Bibelstudium Vivalla den 27 mars 13

Människan är alltings mått ansåg greken Protagoras (480–411 f Kr). Själv skulle jag hellre säga; människan Jesus Kristus är alltings mått. Jag satsar alltså på honom som i sina möten med människor trängde ned i det djupt mänskliga och förband detta mänskliga med Gud. Eller för att säga det än mer principiellt; i Jesu framträdande fördjupades bilden av det sant mänskliga samtidigt som synen på Jesu mänsklighet sprängdes. Efter sprängningen, som jag förbinder med kors och uppståndelse, blir det för min tro uppenbart; Jesus är inte enbart människa utan samtidigt  Gud.

För bibelns evangelister föreställer jag mig att det tedde sig något annorlunda. Men slutresultatet blev det samma. Efter påskens dramatiska händelser såg de i Jesus inte enbart mannen som så kraftfullt förebådade tidens slut utan också Gud. Det är därför de berättar som de gör. De refererar inte enbart i sina evangelier, de refererar och tolkar utifrån sin erfarenhet av kors och uppståndelse.

Från och med korset såg de dessutom verkligheten med andra ögon. De läste in Jesus i smått som stort. Alldeles uppenbart gjorde aposteln Paulus det. Eller vad sägs om följande som är ett citat hämtat från Paulus brev till korintierna:

16Välsignelsens bägare som vi välsignar, ger den oss inte gemenskap med Kristi blod? Brödet som vi bryter, ger det oss inte gemenskap med Kristi kropp? 17Eftersom brödet är ett enda är vi – fast många – en enda kropp, för alla får vi vår del av ett och samma bröd. 1 Kor 10:16 f

När Paulus och hans kristna vänner möttes blev måltidsgemenskapen Kristusgemenskap. I gudstjänstens måltid mötte Paulus och hans trossyskon Kristus och blev ett med honom. Ett i vin och bröd, en hisnande tro som följt de kristna genom århundradena.

I lika hög grad är det hisnande när Paulus och hans efterföljare tolkar det mesta de ser och upplever utifrån sin tro på Jesus. Jag går så långt att jag påstår att det specifika för kristna är att de på det mest överraskande sätt relaterar det de ser och hör till just Jesus.

Den hållningen är också min. Jag läser in Jesus i såväl nattvardens måltid som i vardagens mångahanda.

För evangelisterna blev alltså kors och uppståndelse själva ”kicken” till ett nytt sätt att se. Denna ”kick” påverkade till och med deras minnesbilder. Vi som läst evangelierna vet att det inte är måtta på vilka märkvärdigheter evangelisterna återger. Och jag tror på vad de skriver.

Jag tror, men alltid på ett villkor. Det evangelister berättar och det kyrkor förkunnar måste på ett eller annat sätt kunna relateras till Jesu död och uppståndelse. Annat förhåller jag mig skeptisk till. Jesu död och uppståndelse syftade till människans upprättelse och till trons möjliggörande och är därför etiskt och religiöst fullvärdigt. Och endast det etiskt religiöst fullvärdiga duger för mig.

Bibelstudium i Vivalla den 20 mars 13

Så här lyder evangelisten Johannes version av Jesu intåg i Jerusalem.

12Nästa dag, när de många som hade kommit till högtiden fick höra att Jesus var på väg till Jerusalem, 13tog de palmkvistar och gick ut för att möta honom. Och de ropade: ”Hosianna! Välsignad är han som kommer i Herrens namn, han som är Israels konung.” 14Jesus fick tag i en åsna och satte sig på den, som det står skrivet: 15”Frukta inte, dotter Sion. Se, din konung kommer, sittande på en ungåsna.” Joh 12:12-15

För den som är mera bekant med övriga evangelisters berättelse om intåget är Johannes berättelse överraskande. Hos Johannes är det folket som tar initiativet. Hos övriga Jesus. I Johannesversionen går folket ut för att hylla Jesus och Jesus svarar med att sätta upp på en åsna, i de övriga evangelierna är det tvärtom. Jesus och åsnan först och sen hyllningen. Hur kan det bli så olika?

