Bibelstudium i Vivalla den 17 april 13

23Jag skall ge dem en enda herde, min tjänare David, och han skall valla dem. Han skall valla dem, han skall vara deras herde. 24Jag, Herren, skall vara deras Gud, och min tjänare David skall vara deras furste. Jag, Herren, har talat. Profeten Hesekiel 34:23 f

Åtskilliga gånger har jag tappat tråden när jag studerat Hesekiels bok i Gamla testamentet. Jag har helt enkelt inte förstått vad det hela handlar om och därför gett upp.  Men den här citerade profetian om herden står för mig i desto klarare ljus. Herden är naturligtvis Jesus. Och vad denne herde/Jesus skall göra är också klart. Han skall upprätta ett fredsrike och jorden skall bli lik Edens lustgård före fallet. (Hes 34:25–31)

Nog finns det komplikationer även i den förståelsen. Framför allt på grund av att löftet ännu inte uppfyllts. Vi har ännu inte upptäckt något fredsrike på vår jord. Därför är det med den här profetian som med så många andra; vi får se framåt i aktiv väntan. Vår uppgift är att bereda väg för det som skall komma. Och vi får tro att Jesus är med oss i vår kamp för bättre tider.

Många av oss som bekänner oss vara kristna, resonerar ungefär som jag här. Men det gäller förmodligen inte dig som distanserat dig från ”tron”. Du frågar förmodligen; hur beter du dig egentligen för att kunna ge Jesus denna centrala ställning?

I korthet så här:

Människan är alltings mått i den kultur som är vår. Själv har jag, om än först i mogen ålder, anslutit mig till den tanken. Bara så att jag låtit det mänskliga ”urmått”, som ingen talar öppet om men alla förutsätter, konkretiseras i människan Jesus.

För mig framstår Jesus som en man som nådde djupt in i det genuint mänskliga, samtidigt som han i sina möten med människor aktualiserade Gud. Och det som griper mig är människan Jesus och mer än annat hans korslidande.

Jesu frälsningsverk kan jag sammanfatta i följande korta bekännelse:

Jag tror på  Jesus Kristus som i sitt liv förverkligade det sant mänskliga och som i sitt  förhärligande på korset sprängde det mänskligas ramar.

Alla människor måste nu och då ta sina ”trossprång”, så också jag. Läs mitt bibelstudium idag som ett vittnesbörd om att jag tar mitt avgörande språng vid anblicken av Jesu kors. Bibelns vittnesbörd om Jesu underbara födelse, om underverk och mirakler berör mig förvisso. Mer ändå Jesu mänsklighet och framför allt dramat vid hans kors.

Bibelstudium Vivalla den 10 april 13

5Herrens ord kom till mig: 6Skulle jag inte kunna göra med er, Israels folk, så som denne krukmakare gör, säger Herren. Som leran i krukmakarens händer, så är ni i mina händer, Israels folk. 7Ena gången hotar jag att rycka upp, vräka omkull och förstöra ett folk och ett rike. 8Men om det folk jag hotat vänder om från sin ondska, ångrar jag mig och gör inte det onda jag tänkt tillfoga dem. 9En annan gång lovar jag att bygga upp och plantera ett folk och ett rike. 10Men om de gör det som är ont i mina ögon och inte lyder mig, ångrar jag mig och gör inte det goda jag lovat dem. Jeremia 18:5–10

Nog är vi människor som leret i krukmakarens händer! Det behöver vi inte tro, det vet vi. Vare sig vi räknar med Gud, evolutionen eller naturen med sina obönhörliga växlingar, förstår vi att vi människor är utlämnade åt krafter som vi själva inte råder över.

Vår enda möjlighet är att försöka samverka. Om denna samverkan finns mycket att säga, både om samverkan med naturen, Gud och människor. Mina egna tankar har kretsat kring hur avgörande, men samtidigt hur svår, just samverkan människor emellan är.

