(Se även ”Med mina glasögon 5”, 10 20 Också timmar ord kan ha mening)

Bibelstudium i Vivalla den 4 mars 2020

2Till dig, Herre, tar jag min tillflykt, svik mig aldrig! Du som är trofast, rädda mig, 3lyssna på mig, skynda till min hjälp. Var min klippa dit jag kan fly, borgen där jag finner räddning. 4Ja, du är min klippa och min borg. Du skall leda och styra mig, ditt namn till ära. (Psaltaren 31 v 2 ff)

I långa stycken är det gott att göra som andra. Att lära av och ta efter är en dygd. Men också en fara. Dåligt blir sämre när många flockar sig kring dåliga förebilder.

Detta har jag nu och då på ett allmänt plan aktualiserat i min hemsidas ”Med mina glasögon”. Här skall texten ovan illustrera att även bibelord flockar sig kring gemensamma formuleringar och föreställningar.

Psaltaren 31 är för mig ett exempel på hur rader av gemensamma formuleringar och föreställningar lagts samman till en helhet som i slutändan blir psalm 31 i Psaltaren. Jag tänker mig de minsta enheterna i denna psalm som schabloner, dvs fasta, för sin tid välbekanta formuleringar av skilda slag, som varierats, lagts samman och tillsammans bildar en psalm.

Bli inre förskäckt över detta. T o m Jesus tog vara på schabloner, i detta fall fasta formuleringar hämtade från sitt judiska fromhetsarv. Och han levde ut dessa s k schabloner i liv och förkunnelse. Detta på sitt sätt och i sina sammanhang. Ur detta sprang den religiösa förnyelse fram som vi kallar kristendom.

Nu åter till psalm 31 med alla sina schabloner.  Vi börjar med det jag kallar eländesbeskrivningen, en beskrivning som vi också känner igen från andra psalmer.  Där står.

Mitt liv rinner bort i ängslan och mina år i suckan. I nöden sviker mig kraften och benen murknar i min kropp för alla mina fienders skull. Jag blir hånad, jag är en börda för mina grannar, en skräck för mina vänner, de som ser mig på gatan viker undan. Jag är bortglömd som en död, jag är som ett krossat kärl. Jag hör folkhopen viska. Skräck från alla håll – de gaddar sig samman och smider planer mot mitt liv. (Psaltaren 31 v 11-14)

Och fortsätter med exempel på det för psalmisterna så typiska hatet.

Låt de gudlösa stå med skam och tystna i döden, låt de läppar som ljuger förstummas, deras fräcka tal mot den rättfärdige i högmod och förakt. (Psaltaren 31 v 18 b f)

Vad är då det speciella med denna psalm? Vad ger den en given plats i den Heliga Skrift? Är det den överdrivna, närmast sjukligt överdrivna synen på fienders, här i form av vänners och grannars illvilliga avsikter? Det må vara att formuleringarna är schabloniserade. Nej så är det inte. Tvärtom. Skulle allt i Psaltaren vara sjuklig självbespegling eller mer eller mindre ogrundat hat, då skulle Psaltaren trots sina litterära förtjänster befinnas långt ner på skalan för gudomligt inspirerad litteratur.

Men nu handlar Psaltaren om mer än ängslig självbespegling och demonisering, oförtäckt hat och bön att Gud skall döda de gudlösa.

Och vad står detta mer än för? Det står för bön till Gud om räddning, det står för förtröstan på att Gud och endast Gud kan skydda oss mot det onda. Det står för lovsång till en Gud som bevarar och frälser.

Dessa Guds välgärningar må beskrivas schablonmässigt och gör det också i den ena psaltarpsalmen efter den andra, det är ändå dessa välgärningar som bär upp psalmen och gör den till ett Guds ord. Detta blir särskilt tydligt  i vår tid där litteraturen nog talar om Gud, men nu i schabloner som mer ger uttryck för aningar än bekännelse.

(Se även ”Med mina glasögon 5”, 9 20 Rättsväsendets oberoende)

Bibelstudium i Vivalla den 26 februari 2020

14Kristi kärlek lämnar mig inget val, ty jag har förstått att om en har dött för alla, då har alla dött.  15Och han har dött för alla, för att de som lever inte mer skall leva för sin egen skull utan för honom som dog och uppväcktes för dem.

16Därför bedömer jag inte längre någon på människors vis. Och om jag också har uppfattat Kristus på det sättet, så gör jag det inte nu längre. (Paulus 2 brev till korinthierna kap 5 v 14 ff)

I  sin uppgörelse med motsträviga anhängare från Korinth skriver Paulus dessa ord. För oss sentida läsare blottas därmed den kristna trons innersta hemlighet.

Sammanhanget är judiskt med en judendom som ständigt tvingades värja sig. Därute fanns den hotande hellenismen, där inne renlevnadsmän och profetiska fanatiker. En av dessa  s k ”fanatiker”, Jesus, gjorde de sig av med. Trodde de. Men korsfästelsen av Jesus blev inte som de tänkt sig den. I ”uppstånden närvaro” steg denne Jesus in i människors hjärtan och omvandlade dem. En av dessa omvandlade hette Paulus. Texten ovan är ett vittnesbörd om vad som skett i denne Paulus inre. Vad som skett var att Paulus förstod på ett nytt sätt.

