Bibelstudium i Vivalla den 22 juni 2022

Men när Guds, vår frälsares, godhet och kärlek till människorna blev uppenbara ⁵räddade han oss – inte därför att vi gjort några rättfärdiga gärningar utan därför att han är barmhärtig – och han gjorde det med det bad som återföder och förnyar genom den heliga anden. ⁶Genom Jesus Kristus, vår frälsare, har han låtit Anden strömma över oss, ⁷för att vi genom Guds nåd skall bli rättfärdiga och, så som det är vårt hopp, vinna evigt liv. 

(Paulus brev till Titus kap 3:4-7)

Ovan en ”stelnad” och samtidigt grundläggande formulering, en av många i Nya testamentet, som stått sig genom kristendomens hela historia och som fortfarande är lika giltig som den var då. Förenklat är textens budskap:  I Kristus, får vi genom dopet och tron del av anden och med anden ett nytt liv och hopp om evigt liv. Allt är nåd och gåva. Att vara kristen är att ta vara på det man fått, inte skapa eget.

En ”stelnad” formulering påstod jag, varför stelnad? Därför att texten ovan kan sättas in i  de mest skilda sammanhang och på alla håll och kanter passa lika bra som i Titutsbrevet.

Ja, kanske bättre än på Kreta där Titus stod i ledningen för församlingsbyggandet. Läser man nämligen hela brevet, det är bara på några sidor, finner man långt ifrån ideala förhållanden. Gudlösheten verkar ha varit lika utbredd där som hos oss och klasskillnaderna om möjligt ännu större än vad vi är vana vid. Guds bästa barn var man sannerligen inte. Man drack, talade illa om varandra, var otrogna och upprätthöll en över- och underordning som skulle vara omöjlig i våra sammanhang.

Så när det i texten ovan står om den förnyelse som dopet och tron påstås innebära står det inte för ett  konstaterande av faktum. Textordet vittnar istället om den potential som förbindelsen med Kristus innebär. Textens konstaterande är i själva verket en maning att leva i det som man i Kristus redan äger.

I detta har vi kristendomens hela hemlighet. När vi har blicken riktad mot Kristus, är uppfyllda av hängivenhet till honom, förverkligas det vi som en möjlighet  redan äger. Och det utan att vi själva noterar att vi företagit oss något utöver det vanliga. Det är ju under påverkan av Kristus det skett. Att notera egen godhet som något för sig är i själva verket ett avsteg. Av nåd har då blivit förtjänst.

Att vara kristen blir mot den bakgrunden att ta vara på det jag i Kristus äger. Varje gång jag glömmer det innebär att jag är tillbaka på ruta ett, dvs där jag befann mig innan mötet med Kristus.

Hela Titusbrevet vittnar om att ruta ett var normaltillståndet i de församlingar Titus ansvarade för. Själv har jag studerat den trons förnyelse som 1800-talsväckelsen i Sverige innebar. Även där blev det snart nog återgång till ruta ett i de av väckelsen livade församlingsbildningarna.

Titusbrevet påstås vara ett brev skrivet av Paulus. Allt talar däremot, både brevets språk och brevets innehåll. Det är en efterskrift författad för att stärka de kristna grundvalarna. Tack och lov för att brevet trots det togs med i kanon som ett äkta paulusbrev. Därigenom fick vi möjlighet att närma ta del i förhållandena i de kristna församlingarna under tidig kristen tid. Och som en följd av det har vi fått upp ögonen för  att läsa kristna kärnord som texten ovan på ett mera realistiskt sätt. Det som i texten ovan framstår som fakta blir till möjligheter, möjligheter i tron på Kristus. 

Bibelstudium i Vivalla den 15 juni 2022

Vilket djup av rikedom, vishet och kunskap hos Gud! Aldrig kan någon utforska hans beslut eller spåra hans vägar. ³⁴Vem kan känna Herrens tankar, vem kan vara hans rådgivare?³⁵Vem har skänkt honom något som han måste återgälda?³⁶Ty av honom och genom honom och till honom är allting. Hans är härligheten i evighet, amen. (Rom 11:33-36)

Å ena sidan hjärtats övertygelse, å den andra konkret verklighet. Ständigt detta möte mellan det ena och det andra, ständigt denna kamp om vem av de båda som skall avgå med segern.

