(Se även ”Med mina glasögon”, nytt inlägg 74 Homofob och abortmotståndare)

Bibelstudium i Vivalla den 5 augusti 2015

Gud, min konung från urtiden, du som vinner segrar på jorden! Du delade havet med din makt, du klöv drakarnas huvuden på vattnet. Du krossade Leviatans huvuden och gav honom som föda åt öknens djur. Du lät källor och bäckar springa fram, du fick vattenrika floder att sina. Din är dagen och din är natten, du satte månen och solen i deras banor. Du stakade ut alla gränser på jorden, sommar och vinter är ditt verk. (Psaltaren Psalm 74 versarna 12-17)

Vare sig vi vill det eller inte står vi alla i bestämda sammanhang. Detta är viktigt att uppmärksamma eftersom sammanhanget påverkar hur vi tänker. Själv går jag i kyrkan varje söndag och skall man begripa mig är det en fördel att veta det. För mig betyder min kristendom att jag låter Jesus vara utgångspunkten för både tänkande och handlande. I en bestämd mening är Jesu värld också min värld.

Då tror du på bibeln, säger någon. Visst, men den tron går via Jesus. Bibeln i sig är religiösa traditioner samlade i en volym, bibeln med Jesus för ögonen och med Jesus som tolkningsnyckel är Guds ord.

Till traditionen runt Jesus finns Gamla testamentets Psaltare, bland annat psalm 74, som utifrån sin tids föreställningsvärld prisade Gud för att denne en gång i tidernas begynnelse i en våldsam uppgörelse med tillvarons kaosmakter skapade ordning i vår värld och gav oss våra livsmöjligheter.

Min Jesustro gör att jag inte enbart bejakar denna psaltarpsalmens tolkning av tillvaron. Jag tror dessutom att Skapargudens kamp har sin fortsättning här och nu. Dessutom att jag själv är inblandad. Min uppgift är att bekämpa ondskans kaos i mitt och andra människors hjärtan.

Det är egentligen föga uppseendeväckande att vårt sammanhang påverkar oss. Det är en allmän sanning. Säg mig med vilka du umgås och jag skall säga vem du är, heter det. Frågan är alltså var jag hör hemma. Det berättar en del både om vem jag är och vad jag tycker. I vissa kretsar tycker man nämligen si och i andra så. Det är långtifrån alla som likt mig tolkar tillvaron utifrån Jesus. Humanitet brukar i många kretsar ta Jesu plats, humanitet och tro på naturens egna goda krafter i andra.

Har ni träffat någon medlem i naturskyddsföreningen som förbannar den grymma naturen som låter visst växa och annat dö, och som dessutom låter det svaga förgås på det starkas bekostnad? För min del har jag aldrig gjort det. Ändå är det ju ”survival of the fittiest” som gäller. Och har ni hört någon humanist och människovän brista ut i klagan över människans onda natur och primitiva drifter? Och ändå lär det vara svårt att förneka att mänsklig ondska sitter djupt hos oss människor. Jag har för den delen heller aldrig hört någon Jesusanhängare brista ut i klagan över naturens grymma lagar. Det skulle i så fall vara jag själv. Däremot är det många av oss som tar människonaturens mörka sidor på allvar. Det finns till och med dom som gör som dagens psalmist och i sin förtvivlan ropar till Gud. Låt inte de hjälplösa gå besvikna bort, låt de förtryckta och fattiga prisa ditt namn! Grip in, o Gud, hävda din rätt, tänk på att du ständigt smädas av dårar. (Psalt 74:21 f)

(Se även ”Med mina glasögon”, 73 Jämställdhetens springande punkt – makt och anseende)

Bibelstudium i Vivalla den 29 juli 2015

1Mina kära, sätt inte tro till alla andar utan pröva om de kommer från Gud, ty många falska profeter har gått ut i världen. 2Så kan ni se vilken ande som är Guds: varje ande som erkänner att Jesus Kristus har kommit i mänsklig gestalt är från Gud, 3men den ande som förnekar Jesus är inte från Gud. ( Första Johannesbrevet kap 4 versarna 1 och 2)

Talet om andar i texten ovan känns förmodligen främmande. Det tillhör annan tro och annan världsbild än vår. Faktum kvarstår; Johannesbrevets författare påstår att endera är det Kristi ande som råder ibland oss eller världens/antikrists ande.

