(Se även ”Med mina glasögon”, 71 Tro, inte om utan hur och på vad.)

Bibelstudium i Vivalla den 15 juli 2015

3 Mos 19:1-2, 13-18

1Herren talade till Mose: 2Säg till Israels hela menighet: Ni skall vara heliga, ty jag, Herren, er Gud, är helig. 13Du skall inte tilltvinga dig något av din nästa eller beröva honom något. Du skall inte hålla inne arbetarens lön över natten. 14Du skall inte förbanna en döv och inte lägga något i vägen för en blind så att han faller; du skall frukta din Gud. Jag är Herren. 15Ni skall inte handla orätt när ni dömer. Du skall varken gynna den fattige eller ta parti för den rike. Rättvist skall du döma din landsman. 16Du skall inte gå med förtal bland dina bröder, och du skall inte stå din nästa efter livet. Jag är Herren. 17Du skall inte bära agg mot din landsman utan tillrättavisa honom, så att du inte för hans skull drar skuld över dig. 18Du skall inte ta hämnd och inte hysa vrede mot någon i ditt folk, utan du skall älska din nästa som dig själv. Jag är Herren.

 Israels menighet skall vara helig, därför att Herren är helig. Det är det första. Gudstron är alltså menad att smitta av sig. Den helighet som Gud äger skall i någon mening även bli folkets egendom.

Med min bakgrund som tänkande och kännande människa och kristen känns den tanken främmande. Varför? Därför att min relation till Gud alltid gått via Kristus. För mig gäller därför att det är Kristus som skall påverka mig. Målet är allt större Kristuslikhet. Eller för att parafrasera texten; helig som Jesus.

Men de andra då? De som varken har Gud eller Jesus. Har de då ingen att efterlikna och se upp till? Förvisso. Har man inte den ene eller den andre har man den tredje.

Jag minns Snoddasfebern på 50-talet som följde på att Snoddas Nordgren sjungit Flottarkärlek i radioprogrammet Karusellen och gjort succé. På kort tid blev han hela folkets idol. I den vevan låg i min hemstad en gammal kvinna på sitt yttersta. Detta samtidigt som Snoddas var på turnébesök i staden. Efter konserten kallade den dödssjuka kvinnan Snoddas till sjuklägret. Hon ville att hans sång skulle beledsaga henne in i evigheten.

Problemet uppkommer när vi börjar överväga hur vi skall förhålla oss till det i den andra delen av texten centrala. Där står ”du skall älska din nästa som dig själv”. Till yttermera visso förstärks orden med tillägget: ”Jag är Herren”.

Det är i begreppet ”nästa” problemet ligger. Nästa betyder nämligen i textens sammanhang, landsmän, d v s dem som tillhör det av Herren utvalda folket. Deras motpol var och är i den judiska traditionen gojim, dvs icke judar av alla de slag oavsett hemvist. Relationen till dessa regleras på annat sätt. Dem gäller inte det gammantestamentliga regelverket.

Låt oss se hur Jesus löser detta problem. Han gör det genom att böja om innebörden i begreppet nästa, detta genom att se på utväljelse på ett nytt sätt. För honom innebär utväljelse att vara utvald att fullgöra en uppgift. Den uppgiften är kort och gott att lyfta upp den icke utvalde. Att härska över någon är för honom inte aktuellt.

Vore det inte värt att konkretisera vad Jesu hållning skulle innebära för oss här och nu?

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”, 70 Föraktet mot det svenska samhället)

Bibelstudium i Vivalla den 8 juli 2015

Må de rysa av skam, de som nu skrattar hånfullt åt mig. Men alla som kommer till dig skall jubla av glädje över dig. De som längtar efter din hjälp skall alltid säga: ”Herren är stor.” Jag är betryckt och fattig. Herre, skynda till mig! Min hjälp och min räddare är du. Min Gud, dröj inte! (Psaltaren 40 v16-18)

Jag bekänner mig till Kristi Gud. Det betyder den Gud Jesus Kristus förlitade sig på och levde för, den Gud som lät Jesu död bli till försoning och nytt liv. Det är långt ifrån självklart att tro som jag. Alternativen är i själva verket oändliga. Bara ett är omöjligt; att inte tro alls. Tron är nämligen förutsättningen för livet. Utan tro orkar ingen människa leva. När tron sviker blir livet nattsvart.

