(Se även nytt inlägg på Med mina glasögon)

Bibelstudium i Vivalla den 2 april 14

Visheten talar:

7Min mun säger sanningen, mina läppar skyr det onda. 8Alla mina ord är rättfärdiga, i dem finns inget falskt eller förvänt. 9De övertygar den insiktsfulle, den som nått kunskap vet att de är riktiga. 10Ta emot min fostran hellre än silver, kunskap hellre än rent guld, 11ty visheten är mer värd än pärlor, inga skatter går upp emot henne. 12Jag, visheten, är granne med klokheten, hos mig finns kunskap och omdöme. 13Att frukta Herren är att hata det onda. Jag hatar högfärd och övermod, onda handlingar och falska ord. (Ordspråksboken 8 versarna 7 till 13).

Gamla testamentet är minst av allt sammanhållet och enhetligt. Texten ovan är ett exempel på detta. I Ordspråksboken, liksom i några skrifter i ”tillägg till Gamla testamentet”, dyker Visheten upp, närmast som en underordnad personifikation av Gud och delger oss gudomliga sanningar I de äldre skrifterna i Gamla testamentet vore något sådant otänkbart.

Detta noterar jag, för vilken gång i ordningen vet jag inte, och går sedan vidare. Men plötsligt stannar jag upp. Har jag inte mött tankegångar i den här riktningen tidigare? Förvisso, och detta när jag studerade de svenska 1800-talsromantikerna.  För dessa var den sanna verkligheten andlig och som andlig förbunden med det andligaste av allt, Gud. Ordspråksbokens tal om Visheten måste alltså ha vunnit deras gillande.

Sedan stannar jag upp än en gång. Nog var det väl så att evangelisten Johannes berikades av Ordspråksbokens tal om Visheten? Hade han kunnat skriva prologen till sitt evangelium annars? Jag tror inte det.  (Se Joh 1:2 med sin hänvisning till Ordspr 8:22–36)

Det är i själva verket mycket i beskrivningen av Visheten som passar in på Jesus. Några exempel från texten ovan. Visheten, fruktade Gud genom att ”hata högfärd och övermod, onda handlingar och falska ord”. Och hon kännetecknades av ”kunskap och omdöme”.

Dock låter jag aldrig talet om Visheten erövra mig, så att jag sätter likhetstecken mellan Jesus och Visheten. Talet om Visheten är ett hjälpmedel, varken mer eller mindre. Ett hjälpmedel att se Jesus tydligare än jag skulle ha gjort om jag enbart hade haft tillgång till yttre fakta om min frälsare.

Det finns förvisso fler tolkningsnycklar till förståelsen av Jesus än Gamla testamentets vishetsförkunnelse. Aposteln Paulus styrs i sina brev av en enda grundtanke; att göra Jesus tydlig för sin omgivning. Denne apostel har också den avgörande nyckel till förståelsen av Jesu livsverk som Ordspråksboken saknar. Paulus förstår Jesus som försonaren. I och med detta blir också kristen tro för honom en företeelse vars främsta uppgift är att förkunna och förverkliga försoning.

(Se även Med mina glasögon 12)

Bibelstudium i Vivalla den 26 mars 14

Då sade Maria:”Min själ prisar Herrens storhet, min ande jublar över Gud, min frälsare:han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna. Från denna stund skall alla släkten prisa mig salig: stora ting låter den Mäktige ske med mig, hans namn är heligt, och hans förbarmande med dem som fruktar honom varar från släkte till släkte. Han gör mäktiga verk med sin arm, han skingrar dem som har övermodiga planer. Han störtar härskare från deras troner, och han upphöjer de ringa. Hungriga mättar han med sina gåvor, och rika skickar han tomhänta bort. Han tar sig an sin tjänare Israel och håller sitt löfte till våra fäder: att förbarma sig över Abraham och hans barn, till evig tid.” (Evangelium enligt Lukas kapitel 1 versarna 46 –55)

Läs texten ovan eftertänksamt och fråga dig sedan; är det rimligt att en ung flicka, kanske inte mer än tolv år gammal, kan prestera vittnesbörd i den här stilen? Svaret blir nej såvida du inte kopplat bort förnuftet.