Bland dem som levde i denna spänning mellan hjärta och verklighet var Paulus. Hjärtat, det var för honom Kristus och den förnyelse  livet i tro innebar. Och den konkreta verklighet han såg framför sig var att Israel Guds egendomsfolk skulle omvända sig till Kristus.

Men så blev det  inte och Paulus fick använda hela sin bibelkunskap för att förklara varför så inte skedde. Om det kan vi läsa i kapitlen 9-11 i Romarbrevet.

Det vore Paulus fjärran att mena att det var något som inte stämde, att Kristi  frälsningsgärning  inte överensstämde med Guds ord eller att Guds ord i något stycke skulle vara  bristfälligt. Tvärtom stärker honom den bristande överensstämmelsen mellan tro och verklighet att ytterligare prisa Gud. Gud är, utbrister han i dagens text, större i sin rikedom, visdom och kunskap än han kunnat ana. Och han sporras därigenom att utifrån nya förutsättningar försöka tolka Guds vilja i de heliga skrifterna. 

Själv befinner jag mig i motsvarande läge. Jag har till fullo uppfattat sanningen i Paulus ord om rättfärdiggörelsen genom tron. Jag inser att Kristi försoning måste vara utgångspunkt för alla slag av förnyelse. Samtidigt ger jag liksom Paulus inte upp utväljelsetanken, detta om ett utvalt folk som skall gå före i kampen för försoningens seger.

Jag är inte paulinsk i den meningen att jag förbinder löftesfolket med just Israel. För mig har Kristus själv sprängt den tanken. För mig är löftesfolket de till Kristus överlåtna, dem som givit sig själva till att vara hans tjänare i kampen för försoningens seger.

Det är vi som skall gå före i kampen för upprättelse. Men det har ju i långa stycken inte blivit så. Människor med andra förtecken än mina träder fram och intar den plats som jag trott var ägnad åt mig och de mina.

Och jag själv och de mina har glömt själva grundvalen för att allt liv är å ena sidan hjärtats övertygelse, å den andra konkret verklighet. Vi har glömt  detta möte mellan det ena och det andra, denna ständiga kamp om vem av de båda som skall avgå med segern. Den konkreta verkligheten har alltför ofta segrat över hjärtats tro och med den segern har följt  ny syn på hjärtats övertygelse.

Det har gått så långt i den riktnigen att den kristna församlingen mer präglats av sin struktur än av sitt hjärta.

Det är lätt hänt  att i detta läge förtvivla och släppa taget, att glömma vår gudsförtröstan för annat som kommit i dess väg. För min del har detta ofta lett tll att jag frestats att ge upp min iver  att hämta näring ur Guds ord. Detta när jag som Paulus med Ordet för ögonen borde utbrista: Vilket djup av rikedom, vishet och kunskap hos Gud! Aldrig kan någon utforska hans beslut eller spåra hans vägar. ³⁴Vem kan känna Herrens tankar, vem kan vara hans rådgivare?³⁵Vem har skänkt honom något som han måste återgälda?³⁶Ty av honom och genom honom och till honom är allting. Hans är härligheten i evighet, amen.

Bibelstudium i Vivalla den 8 juni 2022

De liknar hästar, som stridshästar spränger de fram.

De rasslar som stridsvagnar när de far fram över bergstopparna,

som eld då den dånar i halmen, som en krigshär ordnad till strid.

Folken darrar inför dem, alla ansikten vitnar.

Som kämpar störtar de framåt, som krigare stormar de muren.

Var och en går sin egen väg rakt fram, viker inte från sin bana.

Ingen tränger den andre, var och en följer sin egen väg.

Ja de löper genom pilregnet utan att bryta ledet.

De stormar staden de klättrar över muren, de tränger in i husen,

tar sig in i husen, tar sig in genom fönstren som tjuvar.

Jorden bävar inför dem och himlen skälver. (Joel 2:4-10)

Det skall komma en tid då jag utgjuter min ande över alla. Era söner skall profetera, era gamla män skall ha drömmar, era unga män se syner. Också över slavar och slavinnor skall jag då utgjuta min ande. (Joel 2:28-29)

Orden ovan är hämtade från profeten Joel. Ingen vet när och i vilket sammanhang denna profetbok tillkommit. Texten själv får ge svaren.

Här är bakgrunden en gräshoppsinvasion av apokalyptiska dimensioner. För profeten ter den sig som en invasion av en oövervinnelig stormakt. Allt föröder den, ingen undkommer den oövervinneliga fienden. Jord och himmel skälver.