Jag bekänner mig också till Guds ord. Mot den bakgrunden läser jag idag slutversarna i psaltarpsalm 40. Jag läser som det står, försöker inte tolka in sånt som inte finns där, tar ingenting bildlikt, låter inte orden vika av mot det för mig uppbyggliga. Jag tar inte ens hänsyn till sammanhanget med övrigt i just psalm 40.

Varför läser jag så just här? Därför att jag får tröst av det. Det plågar mig nämligen att det ofta känns som om Gud inte bryr sig. Utvecklingen har sin gilla gång som om Gud inte funnes. Det kvittar lika om jag ber eller låter bli att vända mig till Gud i bön.

Men här förstår jag plötsligt varför. Skulle väl Gud stå vid min sida när jag önskar att dom som skrattar hånfullt åt mig skall ”rysa av skam”. Är inte det hämndlystnad av sämsta slag? Skulle väl Gud ställa upp på mitt smicker när jag i min oförsonlighet försöker påverka Gud med bevekande ord?

Kristi Gud vill inte veta av sådant tal. Han svarar inte som jag skulle önska på bön av det slaget. Hans ingripande blir istället hårdhänt. Han korrigerar. Han tvingar mig till sinnesändring.

Glöm inte att det hör till tron att tvingas till sinnesändring. Tro på Kristi Gud innebär ett ofta plågsamt arbete med att tukta det egna jaget. Den processen kallas med kristen terminologi för helgelse.

Så nog lyssnar Gud. Gud lyssnar alltid när vi ropar: Herre, skynda till mig! Min hjälp och min räddare är du. Min Gud, dröj inte! Han lyssnar även på dem vars hjärta inte är rent. Gud är ju försoningens Gud. Men han svarar långt ifrån alltid som vi önskar.

Med detta har jag inte velat ha sagt att allt vad Gud gör kan förklaras. Det sker sånt som inte får ske. Det måste även jag som tror på Kristi Gud erkänna. Men att av den anledningen skifta tro har jag ingen tanke. Kristus kan jag på inga villkor mista. Då förlorar livet mening.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon” 69 Utopin måste veta sin plats.

Bibelstudium i Vivalla den 1 juli 2015

Det man kan veta om Gud kan de ju själva se; Gud har gjort det uppenbart för dem, påstår aposteln Paulus. För honom var detta en allmän sanning (Rom 1:19). Trots det lever folk enligt samme Paulus som om Gud inte fanns. Mot den bakgrunden pucklar aposteln i Romarbrevets första kapitel på ogudaktigheten i tiden och varnar för följderna. Samtidigt ger han sig i de första versarna i kapitel två på de egna. Dessa skall inte ta för stora ord i sin mun. De är ju sin tro till trots inte ett uns bättre än de ogudaktiga. Sluta döma, närmast fräser han åt dem.

Därför finns det inget försvar för dig som dömer, vem du än är. Ty med din dom över andra dömer du dig själv, eftersom du handlar likadant som den du dömer. Vi vet att Guds dom över dem som lever så är väl grundad. Men du som dömer dem som lever så och ändå själv gör samma sak, inbillar du dig att just du skall undgå Guds dom? (Paulus brev till romarna kap 2 v 1-3)

Nog kan vi hålla med Paulus om det. Hyckleri är inget vi gillar. Däremot är det idag inte lika självklart som på Paulus tid att tro på Gud. Frågan blir då om en icke troende människa kan ställas till ansvar inför någon som hon varken känner eller sätter tilltro till? Nog kan hon det. Tror hon inte på Gud, tror hon på andra höga värden som hon känner förpliktelser gentemot. Dessa höga värden blir för henne Guds motsvarighet. Ta ansvaret för miljön, en miljö som mer än något annat blivit vår tids Gud. Vem vill egentligen vara en miljöbov! Och nog är det väl hyckleri att klanka på dem som smutsar ner i mijön, samtidigt som man själv inte väjer för att flyga jorden runt på semester.

