(Se även ”Med mina glasögon 4”,  45 19 Spetsad text och bred utläggning)

Bibelstudium i Vivalla den 6 november 2019

1Jag älskar Herren, ty han har hört min bön om förskoning. 2Han lyssnade till mig när jag ropade. Psaltaren 116:1 f

Av ”livs- och dödskrafter” beror våra liv vare sig vi vill det eller inte. De berör allt och alla, alltid. Dessa krafter förbinder jag med själva existensens grundförutsättning, med det jag kallar Gud. I den meningen är Gud ofrånkomlig, den Gud som ger och tar liv, den Gud som ger rum för det fullkomliga men också öppnar för och t o m åstadkommer förintelse.

Men i psalm 116 är Gud mer än detta. Gud är mer än opersonliga ”livs- och dödskrafter”. Gud lyssnar. Psalmistens rop om förskoning klingade inte ohört. Psalmisten vittnar; Gud räddade mig från döden, mitt öga från tårar, min fot från att snava (Ps 116:8)

Men är detta ett generellt beteende? Lyssnar Gud alltid och på alla? Av fortsättningen på psalm 116 kan man läsa ut att Guds lyssnande är villkorat. Jag citerar:

Herren bevarar de oskyldiga, jag var hjälplös, och han räddade mig (v 6)

De trognas liv är dyrbart i Herrens ögon (v 15)

Guds hjälp förutsätter alltså enligt psalmistens vittnesbörd att Gud griper in och räddar  psalmens författare och att orsaken till detta  var dennes oskuld, hjälplöshet och trohet. Dessutom förutsätts inte som en kristen närmast automatiskt förutsätter, löfte om evigt liv. Vad psalmisten vittnar om är att denne genom ett Guds ingripande räddats ur akut dödsfara. Och det är något annat än löfte om evigt liv. Tankar på evigt liv i absolut betydelse var ännu inte aktuella på psalmistens tid.

Med ovanstående som bakgrund läser jag idag denna psalm. Jag gör det med frågan om jag kan göra psalmistens ord till mina egna, om jag i min nöd  kan få del av den räddning som psalmisten en gång erfor. Detta samtidigt mot den bakgrund som jag ovan skisserat, den om en Gud som med aldrig upphörande regelbundenhet, vare sig vi vädjar till honom eller inte, både skapar och tar liv.

Skulle månne jag kunna vara ett undantag. Skulle jag på grund av min oskuld, min hjälplöshet och min trohet slippa undan det öde som obönhörligt drabbar alla?

Jag värjer mig mot den tanken. När jag ser ner i min själs djup finner jag mig varken oskyldigt eller trogen. Under min personliga tro och mina fromma ideal har jag till min egen bedrövelse funnit ett jag som väsentligen liknar andras jag. Inte skiljer jag ut mig inte har just jag gjort mig förtjänt av särbehandling?

Ju mer jag tänker i denna riktning desto tydligare står det klart för mig att bakom en from psalmist i förkristen tid döljer sig den sanna människan, Jesus Kristus. För min inre bild ser jag Jesus som gav sitt liv på korset i vädjan om förskoning inte bara för sig själv utan också för andra. Och jag erfar också en Gud som lyssnade till honom som ensam var både oskyldig och trofast. Honom räddade Gud. Det var honom Gud förbarmade sig över.

Min väg till psalmen får därför gå över Kristus. Det  är han som blev frälst från döden, han som den ende. Denne Jesus bad om förskoning inte bara för sig själv utan för alla dem som tydde sig till honom. I honom finns den förskoning från döden som gäller också mig.

(Se även ”Med mina glasögon 4”,  44 19 Följare och utmanare i det kollektiva livsflödet)

Bibelstudium i Vivalla den 30 oktober 2019

3Och han (Abraham) sade: ”Du har inte låtit mig få några barn, och därför blir det min tjänare som ärver mig.”  4Men Herrens ord till honom löd: ”Det blir inte han som ärver dig utan en av ditt eget blod.”  5Och Herren förde honom ut och sade: ”Se upp mot himlen och räkna stjärnorna, om du kan! Så talrika skall dina ättlingar bli.”  6Abram trodde Herren, och därför räknade Herren honom som rättfärdig. (1 Moseboken 15 v 3 tom 6)

Bibeltexter kallar jag trostraditioner, det är nämligen vad dom är. Trostraditionernas ursprung är berättelser och vittnesbörd, som i sinom tid skrevs ned och samlades upp i urkunder. Slutresultatet blev bibeln, det betyder en rad trostraditioner hopsamlade och redigerade till ett sammanhållet helt bestående av två delar, det Gamla och det Nya testamentet.

Trostraditioner, läs trosföreställningar, är subjektivt betingade, dessutom spänner de över vida fält, religiösa som ideologiska. Man finner dem överallt, i såväl religiösa, som i politiska och sociala sammanhang.

Det speciella med oss kristna är att vi hämtar ett flertal av våra trostraditioner från bibeln och där f a från berättelserna om Jesus. Utifrån trostraditionerna om dennes livsverk, f a utifrån berättelserna om hans död och uppståndelse,  hanterar vi verkligheten.

