Bibelstudium i Vivalla den 22 januari 14

(Se även 3 Med mina glasögon)  

Jesus sade till folket: Folk från Nineve skall uppstå vid domen tillsammans med detta släkte och bli dess dom. Ty de omvände sig vid Jonas förkunnelse, men här finns något som är förmer än Jona.(Evangelium enligt Lukas kapitel 11 vers 32)

Det är mycket dom i bibeln. Även i Jesu sammanhang talas gärna om domen. Versen ovan är ett exempel på jesustraditionens, som jag kallar det, pedagogiska domsförkunnelse.

Eller varför tror ni att evangelisten Lukas låter Jesus peka på nineviterna som omvände sig när Jona predikade bot och bättring för dem. Naturligtvis för att folket omkring Jesus skulle göra samma sak. Detta desto hellre som de hade ”något som var förmer än Jona” vid sin sida som sköt på i rätt riktning.

Eller tror ni att bibeltexten ovan står där för att konstatera en oåterkallelig dom? Glöm det!

Själv använder jag honom ”som är förmer än Jona” på ett något annorlunda sätt. När tidens politiska, moraliska och religiösa idealbilder målas upp för mina ögon frestas jag att följa John som de flesta andra. Att ”följa John” betyder att mer eller mindre utan reflexion ta till sig tidens sätt att tänka och uttrycka sig. Och sen säga, tänka, och göra ungefär som de flesta andra.

För mig känns det pinsamt när hög som låg, bildad som obildad hänger sig åt denna ”följa John” lek. Det har gått så långt att man i förväg kan gissa sig till vad folk skall säga, tycka och kritisera. Till och med samvetet ”följer John”. Dåligt samvete får den som inte känner som andra, klär sig som andra och säger som andra.

Visst skall vi till en viss gräns göra som andra. Och nog skall vi ta till oss av det goda i tiden och ge det vår hyllning. Exempelvis är svensk välfärd, svensk samlevnadsmodell, liksom svensk liberal invandringspolitik i långa stycken väl värd denna uppskattning. Men att därför som kristen låta oss nöja med vad som är, bort det. Följ alltså gärna John, men ha alltid klart för dig att det finns ”något som är förmer än Jona”.

Att vara kristen är inte i första hand att äga utan att sträcka sig mot. Och den vi sträcker oss mot är Kristus. I alla sammanhang sträcker vi oss mot honom. Med den inställningen befinner vi oss alltid på väg.

Frågan är om inte definitionen på en helgad kristen borde vara; han/hon som sträcker sig mot Kristus.

Bibelstudium i Vivalla den 15 jan 14

 Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning. (Johannes evangelium kapitel 1, vers 14)

Ordet blev människa står det hos evangelisten Johannes, Guds son föddes till jorden, på andra ställen i bibeln. Märkligt säger vi som kallar oss kristna. Det är omöjligt att Ordet blev människa säger ateisterna. Samtidigt mumlar de; sagor.

Men låt oss tänka efter; vi tror på Gud, för andra motsvarar evolutionen det vi kallar Gud. En markant skillnad vill jag lova.  Dock måste konstateras att ateisternas evolution visst inte är något stillastående och dött. Evolutionens kännetecken är tvärtom rörelse, en rörelse i bestämd riktning. Att tro på evolutionen är att vara utvecklingstroende. Så inte är det vattentäta skott mellan ateisten och den kristne.

Alldeles otvetydigt gemensam är dessutom föreställningen om den absoluta sanningen och den sanna kärleken. Vi tänker oss dessutom på båda håll att detta absoluta förverkligas i människor av kött och blod. Förr trodde ateistiska kineser och svenska vänsterradikaler på Mao, idag på Nelson Mandela. Det är för dem som om en bit av själva fullkomningen tagit sin boning i just dessa. På motsvarande sätt förbinder vi kristna det gudomliga med Jesus.

Vi spelar alltså på samma planhalva, ateisterna och vi kristna. Båda är vi också skyldiga att pröva våra respektive trosförutsättningar. För mig ligger den etiska prövningen högst i prioriteringsordningen. Ateisten är skyldig att fråga sig om Mao håller måttet, vi kristna om Jesus gör det.

