(Se även ”Med mina glasögon”, 124 Anknyta eller tänka om)

Bibelstudium i Vivalla den 20 juli 2016

10Tack vare den nåd Gud har gett mig har jag som en klok byggmästare lagt en grund som någon annan bygger vidare på. Men var och en måste tänka på hur han bygger. 11Ingen kan lägga en annan grund än den som redan finns, och den är Jesus Kristus. 12På den grunden kan man bygga med guld, silver eller ädelstenar, trä, gräs eller halm, … (Paulus första brev till Korinthierna kap 3 v 10-12)

När jag är lagom upprörd släpper jag garden och säger min innersta mening. När jag däremot blir arg vräker jag ur mig dumheter som jag sen får skämmas för. Jag föreställer mig att det som är giltigt för mig också gällde Paulus. Det tyder hans två brev till Korinthierna på. I första Korinthierbrevet är han lagom upprörd, i det andra är han stundom på gränsen till det andra mindre fördelaktiga slaget, något man måste ta hänsyn till vid läsningen.

Paulus upprördhet beror av att det finns tendenser till sprickbildning i församlingen. En del håller sig till den kristne juden Apollos, andra till Paulus och åter andra till Kefas läser vi i det första kapitlet i första Korinthierbrevet.(1 Kor 1:12).

I första Korinthierbrevet är det dock ingen fara på taket. Enheten är inte hotad. Både den ena och den andra grupperingen är eniga om att grunden är Jesus Kristus. Det betyder att församlingen bekänner sig till Jesus Kristus som i sin tur tillhör Gud. Detta uttrycker Paulus i följande ord. ”Men ni tillhör Kristus och Kristus tillhör Gud” (1 Kor 3:23).

Det är annat ljud i skällan i det andra brevet. Där bekänner Paulus att han talar som en ”dåre” och i sin upprördhet ”skryter” över att hans Kristuslidanden vida överstiger alla andras. (2 Kor 11:16-29).

Lagom upprörd blir det däremot väl avvägda sanningar som Paulus presterar. I det här fallet påstår Paulus generöst att man kan uttrycka sig på det ena eller andra sättet om Jesus och att man kan brodera ut sitt tal och sina ceremonier högtidligt eller enkelt. Det spelar mindre roll hur man gör. Huvudsaken att grunden är Kristus och att förbindelsen med Gud får gå genom Kristus.

Utanverken spelar alltså mindre roll. Här är Paulus generös. Det inre däremot är han ytterst noga med. Det få inte råda någon tvekan om att Kristi kors är det centrala, att det är på Kristi försoningsverk allt bygger. Försoningsverket är dessutom ett verk åstadkommit av Gud. Ja, allt gott kommer från Gud. Tron är inget man själv åstadkommer. Den är en Guds gåva som vi får ta emot och ta vara på. Att vara en kristen är för Paulus och för all genuin kristendom en gåva som vi brukar, ingenting som vi tar oss och äger för att stoltsera med.

Jag kan här inte låta bli att nämna ytterligare ett tillfälle då Paulus är lagom upprörd och därigenom inspireras att säga ut sanningen utan krusiduller. Det är i Galaterbrevet. Vad som här upprör Paulus är att församlingarna börjat glömma Jesus och fallit tillbaka i lagiskhet. I det läget duger det inte för Paulus att säga att kvinnan skall tiga i församlingen som han gjorde i 1 Korinthierbrevet (1 Kor 14:28). Nu dundrar han ut sanningen oförblommerat; ”Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus”.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”, 123 Min Jesus och verkligheten

Bibelstudium i Vivalla den 13 juli 2016

7Redan dödens tjänst, som byggde på bokstäver inhuggna i stentavlor, tillkom under en sådan härlighet att israeliterna måste vända bort blicken från Moses ansikte; så stark var strålglansen från hans ansikte, fast den snart försvann. 8Hur mycket större härlighet skall då inte omge Andens tjänst! 9Om domens tjänst hade sin härlighet, hur mycket rikare på härlighet måste då inte rättfärdighetens tjänst vara. (Paulus 2 brev till Korinthierna kap 3 v 7-9)

I den här texten ställer Paulus dödens tjänst mot Andens. Dödens tjänst är nummer två, andens nummer ett, påstår han. Nummer två är visserligen inte att förakta. Den tjänsten står i lagens, förnuftets och rimlighetens tjänst. Den tjänstens herre är Mose som på Sinai gav oss lagens tavlor med alla sina krav och alla sina skyldigheter.