Dessutom och det är mera sällan det sägs öppet, väljer vi  att hålla fast vid visst i våra trostraditioner (läs våra biblar) medan vi väjer undan för annat.

Bibeltexten ovan är hämtad från 1 Moseboken kapitel 15. I detta kapitel finns både sånt som vi som kristna kan ta till oss och det som vi måste väja för. Jag börjar med det senare, styckningen av djur som rituell förutsättning när två parter sluter förbund. Om detta läser vi i samma kapitel som texten ovan är hämtad från. Den sedvänjan kan vi med fördel vara förutan.

Däremot är dagens textavsnitt aktuellt där den barnlöse Abraham utlovas en avkomma så riklig som himmelens stjärnor. Och Abraham trodde på Guds löfte, lyder slutklämmen.

Dessa ord har i den kristna traditionen gjorts förebildliga. Dess kännetecken är tro på det omöjliga. Läget må se hopplöst ut. Det kan stå lika illa till med oss som det en gång gjorde för den barnlöse Abraham. Ändå litar vi på att trons löften i slutändan håller.

Abraham framställs som en trons förebild i hela bibeln. Än större förebild är Jesus. Dennes död och uppståndelse är för den kristne  trosföremålet före andra. Det för kristen tro specifika är att förlita sig på att leva i döds- och livsgemenskap med sin frälsare.

Vad jag tycker att man skall observera är vad som sker när den tron släpper taget. Det uppstår inget tomrum. Tomrummet  fylls upp av trosideal av annat slag. En trostradition ersätts av en annan eller av andra.

Konsekvensen av detta blir att vi lever i en trostraditionernas kamp. Kristna som ickekristna är indragna i den kampen. Ingen klarar sig utan levande trostraditioner. Det är med trostraditioner som redskap som vi hanterar vår verklighet.

Så säg inte att en tror, den andre inte. Alla tror vi, dock tror inte alla likadant.. Vi har som människor inget annat att ta till än trostraditioner när vi skall forma vår verklighet och hantera våra sanningar.

Nog är kristen tro något för sig med sin Abraham och sin Jesus. Framför allt är den något för sig, eller borde vara det, genom att den är kräsen med sina trostraditioner. Vissa lägger vi med bestämdhet åt sidan, andra kan vi inte leva utan.

(Se även ”Med mina glasögon 4”, 43 19 Av naturen är jag dubbelseende)

 Bibelstudium i Vivalla den 23 oktober 2019

11Denna lag som jag i dag ger dig är inte ofattbar eller ouppnåelig för dig.  12Den finns inte uppe i himlen, så att du måste fråga: Vem kan fara upp till himlen och hämta den åt oss, så att vi får höra den och kan följa den?  13Den finns inte bortom havet, så att du måste fråga: Vem kan fara över havet och hämta den åt oss, så att vi får höra den och kan följa den?  14Nej, dess ord är mycket nära dig, i din mun och i ditt hjärta, och därför kan du följa den. (5 Mos 30:11-14)

I bibelstudium i Vivalla den 9 oktober i år satte jag fingret på att Jesus i Nya testamentet talar genom ombud. Jag exemplifierade med Uppenbarelseboken där Jesu talesman är Johannes. Denne frammanar Jesus i sina apokalyptiska visioner.

På motsvarande sätt frammanas en länge sedan död Mose i 5 Moseboken. Detta i en rad predikningar från skilda sammanhang där den sammanhållande fiktionen är en långpredikan av Mose.

I Uppenbarelseboken talade ”Johannesjesus”  till kristna hotade av förföljer och martyrium. I 5 Moseboken talar ”Predikomoses” ur en situation av nationell och religiös upplösning. Gemensamt för både det ena och det andra är förkunnelse sprungen ur nöd.

När hoppet av allt att döma är ute, när trons restauration inte längre tycks möjlig, då vänder det. Så i texten ovan, så när man spikade upp Jesus på korset, så när de kristna församlingarna i trons begynnelseskede hotades av förintelse, så förhoppningsvis i våra genomsekulariserade svenska församlingar. Gud vänder åter i full kraft.

Ett av flera paradexempel på detta är alltså textens förkunnelse ovan. I katastrofen griper Gud in och allt förvandlas. Lagen som tidigare tycktes ouppnåelig kommer plötsligt nära. Den förvandlas från hårda bud till en inre kraft som gör den tidigare slagne oövervinnelig.

Vad som skett är att lagens inre blottats. Till sitt innersta är lagen inte krav utan kraft, Guds kraft.

Det som profeterades skedde också. Löftesfolket upplöstes inte trots fångenskap och katastrofer. Den babyloniska fångenskapen blev inte judiskhetens förintelse. Gastkramningen ändade i restauration och nyfödelse.

Särskilt vi kristna har fått denna sanning tydliggjord för oss. Aposteln Paulus har öppnat våra ögon. Denne tar i Romarbrevet (Rom 10) upp just den förvandling av lagbudet från krav till kraft som vi ovan observerat. Och han gör det genom att förbinda lagen med Kristus och dennes frälsningsgärning.

Förvandlingen sker med Paulus som facit i följande steg, av lag blir kraft, av kraft blir Kristus, av Kristus evangeliet, av evangeliet tron.