Efter sin omvändelse till kristen tro förstod han inte längre korsfästelsen främst som en avrättning utan framför allt som ett gudsingripande. Gud hade, förstod Paulus, omvandlat avrättningen av Jesus. Jesu ända upp på korset obrutna kärleksvilja hade av Guds nåd förvandlats till en försoningshandling, det betyder en död som kom andra till godo. Eller som Paulus uttrycker det; ”en har dött för alla då har alla dött”.

Bildlikt talat smittade Jesu död av sig. De som i tro närmade sig den uppståndne  slapp i fortsättningen, som Paulus numera förstod det, att leva utifrån gamla livsmönster. De jesustroende behövde inte längre vedergälla ont med ont. De har fått kraft att löna ont med gott. De kunde i fortsättningen sluta sig samman i gemenskaper som hölls samman utifrån dessa nya förutsättningar.

Detta nya som Paulus hade erfarit och sedan förkunnade var skört. Detta sköra fanns t o m i Paulus inre. Försoningen lät sig visserligen praktiseras men att förklara den var värre. Paulus tvingas ta till den ena bilden efter den andra för att tydliggöra. Att ”en har dött för alla då har alla dött”, är en av flera formuleringar som Paulus prövar när han skall i ord förklara det i grunden oförklarliga.

F a var, låt oss kalla det evangeliet, svårt att praktisera i de nya gemenskaper kring Kristus som växte fram som svampar ur jorden. Inte minst Paulus fick erfara detta och då inte minst i Korinth. Den på lagen grundade judiskheten och inte bara den, trängde snart på de nykristna judarna i Korinth och hotade att åter ta makten över deras sinnen.

De konsekvenser Paulus drog av sitt kristusmöte hotades från snart sagt alla håll. Det betyder de konsekvenser som gjorde att Paulus,  jag citerar, inte längre bedömde ”någon på människors vis” blev allt svårare att hävda.

Så var det och så har det fortsatt att vara. Det gick så långt i den tidiga kristenheten att Paulus förståelse av korset och dess konsekvenser närmast suddades ut. Först på 300-talet i och med Augustinus blev Paulus kristustolkning åter aktuell.

Som det var då har det fortsatt att vara. Det nya sätt att leva som är konsekvensen av Paulus korsteologi är fortfarande något som ständigt på nytt behöver erövras på nytt. Bara så att det först är när detta sker som kristen tro kan framträda i förnyande kraft.

(Se även ”Med mina glasögon 5”, 8 20 Form på gott och ont)

Bibelstudium i Vivalla den 19 februari 2020

Ty var och en som åkallar Herrens namn skall bli räddad. (Rom 10:13)

Men hur skall de kunna åkalla den som de inte har kommit till tro på? Hur skall de kunna tro på den som de inte har hört? Hur skall de kunna höra utan att någon förkunnar?   Hur kan någon förkunna utan att vara utsänd? Det står skrivet: Skönt ljuder stegen av dem som bär bud om goda ting.   Men alla lyssnade inte till budskapet. Ty Jesaja säger: Herre, vem satte tro till det vi förkunnade?  Så bygger tron på förkunnelsen och förkunnelsen på Kristi ord. (Rom 10:14-17)

I Romarbrevet kapitlen 9-12 vet Paulus varken in eller ut. Han försöker förstå varför Israel, Guds eget folk, inte tog emot Jesus. Ändå var det ju uppenbart, menade Paulus, att Jesus Kristus var den som skulle komma. Att bara fortsätta att kämpa på med sin laglydnad som om inget hänt dög inte. Det var som att försöka lyfta sig själv i håret. När tiden var inne och det var den i och med Kristus,  fick den fromme släppa taget om sitt närsynta rotande i lagen. Hon kunde lyfta blicken och hämta kraften ovanifrån (med hänvisning till Joel 2:28-32). Den troende fick från och med nu, menade Paulus ta emot budskapet om Jesus Kristus, om hans död, uppståndelse och inte minst hans närvaro som den himmelske frälsaren. I detta budskap mättat med den uppståndnes andliga närvaro föddes, förkunnade Paulus, det nya livet och med denna nyfödelse följde en laglydnad av nytt slag. Buden var i långa stycken de samma, men kraften hämtades i fortsättningen inte nerifrån ur egen mental styrka utan ovanifrån.

Obegripligt att hans eget folk inte fattade detta tyckte Paulus. Men en gång skall de förstå. Om detta, om ”Israels slutliga räddning” kan vi läsa i Rom 11:25-36. Dock inte här och nu i detta bibelstudium. Nu gäller det att vi fördjupar oss i det budskap som enligt Paulus leder oss till Herren.