Det lyste om Mose när han gick ner för Sinai berg, påminner oss Paulus. Därmed markeras värdet av en rättfärdig lag av gudomligt ursprung.

Ändå ställs Mose lag i andra rummet. Den står i tjänst hos döden eftersom i slutändan ändå döden är den slutliga segraren i vår mänskliga tillvaro.

I första rummet kommer Andens tjänst, också kallad rättfärdighetens tjänst. I denna Andens och rättfärdighetens tjänst står Jesus och dennes efterföljare. Enklast beskrivs den som en utifrån kommande kraft, fyllt av liv.

Närmare bestämt en alldeles bestämd form av liv. Detta liv överglänser den strålglans som omgav Mose när han gick ner för berget. Här råder en förklarad fullkomning, en fullkomning som inte ens döden rår på.

Vad nu denna fullkomning konkret innebär? För mig är det uppenbart att den står för fullkomnad försoning, förlåtelse och upprättelse, d v s Jesu bidrag till mänskligheten. För mig råder inget mindre än himmelsk härlighet där Jesu förlåtelse och upprättelse förverkligas.

Nummer ett är alltså ett liv i Ande och rättfärdighet, både det ena och det andra gudomligt givna gåvor konkretiserade i Jesu livsverk. För mig innebär detta i praktiken att det mesta i mitt liv kretsar kring Jesus, eller kanske rättare borde göra det.

Därmed inte sagt att jag ogillar det som är nummer två, dödens och lagens tjänst. Jag t o m tvingas ta till detta näst bästa. Detta när vägen till försoning, förlåtelse och upprättelse är stängd för mig. Och det är den allt som oftast. Vår reformator Luther talar om att lagen allt som oftast stiger oss åt huvudet. Vi blir fast i vårt eget och kommer inte loss. När det är så måste lagen få råda. Vad skulle jag annars kunna ta mig före i min desperation och självupptagenhet. Men den verkliga räddaren är inte lagens och anständighetens skyddande murar. Räddningen är Andens befriande kraft.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”, 122 Metafysik eller trossprång)

Bibelstudium i Vivalla den 6 juli  2016

Alla berättar av sig själva om vad vårt besök hos er ledde till, hur ni vände er från avgudarna till Gud för att tjäna den levande och sanne Guden (Paulus första brev till Thessalonike kap 1 v

Avståndet är stort mellan då och nu. Människans bild av verkligheten förändras kontinuerligt utifrån ny kunskap och nya erfarenheter. Paulus tänkte väsentligen annorlunda än vi. Ändå finns det anledning att lyssna på honom. Versen ovan är ett exempel på detta.

Paulus utgår från att det inte finns något tomrum. Tror man inte på det ena tror man på det andra, är man inte förankrad i det ena så är man fast i något annat. För Paulus var alternativen Gud eller avgud.

Så är det naturligtvis, utan trosförankringar kan man inte leva. Det vore som att försöka köra bil utan bensin. Frågan är inte om man tror, utan vad man tror på.

Paulus är alldeles övertygad. Den sanne Guden skall man tro på, allt annat leder fel. I det första kapitlet i sitt första brev till Thessalonike preciserar han vad han menar med denna tro. I sina inledningsord utgår han från att kännetecknet är att leva ”i Gud fadern och Herren Jesus Kristus”.

För Paulus är således det enda rätta att leva i Gud, d v s bestämd över att tillvaron inte vilar på slump utan på en personlig Gud. Det problematiska för oss idag är här att Gud ses som personlig. Ny kunskap, inte minst utvecklingsläran med Darwin, har visserligen inte gjort det svårare att tro på Gud, däremot att tro på en personlig Gud. Tanken att utveckling beror av att den ene lever på den andres bekostnad och att i slutändan enbart den starkaste överlever, är svår att vederlägga. Däremot påverkar inte utvecklingsläran Gudstron i sig. Skulle allt bero av slump, knappast!

Desto viktigare blir i detta läge den andra delen i inledningsordens att leva ” i Gud fadern och herren Jesus Kristus”. Som jag bedömer det beror trons renässans på huruvida livet i ”herren Jesus Kristus” förverkligas i ord och ”med kraft och helig ande” (1 Thess 1 5).