Upplösning var alltså utgångspunkten för lagens omvandling till kraft. Och den upplösningen har idag gått särskilt långt i det sekulariserade Europa, och allra längst bland oss i Sverige.

Blir förloppet det vanliga är det alltså hos oss det skall ske. Gudomliga lagar, kristna seder, gammaldags moral står allt inför sin upplösning. Allt är genomkritiserat och därefter förtärt och ersatt av nya sedvänjor och nya tänkesätt överlägsna de gamla. Det tycks allt mera hopplöst att värja sig.

Det nya som kommer i stället för det gamla har dessutom många gånger verkligen skäl för sig. Ihåligheten i det gamla har blivit allt mera uppenbar. Liberal teologi av skilda slag räcker inte till för att dölja ihåligheten i det gamla.

Då sker det, de gamla kristna lagarna omvandlas till kraft. Lagen omvandlas till evangelium.

(Se även ”Med mina glasögon 4”, 42 19 Omtanke som förutsättning för ansvar.)

Bibelstudium i Vivalla den 16 oktober 2019

2Så säger Herren: Det folk som undkom svärdet fann nåd i öknen. Israel var på vandring för att finna ro, 3ur fjärran uppenbarade sig Herren för dem. Med evig kärlek älskar jag dig, därför har jag så länge visat dig godhet. 4Än en gång skall jag låta dig blomstra, ja, du skall blomstra igen, jungfru Israel. Än en gång skall du smyckad med bjällror träda ut i glädjedansen. 5Än en gång skall du plantera vingårdar på Samariens höjder, och de som planterar skall själva skörda frukten. 6Ja, det kommer en dag då väktarna skall ropa från Efraims berg: Kom, låt oss vandra upp till Sion, till Herren, vår Gud! (Jeremia 31:2-6)

Texten ovan är hämtad från profeten Jeremias bok. Den står i ett sammanhang där utsagor om den kommande messianska tidsåldern samlats. Bakomliggande hopplöshet är textordens förutsättning. Israel hade förnedrat sig själv, blivit förnedrat och fördrivet. Ur  förnedringen förkunnar profeten löftet om en framtida inomvärldslig idealtillvaro där vingårdarna ger rikliga skördar, människorna gläder sig och lovsjunger Gud på Sion.

Låt oss ta denna text som ett paradigm (tankemönster). Den har allmängiltig betydelse. Den följdes upp av katastrofen på korset som i all sin förnedring banade väg för uppståndelse och nya möjligheter.

Bakomliggande föreställning heter hopp. Det är bakomliggande hopp mitt i förnedringen som får profeten att tala till de förnedrade om nya tider. Och det var i hopp om Guds förbarmande som Jesus gav sitt liv för människorna.

När Paulus vid varandras sida ställer tro, hopp och kärlek betyder det inte att han talar om tre olikartade begrepp. Såväl hoppet som kärleken hör samman med tron, ja utgör delaspekter av tron.

Hoppas (tror) gör de flesta, hoppet är t o m en av  förutsättningarna för livet. Det för kristen tro kännetecknande är att den spränger alla hoppets begränsningar. Om det var så att profeten hoppades (trodde) på det omöjliga, nämligen Israels upprättelse i en inomvärldslig paradisisk tillvaro, vågar den kristustroende hoppas även där döden släckt allt yttre hopp. Kristus uppstod som den förste men tror vi, inte som den ende.

Det kristna hoppet tar sig nya former allt eftersom tiden har sin gång och tänkandet fördjupats och utvecklats. Nog kan även vi kristna i likhet med Jeremia drömma om ett jordiskt lyckorike. Det har vi för den delen gemensamt med den generation människor som släppt taget om Jesustron och enbart tänker på det jordiskt fulländade.

Det är dessutom lätt hänt att vi faller in i samtidens dyrkan av jorden, det jordiska och det naturliga livet i dessa dagar av hotande ekologisk katastrof. Men vi skall inte nöja oss med att vara som andra. Kampen för naturen är nog bra, men den kampen ersätter inte hoppet om liv i den yttersta av katastrofer, den mänskliga döden.

Det för oss specifika är i själva verket  att vi på grund av Kristus vågar hoppas på nyfödelse trots att vi skådar avgrunder och då främst i eget inre. Men inte bara där utan också i livets avtagande, eller i sjukdomar som ingen läkare mer än uppehållande rår på.

Summan av detta blir att profeten Jeremia visserligen var hoppets härold i Israels förnedring. Men att det är i korset som den verkliga förhoppningen är förankrad.