Belägg för budskapets betydelse hämtar Paulus från enstaka textord i Gamla testamentet (Jes 52:7, Jes 53:1, Ps 19:5). Dock mer än annat från egen erfarenhet. Paulus visste att själva förutsättningen för att Jesus skulle  bli erkänd var att han blev känd. Kännedom om Jesus fick man i sin tur genom förkunnelse, förkunnelse i alla de former. Denna förkunnelse vilar, skriver Paulus  på Kristi ord. Det betyder, om man tar orden som de står, på de Jesusord som traderats bland lärjungarna och gjorts kända i de första kristna församlingarna. Detta inkluderande Jesu ord om dopet och de ord han uttalade i samband med att han instiftade nattvarden.

Nämnt är inte, men förutsatt, berättelserna om Jesu död, uppståndelse himmelsfärd liksom vittnesbördet om hans fortsatta närvaro gemenskap genom Anden. Detta desto hellre som Paulus i sina brev är mer än sparsmakad med berättelser från Jesu jordiska gärning. Allt lägger han på korset och korsets innebörd, inte minst att Jesus efter uppståndelsen fortsätter sitt frälsningsverk.

Själv lägger jag samman det hela, såväl ord av och om Jesus som ”de synliga orden”, dopet, nattvarden. Därtill lägger jag vittnesbörden om Jesu överjordiska närvaro i församlingens gemenskap. Allt syftar för mig  till ett och detsamma nämligen  att i denna värld synliggöra den uppståndne, ge honom kropp, själ, ande och närvaro.

Förutsättningen för att allt detta synliggörande inte enbart  skall ge faktakunskap, är att den uppståndne Kristus verkligen är närvarande med sin Ande i alla dessa, låt oss kalla det aktualiseringar. Detta i sin tur visar sig inte först och främst i den acceptans budskapet får utåt, mer i Ordets, sakramentens och den kristna gemenskapens betydelse för dem det främst berör. Omvandlade kristna säger mer än anhängarnas antal.

(Se även ”Med mina glasögon 5”,  7 20 Skapade djävlar.)

Bibelstudium i Vivalla den 12 februari 2020

7Men allt sådant som var en vinst för mig har jag för Kristi skull kommit att räkna som en ren förlust.  8Ja, jag räknar faktiskt allt som en förlust jämfört med det som är långt mera värt, kunskapen om min herre Kristus Jesus. För hans skull har allt det andra förlorat sitt värde för mig. Jag kastar det på sophögen för att vinna Kristus  9och få leva i honom, inte med den rättfärdighet som lagen ger utan med den som kommer av tro på Kristus, den rättfärdighet som Gud ger åt dem som tror.  10Jag vill lära känna Kristus och kraften från hans uppståndelse och dela hans lidanden, genom att bli lik honom i en död som hans –  11kanske jag då kan nå fram till uppståndelsen från de döda. (Paulus brev till filipperna kap 3 v 7-11)

Om tro talade man tidigare. I dag har tron bytt namn och kallas värdegrund. Låt gå för det. Värdegrunden kan närmare betraktad ses som tro på väg att stelna om ännu ej förstelnad. Så sakteliga sker förändringar i värdegrunden allt utifrån nya människor, nya erfarenheter, nya idoler och nya tankeströmningar.

Detta sagt för att påminna om att motsvarande gäller också på den kristna trons område. Det går alls inte att sätta likhetstecken mellan kristen tro av i dag och kristen tro på 1600-talet. Det går heller inte, och det är det nya i detta bibelstudium, att sätta likhetstecken mellan en bok i bibeln och den andra. Till och med när man läser Paulus märker man betydande förskjutningar.

Ett står dock fast vare sig man levde ut sin kristendom på 1600-talet eller nu eller när man jämför den ena bibelboken med den andra. Med kunskapen om Kristus blir det mesta beskådat med nya ögon. Detta som en allmän sanning.

Åter till förskjutningarna. Till och med när man begränsar sig till Paulus märker man hur olika hans infallsvinklar är. Om Paulus i sitt troligen äldsta brev, 1 Thessalonikerbrevet,  är inriktad på Jesu snara återkomst och med den de dödas uppståndelse och församlingens möte ”med Herren i rymden”, så är perspektivet ett annat i Romarbrevet. I detta brev är det noga med trosgrunden. Tron är det på vilket allt hänger, lagen visserligen helig men ändå en trons tjänare. Och tron kommer uppifrån. Den tar man sig inte, den får man. Att tro är att ta emot, den är aldrig grundad i en mänsklig förmåga. Den största av alla dessa trons gåvor är tron på och den upplevda gemenskapen med den uppståndne Kristus. I denna trons gemenskap har den kristne förmånen att få utforma sitt liv.

Men mer finns att säga om tyngdpunktsförskjutningar hos Paulus. Ytterligare en upptäcker vi när vi bekantar oss med Filipperbrevet, ett brev skrivet i fångenskap. Berövad sin frihet, och med det sina möjligheter att nå ut med sitt budskap, väller Paulus trosglädje fram som aldrig tidigare. Han gläds mer än annat  över honom som inte aktade på sin likhet med Gud utan ”ödmjukade sig och var lydig ända till döden på korset” (Fil 2:8).

