(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”,  141 Genen oh memen)

Bibelstudium i Vivalla den 16 november 2016

 7Jag ber till Gud att ni inte skall göra något som är ont, inte för att jag skall visa mig hålla måttet, utan för att ni skall göra det som är gott; sedan får det gärna se ut som om jag inte höll måttet. 8Jag kan inte skada sanningen, bara främja den. 9Jag gläder mig när jag själv är svag och ni är starka. Just det ber jag om, att ni skall bli alltmer felfria. (Paulus 2 brev till Korinthierna kap 13 v 7-9)

 Här är det Paulus som skriver till kristna i Korinth som han inte är riktigt överens med. Spänningen mellan Paulus och de kristna i Korinth märker man av i hela 2 Korinthierbrevet. Orden ovan är hämtade från avslutningskapitlet.

Paulus ber till Gud för dessa kristna, skriver han, inte för att visa sig ädelmodig och låtsas vara god, utan för att han verkligen vill deras väl.

Jag tar Paulus på orden och tror att han menar vad han säger. Dessutom är Paulus en bland många. Sådana personer gör gott mot andra utan att få något för det. Tvärtom blir de missförstådda och får kritik trots att de vill väl.

För några veckor sedan höll jag ett bibelstudium där texten var hämtad från profeten Jesaja. Jesaja vädjar där till Gud om förbarmande, han gör det som en i det folk som vänt sin Gud ryggen. Detta trots att han själv inget ont gjort och dessutom själv aldrig försummat att ge Gud äran.

Märker ni att de två texterna hör ihop. Paulus ville väl och bad till Gud för sina kritiker, trots att detta av korinthierna uppfattades som bevis på att han inte höll måttet. Och Jesaja tar på sig skuld för folkets skull, trots att han inget ont gjort.

Anar ni vartåt jag vill komma? Jag är ute efter att ge en delförklaring till det svåraste av allt, försoningens hemlighet. När den stora försoningen skedde var det Jesus som agerade för vår skull detta trots att han själv inte var indragen i vår skuld. Han ställde upp för oss trots att han egentligen inte hade med saken att göra. Vilka oss? Ursprungligen vilsna, i huvudsak judar, som hamnat utanför av eller utan eget förvållande, men som trots detta fått del av Jesu kärlek och upprättelse. Exekutorer var makten som inte vill ha med religiösa uppviglare typ Jesus att göra. Men bakom stod Gud som lät det onda ske, men i slutändan lät korsfästelsen bli försonande genom Jesu uppståndelse.

Själv är jag en människa på gott och ont. Men det har hänt att jag gjort det jag tyckt vara rätt, trots att jag då av många ansågs vara en svikare. När sånt sker är jag i lag med Paulus som hade det kämpigt med korinthierna, eller Jesaja som vädjade till Gud för religiöst likgiltiga trots att han själv inte tillhörde dessa. Framför allt är jag förenad med min frälsare som blev dödad för att han tyckte fel och solidariserade sig med fel personer.

Varför dra upp detta? Orsakerna är flera, varav en är att komma Jesu försoning lite närmare. En annan är att uppmuntra mig själv och andra att våga blamera oss för en god saks skull.

Sådana blamager bryter den orättfärdiga likriktningen i vårt samhälle. Alltför många jamsar med bara för att inte hamna utanför.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”, 140 Tävlingsraseriet)

Bibelstudium i Vivalla den 9 november 2016

Jag älskar Herren, ty han har hört min bön om förskoning. Han lyssnade till mig när jag ropade. Dödens snaror omgav mig, dödsrikets fasor nådde mig, jag var i nöd och förtvivlan. Jag åkallade Herren: Herre, rädda mitt liv! (Psaltaren 116 v 1-4)

Det verkar som det inte hänt mycket med mentaliteten i Mellanöstern. I en urgammal psaltarpsalm prisar psalmisten Herren för att han bevarat honom. Allt blir Guds förtjänst. Utan Gud hade han varit död. Utan Guds förskoning hade dödens snaror nått honom. Samma tongångar hör vi idag från Irak. Säg den människa, kristen eller muslim, som hittills undgått att träffas av bomber eller kulor, som inte tackar Gud för att det värsta ännu inte hänt, att kriget kostat dem livet. Vi i det sekulariserade Europa kan inte upphöra att förvånas över deras ständiga lovprisande av Gud.