Vad står då detta för? Kort uttryckt, att evangeliet kommer till sin rätt. Evangeliet är budskapet om försoning, en försoning som bygger på att en gjorde vad andra inte förmådde och till detta delade med sig av gudomlig kraft. Allt i syfte att återupprätta mänsklig gemenskap och förbindelse med Gud. På köpet följer en ”trots allt”-tro som gör att t o m en Kristustroende darwinist av idag kan prisa Gud som sin Fader. Denne ende som gjorde och dessutom delade med sig heter Jesus Kristus.

När det begav sig innebar tron på Jesus Kristus Andeuppfyllelse , inre kraft och förväntan att Jesus skulle komma tillbaka och inom några få år återupprätta riket.

Men återkomsten lät vänta på sig och tungomålstalet tystnade. Men saken bestod; fortfarande idag är kännetecknet på en levande kristen en obändig tro på förlåtelse och på en upprättelse som inte vilar i egen kraft utan ytterst i en ställföreträdande försoningsgärning. Om kraften idag mindre vilar i yttre manifestationer så blir den desto mera påtaglig i en kristens försonliga sinnelag.

På Paulus tid talade man gärna om den kommande vreden. (1 Thess 1:10). Bakom låg övertygelsen att de onda skulle straffas och rättfärdighet upprättas. Med dagens utgångspunkter ser vi detta på ett väsentligen annorlunda sätt, eller åtminstone uttrycker vi oss annorlunda. Vi talar ogärna om Gud som bestämt syndiga människor att ”bli offer för vreden” (1 Thess 5:9), desto hellre om Gud som den rättvise domaren och allra helst om Gud som i Kristus åstadkommer försoning och upprättelse.

(Se även ”Med mina glasögon, 121 Först utanför ser du)

Bibelstudium i Vivalla den 29 juni 2016

Ur Paulus tal i Antiochia återgivet i Apostlagärningarna.

…och sedan utrotade han (Gud) sju folk i Kanaan och lät dem ta deras land i besittning. Apostlagärningarna kap 13 v 19

Ur Femte Moseboken

Detta är vad Mose förkunnade för Israels folk i öknen öster om Jordan…När Herren, din Gud, för dig in i det land du kommer till och tar i besittning driver han undan många folk för dig: hettiterna, girgasheerna, amoreerna, kanaaneerna, perisseerna, hiveerna och jevuseerna, sju folk som är större och mäktigare än du. 2När Herren, din Gud, överlämnar dem åt dig och du besegrar dem skall du viga dem åt förintelse. (Femte Moseboken kap 7 v 1)

I kommentar till Apostlagärningarna (KNT) 13-20 skriver Edvin Larsson följande om Apostlagärningarna 13 v 19

Erövringen av Kanaan, besegrandet av de sju folken och utskiftandet av landet skildras helt som en Guds gärning

Varför i all sin dar skall du lyfta fram dessa fruktansvärda ord? Kunde du inte ha nöjt dig med att som Edvin Larsson i sin kommentar tona ner utrotandet genom att försöka få oss att tro att människoslakten var seger i strid? Edvin Larsson är ju ändå modig som korrekt påpekar att detta ”besegrande” helt igenom skildras som en gudshandling.

Jag gör det av inre tvång, rätt skall vara rätt. Det känns för mig nödvändigt att det för judisk och kristen tradition så viktiga uttåget ur Egypten och erövringen av det utlovade landet har en baksida. Den baksidan heter ”etnisk rensning” av värsta slag.

Dock måste följande tilläggas. Den Paulus som talar i Apostlagärningarna är Paulus som Apostlagärningarnas författare (Lukas) uppfattade honom. Paulus egna ord är det inte. Vad den autentiske Paulus sade och stod för kan vi läsa i hans brev, f a de äldsta breven (Romarbrevet, Korinthierbreven, Filipperbrevet)

Dessutom har Skriftens uttolkare nummer ett, Jesus Kristus, aldrig ens antytt att det egna folkets existens hade samband med folkmord. Och kristenheten har från Upplysningen (1700-talet) och framåt alltmera entydigt omvandlat flykten från Egypten och erövringen av det utlovade landet till symboler för det godas seger över ondskan. F a har en upplyst kristenhet i samklang med kristen tradition ända från urkyrkan förbundit såväl flykt som erövring med Jesu kamp och seger.