För min del tror jag på Gud. Den miljö vi lever i skall vi vårda som en Guds gåva till oss. Jag förstår dessutom att jag ytterst står ansvarig inför Gud för mitt sätt att leva och vara. Och nog kan även jag, som de kristna på Paulus tid, fördöma dem som inte lever som de lär. Därmed slår varningsklockan även för mig. Även jag kan bli en hycklare lika god som dem som Paulus vänder sig emot.

För mig är Gud som Kristus och mina förpliktelser gentemot denne Kristus vet ingen gräns. Jag hörde på P1 om en man som anonymt skänkt en av sina njurar till en njursjuk som han varken nu eller då kände. Han gjorde det därför att han drevs av en inre förpliktelse att göra denna goda gärning. Och jag tänkte; skulle jag kunna göra något motsvarande, jag som vigt mitt liv åt en Kristus som inte bara gav sin njure utan t o m sitt liv. Inför den tanken kände jag hur jag vacklade. Samtidigt funderade jag hur långt mina förpliktelser gentemot Kristus sträcker sig.

Till slut kom jag fram till att mitt offersinne inte räckte till. Jag tvingades för att få ro i min själ tänka att min räddning inte vilade i mitt eget offersinne utan berodde på förbarmande. Jesus dog för att jag skulle slippa dö. Samtidigt förstod jag att jag att det nog var säkrast att låta bli att döma andra.

(Se även ”Med mina glasögon” 68 Jämställdhetens baksida)

Bibelstudium i Vivalla den 24 juni 2015

Herren kallade mig redan i moderlivet, han nämnde mig vid namn redan i min mors sköte. (Profeten Jesaja kapitel 49 vers 1 b)

I bibelordet ovan är det profeten Jesaja som vittnar om sin kallelse. Redan i moderlivet var han kallad, utropar denne. Profeten Jeremia vittnar på liknande sätt liksom aposteln Paulus. Att Johannes döparen var förutbestämd till sitt uppdrag som vägröjare för Herren vet redan den som har blott ytlig kännedom om Nya testamentet och att Jesus, enligt ett entydigt nytestamentligt vittnesbörd, var förutbestämd till sitt höga uppdrag känner de flesta till.

Bakom dessa, låt oss kalla det trosutsagor, ligger en basal grundövertygelse; Gud har allt i sin hand. Den som vill fördjupa sig i vad den övertygelsen står för kan göra det lätt för sig. Enklast är att slå upp psalm 139 i Psaltaren och läsa innantill. Den som vill slippa att hamna på sidospår kan hoppa över versarna 19-22. I övriga versar tecknas tron på människans totala beroende av sin skapare med all möjlig tydlighet. Eller vad sägs om följande: Du skapade mina inälvor, du vävde mig i moderlivet…Du såg mig innan jag föddes, i din bok var de redan skrivna (Ps 139, v 13 och v 16a)

Mot den bakgrunden känner jag mig säker när jag påstår att det inte enbart var de ovan nämnda heliga männen som fanns i Guds förutbestämmelse. Där finns vi alla. Gud har en plan för oss alla.

Att påstå detta förutsätter ett ”trossprång”. Samtidigt ställs min tro på prov som aldrig tidigare.

Att tro att Gud är som psalmisten i psalm 139 förstått honom är förpliktande. Att nonchalera en medmänniska är med den utgångspunkten uteslutet. Det duger inte att se ner på någon som ingår i Guds plan. Förpliktelsen till medmänsklighet är så stor att inte ens den djupast troende rår med den. Vördnad för medmänniskan blir aldrig i detta livet något som vi kan berömma oss av, utan förblir i alla våra dagar en målsättning omöjlig att helt uppnå.

Trosprovet är heller inte att leka med. Hur kunna tro på en Gud som påstås ha en plan för varje enskild människa, när världen ser ut som den gör. Vore det inte rimligare att sätta likhetstecken mellan Gud och en tillvaro där utvecklingen mer styrs av slumpen än av en personlig Gud?