Jag menar inte att vi västerlänningar som genomgått upplysningens reningsbad skall försöka bli som de. Det är av flera skäl både felaktigt och olämpligt. Vår upplysning har fört mycket gott med sig. Västerländsk humanitet vill vi inte vara utan och den är en frukt inte minst av upplysningen.

Men i ett avseende har Mellanösterns folk bevarat något omistligt som vi förlorat. De har bevarat det för tillvaron grundläggande, att livet inte är en självklarhet utan en gåva. Existensen lägger de inte i egna händer utan i en givares som de kallar Gud.

Som jag förstår det är en kultur som förlorat insikten om givaren i längden dömd att gå under av sin egen självtillräcklighet. Detta oavsett alla de framsteg vi i väst nått både genom överlägset kunnande och genom förvärvad känsla för humanitet.

Att tillvaron vilar på en givare lär ingen kunna förneka. Kallar vi inte givaren Gud, brukar namnet vara naturen, evolutionen eller slumpen. Idag försöker många återupprätta givaren genom att ge hen namnet naturen. Vi skall vårda naturen, vi skall leva utifrån naturens villkor, vi skall äta det naturen ger osv. Som jag ser det är detta en god början.

Men för mig räcker inte detta. Jag sträcker mig mot en personlig givare, en etiskt/moraliskt kvalificerad givare. Jag tror mig också ha funnit en sådan i Jesus Kristus. Naturligtvis har detta skett via ett trossprång. Vem klarar sig utan sådana?

Med honom bakom ryggen kan jag kanske inte återupprepa psalmistens ord ordagrant. Det blir för enkelspårigt och ställer dessutom till svårlösta problem. Vad kommer det sig att jag är skonad och inte han eller hon? Varför alla dessa orättvisor om det finns en god givare som dessutom är Jesu Gud och Fader?

Jag tvingas ta små ord i min mun. Och någon världsförklaring vågar jag inte ge mig in på. Istället får jag nöja mig med att hålla mig fast vid det grundläggande, att själva livet förutsätter en givare. Och sen inte på några villkor ge upp tanken på att denna givare är förbunden med Jesus Kristus.

Med den utgångspunkten kan livet äga mening även när orättvisan rasar och slumpen tycks råda. Till och med i döden finns mening. Var det inte det Jesus visade?

Kvar står att den kultur som glömt tillvarons givare är dömd att gå under trots all sin förträfflighet. När människan blir tillvarons själva utgångspunkt har vi skapat den värsta av avgudar. Den avguden är människan själv.

(Se även ”Med mina glasögon”, 139 Sympati- och antipatigenerna)

Bibelstudium i Vivalla den 2 november 2016

Vi har alla blivit som något orent, en nersölad dräkt är all vår rättfärdighet. Vi vissnar alla som löv, och likt vinden sveper våra synder bort oss.Ingen åkallar ditt namn,ingen vaknar upp och håller sig till dig. Du har dolt ditt ansikte för oss och utlämnat oss åt våra synder.Men du, Herre, är vår fader. Vi är leran och du har format oss, vi är alla ett verk av din hand. Låt inte din vrede rasa, Herre,minns inte för evigt våra synder. Se på oss, vi är alla ditt folk. (Profeten Jesaja 64:6-9)

Så värst mycket känner jag inte till om Jesaja kapitel 64. Nog är det som där står skrivet på femhundratalet före Kristus. Det är dessutom uppenbart att grundtexten på sina håll är förstörd. Slutet på vers fem är skadad och därför obegriplig. Men grundtankarna hänger jag med på. En av dem handlar om sambandet mellan synd och straff. Folkets olydnad och Guds straff följs åt.

I begriplig form framträder den tanken i texten ovan. Vår ogudaktighet, närmast likgiltighet, har sitt pris, förkunnar profeten. Vi blir utlämnade åt oss själva och får stå vårt kast. För oss blir det som om Gud inte funnes. Gör vi något illa så slår det tillbaka. Ingen Gud står skyddande i vägen. Och vad värre är, om hela samhället är likgiltigt för det som är rätt, får det svåra konsekvenser. Det onda utlöser ont, om inte genast så i sinom tid. Och detta onda drabbar alla och kan få förödande verkningar.