Här befinner sig Paulus milsvitt från föreställningar om församlingens möte med Herren i rymden. Det närmaste han kommer är till suckar om hur gott det skulle vara att dö för att en gång för alla vara hos Kristus. (Fil 1:23)

Entusiasmen är i Filipperbrevet stegrad till det yttersta. Till vad ändamål? Sjunker han in i sin upplevelse, blir han i denna ett med sin frälsare i en mystisk förening? Talar han i tungor?

Nej, långt därifrån: ” Tro inte att jag redan har nått detta eller redan har blivit fullkomlig” , skriver Paulus. ”Nej jag gör allt för att gripa det, när nu Kristus Jesus har fått mig i sitt grepp” (Fil 3:12)

För mig är detta förebildligt. En kristen skall vara på väg och det på vägar som inte alltid är raka och med målsättningar som inte alltid leder fram. Men målet är Kristus, är alltid Kristus.

(Se även ”Med mina glasögon 5”, 6 20 Fel ordning i söndags.)

Bibelstudium i Vivalla den 5 februari 2020

Men jag spanar efter Herren, jag väntar på Gud, min räddare: min Gud skall höra mig. Triumfera inte, du min fiende! Jag har fallit men reser mig igen, jag sitter i mörker, men Herren är mitt ljus. Eftersom jag har syndat mot honom måste jag uthärda Herrens vrede, till dess han tar sig an min sak och skaffar mig rätt. Han skall föra mig ut i ljuset, och jag skall se hans rättfärdiga verk. Min fiende skall se det och höljas i skam, hon som säger till mig: ”Var är Herren, din Gud?” Jag skall se på när hon trampas ner som smuts på gatan. (Mika kap 7 v 7-10)

Texten från profeten Mika, en profet samtida med Jesaja. Men texten ovan fristående. Sammanhanget okänt, men innehållet talar.

Det viktigaste profeten säger är: Herren är mitt ljus.  Det näst viktigaste: Jag sitter i mörker. Det tredje viktigaste: Herren vredgas, men han skall ta sig an min sak och skaffa mig rätt.

Allt visar att Mika stod i den bibliska traditionen. Människans egenvärde må vara oändligt, men det hon äger har hon fått.  Herren är givaren, inte människan. Människans ljus är henne givet.

Problematiken är också den typiskt bibliska. När verkligheten randas stämmer inte kartan med verkligheten. Trots tro på Herrens ljus, sitter profeten i mörker. Det går honom illa. Ingenting stämmer. Det är som Gud inte funnes.

Lösningen är också den för bibeltexterna så typiska. I stället för att anklaga Gud ger profeten t o m sitt eget misslyckande en mening. Misslyckandet var ett uttryck för egen synd och har lett till Herrens vrede.

     Sedan följer profetens trossprång. Olyckan fortsätter till den dag Herren tar sig an min sak och skaffar mig rätt. Han skall föra mig ut i ljuset.

Så långt komna är det dag att växla spår och koppla samman. I det här fallet koppla samman Mika med Jesus. Detta blir på inget sätt sökt. Också för Jesus var Herren hans ljus. Också Jesus fick sitta i mörker. Också på honom vredgades Gud. Gud lät Jesus utstå de gudlösas vrede i döden på korset.

Här blir det  emellertid si och så med parallelliteten. Profeten levde i förhoppningen att Herren skulle skaffa honom rätt. Jesus fick rätt. Redan på tredje dagen skedde det. Lidandet och döden ändade i triumf.

I nästa fas slås parallelliteten i småbitar. Detta när Mika profeterar om en framtid  där Gud har fört honom ut i ljuset så att han kan se det rättfärdiga i Guds handlande. Sen följer för den känslige katastrofala ord. Min fiende skall se det och höljas i skam, hon som säger mig: Var är Herren, din Gud? Jag skall se på när hon trampas ner som smuts på gatan. Mot detta står Jesu ord på korset i bjärt kontrast: Fader förlåt dem ty de veta inte vad de göra. (Luk 23:34)

Så långt profeten Mika och frälsaren Jesus Kristus. Båda kan stötta oss som tror. De gör oss uthålliga i vår tro på att livet beror av Herren, att min frälsning vilar inte i mig själv utan i min Gud.

Men vad göra med en omgivning som överöser oss med sin övermodiga tro på att människans frälsning ligger i hennes egna händer? Skall vi bete oss som Mika eller som Jesus?