Han påstår att Andar styr världen, när vi upplysta människor har blivit allt mera övertygade om de yttre omständigheternas betydelse. Mat för dagen, relativ jämlikhet, yttre rättvisa, skapar goda människor, orättvisor och kaos onda.

Nog är det väl så att de yttre omständigheterna betyder mycket, men det vederlägger inte talet om andar, tycker jag.

Så här resonerar jag; Yttre påverkan på en befolkning skapar en karakteristisk, låt oss, i brist på bättre uttryck, kalla det, ”atmosfär”. Denna atmosfär tycks omöjlig att påverka. Den faller över de berörda från alla sidor, den tränger in och inverkar på allt. Den får oss att tänka i viss riktning och känna och tycka efter till synes orubbliga mönster.

När väl detta skett att en människa insupit sin tids och sin omgivnings atmosfär blir hon till synes opåverkbar. Argument biter inte på henne, hon står där hon står och tycker det hon tycker. Försök påverka en övertygad kommunist skall ni märka hur fast han/hon är i sitt tänkande och i sina attityder.

Men denna orubblighet är trots allt skenbar, bara så att alla former av förändringar går långsamt. Men när tiden väl är mogen kan i ett nu allt bli förändrat. Från att säga a säger hon nu b, från att tycka si tycker hon nu så.

Själv har jag på det religiösa området erfarenheter av just detta. Jag har under årens lopp upplevt många till synes plötsliga övergångar, som i själva verket förberetts under många år.

Mot bakgrund av detta resonemang blir åtminstone för mig talet om ”andar” begripligt. Att ha del i Kristi ande står för att vi är påverkade av honom.

För mig är denna påverkan inte förbehållslös. Ständigt utsätter jag min hållning för prövning. Ständigt behöver jag på nytt pröva vad som egentligen är i Jesu anda och vad som inte är det. Här duger inte att bildlikt talat ”klippa och klistra”. Med det menar jag att ta bibeltexten som den står, med världsbild och allt, och sen låta det som står gälla här och nu. Detta är förkastligt av den enkla anledningen att nu inte är som då och att nytänkande därför är en nödvändighet.

Kristen tro blir mot den bakgrunden en ständigt rörelse. Jag är aldrig framme, ständigt på väg. Alternativet är låsta positioner, låsta åsikter, orubbad sympati och antipati. I så fall stelnar min tro och bäddar för en långsamt gående men obönhörlig inre revolution. Plötsligt brister det hårda skal av Kristustro jag omgivit mig med och jag står där naken utan att veta vart jag är på väg och vad jag vill.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon” 72 Privilegier som lockar”

Bibelstudium i Vivalla den 22 juli 2015

5Medan Petrus ännu talade sänkte sig ett lysande moln över dem, och ur molnet kom en röst som sade: ”Detta är min älskade son, han är min utvalde. Lyssna till honom.” 6När lärjungarna hörde detta kastade de sig ner med ansiktet mot marken och greps av stor skräck. 7Jesus gick fram och rörde vid dem och sade: ”Stig upp och var inte rädda.” 8De lyfte blicken, och då såg de ingen utom Jesus. (Evangelium enligt Matteus kap 17 v 5-8)

Textutsnittet utgör avslutningen på berättelsen om Jesus på förklaringsberget. Och med denna avslutning är det som det var med berättelsens början. Den består av två delar, först av visionen sen av verkligheten. Visionen, det är det lysande molnet, det är Guds röst ur molnet och stororden om Jesus som Guds älskade son. Visionen är vidare det överväldigande, det som var så heligt att lärjungarna kastade sig ner i vördnad och skräck.

Men vision är vision. Och med en vision är det så att gränsen mellan historia och vision är flytande. Det tillhör dessutom visionens väsen att den inte låter sig bevisas. Den hör till trons område.