Sen något oväntat i texten; Vi vissnar alla som löv, och likt vinden sveper våra synder bort, står det. Det betyder att profeten inte anser det normalt att människan vissnar som ett löv. Vissnandet har samband med synden, är en följd av synden, är inte något som tillhör det normala. Och jag som trodde att Paulus var ensam om den tanken. Som bekant förbinder denne i Rom 5 synden med döden och struntar i de gammaltestamentliga patriarkerna som mätta på år drog upp knäna och dog i stor frid.

Och slutligen följer reaktionen; profeten stiger fram som företrädare för alla likgiltiga som lever som om Gud inte fanns, och vädjar till Gud å allas vägnar. Men du, Herre, är vår fader. Vi är leran och du har format oss, vi är alla ett verk av din hand. Låt inte din vrede rasa, Herre, minns inte för evigt våra synder. Se på oss, vi är alla ditt folk.

Och jag frågar mig; är det inte så vi som tror också skall göra. Vi skall inte vända alla ogudaktiga och likgiltiga ryggen, inte ens hålla oss själva för speciella. I stället skall vi solidarisera oss med de många som ingen Gud har och ingen Gud behöver, och sen vädja till Gud och bedja om förbarmande. Kanske vi t o m skall gå så långt att vi med profeten Jesaja i slutorden av kapitlet frågande utropar; Kan du ändå vara overksam, Herre, skall du tiga och plåga oss så”. Jag känner igen tankegången från psalmerna 74 och 79 som är tillskrivna Asaf. Själv är jag inte främmande för att ta dessa ord i min mun.

Var det förresten inte i sak så Jesus gjorde när inte bara vädjade utan också offrade sig för oss, trots att han inte tycktes ha någon anledning att göra det.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”, 138 Bilden av sanningen)

Bibelstudium i Vivalla den 26 oktober

Liksom Fadern har älskat mig, så har jag älskat er. Bli kvar i min kärlek. (Evangelium enl Johannes kap 15 v

Den dagen kommer ni inte att fråga mig om någonting. Sannerligen, jag säger er: vad ni ber Fadern om i mitt namn, det skall han ge er. (Evangelium enligt Johannes kap 16 v

Ovan är det Jesus som talar till sina lärjungar. Det gör han med evangelisten Johannes sätt att uttrycka sig. Observera att det också finns andra återgivningar av Jesu ord inom Nya testamentets pärmar. Matteus har ett sätt att återge Jesu ord, Lukas ett annat, Paulus ytterligare ett för att nämna de

Själv utgår jag gärna från Johannes och sen anpassar jag bilden av Jesus och tron utifrån honom. Dock inte alltid. Vid behov tar jag till någon av de övriga, gärna Paulus. Men Johannes är min specielle favorit för att få grepp om trons liv och

Det är Johannes som lärt mig att tron är liv och skall förmedla liv, kärlekens liv. Först som liv blir tron det den är menad att vara, Guds röst i mitt inre. Utan liv stelnar tron till och förvandlas till en åskådning lämplig att hysa men också att förfäkta, t o m kriga

Bönen, som Johannes förstår den, är en del av tron, d v s en del av livet i Guds och Jesu närhet.

Bön förstådd på Johannes vis är förpliktande. Den förutsätter att jag är sann mot mig själv, sann i min självbekännelse, sann i min längtan att verkligen komma Jesus nära. Det betyder inte att jag därför är ren och utan skuld. Tvärtom, jag ber för att bli befriad från min skuld och som befriad få uppfyllas av Jesu kärlek. Skuldfri skall jag inte vara, däremot överlåten. Reservationer och dolda områden får inte

Mot den bakgrunden kommer den fullständiga bönen utan undantag att ha två sidor. Den består å ena sidan av kamp å den andra av välsignelse. Kampen skiftar beroende på person, välsignelsen är en och densamma. Gud uppfyller den bedjandes själ och välsignar henne.

Kamp och välsignelse, men i olika proportioner och inte nödvändigtvis vid samma tillfällen. I den offentliga bönen blir det mest välsignelse, i den enskilda till stor del kamp. Den kampen är självrannsakande. Mitt ställs mot andras; mina reaktioner, mina tankar, mina förbehåll, mina känslor gentemot andra, prövar jag inför mig själv och lägger sedan fram dem inför Jesus. Det ena efter det andra tas med i min rannsakning för att i samma andetag läggas fram inför Jesus i bön till Gud.