Rätt skall vara rätt har jag sagt. Därför är det nödvändigt att tydligt tala om för allmänheten att etnisk rensning förekommer i bibeln, och dessutom prisas som lydnad av Guds vilja.

Men skälen är flera än detta enda. Jag tror på kristendomens renässans. Människor kan inte på sikt hålla fast vid gudlösa ideal. Detta så mycket mindre som tron som företeelse är en nödvändighet. Frågan är inte om människan tror, utan vad. Denna renässans förutsätter att alla lik i lasten rensas bort. I det här fallet genom att erkänna, ta i tu med och dra konsekvenser.

Parallellt borde inte bara kristenheten utan hela det upplysta västerlandet besinna att blodig erövring ligger till grund för de flesta av våra statsbildningar. Det sägs att våld inte lönar sig. Men vad vore USA utan våld, vad vore Kina utan blodigt erövringskrig. Samtidigt finns det människogrupper som kommer och kommit i kläm, indianer, kinesiska minoriteter, samer och inuiter. De bibliska motsvarigheterna hette hettiter, girgasheer, amoreer, kananeer, perisseer,, hiveer, och jevuseer.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”, 120 Olle Ferm om Alf Härdelin

Bibelstudium i Vivalla den 22 juni 2016

Hur kan du då döma din broder? Eller hur kan du förakta din broder? Alla skall vi en gång stå inför Guds domstol. Ty det är skrivet: Så sant jag lever, säger Herren, för mig skall alla knän böjas, och alla tungor skall prisa Gud. Alltså skall var och en av oss avlägga räkenskap inför Gud. (Paulus brev till romarna kap 14 v 10-12

Blick för poängen behöver man ha i många sammanhang. I ett samtal gäller det att förstå vad den man pratar med menar, inte hänga upp sig på ting som egentligen inte har med saken att göra. Vill man göra sin samtalspartner illa, trycker man på något olämpligt som denne sagt, men som egentligen inte hör till saken. I politiken är sådana tjuvnyp regel, i vardagslivet alltför vanligt.

Detta gäller även vid bibelläsning. Poängen skall man fånga och sen värdera övrigt efter denna poäng. Varom inte kan av bibeln bli till vad som helst.

Texten ovan är ett paradexempel på vad jag här försökt säga. Den första satsen (”Hur kan du då döma din broder?”) pekar bakåt, faktiskt rakt in i de kristnas i Rom vardagsverklighet. Det vimlade tydligen av bestämda åsikter i denna eller dessa församlingar. Vissa av de kristna trodde att man behagade Gud genom att äta viss mat. Eller som Paulus skriver; den enes tro tillät honom ”att äta vad som helst, medan den som är svag i tron bara äter grönsaker” (Rom 14:2). Andra gjorde skillnad på dagar, åter andra tyckte att alla dagar var ”likvärdiga (Rom 14:5).

Lägg inte vikt vid sådana frågor skriver Paulus, huvudsaken att Gud får äran. Ät dina grönsaker och ge Gud äran, då är allt som det skall, eller skilj på vardag och söndag, bara du gör det för Guds skull.

Poängen för Paulus är alltså Guds ära, det betyder tron att allt beror av Gud och har sitt mål i Gud. Sanningen att ”alla knän skall böjas” för Gud och ”alla tungor skall prisa Gud” och i slutändan att vi ”skall avlägga räkenskap inför Gud”, står över andra sanningar. Styr denna insikt de troende i Rom är allt i sin ordning även om seder och bruk skiljer sig åt.

För mig är dessa Paulus grundsatser tillämpliga fortfarande. Den ena kyrkan behöver inte vara den andra lik, seder bruk, t o m tänkande, kan skilja sig åt. Bara Gud får äran.

Elisabeth Hesselblad må gärna äras av den katolska kyrkan och hennes egenskaper prisas. Bara Gud får äran. Att helgonförklara henne är däremot ett övertramp. Det är inte människor som har den slutliga rätten att döma. Det har Gud.

