Bibelstudium Vivalla den 17 juli 13

16Lyckligt det folk som vet att hylla dig, Herre, de får vandra i ditt ansiktes ljus. Psaltaren 89 vers 16

Så fort en människa drar blickarna till sig mer än andra blir jag fundersam. Människor som väcker allmän beundran har jag direkt svårt för. När journalister talar högt om demokratins välsignelse, samtidigt som de låter de ”tunga” namnen dominera meningsutbytet, blir jag fientligt inställd.

Religiösa sammanhang skiljer sig inte från profana. Vissa tillåts tala, andra får tiga. Vissa får ljuset på sig, andra inte.

I den citerade psalmversen talas om det folk som fått ljuset på sig. Lyckligt det folk som vet att hylla dig, Herre, de får vandra i ditt ansiktes ljus. Observera det är Gud som gett folket ljus, inte beundrarna. Och det ljus folket sprider är inte eget ljus utan Guds ansiktes ljus.

Själv tänker jag att folk är olika. En del bara suger i sig av det ljus som riktas mot dem och ger inget tillbaka. Andra låter ljuset liksom studsa och gå vidare. Jag föreställer mig att det var så med folket som vandrade i Guds ansiktes ljus. De lät ljuset studsa i den meningen att de gav Gud äran, inte sig själva.

Tydligen behöver jag korrigera mig. Det duger inte att automatiskt vara misstänksam mot innefolket. Frågan är vad de gör av det ljus de får. De som prestigelöst låter ljuset gå vidare har jag ingen rätt att se snett på. Gör jag det säger det mer om mig själv än om dem.

Detta med anledning av en vers i en psaltarpsalm. Slå gärna upp psalmen och studera den i sin helhet. Vid läsningen kommer ni att märka att folkets lycka långtifrån är självklar. Gud handlar nämligen inte som psalmförfattaren, esrachiten Etan, hade förväntat. Herren som är himmelens och jordens skapare och uppehållare, han som är nådig och trofast, håller inte förbundet som han lovat. Men det hindrar inte psalmistens hyllning. Dessutom äger psalmen intresse på grund av den alternativa skapelseberättelse som man kan rekonstruera utifrån läsning av framför allt versarna 10–13.

Bibelstudium Vivalla den 10 juli 13

24Sedan sade Jesus till sina lärjungar: ”Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig. 25Ty den som vill rädda sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det. 26Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men måste betala med sitt liv? Med vad skall hon köpa tillbaka sitt liv?. (Evangelium enligt Matteus kapitel 16, versarna 24 ff)

Det här är hårdsmälta ord, minst sagt. Förneka sitt liv, kan det leda till annat än katastrof? Jo! Åtminstone anser Jesus det, den Jesus vi lär känna i bibelns evangelier.

För att förstå hur, behöver vi veta att Jesus rättar sina sanningar efter dem som lyssnar. Inte så att han bara säger det som passar. Han talar så att de som lyssnar har möjlighet att ta emot.

Vilka är det då som skall förneka sitt liv? Det är hans allra närmaste, i det här fallet de tolv lärjungarna.

Dessa skall förneka sina tidigare liv för att leva utifrån nya förutsättningar. De skall med Jesu ord ta sitt kors på sig och följa honom. Och att i Jesu mening ta sitt kors på sig, innebär att offra det egna för att ge det åt andra.

Kors och välsignelse hör ihop. Korset är menat att leda till välsignelse. Om det inte gör det, handlar korset inte om Jesu kors utan om kors av annat slag.

”Att förneka sitt liv” kan först den som är uppfylld av något gott. Först den som äger kan nämligen ge. Att ta från den som inget har kallas att utnyttja, att leva på andras bekostnad.

Fanatiska kristna har inte insett detta. De tror att Jesu befallning gäller alla, alltid. Deras kristendom leder både till självplågeri och till att omgivningen plågas.

Som jag ser det kan Jesu hållning sammanfattas i följande formulering: Av sina lärjungar krävde Jesus, åt andra gav han för att i slutändan också kräva.