Det betyder inte att jag tycker att visioner är överflödiga. Det är med visioner som med ”tron, hoppet och kärleken”, de hjälper oss att tänka, välja och leva. Visionen är med andra ord en förutsättning för livet. Bara det att visioner måste vara förankrade i något påtagligt. Om inte blir de godtyckliga, lika godtyckliga som pladder eller fria fantasier.

Detta ”verkliga” i textorden ovan är Jesus eller ”ingen utom Jesus”, eller i den gamla översättningen ”Jesus allena”. Det var nämligen Jesus som blev kvar när visionen var över, ingen annan.

Så var det och så är det fortfarande. För oss kristna är Jesus själva basen för vår existens som kristna, ingen annan än den för alla gripbare Jesus Kristus. Vår tro vilar ytterst på vad Jesus sade och gjorde, mer än annat vad han hävdade om rätt och fel, vad han påstod om Gud och vårt ansvar inför honom, hur han betedde sig mot människor av olika ursprung och med skilda förutsättningar, vad han trodde om Gud och om sin och andras relation till denne Gud.

Men detta är ju att revidera utbrister den bibeltrogne, det är ju liberalteologi påstår den kyrko/ och idéhistoriskt kunnige. Visst är det så, erkänner jag. Men är det inte nödvändigt att börja med mannen som står där i sin ensamhet avklädd all härlighet. Åtminstone har det varit så för mig. Det är Jesus utan alla attribut som fått mig att tro.

Det betyder inte att jag förnekar allt som är utöver ”Jesus allena”. Jag säger för egen del ja till de mest spekulativa trosupplevelser, t o m ja till påståenden i bibeln som förutsätter att naturlagarna sprängs. Men detta spekulativa är bonus inte grundförutsättning. Så fort visionen tar grundförutsättningens plats förvandlas tron för mig till godtycke. I slutändan öppnar det för att tro på vad som helst.

(Se även ”Med mina glasögon”, 71 Tro, inte om utan hur och på vad.)

Bibelstudium i Vivalla den 15 juli 2015

3 Mos 19:1-2, 13-18

1Herren talade till Mose: 2Säg till Israels hela menighet: Ni skall vara heliga, ty jag, Herren, er Gud, är helig. 13Du skall inte tilltvinga dig något av din nästa eller beröva honom något. Du skall inte hålla inne arbetarens lön över natten. 14Du skall inte förbanna en döv och inte lägga något i vägen för en blind så att han faller; du skall frukta din Gud. Jag är Herren. 15Ni skall inte handla orätt när ni dömer. Du skall varken gynna den fattige eller ta parti för den rike. Rättvist skall du döma din landsman. 16Du skall inte gå med förtal bland dina bröder, och du skall inte stå din nästa efter livet. Jag är Herren. 17Du skall inte bära agg mot din landsman utan tillrättavisa honom, så att du inte för hans skull drar skuld över dig. 18Du skall inte ta hämnd och inte hysa vrede mot någon i ditt folk, utan du skall älska din nästa som dig själv. Jag är Herren.

 Israels menighet skall vara helig, därför att Herren är helig. Det är det första. Gudstron är alltså menad att smitta av sig. Den helighet som Gud äger skall i någon mening även bli folkets egendom.

Med min bakgrund som tänkande och kännande människa och kristen känns den tanken främmande. Varför? Därför att min relation till Gud alltid gått via Kristus. För mig gäller därför att det är Kristus som skall påverka mig. Målet är allt större Kristuslikhet. Eller för att parafrasera texten; helig som Jesus.

Men de andra då? De som varken har Gud eller Jesus. Har de då ingen att efterlikna och se upp till? Förvisso. Har man inte den ene eller den andre har man den tredje.

Jag minns Snoddasfebern på 50-talet som följde på att Snoddas Nordgren sjungit Flottarkärlek i radioprogrammet Karusellen och gjort succé. På kort tid blev han hela folkets idol. I den vevan låg i min hemstad en gammal kvinna på sitt yttersta. Detta samtidigt som Snoddas var på turnébesök i staden. Efter konserten kallade den dödssjuka kvinnan Snoddas till sjuklägret. Hon ville att hans sång skulle beledsaga henne in i evigheten.