(Se även ”Med mina glasögon 5”, 5 20 Kulturell intelligens)

Bibelstudium i Vivalla den 29 januari 2020

Tröst i lidanden

3Välsignad är vår herre Jesu Kristi Gud och fader, barmhärtighetens fader och all trösts Gud.  4Han tröstar oss i alla våra svårigheter, så att vi med den tröst vi själva får av Gud kan trösta var och en som har det svårt.  5Ty liksom vi har fått en riklig del av Kristi lidanden får vi också riklig tröst genom Kristus.  6Har vi det svårt är det för er tröst och frälsning. Blir vi tröstade är det för att ni skall få den tröst som hjälper er att bära samma lidanden som vi själva.  7Vi har ett fast hopp när det gäller er; vi vet att liksom ni delar lidandena med oss, delar ni också trösten. (Paulus 2 brev till Korinth kap 1 v 3-7) 

Det materiella tycks vara förutsättningen för det mesta. På hjärta, hjärna, kroppskonstitution hänger våra liv. Syre, ljus, värme, kyla i rätt fördelning är förutsättningen för att vi skall kunna leva.

Men är materia allt? Konst, poesi, musik, kultur, religion kan ses som förnekelse av detta. Det finns andra värden kopplade till det materiella, högre värden som vittnar om något utöver det som man kan ta på.

Kristen tro är ett av dessa alternativ till den rena materialismen. Jag skriver alternativ i pluralis eftersom kristen tro är mångfacetterad. Som i allt annat finns det olika tänkesätt också i det som benämns kristet.

Texten ovan, författad av Paulus, kan läsas som ett exempel på hur en form av kristen tro gör anspråk på att kunna spränga materialismens herravälde. I dag är det alltså Paulus som får stå för det kristna.

För Paulus hängde allt på Kristus som korsfäst och uppstånden liksom på livet i Kristi efterföljd. Denna efterföljelse var för Paulus kort och gott att leva där korsets och uppståndelsens verklighet fått sin fortsättning. Satt på  formel och detta i 2 Korithierbrevets första kapitel, innebar detta ett liv uppfyllt av tröst i lidanden.

Detta kristuslidande och denna tröst erfor Paulus dagligen och stundligen. Den var ett med hans kristna tro, ett med att leva som kristen.

Livet som kristen innebar även för de kristna i Korinth lidande, menade Paulus. På detta lidandet följde tröst, i andra sammanhang kallat välsignelse, något som i sin tur gav kraft att gå in i ett förnyat lidande, detta  i en aldrig upphörande rörelse från lidande till tröst.

Själv går jag vidare och i Paulus anda tänker jag mig ett lidande och en tröst som spränger den lokala församlingens trånga gränser. Det som en gång i tiden gällde Paulus och hans församling i Korinth, kommer i min vision att prägla även Korinths omgivningar och i förlängningen hela folk, ja bli till ett kristenlivets karakteristikum. Lidande och tröst blir till pulsslag för en hel kristenhet.

Tröst i lidanden förutsätter levande kristendom inte enbart tänkt. Kristuslidandet är påtagligt så också trösten. Så snart lidandet upphör att vara Kristuslidande, d v s ha sin grund i längtan efter andras upprättelse och i tro på att Kristus kan upprätta och trösta, stannar rörelsen av. Av Pauluskristendom blir Pauluskristendom till namnet, dock inte till gagnet.

För att sammanfatta: I en tid då det materiella hotar att svälja allt gäller att värna andliga värden. Till dessa andliga värden hör kristen tro och då alldeles påtagligt ”Paulustro”, kännetecknad av sitt centrum i lidande och tröst. Den tron är inte enbart tänkt, den är tänkt och praktiserad. Hela dess värde ligger just i detta att den både är tänkt och praktiserad.

(Se även ”Med mina glasögon 5” 4 20 De finkulturellas självbesinning)

Bibelstudium i Vivalla den 22 januari 2020

 v 9 Men vi ser att Jesus, som en liten tid var ringare än änglarna, nu är krönt med härlighet och ära därför att han led döden. Genom Guds nåd skulle det komma alla till godo att han fick möta döden.  (Hebr 2 v 9) I versen därefter som inleder en ny tankeräcka står det som komplettering till v 9

10Ty när han, för vilken och genom vilken allting är till, ville föra många söner till härlighet, måste han låta honom som leder dem till frälsningen bli fullkomnad genom lidande. 

Hebréerbrevet tänker jag mig som rader av bibelstudier av en och samma bibelstudieledare komprimerade till ett enda ”långstudium” på tretton kapitel. På detta är lagt slutord kompletterad med följande ord: ”Hälsa alla era ledare och alla de heliga. Bröderna från Italien hälsar er”.

För att få grepp om Hebréerbrevet behöver man först ha huvudbudskapet i minne; Jesu offer har ersatt de gammaltestamentliga offren.. Sen erinra sig orden förmer än och tillägga; Kristus är större än profeterna, förmer än änglarna, förmer än Mose, än Josua, än Aron, än Abraham. Det är nämligen vad Hebréerbrevets författare påstår.

Vad var det då Jesus gjorde som var förmer? Han led döden och blev fullkomnad genom lidandet när han skulle ”föra många söner till härlighet”, står det. (Söner står för de utvalda, i förlängningen de kristna.)