(Se även ”Med mina glasögon 4”, 41 19 Eros och agape i förening)

Bibelstudium i Vivalla den 9 oktober 2019

Till församlingen i Smyrna

8Och skriv till ängeln för församlingen i Smyrna: Så säger han, den förste och den siste, han som var död och har fått liv igen.  9Jag känner ditt lidande och din fattigdom – men du är rik – och jag vet hur du smädas av dem som kallar sig judar men inte är det utan är en Satans synagoga.  10Var inte rädd för vad du skall få utstå. Se, djävulen kommer att kasta några av er i fängelse för att ni skall sättas på prov, och ni skall få lida i tio dagar. Var trogen intill döden, så skall jag ge dig livets segerkrans. 11Du som har öron, hör vad Anden säger till församlingarna! Den som segrar skall inte skadas av den andra döden. (Johannes uppenbarelse kap 2:8-11)

Jesus via ombud

Texten är hämtad från Johannes uppenbarelse (Uppenbarelseboken). Denna bok är tvådelad, del ett består av budskap från den uppståndne Jesus till ett antal församlingar, del två innehåller förutsägelser från den uppståndne Jesus om vad som skall drabba världen fram till fullkomningen (apokalyptik).  Jesus talar Uppenbarelseboken via sitt ”ombud” (mitt ord) Johannes. Inledningen till denna bok avslöjar detta i orden

Detta är Jesu Kristi uppenbarelse, som Gud gav honom för att visa sina tjänare vad som snart skall ske. Han sände sin ängel och lät sin tjänare Johannes veta det

I detta bibelstudium tar jag fasta på just detta att Jesus talar till oss genom ”ombud”. Så är det nämligen alltid. I evangelierna är det evangelister som förmedlar vad Jesus sade och gjorde. Ingen lär kunna förneka att respektive evangelist satt sin färg på framställningen. Så är det stor skillnad mellan ex vis Matteusevangeliet och Johannesevangeliet.

Än mer färg på Jesus satte aposteln Paulus i sina brev. Detta av naturliga skäl. Paulus återger inte yttre händelseförlopp som evangelisterna. I stället tolkar han dem. Förmedling via tolkning skulle man kunna kalla detta sätt att läsa Jesus.

I Uppenbarelseboken är det den uppståndne Jesus Kristus som talar via Johannes ord. Sådant tal kallar vi profetior. Så kallade apokalyptiska profetior där framtidsskeendet avslöjas upptar större delen av denna bok. Dubbelt svårtolkade blir dessa genom att de är utsagda till kristna församlingar som hotas av utplåning genom förföljelser. Uppenbarelserna syftar bl a till att församlingarna skall orka härda ut. Frågan är hur vår välmående kristendom skall förstå dessa ord som till allt annat också  är genomsyrade av samtidens föreställningsvärld och föreställningar. Hur skall en nutida kristen hitta Jesus Kristus i dessa ord? Det har jag frågat mig mer än en gång.

Då är det enklare  att hitta Jesus i texten ovan som är riktad till församlingen i Smyrna. Här känner nämligen en församlingskristen som jag igen mig. Det är nämligen inte enbart de Smyrnakristna som har behövt kämpa för sin tro mot sådana och sånt som strider mot det Jesus stod för. I lika hög grad får vi göra det men på andra grunder.

Och både för dem och för oss gäller som textordet säger att vi är kallade att ”vara trogna intill döden” (Upp 2:10 c). Texten förutsätter att det är känt vad den troheten konkret innebär. Här är det värt att repetera detta. Det handlar ytterst som trohet mot evangeliet, glädjebudskapet att vi är älskade inte för vad vi borde vara utan för vad vi är. Och att vår del i vår egen frälsning består i att vi låter Jesus sluta oss till sitt hjärta.

Men så var det slutligen problemet att Jesus alltid når oss via ombud, ja att det undantagslöst är på detta sätt så länge vi lever. Det betyder att fel och misstolkningar drabbar till och med den till synes fullkomlige. Först i evigheten får vi helt och fullt bli om- och inneslutna i vår mästare och det utan allt vad missuppfattningar heter.

(Se även ”Med mina glasögon 4” 40 10 Om hänsynen till rötterna.)

Bibelstudium i Vivalla den 2 oktober 2019

Lova Herren, ni hans änglar, starka hjältar, som gör vad han befallt! Lova Herren, hela hans härskara, ni som tjänar honom och gör hans vilja! Lova Herren, alla hans verk, överallt i hans välde! Lova Herren, min själ!   (Psaltaren 103, slutversarna)

En psalmist som uppmanar människor att stämma upp i lovsång till alltings skapare och uppehållare vinner genklang. Förstås lyssnar inte alla. Människor som äger sin vinning i nedbrytande verksamhet vill inte delta. Sin uppmaning till lovsång riktar heller inte psalmisten till dessa. Det är till änglar, starka hjältar, Guds härskara(= kollektivet änglar), ja till allt som står Herrens tjänsthan vänder sig och bland dessa finns inga onda makter.

Hur är det då i en kultur som vår som gör sitt bästa för att lägga alltings skapare och uppehållare, d v s Gud åt sidan? Inte ens här talar psalmisten  för döva öron. Hos oss är det  ofta Naturen som får representera Gud. Våra naturprogram i radio och på TV är en enda lovsång till en närmast personifierad natur.

Oftast är det förstås människan som ställs på Guds plats. Hon ikläds en storhet som annars endast tillkommer Gud. Denna människans ”iklädda storhet” är vår västerländska kulturs själva kännetecken.

Jag hämtar mitt exempel på detta från EU-kommissionens tillträdande innehavare, Ursula von der Leyen. Hon talar i dagarna om att bevara europeisk identitet och hon lär mena att vi skall värna om just denna människans ”iklädda storhet” (människovärde, demokrati, feminism osv) som blivit det kännetecknande draget för europeisk identitet.