Åter till inledningen av detta bibelstudium, att det är skillnad mellan poäng och poängens konsekvenser. En god bibelläsare är en poängsökare, som sorterar de bibliska sanningarna utifrån poängerna. Detta dessutom med blick för var poängerna ligger. Att Jesus hade den blicken förstår de flesta. Att också Paulus hade det och då särskilt i sina tidigaste brev (Romarbrevet, Korintierbreven, Galaterbrevet, Filipperbrevet) är för mig uppenbart.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”, 119 Istället för att svara)

Bibelstudium i Vivalla den 15 juni 2016

Medan vi ännu var svaga dog Kristus för alla gudlösa, när tiden var inne. Knappast vill någon dö för en rättfärdig – kanske går någon i döden för en som är god. Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare. 9Då vi nu har gjorts rättfärdiga genom hans blod skall vi av honom så mycket säkrare bli räddade från vreden. (Paulus brev till romarna kap 5 v 6-9)

Vad som skedde med Jesus och varför tänker jag mig på följande sätt. Jesus predikade om Gud rike i ord och handling. Han inte bara sade, hans ord blev också besannade. Syndare kom på bättre tankar, sjuka blev befriade från sin sjukdom, t o m döda uppstod. Hans ord och gärningar verkade splittrande. De fromma såg på med skepsis, aversion och i slutändan med hat, övriga lät sig dras in och påverkas. Hatet blev efter en tid så starkt att de fromma röjde honom ur vägen genom att låta korsfästa honom. Den av Jesus påverkade hopen var för fega för att ingripa. De såg på när Jesus dödades. Snart ryktades det om att Jesus uppstått, Jesu lärjungar och flera med dem påstod sig till och med ha mött den uppståndne.

Det inre i skeendet har jag också mina tankar om, framför allt vad som rörde sig i Jesu inre. För honom var inget offer för stort för att upprätta vilsna och ”felprogrammerade” människor. I slutändan offrade han livet för dem.

T o m hur Gud reagerade vågar jag spekulera om. Ett är säkert, Gud lät det ske, han hindrade inte avrättningen av Jesus. Först efter avrättningen grep Gud in och då genom att låta Jesus uppstå.

Så långt min bild av verkligheten. Nu till hur Paulus såg på det hela. I långa stycken stämmer hans bild av verkligheten samman med min. Bara så att han är mycket tydligare i sin religiösa tolkning av skeendet. Han nöjer sig inte med att säga att Gud lät det ske när Jesus blev avrättad. Han tänker sig en försoningsdöd med tydlig anknytning till det judiska offerväsendet. Jesu offer var ett fullkomnande av de gammaltestamentliga djuroffren. Jesu dog för att vi skulle slippa dö, liksom djurens offer bringade försoning till de offrande.

Detta offer ser han som en kärleksakt på grund av Guds förbundenhet med Kristus. Det är som om Jesu blod är blandat med Guds eget, om jag förstått Paulus rätt. I någon mening är det Gud som offrar sig för oss i Paulus tolkning.

Ni märkte kanske att jag talade om Jesus, medan Paulus benämner honom Kristus, dvs Messias, den smorde. Det betyder att Paulus i sin förståelse av Jesus har höjt honom över min mera mänskliga nivå. Att så skedde låg i tiden. Ju längre tiden gick desto mer tänkte sig de kristna Jesus som direkt nedstigen från Gud.

Om min förståelse av Jesus befinner sig på steg nummer ett, befinner sig Paulus på steg nummer två. Både steg ett och steg två är trostolkningar, steg ett förutsätter tro, steg två ett veritabelt trossprång. Jag förordar både steg ett och steg två, de två stegen utesluter inte varandra.

Men både det ena och det andra steget måste tas i ständig samverkan med den omgivande verkligheten. Tron är nämligen inte något vid sidan om. Den är till för att vi skall kunna leva. Isolerat från verkligheten kan vi vara den kristna tron förutan. Den blir som en dröm lik andra drömmar.

(Se aven nytt inlägg ”Med mina glasögon”, 118 Audietur et altera pars)

Bibelstudium i Vivalla den 8 juni 2016

 28Vi vet att Gud på allt sätt hjälper dem som älskar honom att nå det goda, dem som han har kallat efter sin plan. 29Ty dem han i förväg har utvalt har han också bestämt till att formas efter hans sons bild, så att denne skulle vara den förstfödde bland många bröder. 30Dem han i förväg har utsett har han också kallat, och dem han har kallat har han också gjort rättfärdiga, och dem han har gjort rättfärdiga, dem har han också skänkt sin härlighet. (Paulus brev till romarna kap 8 versarna 28-30)

 Vissa bibeltexter äger den egenheten att de i några satser, eller t o m i några ord återspelar tron i sin fullhet. Texten ovan är en sådan.