Med förnuftet påkopplat inser man att Marias lovsång, som textavsnittet kallas, i slutändan är evangelisten Lukas verk. Det är evangelistens tolkning av Marias reaktion när hon fött Jesus.

Dessutom kan den som är bekant med bibeln märka att lovsången är påfallande lik Hannas lovsång som återfinns i Gamla testamentet (1 Sam 2) och dessutom återspeglar stil och motiv som är vanliga framför allt i Psaltaren.

Nu blir Marias lovsång” inte sämre för det, snarare tvärtom. Vad jag tror mig veta sprängde Maria aldrig de gammaltestamentliga ramarna. Hon var trogen den fromhet som var levande under hennes egen tid. Och det är just denna fromhet som återspeglas i lovsången.

Mycket i denna fromhet är eller borde vara av bestående värde. Den är en trosviss övertygelse om att Gud i slutändan låter rättvisan segra, att Gud är rättfärdig, att han upphöjer dem som andra inte ger något värde, att han står på de fattigas sida.

Men verkligheten pekar ju i annan riktning, påpekar kritikern och fortsätter. Endera finns det ingen Gud eller också är Gud duktig på att dölja sig. Invändningen är bestickande. Men att därför slopa Gud vore att sträcka vapen. Det liknar jag vid att ge upp det rätta därför att rätten för närvarande tycks övergiven.

Jag gör som Maria och hennes fromma samtid. Jag tolkar minsta seger för rättfärdighet och godhet som tecken på vad som skall komma, Guds och rättfärdighetens slutgiltiga triumf. Jesus, Marias son, har stärkt mig i det synsättet. Vem kunde i förväg tänka sig att denne Jesus vars budskap effektivt tystades, skulle bli den som när han väl tystats tydliggjorde Guds seger mer än andra.

Marias lovsång återspeglar trots allt inte evangeliet. Därtill var tiden ännu inte mogen. Den spränger inte gränserna. Det är kring Abraham och hans barn och Guds tjänare Israel lovsången kretsar. Men den dagen skulle komma då Abraham i stället för herre blev tjänare, tjänare i en gemenskap där de starka och och de utvalda har som huvuduppgift att att lyfta upp de svaga och klentroende. Men för att förstå att det har vi föga hjälp av Marias lovsång. Först när vi läser Marias lovsång i sitt nytestamentlga sammanhang kommer vi den sanningen på spåren.

( Se även nytt inlägg Med mina glasögon)

Bibelstudium i Vivalla den 19 mars 2014

Herren Guds ande fyller mig, ty Herren har smort mig. Han har sänt mig att frambära glädjebud till de betryckta och ge de förkrossade bot, att förkunna frihet för de fångna, befrielse för de fjättrade, att förkunna ett nådens år från Herren, en hämndens dag från vår Gud, att trösta alla som sörjer. (Profeten Jesaja kapitel 61, de två första versarna)

Gott minne belönas, särskilt ”komma ihåg”–minnet.  Hur skulle annars Rickard Olssons ”Vem vet mest” i TV överleva månad efter månad utan att tittarsiffrorna viker. Det finns annat minne som det talas mindre om, men som är minst lika viktigt. Jag kallar detta minne ”värderingsminnet”. Detta består av minnespräglingar som bär våra värderingar, i förlängningen hur vi tänker och vad vi gör.

”Kom ihågminnet” kan man träna. Värderingsminnet behöver vårdas. Om hur man gör det råder det delade meningar. Det är inte säkert att intensiv propaganda och försök att styra tyckandet är det vinnande receptet. Det kan vi som sysslat mycket med kyrkohistoria intyga. Den kristna indoktrineringen som har bedrivits långt fram i tiden visar det.

Så till texten ovan från Jesaja 61. För många är den en välbekant profetia med sin förkunnelse om en ljus framtid för mänskligheten ledd av en andefylld bärare av gudomlig makt. Frågan är vem som avses.  I judisk tradition svarar man Messias, en Messias som ännu inte kommit, vi kristna svarar Jesus Kristus.