För mig antyds  svaret redan i Johannes kommentar till sin berättelse.

(Lärjungarna förstod först inte detta, men när Jesus hade förhärligats kom de ihåg att som det stod skrivet om honom, så hade man gjort med honom.) Joh 12:16

Av dessa ord kan man sluta sig till att varken den ena eller de andra versionerna om intåget är rena referat. De är berättelser som tillkommit när man fått facit, d v s efter Jesu död och uppståndelse. En händelse i Jesu liv återberättas när man börjat ”fatta sammanhangen”.

Ett av dessa sammanhang är att Jesu intåg är förebådat redan i Gamla testamentet. Hos profeten  Sakarja (9:9) står det nämligen. I ringhet kommer han (Messias), ridande på en åsna, på en ung åsnehingst.

Denna profetia föranledde evangelisten Matteus att tala om två åsnor, ett åsnesto och hennes föl. I själva verket preciserar Sakarja vilket slags åsna det var fråga om med orden ”en ung åsnehingst”.

Nya testamentet är i själva verket i sin helhet ett antal skrifter som tillkommit sedan man börjat ”fatta sammanhangen”. Minnena från Jesu tid återberättas och tolkas på en och samma gång.

I dag tillåter jag mig också att tolka och det på ett delvis annat sätt än evangelisterna. För mig är det stora med Jesu intåg i Jerusalem att Jesus klarade hyllningarna, att han inte förändrades inombords av människornas uppmärksamhet. Han fortsatte att vara den han var utvald att vara, en man som levde för din och min skull.

När unga idrottsmän får onormalt mycket uppmärksamhet eller när ”stora” män och kvinnor hyllas, ber jag alltid samma bön. ”Gode Gud, bevara dem från att ta skada”.

Bibelstudium i Vivalla den 13 mars 13

Så här lyder den gammaltestamentliga varianten på Jesu ”brödunder”. Jag menar berättelsen om hur Jesus utspisar 5000 män med fem kornbröd och två fiskar.

42En man kom från Baal Shalisha till gudsmannen (Elisha) med tjugo kornbröd, bakade på det första av den nya skörden, och med färska ax av sin gröda. ”Ge det åt männen att äta”, sade Elisha, 43men hans tjänare invände: ”Skulle jag sätta fram det här åt hundra man?” – ”Ge det åt männen”, upprepade Elisha, ”ty så säger Herren: De skall äta och få över.” 44Då satte han fram det, och de åt och fick över, som Herren hade sagt. 2 Kung 4:42–44.

Denna berättelse föregås av en i samma stil. Nu handlar det om en soppa som  profeten Elishas tjänare lagat till på pumpor som visade sig vara giftiga. ”Döden i grytan gudsman” ropade tjänarna när de provsmakade soppan. Elisha lade då lite mjöl i grytan och bjöd tjänarna att ösa upp. Vips fanns det inte ”något skadligt” i grytan förtäljer oss berättelsen.

Hur skall man ställa sig till bibeltexter i denna stil? För egen del har berättelsen om soppan lett till att jag fått ett bevingat ord till min tidigare arsenal, men inte mer. Det finns rader av skildringar av underbara tilldragelser i Gamla testamentet, för den delen också i nya, som jag i praktiken fört undan som mindre viktiga. Kanske främst för att jag har svårt med under vare sig de inträffat i dåtid eller i nutid.

Med Elishas brödunder förhåller det sig på annat sätt. Detta kan jag inte bara lägga åt sidan. Det pekar framåt mot Jesu brödunder, ett under så viktigt att alla fyra evangelisterna återger det. När Jesus är inblandad har jag svårt att inte bry mig.

Därför har jag avgjort mig för att gradera upp både Elishas ”kornbröd och ax” liksom Jesu ”fem kornbröd och två fiskar”. Jag vill tro på att både kornbröd, ax och fiskar blev på ett underbart sätt förmerade.

