(Se även ”Med mina glasögon”, nytt inlägg 111 ”Blanda inte in Gud”.)

Bibelstudium i Vivalla den 20 april 2016

6Tänk på livets slut och hata inte mer; minns döden och förgängelsen, håll fast vid buden. 7Tänk på buden och vredgas inte på din nästa; minns förbundet med den Högste och glöm andras fel. (Jesus Syraks vishet kap 28 versarna 6 f)

      Jesus Syraks vishet (Syrak) är en bibelbok som tidsmässigt hör hemma mellan Gamla och Nya testamentet. Den tillhör de s k apokryferna. De lutherska kyrkorna gillar apokryferna, men har inte fullt ut erkänt dess värde som Guds ord. För mig är det uppenbart att Syrak speglar en bit av den fromhetstradition som Jesus ärvde och som han under sin livsvandring förnyade och fullkomnade.

För Syrak och för den gammaltestamentliga traditionen i stort låg föreställningarna om döden i dunkel. Dom och straff liksom evig salighet var inte något man talade om eller hade klara föreställningar om. Allt väsentligt skedde här och nu. Belöning och straff tillhörde detta livet. Här och inte i en framtid belönade och straffade Gud. Här och nu var Gud stor och allt levandes allt.

Denna koncentration på nuet har sina avgörande fördelar. Varför bekymra sig om vad som komma skall när vi redan här och nu äger en underbar Gud. Evigheten blir som den blir oberoende av våra föreställningar om denna framtida tillvaro. Låt oss mot den bakgrunden se vad Syraks ord ovan kan ge oss.

Syrak uppmanar oss i texten att tänka på två saker och genom dessa tankar få hjälp att leva. Han gör det genom att variera dessa två ting i ett slags parallellism för att understryka vad han menar.

Först gäller hans ord livets slut, döden och förgängelsen. Tänk på döden, tro inte att detta liv varar för evigt, inse att du är en förgänglig varelse, manar han oss. Inse och förstå att det finns viktigare ting än att hänga upp sig på det förgängliga livet. Låt istället Guds bud bli livet i ditt liv. Eller för att uttrycka det som kristen. Låt Jesus bli ditt livs mening. Håll fast vid honom som är ett med den oförgänglige guden.

Sedan handlar hans ord om vrede inombords och om att älta andras fel och tillkortakommanden. Sånt är inte värdigt en människa, tycker Syrak. Tänk i stället på buden och det med buden sammanhörande förbundet med Gud. Glöm inte denna ditt förhållande till Gud. En relation som bygger på att Gud ger på det att du må ge tillbaka. Han ger liv, möjlighet och livsvägar och du svarar med att i tacksamhet och kärlek ta vara på det du fått. Mot den bakgrunden har du inte tid att offra livet på att hata, inte tid att sysselsätta dig med andras fel.

Så talar en man för vilken Gud är stor och människan förgänglig. Och hans ord har getts betydelse som vore de i det närmaste Guds ord. Och ändå har han inte fattat att livet börjar först när det slutar. Att döden är begynnelsen på livet.

Kanske lär detta oss att även lyssna på dem som inte tänker precis som vi. Dessutom och det är förmodligen viktigare, att vi lär oss att bibelordet inte är hugget i sten. Bibelordet som det föreligger med sitt Gamla testamente, sina apokryfer och med sitt Nya testamente öppnar för den upplyste läsaren ögonen för en religiös process, där det ena hör samman med det andra för att nå sin fullkomning med Jesus.

(Se även ”Med mina glasögon” nytt inlägg 110 ”Att mörka med det värsta jag vet.)

Bibelstudium i Vivalla den 13 april 2016

 29De skall få odla fruktbara marker, ingen i landet skall mer behöva dö av svält. Aldrig mer skall de bli hånade av andra folk. 30Då skall de inse att jag, Herren, deras Gud, är med dem och att de är mitt folk Israel, säger Herren Gud. 31Ni är mina får, ni är får i min hjord. Jag är er Gud, säger Herren Gud. (Profeten Hesekiel kap 34 versarna 29-31)

      Det är mycket i Hesekiels bok som jag och många med mig inte begriper oss på. Det utsnitt jag idag har tagit fram är hämtat från den avslutande delen i Hesekiels bok. Denna handlar om Israels rening och återupprättelse och Guds seger över Israels fiender i en väldig slutstrid. Denna avslutande del är mera tillgänglig och citeras därför gärna.

