(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”, 94 Religion ersatt av kultur.)

Bibelstudium i Vivalla den 23 dec 2015

Stå kvar vid det som du har lärt dig och fått visshet om. Kom ihåg vilka lärare du har haft och att du ända sedan dina barnaår är hemma i de heliga skrifterna; de förmår ge dig den kunskap du behöver för att bli räddad genom tron på Kristus Jesus. Varje bok i skriften är inspirerad av Gud och till nytta när man undervisar, vederlägger, vägleder och fostrar till ett rättfärdigt liv, så att den som tillhör Gud blir fri från sina brister och rustad för alla slags goda gärningar. (Paulus 2 brev till Timotheos kap 3:14-17)

Det är inte lätt att vara människa. Å ena sidan krävs det av mig att stå fast, å den andra att bryta upp, tänka nytt och gå på nya vägar. Texten ovan är en ”stå fast”-text. Den skrevs endera av den gamle Paulus eller också höll en av hans lärjungar i pennan. För egen del håller jag på det sistnämnda. Varför då stå fast? Därför att grunden var lagd för kristendomens segertåg när 2 Timotheosbrevet skrevs. Det gällde bara att bevara arvet från Kristus, hålla fast vid vad ”andefyllda” lärare undervisat och sedan handla utifrån detta.

Hur gick det då? Den kristna tron inte bara överlevde, den expanderade trots hårt yttre motstånd. Efter några hundra år hade den nått till världens alla hörn. En av förutsättningarna för denna expansion var att den kristna tron ägde stadga och detta i sin tur berodde av att tillräckligt många höll fast vid den tro de ärvt av sina lärare och föräldrar och förde tron vidare.

Detta betyder dock inte att det alltid är en dygd att stå fast. Till och med tron på den inspirerade bibeln kan leda fel. Bibeln tolkar sig nämligen inte själv, den kräver sin uttolkare. Och av uttolkaren räcker det inte med att denne läser innantill. Han eller hon måste också förstå, förstå vad texten driver, se texten i sitt sammanhang och sen tolka utifrån en grundsyn som håller. Dessutom är det så att den som läser texten skapar sig en egen föreställning om innehållet som är alldeles specifik för honom/henne. Bibeln blir därigenom inte bara bibeln, den blir i bruket f a min bibel. Och om förståelsen av denna min bibel bygger på en rad missförstånd, är det ingen måtta på hur illa det kan gå.

I dag är den kristna tron försvagad. Substansen i tron i regel otydligt framställd. Det kristna arvet urholkat och om det fortfarande skulle vara levande, inte genomarbett utifrån de förutsättningar som råder idag. Dessutom har sekulariseringen gjort att de flesta i vårt upplysta västerland inte har en aning om dess innehåll. Trosfrågorna är för de flesta främmande. Ingen förstår längre det egentligen självklara att allt liv förutsätter tro. Frågan är inte om vi tror eller inte. Alla tror. Den avgörande frågan är vad vi tror på.

I detta förvirrade läge måste vi som fortfarande står fast vid kristen tro börja om från början. Förutsättningslöst måste vi nalkas Skriften, förutsättningslöst nalkas tron, förutsättningslöst närma oss Kristus. Nog skall vi nyttja de gamla traditionerna och tolkningsmönstren, dock inte förlita oss på dem.

Någon ”stå fast”- tro kan vi inte luta oss mot. Orden från 2 Timotheosbrevet gällde andra, inte oss. Vi skall se oss som pionjärer för kristendomens nystart, inte i första hand som traditionsbärare. Vi skall i det läget inte förvänta oss massanslutningar till kristen tro. Tvärtom får vi räkna med att agera under små förhållanden. I bästa fall kan vi få vara med om att skapa grundvalar för kristendomens renässans. I så fall kunde kanske en nutida Pauluslärjunge träda fram och säga till unga adepter och säga: Stå kvar vid det du lärt dig. Ta vara på vad ni fått av era lärare och gå vidare. Detta vore i så fall ”stå fast”– kristendomens återkomst.

( Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”, 93 Måste vi tycka lika?)