Men en ny tid skall komma, profeterar Joel, andens tid, då allt framstår förnyat. I denna andens förnyelsetid upphör skillnaderna mellan oss människor. Alla blir uppfyllda av anden, alla profeterar inför den Herrens dag som är i annalkande, den Herrens dag då den slutliga rättvisan skall skipas.

Så långt Joel. Nu till den sanning som ligger bakom dessa ord. Förvisso var gräshoppsinvasionen ett faktum. Och nog kan denna fruktansvärda landsplåga liknas vid en invasion av en oövervinnelig fientlig armé. Och nog är det som här beskrivs en realistisk återgivning av det som oupphörligen sker ibland oss och nu sist i invasionen av Ukraina.

Detta behöver vi inte tro på, det vet vi. Katastrofer tycks tillhöra livets villkor.

Det andra däremot, orden om den ande som skall utgjutas över alla, är trosord, sånt som ännu inte förverkligats men som vi som människor hoppas på.

Det ena lika nödvändigt som det andra. Vi kan inte blunda för fakta, men vi kan lika lite stänga oss ute från att hoppas och tro. I själva verket går det inte att leva fullvärdigt utan att bäras å ena sidan av realism å den andra av hopp. Och hopp är ett annat uttryck för tro. Där hoppet släcks, släcks också livet. Vi blir levande döda.

Mycket är att säga om denna tro, detta hopp. Men det jag vill säga är att jag inget högre önskar än att vi som kallar oss kristna blir uppfyllda av just det hopp som profeten beskriver. Med det hoppet levande inom oss förenas vi som människor, ingen står vare sig över eller under den andra. Slaven har samma ande som sin Herre och de båda förenas i samma hopp. Det betyder att slavskapet redan här rinner av den förslavade och överhetsanspråken rinner av den mäktige.

Dessutom är det min bön att detta inte bara skall ske här och nu men  att det nya skall inledas i den kristna församlingen. Med andra ord får det ta sin början med dig och mig.

Detta betyder inte att katastroferna, vare sig gräshoppsinvasioner eller  anfallskrig kommer att upphöra. Men det betyder att vi kan möta det onda, i vilken form det än kommer, på ett bättre sätt än annars. Lösningen däremot, förklaringen till allt det onda och uppgörelsen med det, får anstå. När vi skipar rätt blir alltid våra lösningar preliminära, här hjälper inte ens de högsta av domstolar. Här förlitar vi oss som profeten Joel på Herrens dag.

Bibelstudium i Vivalla den 1 juni 2022

Så kallade Mose till sig Josua och sade till honom inför alla israeliterna: »Var tapper och stark! Ty du skall föra folket in i det land som Herren med ed lovade deras fäder att ge dem, och du skall göra det till deras egendom. ⁸Herren skall själv gå före dig. Han skall vara med dig. Han sviker dig inte och överger dig inte. Var inte rädd, tappa inte modet!« (5 Mos 31:7 f)

Den eller de som ligger bakom 5 Moseboken lägger via ett tal lagt i den åldrade Moses mun fast vad som skall gälla i det land som utlovats Israel efter vandringen i öknen. I själva verket är boken tillkommen långt senare och i ett helt annat sammanhang. Ytterst ingår texten i ett reformprogram  med syfte att stärka Israels identitet som gudsfolk. Men om det är inte plats att tala här och nu.

Till det som lagts i Mose mun hör texten ovan där Mose manar sin efterträdare Josua till tapperhet. Gud skall vara med honom i erövringen av ett Kanaan som rustat sig till motstånd mot de främmande inkräktarna. Om det skall vi här tala.

Hur skall nämligen vi sentida kristna nämligen ställa oss till detta tal? Skall vi göra som de teologer som ställt samman de texter som skall läsas i kyrkorna söndagen före Pingst och där texten ovan ingår. Dessa har uppenbarligen fastnat för orden Var tapper och stark och Herren skall själv gå före dig. Han skall vara med dig. Han sviker dig inte och överger dig inte. Var inte rädd, tappa inte modet.  Sammanhanget har de inte brytt sig om. Av riktat tal har blivit till allmänna sanningar lämpliga att ta upp söndagen före Pingst.