Har ni tänkt på hur beroende vi är av varandra? Vi måste på avgörande punkter anpassa oss till vad andra tänker och gör för att över huvud taget klara oss. Denna anpassning underlättas av en medfödd förmåga att ta efter och låta sig formas, en medfödd förmåga som är både på gott och ont.

Gör ett tankeexperiment! Försök att föreställa dig vad du är i dig själv med omgivning och existens i tiden bortskalad. Du skall märka att detta är omöjligt. Vad du är i dig själv vet bara Gud.

Inte undra på att Jeremia inte riktar sina maningar till en enskild person utan till ett mänskligt kollektiv, till ”Israels folk”.

Vad får detta för konsekvenser? Naturligtvis att det är orättvist att döma allt och alla utifrån våra ”svenska” värderingar. Dessutom borde vi inse att vi inte personligen rår över alla våra vrångbilder och allt bakvänt vi gör och säger. Vi kan vara ”programmerade” till det.

Framför allt kan vår insikt göra oss observanta. Endast om vi inser hur bundna vi är, kan vi som enskilda eller grupp ta upp kampen mot tidens ofärdigheter och vårt eget fängsel.

För mig personligen har det blivit allt mera tydligt att jag medvetet måste hålla mig på armlängds avstånd från flera av vår kulturs självklarheter. Detta ”armlängds avstånd” har för mig blivit själva förutsättningen för att kunna göra det som är rätt gentemot den Gud som jag tror på och som i slutändan har makten att göra som krukmakaren med leret.

Denna min civilisationskritik har med Jesus Kristus att göra. Jag har svårt att tänka mig ett Gudi välbehagligt Sverige som utan att blinka för Jesu livsgärning åt sidan. Det Sverige jag vill leva i må ha ”tolkningsnycklar” och värdegrunder av alla de slag. Men ignorerar vi som folkkollektiv att försöka pejla  det etiskt/religiöst bärande i Jesu gärning, har vi missat det väsentliga. Det yttersta syftet med alla mina bibelstudier är just detta; att konkretisera detta väsentliga, vilket inte alltid är så lätt, som ni märkt.

Bibelstudium i Vivalla den 3 april 13

I en ekosändning den 28 mars kallade reportern Göran Dahlqvist påsken ”godisets och matens högtid”. Det är bara att konstatera att han hade rätt. Frågan är hur det har kunnat bli så i ett land som varit kristet sedan tusentalet.

Jag skyller på trons trängda läge. Den kristna tron har trängts in i ett hörn och blivit ett ämne för diskussion och granskning. I den debatten har tron stått sig lika slätt som ateismen. På förnuftets grund kan man varken hävda bä eller bu. Det är lika omöjligt att bevisa att Gud finns som att Gud inte finns. Debattsegrare har agnostikerna blivit, dvs de som är säkra på att de är osäkra.

Uppenbarligen gör sig inte tron när den kondenseras till enbart tankegods, d v s till det vi kallar lära. Däremot klarar den sig utmärkt när den tar sig uttryck i lära och engagemang, båda två och samtidigt.

Jag känner kristna med i mitt tycke bisarra idéer.  Ändå fungerar de föredömligt, i vissa fall helgonlikt. Hemligheten är att de tror på Jesus och engagerar sig.

Skall jag vara ärlig tycker jag att bibeln påminner om dessa kristna. I den boksamlingen kryllar det av tankar som känns främmande för mig. Men allt blir annorlunda om jag bara tränger samman det väsentliga i Nya testamentet i en kort sats och sen tolkar det övriga i bibeln utifrån denna.

Så här till påsk är Jesu förutsägelse om sitt lidande en sådan kortsats.

Jesus skall utlämnas åt hedningarna, de skall håna och skymfa honom och spotta på honom, och de skall prygla honom och döda honom, och på den tredje dagen skall han uppstå.” Luk 18:32 f

Kristendom är för mig att slå följe med honom som hånades och skymfades. Det betyder för min del att stå upp för människor som liknar dem Jesus stod upp för.  Men det är i lika hög grad att mentalt se samman egen sjukdom och plåga med Jesu. Förmodligen leder inte detta förhållningssätt till att en svensk kristen utsätts för spott och spe. Däremot kostar det på, det garanterar jag.