Bibelstudium i Vivalla den 16 december 2015

Lita aldrig på mäktiga män, människor som ingen hjälp kan ge. De ger upp andan och blir jord igen, då går deras planer om intet. Lycklig den som har sitt stöd i Jakobs Gud och sätter sitt hopp till Herren, sin Gud. Han som har gjort himmel och jord och hav och allt vad som finns i dem, han sviker aldrig sina löften. Han ger de förtryckta deras rätt, han ger de svältande bröd. Herren befriar de fångna, Herren öppnar blinda ögon, Herren rätar krökta ryggar, Herren älskar de trogna, Herren ger främlingar skydd, stöder faderlösa och änkor men korsar de ondas planer. Herren härskar för evigt, din Gud, o Sion, från släkte till släkte. Halleluja! (Psaltaren 146:3- 

Omtagen skall inte föraktas. De ger stadga och fast kunskap. Hur skulle vår kunskap se ut om den inte nötts in i ständiga repetitioner. Att snillen kan utan att arbeta, d v s utan att befästa sin kunskap genom till synes oändliga prövningar och upprepningar, är en myt. Det är sånt jag behöver höra när jag som idag märker att även bibeln tar om, upprepar, bygger nytt på gammalt.

Profeten Malaki, aktuell just nu i kyrkoåret, manar till laglydnad på sedvanligt sätt och upprepar tankar om Herrens dag. Och andra Petrusbrevets författare repeterar tankar om att blott den Helige Ande är garanten för en profetias giltighet. Så enligt texterna den 3 i advent.

Och jag böjer mig och accepterar. Men inte utan villkor. Såväl laglydnad som profetior måste för mig stå i evangeliets sammanhang, måste ytterst peka på försoningen i Kristus, annars låter jag dem vara. Det är nämligen noga med att skilja på centrum och periferi för en Kristusanhängare. Gör jag inte det ändras min religiösa hållning i grunden och blir till dess motsats.

Även psaltartexten ovan säger det som sagts många gånger förut. Bara så att allt här är finslipat. Inte ett ord för mycket och dessutom i formfulländad form. Jag anar att vi har att göra med en sen psalm, som bygger på tankar ur den äldre psalmskatten. När jag tar till mig psalmens budskap behövs inga brasklappar från min sida. Inte ett ord i psalmen som inte Jesus skulle ställa sig bakom.

Först delger oss psalmisten sin tro på Gud. Det är ett faktum att det enda fasta stödet vi har, äger vi i Gud, förkunnar han. Allt mänskligt är förgängligt. Enbart Gud består. Vänder vi upp och ned på detta och förlitar oss på människor och låter Gud bli en skapelse av fantasi och människohand, blir allt fel, tillägger jag som uttolkare av psalmen. Det må vara att den mänskliga anden ligger bakom vårt västerländska välstånd, men det välståndet vilar på bräcklig grund. När människa står mot människa och stat mot stat kan på kort tid harmoni ändas i kaos. Det vet Orientens gudstroende och kallar oss med rätta gudlösa. Ni i väst behöver fördjupa er i tro som skapar bestående trygghet och harmoni, inte nöja er med trosföreställningar som leder till stora upptäckter och materiell framgång, menar de med rätta.

I den andra delen av psalmen är temat ett annat. Nu är det inte längre tron på Gud som himmelens och jordens skapare som är ämnet för psalmistens hyllning. Nu har tron förvandlats till förhoppning. Psalmisten tror/ hoppas att Gud skall ge de förtryckta, de svältande, de blinda, de krökta ryggarnas människor, främlingarna liksom Herrens trogna, deras upprättelse.

Den tron är idag en kristens livsprogram liksom den en gång var Kristi eget livsprogram. Hade Jesus misströstat om Guds rättfärdighet när det såg mörkt ut, när Gud tycktes ha prisgivit inte bara honom, utan allt vad rätt och rättfärdighet hette, hade det inte blivit någon kristendom. Och tänk om Du och jag slutade tro på en god Gud? Vad fick vi istället. I bästa fall tron ”på mäktiga män, människor som ingen hjälp kan ge.”

(Se även ”Med mina glasögon” 92 Biskopsgården, den skulle öppnas för hemlösa)

Bibelstudium i Vivalla den 9 dec 2015

7Godta därför varandra, så som Kristus har godtagit er till Guds ära. 8Jag menar: Kristus blev de omskurnas tjänare för att visa att Gud är sannfärdig och bekräfta de löften som getts åt fäderna, 9och hedningarna har fått prisa Gud för hans barmhärtighet. Det står ju skrivet: Därför skall jag prisa dig bland hedningarna, och ditt namn skall jag lovsjunga. 10Vidare heter det: Gläd er, ni hedningar, tillsammans med hans folk. 11Och en annan gång: Lova Herren, alla hedningar, lovsjung honom, alla folk. 12Och Jesaja säger: Han som är av Jishajs rot skall komma, han som reser sig för att härska över hedningarna; på honom skall hedningarna hoppas. (Paulus brev till romarna kap 15 v 7-12)

Jag råkade se reprisen av Kulturpanelen TV 1 (25/11). Augustpriset avhandlades, men även journalisters plikt att vara sakliga. I det sammanhanget sade Björn Wiman, kulturchef på DN, i sak följande. Sverigedemokraterna skall man inte lyssna på, deras nazistiska och fascistiska bakgrund diskvalificerar dem. Aj, aj, aj tänkte jag. Tillhör också han en av dessa osakliga som när det passar inte ger motståndaren en chans. Sen tänkte jag; hur är det med din egen saklighet. Skönmålar inte du i dina bibelstudier. Ger du egentligen sakligheten en chans.