För mig har det börjat stå alltmera klart att bibeln skall läsas och tron förstås utifrån dessa ”helhetstexter”. Med dessa som stöd kan man sedan tränga vidare i det bibliska materialet eller pröva nytt i sitt liv som kristen. Gör man tvärtom och börjar där man egentligen skall sluta, går det mesta snett. I värsta fall kan tron vändas i sin motsats.

Paulusorden ovan äger enligt min mening den fullhet som kvalificerar texten att bli mönsterbildande.

Textordet är smalt märker vi och exklusivt. Orden är inte riktade till vem som helst, enbart till dem som älskar Gud och är kallade efter Guds plan. Endast dessa kan nå det goda. Vad är då detta goda? Det är att formas efter Guds sons bild. Naturligtvis handlar det här inte om yttre likhet utan om inre likhet med Jesus, en inre likhet av sådan kvalité att den kallade blir som en av Jesu bröder, nästan som en tvilling. Det innebär med bibliskt språkbruk att den Jesuslike kristne blir ”rättfärdig”, i den meningen att den kristne är en återspegling av den rättfärdighet som kännetecknar Jesus något som i sin tur leder till att det strålar om den kristne. Så stor är hennes ”härlighet”.

Jag kan inte tänka mig ett smalare anslag. Det är som att den kristne är kallad att bli en Kristus ”redivivus”, en nutida Jesus i återuppstånden gestalt.

Inte för att jag tror att jag är en av dem som är förutbestämd på detta sätt. Däremot begriper jag att det är på den smala vägen jag skall vandra. Det betyder att jag gör det till en huvuduppgift att hängivet söka Kristus, liksom att finna vägar att tänka som han, göra som han och leva som han.

Kristen tro i denna utformning blir inte i första hand spekulation, inte metafysik inte apologi, istället ett intensivt sökande efter Kristus och konsekvenserna av ett liv i Jesu efterföljd.

Så långt är allt alltigenom smalt. Men därmed är det slut med det smala. Syftet med Jesusefterföljelsen är nämligen inte smalt, istället att på ett utmanande sätt kunna vara inkluderande. Det smala syftar nämligen inte till att utesluta, utan i slutändan till den öppna famnens förbarmande.

Motsatsen är att börja brett. Men vad blir det av detta? Att vi glömmer det unika med Kristus och därmed också den inre kraft som är själva förutsättningen för evangeliets seger.

Så räds inte att i ett smalt anslag satsa allt på Kristus. Våga t o m tro på din egen utväljelse. Utväljelsen är nämligen själva förutsättningen för den generositet som är den kristna trons speciella bidrag i en snålt självupptagen omvärld.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”, 117 Inte kvotering, men ett bonussystem)

Bibelstudium i Vivalla den 1 juni 2016

21Mose sträckte ut sin hand över havet, och Herren drev undan havet med en stark östanvind, som blåste hela natten. Så gjorde han havet till torrt land. Vattnet klövs, 22och israeliterna gick torrskodda tvärs igenom havet, medan vattnet stod som en vägg på båda sidor. ( 2 Moseboken kap 14 v 21 f)

8När vi nu har dött med Kristus ( i dopet) är vår tro att vi också skall leva med honom. 9Vi vet ju att Kristus har uppväckts från de döda och inte mer skall dö. (Paulus brev till romarna kap 6 v 8 f)

Ovan två texter som förutsätter tro. Den första utmanar oss att tro att Gud klöv vattnet så att Israels barn kunde ta sig torrskodda tvärsigenom havet och så rädda sig undan de förföljande egyptierna. Den andra om dopet som död med Kristus och hopp om liv med honom.

Båda texterna pekar framåt. Den första om havet som klövs skapar förutsättningar för Israels barns fortsatta vandring bort från slaveriet i Egypten och fram till friheten och det förlovade landet. Att gå torrskodda genom havet var förutsättningen för en framtid i det utlovade landet. Och i slutändan en förutsättning för Jesu livsverk.

Den andra om döden med Kristus i dopet avser att öppna för ett fortsatt liv med Kristus.