Slå följe är emellertid mer än efterföljelse. Det är också att unna sig själv den barmhärtighet som Jesus visade dem han mötte. Detta som ett föregripande av det gudomliga förhärligande som är den kristna trons höjdpunkt.

Det här förhållningssättet förutsätter inte diskussion. Det är att pröva en väg och se om den håller. Sedan, när prövningen är överstånden, kan man börja diskutera.

Tyvärr har vi kristna inte följt den tågordningen. Det är förmodligen därför som av kristendomens största högtid blivit dagar ägnade godis och mat.

Bibelstudium Vivalla den 27 mars 13

Människan är alltings mått ansåg greken Protagoras (480–411 f Kr). Själv skulle jag hellre säga; människan Jesus Kristus är alltings mått. Jag satsar alltså på honom som i sina möten med människor trängde ned i det djupt mänskliga och förband detta mänskliga med Gud. Eller för att säga det än mer principiellt; i Jesu framträdande fördjupades bilden av det sant mänskliga samtidigt som synen på Jesu mänsklighet sprängdes. Efter sprängningen, som jag förbinder med kors och uppståndelse, blir det för min tro uppenbart; Jesus är inte enbart människa utan samtidigt  Gud.

För bibelns evangelister föreställer jag mig att det tedde sig något annorlunda. Men slutresultatet blev det samma. Efter påskens dramatiska händelser såg de i Jesus inte enbart mannen som så kraftfullt förebådade tidens slut utan också Gud. Det är därför de berättar som de gör. De refererar inte enbart i sina evangelier, de refererar och tolkar utifrån sin erfarenhet av kors och uppståndelse.

Från och med korset såg de dessutom verkligheten med andra ögon. De läste in Jesus i smått som stort. Alldeles uppenbart gjorde aposteln Paulus det. Eller vad sägs om följande som är ett citat hämtat från Paulus brev till korintierna:

16Välsignelsens bägare som vi välsignar, ger den oss inte gemenskap med Kristi blod? Brödet som vi bryter, ger det oss inte gemenskap med Kristi kropp? 17Eftersom brödet är ett enda är vi – fast många – en enda kropp, för alla får vi vår del av ett och samma bröd. 1 Kor 10:16 f

När Paulus och hans kristna vänner möttes blev måltidsgemenskapen Kristusgemenskap. I gudstjänstens måltid mötte Paulus och hans trossyskon Kristus och blev ett med honom. Ett i vin och bröd, en hisnande tro som följt de kristna genom århundradena.

I lika hög grad är det hisnande när Paulus och hans efterföljare tolkar det mesta de ser och upplever utifrån sin tro på Jesus. Jag går så långt att jag påstår att det specifika för kristna är att de på det mest överraskande sätt relaterar det de ser och hör till just Jesus.

Den hållningen är också min. Jag läser in Jesus i såväl nattvardens måltid som i vardagens mångahanda.

För evangelisterna blev alltså kors och uppståndelse själva ”kicken” till ett nytt sätt att se. Denna ”kick” påverkade till och med deras minnesbilder. Vi som läst evangelierna vet att det inte är måtta på vilka märkvärdigheter evangelisterna återger. Och jag tror på vad de skriver.

Jag tror, men alltid på ett villkor. Det evangelister berättar och det kyrkor förkunnar måste på ett eller annat sätt kunna relateras till Jesu död och uppståndelse. Annat förhåller jag mig skeptisk till. Jesu död och uppståndelse syftade till människans upprättelse och till trons möjliggörande och är därför etiskt och religiöst fullvärdigt. Och endast det etiskt religiöst fullvärdiga duger för mig.

Bibelstudium i Vivalla den 20 mars 13

Så här lyder evangelisten Johannes version av Jesu intåg i Jerusalem.