Att inte Mao höll måttet vet vi redan. Därför firar kineserna etthundra tjuguårsminnet av Maos födelse nedtonat enligt order från högsta ort. Men hur är det med Jesus?

Att Jesus redan i biblisk tid upphöjdes av sina efterföljare står klart. På åtta ställen i Nya testamentet går man så långt att man upphöjer honom till Gud, visserligen gärna gud med liten bokstav. Denna lilla bokstav för att markera att det inte råder en absolut identitet mellan honom och Gud.

Håller Jesus för den upphöjelsen? Duger Jesus som Guds företrädare. Jag tror det, åtminstone duger den Jesus jag hyllar. Jag är t o m övertygad och det främst därför att Jesu tro i slutändan ledde honom till det fullkomnade offret. Det var inte andra han offrade, utan sig själv.

Svårare är det för mig att tro att Gud är som Jesus. Detta särskilt när det ohyggliga händer som inte får ske. För att klara av identifikationen Gud/Jesus måste jag blunda och tro mot bättre vetande. Och jag blundar och tror.

Jag tror alltså mot bättre vetande. Därigenom blir jag vidöppen för kritik, en kritik, som jag inte kan värja mig mot. Min tro blir en ”trotsallt” tro och den kan tyvärr inte vara annat. 

Bibelstudium i Vivalla den 8 jan 2014

 (Se även bjornsvard.com Med mina glasögon 1)

Jesus svarade den rike mannen: Du kan budorden: Du skall inte dräpa, Du skall inte begå äktenskapsbrott, Du skall inte stjäla, Du skall inte vittna falskt, Du skall inte ta ifrån någon det som är hans, Visa aktning för din far och din mor.” – ”Mästare”, sade mannen, ”allt detta har jag hållit sedan jag var ung.” Jesus såg på honom med kärlek och sade: ”Ett fattas dig. Gå och sälj allt du har och ge åt de fattiga; då får du en skatt i himlen. Kom sedan och följ mig.” Vid de orden mörknade mannen och gick bedrövad sin väg, för han ägde mycket. (Evangelium enligt Markus kapitel 10, versarna 19–22)

När det kablades ut att Sverige och Linköping fått sälja Jasplan till Brasilien gjorde jag inte som kommunfullmäktiges ordförande i Linköping. Han dansade samba kring julgranen. Men glad blev jag. Glad därför att jag har en son som jobbar med Jas.

Glad blev jag men också betänksam. Tänk ändå vad det betyder var vi står, vad vi är och vad vi äger för vad vi tycker och vad vi känner.

Finns det då ingenting som kan rucka på detta? Månne är inte Jesus den ende?!

Hur var det nämligen med honom? Vad var Jesu hemlighet. Alldeles entydigt hans förankring i Gud. I mötet med den rike mannen resulterade denna förankring i en för honom alldeles typisk reaktion. Jesus reagerade genom att uppfyllas av kärlek till mannen, samtidigt som han var obönhörlig i sina krav på att denne skulle göra sig av med allt han ägde.

Och jag drar för egen del slutsatsen: En kristen kännetecknas inte av sitt regelverk och sina värderingar, inte ens av en annorlunda syn på liv, död, uppståndelse och evigt liv (med lärt språk en ny metafysik). Det som för mig kännetecknar en kristen är en aldrig upphörande iver att närma sig Jesus. Det betyder att komma nära både dennes kärlek och hans krav.

Både det ena och det andra kostar. Ändå tycks mig denna närhet till Jesus vara enda förutsättningen för att jag skall komma ur mitt slaveri under den till synes obönhörliga lagen som säger; var jag står, vad jag är och vad jag äger avgör vad jag tycker och vad jag känner.

Först när jag är befriad från detta mitt slaveri är jag mogen för det andra, det som handlar om livssyn, värderingar, metafysik och annat som tillhör klassisk kristen tro. Börjar jag i fel ända blir kristendom inget annat än kejsarens nya kläder.