Men inte ens här är det så enkelt att det bara är att läsa och sen ta till sig. Eller vad sägs om utsnittet ovan där Israel utlovas en ljuvlig framtid under Guds beskydd. Detta låter sig sägas, bara så att framtiden är förbehållen Israel, inte andra. Det är Israel som skall skyddas och bevaras, det är Israel, ej andra som skall vara Guds folk.

Men sprängde inte Jesus alla gränser och gjorde alla folk till bröder och systrar? Var det någonsin landet Jesus tänkte på, var det inte alltid Andens gemenskap? Förvisso var det så. Men hur skall man då handskas med en text som den härovan? Någon bokstavstolkning duger förvisso inte.

För det första måste man erkänna bibelns begränsning. Den är inget vademecum för allt, alla och alla situationer. Däremot består bibeln av en rad historiskt förankrade texter, som först och främst är avsedda för den tid dessa texter skrevs. I det här fallet skriver Hesekiel uppmuntrande ord till sitt till Babylon fördrivna folk. Han försäkrar dem om att de skall återfå sitt land och återfinna sin Gud.

Jesus grep tag i problemet med ockupation och ofrihet på ett annat sätt. Han gick djupare, såg att problemets kärna inte var ockupationen utan människors oomvända hjärtan och deras avsaknad av djupare relation till sin Gud. För honom var visserligen folket viktigt, men ett till Gud tillvänt folk.

Som det var för Jesus har det förblivit. Problemets kärna är för oss som berömmer oss vara Kristi efterföljare oomvända hjärtan inte frågan om nationalitet. Detta betyder inte att nationen upphört att betyda något. Om inte märker vi nationens betydelse idag när flyktingströmmarna väller in över Europa. Svält hotar kanske inte som en följd av flyktingtrycket utifrån, däremot social oro, vacklande välfärdssystem och inre spänningar.

Men med Jesus blir aldrig murar till andra folk lösningen. Däremot att människor i vårt land vänder sig till Herren, Kristi Gud och Fader. När så sker öppnas dörrar hos dem som äger mera husrum än de behöver och sker en andlig kraftsamling som gör att landet kan behålla sin identitet och förnya sin idealbildning trots det yttre trycket. En idealbildning nödvändig för att ett land skall kunna hålla samman.

Med denna utveckling för ögonen omformar vi texten från profeten Hesekiel så att den inte längre som då blir tillämplig på ett folk fördrivet från sitt eget land. Istället får Hesekiel hjälpa oss i vår kraftsamling kring de eviga värdena, hjälpa oss att se det nödvändiga i att ha Herren till herde. En herre som tagit gestalt i Jesus Kristus, en frälsare med makt att till och med förnya de heliga orden i den heliga skrift.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”, 109 Mänskliga rättigheter ingenting vi äger, dem kämpar vi för)

Bibelstudium i Vivalla den 6 april 2016

 Herrens ord kom till mig: 6Skulle jag inte kunna göra med er, Israels folk, så som denne krukmakare gör, säger Herren. Som leran i krukmakarens händer, så är ni i mina händer, Israels folk. 7Ena gången hotar jag att rycka upp, vräka omkull och förstöra ett folk och ett rike. 8Men om det folk jag hotat vänder om från sin ondska, ångrar jag mig och gör inte det onda jag tänkt tillfoga dem. 9En annan gång lovar jag att bygga upp och plantera ett folk och ett rike. 10Men om de gör det som är ont i mina ögon och inte lyder mig, ångrar jag mig och gör inte det goda jag lovat dem. (Profeten Jeremia kap 18 versarna 6-10)

Den franska Deklarationen om människans och medborgarens rättigheter från 1789 kombinerad med den amerikanska självständighetsförklaringen från 1776 har blivit vår tids bibel. Dessa texter accepteras som vore de bevisbara sanningar av en samfälld samtid och citeras med gillande i snart sagt alla sammanhang.

Det är som t o m vi kristna tog för givet att de mänskliga rättigheterna är grundade på vetenskap och beprövad erfarenhet och inte som mycket annat i vår värld, är trossatser som vi valt att ställa oss bakom. Men självklart är de trossatser.