12Nästa dag, när de många som hade kommit till högtiden fick höra att Jesus var på väg till Jerusalem, 13tog de palmkvistar och gick ut för att möta honom. Och de ropade: ”Hosianna! Välsignad är han som kommer i Herrens namn, han som är Israels konung.” 14Jesus fick tag i en åsna och satte sig på den, som det står skrivet: 15”Frukta inte, dotter Sion. Se, din konung kommer, sittande på en ungåsna.” Joh 12:12-15

För den som är mera bekant med övriga evangelisters berättelse om intåget är Johannes berättelse överraskande. Hos Johannes är det folket som tar initiativet. Hos övriga Jesus. I Johannesversionen går folket ut för att hylla Jesus och Jesus svarar med att sätta upp på en åsna, i de övriga evangelierna är det tvärtom. Jesus och åsnan först och sen hyllningen. Hur kan det bli så olika?

För mig antyds  svaret redan i Johannes kommentar till sin berättelse.

(Lärjungarna förstod först inte detta, men när Jesus hade förhärligats kom de ihåg att som det stod skrivet om honom, så hade man gjort med honom.) Joh 12:16

Av dessa ord kan man sluta sig till att varken den ena eller de andra versionerna om intåget är rena referat. De är berättelser som tillkommit när man fått facit, d v s efter Jesu död och uppståndelse. En händelse i Jesu liv återberättas när man börjat ”fatta sammanhangen”.

Ett av dessa sammanhang är att Jesu intåg är förebådat redan i Gamla testamentet. Hos profeten  Sakarja (9:9) står det nämligen. I ringhet kommer han (Messias), ridande på en åsna, på en ung åsnehingst.

Denna profetia föranledde evangelisten Matteus att tala om två åsnor, ett åsnesto och hennes föl. I själva verket preciserar Sakarja vilket slags åsna det var fråga om med orden ”en ung åsnehingst”.

Nya testamentet är i själva verket i sin helhet ett antal skrifter som tillkommit sedan man börjat ”fatta sammanhangen”. Minnena från Jesu tid återberättas och tolkas på en och samma gång.

I dag tillåter jag mig också att tolka och det på ett delvis annat sätt än evangelisterna. För mig är det stora med Jesu intåg i Jerusalem att Jesus klarade hyllningarna, att han inte förändrades inombords av människornas uppmärksamhet. Han fortsatte att vara den han var utvald att vara, en man som levde för din och min skull.

När unga idrottsmän får onormalt mycket uppmärksamhet eller när ”stora” män och kvinnor hyllas, ber jag alltid samma bön. ”Gode Gud, bevara dem från att ta skada”.

Bibelstudium i Vivalla den 13 mars 13

Så här lyder den gammaltestamentliga varianten på Jesu ”brödunder”. Jag menar berättelsen om hur Jesus utspisar 5000 män med fem kornbröd och två fiskar.

42En man kom från Baal Shalisha till gudsmannen (Elisha) med tjugo kornbröd, bakade på det första av den nya skörden, och med färska ax av sin gröda. ”Ge det åt männen att äta”, sade Elisha, 43men hans tjänare invände: ”Skulle jag sätta fram det här åt hundra man?” – ”Ge det åt männen”, upprepade Elisha, ”ty så säger Herren: De skall äta och få över.” 44Då satte han fram det, och de åt och fick över, som Herren hade sagt. 2 Kung 4:42–44.

Denna berättelse föregås av en i samma stil. Nu handlar det om en soppa som  profeten Elishas tjänare lagat till på pumpor som visade sig vara giftiga. ”Döden i grytan gudsman” ropade tjänarna när de provsmakade soppan. Elisha lade då lite mjöl i grytan och bjöd tjänarna att ösa upp. Vips fanns det inte ”något skadligt” i grytan förtäljer oss berättelsen.

Hur skall man ställa sig till bibeltexter i denna stil? För egen del har berättelsen om soppan lett till att jag fått ett bevingat ord till min tidigare arsenal, men inte mer. Det finns rader av skildringar av underbara tilldragelser i Gamla testamentet, för den delen också i nya, som jag i praktiken fört undan som mindre viktiga. Kanske främst för att jag har svårt med under vare sig de inträffat i dåtid eller i nutid.