Hur kunde då detta ske? Man behöver inte gå mer än ett antal rader ner i samma kapitel för att finna dels att Jesu död var ett medel att göra ”dödens herre, djävulen” maktlös. Vi anar likheten med Mahatma Gandhis passiva, vapenlösa motstånd i sin kamp för Indiens frigörelse. Men Hebréerbrevets författare nöjer sig inte med att konstatera att korset gjorde djävulen maktlös. I nästa andetag talar han  om Jesus som Abrahams ättling och att Jesus i den egenskapen ”kunde bli en barmhärtig och trogen överstepräst inför Gud och sona folkets synder”, för att sen fullborda tankegången i orden – ”eftersom han själv har prövats och lidit kan han hjälpa dem som prövas”.

För oss som inte är vana vid ”tankesanningar” av det här slaget stockar det sig. En sak i taget tänker vi, inte allt på en gång. Hebréerbrevets författare känns som en ovan predikant som tror att huvudsaken är att han säger allt det som skall säjas och inte får glömma något. Vad folk uppfattar blir en senare fråga.

Vad då göra för oss sena tiders läsare av Hebréerbrevet? – Stanna vid själva utgångspunkten, det faktum att Jesus gick i döden för vår skull. Vidare att det berodde på Guds nåd att hans offer för oss kunde komma alla till godo.

Att försöka se någon mänsklig logik i korsskeendet är ”feltänk”. Gud lät Jesu offer bli frälsnings-vägen, står det. Det hela var nåd inte nödvändighet. Men Jesus som översteprästen som offrade sig själv, inte offerdjur, och därmed fullkomnade offerväsendet är en tanke långt ifrån vår egen föreställningsvärld. ”Tankesanningar” av det slaget har vi nuförtiden svårt att anknyta till.

Jesu död och uppståndelse som ett verkande faktum, det påståendet kan vi däremot ta till oss. Detta faktum är också  trons själva riktningsgivare. En kristen som inte förstått att segern vinns i offret har inte förstått vad kristen tro handlar om. Den som tror att kyrkan skall vara en maktfaktor av vanligt slag, eller att hennes seger skall bedömas efter yttre framgång, har missat själva poängen.

Trons livsluft är offret inte framgången. Det förstod Hebréerbrevets författare och det borde även vi inse. Att Hebréerbrevets författare dessutom trodde sig ha förstått något av den himmelska logiken i korsskeendet är det svårare att bli ett med. För egen del måste jag ta var sak för sig och dessutom ”grunna” för att få ut något av författarens utläggning av korsets innebörd.

(Se även ”Med mina glasögon 5”, 3 20 Gud är god – eller?)

Bibelstudium i Vivalla den 15 januari 2020

 1Nu säger Herren, han som har skapat dig, Jakob, han som har format dig, Israel: Var inte rädd, jag har friköpt dig, jag har gett dig ditt namn, du är min. 2När du går genom vatten är jag med dig, vattenmassorna skall inte dränka dig. När du går genom eld skall du inte bli svedd, lågorna skall inte bränna dig. 3Jag är Herren, din Gud, Israels Helige är den som räddar dig. Jag lämnar Egypten som lösen för dig, jag ger Kush och Seba i utbyte. 4Du är dyrbar för mig, jag ärar och älskar dig. Därför ger jag människor i utbyte mot dig, andra folk som betalning för ditt liv. 5Var inte rädd, jag är med dig. Från öster för jag hem dina barn, från väster samlar jag er alla. (Jesaja 43 v 1-5)

Israel (Jakob) var då ett splittrat och sönderslaget folk. Nationslösa och hemlösa tvingades de driva omkring i främmande land. De var berövade trygghet och förankring lik flyktingar idag som förlorat hem, egendom liksom rätt att tänka och tala som de själva vill.

Får man tro profeternas vittnesbörd var det inte oförskyllt de råkat illa ut. Egen trolöshet, inte främst stormakternas maktlystnad hade fått dem på fall.

Just i detta läge signalerar profeten Jesaja (kapitlen 40-55) att allt skall vända. Gud skall åter ta sin boning i ett folk som Gud benämner sitt. Flyktingarna ska få komma tillbaka. Landet Israel skall åter bli deras eget.

Nog skall befrielsen kosta lär oss Jesaja, men inte för Israel. Andra folk skall betala för Israels befrielse. Eller som det står; Jag lämnar Egypten som lösen för dig, jag ger Kush och Seba i utbyte.

Det är som om jämvikten krävde att vinst för en måste leda till förlust för en annan. Egypten, Kush och Seba heter förlorarna, Israel ensam framstår som vinnaren.

Sannerligen en hemsk tanke, det hjälper inte att Guds profet Jesaja uttalar den. Den är lika frånstötande för det. Ända in i nutid hemsk. För hur är det, när en vinner måste en annan förlora. Den enes vinst är den andres förlust. Hela vår tillvaro vilar på den grunden. Finns det en vinnare finns det också en förlorare.