Bibelstudium Vivalla den 1 jan 2014

Bud 4   Hedra din fader och din moder, för att du må länge leva i det land som HERREN,       din Gud, vill giva dig…

Bud 6   Du skall icke begå äktenskapsbrott…

Bud 10 Du skall icke hava begärelse till din nästas hustru…

(Hämtat från tio Guds bud i Gamla testamentet. 2 Moseboken 20)

Tillvaron tycks inte tåla etiska, moraliska, religiösa tomrum. När en rättsprincip försvinner, kommer en annan i dess ställe, när en moraluppfattning får ge vika, gör sig andra påminda. När en religion inte längre väcker vördnad kommer andra att beröra.

Jag kom att tänka på det när jag lyssnade på Kulturnytt luciamorgonen den 13 december 2013. I programmet presenterades inledningsvis prins Wilhelms jaktresa till Centralafrika 1921. Denna hade filmats live. Filmen musiksattes så sent som 1999 med en sång, där orden Ge apan i dig en chans återkom med jämna mellanrum. På sångvalet reagerade Kulturnytts redaktörer. De anade bakomliggande rasism och kontaktade SVT, varpå SVT omedelbart och med ursäktande tog bort det bevarade filmklippet ur sitt öppna arkiv.

Kulturnytt fortsatte sedan med att lovorda filmen ”Perfect mother”, en film baserad på en roman av Doris Lessing. Filmen bryter medvetet mot gällande moraluppfattning, vilket recensenten accentuerade med följande citat ur filmen: Om du har legat med min mamma, kan väl jag ligga med din.

Å ena sidan fördömanden, å den andra lovord. Å ena sidan åtgärder, å den andra uppskattande applåder. Precis som förr i tiden, men ändå tvärtom, tänkte jag.

Förr satte man in åtgärder när den heliga familjen och det heliga äktenskapet kränktes, men glömde gripa in mot rasism liksom mot kränkningar av försvarslösa och svaga kvinnor. I dag kränks gammaldags äktenskapsmoral och tidigare tiders trohetsideal, men man är hyperkänslig för minsta ansats till rasism.

Vilka är då de ena respektive de andra. De ena är ledande journalister och opinionsbildare, de andra var biskopar och präster. Det betyder att en överhet har ersatts av en annan. Jag går så långt att jag säger att en ”statskyrka” har ersatts av en annan. Den ena ”statskyrkan” flaggar med humanism och mänskliga rättigheter, den andra trodde sig stå för äkta kristendom. Sveriges folk ett kristet folk, sade man från det hållet så sent som på 1930-talet.

Men jag då, var står jag? Varken på den ena eller den andra kanten vill jag befinna mig. Däremot är jag Kristusanhängare. Med Kristus för ögonen läser jag mina tio Guds bud och med Kristus för ögonen lyssnar jag på Kulturnytt. Jag inbillar mig att jag därigenom blir mera klarsynt.

Bibelstudium i Vivalla den 27 dec 13

Lars frågade mig via Leif vad Jesus menade när han sade:

Ty den som har, han skall få, och det i överflöd, men den som inte har, från honom skall tas också det han har. (evangelium enligt Matteus kap 13, vers 12).

Mitt svar var att jag inte visste. Sen började jag fundera och det samtidigt som budskapet om Nelson Mandelas död nådde mig.

Nelson Mandela var en ”Messias”gestalt. Traditionsbildningen kring honom har redan tagit fart och den lär fortsätta. Sanningar och myter om denne man kommer att välla fram lång tid framöver. Och jag tänker; källkritik är här ett måste, det duger inte att bara ”glupa” i sig det som bjuds. Då missar man förståelsen av denne store man.

Det är med Nelson Mandela som det en gång var med Jesus. Skillnaden mellan Jesus och Mandela är förstås många, bland annat vann Mandela framgångar redan under sin livstid. När Jesus dog hade han bara en handfull anhängare. Därför blev inte heller traditionsbildningen efter Jesus lika rikhaltig som den kring Mandela. Av något så när ursprungligt material finns enbart evangelierna bevarade.

