Bibelstudium Vivalla den 5 juni 13

Aposteln Paulus fick det inte att gå ihop. Lika självklar som jämställdhet och demokrati är för oss, var Israels utväljelse för honom. Men Guds utvalda folk lyssnade inte på evangeliet. De sade nej till det för honom självklara att Jesus och hans evangelium inte var en trons avvikelse utan en fullbordan. Vad menade egentligen Gud med att låta Israel med sitt nej hamna utanför? Paulus söker den ena förklaringen efter den andra utan att få ett slutgiltigt svar. Till slut utbrister han Vilket djup av rikedom, vishet och kunskap hos Gud! Aldrig kan någon utforska hans beslut eller spåra hans vägar. Vem kan känna Herrens tankar, vem kan vara hans rådgivare? Vem har skänkt honom något som han måste återgälda? Ty av honom och genom honom och till honom är allting. Hans är härligheten i evighet, amen. Romarbrevet kapitel 11 versarna 33-36

 Kan man tänka sig en mera fullödig reflexion av en man som inte greppar vad Gud menar, men förstår att Gud är något oundvikligt?

Själv ser jag inte på Israels utväljelse som Paulus. Nog oroar det mig att Israel inte upptäckt evangeliet. Men för mig gör det mindre skillnad om den som missat evangeliet är israél eller svensk.

Däremot har jag tagit till mig Paulus sätt att tala om Gud. Självklart låter sig Gud inte bindas av den mänskliga föreställningsvärlden som ateisterna tycks anse. Vore det fallet kan man avfärda Gud som en önskedröm. Men inte ens då slipper man undan. Tron på Gud ersätts av annan tro, också den färgad av mänskliga föreställningar. I värsta fall tror man så starkt på sig själv att man trampar ner andra.

Vad jag brottas med är inte frågan om Guds existens utan hans avsikter. Spåren leder sannerligen inte självklart till en kärleksfull Gud som bryr sig om de små och värnlösa. Se bara hur det är ute i naturen. Där beror tillvarons överlevnad av, som Darwin uttryckte det, ”the survival of the fittiest” (de starkares överlevnad).

För mig finns det bara en lösning på frågan om vad Gud vill. Det är att ta trossprånget och låta Gud representeras av Kristus. Jag utgår från att Kristi vilja återspeglar Guds.

Ett ja till Kristus betyder emellertid inte att brottningsmatchen därför är över. Jag behöver ta reda på vad Kristus vill, vilket inte alltid är så lätt. Kristus handlar ju enligt evangeliernas vittnesbörd mer utifrån situation än utifrån fasta regler. Vidare måste Kristi vilja konfronteras med min egen. Det duger nämligen inte att handla mot sitt samvete.

Nu skall ärligen sägas att jag är frimodig i mitt val av Kristus. Vem skulle jag annars välja?

Bibelstudium Vivalla den 29 maj 13

Vad innebär nu detta? Om Gud är för oss, vem kan då vara mot oss? 2Han som inte skonade sin egen son utan utlämnade honom för att hjälpa oss alla, varför skall han inte skänka oss allt med honom? Romarbrevet kapitel 8 versarna 31 f

Forts från bibelstudierna den 15 och 22 maj.

Frustration kan ta sig olika former. Ungdomar bränner bilar i Stockholms förorter. Min frustration tar sig annat uttryck. Den har lett mig till att envist betona att Jesu offer är den kristna trons huvudmotiv och att allt i kristen tro och utövning måste orientera sig utifrån detta huvudmotiv. Tid och meditation måste i kristna sammanhang få användas för att tränga djupare in i innebörden i Jesu offer och kraft läggas på att låta insikt bli till handling. Att tro är för mig mindre salig känsla än överlåtelse åt något som inte låter sig bevisas men är etiskt fullödigt.

Denna min koncentration på offertanken har närmast blivit oresonlig när jag märker hur mina kristna trosfränder idylliserar kristendomen i oprecist tal om Guds omätliga kärlek. Samtidigt brottas ingen av dem jag känner med sanningsfrågan, allra minst med sanningen i de bibliska texterna. Av dessa anledningar skapar vi kristna oss en spelplan vid sidan om och låter andra ta hand om verkligheten.