Saklighet i den här texten från Romarbrevet lär för det första vara att konstatera att det inte var så lätt att få det hela att gå ihop. Inte minst för Paulus. Han skulle saluföra Kristus som hela världens frälsare samtidigt som han visste att Jesus var jude och stod i den judiska traditionen med hela den judiska lag- och löftestraditionen bakom ryggen. Faran var uppenbar. Den nya Kristustron skulle få ett A- och ett B-lag, där A-laget bestod av judekristna och B-laget av de hednakristna. Den tanken var för Paulus olidlig. Framför allt Romarbrevet är en teologisk uppgörelse med denna tanke. Samtidigt visar Paulus i kapitlen 9-11 i samma brev hur han försöker få det hela att gå ihop; nog är det något speciellt att tillhöra löftesfolket, erkänner han, nog har Israel fått löften som inget annat folk, tro f a inte att Gud övergivit sitt folk, så låter det.

Sen tillkom det praktiska och det är om det som dagens text handlar; hur få de båda grupperna att samverka. Lösningen blir att godta varandra. Det betyder; lev samman, erkänn varandras rätt till existens. Förebilden är Kristus, han godtog ju sina lärjungar mitt i allt deras käbbel och deras olika meningar.

Att erkänna varandra, en omöjlig uppgift kan det tyckas. Snart nog sprack också kyrkan sönder i olika fraktioner med varandra motverkande hållningar. Där står vi nu och har all anledning till självkritik. Åter till rötterna lyder idag budskapet; åter till Kristus som godtog även bristfälliga anhängare. Samtidigt påminns vi om hur preliminärt allt kristenliv trots allt är. Redan urkunden bibeln redovisar spänningar som tycks omöjliga att lösa.

Ytterligare något som har med saklighet att göra. Det är sakligt att observera att Paulus inte citerar Jesus i sin argumentation för hedningarnas rätt. Han låter Jesus tala via bibelord, helst från Psaltaren, som visar att även hedningarna har rätt att inkluderas bland dem som får träda fram inför Gud. Varför inga direkta citat, evangelierna bjuder ju upp med ett otal sådana? Därför att Paulus aldrig citerar från evangelierna. Dessutom har han i sina brev ytterst lite att förtälja om Jesu jordiska liv. Varför? Därför att han inte hade tillgång till evangelierna. Fanns de, så fanns de i muntlig form när Paulus skrev sina brev.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”, 91 Genier)

Bibelstudium i Vivalla den 2 december 2015

Jesus svarade Pilatus: ”Mitt rike hör inte till denna världen. Om mitt rike hörde till denna världen hade mina följeslagare kämpat för att jag inte skulle bli utlämnad åt judarna. Men nu är mitt rike av annat slag.” Pilatus frågade: ”Du är alltså kung?” Jesus svarade: ”Du själv säger att jag är kung. Jag har fötts och kommit hit till världen för denna enda sak: att vittna för sanningen. Den som hör till sanningen lyssnar till min röst.” (Evangelium enl Johannes kap 18:36 f)

Man blir inte klok på kristen tro. När man tror sig ha skaffat sig greppet om den, dyker det upp sånt som drar åt annat håll. Denna mångtydighet kan härledas till själva urkunden Bibeln. Nog är den boken redigerad, men inte så att den ena bibelboken stämmer som hand i handske med den andra. Johannesevangeliet, varifrån texten ovan är hämtad, har alldeles tydligt sin särart.

Först detta om att Jesu rike inte hör till den här världen. Denna tanke tydliggör evangelisten Johannes extra noggrant. Världen betyder för honom den gudsfrånvända världen, den värld som inte har något känsla för det eviga, den värld som tvärtom dras till det gudsfrånvända. Inte undra på att han låter Jesus distansera sig från världen i den meningen. Att han dessutom i detta avståndstagande från världen uppfattat något för Jesus kännetecknande gör hans ord än mer beaktansvärda.

Detta betyder inte för oss sentida kristna att vi av principiella skäl skall vända politiken ryggen. Däremot får aldrig inomvärldsliga bekymmer bli huvudsaken.