För många av oss har denna bibeltext blivit så central att den kommit att påverka vårt värderingsminne. Den har varit med bland det som  inspirerat mig och andra att säga ja till allt som leder i profetians riktning och det oavsett vem eller vad som åstadkommer  ”frihet för de fångna” och ”befrielse för de fjättrade”.

Detta betyder inte att vi tar allt i den gammaltestamentliga profetian för gott. Blankt nej säger vi till orden som förkunnar en hämndens dag från vår Gud. På den hämnden ställer vi inte upp. Det må kosta anklagelser om att ställa oss över Guds ord.

Till all lycka befinner vi oss här i gott sällskap. Ingen mindre än Jesus strök orden om hämnd när han i Nasarets synagoga läste just profetian om ”frihet för de fångna” från Jesaja 61 (se Luk 4:18 f). Så vi befinner oss i gott sällskap.

Nu är inte Jesus unik i sin omtolkning. Det är nämligen så här på jorden att ingenting är hugget i sten. Detta gäller i alla sammanhang, religiösa som profana. Ingenting får förbli som det är. Allt nytolkas ständigt och det efter tid och omständigheter.

Problemet med detta ligger enligt min mening mindre i att nytolkning sker, mer hur.      Det för oss kristna kännetecknande borde vara att vi är förändringsbenägna men det i en alldeles speciell riktning, i Jesu riktning. Tillämpat på den här profetian att vi stryker hämnden.

Så till sist; det kan tyckas märkligt att låta Jesus bli framtidens nyckelperson. Själv menar jag att det är just detta som är poängen med den kristna tron.

(Se även nytt inlägg Med mina glasögon)

Bibelstudium i Vivalla den 12 mars 14

Till dig, Herre, tar jag min tillflykt, svik mig aldrig! Du som är trofast, rädda mig, lyssna på mig, skynda till min hjälp. Var min klippa dit jag kan fly, borgen där jag finner räddning. Ja, du är min klippa och min borg. Du skall leda och styra mig, ditt namn till ära. Du skall lösa mig ur snaran de gillrat, du är min tillflykt. Jag överlämnar mig i dina händer. Du befriar mig, Herre, du sanne Gud. Du hatar dem som dyrkar falska gudar, men jag litar på Herren. Jag vill jubla av glädje över din godhet, du som såg mitt elände och tog dig an mig när jag led. Du gav mig inte i fiendens våld, du förde mig ut i frihet. (Psaltaren 31 versarna två t o m 9)

Ni som följer mina bibelstudier har kanske märkt att jag ogärna drar skarpa gränser mellan kristna och andra. I långa stycken påminner vi nämligen om varandra. Drivkrafterna brukar vara tämligen likartade oavsett bekännelse. I dag har vi en gammaltestamentlig psalm framför oss. Den duger bra som åskådningsexempel på detta

Psalmisten tryggar sig till Gud, märker vi. Gud skall hjälpa och befria. Och när Gud väl gjort sitt skall psalmisten jubla i tacksamhet och glädje.

Som om inte den avkristnade behöver trygga sig till något eller någon och hoppas. Och nog kan även en ateist jubla i tacksamhet. Skillnaden är den att den troende tryggar sig till Gud, ateisten till annat, oklart vad. Gemensamt att båda dessutom är förankrade i världen med världens alla trygghetsgrunder. Tänk vad goda föräldrar, uppmuntrande vänner och framgång betyder när det knakar i fogarna. I själva verket beror en människas motståndskraft och framåtanda av många faktorer, vare sig man i krisens stund heter kristen eller benämns agnostiker.

T o m orden ”Du hatar dem som dyrkar falska gudar, men jag litar på Herren” är mer eller mindre allmängiltiga. Hur är det nämligen med dåliga förebilder och usla gudar. Båda leder fel, i värsta fall skapar de kaos. Pol Pot mördade på grund av dåliga förebilder, Hitler och Stalin utrotade och vidskepliga kristna som trodde på djävulsbesättelse brände häxor på bål. Goda förebilder och trosföreställningar skapar däremot gott. För mig är tron på Kristus det bästa exemplet på detta.