Med Elishas brödunder förhåller det sig på annat sätt. Detta kan jag inte bara lägga åt sidan. Det pekar framåt mot Jesu brödunder, ett under så viktigt att alla fyra evangelisterna återger det. När Jesus är inblandad har jag svårt att inte bry mig.

Därför har jag avgjort mig för att gradera upp både Elishas ”kornbröd och ax” liksom Jesu ”fem kornbröd och två fiskar”. Jag vill tro på att både kornbröd, ax och fiskar blev på ett underbart sätt förmerade.

En konsekvens av mitt ställningstagande blir att jag för egen del inte gillar tanken på att bröden och fiskarna kom från ett av romarnas militärförråd. Det fanns anhängare av liberal teologi som spekulerade i den riktningen i början på nittonhundratalet. Inte heller låter jag mig nöja med tanken att brödundren är profetiska till sin karaktär och pekar fram mot en tid där ingen brist skall råda på vare sig mat eller annat. Jag försöker först och främst tro att det är undret i sig som är det viktiga.

Det betyder inte att det var på grund av brödundret som jag avgjort mig för Jesus. Långt därifrån! I dessa tider innan påsk är jag främst överväldigad av Jesu vandring upp till Jerusalem. Jesus anade vad som väntade honom, ändå gick han. Han gick för din och min skull.

Detta odelade ”för din och min skull” har gripit mig. Att det också grep Gud är jag övertygad om. Varför skulle han annars ha låtit korsdöden ända i uppståndelse och liv.

Bibelstudium i Vivalla den 6 mars 13

14Rätten trängs tillbaka, rättfärdigheten stannar på avstånd, ärligheten snubblar på torget, redbarheten kan inte komma fram. 15Ärligheten har gått förlorad, den som skyr det onda blir plundrad. Herren såg med misshag att det inte fanns någon rätt. Jesaja 59:14 f

Vad är rätt och vad är fel? Det är en svårt att veta, anser de som funderar på frågan. Men det tycker inte vi. Utan närmare funderingar utgår vi från att vi vet svaret. Vi har det inom oss.

Detta låter sig sägas men är långt ifrån hela sanningen. Vid närmare eftertanke beror vår inställning till rätt och fel till stor del av påverkan utifrån. Vad andra tycker och hur andra lever, alltså något utanför oss själva, bestämmer över oss. Rättskänslan inom oss är således en påverkbar storhet.

Det gäller därför att vara vaken över varifrån man hämtar sin inställning. Profeten Jesaja lät sig påverkas av Herren. Det var Herren som Jesaja hade bakom ryggen när han påstod att rätten trängts tillbaka, redbarheten inte hade någon plats och ärligheten gått förlorad.

Inte bara så; Jesaja tänkte sig att rätten, liksom allt gott över huvud taget, hade sitt ursprung i Gud. Den var en gåva som Gud i sin godhet låtit sänka ner till oss. Vår uppgift som människor var att ta vara på och tillämpa det vi fått.

Så tänker också jag. Det goda, och däri inräknar jag ärlighet och rättskänsla, är ytterst en gåva som skänkts mig ovanifrån. Den gåvan kan i bästa fall förstärkas och utvecklas genom påverkan från min omgivning. Jag lyssnar därför gärna på andra. Men jag är noga med att tänka efter varifrån jag hämtar mina ideal. Jag köper inte vad som helst.

Det som skiljer mig från Jesaja är framför allt att jag fått rätt och fel förtydligat för mig av evangeliernas Jesus.

Naturligtvis måste jag tänka själv när frågan om rätt och fel dyker upp. Men jag försöker alltid föreställa mig hur Jesus skulle ha tyckt i motsvarande situation.

Vad leder det till? Till något positivt har jag tyckt mig märka. Bland annat blir det för mig personligen nästan omöjligt att vara partisk och oärlig när jag samtidigt tänker på Jesus.