Min frustration beror i lika hög grad av att så få tänkande människor inser att tro är en nödvändig ingrediens i såväl privat- som offentligt liv. Tron finns där för att liva rationaliteten. Den har därför i högsta grad med politik att skaffa. Frågan är bara vilken tro? Det fullkomligt kryllar av trosföreställningar i dagens offentliga samtal. Tror man inte på Gud tror man på något annat. Men ingen tycks inse det. Undra på att man blir frustrerad.

Till detta kommer att så få har upptäckt att tro är en ”mix” av ”ideell” tanke och mänsklig beräkning och att denna ”mix” är oundviklig. Av den anledningen står en svensk ateist och en svensk kristen närmare varandra än de gör en traditionellt troende kristen i Tanzania.

En aldrig så välmenande kristen kommer inte undan denna ”mix”problematik. Detta gör en ständig självrannsakan nödvändig. Ständigt måste vi ställa frågan: Vad är det som styr mig och min församling? Är det den självutgivande Kristus ”som utlämnades för att hjälpa oss alla” eller är det egenintresse?

I kampen mot egenintresset har det sina fördelar att se kristen tro utifrån offret som trons huvudmotiv. Jag slipper uppenbara sidospår. Men kampen mot egenintresset och osakliga sympatier och antipatier är inte över för den skull. Trons ”mix” lär bestå till tidens slut.

Den dag jag märkt att kampen mot egenintresset inte bara gäller andra utan i högsta grad också mig själv, lär förlåtelsemotivet bli aktuellt. Detta eftersom man måste vara blind för att inte ha uppmärksammat att för Jesus gällde; på förkrosselse följer förlåtelse.

Bibelstudium Vivalla den 22 maj 13

Vad innebär nu detta? Om Gud är för oss, vem kan då vara mot oss? Han som inte skonade sin egen son utan utlämnade honom för att hjälpa oss alla, varför skall han inte skänka oss allt med honom? Romarbrevet kapitel 8 versarna 31 f

Att kunna orientera sig är nödvändigt, lika nödvändigt som att ha något att orientera sig utifrån. Utan den förmågan reder vi oss inte. Här kommer Gud in som orienteringspunkten per preference. Detta även om många förnekar Gud , t o m påstår att Gud inte finns. Men stryker man Gud kommer annat i stället. Storguden, himmelens och jordens skapare och uppehållare, har mestadels ersatts av ”big bang” och evolutionen. Gud eller evolutionen, både det ena och det andra hjälper oss att förhålla oss till den tillvaro vi lever i.

Till orienteringsförmågan hör känslan för att skilja rätt från fel. Tappar vi den känslan blir det katastrof. Nu påstås det att avkristningen åstadkommit just denna katastrof. Jag betvivlar det. Kristen tro är till sin funktion en sammansmältning av trosföreställningar, tidsideal och personliga sympatier och antipatier. Tas det specifikt kristna bort kommer ideologier med sina ”absoluter” i trons ställe. Det ena brukar bli så gott som det andra. Förmodligen har mixen med kristen tro som ingrediens i helheten den verkan att nytänkande försenas, samtidigt som familjesammanhållningen stärks, för att ta det kort. Idéutvecklingen går lite långsammare i medvetet kristna samhällen.

Oåterkalleligen är kristen tro i traditionell mening på tillbakagång i upplysta samhällen med hög utbildningsnivå. Det betyder inte att trons funktioner är det. Evolutionen och ideologin har tagit Guds plats. Den ena trosföreställningen har ersatts av den andra. Tron som en av livets grundfunktioner står orubbad kvar och det kommer att så förbli.

Vad som gör skillnad är den kristna trons förnyelse, en förnyelse av sådan kraft att den påverkar inte enbart våra trosföreställningar utan även våra och samtidens tidsideal och preferenser. Kort sagt; en inställning som gör att vi både skrattar och gråter åt nya saker.