En konsekvens av mitt ställningstagande blir att jag för egen del inte gillar tanken på att bröden och fiskarna kom från ett av romarnas militärförråd. Det fanns anhängare av liberal teologi som spekulerade i den riktningen i början på nittonhundratalet. Inte heller låter jag mig nöja med tanken att brödundren är profetiska till sin karaktär och pekar fram mot en tid där ingen brist skall råda på vare sig mat eller annat. Jag försöker först och främst tro att det är undret i sig som är det viktiga.

Det betyder inte att det var på grund av brödundret som jag avgjort mig för Jesus. Långt därifrån! I dessa tider innan påsk är jag främst överväldigad av Jesu vandring upp till Jerusalem. Jesus anade vad som väntade honom, ändå gick han. Han gick för din och min skull.

Detta odelade ”för din och min skull” har gripit mig. Att det också grep Gud är jag övertygad om. Varför skulle han annars ha låtit korsdöden ända i uppståndelse och liv.

Bibelstudium i Vivalla den 6 mars 13

14Rätten trängs tillbaka, rättfärdigheten stannar på avstånd, ärligheten snubblar på torget, redbarheten kan inte komma fram. 15Ärligheten har gått förlorad, den som skyr det onda blir plundrad. Herren såg med misshag att det inte fanns någon rätt. Jesaja 59:14 f

Vad är rätt och vad är fel? Det är en svårt att veta, anser de som funderar på frågan. Men det tycker inte vi. Utan närmare funderingar utgår vi från att vi vet svaret. Vi har det inom oss.

Detta låter sig sägas men är långt ifrån hela sanningen. Vid närmare eftertanke beror vår inställning till rätt och fel till stor del av påverkan utifrån. Vad andra tycker och hur andra lever, alltså något utanför oss själva, bestämmer över oss. Rättskänslan inom oss är således en påverkbar storhet.

Det gäller därför att vara vaken över varifrån man hämtar sin inställning. Profeten Jesaja lät sig påverkas av Herren. Det var Herren som Jesaja hade bakom ryggen när han påstod att rätten trängts tillbaka, redbarheten inte hade någon plats och ärligheten gått förlorad.

Inte bara så; Jesaja tänkte sig att rätten, liksom allt gott över huvud taget, hade sitt ursprung i Gud. Den var en gåva som Gud i sin godhet låtit sänka ner till oss. Vår uppgift som människor var att ta vara på och tillämpa det vi fått.

Så tänker också jag. Det goda, och däri inräknar jag ärlighet och rättskänsla, är ytterst en gåva som skänkts mig ovanifrån. Den gåvan kan i bästa fall förstärkas och utvecklas genom påverkan från min omgivning. Jag lyssnar därför gärna på andra. Men jag är noga med att tänka efter varifrån jag hämtar mina ideal. Jag köper inte vad som helst.

Det som skiljer mig från Jesaja är framför allt att jag fått rätt och fel förtydligat för mig av evangeliernas Jesus.

Naturligtvis måste jag tänka själv när frågan om rätt och fel dyker upp. Men jag försöker alltid föreställa mig hur Jesus skulle ha tyckt i motsvarande situation.

Vad leder det till? Till något positivt har jag tyckt mig märka. Bland annat blir det för mig personligen nästan omöjligt att vara partisk och oärlig när jag samtidigt tänker på Jesus.

Bibelstudium i Vivalla den 27 febr 13

7Hoppas på Herren, Israel, ty hos Herren finns nåd och makten att befria. 8Han skall befria Israel från alla synder. (Den fristående avslutningen på psalm 130 i Psaltaren)

Vetande är något fast, fungerande och tillförlitligt. Tro däremot är liktydigt med hopp. Tron rör sig, sträcker sig mot något, den är aldrig framme.

All mänsklig existens förutsätter att vi både vet och tror. Annars ramlar det mänskliga bygget samman.