Det är svårt att tro på Gud säger många idag. Det är så mycket som händer som inte får hända. Så var det förvisso också för psalmisten. Tidigare i denna psalm talar han om förtryck, synder, sjukdomar och död som drabbat honom.  F a tillvarons intighet har han i sikte. Psalmisten liknar människan med gräset som spirar men snart vissnar bort och där ingenting i fortsättningen kan vittna om hennes existens. Ändå manar han till lovsång.

Märk att uppståndelsetro för den gammaltestamentliga fromheten var något främmande. Tanken på en odödlig själ var okänd. Kropp och själ bildade under gammaltestamentlig tid en oupplöslig enhet.

Evighetstron banade sig så småningom fram ur upplevelsen av Guds storhet, av  en Gud som i sin kärlek kan göra det omöjliga, låta det som vissnat och blåst bort få liv igen.

Så långt om den lovsång som inte kan tvingas till tystnad trots att en hel  kultur satt en ära i att åstadkomma  detta. Nu om psalmens förhållande till änglar och himmelska väsen liksom till hela den härskara som omger Guds tron, d v s till alla dessa som han manar till lovsång.

Om alla dessa väsen kan mycket sägas. Inte minst att dessa mer än annat formats av sin samtid. Det betyder av en föreställningsvärld som är så långt ifrån vår som den kan komma. I sin kulmination utvecklades i senjudendomen en avancerad änglalära där tidens fromma trodde sig känna till både vad änglarna hette och vad de hade för uppgifter. Dåtidens science fiction med andra ord i biblisk klädnad.

Hur ställa sig till detta? För mig gäller att änglaväsen och himmelska härskaror mindre låter sig bestämmas  av vad som påstås om dem ,,mer av i vems tjänst de står. Är det Herren som råder över dem är dessa inget annat än speglingar av sin Herre och som sådana mättade med budskap till mig.

Så går mina tankar mer än annars i min meditation över min frälsare. I allt stod min frälsare i Herrens tjänst. Så helt var Jesus Kristus uppfylld av Gud att vi låtit vår bild av Gud formas av vår bild av honom.  I själva verket är detta min kristna tros hemlighet. Denne, ängel över alla änglar, oförliknelig i sin storhet, stod i Guds tjänst, det var och är det på vilket min tro bärs.

Vi och dom och sen fortsättningen

(Bibelstudiet följs upp av en tillämpning med samma rubrik i ”Med mina glasögon 4”)

Bibelstudium i Vivalla den 25 september 2019

Han (Herren) skall höja ett fälttecken för folken, förena de skingrade av Israel och samla de kringspridda av Juda från jordens fyra hörn. Då skall Efraims avund upphöra och Judas fiendskap ta slut. Efraim skall inte avundas Juda och Juda inte hysa fiendskap mot Efraim. De skall slå mot filisteernas sluttning i väster, tillsammans plundra folket i öster. Edom och Moab skall falla i deras händer, ammoniterna bli deras lydfolk. (Jesaja 11 v 12 ff)

Kristen tro har varken sitt ursprung i filosofi eller vishetslära. Den har mer sin början i stamreligion än i spekulationer om Gud som alltings ursprung och mål, mer i vi och dom-tänkande än i drömmar om en upphöjd Gud som vishetens källa. Kort uttryckt verkar bibelns Gud här och nu och denne Gud står på min och de våras sida när vi följer hans bud, aldrig i lika hög grad på de andras. Att Israel före alla folk var löftesfolket, om det rådde ingen tvekan.

Texten ovan från den första delen i Jesaja illustrerar riktigheten i det ovan sagda. Det ärviför hela slanten i huvuddelen av denna text. Visserligen inte ett förverkligat vi, mer ett förhoppningarnas vi. Den dag skall komma, förkunnar profeten, då ett skingrat Israel åter skall förenas till ett. Men inte bara så; den interna fiendskapen mellan norr och söder i landet, den mellan Efraim och Juda skall dessutom upphöra, lyder profetian. Den skall upphöra av den självklara anledningen att Gud skapat de två stam-grupperna Efraim och Juda till samhörighet. De hör samman som två varandra närstående syskon.

Om just detta har jag som bibeltolkare och kristen inget att säga. Tvärtom; religiösa vishetsläror  har inte heller jag något till övers för. Däremot kan man aldrig få nog av maningar till enhet. Det blir ödesdigert om de som hör ihop splittras, där de enas ställs mot de andra, när ”vi och dom-tänkande” tar överhanden.

Det blir svårare för mig som kristen bibelläsare när profeten siar om vad som skall ske när de kringspridda förenats till ett och av de två syskonfolken blivit ett enda. Då skall nämligen, profeterar Jesaja, Efraim och Juda tillsammans slå mot filisteerna i i väster och plundra folken i öster. Edom och Moab skall besegras och av ammoniterna blir ett lydfolk.

Det finns alltså inte bara ett ”vi” i texten utan också ett ”dom”, ett äkta ”dom” inte ett falskt som när Efraim stod mot Juda. Och dessa ”dom” är fiender på riktigt och mot dem inte bara kan utan skall man handla på det mest brutala sätt.