Själv skulle jag inte bry mig om vare sig den ena eller den andra av dessa texter om det inte var för Jesus. Tron på Jesus förbinder mig med uttågsberättelserna i Moseböckerna och får genom honom sin alldeles speciella tolkning. Samma tro förbinder mig också med Paulus tydning av dopet som ett införlivande med Kristus med syftet att leda till ett fortsatt liv som en Jesu lärjunge.

Om det inte var för Jesus skulle jag läsa berättelsen om Israels barn som havet delade sig för som en myt. Och texterna om dopet som en form av rituell död för nonsens. Men nu håller jag mig till Jesus i det mesta jag gör och då ter sig saken annorlunda.

För mig hör veta och göra ihop. För att kunna göra måste man veta, veta hur saker och ting fungerar. Rationellt tänkande och vetande, där orsakssammanhangen är klarlagda, skapar förutsättningen för skickliga yrkesmän, goda tekniker och klartänkta samhällsbyggare. Kombineras bara detta vetande med flit, arbetslust och samarbetsvilja kan de mest otroliga resultat uppnås.

På grund av detta tror många att det endast är veta och göra som räknas. Men det är fel. Veta och göra måste kombineras med tro och leva för att livet skall bli fullödigt. Tron hör ihop med hoppet och hoppet i sin tur med kärleken, allt nödvändiga ingredienser för ett fullvärdigt liv. Först när veta och göra kombineras med tro och leva blir livet fullödigt. Utan tron blir livet andefattigt.

Tron är i själva verket en nödvändig ingrediens för att livet skall bli fullödigt. Jag går så långt att jag påstår att tron är en förutsättning för livet.

Frågan är inte om en människa tror, utan vad hon tror. För min del tror jag alltså på Jesus. Jesus skänker mig den tro, det hopp och den kärlek jag behöver för att bli en fullvärdig medmänniska. Och en följd av detta är att jag håller en myt om havet som klöv sig för uppbygglig och en symbolisk handling kallad dop för värdefull.

(Se även ”Med mina glasögon”, 116 Opinionen fällde Åsa Romson)

Bibelstudium i Vivalla den 25 maj 2016

Nu har de (Israel) varit olydiga medan ni (icke-judiska kristna) har fått förbarmande för att även de skall få förbarmande. (Paulus brev till romarna kap 11 v 31)

Paulus fattar inte, men försöker förstå varför judarna inte tog emot Jesus. Det var för honom en gåta att de inte insåg att det ”förbarmande” Jesus var bärare av var menat att i ett ständigt flöde skulle föras vidare. Hur kunde de vara fast i föreställningen att de som löftesfolk skulle sätta upp murar mellan sig och andra? Obegripligt!

Han skulle bara veta att det som skedde då har fortsatt i en serie av upprepningar ända in i nutid. Människor har tagit emot, låt oss kalla det Jesu ”förbarmande”, och blivit utom sig av lycka. Tänk, har den nyomvände sagt, att jag fått del av förlåtelse och upprättelse. Tänk att jag är accepterad och älskad som den jag är. Skulden, orenheten, det onda uppsåtet, misstänksamheten, är som bortblåst. Jesus har tagit det till sig och bytt ut det mot en obeskrivlig kärlek som bara sköljer över mig.

Till att börja med var det solklart för de nyomvända att det ”förbarmande” de som troende fått del av skulle föras vidare. De förstod intuitivt att den ”utvaldhet” som bibeln så ofta talar om och som krönts i Jesu framträdande är en utvaldhet i rörelse, att dess mening var att föras vidare till ständigt nya utvalda. Deras upplevelse av Jesus gjorde det självklart att tänka så.

Men icke! Snart nog såg de omvända utvaldheten som ett privilegium. Jag är inte som andra. Jag är nummer ett, du är nummer två. Jag är frälst, du är ofrälst.

Åter till Paulus. Vad är egentligen meningen, frågade han sig. Hur kunde det komma sig att hans eget folk missade Jesus? Han försökte sig på den ena förklaringen efter det andra. Till sist kom han fram till att Israel, det utvalda folket, en dag skulle fatta utvaldhetens mening och hylla Jesus som sin frälsare. Han tänkte sig till och med att Gud hade lagt mening i judarnas avvisande av Jesus. Kort uttryckt hade judarnas avvisande lett till hedningarnas möjlighet.