Förmodligen! Men vad blir resultatet? Den starkares seger och den svagares undergång. Och sen för mig något som är värre än det värsta; Jesus förs åt sidan. Jag tvingas leva utan Jesus. För mig är det en omöjlighet.

(Se även ”Med mina glasögon. 67 Samhörighet korrumperar)

Bibelstudium i Vivalla den 17 juni 2015

Och jag hörde liksom rösten från en stor skara och liksom rösten av stora vatten och rösten av stark åska: ”Halleluja! Herren, vår Gud, allhärskaren, är nu konung. Låt oss vara glada och jubla och ge honom vår hyllning. Ty tiden har kommit för Lammets bröllop, och hans brud har gjort sig redo. Hon har fått rätt att klä sig i skinande vitt linnetyg. Ty linnetyget är de heligas rättfärdiga gärningar.” (Uppenbarelseboken kap 19 v 6 ff)

Vad är själva drivkraften? Den frågan lönar det sig att ställa både nu och då. Aktuellt när jag förbereder detta bibelstudium är debatten om pappamånader. Dessa skall vara jämt fördelade. Varför? Därför att jämställdheten kräver det. Förstår man att det är där skon klämmer behöver man inte fastna i några sidospår när man diskuterar frågan. Det är min åsikt.

Vad är själva drivkraften? Det lönar sig att tänka så även i sitt bibelstudium. I det här fallet vad som drev Uppenbarelsebokens författare att skriva som han skrev. Eller rättare sagt profetera som han profeterade. Hela Uppenbarelseboken är nämligen i sin nuvarande form en profetia från 100-talet efter Kristus. Det är ett vittnesbörd från en man som ser in i framtiden och för den delen också i den egna samtiden. Bokens författare är Johannes. Att denne Johannes är besläktad med, kanske till och med identisk med lärjungen Johannes, tror jag mig veta. Språkbruket och tankeinnehållet avslöjar det.

Vad var det då som drev denne Johannes att profetera som han gjorde. Huvudsakligen berodde det på hans kärlek till Jesus. Det var grundmotivet. Innehållet låter sig beskrivas som en rad syner som enklast låter sig tolkas var för sig. Försöker man få systematik i Uppenbarelseboken hamnar man fel. Framför allt missar man att Johannes grundmotiv var hans Jesuskärlek.

Dagens text är en sådan profetia, eller kanske hellre en vision av hur framtiden kommer att te sig för dem som älskar Jesus. Deras kärleksrelation till sin mästare kommer att fördjupas. De blir när dagen D är inne ett med sin mästare i en kärleksförening som Johannes beskriver som ”Lammets bröllop”.

Dessutom ser Johannes i sin profetiska vision att dessa som älskar Jesus gjort sig förtjänta av att vara Jesu ”brud”. De har kvalificerat sig genom ”de heligas rättfärdiga gärningar”, står det. Men vad då, tänker jag vid en första genomläsning av texten. I så fall blir det inget bröllop över huvud taget. Vem är nämligen fullt ut rättfärdig? Men sen förstår jag att uttryckssättet är judiskt traditionellt. Viktigast är Jesuslärjungarnas kärlek. Att denna kärlek dessutom smittar av sig i kärleksgärningar är en självklarhet.

Skall man tro på denna profetia? För mig gäller att jag aldrig kan avfärda något som bär spår av Jesuskärlek. Det vore att rasera grundvalarna för min existens om den kärleken var en fiktion eller något tillfälligt. Så högt håller jag den kärleken att den för mig är gränslös. Alltså tror jag att den kommer att fulländas på den andra sidan tillvaron.