Alternativet till inomvärldsliga bekymmer är för Johannes att vittna för sanningen. Sanning är för Johannes inte att nio gånger nio är åttioett, inte ens först och främst att tala sanning och inte ljuga. Sanning för Johannes är känsla för det väsentliga, förmåga att satsa på det bärande, det för Gud och människor avgörande. Sanning är således inget som kan mätas i diagnostiska prov av sedvanligt slag, inget som först och främst anknyter till sanning i formell mening. Det är känsla för samhörighet till Gud och samhörighet människor emellan. Aldrig någonsin i de övriga evangelierna talas det om sanning som Johannes gör. Men deras sammanlagda vittnesbörd om Jesus vittnar om att Johannes fångat något för Jesus väsentligt. Jesu känsla för människor bottnade i en syn på sanning som väl stämmer överens med Johannes tal om sanningen.

Sen slutligen orden; den som hör till sanningen lyssnar till min röst lagda i Jesu mun. Här ytterligare något som inte äger sin motsvarighet i de övriga evangelierna. I dessa ord tangerar Jesus, uttolkad av Johannes, förutbestämmelsens svåra områden. Förutbestämmelsen i sig är förvisso något alldagligt. Att vi är förutbestämda till ett liv som inte kan vara hur länge som helst, att vi är benägna till visst men inte till annat osv, accepterar vi utan vidare. Svårare att tänka sig att det är förutbestämt om vi lyssnar på Jesu röst eller inte. Men att det ligger något i det lär vara svårt att förneka. Det vissa uppfattar är totalt främmande för andra. Så nog är det sant att det åtminstone till viss del ligger i generna om vi uppskattar Jesus eller inte. Men föreställningen om förutbestämmelse dragen till sin spets, är svår att stå ut med. Johannes tolkning av Jesus i detta stycke blir nog för de flesta av oss något som vi lyfter på hatten för och går förbi.

Evangeliernas huvudärende är efterföljelse. Att tro är att följa Jesus efter i ve och väl och att samtidigt få del av hans hjälp och stöd. Tro är vidare gudsförtröstan och människokärlek. Men här i Johannesevangeliet inte om detta utan om sanningen och sanningens väsen. Det ena är inte det andra likt. Men så är det med kristendomen, den är inget avgränsat helt. Därför blir man aldrig riktigt färdig med kristen tro. Det finns alltid mer att få för den som närmar sig tron med öppna ögon.

(Se även nytt inlägg ”Mina glasögon” 90 Förutbestämd att aldrig nöja mig)

Bibelstudium i Vivalla den 25 november 2015

24Han (Gud) bröt i förtid min kraft, han förkortade mina dagar. 25Jag säger: Min Gud, ryck inte bort mig i livets mitt, du vars år varar från släkte till släkte. 26En gång lade du jordens grund, och himlen är ett verk av din hand. 27De skall förgås, men du består, de är plagg som slits ut, du byter ut dem som kläder och de är borta. 28Men du är densamme, dina år har inget slut. 29Dina tjänares barn skall bo här och deras barn leva trygga hos dig. (Psaltaren 102 v 24-29)

Bara så du vet det; texten ovan står i bibeln. Den förmedlar inte sånt som idag predikas. Inte det som tagit omvägen om Kristus och blivit till evangelium. Däremot tro som var levande i gammaltestamentlig tid. Här finns ingen djävul som förleder människor och bryter ner dem. Här är det Gud som bryter ner och förkortar våra dagar. Psalmisten ser inte framför sig en jord som skall förgås och en evig himmel. Både himmel och jord skall en gång förgås. De skall bytas ut som vore den en klädnad, klagar psalmisten. Allt lägger psalmisten under förgängelsen, himmel, jord och människor. Allt är förgängligt utom Gud som är av evighet.

Tillåt mig att ta dessa ord till mig. Låt mig tro som det står; att Gud har makten, att det ytterst är Gud som förkortar våra dagar eller förlänger dem, att Gud har allt i sin hand. Vi kan vanvårda våra kroppar eller vårda dem. Det ger oss ett antal år åt ena eller andra hållet. Men livsgnistan är inte vår. Den är Guds.

Tillåt mig också tro att jorden är så jordisk som den synes och himlen också för den delen. Allt är materia, skapat av Gud och underlagt hans skaparvilja. Våra ingrepp i naturen gör visserligen skillnad, vi kan föröda genom CO 2 utsläpp, bomba sönder den med atombomber, föröda den med gifter. Men det stora greppet över himmel och jord har vi trots allt inte. Det har däremot Gud.

