mot försoning och upprättelse där han själv var en del av denna försoning.

     En människa som tagit intryck av Jesus fuskar därför inte med sanningen och manipulerar aldrig fakta. Det svär mot kravet på ärlighet. När jag som kristen kommit under Jesu påverkan påverkas däremot min syn på rätt, fel och mening. Som Jesusanhängare är det dessutom inte så säkert att jag enbart håller på de egna. Jesus har ruckat på mitt partsintresse.

     Detta med partsintresset har blivit något av käpphäst för mig. Det har bland annat lett till att jag klassar kyrkor på ett originellt sätt. Jag har till min förvåning märkt att jag inte i första hand tänker på vad de olika kyrkorna läror. Vad som främst intresserar mig är om deras partsintresse rubbats av Jesus. Kyrkor som alltid försvarar de egna positionerna har jag följaktligen föga intresse av.