Men hur är det, håller dessa trossatser om de mänskliga rättigheterna? Står vi egentligen på egna ben? Kan vi hävda både att vi äger rätt att leva och att vi har rätt att utforma våra liv utifrån eget tycke?

Naturligtvis inte. Livet äger vi inte, det har vi fått. Och inte heller förfogar vi över våra liv. Vårt öde hänger ytterst på krafter utanför oss själva.

Dessa krafter kallar Jeremia Gud och jag gör detsamma. I och med denna bekännelse till Gud faller alla rättigheter samman. Gud, eller om det känns bättre att kalla Gud ”naturkrafterna”, har ytterst bestämmanderätten inte jag själv. I slutändan vilar mitt liv på Guds (naturkrafternas) välvilja.

Rättigheter finns nog, men dessa är alltid delegerade. De är något jag fått, inte något jag äger. Erkänns bara detta med de delegerade rättigheterna är jag den förste att instämma i lovsången till dessa. Men utan detta erkännande veckas min panna i djupa veck.

Jag håller alltså mer på Jeremia än på nutidens profeter. Jag erkänner att jag är utslängd i en tillvaro som varken jag eller någon annan skapad varelse i slutändan råder över. Jag är som leran i krukmakarens händer för att citera Jeremia.

Däremot tror jag på delegerade rättigheter. Och mer än så. Dessutom satsar jag min heder på att det finns ett alldeles bestämt samband mellan mitt sätt att vara och mitt och min samtids livsöde. Och att detta samband ytterst regleras av Gud. Gud både vill det goda och lönar det goda. Denna min åsikt förutsätter mer än tro, den förutsätter ett veritabelt trossprång. Också i detta avseende befinner jag mig i samklang med profeten Jeremia som i dagens text profeterar om detta samband.

Jag tror alltså att Gud vänder människans öde till godo när hon vänder om från sina ondska. Så bestämd är jag i denna min tro att jag med församlingen minst en gång i veckan offentligt bekänner min synd och ber om förlåtelse. I barnslig tillit tror jag med Jeremia att Gud genom min uppriktiga bönöä kan vända straff till förbarmande.

(Se även ”Med mina glasögon” 108 Verkligheten förutsätter bilden och bilden förutsätter verkligheten)

Bibelstudium i Vivalla den 30 mars 2016

Detta förgängliga måste kläs i oförgänglighet och detta dödliga kläs i odödlighet. Men när det förgängliga kläs i oförgänglighet och det dödliga i odödlighet, då blir det så som skriftordet säger: Döden är uppslukad och segern är vunnen. (1 Korinthierbrevet kap 15 v 53 f)

Jag vet inte hur många gånger jag varit med om att på Påskdagen tillsammans med församlingen jublande ropa Kristus är uppstånden, ja han är sannerligen uppstånden. Påskdagen i Mikael har med åren börjat samla mer och mer folk. Så jag har inte behövt känna mig utpekad när jag med stark röst stämt in i uppståndelseropet.

Men det finns de i församlingen som känner det främmande att ropa. Dessa har mer kommit för att iaktta än delta, mer för att pröva än för att bekänna.

För mig känns det viktigt att sluta mig till dessa ”prövare”. Vad är det då som skall prövas? På påskdagen främst om det är sant att Jesus, som samtliga evangelister påstår, uppstod kroppsligen, ja inte bara påstår. Evangelisterna försöker på allt sätt genom sina vittnesbörd göra uppståndelsen trovärdig.

Men sanningen är den att den påstådda uppståndelsen skedde för två tusen år sedan och därför inte låter sig bevisas. Jesu kroppsliga uppståndelse tillhör trons område, tron på att Gud förmår bryta naturlagar, göra under, skapa nytt. Tron på Jesu kroppsliga uppståndelse är förbunden med något metafysiskt. Inte bara den upplevda och erfarna verkligheten är sann utan också en tänkt verklighet.

Själv har jag överlåtit mig till denna tro, detta trots att jag i långa stycken har en historisk bibelsyn med, tycker åtminstone mina kamrater, respekt för uppenbar sanning.

Men det skall ärligen erkännas att min uppståndelsetro skulle vackla om jag inte hade paulusorden detta förgängliga måste kläs i oförgänglighet för ögonen. Detta med oförgänglighet är för mig den allt avgörande sanningen. Oförgänglighet i sin tur är något som jag förbinder med Gud. Endast Gud är oförgänglig. På honom hänger människans och även Jesu ve och väl. Jesus uppstod inte i egen kraft. Gud lät honom uppstå och dela den gudomliga oförgängligheten.