Å ena sidan måste korset framstå som en symbol för avstående, å den andra för givande. I realiteten avstå för att ge i en ständigt pulserande rörelse, där givarna växelvis blir mottagare och mottagarna givare i fruktbärande omväxling. Till denna rörelse hör att i kärlek till Kristus, ”förneka sig själv”.

Kännetecken på en kristen församling är, eller bör vara, just denna pulserande rörelse.

Bibelstudium Vivalla den 3 juli 13

13När Jesus kom till området kring Caesarea Filippi frågade han sina lärjungar: ”Vem säger människorna att Människosonen är?” 14De svarade: ”Somliga säger Johannes döparen, men andra säger Elia och andra Jeremia eller någon profet.” – 15”Och ni”, frågade han, ”vem säger ni att jag är?” 16Simon Petrus svarade: ”Du är Messias, den levande Gudens son.” 17Då sade Jesus till honom: ”Salig är du, Simon Barjona, ty ingen av kött och blod har uppenbarat detta för dig, utan min fader i himlen. Evangelium enligt Matteus kapitel 16:13–17

Dilemmat är oundvikligt . Å ena sidan är vi fria, å den andra går vi i ledband. Vi är fria att tycka och tänka fritt, samtidigt som vi inte kan frigöra oss från vad andra tycker.

Så uppenbart är detta problem att det är rakt märkvärdigt att majoriteten medborgare i vårt upplysta land oreserverat förutsätter viljans frihet.

Att dilemmat återkommer i trons värld är inte förvånande. Gränsdragningen mellan de två världarna är ofta konstruerad. I dagens text demonstreras friheten av att människor tycker än si än så om Jesus. Ingen tvingar dem till vare sig det ena eller andra ställningstagandet. Människans ofrihet tydliggöres  i orden: Salig är du, Simon Barjona, ty ingen av kött och blod har uppenbarat detta för dig, utan min fader i himlen. Bekännelsen till Jesus som Messias och Guds son förutsätts vara given av ingen mindre än Gud Fader själv.

Det lönar sig inte att försöka få det ena att gå ihop med det andra. För egen del har jag valt att förutsätta två verkligheter. Å ena sidan tänker jag mig att jag är fri och kan ta ställning efter eget gottfinnande, å den andra inser jag att jag inte rår över mig själv. Allt jag tänker och gör är påverkat av andra.

Religiösa eller profana sammanhang gör ingen skillnad. I såväl den ena verkligheten som den andra känner jag mig fri att våga tro som jag själv vill, samtidigt som jag är medveten om att jag går vägar som jag själv vare sig förutsett eller banat.

Naturligtvis skall en människa leva så motsägelsefritt som det är möjligt. Samtidigt kan försöken att få det hela att gå ihop leda till tankekonstruktioner som står fabulerandet nära. I religiösa sammanhang kan det bli rena katastrofen när allt skall pressas in i en enda motsägelsefri verklighet.

För mig har det i religiösa sammanhang hjälpt när jag insett att tron visserligen är en gåva men att denna gåva inte utesluter egen aktivitet. Jag tar med andra ord vara på det jag kommit till tro på. Om du så vill prövar jag min tro och låter den komma till tals i livets mångahanda.

Orden Tro och ta vara på har blivit till en formel som ständigt aktiverar mitt inre. Min tro på Jesus prövar jag i dagliga funderingar över hans ord och hans livsöde. Och jag brottas ständigt med konsekvenserna av mitt ja till honom.

Bibelstudium i Vivalla den 26 juni 13

Ty det är skrivet: Så sant jag lever, säger Herren, för mig skall alla knän böjas, och alla tungor skall prisa Gud. Alltså skall var och en av oss avlägga räkenskap inför Gud. Låt oss därför inte längre döma varandra. I stället skall ni se till att ni inte kommer någon broder att snava eller falla. I min tro på herren Jesus vet jag fullt och fast att ingenting är orent i sig självt, men den som betraktar det som orent, för honom är det orent. Romarbrevet 14:11-14

Det spretar bland de kristna i Rom. En tycker det är rätt att göra si, en annan så. En håller viss mat för oren, en annan gör skillnad på dagar, en tredje låter alla dagar vara lika. Sen kommer Paulus och med honom, som så ofta, de förlösande orden. Textorden ovan är hämtade från dessa förlösande ord. Själv tänker jag blunda för textens sammanhang och försöka göra Paulus ord till i dag tillämplig sanning.