Så ända till vi kristna fick det bibeltolkningens facit som lärde oss något annat. När nämligen han kom som var profetians slutliga fullbordan, vår frälsare Jesus Kristus,  visade det sig att sanningen var en annan. När Jesus dog och uppstod var det inte andra som fick betala för det. Han gjorde det själv. Jesus gav sitt liv till lösen för att andra skulle få leva. Jesu seger innebar inte straff för andra, utan seger för alla.

Ibland undrar jag varför kristen tro hamnat i bakvatten. Beror det på att folk inte längre tror på underverk, inte tror på en Gud som kan bevara för evigheten, inte förlitar sig på Guds sanningar utan på egna.

Jag tror inte det. Den kristna trons förlust beror i slutändan på att tron inte förmått bryta det mönster som präglar alla tillvaro; den enes vinst är den andres förlust.  Den tanken sitter så djupt i mänskligt medvetande att som vi sett inte ens profeten förmådde bryta mönstret.

Men Jesus kunde och i hängivenhet för honom och i tron på honom kan också vi. Och när så sker är det som skedde återsamling, en kristenfolkets  kraftsamling i gudomlig styrka.

Till sist ett råd. Glöm inte att ha Jesus för ögonen när du läser din bibel. Annars kan det gå som för Jesaja som trodde det var en sanning av gudomlig dimension att Israels återsamling i kraft kostade Kushs, Sebas och Egyptens välfärd.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon 5” 2 20 Excesser i högkristologi, eller?)

Bibelstudium i Vivalla den 8 jan 2020

Jona-tecknet

29När ännu mer folk strömmade till sade han till dem: ”Detta släkte är ett ont släkte. Det vill ha ett tecken, men det skall inte få något annat än Jona-tecknet.  30Ty liksom Jona blev ett tecken för folket i Nineve skall Människosonen bli det för detta släkte.  31Söderns drottning skall uppstå vid domen tillsammans med människorna i detta släkte och bli deras dom. Ty hon kom från jordens yttersta gräns för att lyssna till Salomos vishet, men här finns något som är förmer än Salomo.  32Folk från Nineve skall uppstå vid domen tillsammans med detta släkte och bli dess dom. Ty de omvände sig vid Jonas förkunnelse, men här finns något som är förmer än Jona. (Ev enl Luk kap 11 v 29-32)

Människosonen skall bli ett tecken för ett ont släkte, läser vi. Slår vi samman dessa båda utsagor, ”ont släkte” å ena sidan ”ett tecken” å den andra, observerar vi avståndstagande på den ena kanten, relation på den andra. Avståndstagandet är alltså inte definitivt. Det finns fortfarande hopp för det onda släktet.

Glöm inte att Jesus i evangelierna talar till av Gud särskilt utvalda. Det folk som strömmade till Jesus var judar, tillhörde det av Gud utvalda folket. Dessa utvalda må vara avfälliga men ingen kunde ta ifrån dem deras utvaldhet. Åtminstone gjorde inte Jesus det.

Det betyder inte att avfallet därför framstod i bättre dager. Avfall var avfall, vem som än begick det. Ont var ont om det så kom från de av Gud utvalda.

Tecknet då som dessa avfallna skulle få, vad var det för tecken? Jona tecken läser vi, Jona tecken för folket i Nineve den stora staden som hotades av utplåning för sin stora synds skuld. Men Jona blev med sin omvändelsepredikan ett tecken för dem som bodde i Nineve. Stadens invånare lät omvända sig och katastrofen uteblev.

Men inte enbart Jona hänvisar Jesus till. Söderns drottning, drottningen av Saba som begav sig den långa vägen till kung Salomo, var det andra tecknet. Också hon fick genom sin hängivna satsning vara ett tecken för de obotfärdiga.

Tecknet före andra var dock Jesus själv. Hela hans framträdande var ett tecken till ett egendomsfolk som omvandlats till ett ont släkte.

Inga tecken alls hade varit alternativet. Ont hade fått vara ont  och onda hade fått förbli onda. Genom ondskan hade rullgardinen bildlikt talat dragits ned. Domen över ondskan var definitiv.

Vågar vi kristna ge oss in på den sistnämnda vägen? Kan vi definiera tidens gudlöshet som definitiv och på den grunden sluta resa hoppets tecken, det tecken som i alla sammanhang till slut ändå för oss bekännande kristna är Jesus? Nej det duger inte.

Däremot vågar vi se alternativ till Jesusförkunnelse som förfelat sin verkan. Vi vågar gå in på nya vägar att se på och förkunna Jesus, ja nya sätt att se på vår uppgift som kristna.

Att dra ner rullgardinen eller vad det kanske snarare handlar om, att utan kritisk reflexion flyta in i samtidens tanke- och värderings-våg, är inget alternativ. Dessutom vet vi av alldeles färsk erfarenhet från det politiska fältet vad det innebär att sluta tala med eller lyssna på någon därför att denne ändå är bedöms hopplöst förlorad. Det gör bara ont värre. Dessutom säger det mer om den som tiger än om den som förmenas kontakt.