Samtidigt är jag skeptisk mot allt som faller utanför Jesuskärlekens ramar. Detta även om detta andra har sin plats inom bibelns ramar. Jag skall bekänna att jag har svårt med mycket som står bland annat i Uppenbarelseboken. Det betyder inte att jag vägrar tro på stränga bud och grym verklighet. Vad jag vänder mig mot är tankar och föreställningar som inte hör hemma i den korsfästes sammanhang. Sådana vill jag inte tro på. Ta det som min trosbekännelse.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”, 66 Rätten står aldrig på egna ben)

Bibelstudium i Vivalla den 10 juni 2015

Genom er skall jag visa min helighet inför folken. Då skall de inse att jag är Herren, säger Herren Gud. 24Jag skall hämta er hos de främmande folken, samla in er från alla länder och föra er till ert eget land. 25Sedan skall jag bestänka er med rent vatten och göra er rena. Ni har orenat er med alla era avgudabilder, men jag skall göra er rena. 26Jag skall ge er ett nytt hjärta och fylla er med en ny ande. Jag skall ta bort stenhjärtat ur kroppen på er och ge er ett hjärta av kött. 27Med min egen ande skall jag fylla er. Jag skall se till att ni följer mina bud och håller er till mina stadgar och lever efter dem. (Profeten Hesekiel kap 36 v 24-27)

Att få grepp om profeten Hesekiel är inte lätt. Viss hjälp får man om man i bibel 2000 läser noten till första versen i det första kapitlet. Då ser man att texten ovan hör till bokens avslutande del som skildrar Israels rening och återupprättelse. Framför allt måste man veta att profeten tillsammans med sitt folk var deporterad till Babylon under femhundratalet före Kristus och längtande hem.

Inte undra på att Hesekiel lyssnade efter minsta knäpp från Gud som handlade om att få komma hem igen. Detta särskilt som israeliterna förbundit så mycket av sin fromhet med tron på det egna landet som Guds speciella gåva till dem. Den som läser Gamla testamentet kan inte missa detta.

För att vi sena tiders barn skall få liv i gammaltestamentliga texter som handlar om israeliternas förhållande till det egna landet, behöver vi en alldeles speciell slagruta. Den slagrutan skall hjälpa oss att finna den etiskt moraliska substansen i de bibelavsnitt vi läser. För oss kristna är det självklart att Jesus är just en sådan slagruta, dessutom den bästa av dem alla.

Idag behöver vi för den delen ingen slagruta. Vem inser inte vikten av en ny ande och ett nytt hjärta. När vi är låsta av förutfattade meningar, märkta av förorätter och drabbade av orättvisor, behöver förnyelsens ande komma över oss som en livgivande fläkt. Eller med en annan bild, som ett förnyelsens bad. Det behöver man inte vara pingstvän för att inse.

Det kontroversiella är textens slutord om att följa Guds bud och stadgar och leva efter dem. Detta särskilt som så mycket i dessa stadgar i Gamla testamentet handlar om förpliktelser och löften som har med det egna landet att göra. Fosterlandskärleken är så att säga inbyggd i det gammaltestamentliga budskapet.

För att få reda i detta är slagrutan ett måste. Och inte vilken slagruta som helst. Slagrutan skall heta Jesus Kristus, punkt slut. Denne Jesus Kristus hjälper oss att böja av från det gammaltestamentliga tänkandet utan att för den skull göra rent hus med det. Jesus tar nämligen aldrig avstånd från löftena om det egna landet. Bara så att även det egna landet, d v s Israel, blir en andlig storhet och som andlig storhet något som skall stå i Guds tjänst. Och i Guds tjänst betyder för honom beredskap till tjänande. Överfört på oss; det egna landet, dvs de egna resurserna, skall inte föraktas eller förspillas, men användas till det gemensammas bästa.

(Se även ”Med mina glasögon” 65 Att kvotera – som att bussa in svarta skolbarn till vita skolor”)

Bibelstudium i Vivalla den 3 juni 2015

 4Hör, Israel! Herren är vår Gud, Herren är en. 5Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, med hela din själ och med all din kraft. 6Dessa ord som jag i dag ger dig skall du lägga på hjärtat. 7Du skall inpränta dem i dina barn och tala om dem när du sitter i ditt hus och när du är ute och går, när du lägger dig och när du stiger upp. (5 Moseboken kap 6, versarna 4-7)

Du skall älska Gud av hela sitt hjärta, lär oss bibelordet ovan. Gud skall vara allt för oss och de våra, allt alltid.

Och jag kan ta denna tanke till mitt hjärta. Gudstro av mera moderat slag kan i och för sig vara nyttig, men känns aldrig riktigt nödvändig. Det brukar inte göra så stor skillnad om gudstro finns i arsenalen eller inte, när tron är ett bland mycket i en människas inre. Först den helhjärtade hängivenheten till Gud gör skillnad.