Går det, frågar du? Är det inte en utopi att tro att alla människor en dag skall prisa Gud? Ja, kanske det, men inte desto mindre önskvärt. Vore det inte gott om det bakom alla variationer i kunskap och tyckande i slutändan finns en gemensam allmän sanning som sammanfattar allt. Vidare att denna allmänna sanning inte är en princip enbart, utan något sammanhållet och personligt, med andra ord Gud, sanningens Gud. Så tänker åtminstone jag mig Gud. Mot den bakgrunden ser jag också de av Paulus återgivna profetorden: Så sant jag lever, säger Herren, för mig skall alla knän böjas, och alla tungor skall prisa Gud.

Tänker man så blir alla domar och alla fördömande i tiden preliminära. Den slutliga sanningen finns först hos Gud. Det är Gud som skall döma. Låt oss därför inte längre döma varandra, fortsätter Paulus följdriktigt . Och jag fyller i med att påstå att de domar vi ändå måste fälla är preliminära och vår lagstiftning preliminär. När vi ändå tvingas fälla våra domar, måste vi, och då återigen med Paulus bakom ryggen, se till att vi inte åstadkommer att någon broder snavar eller faller.

Sen kommer Paulus slutkläm: I min tro på herren Jesus vet jag fullt och fast att ingenting är orent i sig självt, men den som betraktar det som orent, för honom är det orent.

Att det här handlar om ren, respektive oren mat skall jag i det här sammanhanget hoppa över, hur viktiga orden än är. Jag koncentrerar mig på vad Paulus säger om sin tro på Jesus Kristus. Denna tro åstadkommer att Paulus visserligen inte tror sig kunna överta domen från Gud, men att denna tro ger honom tydliga riktlinjer åt vilket håll han skall söka för att få reda i sina bedömningar.

Själv tycker jag precis som Paulus. Visserligen är Jesus inte i första hand laggivare för mig. Han är större än så, mer än annat är han för mig försonaren och upprättaren. Men jag kan inte förneka att jag har nytta av mina ständiga försök att närma mig Jesus när jag tänker över rätt och fel liksom över brott och straff.

Bibelstudium Vivalla den 19 juni 13

 Vi är hans verk, skapade genom Kristus Jesus till att göra de goda gärningar som Gud från början har bestämt oss till. (Paulus brev till efesierna kapitel 2 vers 10.)

Paulus ger i kapitel två i sitt brev till efesierna sin syn på vad det innebar för efesierna när de växlade världsåskådning och blev kristna. Skillnaden blev som natt och dag, påstår han. Paulus slutar sin utläggning med en sammanfattande trosbekännelse: ”Vi är hans (Guds) verk, skapade genom Kristus Jesus till att göra de goda gärningar som Gud från början har bestämt oss till”.

 Är skillnaden mellan kristen och ickekristen fortfarande lika stor, frågar jag mig. Låt mig pröva genom att omforma Paulus sammanfattning till en formulering som jag tror motsvarar vad en ”normalsvensk” bekänner. Jag kom fram till den här formuleringen.

Vi är födda med känsla för gott och rätt och kan om vi inte hamnar i otryggt och dåligt sällskap också förverkliga det goda i våra liv.

 Mycket paulinskt är alltså bortskalat, framför allt finns där ingen Gud, ingen Kristus och dessutom ingen uttalad bestämmelse.

Ingen Gud.