Det måste får göra ont i bönekampen, ont därför att jag skall omformas efter Jesu modell. Omformas , inte likriktas, eftersom omformningen ger liv, medan likriktningen innebär död om så Jesus är förebilden.

Den kristnes bönekamp är märklig, det är för den delen även den yttre livskampen. Det är som jag kämpade på egen hand. Men s är det inte. Väl igenom märker jag att det nog var sant att jag kämpade för att finna Gud, men att det ändå ytterst var Gud som åstadkom segern. Eller som Paulus säger; arbeta med fruktan och bävan på er frälsning…Ty det är Gud som verkar i er så att ni både i vilja och gärning förverkligar hans syfte. (Fil 2:12: f)

Slutligen löftet om bönhörelsen i bibelordet ovan. Uppfyllelsen brukar ske när bönekampen är över och jag befinner mig i samklang med min Herre och Gud.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”, 137 Kulturimperialism)

Bibelstudium i Vivalla den 19 oktober 2016

Fäderna skall inte straffas med döden för barnens skull och inte barnen för fädernas skull. Var och en skall dö för sitt eget brott. (5 Moseboken kap 24 vers 16)

Du skall inte tillbe dem (bl a gudabilder) eller tjäna dem. Ty jag är Herren, din Gud, en svartsjuk Gud, som låter straffet för fädernas skuld drabba barnen intill tredje och fjärde led när man försmår mig men visar godhet mot tusenden när man älskar mig och håller mina bud. (2 Moseboken kap 20 versarna 5 och 6)

Ovan två utsnitt från bibeln, det första från 5 Moseboken ingående i dennes ”långtal” i öknen till Israels barn. Talet är naturligtvis fingerat. Det återger viktiga religiösa traditioner med bestående betydelse både för judendom och kristendom. Det andra är hämtat från 2 Moseboken och ingår i kapitlet om tio Guds bud.

Det första citatet slår fast att var och en skall straffas för sina egna gärningar, inte för fädernas. Det andra att det finns något som heter kollektiv skuld som följer ett folk från generation till generation.

Det ena bibelordet svär alltså mot det andra. För den som vill är det naturligtvis möjligt att harmonisera utsagorna. Jag tillhör inte dem. Istället ser jag på motsättningen mellan det ena och det andra som exempel på hur lag fungerar.

Lag är aldrig något isolerat har jag funnit. Lagen är aldrig källan vare sig till det goda eller det onda. Lagen är istället en beroende storhet. Den slår fast något som någon eller något håller för heligt och rätt. Åtminstone är det så med grundlagarna.

I de bibliska lagarna är Gud den påstådda grunden, i våra folkets vilja. Folkets vilja i sin tur är förhoppningsvis förankrad i det vi tycker vara rätt, t o m absolut rätt.

I textutsnitten ovan handskas vi med av Gud inspirerad lag. Eller rättare med lag som är av Gud inspirerad enligt samtidens gudstro och ideal. Eftersom det är så kan den ena lagen i bibeln skava mot den andra. Exempel på detta har vi ovan. Texten från 5 Moseboken visar att israeliterna vid en viss tidpunkt förstod att var och en skall dömas för sina egna gärningar, inte för andras. Den tanken kom i den israelitiska traditionen att bäras vidare in i Jesu tid. För Jesus var det en självklarhet att man inte skall döma någon för vad en annan gjort. Den andra texten hade inte kommit fram till den insikten. Den var kvar i det gamla att kollektivet hade skulden, inte främst individen. De som formulerat den texten tycktes anse att individen inte bara var sig själv utan främst en del i ett kollektiv. Det ligger naturligtvis mycket i det. Men synsättet i fråga leder ofta till den djupaste orättfärdighet.

Observera dock att det andra textexemplet, det från 2 Moseboken i sig rymmer den mest fulländade av lagar, tio Guds bud. Med budet från 5 Moseboken är det däremot så att den i sin omgivning hyser lagar som idag är fullkomligt främmande för oss.