Och förnekaren håller med, bara så att Gud för honom/henne blivit evolutionen, den obönhörligt verkande evolutionen som dödar och gör levande, svaga låter evolutionen dö, starka låter den leva.

Men ett skiljer mig från förnekaren. Det är bönen och hoppet. Ingen kan ta ifrån mig att med psalmisten vända mig till Gud och säga: Min Gud ryck inte bort mig i livets mitt. Och ingen kan hindra mig från att hoppas att Guds tjänares barn skall bo här och deras barn leva i trygghet hos dig.

För mig lägger den gammaltestamentliga fromheten grunden, fotad som den är i en absolut tro på Guds makt liksom i vetskapen om alltings förgänglighet. Jag behöver inte göra mig till för att dela den tron med de gammaltestamtliga fromma. Jag behöver heller inte per automatik ta avstånd från nutidens evolutionstroende människa. Det enda jag vänder mig emot är att de kallar sig ateister. För det är de inte.

Men grunden är inte allt. Därtill kommer bönen och hoppet men nu inte först och främst med psaltarpsalmens ord. Jag hoppas på Jesus. Han är för mig både bön och hopp.

För mig är alltså kristen tro bön och hopp och det på den gammaltestamentliga fromhetens grund.

Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”, 89 Säg mig med vem du vill umgås.

Bibelstudium i Vivalla den 18 november 2015

Herre, du rannsakar mig och känner mig. 2Om jag står eller sitter vet du det, fast du är långt borta vet du vad jag tänker. 3Om jag går eller ligger ser du det, du är förtrogen med allt jag gör. 4Innan ordet är på min tunga vet du, Herre, allt jag vill säga. 5Du omger mig på alla sidor, jag är helt i din hand. … 7Var skulle jag komma undan din närhet? Vart skulle jag fly för din blick? 8Stiger jag upp till himlen, finns du där, lägger jag mig i dödsriket, är du också där. 9Tog jag morgonrodnadens vingar, gick jag till vila ytterst i havet, 10skulle du nå mig även där och gripa mig med din hand. (Från Psaltaren 139)

Jag kallar dem kärnord. Det är ord i bibeln som är grundläggande. Det duger inte att rucka på dem. De berörs inte som andra bibelord av situation, debattläge eller av kunskapsläge i samtiden. De står fast vad som än händer. Ruckar man på dem faller allt samman.

Psaltaren 139 som beskriver Guds storhet är ett sådant kärnord. Visserligen är Psalmens budskap ensidigt. Det är enbart Guds kännedom om och hans makt över oss som beskrivs av psalmisten. Inte allt annat som Gud behärskar och i slutändan också har kontrollen över.

Guds kännedom om och hans makt över oss är total. Att acceptera detta är den kristna gudstrons förutsättning. Gör vi inte det har vi övergett den tro som var Jesu egen. Guds suveränitet var själva förutsättningen för allt Jesus sade och gjorde. ”Kapar” vi bort något av den suveräniteten blir Gud inte längre Gud, utan en som trots allt befinner sig på ett mänskligt plan.

Men ”kapar” gör vi, ”kapar” och lägger till så att vi kan handskas med Gud som vore han en människa. I dagens upplysta samhälle ”kapar” vi vanligtvis bort allt som andas om att Gud kan döma. Vem av oss upplysta svenskar orkar ta till sig orden i Lukas 12:5 Jag skall tala om för er vem ni skall frukta. Frukta honom som kan döda och sedan har makt att kasta ner i helvetet. Ja, jag säger er: honom skall ni frukta.

Men har vi inte rätt att reagera när någon ens antyder helvetets existens?

Så här tänker jag. Felet är inte att vi reagerar, inte heller att vi ryser över att tänka på helvetet. Men det är inte vi som skall ifrågasätta Guds makt, inte vi som skall avskaffa helvetet. Den ende med den rätten är Gud själv. Därför befaller jag inte Gud, jag ber till honom. Det är nämligen inte jag som har makten utan Gud.

Hur svarar då Gud? För mig är Kristus svaret. Jesu liv och gärning har blivit min tolkningsnyckel till Gud. Kristi sätt att möta människor är för mig en fingervisning om Guds domar. Längre än så kommer jag inte och vill inte komma. Det vore att fingra på Guds suveränitet.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”. 88 Tillrättalagda gudsord)

Bibelstudium i Vivalla den 11 november 2015

Och så, bröder, be för oss att Herrens ord vinner spridning och anseende, så som har skett hos er, och att vi förskonas från brottsliga och onda människor – alla har ju inte tron. Men Herren är trofast, han skall styrka er och skydda er för det onda. 2 Thessalonikerbrevet kap 3 v 1-3

Texterna i mina bibelstudier brukar jag hämta från bibelord från föregående söndags texter. Jag riktar i regel in mig på ord som är svårtillgängliga. Så också idag. Just 2 Thessalonikerbrevet, ett brev som tillskrivs aposteln Paulus, är det lätt att snubbla på. Här ett allmänt råd. När du läser 2 Thessalonikerbrevet, jämför då med det första, och låt det första tyda det andra, inte tvärtom.