Men hur är det med faran för religiös fanatism, frågar sig säkert mer än en. Brukar inte kärleken till Gud leda till fanatism och i förlängningen till katastrof. Å ena sidan en tro som får dela rum med mycket annat, å den andra en religiös hängivenhet som leder till fanatism. Är inte detta alternativen? Nej, svarar jag. Det är ”kärlekens sammanhang” som gör skillnaden.

Sammanhanget i 5 Moseboken 6 gör mig betänksam. Orden om att älska Gud står tillsammans med löften om det utlovade landet. I det landet finns det vackra städer som ”du inte byggt”, fyllda vattencisterner som ”du inte huggit ut”, ”vingårdar” ”som du inte planterat”. Allt gåvor från Gud till sitt utvalda folk, allt gåvor som befrämjar kärleken till Gud av ”hela” mitt ”hjärta”.

När Jesus med gillande citerar orden från 5 Moseboken 6 om att älska Gud av hela sitt hjärta (Mark 12:28-31 par) gör han ett betecknande tillägg ”och din nästa som dig själv”. Dessutom är sammanhanget nu ett helt annat. Här är inte tal om att älska Gud därför att Gud gett oss något på annans bekostnad. I stället citerar Jesus orden om kärleken till Gud för att slå hål på den skriftlärdes självtillräcklighet. Det lär oss sammanhanget. Och han tycks ha lyckats i sitt uppsåt. Den skriftlärde föll till föga, står det, och erkände att kärleken till Gud var viktigare ”än alla brännoffer och andra offer”.

Av detta inser vi att sammanhanget är avgörande. Älskar vi Gud samtidigt som vi sätter oss på andra, är kärleken till Gud inget värd. Men älskar vi honom samtidigt som vi har omsorg om andra, blir kärleken till Gud en oövervinnerlig kraft.

Tack och lov att Jesus såg till det väsentliga och bortsåg från det oetiska sammanhang som 5 Moseboken 6 står i. Jesus ignorerade att kapitel sex i Femte Moseboken bottnar i föreställningar om det goda i att roffa åt sig från andra därför att Gud lovat det. Istället placerade han in kärleken till Gud där den hör hemma. I det här fallet för att få en skriftlärd att se klart.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”. 64 Se inte ner på nynazisterna, försök förstå hur de tänker)

Bibelstudium i Vivalla den 27 maj 2015

Det skall komma en tid då jag utgjuter min ande över alla. Era söner och döttrar skall profetera, era gamla män skall ha drömmar, era unga män se syner. Också över slavar och slavinnor skall jag då utgjuta min ande. (Profeten Joel kap 2 versarna 28 f)

Vi känner inte mycket till om profeten Joel. Vad vi vet hämtar vi från en text på fem bibelsidor. Det är allt. Men mer behöver vi inte för att fånga det för profeten väsentliga. Profeten var uppfylld av två ting, dels av den katastrof som drabbat honom och hans omgivning, dels av den vision av framtiden han såg inom sig. Om båda dessa ting vittnar han.

Katastrofen bestod av en gräshoppsinvasion som förtärde allt liv omkring honom. Gräshopporna var i Joels ögon lik en fiendearmé som systematiskt utplånade alla mänskliga livsmöjligheter där de drog fram. Naturen hade alltså kommit i obalans med de mest förskräckande följder. Orsaken hade inte Joel svårt att upptäcka, folkets olydnad mot sin Gud var den utlösande faktorn.

Parallellerna mellan då och nu är inte svåra att finna. Olydnad ses fortfarande som orsaken till naturens uppror, uppror mot en miljö och en natur som personifierats av vår tids profeter. Inom parentes väntar jag på den dag miljö liksom Gud föräras med stor bokstav.

Mitt i eländet stod profeten, men han var långtifrån uppgiven. Räddningen skådade han i en vision, som noga räknat var tvådelad. Texten ovan sammanfattar den första delen i visionen.