Problemet uppkommer när vi börjar överväga hur vi skall förhålla oss till det i den andra delen av texten centrala. Där står ”du skall älska din nästa som dig själv”. Till yttermera visso förstärks orden med tillägget: ”Jag är Herren”.

Det är i begreppet ”nästa” problemet ligger. Nästa betyder nämligen i textens sammanhang, landsmän, d v s dem som tillhör det av Herren utvalda folket. Deras motpol var och är i den judiska traditionen gojim, dvs icke judar av alla de slag oavsett hemvist. Relationen till dessa regleras på annat sätt. Dem gäller inte det gammantestamentliga regelverket.

Låt oss se hur Jesus löser detta problem. Han gör det genom att böja om innebörden i begreppet nästa, detta genom att se på utväljelse på ett nytt sätt. För honom innebär utväljelse att vara utvald att fullgöra en uppgift. Den uppgiften är kort och gott att lyfta upp den icke utvalde. Att härska över någon är för honom inte aktuellt.

Vore det inte värt att konkretisera vad Jesu hållning skulle innebära för oss här och nu?

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”, 70 Föraktet mot det svenska samhället)

Bibelstudium i Vivalla den 8 juli 2015

Må de rysa av skam, de som nu skrattar hånfullt åt mig. Men alla som kommer till dig skall jubla av glädje över dig. De som längtar efter din hjälp skall alltid säga: ”Herren är stor.” Jag är betryckt och fattig. Herre, skynda till mig! Min hjälp och min räddare är du. Min Gud, dröj inte! (Psaltaren 40 v16-18)

Jag bekänner mig till Kristi Gud. Det betyder den Gud Jesus Kristus förlitade sig på och levde för, den Gud som lät Jesu död bli till försoning och nytt liv. Det är långt ifrån självklart att tro som jag. Alternativen är i själva verket oändliga. Bara ett är omöjligt; att inte tro alls. Tron är nämligen förutsättningen för livet. Utan tro orkar ingen människa leva. När tron sviker blir livet nattsvart.

Jag bekänner mig också till Guds ord. Mot den bakgrunden läser jag idag slutversarna i psaltarpsalm 40. Jag läser som det står, försöker inte tolka in sånt som inte finns där, tar ingenting bildlikt, låter inte orden vika av mot det för mig uppbyggliga. Jag tar inte ens hänsyn till sammanhanget med övrigt i just psalm 40.

Varför läser jag så just här? Därför att jag får tröst av det. Det plågar mig nämligen att det ofta känns som om Gud inte bryr sig. Utvecklingen har sin gilla gång som om Gud inte funnes. Det kvittar lika om jag ber eller låter bli att vända mig till Gud i bön.

Men här förstår jag plötsligt varför. Skulle väl Gud stå vid min sida när jag önskar att dom som skrattar hånfullt åt mig skall ”rysa av skam”. Är inte det hämndlystnad av sämsta slag? Skulle väl Gud ställa upp på mitt smicker när jag i min oförsonlighet försöker påverka Gud med bevekande ord?

Kristi Gud vill inte veta av sådant tal. Han svarar inte som jag skulle önska på bön av det slaget. Hans ingripande blir istället hårdhänt. Han korrigerar. Han tvingar mig till sinnesändring.

Glöm inte att det hör till tron att tvingas till sinnesändring. Tro på Kristi Gud innebär ett ofta plågsamt arbete med att tukta det egna jaget. Den processen kallas med kristen terminologi för helgelse.

Så nog lyssnar Gud. Gud lyssnar alltid när vi ropar: Herre, skynda till mig! Min hjälp och min räddare är du. Min Gud, dröj inte! Han lyssnar även på dem vars hjärta inte är rent. Gud är ju försoningens Gud. Men han svarar långt ifrån alltid som vi önskar.

Med detta har jag inte velat ha sagt att allt vad Gud gör kan förklaras. Det sker sånt som inte får ske. Det måste även jag som tror på Kristi Gud erkänna. Men att av den anledningen skifta tro har jag ingen tanke. Kristus kan jag på inga villkor mista. Då förlorar livet mening.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon” 69 Utopin måste veta sin plats.