Nog ser många med mig spår av denna gudomliga oförgänglighet. Mer än annat ser de spåren i kärlekens möten, i det fulländat sköna, i den totala tilliten. Vad vore kärlek utan känsla för det oförgängliga? Och vad vore konst? Jag är alltså inte ensam om mint tro. Med mig finns författare, konstnärer, människovårdare liksom, inkännande människor av alla de slag.

Det betyder inte att alla dessa människor fullt ut tror, eller fullt ut har upplevt det oförgängliga. Kännetecknet är istället att de anat. Och aningen i sin tur har hjälpt dem och även mig till det viktigaste av allt, vördnad för livet.

Jag tackar Gud att jag får finnas bland dem som har vördnad för livet. Jag tar inte denna vördnad för självklar utan som en gåva från Gud. Den största av dessa gåvor är för mig, Jesus Kristus. Där har ni anledningen till att även jag på påskdagens förmiddag trosvisst ropar ut min tro på det obevisbara, att Kristus är uppstånden.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”, 107 Nummer ett eller nummer 2)

Bibelstudium i Vivalla den 23 mars 2016

En tid därefter satte Gud Abraham på prov. Gud kallade på honom: ”Abraham!” – ”Här är jag”, svarade han. 2Gud sade: ”Ta din ende son, honom som du älskar, Isak, och gå till landet Moria och offra honom där som brännoffer på ett berg som jag skall visa dig.” 2 Moseboken kap 22 v 1 f

Den som finner sitt liv skall mista det, och den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det. (Evangelium enl Matteus kap 10 v 39)

Två offertexter är återgivna ovan, den första från Gamla testamentet, den andra från Nya. Jag hävdar att den andra är radikalare än den första. Att offra någon annan är mindre radikalt än att offra sig själv. Detta med anledning av det idag ständiga talet om religiös radikalisering.

Jag hävdar dessutom att Nya testamentet är radikalare än det Gamla. Detta på grund av Jesus. Jesus nöjde sig aldrig med halva steget och halvhjärtad insats. Fullt ut skulle det vara, fullt ut etiskt, moraliskt och religiöst. Men det var inte andra som skulle vara beredda att offra livet. Det var han själv. I Jesus efterföljd är det Jesusanhängaren som får vara beredd på offer, offer av allt vad hon har och äger.

Det är offer i denna mening som blev grunden till den kristna trons frammarsch. Åtminstone trons frammarsch i etisk, moralisk och religiös mening.

Sanningen är dessutom den att först den som gjort sig beredd att offra allt eget för Jesu skull, också kan få del av trons frukter. Det halvdana är i kristna sammanhang till ingen nytta. Halvdana troende, vad spelar det för roll om dessa är muslimer, kristna eller Jehovas vittnen? Ingen anser jag.

Nog var Abrahams offer av sin son Isak besläktat med Jesu offer. Men skillnaden är som sagt uppenbar. Abraham skulle inte offra sig själv utan sin älskade son. Detta som ett prov på hans gudsfruktan. Abraham bestod detta prov. Men när han gjort det sade Gud genom sin ängel stopp. Tyvärr har många med honom bestått samma prov och detta utan att någon Gud trätt upp och sagt stopp. Jag tänker på religiösa ledare som sparat sig själva och offrat andra. Skadlig, ja livsfarlig religion kallar jag sådant. Så skadlig att den borde förbjudas.

Jag läser inte bibeln som ett enda sammanhållet block. Även den heliga Skrift är ett levande aktstycke, där det ena hör ihop med det andra, och där det ena utvecklas ur det andra. I det här fallet är det offertanken som utvecklats från ett tänkt människooffer till hängivet offer av sig själv för andras skull, d v s Jesu offer.