Ingen Gud, åtminstone inte på ytan. Han är bortskalad. Men i Guds ställe har omedvetet annat dykt upp som ersätter Gud. ”Normalsvensken” kan nämligen svårligen leva utan att inom sig bära på föreställningar om att stå i ett större sammanhang. Och det är svårt att tänka sig en tillvaro utan att någonstans gömmer sig det som kan benämnas absoluta värden. Men att därför föreställa sig en Gud? Det har t o m jag svårt att göra.

Utan Kristus

Utan Kristus lever ”normalsvensken” sitt liv, men inte utan förebilder. Den insiktsfulle inser hur mycket dessa förebilder betyder. Inte minst föräldrarna är med och formar sina barns framtid. Det finns alltså anknytningspunkter när vi kristna betygar vårt beroende av Kristus.

För mig betyder Kristus allt. ”I honom” försöker jag forma mitt liv. Daglig möda lägger jag ner på att komma hans personlighet närmare. Framför allt söker jag det bärande i hans liv och gärning. Hör och häpna, jag tänker mig till och med, precis som Paulus, att jag innerst inne är skapad till att bli hans efterföljare.

I grunden har detta mitt sätt att se förändrat min tillvaro.

Du som inte tänker som jag behöver besinna att du lever innesluten av förebilder. Du påverkas ständigt. Varför då inte av Kristus? För mig öppnade det vägen till Gud.

 Utan bestämmelse

Normalsvensken slår bakut när talet kommer om människans bestämmelse. Om allting är förutbestämt blir vi ju handlingsförlamade.

”Den upplyste svensken”  tänker inte på att förutbestämmelsen finns där vare sig vi tror på den eller inte. Våra förebilder och ideal formar vår framtid.

Själv tänker jag mig att Gud ville något med mitt liv, det tillkom inte av en slump. Min uppgift som människa är att ta mig fram på den utstakade vägen. På den vägen går det många, föreställer jag mig. Där går förhoppningsvis också Kristus.

Bibelstudium Vivalla den 12 juni 13

Nu blir det alltså ingen fällande dom för dem som tillhör Kristus Jesus. Ty den andliga lag som gäller för livet i Kristus Jesus har gjort mig fri från syndens och dödens lag. (Paulus brev till Romarna kapitel 8, versarna 1 och 2)

Nog var jag flitig när jag rensade i rabatten, men inte tillräckligt noga. Min fru låg över mig med stränga tillsägelser. Barnbarnet, 3,5 år gammal, lyssnade och sa till sin farmor: Nu är vi arga på farfar, eller hur? Tänk, 3,5 år gammal bara, och ändå så mitt i prick. Vi människor tycker, men vi tycker inte fritt. Vi tycker som dem vi hör ihop med. Det visste redan lilla Emma, trots att ingen lärt henne.

Att vara kristen är att tro si och så, framför allt tro på en Gud med övernaturliga egenskaper (en metafysiskt gudsbild), tänker sig många. Att vara människa är att äga en fri vilja, föreställer sig andra. Jag tycker varken det ena eller andra. Jag tror nämligen i långa stycken som aposteln Paulus.

För honom var tron främst en inställning, en inställning om vem man kände samhörighet med. Det specifika med en kristen var känslan av samhörighet med Kristus. Vi kristna tillhör Kristus, proklamerade han. Vi tycker som Kristus, tror som Kristus och gör i möjligaste mån som Kristus.

Om det nu är så att tro handlar om att känna, alternativt längta efter, samhörighet, tror mest alla, även den mest ensamma och övergivna människa. Frågan är bara vem man känner samhörighet med. Är det med Kristus, eller med något annat?

Paulus klassade ner alla som inte tillhörde Kristus, d v s inte kände samhörighet med Kristus. Dessa andra kände samhörighet med personer och företeelser som band dem vid ”syndens och dödens lag”, ansåg Paulus. Kristus var för Paulus förankrad i det himmelska, de andra vid det inomvärldsliga, det som pekade nedåt.                                                        Jag vet inte om jag håller med Paulus på den punkten, men jag tror jag förstår vad han menar. Så stark var hans kristusupplevelse, att allt i jämförelse med Kristus pekade nedåt. Dessutom var han drastisk i uttrycket för att få, i det här fallet de kristna i Rom, att bli alltmera hängivna sin frälsare.                                                                                            Själv kan jag visserligen skriva under på att Kristus leder rätt, men jag blir aldrig kvitt tanken att varje människa är på gott och ont och att ingen, inte ens den mest helgade kristne, blir kvitt sin egen destruktivitet.