Evangelierna är dessutom inte enhetliga. Om vi håller oss till de tre första evangelierna, Matteus, Markus och Lukas, består de av en rad större och mindre traditionsblock som i olika kombinationer fogats till varandra.

Ett sådant litet traditionsblock är de paradoxala orden ovan; ”den som inte har, från honom skall också tas det han har”.  Just det paradoxala gör att jag starkt misstänker att vi här har att göra med ett äkta Jesusord.

Men vad menade Jesus? Vad säger sammanhanget, eller rättare sagt sammanhangen? Ty det lilla traditionsblocket, på teologspråk heter det ett ”logion”, förekommer i olika sammanhang.

I ett av dessa (Matt 13:10-17) påstår Jesus att han talar i liknelser för att folk inte skall förstå. När Jesus talar i liknelser är detta alltså ett av uttrycken för det värsta av alla straff, straffet att vara blind för det väsentliga i tillvaron. Till det straffet hör tydligen att bli fråntagen allt man har.

I ett annat sammanhang är orden ”den som inte har, från honom skall också tas det han har”, lagt som kommentar till Jesu liknelse om talenterna. Här är Jesu mening mera lättillgänglig. Poängen med den liknelsen är nämligen att mana på. Mana på så att lärjungarna (hela avsnittet består av lärjungaundervisning) utnyttjade sina resurser. Om de inte gjorde det skulle de bli totalt nollade. (Matteus 25:14-3)

Men varifrån fick Jesus det bibelord vi nu behandlar? Har vi att göra med en redan då insedd allmän sanning som Jesus (alternativt de tidigaste uttolkarna av Jesus) tog till för sina speciella syften? 

Bibelstudium i Vivalla den 18 dec 13

Innan tron kom hölls vi under uppsikt, med lagen över oss, tills tron skulle uppenbaras. Så har alltså lagen varit vår övervakare tills Kristus kom, för att vi skulle göras rättfärdiga genom tron. Men nu när tron är här har vi inte längre någon övervakare. (Paulus brev till Galaterna kap 3, versarna 23–25.)

I kyrkorna hålls aposteln Paulus på armlängds avstånd. Utanför kyrkorna vänder man honom ryggen. Orättvist tycker jag. Det var ju ändå han som fattade vad kristen tro innebar. Utan Paulus hade det varit svårare att förstå sig på vad Jesus var ute efter.

Texten ovan är ett exempel på detta. Detta även om just dessa textord  satt myror i huvudet på uttolkare av idag. Ring eller maila till mig så skall jag tala om var problemet sitter. Ändå är grundtanken enkel. Kort uttryckt; det är inte regelverket som avgör utan hängivenheten. Först hängivenhet sen regelverk, det är budskapet. Regelverket har vi för kontrollens skull, hängivenhet för att något skall bli gjort. 

På de flesta områden gäller detta. Ta skolfrågan som ett exempel. Vad hjälper det med bra lärare och vettigt regelverk om eleverna sover och vill något annat. Hängivna elever som känner att de har något att tro på och leva för är själva förutsättningen för en bra skola. Goda lärare och bra pedagogik skjutsar sen på utvecklingen.

Hängivenhet översatt till kristet språkbruk kallas tro. Tro och hängivenhet är i det närmaste synonymer. I kyrkan gäller att hängivenheten skall inta första rummet och lagen (dvs regelverket) vara underordnad hängivenheten.

Så långt borde alla hänga med. Men Paulus går alldeles tydligt längre. Tydligheten beror förmodligen på att han är upprörd. Upprörd över att hans församling i Galatien förvandlats från trosförsamling till en församling som styrs av regler inte av tro som det var avsett.

Vad Paulus påstår är att det egentligen finns bara en hängivenhet som riktigt håller måttet, det är hängivenheten till Kristus. Denna hängivenhet gör under. Du blir som människa precis den du är avsedd att vara. Eller med Paulus språkbruk; vi blir rättfärdiga genom tron på Kristus.

Han går t o m ändå längre. Han påstår att regelverket inte längre behövs för den som är hängiven Kristus. Regelverkets övervakande funktion har upphört i och med Kristus.