Just här befinner vi oss vid en inte bara en religiös utan också en allmänmänsklig skiljeväg. Vid den skiljevägen står Jesus, juden Jesus, som inte förnekat men å ena sidan individualiserat förhållandet ”vi och dom”, av folk gör han enskilda människor. Å den andra sidan vänder han alla former av vedergällning ryggen. Mest radikalt sker detta i Bergspredikan där Jesus manar sina lärjungar inte bara att fördra utan också att älska sina fiender.

Så långt går Jesus i sitt avvisande att det för mig som förkunnare inte duger att försvara bibeln med att det som gällde då inte gäller nu. Tvärtom måste en kristen, vare sig han är förkunnare eller inte, vända ryggen åt gammaltestamentliga utsagor som hyllar plundringar och tillspillogivning.

Detta betyder inte att Jesus vänder förbundstänkandet ryggen, inte att vi och dom-tänkandet upphört att gälla. Nog gäller det men utifrån nya utgångspunkter.

(Se även ”Med mina glasögon 4”, 38 19 Odla försvara och stödja)

Bibelstudium i Vivalla den 18 september 2019

Människans dagar är som gräset: hon spirar som blomman på marken, så sveper vinden fram, och den är borta, platsen där den stod är tom. Men evigt varar Herrens nåd mot dem som fruktar honom. Hans trofasthet når till kommande släkten, när man håller hans förbund och minns vad han befallt och lyder. (Psaltaren 103:15-18)

När du läser Psaltaren; tro inte att psalmen har dumpit ner från himlen med ett oföränderligt gudomligt budskap adresserat just till dig. Tänk i stället att du framför dig har ett mänskligt vittnesbörd.

Sätt ditt hopp till att du bakom skarvar och redigeringar i texten, för såna är inte ovanliga i Psaltaren, kan finna en from människa som med klappande hjärta bekänner sin längtan och sin tro.

Läser du Psalm 103 kan du vara säker på att lyckas. I den psalmen är psalmistens både klappande hjärta och gudslängtan närmast övertydlig.

Låt dig inte luras av den inledande författarangivelsen. Den är tillagd efteråt.

David har inget med psalmen att göra hur mycket denne än behagade kung Saul med sitt strängaspel (1 Sam 16:23)

I den första delen av psalmen (v 1-5) tar sig psalmistens förhoppningar uttryck  i en förhoppningarnas bekännelse. Psalmisten förlitar sig på att Gud förlåter ”alla mina synder”, ”botar alla mina sjukdomar” och ”räddar mig från graven”.

I det avsnitt av psalmen som utgör vår text kan man bakom psalmistens bekännelse till Guds nåd och trofasthet ana inte enbart psalmistens utan också samtidens syn på livets villkor.

Människans dagar är som gräset skriver han. Tidigare har han närmast som en självklarhet jämfört människan med jordens mull. Allt mänskligt är för psalmisten förgängligt. Någon separat själ har han inte hört talas om. Kroppen och själen (livet) ser han med sin samtid som två delar av samma sak. När den ena dör, dör också den andra. Livet lever vidare i de efterkommande, i barn och barnbarn. Detta antytt i orden ”hans (Guds) trofasthet når till kommande släkten när man håller hans förbund…)

Predikarens ord är psalmisten långt ifrån främmande:

Ty det går människors barn såsom det går fänaden, dem alla går det lika. Såsom fänaden dör, så dö ock de; enahanda ande hava de ock alla. Ja, människorna hava intet framför fänaden, ty allt är fåfänglighet.(Pred 3:19)

Det som i detta stycke skiljer psalmisten från Predikarens författare liksom för den delen en ateist av dags datum är att psalmisten har en relation till Gud. Allt relaterar psalmisten till Gud. Det hopp han har, har han i Gud.

Det är insikten i Guds väsen som gör att psalmistens världsbild är på väg att sprängas. För den Gud psalmisten satt sin lit till är ingenting omöjligt. Gud kan bevara t o m det som är som gräs och mull. Därav hans ord i början på psalmen ” han räddar mig från graven oh kröner mig med nåd och barmhärtighet” (Ps 103:4)

Men psalmisten gör ingen lära om det eviga livet. Det tillhör en senare tid. Vad han äger är  insikt i Guds väsen därav hans förhoppning.

Jag undrar om inte vi sena tiders kristna befinner oss i samma läge. Vi har insett att själen inte lever sitt eget liv utan är ett med våra kroppar. Vi har också insett att himmelriksföreställningarna som växt fram från senjudisk tid och framåt är färgade av sin samtids föreställningsvärld. Kvar står Gud, Gud i Kristus. I tron på honom äger vi vår evighetsförtröstan.