Växande vetande skiljer inte oss människor åt. Snarare tvärtom! Det gör däremot regelmässigt tron. Detta därför att människor hoppas på så motsägande saker. Det gäller alltså att vara speciellt observant på sin tro.

Så långt allmänna konstateranden. Nu till bibelstudiet.

”Israel” uppmanas att hoppas på Herren, läste vi. ”Israel” det är inte bara dåtidens israeliter utan alla som sträcker sig mot Gud. Det har Jesus lärt oss. Det som gör oss kristna speciella är alltså att vi som kristna förmodas hoppas på Herren, d v s tro på Herren.

Vad är det då vi hoppas på?  Två ting, det första att det hos Herren skall finnas ”nåd”, det andra är att Herren skänker ”befrielse”.

Nåd vad är då det? Nåd som ordet skall förstås i sitt gammaltestamentliga sammanhang är något fast, fungerande och tillförlitligt. Det står för att vara innesluten i och omsluten av gudomlig välvilja och trygghet, en trygghet som smittar av sig. Det är därför det alltid är skönt att befinna sig nära människor som lever i nåden. Barn märker det särskilt tydligt.

Med befrielse är det annorlunda. ”Befrielsen” är alltid på gång, den är aldrig framme. När befrielsen har tappat farten är den inte längre befrielse. Befrielsens sporre och pådrivare är tron och hoppet.

Vad är det då människan skall befrias från?  Från alla synder, står det. Det betyder från allt  som river ner den  grundläggande trygghet som den gudomliga nåden innebär.

Avslutningsvis några personliga ord.

Hur min egen befrielse från mina synder skall gå till förstår jag inte till fullo. Jag vet ju inte ens alltid att skilja synd från rätt. Men jag ger inte upp. Därtill har den gudomliga nåden gett mig alltför mycket.

(nåd är en översättning av det hebreiska  ”chaesed”  som betyder ungefär det jag ovan angett)

Bibelstudium Vivalla den 20 febr 13

2bAbel var herde och Kain brukade jorden. 3En gång frambar Kain en offergåva till Herren av markens gröda. 4Abel frambar också en gåva och offrade de fetaste delarna av de förstfödda djuren i sin hjord. Herren såg med välvilja på Abel och hans gåva 5men inte på Kain och hans gåva. Då blev Kain vred, och han sänkte blicken. 6Herren sade till Kain: ”Varför är du vred, och varför sänker du blicken? 7Om du handlar rätt vågar du ju lyfta blicken, men om du inte handlar rätt ligger synden vid dörren. Dig skall den åtrå, men du skall råda över den.” 1 Mos 4:2–7

Skall den här texten om Adam och Evas söner Kain och Abel betyda något för oss vill det till att vi tillfälligtvis ”stänger” delar av texten. Det duger exempelvis inte att vi funderar över det rättfärdiga i att Kain och Abel offrar, inte heller att vi spekulerar över om det som sägs verkligen hänt. Detta för att ta det viktigaste.

Istället får vi rikta uppmärksamheten på följderna av orättvis behandling. För visst var det orättvist att Gud gillade Abels gåva men inte Kains.

Som det var med Kain och Abel är det fortfarande. En går det bra för, den andre misslyckas, en blir rättvist behandlad, den andre inte. Och precis som då sänker den orättvist behandlade blicken och ruvar på revansch.

Hur ställa sig till detta allmängiltiga problem?

”Numänniskornas” svar lyder; skapa jämlikhet, se till att det blir rättvist överallt och alltid. Säg inte ett ord om egen skuld, tala hellre om onda strukturer och förledda människor.

Mot detta står ”bibelsvaret” tydligt redovisat i texten ovan; se upp med din sänkta blick och din vrede över orättvisan. Både det ena och det andra visar att ”synden ligger vid dörren” och inget högre önskar än att erövra dig. Men du har kraft inom dig att råda över dina onda passioner.