En förnyad kristen tro måste ha en enda utgångspunkt och denna enda utgångspunkt måste få genomsyra allt annat i en kristen människas föreställningsvärld. Denna utgångspunkt är offret, närmare bestämt Jesu offer, det offer vars syfte var ”att komma oss alla till hjälp”, som Paulus uttrycker det. Med flera parallella utgångspunkter blir kristendomen ofelbart en bland flera trosföreställningar där det spelar mindre roll om man tror si eller så. Skillnad gör det först när jag ser min medmänniska som en person som Jesus gav sitt liv för och låter detta faktum styra min tankevärld. Allt kommer i ett nytt ljus.

Det är om detta nya ljus jag vill att mina bibelstudier skall handla, om detta ljus och dess konsekvenser.

Bibelstudium Vivalla den 15 maj 13

Jesus sade, ”Jag och Fadern är ett”.

(Evangelium enligt Johannes kapitel 10, vers 30)

Det jag upplever avspeglar sig i min reflexion. Tron är en sådan reflexion, otron också för den delen. Upplever jag det som en slump att just jag blev till, som en tursam tillfällighet att jag mötte henne som blev mitt livs kärlek, föder det otro i mitt inre. Jag vågar ju inte tro på någon djupare mening. Men om jag tvärtom, trots all uppenbar slumpmässighet, ändå räknar med att det var någon mening med att just jag finns till, eller att jag råkade träffa just min käresta, eller att mina barn är just dem de är, är jag en troende människa.

Så tänker jag. Men därmed inte sagt att jag automatiskt tror på Gud i traditionell mening, en Gud formad som något slags övermänniska med alla goda egenskaper samlade i en person. Jag har särskilt svårt med formelartade lovprisningar av Guds omätliga kärlek. Det finns ju ändå så mycket som talar mot tron på en Gud, definierad som kärlek. Framför allt skaver det i mig därför att talet om Guds omätliga kärlek av många upplevs som hån eller åtminstone som tomma ord.

Ändå talar även jag om Gud som kärlek. Varför, skall jag här försöka redovisa. Att det ytterst beror på Jesus är alldeles klart. För mig är nämligen Jesus inte enbart en återspegling av sin tid, är inte enbart juden Jesus. För mig återspeglar Jesus framför allt Gud.

Hur han gör det är inte lika genomskinligt. Det är så mycket som samverkar. För mig är nog viktigast att Jesus inte enbart talade om Gud, utan att han gestaltade Gud. Detta förstärkt av att mönstret från Jesus upprepas i ett antal av hans efterföljare. Dessa inte enbart säger, de gör också.

Sen detta kors, den oundvikliga konsekvensen av Jesu liv;

för mig

tolkningsnyckel till etiskt handlande,

tydliggörare av människans innersta avsikter,

uppenbarare av seger mitt i nederlaget.

Där vid betraktandet av detta kors tar jag mitt avgörande trossprång.

I det avseendet är jag lik evangelisten Johannes som låter Jesus säga: ”Jag och Fadern är ett”. Tro nämligen inte att dessa ord är citat. De är något djupare än så. De är slutpunkten på evangelisten Johannes egen trosreflexion, inte början.

Bibelstudium Vivalla den 8 maj 13

9(Jesus sade:) så skall ni be: Vår fader, du som är i himlen. Låt ditt namn bli helgat. 10Låt ditt rike komma. Låt din vilja ske, på jorden så som i himlen. 11Ge oss i dag vårt bröd för dagen som kommer. 12Och förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss. 13Och utsätt oss inte för prövning, utan rädda oss från det onda. Matteus 6:9–13

Scenen med tvivlaren kontra den troende har upprepats inför mina ögon, jag vet inte hur många gånger. Tvivlaren ställer alltid en och samma fråga; hur tro på en god och allsmäktig Gud i denna kaotiska värld med så mycken ondska? På den utmaningen träder den troende undantagslöst upp till Guds försvar. Det är som om det var nödvändigt att försvara Gud.