(Se även ”Med mina glasögon 4”, 37 19 Korsets mysterium och mina tankesanningar)

Bibelstudium i Vivalla den 11 september 2019

Gud vill försoning

Paulus 2 brev till korinthierna kap 5 v 11-21

11Jag vet alltså vad fruktan för Herren är och försöker därför vinna människor; Gud vet hurdan jag är, och jag hoppas att ni också gör det innerst inne.  12Jag vill inte rekommendera mig själv igen men ge er möjlighet att vara stolta över mig, så att ni kan bemöta dem som skryter med det som ligger på ytan och inte med det som finns i hjärtat.  13Har jag varit i extas, är det för Gud. Är jag sansad, är det för er  14Kristi kärlek lämnar mig inget val, ty jag har förstått att om en har dött för alla, då har alla dött. 15Och han har dött för alla, för att de som lever inte mer skall leva för sin egen skull utan för honom som dog och uppväcktes för dem.

16Därför bedömer jag inte längre någon på människorsvis. Och om jag också har uppfattat Kristus på det sättet, så gör jag det inte nu längre. 17Den som är i Kristus är alltså en ny skapelse, det gamla är förbi, något nytt har kommit. 18Allt detta har sitt upphov i Gud, som har försonat oss med sig genom Kristus och ställt mig i försoningens tjänst. 19Ty Gud försonade hela världen med sig genom Kristus: han ställde inte människorna till svars för deras överträdelser, och han anförtrodde mig budskapet om denna försoning. 20Jag är alltså Kristi sändebud, och Gud manar er genom mig. Jag ber er på Kristi vägnar: låt försona er med Gud.  21Han som inte visste vad synd var, honom gjorde Gud till ett med synden för vår skull, för att vi genom honom skulle bli till ett med Guds rättfärdighet.

(Allt som har med försoning att göra i spärrad stil)

I texten ovan är Paulus deklarationer om Jesu försoning föranledda av att han hade behov av att spela med öppna kort gentemot en församling som inte riktigt litade på honom. Han behövde klargöra sina inre drivkrafter.

Det som mer än annat drev honom var mötet med den uppståndne i Damaskus. Det mötet förändrade i grunden Paulus livsbana. Från att ha varit en förföljare blev han den som mer än andra kom att föra Kristi verk  vidare. Om det står ingenting uttryckligen i texten ovan förutom deklarationen Kristi kärlek lämnar mig inget val.Men den kärleken har sitt ursprung i vad som skedde honom i Damaskus. Det var där den kärlek till Kristus väcktes som skulle bära Paulus under hans fortsatta liv.

I den avtryckta texten har jag med spärrad stil angett det som jag anser vara Paulus försök att tränga bakom det faktum att den uppståndne älskar honom och vill nå alla med sin kärlek.Jag ser hans uttalanden om försoningen som försök att förklara den kärlek som han genom Kristus fått del av.

Liknande förklaringar försöker sig Paulus på både här och nu i sina brev. Han gör det på än det ena än det andra sättet, där allt trots skiljaktigheter på ett eller annat sätt hör samman. Här i 2 Kor 5  sker det i en slinga av sammanhörande tankar där det ena ger det andra.

När vi nu går in i dessa tankar, glöm inte att faktum är en sak förklaringar en annan. Faktum är alltid viktigare än förklaringarna.

Det för Paulus karakteristiska när han förklarar är att han lägger allt vikt vid  Golgata och den öppna graven. Till skillnad från evangelisterna har han inget att berätta om Jesu jordiska liv.

För att göra det enklare för den som tar del av detta bibelstudium presenterar jag Paulus tankar i en förklarande parafras.

Poängen är att Paulus tar på sig vad man kan kalla Guds glasögon när han ser på vad som skedde vid Golgata. För Paulus var nämligen Jesu död på korset mer än en

avrättning. Gud var med när det skedde och Gud omvandlade avrättningen av Jesus till att  bli inte bara Jesu utan också alla kristtrognas död, en död som ändade i liv. Det livet tar sig i dag uttryck i trons liv, vars kännetecken är de troendes dagliga gemenskap med den uppståndne.

Mera precist innebar Jesu död försoning, försoning uttryckt av Paulus i följande tankegång:  Den som inte visste vad synd var (=Jesus) gjorde Gud till ett med människornas synd  och straffades därför med döden. Detta ledde till följande. Människorna ställdes inte till svars för sina överträdelser. Straffet som skulle drabba oss drabbade istället Jesus. Men märk straffet ändade på grund av Guds ingripande inte i död utan i liv. Till detta liv som har sitt ursprung i Jesu död och uppståndelse förenas Kristi efterföljare. Det betyder ett liv som redan här på jorden står i stark kontrast till det tidigare livet. Det är förvandlat till ett liv i rättfärdighet, ett liv som ständigt behöver manas fram (”jag ber er på Kristi vägnar: låt försona er med Gud 2 Kor 5:20 b)

Så min kommentar till detta Paulus resonemang.

Det som sticker ut i Paulus utläggning är att han drar in Gud i skeendet. Det är inte enbart sanning Paulus gör anspråk på att förkunna, utan fullkomnad sanning, sanning där Gud förutsätts vara medverkande. Det andra som är påfallande i Paulus utläggning är att vi som bekänner oss till Kristus blir inbegripna. Våra liv som kristna fogar Paulus till skeendet vid korset.

Varifrån har Paulus fått sina tankar kan man fråga. Nog har Herrens tjänare i Jesaja 53 betytt en del. Åtminstone tyckte de som satte noter till texten detta. De hänvisar nämligen till just Jesaja 53 när de skall visa på besläktade bibelställen.