För mig gäller att en sann kristen säger nej till det första och ja till det andra. Och både för mig och kristna i allmänhet gäller att Jesu offer är både slutpunkt och utgångspunkt. Längre än till Jesu offer når vi inte. Betydelsen av Abrahams offer av sin son måste omtolkas så att det harmoniserar med Jesu offer. Våra egna offer likaså.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon” 106 Jag prövar tankekonstruktioners giltighet)

Bibelstudium i Vivalla den 16 mars 2016

Tacka Herren med sång, lovsjung vår Gud till lyra, han som täcker himlen med moln, som skänker regn åt jorden och låter gräset gro på bergen, han som ger föda åt djuren, åt korpens skrikande ungar. Han gläder sig inte åt stridshästars kraft och soldaternas snabba steg. Nej, Herren älskar de gudfruktiga, dem som hoppas på hans nåd. (ur Psalm 147 i Psaltaren)

För mig blottar detta utsnitt i en psaltarpsalm trons problematik. Först en lovsång till Gud därför att allt liv beror av honom. Därefter om Guds sinnelag i två varianter. Psalmisten tänker sig dels att Gud inte gläder sig åt en kraftfull och effektiv krigsmakt, dels att Gud älskar de gudfruktiga.

Först om lovsången till Gud för livet. Den lovsången tillhör det självklara. Vår existens beror ju ytterst inte av oss själva. Den är oss given av någon. Om denne någon kallas Gud eller något annat är sekundärt i detta sammanhang. Albert Schweitzer, den tysk-franske teologen, filosofen, bibelforskaren, musikern, läkaren, missionären och nobelpristagaren, kom fram till att vördnaden för det liv som är oss människor givet är livets själva grundvärde. Jag håller med honom. Min egen civilisationskritik går ytterst ut på att ett upplyst västerland har missat just vördnaden för livet som en gåva, något som har fått ödesdigra följder. Vår arrogans mot kulturer som inte tycker som vi skapar måttlöst hat.

Därefter om att Gud inte gläder sig åt vare sig effektiva stridshästar eller snabba och effektiva soldater. Här blir det mera problematiskt. För nog behöver vi en effektiv krigsmakt. Hur skulle det ha sett ut om USA vägrat bära vapen när Hitler härjade som mest? Och hur skulle det bli för Estland, Lettland och Litauen om dessa länder inte var medlemmar i NATO? De skulle bli munsbitar för Putins Ryssland.

Samtidigt vet jag att en stark krigsmakt inte är den slutliga lösningen. Samhörighet människor emellan och fred vinns först av ”kärleken som lider”. Det har Jesus lärt mig och det håller jag fast vid.

Jag har alltså att kämpa med ett etiskt dilemma, som jag säkerligen får tampas med ända till slutet av mitt liv. Verklighetens mångtydighet rår jag inte på. För egen del har detta dilemma lett till att jag svårligen kan säga att människan innerst inne är god. Även det onda tycks tillhöra människans själva ”hjärterot”.

Sen det sista , Herren älskar de gudfruktiga, dem som hoppas på hans nåd. Nåd betyder i det här sammanhanget Guds inneslutande välvilja och beskydd. Gud innesluter alltså enligt psalmisten de gudfruktiga i sitt beskydd.

Här kommer det stora trosprovet, inte bara för mig utan för alla som söker sig till en personlig tro. Kanske allra mest ändå för mig som så djupt känner min egen brustenhet. Skall Gud vara välvillig mot mig som inte vet vare sig ut eller in? Att bara mekaniskt ta till sig orden om nåden är inget för mig. Det vore som de gamle sade ”att synda på nåden”. Vad göra?

Min väg är och har alltid varit överlåtelse. Mitt i min egen tvehågsenhet, mitt i min kunskap om att jag själv är både på gott och ont, överlåter jag mig. Jag överlåter mig åt Jesu Kristi Gud och Fader. Utan några som helst garantier gör jag det. Det finns nämligen inga garantier.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”, 105 Min jakt på partsinlagor)

Bibelstudium i Vivalla den 9 mars 2016

 (Det regnade manna (bröd) från himlen över Israels barn under ökenvandringen. Varje husfar skulle hämta till dem han hade i sitt tält). Israeliterna gjorde så, och några samlade mer, andra mindre. När de sedan mätte upp hade de som samlat mer inte fått för mycket och de som samlat mindre inte för litet, alla hade fått vad de behövde (2 Moseboken kap 16 v 17 f)

Kritiskt tänkande, rationella människor skall vi vara tacksamma över. Mycket gott beror av dem. Dock är dessa förträffliga människor långt ifrån alltid bärare av hela sanningen. Ibland missar de i sin ”förståndighet” sånt som inte får missas.