Jesus säger både det ena och det andra.  Nog ser Jesus behovet av rättvisa och jämlikhet. Det behöver man inte läsa länge i evangelierna för att märka. Men han bortser därför inte från de bibliskt färgade föreställningarna om synd. ”Numänniskorna” vill inte ta ordet synd i sin mun, Jesus gisslar den ständigt.

För mig är inte problemet vilket alternativ jag skall välja. Problemet har med dragningskraft att göra, en dragningskraft jag påverkas av vilket jag vill eller inte.

Jag kan framför allt omöjligen komma undan den centrifugalkraft som påverkan av samtiden innebär. Men jag försöker stå emot. Det är bland annat därför jag envisas med dessa bibelstudier. Jag är nämligen inte rädd för att bli indragen i den verkningskrets vars själva centrum är Jesus. Varför?  Ärligt talat därför att närheten till Jesus aldrig någonsin har givit mig dåligt samvete.

Bibelstudium den 13 februari 2013

1 Tim 2:4-6a Gud vår frälsare vill att alla människor skall räddas och komma till insikt om sanningen. 5Gud är en, och en är förmedlaren mellan Gud och människor, människan Kristus Jesus, 6som gav sig själv till lösen för alla…

Det här bibelordet har en nyckelfunktion för mig som har svårt med Gud men lätt för Jesus. Svårt med Gud därför att Guds vilja tycks mig så gåtfull, lätt för Jesus därför att allt blir så rätt när han blir riktmärket.

Tillåt mig sammanfatta vad bibelordet påstår:

Här sägs att Gud är vår frälsare och att Gud vill oss väl. (Detta trots att de spår Gud lämnar efter sig långt ifrån entydigt pekar i den riktningen. Min anmärkning)

Här påstås att det finns en sanning, (dvs en enda sanning om vad som djupast sett är väsentligt. Min anmärkning).

Här försäkras att det finns en enda förmedlare mellan Gud och människor, människan Kristus Jesus. (Vilket långt ifrån betyder att Jesus har ensamrätt på att vara Gudsman. Min anmärkning)

Slutligen garanteras att denna förmedlande insats kulminerade i att denne Jesus gav sitt liv för oss.

Varför låta dessa påståenden i ett brev från aposteln Paulus till en man vid namn Timotheos bli så avgörande? Därför att här klargörs att kristen tro ytterst hänger på ett enda; Jesu livsinsats och att denna livsinsats har ett allt behärskande centrum, korset. Dessutom att vi på grund av detta kors menar oss kunna veta vem Gud är, vad livet går ut på och vad som är grunden för vår trygghet.

Detta är för mig kristendomen i hela sin nakenhet.

Jag behöver väl inte tillägga att alla former av garantier för denna tros riktighet saknas. Att tro är mer att likna vid ett passionerat språng än vid bevisbar sanning.

Ett är dock säkert att när kristen tro blir så här naken fungerar den livsomvälvande.

Vidare att jag kan tro utan att tubba på mitt samvete. Jag törst till exempel erkänna att det är tveksamt om det är aposteln Paulus som skrivit brevet till Timotheos, detta trots att Paulus anges vara författaren. Snarare torde det vara en lärjunge till aposteln som skrivit i hans namn. Språket i brevet tyder på det, liksom innehållet. Kristendomen har fått några år på nacken när brevet skrevs. Det hela har satt sig efter revolutionen i och med Jesu framträdande. Kristen tro börjar bli mer lära än liv och med det följer de klargörande sammanfattningarna.

Bibelstudium  den 6 febr 13

1Se, jag sänder min budbärare, han skall bana väg för mig. Plötsligt skall han komma till sitt tempel, den härskare som ni ber om, den förbundets budbärare som ni begär. Se, han kommer, säger Herren Sebaot. 2Men vem kan uthärda dagen då han kommer? Vem kan bestå när han visar sig? Han är som smältarens eld, som tvättarnas lut, 3han sätter sig ner likt den som smälter och renar silver. Han skall rena leviterna och luttra dem som guld och silver, så att de kan bära fram offergåvor åt Herren på det rätta sättet. 4Då skall Judas och Jerusalems offergåvor behaga Herren som i forna dagar, i gången tid. Malaki 3:1-4

Det var ord och inga visor i bibelstället ovan. Inget att tillägga tycks det. Ändå är kalibrering av nöden. Det betyder att texten måste avpassas och anpassas för att få avsedd verkan.