Hur tänka i denna kvistiga problematik? Jag själv vet mycket väl min egen hållning. Den lag som för mig är gudomlig vilar på evangeliet. På den grunden är lagen både flexibel och fast. Detta av den enkla anledningen att vår frälsare både var fast och flexibel. Fast i grundhållningen; du skall älska Gud av hela ditt hjärta, slog Jesus fast. Men det kan du inte göra om du inte också älskar din medmänniska. Flexibel i tillämpningen beroende på omständighet och situation.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”, 136 Insikt mer än kunskap)

Bibelstudium i Vivalla den 12 oktober 2016

Psalm 68

Sjung till Guds ära, lova hans namn, hylla honom som rider på molnen!

Herren är hans namn, jubla inför honom, 6de faderlösas fader, änkornas försvarare,

Gud i sin heliga boning. 7Gud ger de ensamma ett hem och de fångna frihet och lycka,

men upprorsmännen får bo i öknen.

29Visa din makt, o Gud, håll vid makt, o Gud, det du gjort för oss

30från ditt tempel i Jerusalem! Till dig kommer kungar med gåvor.

31Kväs odjuret i vassen, tjurhopen och folkens kalvar [—].

Skingra de folk som vill krig!

     När psalm 68 skrevs vet ingen. Bara att det skedde under gammaltestamentlig tid. Situationen anar man. Kanske ingick den i något slags folklig lovsångsprocession till Guds ära.?!

Innehållet i lovsången är klassisk. De passager som jag återgett ovan är fortfarande på de troendes läppar. Vi som tror jublar fortfarande över en Gud som ”rider på molnen”, det betyder en Gud som för oss är ouppnåelig i sin höghet och oåtkomlig i sin vishet. Samtidigt vet vi inom oss att denne Gud är de ”faderlösas fader och änkornas försvarare”. Vi vet att han ger ”de ensamma ett hem” och ”de fångna frihet och lycka”. Välfärdssamhället i all ära och med bibehållen beundran för alla oegennyttiga människors insatser är det ändå ytterst Gud som vi prisar för allt gott som sker. För oss som tror är det nämligen en självklarhet att det är Gud som till goda människor gett både kraft och förmåga. I oss själva äger vi som människor ingenting, allt är en Guds gåva. Vi förvaltar, äger inte.

Trons tacksamhet till Gud berör för oss alla de livets områden vi kommer i kontakt med och berörs av. Inte minst i våra relationer till varandra räknar vi med Gud. Av Jesus har i lärt oss att t o m se Gud i våra medmänniskor.

Verkligheten har emellertid också en annan sida. Och här är vi som tror sårbara, i själva verket sårbarare än alla andra som lämnat Gudstron bakom sig. Sånt sker nämligen som inte får ske. Allt slås sönder mitt för våra ögon. Goda drabbas liksom onda. Barn som inget ont gjort får lida. Kriget mejar ner människor utan urskillning. Och Gud tiger.

Den gudlöse får sin otro bekräftad och rycker på axlarna. Det finns ingen Gud, bara villkor att parera så gott som det sig göra låter. Carpe diem, fånga dagen så länge som du äger den.

Men vi som tror rycker inte på axlarna. Vi säger inte carpe diem. Istället tiger vi både inför varandra och inför otrons människor som frågar; var finns nu er Gud.

Inför Gud tiger vi däremot inte. I våra böner ropar vi med psalmisten; ”Visa din makt, o Gud, håll vid makt, o Gud, det du gjort för oss”., ”skingra de folk som vill krig”!” Visserligen omformulerar vi psalmistens primitiva”Kväs odjuret i vassen, tjurhopar och folkens kalvar” (kalvar, förmodligen ledare), men i sak stämmer vi in i dennes rop på Guds hjälp.

Vår enda tröst är Jesus. På korset ropade Jesus i ångest och smärta ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig”, när sanningen var att korset var första delen i Jesu upphöjelse.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”, 135 Ideologi, opinion, verklighet)

Bibelstudium i Vivalla den 5 oktober 2016

5Då fick jag (Daniel) se en man som var klädd i linnekläder och som bar ett bälte av guld från Ufas. 6Hans kropp var som av krysolit, hans ansikte som skenet av en blixt, hans ögon var som eldslågor, hans armar och ben som blänkande koppar. Hans röst ljöd som larmet från en folkmassa. 7Det var bara jag, Daniel, som såg synen. Männen som var med mig såg den inte, men de greps av skräck och flydde undan och gömde sig. (Daniels bok kap 10 vers 5-7a)

Den rättfärdige juden Daniel som levde i Persien på 500-talet före Kristus hade en syn. Han såg en ängel. Synen återberättas i texten ovan. Bara Daniel såg ängeln, männen omkring honom såg den inte.