Lika entydigt är det inte inom bibelns ramar. Ett annat sätt att gripa sig an frågan om Guds godhet kontra hans allmakt har jag upptäckt i Psaltaren och märkligt nog framför allt i den bön Jesus lärde sina lärjungar, ”Fader vår” (Vår fader)

För att se det behöver vi släppa taget om den gamla översättningen av Fader vår. Dels skapar språket svårigheter; vad betyder egentligen ”helgat vare” och ”tillkomme”, formuleringar som förmodligen var mer genomskinliga på 1600–talet än idag. Dels skymmer vanan sikten. Har man upprepat bestämda ord ett visst antal gånger, tänker man inte så mycket på innehållet. Det blir mer ramsa än innebörd.

I stället skall vi använda den nya översättningen (se ovan) Det gäller att passa på innan även den nya översättningen förvandlats till ramsa. Särskilt de första bönepunkterna är avgörande.

Där står; låt ditt namn bli helgat, låt ditt rike komma, låt din vilja ske, på jorden så som i himlen. Det betyder att Jesus lär oss be Gud att se till

att hans namn hålls högt och inte som nu trampas på,

att hans rike skall förverkligas här och nu så att vi slipper ondska och elände

att hans vilja skall ske, så att det en gång för alla blir klart vad som är rätt och som är fel

Allt på grund av att det är kaotiskt på vår jord och att världen inget högre behöver än att Gud griper in.

Jesus försvarar alltså inte Gud, han vädjar om ingripande.

Vad svarade då Gud? Han lät Jesus gå lidandets väg. Jesus ”blev pinad för våra brott, sargad för våra synder, han tuktades för att vi skulle helas” (Jesaja 53) Vi som kallar oss kristna är kallade att följa efter på den vägen. Men vi har alltså tillåtelse från högsta ort att be om ändrade förhållanden.

Bibelstudium Vivalla den 1 maj 13

7Men jag säger er sanningen: det är för ert bästa som jag lämnar er. Ty om jag inte lämnar er kommer inte Hjälparen till er. Men när jag går skall jag sända honom till er, 8och när han kommer skall han visa världen vad synd och rättfärdighet och dom är. 9Synd: de tror inte på mig. 10Rättfärdighet: jag går till Fadern, och ni ser mig inte längre. 11Dom: denna världens härskare är dömd. Joh 16:7–11

Minnesbilder, episoder, kärnord av Jesus som lärjungarna lärt sig utantill, utgjorde grunden. Till det kom aktuella behov i de nygrundade kristna församlingsgrupperna. Allt detta medverkade till att det ser ut som det gör i de berättelser om Jesu liv som vi kallar evangelier. När därför Jesus i Johannesevangeliet kapitlen 14–17, varifrån utdraget ovan är hämtat, håller sitt avskedstal till sina lärjungar uppfattar jag det som ett fingerat anförande. Det betyder inte att talet är fiktion, däremot ett uttryck för hur Johannestraditionen uppfattade detta avskedstagande.

Vad författaren (författarna) till Johannesevangeliet låter Jesus värja sig mot i texten ovan är det befarade kaos som förväntas inträda när Jesus inte längre var fysiskt närvarande. Den oron är obefogad låter evangelisten Jesus säga. Detta på grund av den Helige Ande. I framtiden skulle nämligen den Helige Ande ta över. Denne Ande skulle fortsätta Jesu verk.

Vad lärjungarna i fortsättningen mer än annat hade behov av var en fast grund att stå på. De behövde befästas i sin syn på rätt och fel och få fortsatt klarhet i mål och mening.

Det är här den Helige Ande kommer in. Andens uppgift, som Johannesevangeliet ser det, är att aktualisera Jesus. Den Helige Ande skall hjälpa till så att Jesus även i fortsättningen skall kunna påverka lärjungarnas idealbildning.

Den hjälpen behöver för den delen alla människor. Kvalitén på en stekpanna är det lätt att ta reda på. Det är bara att gå till testerna i ”Råd och Rön”. Dessa tester står på vetenskapligt beprövad grund. Så dem kan man lita på. Då är det värre med etiska och moraliska värderingar. Här finns inga heltäckande tester att hänvisa till. Och om livets mål och mening kan människor grubbla dag och natt utan att få klarhet. Här får vi förlita oss på vår inre känsla.