När det gäller synen på människans frihet, står jag helt på Paulus linje. Min lilla Emmas replik ”nu är vi arga på farfar, eller hur?”, är ett av många belägg för att jag har rätt. Människan är inte i stånd att tycka fritt och oberoende. I långa stycken tycker hon som den hon tycker om.                                                                                                                        För mig är det självklart att människans frihet har gränser. Först insikten om detta gör att jag kan ta upp kampen med min egen ofrihet.

Bibelstudium Vivalla den 5 juni 13

Aposteln Paulus fick det inte att gå ihop. Lika självklar som jämställdhet och demokrati är för oss, var Israels utväljelse för honom. Men Guds utvalda folk lyssnade inte på evangeliet. De sade nej till det för honom självklara att Jesus och hans evangelium inte var en trons avvikelse utan en fullbordan. Vad menade egentligen Gud med att låta Israel med sitt nej hamna utanför? Paulus söker den ena förklaringen efter den andra utan att få ett slutgiltigt svar. Till slut utbrister han Vilket djup av rikedom, vishet och kunskap hos Gud! Aldrig kan någon utforska hans beslut eller spåra hans vägar. Vem kan känna Herrens tankar, vem kan vara hans rådgivare? Vem har skänkt honom något som han måste återgälda? Ty av honom och genom honom och till honom är allting. Hans är härligheten i evighet, amen. Romarbrevet kapitel 11 versarna 33-36

 Kan man tänka sig en mera fullödig reflexion av en man som inte greppar vad Gud menar, men förstår att Gud är något oundvikligt?

Själv ser jag inte på Israels utväljelse som Paulus. Nog oroar det mig att Israel inte upptäckt evangeliet. Men för mig gör det mindre skillnad om den som missat evangeliet är israél eller svensk.

Däremot har jag tagit till mig Paulus sätt att tala om Gud. Självklart låter sig Gud inte bindas av den mänskliga föreställningsvärlden som ateisterna tycks anse. Vore det fallet kan man avfärda Gud som en önskedröm. Men inte ens då slipper man undan. Tron på Gud ersätts av annan tro, också den färgad av mänskliga föreställningar. I värsta fall tror man så starkt på sig själv att man trampar ner andra.

Vad jag brottas med är inte frågan om Guds existens utan hans avsikter. Spåren leder sannerligen inte självklart till en kärleksfull Gud som bryr sig om de små och värnlösa. Se bara hur det är ute i naturen. Där beror tillvarons överlevnad av, som Darwin uttryckte det, ”the survival of the fittiest” (de starkares överlevnad).

För mig finns det bara en lösning på frågan om vad Gud vill. Det är att ta trossprånget och låta Gud representeras av Kristus. Jag utgår från att Kristi vilja återspeglar Guds.

Ett ja till Kristus betyder emellertid inte att brottningsmatchen därför är över. Jag behöver ta reda på vad Kristus vill, vilket inte alltid är så lätt. Kristus handlar ju enligt evangeliernas vittnesbörd mer utifrån situation än utifrån fasta regler. Vidare måste Kristi vilja konfronteras med min egen. Det duger nämligen inte att handla mot sitt samvete.

Nu skall ärligen sägas att jag är frimodig i mitt val av Kristus. Vem skulle jag annars välja?

Bibelstudium Vivalla den 29 maj 13

Vad innebär nu detta? Om Gud är för oss, vem kan då vara mot oss? 2Han som inte skonade sin egen son utan utlämnade honom för att hjälpa oss alla, varför skall han inte skänka oss allt med honom? Romarbrevet kapitel 8 versarna 31 f

Forts från bibelstudierna den 15 och 22 maj.