Så är det ofta, vissa ser andra gör det inte. Vad då ser? Ser ytterligare en dimension i tillvaron, en dimension som inte är tillgänglig för andra.

Detta gäller i alla sammanhang. Det är därför våra bedömningar av varandra så kraftigt skiljer sig åt. Det är därför vår tro tar sig så olika uttryck. Vissa ser, andra gör det inte.

När jag förbereder detta talar lärda människor på radion om evolutionen, om hur evolutionen en gång i tidernas gryning skapade sexualiteten. Nästa dimension, den om Gud som ligger bakom evolutionen, hade man ingenting att säga. Den delen av verkligheten såg de inte.

I morse såg jag på tysk TV. Tacksamhet över livet var ämnet. Danke (tack) sjöng man i den beledsagande sången, inte Tack Gud. Denna andra dimension såg man inte. Männen tillsammans med Daniel som inte såg, är sannerligen inte ensamma.

I Daniels bok har varje folk sin skyddsängel. Perserna hade en skyddsängel, grekerna en annan och Israel åter en tredje. Det var persernas skyddsängel som Daniel vittnade om i texten ovan. Israels skyddsängel hette Mikael. Det är denna skyddsängel som har gett namn åt förra söndagen, den helige Mikaels dag. Och med skyddsänglar är det som med så mycket annat Vissa upplever att det finns skyddsänglar, andra inte.

Nu är det inte okomplicerat med dessa olika dimensioner. Ibland är det nämligen berikande att se det andra inte ser, ibland är det tvärtom. Att se tillvarons mångskiftande djup är berikande, att plågas av vanföreställningar tar i förlängningen död på människan.

Daniels bok, varifrån texten är hämtad, är omdiskuterad just på grund av sina olika dimensioner. Boken ger dels historisk kunskap, dels gör den anspråk på att avslöja framtiden. Detta via den fromme juden Daniel och hans syner som bland annat Persiens skyddsängel meddelade honom, den ängel som framträdde i visionen ovan.

För egen del relaterar jag Daniels utsagor till evangeliets Kristus. Står dessa sig inför honom, tar jag dem till mig. Om inte, anpassar jag budskapet i Daniels bok till det som är centralt i evangeliet.

Dessutom glömmer jag inte mitt förnuft. Jag kan för mitt samvetes skull inte trampa på det som förefaller mig vara uppenbar sanning. Men nog tror jag på skyddsänglar. Det berikar.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”, 134 Farlig orättvisa)

Bibelstudium i Vivalla den 28 september 2016

11Denna lag som jag i dag ger dig är inte ofattbar eller ouppnåelig för dig. 12Den finns inte uppe i himlen, så att du måste fråga: Vem kan fara upp till himlen och hämta den åt oss, så att vi får höra den och kan följa den? 13Den finns inte bortom havet, så att du måste fråga: Vem kan fara över havet och hämta den åt oss, så att vi får höra den och kan följa den? 14Nej, dess ord är mycket nära dig, i din mun och i ditt hjärta, och därför kan du följa den. (5 Moseboken 30:11-14)

Avsnittet ovan är lagt i munnen på Mose där denne talar om Israels framtid. En dag skall Israel omvända sig och följa Guds bud och stadgar, profeterar Mose. Israels barn skall åter börja älska Gud av hela sitt hjärta och hela sin själ. Den dagen skall folket förstå lagen, förkunnar Mose. Det förutsätts ingen himmelsk vishet för att göra det, ingen delegation lärda behöver folket kalla på för att klargöra Guds vilja. Nej ordet är inplanterat i din mun och i ditt hjärta så att du av dig själv både förmår förstå och följa Guds ord, försäkrar Mose. Så ungefär om jag gör en parafras av det hela.