Kalibrering är fusk och förfalskning tycker min bibeltrogne opponent. Tvärtom replikerar jag. Utan avpassning slår texten blint och då kan oskyldiga människor drabbas. Och det har aldrig varit meningen.

Närmare bestämt skall dagens bibelord avpassas till nutid och sedan framför allt till Jesus Kristus. Detta i tron att texten ytterst handlar om honom. Det är Jesus som är textens ”budbärare”, säger vi kristna, inte någon messiansk karismatiker på 400-talet f Kr som nog profeten Malaki själv avsåg.

Med domsord som direkt eller indirekt låter sig härledas till Jesus är det något speciellt. Jesus slår aldrig neråt, alltid uppåt. Han ger sig aldrig på skakade människor. Dem uppmuntrar han istället. Skakade och nedslagna människor skall därför läsa den här texten som funnes den inte. För dem gäller att ta vara på andra ord ur Jesu mun.

Vilka skall då få höra att deras inre måste smältas och renas som silver och luttras som guld ? Det är väl förankrade människor med självförtroende, höga ideal och genomtänkta visioner, sådana som tar sig ton och vågar sticka ut.

Själv räknar jag mig till en av dessa.

Jesus tar itu med mig inte därför att det är något fel med mina ideal. Vad Jesus vill åt är att jag plussar mina ideal med behov av att flyta ovanpå och bevaka egna intressen. Det är förunderligt hur väl egenintresset tycks trivas tillsammans med de höga idealen. Går det tillräckligt långt blir idealen egenintressets tjänare.

Förankrade människor, som låter sig utsättas för Jesu reningsaktion, kommer igenom med förbättrad andlig hälsa. Andra som låter sig drabbas av den går under. Så det gäller att hålla tungan rätt i munnen för den som tolkar helig skrift. Det är långtifrån bara att läsa som det står.

Bibelstudium 30 jan 13

Det står aldrig stilla här på vår jord. Allt förändras i en ständigt pågående rörelse. Så även trosföreställningarna. Ett bidrag med konsekvenser för gudstron fick jag i söndagsmorse på P1. En docent talade om DNA som möjligt medium för datalagring. Han gjorde det genom att halvt om halvt personifiera de båda begreppen naturen och evolutionen. Naturen har låtit DNA bli ett lämpligt lagringsutrymme sa han i ett andetag, i ett andra upprepade han sitt påstående men av naturen hade då blivit evolutionen.

Naturen/evolutionen användes alltså som sammanfattande beteckning på och konkretisering av en allt övergripande verklighet med betydelse för våra liv. I det här fallet genom att låta naturen/evolutionen utgöra förutsättning för datalagring. Är inte det ett sätt att med annan terminologi beskriva något av vem Gud är och vad Gud gör, så säg?

I själva verket har försöken att konkretisera Gud och Guds vilja pågått så länge det funnits människor på vår jord. Bibeln, som är långt ifrån enhetlig, kan läsas som en enda lång uppradning av sådana försök. För oss sena tiders människor förefaller åtskilliga av dessa försök obegripliga, t o m misslyckade, andra appellerar på oss.

Det här insåg redan aposteln Paulus något som dagens text från Filipperbrevet visar.”Min bön är att er kärlek ständigt skall växa och bli rik på insikt och urskillning, så att ni kan avgöra vad som är väsentligt och stå rena och skuldfria på Kristi dag” Fil 1:9 f

Paulus visste f a att man skulle vara kräsen i sitt sökande. Man skulle söka Gud och Guds vilja med insikt och urskillning. Inte vad som helst dög. Jag vet inte vad en modern Paulus skulle ha sagt om att låta en personifiering av evolutionen/naturen vara en delbeskrivning av denne Gud. Ett har jag dock klart för mig; han skulle aldrig gå med på att evolutionen/naturen beskrev Gud på ett träffande sätt.