Men så beter sig inte den kristna trons vedersakare. De tar fasta på både ord och sammanhang och får därigenom ytterligare motiv för sin motvilja mot kristen tro. För vad återspeglar nämligen texten ovan annat än maning till förtröstan i ett anfallskrig som syftar till erövring av ett land som sedan lång tid bebotts av andra. Det omoraliska i detta är de noga med att betona.

Och jag måste ge dessa vedersakare rätt. För vad manar nämligen denne fingerade Mose till annat än till mod i ett erövringskrig som påminner om Rysslands angrepp på Ukraina.

Jag vet inte, eller rättare sagt ingen vet, hur Jesus skulle ha ställt sig till texten ovan. Det enda jag har klart för mig  är att Jesus höll de heliga skrifterna högt. Vad jag förstått  kritiserade han dem aldrig.  Dessutom att han genom sitt liv praktiserade en bibeltolkning som bland annat gjorde anfallskrig mot oskyldiga människor omöjligt.

Men om jag inte kan belägga att Jesus vände sig mot helig skrift, skall då jag göra det? Ja därtill är jag nödd och tvungen. Jag tvingas av inre tvång att hålla med trons vedersakare som bland annat pekar på att mycket i den kristna trons heliga skrifter och då särskilt i Gamla testamentet, innehåller etiskt undermåligt stoff.

När jag predikar får jag göra som de gjorde som satte samman evangelieboken, ta fasta på de uppbyggliga kärnorden och blunda för resten.

Förresten, inte blunda för resten, hellre vid behov påpeka förekommande och avskräckande likheter med det som förekommer idag. Först därefter har jag rätt att ta vara på det uppbyggliga och sätta det i nytt sammananhang. Jag får  som den fingerade Mose säga att  Herren skall själv gå före dig, han skall vara med dig, men då  i ett helt annat sammanhang än den fingerade Mose avsåg.

Bibelstudium i Vivalla den 25 maj 2022

Detta skriver jag till er som tror på Guds sons namn, för att ni skall veta att ni har evigt liv. ¹⁴Och vår frimodiga tro på Gud är denna: om vi ber honom om något efter hans vilja, så hör han oss. ¹⁵Och om vi vet att han hör oss vad vi än ber om, så vet vi också att vi får vad vi ber honom om. (1 Joh 5:13 f)

Johannesbrevets författare, vem han nu var, hade sitt att kämpa med. Han skulle hålla samman kristna som hotades av splittring och inte vilken splittring som helst. Själva centrum var hotat, Jesustron. Ur denna kamp springer maningar fram som i sin tur blottar den tro som författaren är förankrad i.

Mycket i detta kan vi sentida kristna ta till oss. I detta textavsnitt alldeles särskilt två ting, dels dennes syn på evigt liv, dels hans syn på bönen. Det betyder inte att vi skall låta författarens problematik bli vår så att strikt efterföljelse av hans ord blir det rätta, allt annat uttryck för ogudaktighet. Det är författarens intentioner vi är ute efter. Det är i dessa värdet för oss ligger.

Evigt liv är det ena. Enligt författaren till Johannesbrevet är detta eviga liv något som den kristne äger i sin egenskap av kristen. Detta eviga liv är för denne inte enbart något som hör framtiden till utan också nuet. Överfört på vår verklighet står detta eviga liv för det absoluta i våra liv, vårt  fäste i det eviga som är Gud. Förbindelsen med denne Gud är i sin tur, som  författaren av Johannesbrevet uttrycker det, förankrad i tron på ”Guds sons namn”. För oss nutida kristna betyder det att vi satt vår tilltro till Jesus och det Jesus sade, gjorde och stod för. Men inte bara så. Ofelbart leder oss vår Jesustro till korset. Vid korset öppnas himlen för oss kristna. När vi lever i  och av korsets försoning är evigheten öppen för oss.

Därefter till det andra, bönen, bön efter Guds vilja. Bön efter Guds vilja är kopplad till det eviga liv som den kristne i sin tro på Jesus äger. Med den tron levande inom mig, d v s i förlitan på korsets försoning blir bönhörelsen förvandlad från underverk till självklarhet. Bön och bönhörelse blir två delar av samma sak. Så enligt Johannesbrevets författare.