Bibelstudium i Vivalla den 1 juli 2015

Det man kan veta om Gud kan de ju själva se; Gud har gjort det uppenbart för dem, påstår aposteln Paulus. För honom var detta en allmän sanning (Rom 1:19). Trots det lever folk enligt samme Paulus som om Gud inte fanns. Mot den bakgrunden pucklar aposteln i Romarbrevets första kapitel på ogudaktigheten i tiden och varnar för följderna. Samtidigt ger han sig i de första versarna i kapitel två på de egna. Dessa skall inte ta för stora ord i sin mun. De är ju sin tro till trots inte ett uns bättre än de ogudaktiga. Sluta döma, närmast fräser han åt dem.

Därför finns det inget försvar för dig som dömer, vem du än är. Ty med din dom över andra dömer du dig själv, eftersom du handlar likadant som den du dömer. Vi vet att Guds dom över dem som lever så är väl grundad. Men du som dömer dem som lever så och ändå själv gör samma sak, inbillar du dig att just du skall undgå Guds dom? (Paulus brev till romarna kap 2 v 1-3)

Nog kan vi hålla med Paulus om det. Hyckleri är inget vi gillar. Däremot är det idag inte lika självklart som på Paulus tid att tro på Gud. Frågan blir då om en icke troende människa kan ställas till ansvar inför någon som hon varken känner eller sätter tilltro till? Nog kan hon det. Tror hon inte på Gud, tror hon på andra höga värden som hon känner förpliktelser gentemot. Dessa höga värden blir för henne Guds motsvarighet. Ta ansvaret för miljön, en miljö som mer än något annat blivit vår tids Gud. Vem vill egentligen vara en miljöbov! Och nog är det väl hyckleri att klanka på dem som smutsar ner i mijön, samtidigt som man själv inte väjer för att flyga jorden runt på semester.

För min del tror jag på Gud. Den miljö vi lever i skall vi vårda som en Guds gåva till oss. Jag förstår dessutom att jag ytterst står ansvarig inför Gud för mitt sätt att leva och vara. Och nog kan även jag, som de kristna på Paulus tid, fördöma dem som inte lever som de lär. Därmed slår varningsklockan även för mig. Även jag kan bli en hycklare lika god som dem som Paulus vänder sig emot.

För mig är Gud som Kristus och mina förpliktelser gentemot denne Kristus vet ingen gräns. Jag hörde på P1 om en man som anonymt skänkt en av sina njurar till en njursjuk som han varken nu eller då kände. Han gjorde det därför att han drevs av en inre förpliktelse att göra denna goda gärning. Och jag tänkte; skulle jag kunna göra något motsvarande, jag som vigt mitt liv åt en Kristus som inte bara gav sin njure utan t o m sitt liv. Inför den tanken kände jag hur jag vacklade. Samtidigt funderade jag hur långt mina förpliktelser gentemot Kristus sträcker sig.

Till slut kom jag fram till att mitt offersinne inte räckte till. Jag tvingades för att få ro i min själ tänka att min räddning inte vilade i mitt eget offersinne utan berodde på förbarmande. Jesus dog för att jag skulle slippa dö. Samtidigt förstod jag att jag att det nog var säkrast att låta bli att döma andra.

(Se även ”Med mina glasögon” 68 Jämställdhetens baksida)

Bibelstudium i Vivalla den 24 juni 2015

Herren kallade mig redan i moderlivet, han nämnde mig vid namn redan i min mors sköte. (Profeten Jesaja kapitel 49 vers 1 b)

I bibelordet ovan är det profeten Jesaja som vittnar om sin kallelse. Redan i moderlivet var han kallad, utropar denne. Profeten Jeremia vittnar på liknande sätt liksom aposteln Paulus. Att Johannes döparen var förutbestämd till sitt uppdrag som vägröjare för Herren vet redan den som har blott ytlig kännedom om Nya testamentet och att Jesus, enligt ett entydigt nytestamentligt vittnesbörd, var förutbestämd till sitt höga uppdrag känner de flesta till.