Jag läser denna text från 5 Moseboken som en del av en predikan som hölls någon gång under gammaltestamentlig tid. En märklig predikan förstås. Den ingår i 5 Moseboken som har hela 34 kapitel. Och 5 Moseboken i sin tur är inledningen till de historiska böckerna i Gamla testamentet. I slutändan blev av det hela ”det historiska bibelverket”

Denna ”predikan” om lagen som finns i människornas hjärtan fick en grupp människor höra som levde under gammaltestamentlig tid. När vet jag inte. Det vet ingen annan heller för den delen. Men jag inser att den är så gudainspirerad att den med fördel kan omplanteras i nya miljöer och sammanhang. Det ansåg också Paulus. Han citerar den i Romarbrevet 10 och döper om lagen till ”trons ord”. Dessa lyder ”Ty om du med din mun bekänner att Jesus är herre, och i ditt hjärta bror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du bli räddad. Hjärtats tro leder till rättfärdighet och munnens bekännelse till räddning” (Rom 10:9 f)

Det är med Guds ord så att det låter sig omplanteras. Man kan om Nya testamentet säga att hela detta bokverk är en omplantering av det som stod i det Gamla Testamentet. Så det är inte enbart Mose som omplanteras i nya sammanhang. Omplantering av Guds ord är regel. Den utmaning vi kristna står inför idag är att omplantera i första hand Jesu ord till nutid. Alla mina bibelstudier i Vivalla är ett sådant försök till omplantering.

En omplantering innebär att det finns förbindelse mellan det ursprungliga och det omplanterade. I det här fallet att det finns en förbindelse mellan Mose budskap om lagen som finns i hjärtat och Guds ord idag. För mig känns det självklart att anknyta till Paulus. Lagen var för honom trons ord om Jesus som skulle finnas i människornas hjärtan.

För mig är inte trons ord om Jesus krångliga. Den handlar ytterst om Jesus som dog för oss och att Gud lät honom uppstå. Dessa ord är för mig både förebildliga och hoppingivande. De hjälper mig både att leva och att dö.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”, 133 En enda tillåten sanning)

Bibelstudium i Vivalla den 21 sept 2016

(för) Tomhänta kom vi till världen och tomhänta skall vi gå ur den. Har vi mat och kläder skall vi vara nöjda. (Paulus 1 brev till Timotheos ,kapitel 6 v 7 f )

För mig står det klart att dessa två versar är ett gudsord, dessutom ett ord med specifik adress. Det är dessutom viktigt att rätt personer lyssnar. Lyssnar de som skall lyssna, blir ordet till välsignelse, tar däremot fel personer till sig, blir den ena villan värre än den andra. De som skall lyssna är människor som sagt ja till Gud. Vad dessa behöver höra är sanningen om alltings intighet. Tomhänta har vi kommit till världen och tomhänta skall vi lämna den. Ingenting betyder egentligen något; det du äger har du fått och det till låns. En dag skall allt tas ifrån dig.

Detta behöver alltså troende människor höra. Varför? Inte främst därför att talet om tomheten otvivelaktigt är sant. Vi behöver höra och ta till oss därför att detta tal skapar förutsättningar för att lägga människans värde på rätt nivå. Människovärdet är inte något vi äger i oss själva, det är ingen kvalité vi kan berömma oss av. Vårt värde ligger i att Gud håller oss för att vara något värda, ja i slutändan att Gud älskar oss.

Att vara kristen är att veta sig älskad med en kärlek som är oberoende av förtjänst. I vetskapen om att vara älskad för den jag är behöver jag inte hävda mig, behöver jag inte samla förtjänster på hög, behöver jag inte trygga mig med rikedomar. Så kan man kort och gott sammanfatta dagens text.

Däremot, för att fortsätta utläggningen, kan jag mycket väl äga mycket. Men förutsättningen för allt ägande är att veta sig vara förvaltare. Jag kan t o m älska mina pengar och ändå leva rätt. Förutsättningen är, för att uttrycka mig med min hustrus syster ord, att pengarna är mina tjänare, inte mina herrar.

Att vara tomhänt på sätt som Paulus i textordet ovan påminner oss, är t o m själva förutsättningen för ett liv som kristen. Allt skall nämligen Gud ha, först när han äger allt, kan han forma oss efter sin vilja. Egen tomhet är förutsättning för det vi kristna kallar barnaskap.

     Orden tomhänta kom vi till världen och tomhänta skall vi går ut den, är därför för oss som håller oss till Gud, glädjeord. För den som ingen Gud har, är de däremot fasansfulla.