Som när någon berättar för dem om regnet av manna från himlen. Invändningen att sånt inte sker, må väl vara. Vem ställer sig inte den frågan?! Men att för den skull sätta tummen ner är mindre välbetänkt. Förvisso är det mer än bokstavlig sanning som räknas i den märkliga tillvaro som är vår. Och berättelsen om mannat från himlen är i sanning något som räknas.

För nog regnar det ”manna från himlen” över oss. Det är ju själva livsbetingelsen för oss människor att så sker. Utan detta regn vore vi alla döda.

Trots alla våra inneboende resurser är ju människan som människa inte skapande utan mottagande. Alla våra uppfinningar till trots är det inte vi som uppfunnit. Sanningen är den att det vi funnit på har vi fått. Det speciella med dem av oss som kommit på mer än andra och som sett tydligare än de flesta, är att dessa fått och sedan bättre än andra förmått ta vara på det givna

Livet är ett enda gåvoflöde. Att inse detta är visheten över all vishet och samtidigt det självklaraste av allt.

”Den vite mannens börda” är inte som imperialisterna under slutet av 1800-talet ansåg, att uppfostra infödingar. Bördan är istället att sakna insikt i att ”det regnar manna från himlen”. Den som inte begripit det äger en förvänd självbild som är till skada för samlevnaden i stort som smått.

Åter till texten om mannat från himlen i Andra Moseboken. Hur är det, regnade det verkligen manna? Är berättelsen bokstavligt sann? Min respekt för uppenbar sanning gör att jag tvekar. Andra Moseboken är ett litterärt dokument. Den tillkom en gång för att stärka israeliternas självbild och den används i dag av oss kristna i uppbyggande syfte. Hur det är med den bokstavliga sanningen, har jag ingen aning. Nog är det sant att israeliterna vandrade genom öknen för att finna det utlovande landet. Men vad som i detalj hände, vet ingen.

Men nog är berättelsen uppbygglig. Den hjälper oss till sanning i djupare mening. Dessutom borde det bränna till i våra samveten när vi läser den. Den som roffat åt sig mer manna än behövligt fick inte mer för det. Alla fick vad de behövde står det. Hade månne Karl Marx dessa ord för ögonen när han skrev: Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov?

( Se även ”Med mina glasögon” 104 När verkligheten sprängde sönder vår humanitet)

Bibelstudium i Vivalla den 2 mars 2016

Håll ständigt trons sköld framför er, med den skall ni få den Ondes alla brinnande pilar att slockna, och grip frälsningens hjälm och Andens svärd, som är Guds ord. Gör det under åkallan och bön, och be i er ande varje stund. (Paulus brev till efesierna kap 6 v 16-18)

      Textorden ovan har kommit att tillhöra den kristna retoriken. Det betyder ytligt tal som nog kan stimulera till kamplust, mer sällan till inträngande insikt i trons väsen. I värsta fall kan textens kampord sättas in i alldeles felaktigt sammanhang och locka till illdåd i religionens namn. Sånt kan ske även i kristna sammanhang.

För att den här texten skall komma på rätt köl behöver några kärnbegrepp ges en bestämd betydelse. Jag tänker på ”trons sköld”, ”Guds ord” och bön i anden (”be i er ande”).

Först något om ”trons sköld”, det betyder, översatt till nutidsspråk, att låta tron bli till människans skydd. Vad är det då för tro som skyddar? Det är en tro där vi litar på den vi tror på. Man kan t o m säga att tro är det samma som att lita på. Vem litar vi då på? Gud naturligtvis, men Gud tydliggjord i Jesus Kristus, evangeliernas Jesus, han vars liv gick ut på att ge sig själv för att vi skulle få del av Gud. Det är inte aggressionernas Messias vi litar på, inte revolutionären med vapen i hand, utan på honom som gav sitt liv i kärlek. Begreppet ”trons sköld” står alltså för något annat än vi i förstone skulle tänka oss.

Sedan kommer vi till ”Guds ord”, i detta sammanhang förbundet med ”Andens svärd”. Här är det lättare att förstå ordvalet. Det Guds ord som efesierbrevets författare anspelar på är varken lagord som vi återfinner i Gamla testamentet eller bibelcitat från Nya. Vad han tänker på är ett direkt tilltal där ordvalet motsvarar situationen och samtidigt uttrycker Guds vilja. Det är ord som motsvarar Herrens tjänares ord i Jesaja 49:2 där denne säger:

Han gjorde min tunga till ett skarpt svärd och gömde mig under sin skyddande hand, han gjorde mig till en vass pil, som han förvarade i sitt koger.