Frustration kan ta sig olika former. Ungdomar bränner bilar i Stockholms förorter. Min frustration tar sig annat uttryck. Den har lett mig till att envist betona att Jesu offer är den kristna trons huvudmotiv och att allt i kristen tro och utövning måste orientera sig utifrån detta huvudmotiv. Tid och meditation måste i kristna sammanhang få användas för att tränga djupare in i innebörden i Jesu offer och kraft läggas på att låta insikt bli till handling. Att tro är för mig mindre salig känsla än överlåtelse åt något som inte låter sig bevisas men är etiskt fullödigt.

Denna min koncentration på offertanken har närmast blivit oresonlig när jag märker hur mina kristna trosfränder idylliserar kristendomen i oprecist tal om Guds omätliga kärlek. Samtidigt brottas ingen av dem jag känner med sanningsfrågan, allra minst med sanningen i de bibliska texterna. Av dessa anledningar skapar vi kristna oss en spelplan vid sidan om och låter andra ta hand om verkligheten.

Min frustration beror i lika hög grad av att så få tänkande människor inser att tro är en nödvändig ingrediens i såväl privat- som offentligt liv. Tron finns där för att liva rationaliteten. Den har därför i högsta grad med politik att skaffa. Frågan är bara vilken tro? Det fullkomligt kryllar av trosföreställningar i dagens offentliga samtal. Tror man inte på Gud tror man på något annat. Men ingen tycks inse det. Undra på att man blir frustrerad.

Till detta kommer att så få har upptäckt att tro är en ”mix” av ”ideell” tanke och mänsklig beräkning och att denna ”mix” är oundviklig. Av den anledningen står en svensk ateist och en svensk kristen närmare varandra än de gör en traditionellt troende kristen i Tanzania.

En aldrig så välmenande kristen kommer inte undan denna ”mix”problematik. Detta gör en ständig självrannsakan nödvändig. Ständigt måste vi ställa frågan: Vad är det som styr mig och min församling? Är det den självutgivande Kristus ”som utlämnades för att hjälpa oss alla” eller är det egenintresse?

I kampen mot egenintresset har det sina fördelar att se kristen tro utifrån offret som trons huvudmotiv. Jag slipper uppenbara sidospår. Men kampen mot egenintresset och osakliga sympatier och antipatier är inte över för den skull. Trons ”mix” lär bestå till tidens slut.

Den dag jag märkt att kampen mot egenintresset inte bara gäller andra utan i högsta grad också mig själv, lär förlåtelsemotivet bli aktuellt. Detta eftersom man måste vara blind för att inte ha uppmärksammat att för Jesus gällde; på förkrosselse följer förlåtelse.

Bibelstudium Vivalla den 22 maj 13

Vad innebär nu detta? Om Gud är för oss, vem kan då vara mot oss? Han som inte skonade sin egen son utan utlämnade honom för att hjälpa oss alla, varför skall han inte skänka oss allt med honom? Romarbrevet kapitel 8 versarna 31 f

Att kunna orientera sig är nödvändigt, lika nödvändigt som att ha något att orientera sig utifrån. Utan den förmågan reder vi oss inte. Här kommer Gud in som orienteringspunkten per preference. Detta även om många förnekar Gud , t o m påstår att Gud inte finns. Men stryker man Gud kommer annat i stället. Storguden, himmelens och jordens skapare och uppehållare, har mestadels ersatts av ”big bang” och evolutionen. Gud eller evolutionen, både det ena och det andra hjälper oss att förhålla oss till den tillvaro vi lever i.

Till orienteringsförmågan hör känslan för att skilja rätt från fel. Tappar vi den känslan blir det katastrof. Nu påstås det att avkristningen åstadkommit just denna katastrof. Jag betvivlar det. Kristen tro är till sin funktion en sammansmältning av trosföreställningar, tidsideal och personliga sympatier och antipatier. Tas det specifikt kristna bort kommer ideologier med sina ”absoluter” i trons ställe. Det ena brukar bli så gott som det andra. Förmodligen har mixen med kristen tro som ingrediens i helheten den verkan att nytänkande försenas, samtidigt som familjesammanhållningen stärks, för att ta det kort. Idéutvecklingen går lite långsammare i medvetet kristna samhällen.