Bakom dessa, låt oss kalla det trosutsagor, ligger en basal grundövertygelse; Gud har allt i sin hand. Den som vill fördjupa sig i vad den övertygelsen står för kan göra det lätt för sig. Enklast är att slå upp psalm 139 i Psaltaren och läsa innantill. Den som vill slippa att hamna på sidospår kan hoppa över versarna 19-22. I övriga versar tecknas tron på människans totala beroende av sin skapare med all möjlig tydlighet. Eller vad sägs om följande: Du skapade mina inälvor, du vävde mig i moderlivet…Du såg mig innan jag föddes, i din bok var de redan skrivna (Ps 139, v 13 och v 16a)

Mot den bakgrunden känner jag mig säker när jag påstår att det inte enbart var de ovan nämnda heliga männen som fanns i Guds förutbestämmelse. Där finns vi alla. Gud har en plan för oss alla.

Att påstå detta förutsätter ett ”trossprång”. Samtidigt ställs min tro på prov som aldrig tidigare.

Att tro att Gud är som psalmisten i psalm 139 förstått honom är förpliktande. Att nonchalera en medmänniska är med den utgångspunkten uteslutet. Det duger inte att se ner på någon som ingår i Guds plan. Förpliktelsen till medmänsklighet är så stor att inte ens den djupast troende rår med den. Vördnad för medmänniskan blir aldrig i detta livet något som vi kan berömma oss av, utan förblir i alla våra dagar en målsättning omöjlig att helt uppnå.

Trosprovet är heller inte att leka med. Hur kunna tro på en Gud som påstås ha en plan för varje enskild människa, när världen ser ut som den gör. Vore det inte rimligare att sätta likhetstecken mellan Gud och en tillvaro där utvecklingen mer styrs av slumpen än av en personlig Gud?

Förmodligen! Men vad blir resultatet? Den starkares seger och den svagares undergång. Och sen för mig något som är värre än det värsta; Jesus förs åt sidan. Jag tvingas leva utan Jesus. För mig är det en omöjlighet.

(Se även ”Med mina glasögon. 67 Samhörighet korrumperar)

Bibelstudium i Vivalla den 17 juni 2015

Och jag hörde liksom rösten från en stor skara och liksom rösten av stora vatten och rösten av stark åska: ”Halleluja! Herren, vår Gud, allhärskaren, är nu konung. Låt oss vara glada och jubla och ge honom vår hyllning. Ty tiden har kommit för Lammets bröllop, och hans brud har gjort sig redo. Hon har fått rätt att klä sig i skinande vitt linnetyg. Ty linnetyget är de heligas rättfärdiga gärningar.” (Uppenbarelseboken kap 19 v 6 ff)

Vad är själva drivkraften? Den frågan lönar det sig att ställa både nu och då. Aktuellt när jag förbereder detta bibelstudium är debatten om pappamånader. Dessa skall vara jämt fördelade. Varför? Därför att jämställdheten kräver det. Förstår man att det är där skon klämmer behöver man inte fastna i några sidospår när man diskuterar frågan. Det är min åsikt.

Vad är själva drivkraften? Det lönar sig att tänka så även i sitt bibelstudium. I det här fallet vad som drev Uppenbarelsebokens författare att skriva som han skrev. Eller rättare sagt profetera som han profeterade. Hela Uppenbarelseboken är nämligen i sin nuvarande form en profetia från 100-talet efter Kristus. Det är ett vittnesbörd från en man som ser in i framtiden och för den delen också i den egna samtiden. Bokens författare är Johannes. Att denne Johannes är besläktad med, kanske till och med identisk med lärjungen Johannes, tror jag mig veta. Språkbruket och tankeinnehållet avslöjar det.

Vad var det då som drev denne Johannes att profetera som han gjorde. Huvudsakligen berodde det på hans kärlek till Jesus. Det var grundmotivet. Innehållet låter sig beskrivas som en rad syner som enklast låter sig tolkas var för sig. Försöker man få systematik i Uppenbarelseboken hamnar man fel. Framför allt missar man att Johannes grundmotiv var hans Jesuskärlek.