Skarpa ord handlar det alltså om och kompromisslösa, fyllda av kraft, ord som vilar i bibelns budskap och ytterst i evangeliet och i den egenskapen

är skarpare än något tveeggat svärd och tränger så djupt att det skiljer själ och ande, led och märg och blottlägger hjärtats uppsåt och tankar. (Hebr 4:12)

Sådana ord frambringas inte på beställning. Här duger det inte att blint rada upp bibelord och tro att detta duger. Situationen tvingar fram orden och Guds ande ger kraft att säga dem. Ett fåtal gånger i mitt liv har jag själv uttalat sådana gudsord och då alltid spontant. Alla medvetna försök har misslyckats.

En förutsättning för att kunna tala Guds ord med en tunga ”skarpare än något tveeggat svärd” är som efesierbrevets författare förutsätter, ”bön i anden”. Detta betyder inte tungotal eller extas. Förutsättningen är en ständigt pågående gemenskap med Gud. Dagarna i ände pågår dialogen med Kristi Gud. Allt, smått som stort i livet relateras till evangeliet. En aldrig upphörande tankeprocess pågår i den kristnes inre där evangeliets konsekvenser begrundas och analyseras. Ur denna process kan tungan bli till ett skarpt svärd, utan den känns oftast talet om det skarpa svärdet främmande, t o m frånstötande.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”, 103 Ritualmord inför betalande åskådare när Arlas VD fick sparken)

Bibelstudium i Vivalla den 24 februari 2016

Därför skall den som tror sig stå stadigt se till att han inte faller. Era prövningar har inte varit övermänskliga. Gud är trofast och skall inte låta er prövas över förmåga: när han sänder prövningen visar han er också en utväg, så att ni kommer igenom den. ( Paulus första brev till korintierna kap 10 v 12 f)

Dagliga studier över trons villkor och bibelns innehåll. Dagligen en timslång rask promenad så att kroppen får sig en duvning samtidigt som hjärnan får tid att smälta det jag reflekterat över. Det är en del av min verklighet idag.

Samtidigt tränger sig livet utanför på. Då kan jag känna mig som en utomeuropeisk invandrare som inte ständigt kan hänga sin mamma i kjolarna. Jag måste ut för att också träffa andra. Därute flödar intrycken över mig och jag kan inte värja mig. Snart talar jag det nya språket, tänker de nya tankarna och gör som de andra.

Det är till sådana som mig som Paulus talar idag. Han talar om att frestas, i bibelöversättningen prövas. (På Paulus tid användes samma ord för såväl frestelse som prövning.) Men nog var det väl frestelse det var fråga om, frestelse att falla in i samtidens avgudadyrkan ?! För det var avgudadyrkan som hotade de kristna korinthierna.

Men är nutiden avgudadyrkare? Stämmer orden som Paulus senare i samma brev till korinthierna formulerar i följande ord?

Ty denna världens gud har förblindat förståndet hos dem som inte tror, så att de inte ser ljuset från evangeliet om härligheten hos Kristus, Guds avbild. (2 Korinthierbrevet kap 4 v 4)

Den frågan behöver inte bara jag utan alla som kallar sig kristna ställa sig. Ett är då säkert, tro står mot tro inte bara under Paulus tid utan fortfarande. Utan trosföreställningar kan ingen leva. Frågan är inte om man tror utan vad? Frågan kvarstår alltså; är samtiden avgudadyrkare?

Jag vet inte, tror mig bara veta att visst i nutiden håller måttet, annat inte. Visst är grundat i hållbar tro annat i tro som är nedbrytande. Den stora frågan är att skilja det ena från det andra.

Men min tro då och i det här sammanhanget Paulus tro? Vad står den för? Det är en tro på Jesus, men vilken Jesus?

Är det den Jesus som gav oss den nya lagen, rättfärdighetens lag? Man skulle kunna tro det när man läser Bergspredikan. Bergspredikans lag är förvisso rättfärdig. Den tränger bakom allt yttre in i själens innersta med sina absoluta krav på renhet. Inte bara handlingen räknas, förkunnar Jesus, utan också intentionen.