Här är det först bönen om att Guds ord skall få anseende som jag hakat upp mig på. Anseende till vad nytta, frågar jag mig. Vill jag att folk skall stämma in i Guds ord därför att ordet säger vad de själva tycker? Långt därifrån. Jesus segrade just när hans anseende var nere i noll. Anseende skall Ordet ha genom sin inneboende kraft. Ordets funktion är i långa stycken att korrigera allmän mening, inklusive min egen mening. Att vara kristen är för mig att ständigt vara beredd att låta sig korrigeras av just Ordet.

Därefter bönen om att förskonas från brottsliga och onda människor som inte har tron. Nog är det sant att det som kännetecknar onda människor är att de inte har tron. Tro har de däremot. Det går inte att leva utan att inom sig vara uppfylld av trosföreställningar. Trosföreställningar är drivkraften till det mesta. Problemet uppstår när trosföreställningarna krockar med verkligheten eller när någon tror på sånt som gynnar honom eller henne själv, men skadar andra. Tron i textens mening däremot härrör från Kristus. Det som kännetecknar troende människor enligt Andra Thessalonikerbrevet är tro på Jesus och på hans frälsningsverk. Texten som föregår den jag just nu utlägger, handlar just om detta. Där förkunnas att vi är kallade att vinna Kristi härlighet. Den som tror på Kristi härlighet känner ingen som helst lust att göra vare sig något brottsligt eller ont.

Trots detta måste vi idag se upp med textens formulering. Den lockar oss att tro att vi som kristna automatiskt har en tro som skiljer oss från andra, där vi är de goda och de andra onda. ”Vi–dom” tänkandet är förvisso nödvändigt. Hur skulle det se ut om alla kristna verkade var för sig? Vi bleve alldeles kraftlösa. Tillsammans kan vi däremot göra storverk. Men ”vi–dom” tänkandet kan också leda till självtillräcklighet. Tron måste därför även i kristna sammanhang prövas. Inte minst den egna tron behöver ständig korrigering. För att få hjälp med denna, som Martin Luther kallar den dagliga omvändelsen, rekommenderar jag inte i första hand läsning av 2 Thessalonikerbrevet. Envisas du trots det att födjupa dig i 2 Thessalonikerbrevet, läs då parallellt det första. Eller när du behöver fördjupa din tro, läs Paulus brev till romarna i sin helhet. Mitt allra bästa råd är förstås att fördjupa sig i evangeliernas Jesus.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”, 87 Samverkan på ont – exemplet kriget i Syrien)

Bibelstudium i Vivalla den 4 november 2015

 Så säger Herren: Jag bönhör dig när nådens tid är inne, jag hjälper dig på rädd-ningens dag. Jag skyddar dig, och genom dig ingår jag ett förbund med mitt folk. Landet skall bli upprättat och de övergivna jordlotterna utskiftas. Till de fångna säger jag: ”Gå ut!” och till dem som sitter i mörkret: ”Kom fram!” De skall finna bete längs vägarna, alla kala höjder skall bli betesmark. De skall inte hungra eller törsta, ökenvind och sol skall inte bränna dem. Han som förbarmar sig över dem skall leda dem och föra dem till flödande källor. (Profeten Jesaja kap 49:8-10)

Ovan en av den kristna kyrkan återanvänd profetia från 500-talet före Kristus. Den ingår i löftesord till Israel som står inför sin befrielse från den babyloniska fångenskapen. (Se bibel 2000 not till kap 40:1)

Jag vill tro att den Herre som talar i profetian är Jesu Gud och Fader och att den upprättelse som här utlovas har sin fortsättning och sin fullkomning i den gudomliga upprättelse som följer i Jesu spår. Inte så att jag tror på en bokstavlig uppfyllelse av profetians ord, den skedde redan på 500-talet före Kristus. Däremot tror jag att att det som skedde då har en fortsättning i ständigt nya uppfyllelser.

Jag och med mig den kristna kyrkan menar alltså att den Herre som ovan talar är Jesu Kristi Gud och Fader och den som Gud tilltalar ytterst är Jesus. Det är Jesus som är textens du, det är Jesus som får uppdraget att upprätta sitt folk.