Men sedan kommer den kalla verkligheten. För Johannesbrevets författare i form av dennes strid för den kristna trons överlevnad i en tid av andlig splittring, en splittring ända in i de kristnas hjärterot. Jesustron hade blivit ifrågasatt av delar av församlingen. Och bland de kvarvarande var tron  långt ifrån alltid lika helhjärtad som Johannesbrevets författare räknat med. Så det blev si och så med den utlovade bönhörelsen. Det kan man förstå om man begrundat  1 Johannesbrevet i  sin helhet.

Och för oss här och nu blir det ofta inte annorlunda. Den tro som vi kristna målar upp stöter på verklighetens villkor och blir  då inte bara ifrågasatt utan även tilltufsad och förvirrad. Det blev ju  aldrig som vi tänkt oss det. Ständigt tvingas vi tänka om och söka nya vägar för att komma rätt.

Vad som än då än händer får  bara  det inte ske att jag släpper taget om korset. Har nämligen detta skett  kan tron dra i väg åt vilket håll som helst och tron något vi kan ha eller mista.

Bibelstudium i  Vivalla den 18 maj 2022

5 Jag skall bota dem från deras trolöshet,

jag skall älska dem av hjärtat,

min vrede har vänt sig från dem.

6 Jag skall bli som dagg för Israel,

och han skall blomstra som en lilja,

slå rot som en poppel

7 och skjuta nya skott.

Hans prakt skall vara som

olivträdets, hans doft som Libanons.

8 De skall åter få bo i hans skugga,

de skall frodas som en trädgård

och blomstra som en vinstock… (Hosea 14:5-9)

Hosea var profet i Israel på 700-talet före Kristus när landet hotades av stormakten Assyrien. Hotet blev snart verklighet och landet ockuperat.

Mitt i detta katastrofala slungar profeten ut sina varningar, sina förbannelser och sina maningar till omvändelse. Sen avslutas hans tal med ovanstående lyckoprofetia. Det är som vore det en annan man som talade. Allt är vänt i sin motsats.

Men så är inte fallet. Till det för den bibliska trostraditionen typiska hör tanken på hoppet som inte låter sig utsläckas. På något sätt spirar bakom allt, om än undanskymt, ett hopp. Detta hopp är klätt i tidens föreställningsdräkt och tecknas utifrån tidens bilder av den ideala verkligheten. I texten ovan är lyckotillståndet klädd i naturens klädedräkt på ett sätt som många av oss känner oss hemma med. Jag skulle inte bli förvånad om textavsnitttet ovan någon gång dyker upp i dagens dikt i samband med tolvslaget i radions P 1.

Mitt i förmaningar, varningar och förbannelser dyker alltså hoppet i slutändan upp hos profeten Hosea. Frågan är om detta hopp någonsin kunde förverkligas på det sätt som texten förespeglar. Om det vet vi inget. Vi vet bara att Assyriens belägringar av Israel inte varade för evigt, men också att på den assyriska belägringen en ny följde några hundra år senare i och med den babyloniska fångenskapen. Och till den babyloniska fångenskapen hörde nya löftesord, nu genom profeten Jesaja i dennes förkunnelse om Herrens lidande tjänare. Slutligen, åtminstone utifrån ett kristet perspektiv, följde Jesus uppträdane med nya doms- och löftesord som fullbordades i och med  korsdramat. Och i och med detta följer frågan om hur det var med de doms- och löftesord som Jesus förmedlade. Har dessa förverkligats?

Vem är väl jag att kunna svara på dessa frågor. Ett vet jag dock och det är att hoppet är ett bärande element i den trostradition som fick sin höjdpunkt i och med Jesu framträdande. Det är ett förunderligt hopp. Detta hopp tycks vara särskilt livaktigt i svåra situationer och i svåra avgöranden. Det är ett hopp som inte blundar för verkligheten, men aldrig låter sig nöja med denna verklighet. Den som hoppas  tror på något bortom det som sker, bortom t o m den slutliga katastrofen. Det är som levde det nya, det fullkomliga, det himmelska, redan här, visserligen dolt, men ändå fullt tydligt.

Slutligen, och det vet jag bestämt, drömmar lik den som Hosea ovan förvandlade till skön poesi, är nödvändiga. Att drömma är för en människa ett måste, det är en del av hennes existens. Att drömma, fantisera, hoppas och sedan inte vara rädd för att låta dessa drömmar konfronteras av verkligheten för att sedan låta sig omvandlas till något nytt i denna konfrontation, är en förutsättning för livet.