Men det betyder inte att Jesus i första hand är laggivaren, han ville för den delen inte vara det. Jesus visste nämligen att det var omöjligt för en människa av kvinna född att göra rent hus med sitt innersta. Om man till nöds kan hålla det otillåtna ifrån sig på dagen, dyker det upp i nattens drömmar. Och nog kan människan glömma och förlåta, men taggen stannar kvar i vårt inre.

För Jesus är Bergspredikans lag inte ett mål, utan ett medel. Den skall hjälpa oss att finna det vi själva inte äger, försoning och upprättelse. För denna försoning och denna upprättelse kom Jesus till världen. Jesus är mer än allt annat försonaren.

Därför är försoning och upprättelse den kristnes kännetecken, kamp för försoning och upprättelse samtidigt vila i att i Kristus äga den.

(Se även ny sida 102 Mannens känslomässiga fostran har förbisetts genom sekler)

Bibelstudium i Vivalla den 17 februari 2016

När vi nu har en mäktig överstepräst som har stigit upp genom himlarna, Jesus, Guds son, låt oss då hålla fast vid vår bekännelse. Vi har inte en överstepräst som är oförmögen att känna med oss i våra svagheter, utan en som har prövats på alla sätt och varit som vi men utan synd. Låt oss därför frimodigt träda fram till nådens tron för att få förbarmande och nåd i den stund då vi behöver hjälp. (Hebreerbrevet kap 4 v 14-16)

Först en konstig fråga för att du skall komma in i mina tankegångar. Förmodligen har du någon du tycker speciellt mycket om. Är det henne du tycker om, eller är det den bild av henne som finns i ditt inre, du gillar? Självklart både henne och bilden i ditt inre. De båda hör ihop. Bilden behövs för att förtydliga verkligheten.

Så är det med det mesta. Verkligheten behöver bilden. Vi är ju inga maskiner som enbart registrerar yttre fakta.

Verkligheten är som den är. Själv är jag en och åttio lång och sen min ungdom väger jag åttio kilo. Det är kalla fakta. Bilden av mig kan däremot diskuteras. En del tycker jag är långrandig som predikant, andra spetsar öronen och tar in varje ord jag säger. En del ansåg att jag var en bra ledare i Mikaels församling, andra tyckte jag var släpphänt. För att du skall kunna ta ställning i frågan behöver du ha tillgång till både verklighet och bild.

Som det är med mig är det också med Jesus. Också för honom gäller att verkligheten behöver bilden för att vi skall förstå honom.

Hebreerbrevets författare hade sin bild klar. Bakom människan Jesus ”som varit som vi” och som hade ett känsloliv som vi och som prövats som vi, såg han för sitt inre öga översteprästen som offrat sig för oss och sedan stigit upp till himlen och talar väl för oss inför Fadern.

Hebreerbrevets författare såg alltså både ock. Han såg den jordiske Jesus men också den gudomlige Kristus i den himmelske översteprästens gestalt. Framför allt såg han att Jesus Kristus var och är människans frälsare. Verkligheten och bilden hade för honom smält samman i Översteprästen som stigit upp genom himlarna.

Du behöver inte köpa Hebreerbrevets författares bild av sin frälsare för att kalla dig kristen. Förmodligen kan du inte heller göra det. Vi i vår kulturkrets är alltför främmande för såväl offerterminologi som offertänkande för att kunna göra det. Men i någon mening behöver du ändå vara med på dennes spår för att kunna kalla dig kristen.

Det spåret börjar redan här och nu i synen på dig själv och din omgivning. Du behöver se att du själv och människorna omkring dig är mer är kött och blod och medvetande. Du och de andra har dessutom ett omätbart värde. Detta värde har du mätt upp utifrån din bild av verkligheten.

Kristen tro är en fortsättning på denna, låt oss kalla den värdelinje och det med en alldeles speciell förlängning. Den förlängningen stavas Jesus Kristus. Med honom följer inte enbart att vi förs in i bibelns och den bibliska historiens sammanhang. Mer än annat profileras vår livssyn.

Vi tar ”här- och nu-livet” på allvar. Humaniteten tränger för den Kristustroende in i hennes innersta porer. Med det följer förkrosselse. Vi märker vår egen bortvändhet från våra medmänniskor. Vi kvider av skuld och blickar uppåt. Där uppe ser vi i en inre bild översteprästen som talar väl för oss. Så väl att vi frimodigt vågar vandra vidare.