Vad vi i texten ovan tagit del av är alltså Paulus tolkning av korset. Det är en tolkning vid ett speciellt tillfälle. Orden faller som de gör därför att korinthierna behövde dem vid detta tillfälle. Till saken hör att Jesu död och uppståndelse kan ses också på andra sätt. Paulus olika utläggningar i sina brev av korsets hemlighet är exempel på detta. Dessutom har fler bibelförfattare än Paulus tolkat händelserna vid korset och då inte exakt som Paulus. Detta öppnar även för våra försök. Konstigt vore annars. Förlåtelsens hemlighet behöver var och en av oss fördjupa oss i. Och det är ju ytterst om förlåtelse Paulus talar.

Men viktigare än annat när man lägger ut texter liknande denna är att förstå det som är sakens själva faktum att den uppståndne fortfarande lever och verkar den förlåtelse som korset förkunnar.

(Se även ”Med mina glasögon 4”, 36 19 När kristendom blir kristendom)

Bibelstudium i Vivalla den 4 september 2019

Nu blir det alltså ingen fällande dom för dem som tillhör Kristus Jesus.  2Ty den andliga lag som gäller för livet i Kristus Jesus har gjort mig fri från syndens och dödens lag.  3Det som lagen inte kunde göra, eftersom den kom till korta inför vår köttsliga natur, det gjorde Gud. Då han lät sin egen son bli lik en syndfull människa och sände honom som ett syndoffer, dömde han synden i människan.  4Därmed kunde lagens krav på rättfärdighet uppfyllas hos oss som lever efter vår ande och inte efter vår köttsliga natur. (Paulus brev till romarna kap 8 v 1-4

Om det nya livets möjligheter talar Paulus i texten ovan, om hur livet i Kristus ter sig i jämförelse med livet utan honom. Han talar också och framför allt om  varförlivet i Kristus är så annorlunda allt annat. Han påstår att det berodde på att Gud lät…Jesus bli lik en syndfull människa och framför allt  att Jesus blev ett syndoffer för oss.

Det är om detta sista jag skall reflektera, alltså om denne Jesus som Gud lät bli lik en syndfull människa och om Jesus som syndoffer.

Att Jesus innebar en andlig revolution för Paulus lär ingen betvivla. Hans möte med den uppståndne i Damaskus vände upp och ner på det mesta. Det betydde emellertid inte att han förkastade det han tidigare trott på. Han behöll sina gamla förankringar. De heliga skrifterna var fortfarande heliga för honom, men mötet med den uppståndne gjorde att han förstod dem på ett nytt sätt.

Vad Paulus fick uppleva i mötet med den uppståndne var att han blev förlåten och upprättad. Och med den upplevelsen bakom ryggen förstod Paulus även Jesu jordiska liv på ett nytt sätt. Jesus blev för Paulus inte längre den omstörtare som tidigare tvingat honom att förfölja dem som kallades kristna. I stället såg han i Jesus den som givit sig själv för att förlåta och upprätta dem han mötte. I Jesu jordiska möten var detta Jesu självutgivande det allra mest karakteristiska. Paulus såg för sina inre ögon en man som gått så långt i sina försök att förlåta och upprätta  att det kostade honom hans liv. Dessutom och det var liksom ”pricken över i:et” hade Paulus själv erfarit att det inte var ute med Jesus därför att motståndarna dödat honom. Som uppstånden fortsatta Jesus att förlåta och upprätta.

Detta var vad den till Kristus omvände Paulus hade att hantera. Och han hanterade det genom att med närmast övermänsklig energi verka för den uppståndne. Ingen missionär har varit så betydelsefull som Paulus.

Det var därför verklighet Paulus i första hand hanterade, upplevd och erfaren verklighet.

Till detta kom att Paulus ville förstå Jesus och sätta honom i ett sammanhang. Det sammanhanget var för Paulus den judiska trons heliga skrifter, skrifter som talade om försoning, om offer av djur för att blidka den allsmäktige men också om att det Gud ville var mer än djuroffer. Han ville se rätten välla fram som vatten, bland de sinaoch rättfärdigheten som en outsinlig ström. (Amos 5:24)

Paulus gjorde det ena försöket efter det andra att förena upplevd sanning med det han funnit i de heliga skrifterna. Romarbrevet 8:1-4 är ett exempel bland flera. Resultatet blev i den text vi nu studerar att Paulus utifrån erfarenheten av Jesu självutgivande lät Jesus bli lik en syndfull människa, att han blev ett syndofferför att kunna fullfölja sin frälsargärning.

Jag kan tänka mig att detta i Paulus tolkning av de heliga orden uttrycker ungefär detta. Gud steg i sin son Jesus Kristus ned till en av synd besudlad mänsklighet, blev ett med den och gav sitt liv för dess frälsning.

Detta är ett försök bland flera i den paulinska skriftsamlingen att förena gammalt med nytt, erfaret med i helig skrift förankrat.

Kvar står bakom Paulus försök det faktum att Jesus gav sitt liv för oss och att detta självutgivande fortfarande verkar förlåtelse och upprättelse.