I denna ser han den totala förnyelsen påbörjad. Gud griper in med en andeutgjutelse som är total, män och kvinnor, slavar och slavinnor, alla blir uppfyllda av en förnyelsens Ande.

Därefter fullbordas verket. ”Herrens dag” inträder i en världskatastrof som samtidigt innebär alltings förnyelse. I denna katastrof skall de flesta människor gå under. Endast de ”som åkallar Herrens namn skall bli räddade”.

Vad kommer nu detta oss vid? En hel del, visar det sig. Miljövänner har tagit till vara på visst i Joels vision, bekännande kristna på annat. Miljövännerna har känt igen sig i naturkatastrofen, vi kristna mest i den över kvinnor och män, slavar och fria, utgjutna Anden.

Personligen har jag fått hjälp att se Guds ande som något som upprättar och förnyar. Anden blir lik en frisk fläkt i tillvaron som gör att jag i profeten Joels anda ser klart.

Till detta klara hör att Guds ande inte är ett fåtals privilegium. Dessutom att Gud inte kan uteslutas i vare sig mina samtids- eller framtidsvisioner. I slutändan är det ändå på Guds existens allting hänger.

Men det skall erkännas att jag också viker av från profeten. Jag kan inte se ”Herrens dag” på det sätt profeten Joel såg den. Därtill är jag för mycket påverkad av en profet av andra dimensioner, Jesus Kristus. Men i aposteln Paulus efterföljd (Rom 10:13)har jag fastnat för profetens ord om att ”den som åkallar Herrens namn skall bli räddad”. Det ligger mycket i de orden. Orden har inte minst sin giltighet i det dagliga livet.

(Se även ”Med mina glasögon”, 63 Förstå viktigare än att kunna.

Bibelstudium i Vivalla den 20 maj 2015

 När Hjälparen kommer, som jag skall sända er från Fadern, sanningens ande, som utgår från Fadern, då skall han vittna om mig. Också ni skall vittna, ty ni har varit med mig från början.(Evangelium enligt Johannes kap 15 v 26 f)

Det finns mycket att säga om bibelns utsagor om den Helige Ande. Mycket som får även den kunnige läsaren av Bibeln att lägga pannan i djupa veck. Någon enhetlig lära om Anden lär det nämligen inte gå att utvinna med enbart bibeln som källa. Johannesevangeliet sticker ut genom att ge den Helige Ande namnet Hjälparen. Denne Hjälpare skall vittna om Jesus, dvs tydliggöra Jesus för sin samtid. För åtskilliga år sedan fastnade jag för detta sätt att se på Anden. I fortsättningen fram till dags datum jämkar jag andra sätt att se på Anden med Johannesevangeliets. För mig blir det viktigare än annat att den Helige Ande hjälper mig att se Jesus tydligt. Den hjälpen är Andens huvudfunktion. Följdriktigt kan Anden kallas Hjälparen.

Min egen vardag kan beskrivas på olika sätt. Bland annat kan den bestämmas som ständigt pågående försök att upptäcka Jesus. Jag försöker se honom i det politiska spelet, jag försöker upptäcka honom i det dagliga livet, inte minst i samspelet oss människor emellan, för att inte tala om mina försöka att påträffa honom i kyrkans liv.

Ibland, ja rätt ofta tror jag mig ha funnit spår av denne Jesus. Någon gång är spåren otydliga, ibland känns det uppenbart att det är Jesus jag skymtat. Tro inte att mina upptäckter enbart sker på kyrkans mark. Jesus rör sig på vidare fält Dock skall icke förnekas att det är i kyrkans sammanhang bilden blivit tydligast.

Vad grundar sig då mina upptäckter på? Naturligtvs till stora delar på min bibelkunskap. Genom den får jag ett överlägset jämförelsematerial som hjälper mig att se paralleller mellan Jesus då och företeelser idag.

Men kunskap är långtifrån det enda som hjälpt mig. Till kunskapen kommer intresset och lusten. Sen följer fantasin, intuitionen och sinnet för Jesus. Allt detta tackar jag Gud för. Jag tackar Gud som hjälpt mig via sin Ande att se det andra inte upptäckt.