Jag vet inte om någonsin Hosea förstod detta. Dock tror jag mig veta att denne genom sina ord var indragen i denna verklighet där dröm och verklighet möts och liv skapas.

Bibelstudium i Vivalla den 11 maj 2022

Därför ger jag inte upp. Även om min yttre människa bryts ner förnyas min inre människa dag för dag. ¹⁷Mina kortvariga lidanden väger ju oändligt lätt mot den överväldigande, eviga härlighet de bereder åt mig, som inte riktar blicken mot det synliga utan mot det osynliga. ¹⁸Det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt. 2 Kor 4:16-18

Paulus tampas med korinthierna. Det märker man, inte minst när man läser dennes andra brev till denna församling. För att nå fram tvingas han släppa alla standardfraser och lyfta fram hur han innerst inne ser och tänker. Så alldeles tydligt i texten ovan. Detta kommer oss sentida kristna till nytta. Vi får hjälp till djupare insikt i den kristna tron.

Här blir det tydligt att Paulus och för den delen inte enbart Paulus, utan alla kristna, lever på en vision inte på konstaterbara fakta. Det var inte de synliga som drev honom utan det osynliga, med Paulus sätt att uttrycka det.

Och detta osynliga var Kristus, en Kristus som Paulus aldrig upplevt i verkligheten. Det var den uppståndne Kristus Paulus mött, inte den jordiske. Och i mötet med den uppståndne Kristus, visionens Kristus, ett förnyat sätt att betrakta verkligheten och med det också ett förnyat sätt att leva verkligheten. Uppfylld av denne den uppståndne blickade Paulus in i en verklighet som han upplevde som evig och därmed också som den sanna verkligheten.

Jag tvingas här mitt i min utläggning komma med en parentes. Hur många gånger möter jag inte invändningen, ni kristna tror, ni vet inte. Som om detta skulle skilja oss från andra. Tron, visionen är en nödvändigt tändvätska för allt som görs och tänks. Det är inte om man har visioner som skiljer människor från varandra utan vilka visioner man har.

Denna sanna verklighet var för Paulus minst av allt något han ville sitta och meditera över tillsammans med människor som upplevt verkligheten som han. Tvärtom det han sett skulle sätta spår i sättet att leva redan här och nu.

Detta stötte på patrull bland de judiska minoriteter som levde kringspridda i det som numera heter Israel, Palestina, Turkiet, Grekland och Italien, d v s i den då kända världen, men också i de kristna församlingar som började växa fram. Inte undra på att Paulus fick lida när han envist höll fast vid sin vision.

Visionens Kristus var och är nämligen kontroversiell. Den uppståndne begärde och begär att få uppfylla vårt inre och förnya vårt sätt att leva. Paulus talar här om att leva i en tro som formar våra liv inifrån och förnyar oss. Tro inte att sånt får ske påtalt och utan följder. Men där i motsägelse och utsatt för allvarliga påhopp erfor han också en obeskrivlig salighet, dessutom (2 Kor  4:12) att hans lidande ledde till att den församling han för tillfället levde i under sina missionsresor blev välsignad av detta hans lidande. 

Men något av detsamma kan också vi nutida kristna få erfara i våra kristna gemenskaper där vi är inställda på att  forma verkligheten utifrån den visionens Kristus, som vi tror på. Det kostar nämligen på att bygga församlingar  på denna visions grund.  Det går åt mycket av en kärlek som långtifrån är gratis. Men det är samtidigt en fröjd att se vilsna människor som i församlingen funnit glädje och gemenskap och förhoppningsvis nya visioner för sina liv.

Bibelstudium i Vivalla den 4 maj 2022

Jag skall ge dem en enda herde, min tjänare David, och han skall valla dem. Han skall valla dem, han skall vara deras herde. Jag, Herren, skall vara deras Gud, och min tjänare David skall vara deras furste. Jag, Herren, har talat.

Jag skall sluta ett fredsförbund med dem. Jag skall utrota vilddjuren i landet, så att folket kan leva tryggt i öknen och sova i skogarna. (Hesekiel 34:23 ff)

Det är inte lätt med Gamla testamentet för oss nutida kristna. Men vi kommer inte undan. Denna heliga skrift var ju ändå Jesu bibel. Lösningen blir att vi blundar för det svåra, ibland outhärdliga i den gammaltestamentliga föreställningsvärlden och tar vara på det Jesus anknöt till. Alternativt tar vi upp motiv som vi kan koppla till Jesus. Så är det med texten ovan. Den herde Hesekiel talar om kopplar vi till Jesus. Ytterst är det han som är verkligheten bakom Hesekiels profetia.