Oåterkalleligen är kristen tro i traditionell mening på tillbakagång i upplysta samhällen med hög utbildningsnivå. Det betyder inte att trons funktioner är det. Evolutionen och ideologin har tagit Guds plats. Den ena trosföreställningen har ersatts av den andra. Tron som en av livets grundfunktioner står orubbad kvar och det kommer att så förbli.

Vad som gör skillnad är den kristna trons förnyelse, en förnyelse av sådan kraft att den påverkar inte enbart våra trosföreställningar utan även våra och samtidens tidsideal och preferenser. Kort sagt; en inställning som gör att vi både skrattar och gråter åt nya saker.

En förnyad kristen tro måste ha en enda utgångspunkt och denna enda utgångspunkt måste få genomsyra allt annat i en kristen människas föreställningsvärld. Denna utgångspunkt är offret, närmare bestämt Jesu offer, det offer vars syfte var ”att komma oss alla till hjälp”, som Paulus uttrycker det. Med flera parallella utgångspunkter blir kristendomen ofelbart en bland flera trosföreställningar där det spelar mindre roll om man tror si eller så. Skillnad gör det först när jag ser min medmänniska som en person som Jesus gav sitt liv för och låter detta faktum styra min tankevärld. Allt kommer i ett nytt ljus.

Det är om detta nya ljus jag vill att mina bibelstudier skall handla, om detta ljus och dess konsekvenser.

Bibelstudium Vivalla den 15 maj 13

Jesus sade, ”Jag och Fadern är ett”.

(Evangelium enligt Johannes kapitel 10, vers 30)

Det jag upplever avspeglar sig i min reflexion. Tron är en sådan reflexion, otron också för den delen. Upplever jag det som en slump att just jag blev till, som en tursam tillfällighet att jag mötte henne som blev mitt livs kärlek, föder det otro i mitt inre. Jag vågar ju inte tro på någon djupare mening. Men om jag tvärtom, trots all uppenbar slumpmässighet, ändå räknar med att det var någon mening med att just jag finns till, eller att jag råkade träffa just min käresta, eller att mina barn är just dem de är, är jag en troende människa.

Så tänker jag. Men därmed inte sagt att jag automatiskt tror på Gud i traditionell mening, en Gud formad som något slags övermänniska med alla goda egenskaper samlade i en person. Jag har särskilt svårt med formelartade lovprisningar av Guds omätliga kärlek. Det finns ju ändå så mycket som talar mot tron på en Gud, definierad som kärlek. Framför allt skaver det i mig därför att talet om Guds omätliga kärlek av många upplevs som hån eller åtminstone som tomma ord.

Ändå talar även jag om Gud som kärlek. Varför, skall jag här försöka redovisa. Att det ytterst beror på Jesus är alldeles klart. För mig är nämligen Jesus inte enbart en återspegling av sin tid, är inte enbart juden Jesus. För mig återspeglar Jesus framför allt Gud.

Hur han gör det är inte lika genomskinligt. Det är så mycket som samverkar. För mig är nog viktigast att Jesus inte enbart talade om Gud, utan att han gestaltade Gud. Detta förstärkt av att mönstret från Jesus upprepas i ett antal av hans efterföljare. Dessa inte enbart säger, de gör också.

Sen detta kors, den oundvikliga konsekvensen av Jesu liv;

för mig

tolkningsnyckel till etiskt handlande,

tydliggörare av människans innersta avsikter,

uppenbarare av seger mitt i nederlaget.

Där vid betraktandet av detta kors tar jag mitt avgörande trossprång.

I det avseendet är jag lik evangelisten Johannes som låter Jesus säga: ”Jag och Fadern är ett”. Tro nämligen inte att dessa ord är citat. De är något djupare än så. De är slutpunkten på evangelisten Johannes egen trosreflexion, inte början.