Tro inte att jag är ensam om det här resonemanget. Jag har nyligen märkt att jag kan hämta stöd från en länge sedan död väckelseman, Emil Gustafson (1862–1900). Vanekristna eller världens barn, det gjorde inte så stor skillnad för honom. Först den totala överlåtelsen till Kristus skapade nya förutsättningar. Detta därför att endast överlåtelsen gav plats för inflöde av det viktigaste av allt, Kristi kärlek.

Överfört till här och nu. Först radikal överlåtelse gör skillnad. Men det gäller att förstå vem man skall överlåta sig till. Annars blir den andra villan större än den första.

(Se även Med mina glasögon 9)

Bibelstudium i Vivalla den 5 mars 2014

Ja, Herre, du är god, du förlåter, rik på kärlek till alla som åkallar dig. 6Herre, lyssna till min bön, hör mig när jag ber. I nödens stund ropar jag till dig, och du svarar mig. Herre, bland gudarna är ingen som du, inga gärningar är som dina. Alla de folk du har skapat skall komma och tillbe inför dig, Herre, och de skall ära ditt namn. Ty du är stor, du gör under, du ensam är Gud. Visa mig, Herre, din väg, så att jag kan vandra i din sanning. Lär mig att helhjärtat vörda ditt namn. (Psaltaren 86, versarna 5-11)

Demokratins lov sjunger de flesta. Det finns förmodligen inget så ohotat samhällsideal som just demokrati. Ändå blir det regelmässigt missljud  i mitt känsliga öra när människor tar ordet demokrati i sin mun. Detta av mer än ett skäl. Främst på grund av att begreppet oftast tömts på mer preciserat innehåll, men också därför att talet om demokrati ogenerat ställs bredvid värden som strider mot demokratiska ideal. Exempelvis behandlas kvotering och demokrati som vore de samverkande storsheter och det av människor som borde veta bättre.

Men inte betvivlar jag demokratins förträfflighet för den sakens skull. Missbruket av begreppet eggar mig tvärtom att fördjupa mig ytterligare i demokratins innebörd och konsekvenser.

På liknande sätt är det med lovprisningen av Gud. Det gör ont i mitt känsliga öra när predikanter ogenerat talar om Guds fullkomlighet samtidigt som verkligheten tycks predika något helt annat.

Men inte betvivlar jag Guds storhet för den sakens skull. Predikanters ovarsamma tal får mig tvärtom att ytterligare meditera över Guds storhet och Guds kärlek.

Kan möjligtvis dagens psaltarpsalm ha något att bidra med i den meditationen? I den spar psalmisten inte på lovord; Gud förlåter, Gud bryr sig, Gud svarar, Gud lyssnar, ingen bland gudarna är som du. Detta är den ena sidan av saken. Den andra att ännu ingenting skett. Ännu har inte alla de folk du har skapat kommit och tillbett inför dig. Det tillhör framtiden. Och inte har psalmisten fått erfara allt det goda han tillskriver Gud. Därför vädjar han; lyssna till min bön, visa mig Herren din väg.

 Vad lär jag mig av detta? Att mycket i tron är bön, förhoppning och framtidstro. Dock inte en framtidstro som passiviserar. Tvärtom skall den leda mig till förnyad lovsång och ytterligare fördjupning i trons hemligheter. Till den fördjupningen hör att  praktisera det jag tror på.  Mer än en gång har jag då anat Guds närvaro.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”)

Bibelstudium i Vivalla den 26 febr 14

Ty Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och tränger så djupt att det skiljer själ och ande, led och märg och blottlägger hjärtats uppsåt och tankar. Ingenting kan döljas för honom, allt skapat ligger naket och blottat för hans öga. Och inför honom är det vi skall avlägga räkenskap. (Hebreerbrevet kapitel 4 versarna 12 och 13.)

I och med sekulariseringen har intresset för Guds ord begränsats till ett antal ”nördar” som envisas med att söka efter Guds vilja i Bibeln. För andra äger beteckningen ”Guds ord” inte längre någon aktualitet.