Dagens text är en sådan profetia, eller kanske hellre en vision av hur framtiden kommer att te sig för dem som älskar Jesus. Deras kärleksrelation till sin mästare kommer att fördjupas. De blir när dagen D är inne ett med sin mästare i en kärleksförening som Johannes beskriver som ”Lammets bröllop”.

Dessutom ser Johannes i sin profetiska vision att dessa som älskar Jesus gjort sig förtjänta av att vara Jesu ”brud”. De har kvalificerat sig genom ”de heligas rättfärdiga gärningar”, står det. Men vad då, tänker jag vid en första genomläsning av texten. I så fall blir det inget bröllop över huvud taget. Vem är nämligen fullt ut rättfärdig? Men sen förstår jag att uttryckssättet är judiskt traditionellt. Viktigast är Jesuslärjungarnas kärlek. Att denna kärlek dessutom smittar av sig i kärleksgärningar är en självklarhet.

Skall man tro på denna profetia? För mig gäller att jag aldrig kan avfärda något som bär spår av Jesuskärlek. Det vore att rasera grundvalarna för min existens om den kärleken var en fiktion eller något tillfälligt. Så högt håller jag den kärleken att den för mig är gränslös. Alltså tror jag att den kommer att fulländas på den andra sidan tillvaron.

Samtidigt är jag skeptisk mot allt som faller utanför Jesuskärlekens ramar. Detta även om detta andra har sin plats inom bibelns ramar. Jag skall bekänna att jag har svårt med mycket som står bland annat i Uppenbarelseboken. Det betyder inte att jag vägrar tro på stränga bud och grym verklighet. Vad jag vänder mig mot är tankar och föreställningar som inte hör hemma i den korsfästes sammanhang. Sådana vill jag inte tro på. Ta det som min trosbekännelse.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”, 66 Rätten står aldrig på egna ben)

Bibelstudium i Vivalla den 10 juni 2015

Genom er skall jag visa min helighet inför folken. Då skall de inse att jag är Herren, säger Herren Gud. 24Jag skall hämta er hos de främmande folken, samla in er från alla länder och föra er till ert eget land. 25Sedan skall jag bestänka er med rent vatten och göra er rena. Ni har orenat er med alla era avgudabilder, men jag skall göra er rena. 26Jag skall ge er ett nytt hjärta och fylla er med en ny ande. Jag skall ta bort stenhjärtat ur kroppen på er och ge er ett hjärta av kött. 27Med min egen ande skall jag fylla er. Jag skall se till att ni följer mina bud och håller er till mina stadgar och lever efter dem. (Profeten Hesekiel kap 36 v 24-27)

Att få grepp om profeten Hesekiel är inte lätt. Viss hjälp får man om man i bibel 2000 läser noten till första versen i det första kapitlet. Då ser man att texten ovan hör till bokens avslutande del som skildrar Israels rening och återupprättelse. Framför allt måste man veta att profeten tillsammans med sitt folk var deporterad till Babylon under femhundratalet före Kristus och längtande hem.

Inte undra på att Hesekiel lyssnade efter minsta knäpp från Gud som handlade om att få komma hem igen. Detta särskilt som israeliterna förbundit så mycket av sin fromhet med tron på det egna landet som Guds speciella gåva till dem. Den som läser Gamla testamentet kan inte missa detta.

För att vi sena tiders barn skall få liv i gammaltestamentliga texter som handlar om israeliternas förhållande till det egna landet, behöver vi en alldeles speciell slagruta. Den slagrutan skall hjälpa oss att finna den etiskt moraliska substansen i de bibelavsnitt vi läser. För oss kristna är det självklart att Jesus är just en sådan slagruta, dessutom den bästa av dem alla.

Idag behöver vi för den delen ingen slagruta. Vem inser inte vikten av en ny ande och ett nytt hjärta. När vi är låsta av förutfattade meningar, märkta av förorätter och drabbade av orättvisor, behöver förnyelsens ande komma över oss som en livgivande fläkt. Eller med en annan bild, som ett förnyelsens bad. Det behöver man inte vara pingstvän för att inse.

Det kontroversiella är textens slutord om att följa Guds bud och stadgar och leva efter dem. Detta särskilt som så mycket i dessa stadgar i Gamla testamentet handlar om förpliktelser och löften som har med det egna landet att göra. Fosterlandskärleken är så att säga inbyggd i det gammaltestamentliga budskapet.