Paulus hade nämligen upplevt Kristus och det var med Kristus för ögonen han såg på Gud, läste sin bibel och betraktade verkligheten. Med de ögonen var det väsentliga kärlek och kärlek i sin tur nåd. Nåden tog sig uttryck i att förtjänst inte meriterade inför Gud utan överlåtelse. Renhet och skuldfrihet var inget människan kunde förtjäna, den kunde man bara få för att sedan vårda.

Kristendom är för mig att med Paulus läsa Gud med ”Jesusglasögonen” på. Det betyder inte att jag är blind för andra sätt att läsa. Jag kan även se hur människor som aldrig skulle ta ordet Gud i sin mun, ändå inte kommer ifrån honom; inte ens en docent som experimenterar med DNA som medium för datalagring.

Bibelstudium Vivalla den 23 jan 13

Uppenbarelseboken 22:16-17 16 Jag, Jesus, har sänt min ängel till er för att vittna om detta i församlingarna.Jag är skottet från Davids rot och hans ättling, den strålande morgonstjärnan.” 17Och Anden och bruden säger: ”Kom!” Och den som hör det skall säga: ”Kom!” Och den som törstar skall komma. Och den som vill skall fritt få dricka av livets vatten.

 Så när som på första raden har dessa ord likheter med texten i en poplåt med kvalité. Komprimerat innehåll, rytmiskt språk, för den icke invigde främmande innehåll, för den invigde djup mening och mycken känsla. Bibelorden utesluter och innesluter. De inneslutna får vad själen behöver, de uteslutna ingenting.

Så är det ofta med bibeltexter. Vissa läsare får näring för själen, andra ingenting. I de här textraderna räcker det inte med att bara koda av de dunkla begreppen, ängel, Davids rot, strålande morgonstjärna, bruden och livets vatten. Innehållet blir ändå till stora delar främmande för den som inte har känsla för vad det hela handlar om. Dessutom är texten skriven för länge sedan och i ett speciellt sammanhang. Därför hamnar många utanför, vare sig de vet vad orden betyder eller inte.

Ändå finns där öppningar. Det är uppenbart att Uppenbarelsebokens författare här frammanar en Jesus på andra sidan kors och uppståndelse, med andra ord en ”trons” Jesus. Denne låter han tala.  Det är också tydligt vad denne ”trons” Jesus vill. Han vill kontakt och han lovar ”livets vatten” till dem som tar upp förbindelsen med honom.

Rimligen manar det oss att göra som bibelboksförfattaren. Det betyder att ur djupet av vårt inre mana fram den ”trons Jesus” som förhoppningsvis finns inom oss. Sedan se om det finns något ”livets vatten” i den förbindelsen.

Finns det ”vatten” kommer det att märkas. Det blir liv i vår gudsförbindelse, liv och engagemang i våra relationer. Saknas ”vatten” ploppar det visserligen upp regler och ideal i vårt medvetande, men reglerarna blir aldrig annat än regler.

Jag har ovan påstått att såväl bibeltexter som poplåtar har den egenskapen att de både innesluter och utesluter. Vad gäller poplåtar kan jag för egen del till nöds lära mig låtarnas och sångarnas namn. Men jag kommer aldrig längre än till utantillkunskap. Definitivt tillhör jag dem som befinner sig utanför. Med Jesus är det för mig på annat sätt. För mig lönar det sig att traggla med honom och försöka förstå. En dag kan det hända att till och med det otillgängliga ger mening. När jag då manar fram Jesus ur mitt inre börjar det sippra vatten, inget mindre än ”livets vatten”. Detta trots att jag fortfarande inte till fullo begriper vad livets vatten egentligen är för någonting.

Återstår i detta bibelstudium att komma åt vad ängel, Davids rot strålande morgonstjärna, bruden och livets vatten står för. Det kan löna sig.