Kan vi säga detsamma? Att de kristnas förvanskning av evangeliet, lett till att ständigt nya människor fått chansen. Jag vet inte. För egen del ser jag bara ont i det som skett. En fruktansvärd sekularisering har blivit resultatet. Människor dyrkar sig själv, inte Gud.

Men i en mening tror jag som Paulus. Jag är övertygad om att Gud inte tappat taget. Hans avsikter må tyckas fördolda men de finns ändå där. Med inre lycka stämmer jag in i Paulus slutord när han brottats färdigt med det för honom obegripliga.

Vilket djup av rikedom, vishet och kunskap hos Gud! Aldrig kan någon utforska hans beslut eller spåra hans vägar. Vem kan känna Herrens tankar, vem kan vara hans rådgivare? Vem har skänkt honom något som han måste återgälda? Ty av honom och genom honom och till honom är allting. Hans är härligheten i evighet, amen. (Rom 11:33–36)

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”, 115 Med intresse för tankemodeller.)

Bibelstudium i Vivalla den 18 maj 2016

Om ni älskar mig kommer ni att hålla mina bud. Jag skall be Fadern, och han skall ge er en annan hjälpare, som skall vara hos er för alltid: sanningens ande. Världen kan inte ta emot den, eftersom världen inte ser den och inte känner den. Men ni känner den, eftersom den är kvar hos er och kommer att vara i er. (Evangelium enligt Johannes kap 14 v 15 ff)

Jag har en vän som ryser inombords när han hör ”vi/domförkunnelse”, det betyder när gränsen dras skarpt mellan kristna och andra. Är inte kristen tro generös och inkluderande, argumenterar han. Inte stötte väl Jesus bort människor? Sa han inte : Kom till mig, ni alla som arbetar och är betungade, så skall jag giva eder ro?

Jo visst sa Jesus det. Men han skilde samtidigt mellan vi och dom. I dagens text låter Johannesevangeliets Jesu lärjungarna bilda motpol till en gudsfrånvänd värld. Kan vi-domtänkandet uttryckas tydligare?!

Läser man närmare i bibeln är det t o m ett genomgående drag att något som kan benämnas vi ställs mot det vi kan kalla dom andra. I Gamla testamentet ställs det utvalda folket mot avgudadyrkare, i Nya testamentet de kristna gentemot de icke troende. I dagens text skiljer Jesus ut sig genom att påstå sig äga det ingen annan besitter, sanningens ande.

För min del förbinder jag denna sanningens ande med Jesu attityd mot dem han mötte, vad han sade till dem, vad han gjorde och vad han trodde om dem. Allt sammanfattat i vad han ville med dem. Detta krönt i att han i tro på Gud med öppna ögon gav sitt liv för dem.

Min erfarenhet är att det inre mötet med Jesus ger oss del i just denna Sanningens ande. Mirakler och annat övernaturligt i all ära, men det inre mötet är viktigare. Miraklet att en blind kunde se efter mötet med Jesus, att en död uppstod, ja t o m att han själv uppstod på den tredje dagen, blir visserligen viktiga ting. Men för att få del i sanningens ande behöver vi se det inre undret bakom det yttre. Och detta inre under avslöjas tydligast i Jesu möten.

Johannesevangeliet sammanfattar Jesu gärning på ett för mitt språkbruk främmande sätt. Han kallar det Jesus förmedlar för bud. Johannesevangeliets författare låter Jesus säga:

Den som har mina bud och håller dem, han älskar mig, och den som älskar mig skall bli älskad av min fader, och jag skall älska honom och visa mig för honom.

Det som kännetecknar Jesus är alltså kärlek. Och att hålla Jesu bud att leva i hans kärlek.

Till vår hjälp står det som Johannesevangeliet kallar hjälparen, den helige Ande till förfogande. Dennes insats är att hjälpa mig så att jag för mitt inre öga ser Jesus. Till det yttre gestaltas Hjälparen i andliga förebilder.

Att tro blir mot den bakgrunden att se och sen ta vara på. Den icketroende fattar ingenting, påstår Johannesevangeliets Jesus idag. Varför? Därför att han/hon har andra bilder i huvudet än Jesus. Och med dessa bilder följer andra ideal, andra värderingar och annat sätt att leva.