Det må jag säga är att ta i. Nu måste till Paulus försvar sägas att han tar i därför att han är upprörd. Upprörd över att galaterna svikit tron för övertro på regelverket.

Egen erfarenhet säger mig att regler visst inte behövs när jag är upptänd av kärlek till Kristus. Kärleken leder mig åt rätt håll utan att några pekpinnar. Men nog behöver jag pekpinnar många gånger.

Ett är då för mig säkert: Hängivenheten till Kristus är för mig nummer ett, regelverket intar på sin höjd andra rummet. 

Bibelstudium i Vivalla den 11 dec 2013

Jag läste ett utdrag ur psaltarpsalm 85 i min psalmbok. Där stod: Jag vill höra vad Gud säger. Herren förkunnar välgång för sitt folk och sina trogna och för de redbara. De som fruktar honom har nära till hans hjälp, hans härlighet bor i vårt land. Godhet och trofasthet möts, fred och rättvisa omfamnar varandra. Trofasthet spirar ur jorden, rättvisa blickar ner från himlen. Herren själv ger allt gott, vårt land ger sin gröda. Rättvisa går framför honom, fred och välgång i hans spår. Psaltaren 85 versarna 9 till 14.

Ord alltså om fromhetens välsignelse och Guds trofasthet, om Herrens rättfärdighet och rättvisa mot sitt trogna och redbara folk. Och jag tänkte; dessa ord tyder på kris, till och med att tillståndet var bedrövligt när psalmisten skrev sin psalm. När allt är som det skall brukar människor tiga och ta för givet.  Det är i motgångens tid som drömmarna väcks till liv och visionerna skapas. Framgång däremot förblindar; segrar förvandlas snabbt till erövringar, tacksamhet till självklarheter.

Mycket riktigt; när jag slog upp bibeln och läste psalmen i sin helhet visade det sig att jag hade rätt. Passagen innan vår text lyder: Upprätta oss, Gud, vår räddare, låt din ovilja mot oss fara! Skall du vredgas på oss för alltid, skall din vrede vara från släkte till släkte? Vill du inte ge oss liv igen, så att ditt folk kan glädjas över dig? Herre, visa oss din godhet och ge oss din hjälp!

Glöm inte att vanliga psykologiska regler gäller även vid tolkningen av bibeln. Fryser du bibelordet till evigt giltiga sanningar kommer du sällan åt bibelns verklighet. Men läser du mellan raderna och inkännande kommer du närmare bibelordets nerv. Många gånger räcker det att relatera ordet till din egen verklighet.

Eller kanske hellre: läs utifrån den verklighetsuppfattning som återspeglas i Herrens bön. Hela denna bön är en vädjan till Gud att låta det ske som ännu inte är verklighet. Låt ditt namn bli helgat, Låt ditt rike komma, låt din vilja ske, står det av den enkla anledningen att Guds namn ännu inte blivit helgat, att hans rike ännu inte kommit och att hans vilja ännu inte förverkligats.

 Att vara kristen är att leva i hoppet och att i sitt liv sträcka sig mot det man hoppas på.

Bibelstudium i Vivalla den 4 dec 13

Och jag såg i högra handen på honom som satt på tronen en bokrulle med skrift på både framsidan och baksidan och förseglad med sju sigill. Och jag såg en väldig ängel som ropade ut med hög röst: ”Vem är värdig att öppna boken och bryta sigillen?” Men ingen i himlen eller på jorden eller under jorden kunde öppna boken och se i den. Och jag grät häftigt över att det inte fanns någon som var värdig att öppna boken och se i den. Men en av de äldste sade till mig: ”Gråt inte. Se, han har segrat, lejonet av Juda stam, skottet från Davids rot. Han kan öppna boken med dess sju sigill.” Uppenbarelseboken kap 5 versarna 1–5

Vad är det som styr? Den frågan är det skäl att ställa både till sig själv och andra.  Ibland är frågan lättbesvarad. Som när ICA Maxi i Örebro startade apotek under samma tak som ett redan etablerat apotek med annan huvudägare. Det är bara femton steg mellan de två apoteken.