Denna inre känsla, kalla den tro, är påverkbar. I dag dundrar arbetarrörelsen på med sina paroller om rättvisa och jämlikhet. Varför? Därför att de vill påverka vårt inre och på den vägen skaffa nya sympatisörer. Dagligdags översköljs vi av reklam som syftar till att vi skall tycka som reklammakarna vill att vi skall tycka. I den raden av påverkare står också vi som håller på Jesus. Också vi vill påverka eget och andra människors inre.  Till vår hjälp har vi fått den Helige Ande som skall påminna oss om Jesus och aktualisera honom.

Detta lär oss Johannesevangeliet i dag. Talet om synd, rättfärdighet och dom är visserligen dunkelt tal. Men budskapet är inte att ta miste på. Jesu försoningsgärning är det kring vilket allt väsentligt kretsar, även i etiska och moraliska frågor.

Bibelstudium i Vivalla den 24 april 13

12Därför led också Jesus utanför stadsporten för att med sitt blod rena folket. 13Låt oss då gå ut till honom utanför lägret och dela hans smälek. 14Ty här på jorden har vi ingen stad som består, men vi söker den stad som skall komma. 15Så vill vi genom honom ständigt frambära lovsång som ett offer till Gud, en frukt från läppar som prisar hans namn. 16Men glöm inte att göra gott och att dela med er; sådana offer behagar Gud. Hebreerbrevet 13:12–16

Jag läser Nya testamentet som förkunnelse om Jesus. Denna förkunnelse är i första hand riktad till sin tids människor, inte till mig här och nu. Mycket som står i Bibeln känns därför främmande. Inte undra på; det som var självklart då är det sällan idag.

För att lyckas i min bibelläsning måste jag därför tränga mig igenom textens dåtida föreställningsvärld och se om det finns något allmängiltigt där innanför. För det mesta lyckas jag i mitt uppsåt. Jag finner något som stärker min inre tillit och därigenom mitt sätt att tänka och leva.

Vad är det då i Bibeln med denna underbara förmåga? För mig är svaret självklart, Jesu självutgivande liv som ändade i död och uppståndelse.

Detta självutgivande liv har en märklig inverkan på mig. Den formar min inre tillit och med det min livshållning, mina prioriteringar, t o m mina drömmar.

Tänk om du inte hittar Jesu självutgivande i de texter du läser, kanske du frågar. Vad gör du då? Mitt personliga svar lyder; hoppar över dem. Observera; jag dömer inte ut de för mig främmande bibelorden. Andra kan ju se det jag inte upptäckt. Först när en bibelutsaga uppenbarligen strider mot det jag kallar evangeliet är jag hårdhänt mot den. Jag formar om den så att den harmonierar med Jesu självutgivande liv. Det gjorde för den delen också Jesus när han läste sin bibel. Hela hans liv kan ses som en nytolkning av sin tids heliga skrifter.

När man läser Hebreerbrevet gäller det verkligen att gräva för att komma åt det för oss väsentliga. I dagens text från detta brev är det ovanligt enkelt att komma igenom den gammaltestamentliga föreställningsvärlden och dåtidens markörer för utstötthet, till det för oss bärande.

Solklart är att texten förkunnar att den kristna trons plats inte är i de fina salongerna utan bland lidande och smädade människor. Vidare att en livshållning påverkad av Jesus, föder inre jubel och lovsång till Gud. Har du svårt med dessa bibliskt färgade termer, duger det lika bra att tala om en inre känsla av att vara på väg åt rätt håll. Och rätt håll är inriktningen mot himlen. ”Den stad som skall komma” kan inte betyda något annat.