Många skulle kunna ställa sig bakom detta konstaterande. Dock inte jag. Lika lite som en ateist klarar sig utan tro och en rationellt tänkande människa utan fantasi, lika lite klarar sig gemene man utan att sträcka sig mot Gud, hävdar jag. Inte ens Guds ord saknar betydelse.

Guds ord får då förstås tas i vidare mening och inte begränsas till bibelns föreställningsvärld och till utsagorna i bibeln. För mig personligen har också den korrekta diagnosen, den rätta bedömningen och sanningen,så långt det går att nå den, med Guds ord att göra. Detta oavsett om dessa sanningsord återfinns i bibeln eller inte.

Inte för att jag tror att det går att nå ända fram. Vad vi människor kan göra är att sträcka oss mot sanningen, inte nå  den. Inte ens Einstein nådde ända fram.

Med Guds ord i bibeln är det på likartat sätt, menar jag. Även i  arbetet med bibeln går det ut på att nå fram till den korrekta diagnosen, den rätta bedömningen och den slutgiltiga sanningen. Men nu begränsat till det som rör relationsspelet Gud, medmänniska, omgivning.

Hebreerbrevets författare vittnar om hur långt han anser att man kan nå på den vägen. Guds ord, rätt använt, tränger så djupt att det skiljer själ och ande, led och märg och blottlägger hjärtats uppsåt och tankar, vittnar han (Hebr 4:12). Men detta under en bestämd förutsättning; att Gud har talat till oss genom sin son, som han insatt till att ärva allting liksom han också har skapat världen genom honom. (Hebr 1:2).

För egen del har jag inte svårt att  stämma in. För mig är det närmast en självklarhet att reflektera över  sanningsfrågan med ”Kristusglasögonen” på. Det gör mig klarsynt och rättvis, t o m inträngande och analytisk. Det är till exempel omöjligt att slingra mig eller vara partisk om jag inte först tagit av mig dessa mina alldeles speciella glasögon. Men att jag därför med mina underbara glasögon skulle ha nått ända fram. Bort det!

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon)

Bibelstudium i Vivalla den 19 febr 14

Som vågens minsta vikt är hela världen för dig, som en droppe av morgonens dagg, där den faller ner på jorden. Men du är barmhärtig mot alla, därför att du förmår allt, och du överser med människornas synder, för att de skall omvända sig. Du älskar allt som finns till och avskyr ingenting av det du skapat, ty du skulle aldrig ha gett gestalt åt något du hatade. Hur skulle något ha kunnat bestå mot din vilja? Hur hade det kunnat bevaras om det inte hade kallats till liv av dig? Du skonar allt därför att det är ditt, du härskare som älskar allt levande (Salomos vishet kapitel 11 versarna 22-26)

Salomos vishet ingår i bibelns apokryfer. Apokryferna har tidigare haft en vacklande ställning. På vissa håll har de räknats till den Heliga Skrift, på andra inte. Nuförtiden ingår apokryferna i våra biblar. Och bra är det, tycker jag. Apokryferna behövs. De täpper till en lucka, luckan mellan Gamla och Nya testamentet. (Se Lars Olov Eriksson. De glömda böckerna. En guide till apokryferna. 1999).

Det är med författaren till Salomos vishet som med de flesta andra. Denne bildade jude från tiden före Jesu födelse, som i tidens stil föreställer sig att han är kung Salomo, gör sitt bästa. Allt satsar han på ett beskriva Gud, det högsta av allt, på ett fulländat sätt. Gud är stor, barmhärtig, äger all makt, älskar allt, överser med synderna, skonar, har allt i sin hand. Ja vad mer är att säga?

Jo, en hel del faktiskt. För det första att ”Salomo” inte är ensam. Lite till mans gör vi som han. Våra högsta ideal, vare sig idealen handlar om Gud eller något annat, beskriver vi så högstämt som det någonsin går. Har ni hört en politiker som talar om människovärde och solidaritet,  eller en präst som breder ut sig om Guds kärlek, förstår ni vad jag menar.