I andra fall är det svårare att klura ut vad som ligger bakom företeelser vi möter. Men det är nödvändigt att försöka göra det. Särskilt viktigt är det att ta sig tid att fundera över tidens älsklingstankar liksom över dess speciella hatobjekt.

Saklighet är här en dygd vilket för min del innebär att jag ställer tänkta plusfaktorer mot tänkta minusfaktorer och utifrån det drar mina slutsatser om de företeelser jag ställer under luppen.

Ofta frågar jag mig vad som styr ”humanisterna” i deras kamp mot religiös tro. Vad är bra och vad är dåligt i deras argumentation. Svaret är för mig inte självklart. På minussidan står otvivelaktigt okänslighet inför trons betydelse i allmänhet. Humanisterna tycks inte inse att tro är en nödvändig ingrediens i all samlevnad. På plussidan står deras påpekande att kristen tro ofta leder till förutfattade meningar. Dessa är i sin elakartade form av det slaget att den troende blir onåbara för rationella argument och därigenom potentiellt farlig.

Jag tror t o m att denna plusfaktor påverkat mig i min läsning av bibeln. Jag tar numera inte ett enda bibelställe till mig utan att samtidigt  ha prövat det mot mitt eget samvete. Tro skall man nämligen göra med öppet sinne och gott samvete, har Kristus lärt mig. Tro skall vara etiskt/moraliskt fullvärdig, annars får det vara.

Dagens bibelord från Uppenbarelseboken är uppenbart resultatet av en vision. Johannes, Uppenbarelsebokens författare, såg i en syn ”honom som satt på tronen”, d v s Gud, och i hans högra hand en bokrulle. I bokrullen fanns det som avslöjade framtiden.

Visionen i sin nuvarande form lär förstås inte vara spontan, utan bearbetad. Gammaltestamentliga associationer och formuleringar är infogade. Dessutom är texten genremässigt påverkad av tidens ”apokalyptik” (term för ”uppenbarelser om den yttersta tiden”).

Men därmed är inte det viktiga sagt. Framför allt är texten styrd av författarens tro på Jesus.  ”Det är han som kan öppna boken med dess sju sigill”, och det inte därför att han är allvetare, utan därför att han är försonaren.

Tror ni jag låter mig styras av en text med den inriktningen?

Bibelstudium den 27 nov 2013-11-10 

Jesus sade: 22Och Fadern dömer ingen utan har helt överlåtit domen åt Sonen…25Sannerligen, jag säger er: den stund kommer, ja, den är redan här, då de döda skall höra Guds sons röst och de som hör den skall få liv. (Evangelium enligt Johannes kapitel 5 versarna 22 och 25)

Ovanstående är ord nedskrivna av någon tillhörig kretsen kring evangelisten Johannes. Denne någon har lagt ord om dom och mänsklighetens sista dag i Jesu mun. Bakom de nedskrivna orden ligger minnen och tolkning. Människor som var med på Jesu tid  har erinrat sig vad Jesus en gång sagt. Dessa och andra har kombinerat dessa minnen med erfarenhet av kors, uppståndelse och Jesu andliga  närvaro bland de troende i de första kristna församlingarna. Sen har en fattat pennan. Resultatet ser ni ovan.

Själv är jag inte främmande för tillvägagångssättet. Också jag försöker utifrån mitt sammanhang förstå Jesus och på mitt sätt tydliggöra vad jag tror att han menade. Resultatet blir att också jag i likhet med kretsen kring Johannes upphöjer Jesus. Också jag står upp för att Gud överlåtit domen åt Jesus.

Kanske har jag förstås en något annan infallsvinkel än den första tidens kristna. Jag utvidgar Jesu betydelse till att gälla förståelsen av Gud över huvud taget. Kort sagt: Jesus återspeglar Gud. Utan Jesus blir Gud obegriplig för mig.

Jesus återspeglar Gud. Detta är tro, inte vetande, en vågsam tro minst sagt.

Sen orden om att det finns döda som en gång skall höra ”Guds sons” röst. Underförstått; andra hör ingenting. De som hör skall få liv. Alltså ytterligare en tolkning av den yttersta domen, en kortvariant kan man säga.