För att få reda i detta är slagrutan ett måste. Och inte vilken slagruta som helst. Slagrutan skall heta Jesus Kristus, punkt slut. Denne Jesus Kristus hjälper oss att böja av från det gammaltestamentliga tänkandet utan att för den skull göra rent hus med det. Jesus tar nämligen aldrig avstånd från löftena om det egna landet. Bara så att även det egna landet, d v s Israel, blir en andlig storhet och som andlig storhet något som skall stå i Guds tjänst. Och i Guds tjänst betyder för honom beredskap till tjänande. Överfört på oss; det egna landet, dvs de egna resurserna, skall inte föraktas eller förspillas, men användas till det gemensammas bästa.

(Se även ”Med mina glasögon” 65 Att kvotera – som att bussa in svarta skolbarn till vita skolor”)

Bibelstudium i Vivalla den 3 juni 2015

 4Hör, Israel! Herren är vår Gud, Herren är en. 5Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, med hela din själ och med all din kraft. 6Dessa ord som jag i dag ger dig skall du lägga på hjärtat. 7Du skall inpränta dem i dina barn och tala om dem när du sitter i ditt hus och när du är ute och går, när du lägger dig och när du stiger upp. (5 Moseboken kap 6, versarna 4-7)

Du skall älska Gud av hela sitt hjärta, lär oss bibelordet ovan. Gud skall vara allt för oss och de våra, allt alltid.

Och jag kan ta denna tanke till mitt hjärta. Gudstro av mera moderat slag kan i och för sig vara nyttig, men känns aldrig riktigt nödvändig. Det brukar inte göra så stor skillnad om gudstro finns i arsenalen eller inte, när tron är ett bland mycket i en människas inre. Först den helhjärtade hängivenheten till Gud gör skillnad.

Men hur är det med faran för religiös fanatism, frågar sig säkert mer än en. Brukar inte kärleken till Gud leda till fanatism och i förlängningen till katastrof. Å ena sidan en tro som får dela rum med mycket annat, å den andra en religiös hängivenhet som leder till fanatism. Är inte detta alternativen? Nej, svarar jag. Det är ”kärlekens sammanhang” som gör skillnaden.

Sammanhanget i 5 Moseboken 6 gör mig betänksam. Orden om att älska Gud står tillsammans med löften om det utlovade landet. I det landet finns det vackra städer som ”du inte byggt”, fyllda vattencisterner som ”du inte huggit ut”, ”vingårdar” ”som du inte planterat”. Allt gåvor från Gud till sitt utvalda folk, allt gåvor som befrämjar kärleken till Gud av ”hela” mitt ”hjärta”.

När Jesus med gillande citerar orden från 5 Moseboken 6 om att älska Gud av hela sitt hjärta (Mark 12:28-31 par) gör han ett betecknande tillägg ”och din nästa som dig själv”. Dessutom är sammanhanget nu ett helt annat. Här är inte tal om att älska Gud därför att Gud gett oss något på annans bekostnad. I stället citerar Jesus orden om kärleken till Gud för att slå hål på den skriftlärdes självtillräcklighet. Det lär oss sammanhanget. Och han tycks ha lyckats i sitt uppsåt. Den skriftlärde föll till föga, står det, och erkände att kärleken till Gud var viktigare ”än alla brännoffer och andra offer”.

Av detta inser vi att sammanhanget är avgörande. Älskar vi Gud samtidigt som vi sätter oss på andra, är kärleken till Gud inget värd. Men älskar vi honom samtidigt som vi har omsorg om andra, blir kärleken till Gud en oövervinnerlig kraft.

Tack och lov att Jesus såg till det väsentliga och bortsåg från det oetiska sammanhang som 5 Moseboken 6 står i. Jesus ignorerade att kapitel sex i Femte Moseboken bottnar i föreställningar om det goda i att roffa åt sig från andra därför att Gud lovat det. Istället placerade han in kärleken till Gud där den hör hemma. I det här fallet för att få en skriftlärd att se klart.