Tro det eller ej, jag går så långt att jag kanaliserar allt som Gud har att säga i Gamla testamentet genom Jesus. Hela bibeln läser jag med Jesusglasögon.

Det händer också att jag inte gör så stor skillnad mellan den ene och den andre, mellan Gud och Jesus. Här är jag i gott sällskap. Ibland när det står Herren i Lukasevangeliet blir man inte klok på om det är Jesus eller Gud som det handlar om. På samma sätt när jag ber; jag ber till Gud men Gud kunde lika gärna vara Jesus. Slutklämmen på texten ovan där Gud lovar folket att det skall slippa hungra eller törsta, kan för mig lika väl vara Jesusord som Gudsord.

Ja ändå längre går jag. Är bara budskapet det rätta kan vem som helst förmedla budskap från Gud. För mig kan alltså Guds ord stå i Dagens Nyheter, halten avgör och sammanhanget, inte avsändaren.

Till dessa vem som helst räknar jag också mig själv. När jag i min aftonbön innesluter de mina i böneord som är inspirerade av löftesorden i texten ovan, finns det kraft i mina ord. Inte därför att jag själv har kraft utan på grund det sammanhang som min bön står i.

Man kan tycka att det jag här förfäktat är godtycke. Man kan med övertygande skäl nöja sig med att läsa texten som den står där. Dessutom fundera över om inte den Herrens tjänare som här tilltalas möjligtvis är någon karismatisk samtida, eller som fortfarande judiska trosbekännare gör, tolka Herrens tjänare på Israel som folk. Ändå går jag en annan väg. Jag följer som jag här övertydligt visat den kristna tolkningstraditionen. För mig är den tolkningstraditionen välsignad, inte genom inneboende beviskraft, utan genom det andliga liv som den föder.

( Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”, 86 Disputationen fick mig att fastna i funderingar över trosföreställningar)

Bibelstudium i Vivalla den 28 oktober 2015

Stå inte i skuld till någon, utom i er kärlek till varandra. Ty den som älskar sin medmänniska har uppfyllt lagen. Buden Du skall inte begå äktenskapsbrott, Du skall inte dräpa, Du skall inte stjäla, Du skall inte ha begär och alla andra bud sammanfattas ju i ordet: Du skall älska din nästa som dig själv. Kärleken vållar inte din nästa något ont. Kärleken är alltså lagen i dess fullhet. (Paulus brev till romarna kap 13:8–10)

Ständigt betonar jag att lagen är nummer två, inte nummer ett. Blir lagen, d vs reglerna för hur vi skall leva, det främsta, visar det att vi missat det som är den kristna trons kännetecken. Detta kännetecken är att utifrån evangeliets löften tillstå sig vara omsluten, innesluten och vilande Gud. Det är att i sitt allra innersta bekänna att livet vilar i Gud och beror av Gud.

Blir lagen det främsta knuffar vi ut Gud ur det innersta hjärterummet. När så sker blir det vi gör viktigare än det vi är. I Gud ersätts av till Gud. I Gud betecknar vila, till Gud strävan. När lagen är det främsta kämpar vi för att komma till Gud, där evangeliet råder vilar vi i Gud.

Sen det andra, där lagen intar första rummet, kan en religiositet inte skiljas från en annan. Reglerna skiljer dem visserligen åt, men regelstyrt är alltid regelstyrt. Där reglerna styr ligger alltid tonvikten på egen strävan, där evangeliet råder på Guds omsorg. Där reglerna styr strävar jag efter att bli helig, där evangeliet råder är jag helig.

Det betyder inte att kristen tro vilar i laglöst rum. Det är bara så att lagens plats är andra rummet. Där är den ovärderlig. Åtminstone den lag som jag med aposteln Paulus bekänner. Denna lag är etiskt betingad. Den talar som i texten ovan om trohet i äktenskapet, om respekt för andras liv och egendom, den innebär att inte vara lysten på annans egendom eller annans kärlekslycka. Men den har också mycket annat att föreskriva.

Kännetecknet på den kristna lagen är kärlek. Alla de kristna buden kan sammanfattas i ett enda, kärleken till medmänniskan. Detta åtminstone om vi får tro Paulus i dagens text. Kärleken till Gud ligger på ett annat plan. Dess grund är gåvan.

Paulus nöjer sig inte med att räkna upp lagbud. Lagen är för honom mer än föreskrifter, lagen i sin fullkomning är uppfylld lag och uppfylld lag kallar Paulus kärlek. ”Kärleken är lagen i dess fullhet.”