Bibelstudium i Vivalla den 17 april 13

23Jag skall ge dem en enda herde, min tjänare David, och han skall valla dem. Han skall valla dem, han skall vara deras herde. 24Jag, Herren, skall vara deras Gud, och min tjänare David skall vara deras furste. Jag, Herren, har talat. Profeten Hesekiel 34:23 f

Åtskilliga gånger har jag tappat tråden när jag studerat Hesekiels bok i Gamla testamentet. Jag har helt enkelt inte förstått vad det hela handlar om och därför gett upp.  Men den här citerade profetian om herden står för mig i desto klarare ljus. Herden är naturligtvis Jesus. Och vad denne herde/Jesus skall göra är också klart. Han skall upprätta ett fredsrike och jorden skall bli lik Edens lustgård före fallet. (Hes 34:25–31)

Nog finns det komplikationer även i den förståelsen. Framför allt på grund av att löftet ännu inte uppfyllts. Vi har ännu inte upptäckt något fredsrike på vår jord. Därför är det med den här profetian som med så många andra; vi får se framåt i aktiv väntan. Vår uppgift är att bereda väg för det som skall komma. Och vi får tro att Jesus är med oss i vår kamp för bättre tider.

Många av oss som bekänner oss vara kristna, resonerar ungefär som jag här. Men det gäller förmodligen inte dig som distanserat dig från ”tron”. Du frågar förmodligen; hur beter du dig egentligen för att kunna ge Jesus denna centrala ställning?

I korthet så här:

Människan är alltings mått i den kultur som är vår. Själv har jag, om än först i mogen ålder, anslutit mig till den tanken. Bara så att jag låtit det mänskliga ”urmått”, som ingen talar öppet om men alla förutsätter, konkretiseras i människan Jesus.

För mig framstår Jesus som en man som nådde djupt in i det genuint mänskliga, samtidigt som han i sina möten med människor aktualiserade Gud. Och det som griper mig är människan Jesus och mer än annat hans korslidande.

Jesu frälsningsverk kan jag sammanfatta i följande korta bekännelse:

Jag tror på  Jesus Kristus som i sitt liv förverkligade det sant mänskliga och som i sitt  förhärligande på korset sprängde det mänskligas ramar.

Alla människor måste nu och då ta sina ”trossprång”, så också jag. Läs mitt bibelstudium idag som ett vittnesbörd om att jag tar mitt avgörande språng vid anblicken av Jesu kors. Bibelns vittnesbörd om Jesu underbara födelse, om underverk och mirakler berör mig förvisso. Mer ändå Jesu mänsklighet och framför allt dramat vid hans kors.

Bibelstudium Vivalla den 10 april 13

5Herrens ord kom till mig: 6Skulle jag inte kunna göra med er, Israels folk, så som denne krukmakare gör, säger Herren. Som leran i krukmakarens händer, så är ni i mina händer, Israels folk. 7Ena gången hotar jag att rycka upp, vräka omkull och förstöra ett folk och ett rike. 8Men om det folk jag hotat vänder om från sin ondska, ångrar jag mig och gör inte det onda jag tänkt tillfoga dem. 9En annan gång lovar jag att bygga upp och plantera ett folk och ett rike. 10Men om de gör det som är ont i mina ögon och inte lyder mig, ångrar jag mig och gör inte det goda jag lovat dem. Jeremia 18:5–10

Nog är vi människor som leret i krukmakarens händer! Det behöver vi inte tro, det vet vi. Vare sig vi räknar med Gud, evolutionen eller naturen med sina obönhörliga växlingar, förstår vi att vi människor är utlämnade åt krafter som vi själva inte råder över.

Vår enda möjlighet är att försöka samverka. Om denna samverkan finns mycket att säga, både om samverkan med naturen, Gud och människor. Mina egna tankar har kretsat kring hur avgörande, men samtidigt hur svår, just samverkan människor emellan är.

Har ni tänkt på hur beroende vi är av varandra? Vi måste på avgörande punkter anpassa oss till vad andra tänker och gör för att över huvud taget klara oss. Denna anpassning underlättas av en medfödd förmåga att ta efter och låta sig formas, en medfödd förmåga som är både på gott och ont.

Gör ett tankeexperiment! Försök att föreställa dig vad du är i dig själv med omgivning och existens i tiden bortskalad. Du skall märka att detta är omöjligt. Vad du är i dig själv vet bara Gud.

Inte undra på att Jeremia inte riktar sina maningar till en enskild person utan till ett mänskligt kollektiv, till ”Israels folk”.