Problemet är att effekten inte är avhängig av superlativerna. Människovärdet blir inte högre och kärleken inte större, därför att man dekorerar sitt tal med dessa värdeord. Vad ”Salomo” beträffar lyckas han inte bevisa Guds goda egenskaper ens när han i sin vishetsbok försöker demonstrera Guds rättvisa med exempel.

Har ni tänkt på att vi människor alltid försöker ställa till rätta och idealisera. Bibelförfattarna är inte undantagna. Dessa ser som sin uppgift att upphöja Gud och i samma andetag göra Gud begriplig. Till all lycka är deras ärende inte uttömt i och med detta. De berättar också om Jesus. Och honom lyckas de inte göra oigenomkänlig trots sina tidsbestämda tolkningsramar.

För Jesus gick vägen till Gud via försoningen. Med detta faktum för ögonen blir allt väsentligen annorlunda. Vad mig själv beträffar har det bland annat inneburit att jag tror på Guds storhet och alltings yttersta mening utan att förstå i vanlig mening.

Bibelstudium Vivalla den 12 febr 14

Det är inte lagens hörare som blir rättfärdiga inför Gud, utan lagens görare. Hedningarna har inte lagen, men om de av naturen fullgör lagens krav, då är de sin egen lag fast de saknar lagen. Därmed visar de att det som lagen kräver är skrivet i deras hjärtan … (Romarbrevet kapitel 2 versarna 13 och följande)

 Orden ovan har Paulus skrivit. Bakom ligger att aposteln  behöver läxa upp sina judiska landsmän i Rom. Dessa inbillar sig att de som judar befinner sig i en självklar särklass. De menar sig ha det ingen annan äger, Guds heliga lag. Den åsikten prejas nu av Paulus. Har man inte lagen på det ena sättet kan man ha den på det andra. Varför inte inombords!

Därmed inget ont om vare sig  judarnas eller de kristnas lagar. Ceremoniallagar och uppenbart passerade paragrafer skall vi naturligtvis gör oss kvitt. Men själva kärnan, det dubbla kärleksbudet, kan vi inte klara oss utan. Och visserligen har mycket i familjelagstiftningen sopats undan i och med nya samlevnadsformer. Men kan vi på sikt klara oss utan familjelagstiftningens själva grundval, troheten i våra närmaste relationer? Jag tror inte det.

Men i dag handlar det inte om huruvida lagar är förträffliga eller inte, utan om något förkastligt. Det förkastliga i  att tro sig vara privilegierad. Detta i betydelsen äga något andra inte har tillgång till.

Paulus befinner sig i gott sällskap när han utmanar judarna i Rom. Hans mästare Jesus sade till högfärdiga och obotfärdiga  landsmän att Gud vid behov kunde göra ”Abrahams barn ur stenar”

Och tro inte att ni bara kan säga er: Vi har Abraham till fader. Jag säger er att Gud kan uppväcka barn åt Abraham ur dessa stenar. (Matt 3:9)

I kristna sammanhang gäller att det vi ”utvalda” äger skall vi förvalta och förmedla. Utväljelsens syfte är mer att välsigna än bli välsignad. Och tro inte att du slipper undan bara för att du är ateist och därför inte tillhör dessa trons utvalda. Privilegier är förkastliga var de än återfinns.

Sen till något helt annat. Bibelordet får aldrig bli så heligt och okränkbart att vi glömmer bort att det är människor av kött och blod som skrivit bibeln. Paulus nedtecknar inte ett antal odödliga och gudomliga paragrafer. Han har ett ärende. Och det gäller att upptäcka det ärendet. Kom ihåg det när du själv läser i bibeln.

(Se även Med mina glasögon. Makarna Myrdals sanningar)

Bibelstudium Vivalla den 5 febr 14

Men jag spanar efter Herren, jag väntar på Gud, min räddare: min Gud skall höra mig. Triumfera inte, du min fiende! Jag har fallit men reser mig igen, jag sitter i mörker, men Herren är mitt ljus. (Profeten Mika kapitel 7, versarna 7 och 8)

Ingen känner till när orden ovan sades, ingen heller vem som talade. Ett vet vi och det är att bibelorden är fogade till profeten Mikas framställning. Och om honom att han verkade på 700–talet före Kristus och att han inte tänkte helt olikt profeten Jesaja.