(Se även inlägg ”Med mina glasögon 5”, 1 20 Idealguden och trons Gud)

Bibelstudium i Vivalla den 1 jan 2020

1

1En gren skall växa ur Jishajs avhuggna stam, ett skott skall skjuta upp ur hans rot.  2Han är fylld av Herrens ande, vishetens och insiktens ande, klokhetens och kraftens ande, kunskapens och gudsfruktans ande. 3Han dömer inte efter skenet, skipar inte rätt efter rykten. 4Rättvist dömer han de svaga, med oväld skipar han rätt åt de fattiga i landet. Hans ord är en käpp på våldsmännens rygg, de ondas liv blåses ut av hans tal. 5Rättvisan är hans bälte, troheten bär han kring livet. (Jesaja kap 11 v 1-5)

2

6Då skall vargen bo med lammet, pantern ligga vid killingens sida. Kalv och lejon går i bet och en liten pojke vallar dem. 7Kon och björnen betar tillsammans, deras ungar ligger sida vid sida. Lejonet äter hö som oxen. 8Spädbarnet leker vid ormens håla, ett barn sticker handen i kobrans bo. 9Ingenstans på mitt heliga berg skall ske något ont eller vrångt, ty kunskap om Herren skall uppfylla landet, liksom havet är fyllt av vatten. (Jesaja kap 11:6-9)

3

Om att det förskingrade Israel skall få komma hem och att samförstånd skall råda inom folket (Jesaja kap 11:11-13)

4

Om att Israel med våld skall slå sig fram till seger och en av Herren beslutad dominerande ställning bland länderna. (Jesaja kap 11:14-16.)

Jesaja kap 11, ovan dels i citat dels i referat. Allt i detta kapitel lyfter jag fram. Detta  därför att innehållet i hela detta kapitel för mig blottar den problematik jag brottas med när jag läser Gamla Testamentet som trosdokument.[1] Punkt 1 fröjdar mitt inre, punkterna 2 och 3 uppfyller mig med hopp och punkt 4 begriper jag mig inte på. Detta redan inledningsvis vad jag kommer fram till. Tillåt mig redovisa hur jag tänker.

Skall Jesu verk sammanfattas kan det inte ske mera precist än i denna profetia från sjuhundra-talet före Jesu födelse. Den är så exakt i sina formuleringar att den kan läsas som tolkningsnyckel vid betraktandet av Jesus, så attraherande att den ger mig riktmärke i mitt sökande, så inträngande att den kan läggas till grund för lagstiftning. Sedan och det är avgörande  blir profetian inte slagen i spillror därför att löftesmannen, grenen från ”Jishajs avhuggna stam”, med våld togs av daga. Sanningen om Kristus blev bara tydligare när denne efter den tredje dagen framträdde som den korsfäste och uppståndne. Hans gärning blev en ”nusanning”. (Jesaja kap 11 v 1-5)

Om profetian om Kristus i förlängningen är en ”nusanning” innebär det andra som Jesaja förkunnar en ”framtidssanning”, en förhoppning. Nog kan vi, kristna som andra, inrikta oss på att leva i harmoni med den djur- och växtvärld som är vår. Men rovdjur är fortfarande rovdjur och bytesdjur är bytesdjur. Allt annat är bedrägligt att tänka sig. Veganer må försöka, hinduer må praktisera att leva i den gudomliga harmoni som profetian utlovar, allt blir ändå blott ofullständiga försök. Den fulla uppfyllnaden tillhör framtiden, tillhör evigheten. (Jesaja kap 11:6-9)

Så även med det tredje, löftet om Israels återförening och om denna återförening som grunden för alla folks liv i harmoni med varandra. Denna återförening är trots allt ännua enbart en förhoppning. Genom Kristus har vi visserligen lärt oss mer om denna Israels barns återförening, d v s ytterst om Guds vilja bakom löftet till Israel. I våra egna församlingsgemenskaper har vi dessutom fått smaka på innebörden. Men längre än så har vi inte kommit (Jesaja kap 11:11-13)

Sen kommer det i profetian som jag inte får bukt med, våldet, detta ständiga våld för att förverkliga gudomliga syften. Hela Gamla testamentet tycks genomsyrat av detta våld. Det hjälper inte att Jesus, löftesuppfyllaren, inte brukade våld. Kärleken var tvärtom hans vapen. Dock förhärligas det rättfärdiga våldet i Gamla testamentet. Bevisligen sker det här i Gamla testamentets mönsterkapitel, kapitel 11 hos profeten Jesaja.

Paulus hade sin törntagg. Jag har min. Den håller mig på mattan. Min törntagg är att i den Heliga Skrift läst som trosdokument står sådant som för mig inte hör hemma där. Våldet förhärligas. Ett vet jag dock, att evangeliernas Jesus med ord och handling predikade en annan väg än våldets. Däremot gör han aldrig upp med våldsyttringarna i den Heliga Skrift. Han tiger. Men det är naturligtvis ohistoriskt att kräva detta.(Jesaja kap 11:14-16.)

[1] Man kan aldrig bortse från att bibeln också kan och skall läsas som ett historiskt dokument. Då blir frågeställningarna andra.