Till detta kommer att kärleken också är bedömningsgrund. Lagarna skall bedömas utifrån sin relation till kärleken. Detta gäller inte enbart religiösa utan också världsliga lagar. Glömmer man bort det, därtill förvirrad av befallningar i bibeln eller för den delen också i Koranen, kan det gå riktigt fel. Vi kan som kristna falla offer för religiös fanatism. Fanatismen kännetecken är att vara uppfylld av kravet på lydnad ock blockerad i sitt känsloliv.

Det goda som jag här sagt om lagen gäller på villkor att lagen intar andra rummet. Tränger sig kärlekens lag fram till det innersta hjärterummet, blir trots goda intentioner ändå allt fel. Den kristna trons poäng är trots allt inte laglydnad, poängen är vila i Gud och därmed också kraft i Gud. I andra rummet däremot hör lagen hemma, kärlekens lag.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon” 85 Andliga om än inte religiösa. På predikan ser du dessutom en predikan som bygger på tankarna i nedanstående bibelstudium)

Bibelstudium i Vivalla den 21oktober 2015

Sjung till Guds ära, lova hans namn, hylla honom som rider på molnen! Herren är hans namn, jubla inför honom, de faderlösas fader, änkornas försvarare, Gud i sin heliga boning. Gud ger de ensamma ett hem och de fångna frihet och lycka, men upprorsmännen får bo i öknen.Psaltaren 68:5-7

Jag kämpade en del med psalm 68 i Psaltaren och trodde mig ha kommit till en lösning. Psalmen hyllade Gud som både i överförd och egentlig mening stred för sitt nedtrycka och undanskuffade folk, Israel. Sen läste jag i Helmer Ringgrens kommentar till Psaltaren och fick reda på att psalmen var extremt svårtydd och troligen hämtad från skilda sammanhang och sedan hopfogad till en enhet. Det gick helt enkelt inte att få ett enhetligt grepp om hela psalmen, menade Ringgren. Man fick läsa stycke för stycke och tolka vart och ett stycke för sig.

Låt gå för det. Låt oss betrakta utsnittet ovan ur den sextioåttonde psalmen i Psaltaren som en enhet för sig. Dessutom förestlår jag att vi glömmer rubrikens författarangivelse, ”av David”. Detta desto hellre som denna författarangivelse tillkommit i efterhand. Möjligtvis har psalmen tillhört något som kallats Davidssamlingen. ”Av David” kan också betyda ”tillhörande Davidssamlingen”.

I stället för David sätter vi helt sonika dit Jesus. Vi låtsas att det är han som sjunger textens lovsång till Gud.

Må vara att Jesus kanske aldrig sett den psalm som jag nu lägger i hans mun. Orden är ändå i bestämd mening Jesu egna. För Jesus var Gud just ”de faderlösas fader, änkornas försvarare”. Och Jesus mer än andra predikade hem för de ”ensamma” och ”frihet och lycka” för de ”fångna”. När det kom till textens upprorsmän var Jesus däremot inte lätt att tas med. Särskilt självtillräckliga, giriga människor som ansåg sig förmer än andra, gav han sig på. Inte för att han kallade dem ”upprorsmän” som psaltartexten gör och aldrig försökte han kasta någon ut i öknen, men i sak är han helt överens med psalmisten som utropar att ”upprorsmännen får bo i öknen”.

Är det inte så vi skall göra när vi läser våra psaltarpsalmer? Låta dem bli ord sprungna ur Jesu mun. Varför inte, det är ju Jesustroende vi kristna är eller borde vara. Att låta allt vårt, t o m våra bibelord, passera genom Jesu, kan ju inte vara fel.

Men när det inte stämmer, vad gör vi då? När gammaltestamentliga texter uttrycker sådant som skaver i våra samveten och det inte går att hänvisa det skrivna till tidens värderingar och tänkesätt. När det omöjligen låter sig göras att lägga textorden i Jesu mun.

Tolka om naturligtvis, tolka om så att det stämmer. Hela Nya testamentet kan läsas som ett enda långt exempel på sådana omtolkningar.

Ibland blir tyvärr även det omöjligt. En bit nedanför i det psalmavsnitt jag nyss tillskrivit Jesus står det.

Ja, Gud krossar huvudet på sina fiender, skallen på den som framhärdar i synd.Herren har sagt: Från Bashan skall jag hämta dem, jag skall hämta dem från havets djup, så att du kan vada i fiendens blod och hundarna får slicka i sig.

Vad göra? Vända sånt tal ryggen i avsky. Orden må så stå i bibeln. Men hat, blodtörst och människoslakt hör inte hemma i den kristna tro som är min.