Det är mycket en kristen inte vet, mycket som hänger i luften. Sanningen är inte lika klar som en del förkunnare försöker göra den. Sinnrika framställningar om bibelordens enhet och sammanhang är oftast inget annat än konstruktioner.

Och inte har det blivit lättare på senare år när kristen tro trängts tillbaka och lämnat plats för människors egna tankar om livets ursprung och mening.

För egen del beklagar jag inte utvecklingen. Mycken religiös bråte har följt med de religiösa systemens död. Därmed har väg skapats för nya tankebanor.

Det är här bibelordet ovan kommer in. Det säger att kristen tro väsentligen är spaning. Inte vilken spaning som helst, utan spaning efter ”Herren”. I Gamla testamentet står begreppet ”Herren” för Gud, i Nya testamentet oftast för Jesus Kristus. Kristen tro handlar följaktligen i första hand om att spana efter Jesus Kristus.

Detta inte i begränsad mening så att det enbart gäller vid bibelläsning, bön eller i kyrkan. Kristusspaningen är menad att pågå ständigt och i alla sammanhang.

Synd blir mot den bakgrunden att bortse från Kristus. Hopplöshet, resultatet av inställd spaning. Ty när spaningen är inställd är också hoppet ute.

Vad kan man då förvänta sig av sin spaning? Ingenting mindre än gensvar. Eller som bibeltexten ovan säger; att ”Gud skall höra mig”.

Bibelstudium i Vivalla den 29 jan 14

Välsignad är vår herre Jesu Kristi Gud och fader, barmhärtighetens fader och all trösts Gud. Han tröstar oss i alla våra svårigheter, så att vi med den tröst vi själva får av Gud kan trösta var och en som har det svårt. Ty liksom vi har fått en riklig del av Kristi lidanden får vi också riklig tröst genom Kristus. Har vi det svårt är det för er tröst och frälsning. Blir vi tröstade är det för att ni skall få den tröst som hjälper er att bära samma lidanden som vi själva. (Paulus andra brev till korinthierna kapitel 1, versarna 3-6)

Vad är det egentligen som ligger bakom denna förunderliga inledning? Förälskelse till Jesus Kristus tror jag, en förälskelse som bitit sig fast och blivit bestående.

Förälskelsens kännetecken är ofelbart att ögonen blir som förvridna. Ingenting är som förr. Allt ses genom den man har kär. Hon/han finns med överallt och i allting.

Så var det med Paulus efter hans omvändelse. I allt fanns hans älskade Jesus Kristus med. Allt relaterades till honom, även Paulus egna inre känslor. När Paulus fick lida, blev hans lidande följdriktigt ett Kristuslidande och när han kände sig tröstad var det en Kristuströst.

Dessutom; Lidandet och trösten var inget han fick ha för sig själv. Både det ena och det andra tillhörde också församlingen i Korinth. Så är det för den delen alltid i sammanhang där Kristustron tas på allvar. Förpliktelsen till varandra är trons själva förutsättning.

Det är att märka att korinthierna inte var lätta att tas med. De var minst av allt Guds bästa barn. Paulus fick inte bukt med dem trots att han vänder ut och in på sig för att få dem att tänka i sunda banor. Ändå delar Paulus med sig av både sitt Kristuslidande och sin Kristuströst.

Jag skulle behöva vara förälskad som Paulus just nu. RIA-Dorkas i Örebro, en framgångsrik kristen verksamhet bland de mest utsatta, är hotad. Halva styrelsen hoppar av och det utan att missförhållanden råder. Själv sitter jag i valberedningen och lider. Måtte jag snart bli tröstad och RIA med mig.

Som om det var nog. Stjernan, en förening som skapar meningsfullt arbete åt människor med psykiska handikapp är akut hotad. Anslagen räcker inte. Redan låga löner till de anställda måste sänkas för att inte hela verksamheten skall gå överstyr. Själv sitter jag sedan några månader som ordförande i styrelsen. Vilket lidande! Måtte vi snart bli tröstade.