Om Hesekiel kan man övergripande säga att kapitlen 1-24 är svåra att ta till sig för oss sentida kristna, 25-33 omöjliga att härda ut eftersom de är domsord mot de fientliga grannfolken, medan däremot kapitlen 34-48 går att koppla till Jesus och gudsrikets seger.

Herden av Davids stam som Hesekiel profeterar om är en herde om förenar det splittrade, sönderslagna och till Babylon fördrivna folket och helar det. Helar det genom att ena det under en tanke och en vilja i en gemensam hänförelse över  att tillhöra Guds utvalda. 

Hur går detta med en herde att förena  med oss demokratiska kristna som vant oss vid att räkna röster för att utröna vad som är rätt respektive fel? Auktoritära ledare värjer vi oss dessutom mot. Det är de som tycker och tänker som majoriteten vi väljer till våra andliga ledare. Till det kommer att det är tidsandan som bestämmer vad vi skall tycka.

Det är alltså på tidsandan det beror, det är denna dags faktum. Tidsandan är den springande punkten, det faktum som skall föra oss kristna samman till ett enda folk, förenade i tanke och handling. 

Se för den skull inte tidsandan som en fristående storhet. Betrakta i stället tidsandan i kristen mening som en möjlighet, i själva verket det medel vår herde, den uppståndne Jesus Kristus använder för att föra oss samman till ett enat folk på väg mot ett och samma mål.

Vi får däremot inte stirra oss blinda i vördnad för våra andliga ledare. De är utbytbara, måste vara utbytbara mot nya som bättre än de förra för oss mot målet.

Den rätta tidsandan, vår rätte herdes egen anda i den verklighet som är vår, är ingenting som vi som kristna äger. Den är eller borde vara något som vi alltid sträcker oss mot. 

Men målet får vi aldrig glömma, att vi förenade under vår herde Jesus Kristus skall finna det denne en gång själv fann.   

Vad var det då han fann som kan förena oss alla? Fortfarande i denna ofullkomliga värld  svarar vi kristna olika på den frågan. Vi är ju ännu inte framme vid vår längtans mål utan famlar oss fram.

 Men för mig personligen står det förunderligt klart att den tidsanda som en gång skall bli vår gemensamma egendom, handlar om försoning. Vi har en herde och vi är hans får. Och det herden söker är försoning, men inte en försoning där fåret offras utan herden. Detta är för mig den den kristna trons innersta hemlighet.

Bibelstudium i Vivalla den 27 april 2022

Var och en som tror att Jesus är Kristus, han är född av Gud, och den som älskar fadern älskar också hans barn. ²Att vi älskar Guds barn ser vi därav att vi älskar Gud och håller hans bud. ³Ty detta är kärleken till Gud: att vi håller hans bud. Hans bud är inte tunga, ⁴eftersom alla som är födda av Gud besegrar världen, och detta är den seger som har besegrat världen: vår tro. ⁵Vem kan besegra världen utom den som tror att Jesus är Guds son? (1 Joh 5:1-5)

I tron på att Jesus är Kristus, d v s kommer från Gud,  är också de troende födda av Gud. De, liksom deras frälsare älskar således Gud, älskar sina troende medsyskon, håller Guds bud och kan besegra den gudsfrånvända världen. Så kan texten ovan sammanfattas. Och det är ingen tvekan om att författaren till Johannesbrevet anser att det han säger är sant, i detta sammanhang den enda sanningen.

Inför detta har jag bara en fundering. Vad betyder konkret ”håller hans bud”? Jag förmodar att han avser de regelverk som just denna kristna grupp som adressaterna representerade  satt upp och absolutifierat.

Med den frågan besvarad har jag i övrigt inget att fundera över. Jag tror som Johannesbrevets författare, faktiskt precis som han. Tron på Jesus är för mig språngbrädan till allt gott.

För mig kan tron på Jesus liknas vid ett hopp från högsta svikten. Det duger inte att i själva utgångsläget tveka. Har man bestämt sig för att hoppa har man gjort det. Då duger det inte att stå däruppe och tveka. Det är bara att hoppa. Så tror jag på Jesus så tror jag fullt ut och är beredd att ta konsekvenserna.