Dessa ord i sin ofrånkomliga sanning får nämligen en tänkande människa som kapat bort Gud ur sitt medvetande att frukta att den idag så självklara grundvalen, ”människans oändliga värde” vilar på önsketänkande. Ja att alla höga ideal som vi idag stoltserar med, allt tal som spränger tid och rum, kanske inte har någon verklighetsförankring utan är fantasiskapelser. Därför vill den gudlöse inte höra sanningen om tomheten. Hon fruktar nämligen, ja vet innerst inne, att orden är sanna.

I sin tur leder denna vetskap om alltings intighet och tomhet till att den gudlöse med alla medel måste värja sig mot tomheten och betydelselösheten. Livet blir ett enda långt samlande på sånt som ger henne värde. Självhävdelse blir i den processen ett måste. I slutändan är hon beredd att trampa på andra för att upphöja sig själv.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”, 132 Kultur fördjupar demokratin)

Bibelstudium i Vivalla den 14 september 2016

17Andra var sjuka för sina synders skull och fick lida för sina brott. 18De ville inte se åt någon föda och närmade sig dödens portar. 19Då ropade de till Herren i sin nöd, och han hjälpte dem ur deras trångmål. 20Han gav en befallning och botade dem och räddade dem från graven (Från psalm 107 i Psaltaren)

När den här lovsången sjöngs första gången gick det en rak linje mellan synd och död. Ett fåtal, bland dem Jesus, insåg att detta nog kunde vara sanning men långt ifrån hela sanningen. Psalmisten tillhörde inte dessa; sjuk var man för sina synders skull, det visste han. I övrigt står psalmisten på stabil grund. Människor i trångmål och nöd hade blivit kvitt det onda som drabbat dem och prisade Gud för detta. Det var Gud som hade botat dem och räddat dem från graven. Och psalmisten gör psalm av de räddades lovsång. Det kan inte vara bättre.

Frågan är om vi kan göra som Psalmisten. Detta är nämligen långt ifrån säkert. Tidsandan står hindrande i vägen.

Tidsandan har lärt oss att bortse från Gud. Gud är onödig som förklaringsgrund. Honom får du ha för dig själv. Det budskapet har trummats ut i mer än två hundra år nu. Detta om jag låter talet om Gud som onöda inledas med 1789 års franska revolution. Tro mig, den revolutionen gick som en chockvåg genom hela Europa, även Sverige var påverkat. Från och med nu var det inte Gud som ägde rättigheterna, det var människorna själva. Redan 1789 slogs detta fast i den franska deklarationen om de mänskliga rättigheterna. I Nordamerika fick deklarationen heta Bill of Rights.

Det är nog bra med mänskliga rättigheter. Mycket gott har åstadkommits på dessa rättigheters grund. Men tyvärr har de flesta glömt bort att mänskliga rättigheter alltid är delegerade. Rättigheterna är något vi fått, inte något som vi äger i oss själva.

Det är med rättigheterna som det är med livet. Livet är oss givet. Det förvaltar vi, förfogar inte fritt över det.

Livet som gåva och rättigheterna som ett förtroendeuppdrag, så skulle en från döden uppväckt psalmist i dag formulera sig. När det onda drabbar dig, när sjukdomen slår till, eller orättvisan grinar dig i ansikten och du sen blir kvitt ditt onda, då kan du utropa; tack gode Gud. Ytterst är det dig jag har att tacka för att jag blivit kvitt min nöd. Så borde vi idag uttrycka oss om vi tänkte som den uppståndne psalmisten. Och den uppväckte psalmisten skulle å sin sida göra sång av det. Härliga nya psalmer skulle psalmisten författa.

Baksidan av den modernitet som inleddes redan på 1700-talet är att vi skurit av vår förbindelse med Gud. Inte alla har förstås gjort det. Fortfarande finns det människor i vårt gudlösa västerland som tror på Gud, marginaliserade människor framför allt. För dem är Gud mirakelguden, en Gud som griper in på sätt som vi ser och förstår. Gud blir en av oss, bara så mycket större.

Den guden tror inte jag på. Nog gör Gud fortfarande under, men han låter sig inte infångas och begripas i dessa under. För mig är Gud i långa stycken en gåta. Men jag kan inte bortse från att livet är en gåva och att gåvan måste han en givare. Den givaren kallar jag Gud. Och denne Gud tackar jag för livet och mer än annat för det liv jag återvinner efter sjukdom och nöd.