Bibelstudium i Vivalla den 27 febr 13

7Hoppas på Herren, Israel, ty hos Herren finns nåd och makten att befria. 8Han skall befria Israel från alla synder. (Den fristående avslutningen på psalm 130 i Psaltaren)

Vetande är något fast, fungerande och tillförlitligt. Tro däremot är liktydigt med hopp. Tron rör sig, sträcker sig mot något, den är aldrig framme.

All mänsklig existens förutsätter att vi både vet och tror. Annars ramlar det mänskliga bygget samman.

Växande vetande skiljer inte oss människor åt. Snarare tvärtom! Det gör däremot regelmässigt tron. Detta därför att människor hoppas på så motsägande saker. Det gäller alltså att vara speciellt observant på sin tro.

Så långt allmänna konstateranden. Nu till bibelstudiet.

”Israel” uppmanas att hoppas på Herren, läste vi. ”Israel” det är inte bara dåtidens israeliter utan alla som sträcker sig mot Gud. Det har Jesus lärt oss. Det som gör oss kristna speciella är alltså att vi som kristna förmodas hoppas på Herren, d v s tro på Herren.

Vad är det då vi hoppas på?  Två ting, det första att det hos Herren skall finnas ”nåd”, det andra är att Herren skänker ”befrielse”.

Nåd vad är då det? Nåd som ordet skall förstås i sitt gammaltestamentliga sammanhang är något fast, fungerande och tillförlitligt. Det står för att vara innesluten i och omsluten av gudomlig välvilja och trygghet, en trygghet som smittar av sig. Det är därför det alltid är skönt att befinna sig nära människor som lever i nåden. Barn märker det särskilt tydligt.

Med befrielse är det annorlunda. ”Befrielsen” är alltid på gång, den är aldrig framme. När befrielsen har tappat farten är den inte längre befrielse. Befrielsens sporre och pådrivare är tron och hoppet.

Vad är det då människan skall befrias från?  Från alla synder, står det. Det betyder från allt  som river ner den  grundläggande trygghet som den gudomliga nåden innebär.

Avslutningsvis några personliga ord.

Hur min egen befrielse från mina synder skall gå till förstår jag inte till fullo. Jag vet ju inte ens alltid att skilja synd från rätt. Men jag ger inte upp. Därtill har den gudomliga nåden gett mig alltför mycket.

(nåd är en översättning av det hebreiska  ”chaesed”  som betyder ungefär det jag ovan angett)

Bibelstudium Vivalla den 20 febr 13

2bAbel var herde och Kain brukade jorden. 3En gång frambar Kain en offergåva till Herren av markens gröda. 4Abel frambar också en gåva och offrade de fetaste delarna av de förstfödda djuren i sin hjord. Herren såg med välvilja på Abel och hans gåva 5men inte på Kain och hans gåva. Då blev Kain vred, och han sänkte blicken. 6Herren sade till Kain: ”Varför är du vred, och varför sänker du blicken? 7Om du handlar rätt vågar du ju lyfta blicken, men om du inte handlar rätt ligger synden vid dörren. Dig skall den åtrå, men du skall råda över den.” 1 Mos 4:2–7

Skall den här texten om Adam och Evas söner Kain och Abel betyda något för oss vill det till att vi tillfälligtvis ”stänger” delar av texten. Det duger exempelvis inte att vi funderar över det rättfärdiga i att Kain och Abel offrar, inte heller att vi spekulerar över om det som sägs verkligen hänt. Detta för att ta det viktigaste.

Istället får vi rikta uppmärksamheten på följderna av orättvis behandling. För visst var det orättvist att Gud gillade Abels gåva men inte Kains.

Som det var med Kain och Abel är det fortfarande. En går det bra för, den andre misslyckas, en blir rättvist behandlad, den andre inte. Och precis som då sänker den orättvist behandlade blicken och ruvar på revansch.

Hur ställa sig till detta allmängiltiga problem?