Vad får detta för konsekvenser? Naturligtvis att det är orättvist att döma allt och alla utifrån våra ”svenska” värderingar. Dessutom borde vi inse att vi inte personligen rår över alla våra vrångbilder och allt bakvänt vi gör och säger. Vi kan vara ”programmerade” till det.

Framför allt kan vår insikt göra oss observanta. Endast om vi inser hur bundna vi är, kan vi som enskilda eller grupp ta upp kampen mot tidens ofärdigheter och vårt eget fängsel.

För mig personligen har det blivit allt mera tydligt att jag medvetet måste hålla mig på armlängds avstånd från flera av vår kulturs självklarheter. Detta ”armlängds avstånd” har för mig blivit själva förutsättningen för att kunna göra det som är rätt gentemot den Gud som jag tror på och som i slutändan har makten att göra som krukmakaren med leret.

Denna min civilisationskritik har med Jesus Kristus att göra. Jag har svårt att tänka mig ett Gudi välbehagligt Sverige som utan att blinka för Jesu livsgärning åt sidan. Det Sverige jag vill leva i må ha ”tolkningsnycklar” och värdegrunder av alla de slag. Men ignorerar vi som folkkollektiv att försöka pejla  det etiskt/religiöst bärande i Jesu gärning, har vi missat det väsentliga. Det yttersta syftet med alla mina bibelstudier är just detta; att konkretisera detta väsentliga, vilket inte alltid är så lätt, som ni märkt.

Bibelstudium i Vivalla den 3 april 13

I en ekosändning den 28 mars kallade reportern Göran Dahlqvist påsken ”godisets och matens högtid”. Det är bara att konstatera att han hade rätt. Frågan är hur det har kunnat bli så i ett land som varit kristet sedan tusentalet.

Jag skyller på trons trängda läge. Den kristna tron har trängts in i ett hörn och blivit ett ämne för diskussion och granskning. I den debatten har tron stått sig lika slätt som ateismen. På förnuftets grund kan man varken hävda bä eller bu. Det är lika omöjligt att bevisa att Gud finns som att Gud inte finns. Debattsegrare har agnostikerna blivit, dvs de som är säkra på att de är osäkra.

Uppenbarligen gör sig inte tron när den kondenseras till enbart tankegods, d v s till det vi kallar lära. Däremot klarar den sig utmärkt när den tar sig uttryck i lära och engagemang, båda två och samtidigt.

Jag känner kristna med i mitt tycke bisarra idéer.  Ändå fungerar de föredömligt, i vissa fall helgonlikt. Hemligheten är att de tror på Jesus och engagerar sig.

Skall jag vara ärlig tycker jag att bibeln påminner om dessa kristna. I den boksamlingen kryllar det av tankar som känns främmande för mig. Men allt blir annorlunda om jag bara tränger samman det väsentliga i Nya testamentet i en kort sats och sen tolkar det övriga i bibeln utifrån denna.

Så här till påsk är Jesu förutsägelse om sitt lidande en sådan kortsats.

Jesus skall utlämnas åt hedningarna, de skall håna och skymfa honom och spotta på honom, och de skall prygla honom och döda honom, och på den tredje dagen skall han uppstå.” Luk 18:32 f

Kristendom är för mig att slå följe med honom som hånades och skymfades. Det betyder för min del att stå upp för människor som liknar dem Jesus stod upp för.  Men det är i lika hög grad att mentalt se samman egen sjukdom och plåga med Jesu. Förmodligen leder inte detta förhållningssätt till att en svensk kristen utsätts för spott och spe. Däremot kostar det på, det garanterar jag.

Slå följe är emellertid mer än efterföljelse. Det är också att unna sig själv den barmhärtighet som Jesus visade dem han mötte. Detta som ett föregripande av det gudomliga förhärligande som är den kristna trons höjdpunkt.

Det här förhållningssättet förutsätter inte diskussion. Det är att pröva en väg och se om den håller. Sedan, när prövningen är överstånden, kan man börja diskutera.

Tyvärr har vi kristna inte följt den tågordningen. Det är förmodligen därför som av kristendomens största högtid blivit dagar ägnade godis och mat.