De som känner mig vet hur mycket jag ”stångas” med min bibel. Jag vrider och vänder på texterna i försök att göra dem rättvisa. Och rättvisa är för mig att våga se vad som står i texterna, detta även om det blir obekämt. Särskilt det i texterna som direkt eller indirekt handlar om Jesus ger jag mig på. Bibelkritik är mig inte främmande, inte heller texter som kan vara etiskt/moraliskt tveksamma, undviker jag. Hela min inre andliga iver har jag vigt åt Skriftens studium.

I detta arbete händer det ofta att jag nästan visionärt anar att Jesu är nära. Skall sanningen fram tycker jag inte om att predika om inte mitt arbete med texten resulterat i någon form av vision av den levande Jesus Kristus.

Naturligtvis kan jag tacka min teologiska skolning för mina upptäckter. Men studier ger inte hela svaret. Dessutom finns hos mig fantasin, intuitionen liksom sinnet för Jesus. För det tackar jag Gud som genom sin Ande hjälpt mig att se det andra inte upptäckt. Utan denna hjälp hade jag alls inget sett.

(Se även ”Med mina glasögon”, nytt inlägg, 62 Sverigedemokraterna och den dolda agendan)

Bibelstudium i Vivalla den 13 maj 2015

 26Herren sade: ”Om jag finner femtio rättfärdiga i Sodom, skall jag för deras skull skona hela staden.”… ”Bli inte vred, Herre, om jag talar en sista gång, men kanske finns där tio?” Herren svarade: ”Då skall jag inte förgöra staden, för de tios skull.” 33När Herren hade talat med Abraham gick han därifrån, och Abraham återvände hem. (Från 1 Moseboken kap 18)

Versarna ovan är hämtade från en berättelsetradition som återfinns i 1 Moseboken. Där låter berättaren Abraham be för den av synd och ondska fördärvade staden Sodom. Poängen är alldeles uppenbart att visa hur högt Gud aktar äkta rättfärdighet. Guds kärlek till de fromma i Sodom var så stor att Gud för deras skull lovade hålla inne med ett annars oundvikligt dråpslag mot staden. Av det följer att Gud även fortsättningsvis förmodas handla på likartat sätt. För de utvaldas skull håller Gud inne med sina dödsstötar mot orättfärdigheten.

Berättelsen är således en kärleksförklaring till sann fromhet. Gud aktar den fromme så högt att han för dennes skull gör undantag från den heligaste av regler, att på brott följer straff.

Det gick väl an för människor i gammal tid med sin begränsade utblick att ta till sig berättelser som den här ovan. Det går kanske fortfarande i trängre religiösa kretsar där man överröstar verkligheten med sina vittnesbörd om Guds godhet och bibelns sanning. Men i allmänhet kan vi inte blunda för en verklighet som talar ett annat språk. Vad brydde sig Gud om de fromma i Nepal. Ond som god förgjordes i rasmassorna. Inte undra på att det upplysta västerlandet obönhörligt låter sig sekulariseras. Gud räknar man inte med längre.

Men människan vore inte människa om hon släppte tron på högre värden och djupare mening. Jag ser våra politikers luftiga tal om kulturens värde som ett uttryck för detta. Utan att blinka lägger man ut stora summor av allmänna medel på projekt som man på dunkla grunder tror vara av allmänt värde. Kultur är förvisso ingen privatsak i politikers och intellektuellas ögon. Och jag hänger med. Inte protesterar jag mot de kommunala anslagen till olika former av kulturyttringar. Nog vill även jag att Örebros kammarorkester även i fortsättningen genom sitt spel skall vittna om en sanning som är större än den som det blinda ödet förkunnar.

Dessutom överger jag inte min tro på Gud. Jag släpper inte ens taget om den folkliga berättelsen ovan om hur Abraham bevekar Gud. Men jag tolkar om berättelsen. I min version behövs det bara en som är rättfärdig för att Sodom skall skonas. Dennes namn är Jesus Kristus. Och jag hänger upp min personliga trygghet på detta enda, att Gud för denne endes skull förskonar mig från ett öde som liknar Sodoms. Den tron hjälper mig att leva. Tala om trossprång.