”Numänniskornas” svar lyder; skapa jämlikhet, se till att det blir rättvist överallt och alltid. Säg inte ett ord om egen skuld, tala hellre om onda strukturer och förledda människor.

Mot detta står ”bibelsvaret” tydligt redovisat i texten ovan; se upp med din sänkta blick och din vrede över orättvisan. Både det ena och det andra visar att ”synden ligger vid dörren” och inget högre önskar än att erövra dig. Men du har kraft inom dig att råda över dina onda passioner.

Jesus säger både det ena och det andra.  Nog ser Jesus behovet av rättvisa och jämlikhet. Det behöver man inte läsa länge i evangelierna för att märka. Men han bortser därför inte från de bibliskt färgade föreställningarna om synd. ”Numänniskorna” vill inte ta ordet synd i sin mun, Jesus gisslar den ständigt.

För mig är inte problemet vilket alternativ jag skall välja. Problemet har med dragningskraft att göra, en dragningskraft jag påverkas av vilket jag vill eller inte.

Jag kan framför allt omöjligen komma undan den centrifugalkraft som påverkan av samtiden innebär. Men jag försöker stå emot. Det är bland annat därför jag envisas med dessa bibelstudier. Jag är nämligen inte rädd för att bli indragen i den verkningskrets vars själva centrum är Jesus. Varför?  Ärligt talat därför att närheten till Jesus aldrig någonsin har givit mig dåligt samvete.

Bibelstudium den 13 februari 2013

1 Tim 2:4-6a Gud vår frälsare vill att alla människor skall räddas och komma till insikt om sanningen. 5Gud är en, och en är förmedlaren mellan Gud och människor, människan Kristus Jesus, 6som gav sig själv till lösen för alla…

Det här bibelordet har en nyckelfunktion för mig som har svårt med Gud men lätt för Jesus. Svårt med Gud därför att Guds vilja tycks mig så gåtfull, lätt för Jesus därför att allt blir så rätt när han blir riktmärket.

Tillåt mig sammanfatta vad bibelordet påstår:

Här sägs att Gud är vår frälsare och att Gud vill oss väl. (Detta trots att de spår Gud lämnar efter sig långt ifrån entydigt pekar i den riktningen. Min anmärkning)

Här påstås att det finns en sanning, (dvs en enda sanning om vad som djupast sett är väsentligt. Min anmärkning).

Här försäkras att det finns en enda förmedlare mellan Gud och människor, människan Kristus Jesus. (Vilket långt ifrån betyder att Jesus har ensamrätt på att vara Gudsman. Min anmärkning)

Slutligen garanteras att denna förmedlande insats kulminerade i att denne Jesus gav sitt liv för oss.

Varför låta dessa påståenden i ett brev från aposteln Paulus till en man vid namn Timotheos bli så avgörande? Därför att här klargörs att kristen tro ytterst hänger på ett enda; Jesu livsinsats och att denna livsinsats har ett allt behärskande centrum, korset. Dessutom att vi på grund av detta kors menar oss kunna veta vem Gud är, vad livet går ut på och vad som är grunden för vår trygghet.

Detta är för mig kristendomen i hela sin nakenhet.

Jag behöver väl inte tillägga att alla former av garantier för denna tros riktighet saknas. Att tro är mer att likna vid ett passionerat språng än vid bevisbar sanning.

Ett är dock säkert att när kristen tro blir så här naken fungerar den livsomvälvande.

Vidare att jag kan tro utan att tubba på mitt samvete. Jag törst till exempel erkänna att det är tveksamt om det är aposteln Paulus som skrivit brevet till Timotheos, detta trots att Paulus anges vara författaren. Snarare torde det vara en lärjunge till aposteln som skrivit i hans namn. Språket i brevet tyder på det, liksom innehållet. Kristendomen har fått några år på nacken när brevet skrevs. Det hela har satt sig efter revolutionen i och med Jesu framträdande. Kristen tro börjar bli mer lära än liv och med det följer de klargörande sammanfattningarna.