Detta leder mig till reflexion över den kristna trons väsen. Att tro är att höra, d v s att befinna sig i samklang med Jesus. Detta hörande, denna samklang, är avgörande för en människas ve och väl.

Sen tänker jag på mig själv. Hur är det med min samklang? Nog känner jag att Jesu ”utfall” mot sin tids förtryckare är motiverade. Nog inser jag att hans förankring i Gud, är det enda som kan rida spärr mot alltings meningslöshet. Visst ser jag det stora i Jesu barmhärtighet mot dem som inget har att komma med. Men att se är en sak att ta konsekvenserna en annan. Så hur det skall gå för mig på den yttersta dagen är en öppen fråga.

Detta om jag inte i slutändan lutar mig mot att själva meningen med Jesu liv var att han gav för att vi skulle få, att han offrade livet för att vi skulle få leva.

Bibelstudium i Vivalla den 20 nov 13

 5Undersök själva om ni har tro, pröva er själva. Märker ni inte att Kristus Jesus finns hos er? Eller är det så att ni inte består provet? 6Jag hoppas ni skall inse att jag för min del har bestått det… Just det ber jag om, att ni skall bli alltmer felfria. 2 Korintierbrevet kapitel 13 versarna 5,6 och 9 b.

Utdraget ovan har jag hämtat från slutet av Paulus andra brev till korintierna. När Paulus skriver sitt brev är läget prekärt. Utvecklingen i församlingen faller inte Paulus i smaken. Utvecklingen går inte i Paulus riktning och hans egen auktoritet är försvagad. I det läget staplar inte Paulus absoluta sanningar på rad. Han argumenterar och bevekar, men bakom argumenten kan man också finna vad Paulus ytterst står för.

Här nöjer jag mig med att kommentera två saker i den anförda bibeltexten; hur Paulus ser på tron och vad han menar när han önskar att korintierna skall bli alltmera felfria.

Först min egen syn på tro i allmänhet. För mig är tro i den ena eller andra formen en nödvändighet. Tron inspirerar till handling, utan tro ingen handling, inget liv. Om tro i den meningen yttrar sig inte Paulus. Han inskränker sig till att tala om tro i speciell mening. Tro är för honom tro på Kristus. Och tro på Jesus Kristus innebär att Kristus finns hos den troende. Det betyder att den troende i sitt liv räknar med Kristus, försöker fördjupa sig i vad Jesus Kristus stod för, bemödar sig om att försöka förstå vad som var själva ”poängen” med hans liv. I slutändan att den troende tar hänsyn till vad han/hon vet om Jesus och sen på avgörande punkter och av inre övertygelse låter sig påverkas av denna sin tro. Ja t o m låter sig styras av den. Så tror jag att Paulus menar och i det stycket är jag fullkomligt överens med Paulus.

När Paulus däremot tycks tro att det är möjligt att bli mer eller mindre ”felfri”, blir jag mer tveksam. Nog vet jag med Paulus att linjen är rak mellan tro och handling, så att den som tror på Kristus också blir i någon mening kristuslik. Men att tala om att bli felfri är väl magstarkt för mig.

Varenda morgon får jag vittnesbörd om det omöjliga i detta. När jag  vid sextiden på morgnarna tar på mig hörlurarna, trycker på P1 i min bärbara radio och sen tar en timslång vandring genom Vivallaskogen lär jag mig att veta bättre. Jag peppras med skildringar om ofullkomligheter som borde rättas till och jag inser att om så världen var fylld med hängivna kristna, skulle ofullkomligheterna ändå bestå.

Så ”felfri” är fel ord för mig. Katártisis som det heter i grundtexten kan visserligen även översättas på annat sätt. Kanske förväntar sig Paulus inte mer än att korintierna skall bli så bra som man kan förvänta sig av en kristen, men sen använder ett uttryck som kan missuppfattas. Vad vet jag. Jag undrar förstås hur Paulus uttryckt sig om han som jag varje morgon mellan sex och sju lyssnat på P1 i Sveriges Radio.