Men därmed är inte allt sagt. F a är inte allt sagt om de kristna som johannesbrevets författare skrev till. Vad som inte står i bibeltexten ovan, men som framgår om man läser hela den s k johanneiska brevlitteraturen, är att adressaterna levde med en tro som var hotad. Själva grundvalarna hotades av en grupp kristna som förstod Jesus på ett helt annat sätt än den övriga församlingen. ”Antikrister” kallar Johannesbrevets författare dem. Men också annat hotade. Tron hade börjat  bli till vana och med vanan följde återfall i gamla tänkesätt. Det blev inte längre självklart att älska ens sina trossyskon. Livet före avgörelsen kom tillbaka men nu  via en bakdörr. Snart var allt vid det gamla igen.

Så var det för dom och så kan det vara för oss sentida kristna. Vad är det då som gäller? Bara en sak och det är att ställa tro mot verklighet och låta de två drabba samman. Ur denna drabbning kan det i bästa fall bli så att tron i förädlad och fördjupad form segrar. Och med den  segern följer en nytändning av den kärlek som Johannesbrevets författare förutsatte.

Hur det gick med den nytändningen i 1 Johannesbrevets sammanhang vet vi inte. Vi vet bara att tron överlevde på ett eller annat sätt. Redan förekomsten av den s k Johanneslitteraturen visar på detta.

Bibelstudium i Vivalla den 20 april 2022

Genom dopet har vi alltså dött och blivit begravda med honom för att också vi skall leva i ett nytt liv, så som Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet. (Rom 6:4)

Versen ovan är centrum i den centralaste av doptextder, den i Romarbrevets sjätte kapitel. Bibelversen säger att vi som är döpta och håller fast vid att vi är det det är indragna i ett liv bestämt av Kristus. Detta i sin tur att vi är förenade med honom i död och uppståndelse.

Dessa två hör ihop, står för ett enda skeende, död och uppståndelse går in i varandra. Långfredagen går in i påskdagen och påskdagen in i långfredagen. Jesu död sågs ursprungligen som en process, ett enda skeende där döden ändade i uppståndelse. Så var det också för aposteln Paulus. I sin förkunnelse gick död och uppståndelse in i varandra.

Också jag håller samman långfredag och påskdag. Jag gråter inte på långfredagen och jublar på påskdagen. Jag både gråter och jublar på såväl långfredag som påskdag.

Ändå särar jag på skeendet i mitt eget trosliv. Långfredagen kräver ett av mig, påskdagen ett annat.

Långfredagen är ingenting jag eller någon annan behöver tro på. Avrättningen är ett faktum, återupprepat i ständigt nya variationer ända in i nutid. Däremot kräver den något  annat av oss och detta andra heter inlevelse.

Till den inlevelsen hör känsla för varför Jesus korsfästes.  Här kan vi förenas troende som otroende, i ett gemensamt svar. 

Söker vi med öppet sinne finner vi  att Jesus korsfästes för vår skull. När Jesus korsfästes var  nämligen hela hans jag uppfyllt av inkänning i just  de vilsnas öden, underbyggd av en inre rättfärdighet som inte vek för maktspråk, liksom av gudsfruktan. Detta trots att Gud lät det ske att avrättningen fick ha sin gång trots Jesu oskuld. När vi insett detta att Jesus dog för oss kallar jag det tro, sedan må mina ateistiska vänner kalla det vad de vill.

På långfredagen följer påskdagen, uppståndelsedagen. Nu bryts rättsordningen. Det som var omöjligt på långfredagen blir möjligt på påskdagen. Nu gör Gud det han inte gjorde på Långfredagen. Gud  ingriper i ett skeende som bryter mot naturlagarna. Metafysisk sanning kallar de lärda detta. Uppståndelsen är metafysisk sanning, himmelsfärden metafysisk sanning, underverk metafysiska sanningar. Och en del tror på dessa metafysiska sanningar, andra inte.

Nu frågar jag mig själv vilket del av dessa båda som är viktigast. Är det inkänningen som är det viktiga eller är det tron på den metafysiska sanningen? Är det inkänningen hos den som betraktar korset som är det avgörande eller är det tron på påskdagens under?

För mig är svaret att inkänningen är det grundläggande. Utan inkänning är för mig tron på det metafysiska undret en meningslöshet. Inkänningen är bryggan över till tron på undret. Någon annan brygga finns inte.