Bibelstudium i Vivalla den 30 juli 14

 Fri och oberoende av alla har jag alltså gjort mig till allas slav för att vinna så många som möjligt. (Paulus första brev till korinthierna, kapitel 9, vers 19)

 Med Paulus bekänner jag idag att jag på grund av Kristus blivit fri och oberoende av alla. Samtidigt har tilltron till Kristus gjort mig till allas slav.

 Hur går detta ihop? Är inte tilltron till Kristus auktoritetsstyrd? Förvisso! Hur går detta ihop med min frihet?

 För det första; när jag lyder Kristus, lyder jag inte blint. Jag tillåts aldrig koppla bort min egen känsla för rätt och riktighet när jag följer Jesus i spåren. Dessutom att följa Kristus är mer en rörelse än tvångsmässigt fasthållande vid regler och sanningar. Det är i stället väsentligen rörelse, det är att vara på väg mot försoningens och upprättelsens förverkligande. Det är kort uttryckt min väg till Gud.

 För mig är Jesus pågående försoning, han är upprättelse i nuet. Den pågående försoningen och upprättelsen i nuet kan inte skiljas från hans person.

 Jesu gudomliga auktoritet låter sig aldrig bestämmas av försäkringar om hans gudomliga ursprung, om så dessa återfinns i våra evanglier. Hans gudomliga ursprung säkras av att han i allt är ett med gudomlig, pågående försoning och upprättelse. Hans gudomliga ursprung befästes av hans orubbliga tro på sin gemenskap med Gud.

 Den auktoritet jag tror på är alltså ett med den rörelse han igångsatt, försoningens och upprättelsens rörelse, däremot inte ett med yttre försäkringar om Jesu gudomliga natur.

 Frihet är alltså för mig delaktighet av pågående liv. Jag är fri därför att jag lever. Jag tror därför att jag upplevt livet i tron.

 Mitt slaveri är förbundet med den förpliktelse som följer av ett liv i Jesu efterföljd. Försoningens liv kostar nämligen, kostar engagemang för min medmänniska. Så ovillkorlig är denna min förpliktelse att det kan kallas slaveri.

 Detta ovillkorliga slaveri tvingar fram nåden. Vem kan nämligen fullt ut leva medmänskligt och i Jesu efterföljd. Ingen!

Nåden kan liknas vid ett livgivande flöde. Indragen i nåden lever jag. Jag erfar nådens och försoningens nödvändighet och mitt ständiga beroende av Kristus.

 Och jag tror inte på grund av att tron stämmer eller för att tron gör att allting går ihop. Jag tror därför att jag lever i nådens flöde.

Bibelstudium i Vivalla den 23 juli 2014

 Herrens ord kom till mig: Innan jag formade dig i moderlivet utvalde jag dig, innan du kom ut ur modersskötet gav jag dig ett heligt uppdrag: att vara profet för folken. (Jeremia kapitel 1 versarna 4 och 5)

Herre, Du såg mig innan jag föddes, i din bok var de redan skrivna, de dagar som hade formats innan någon av dem hade grytt. (Psaltaren 139, vers 16)

 En medveten och bibelkunnig kristen skäms inte för att kalla sig ”utvald”. Han eller hon vet att utvaldhet inte är något som enbart avser en fåtalig elit. Nog gäller förstås utvaldheten även dessa. Hur skulle vi klara oss utan modiga och andefyllda människor som drivna av en inre kraft banar sig nya väger? Profeten Jeremia var en bland dem. För mig är Jesus Kristus den störste och mest originelle av dem alla.

 Men utvald betyder mer än det. För att förstå vad, behöver vi gå till de bibliska skrifterna. I dag skulle det räcka med att hänvisa till Psaltaren i Gamla testamentet. Vad är det nämligen psalmisten, som jag citerat ovan, förstått? Att Gud är så stor och så nära att varje människa är innesluten i Guds medvetande. Gud hade sett henne och inneslutit henne i sin omsorg redan innan hon var född.

 Att i tro ta dessa ord till sig leder åt två håll. Å ena sidan påverkar det vår människosyn. Människovärdet får sin förankring från högsta ort, i Psaltaren dvs i Guds ord. Detta i en psalmists vittnesbörd om Guds storhet; så stor är Gud och så överväldigande hans omsorg om en människa, att han han känner henne redan innan hon är född.

 Låter man sedan, som brukligt är bland oss kristna, utsagan prövas i evangeliet, bekräftas dess sanning på ett överväldigande sätt. Evangelierna kan läsas som ett enda stort exempel på Guds omsorg om oss människor. Till yttermera visso blir i breven ”de utvalda” en bland flera beteckningar på att vara kristen.

 Detta sagt om bibelns människosyn. Nu till den etiska utmaningen. Vem förmår ta konsekvensen av denna Guds omsorg, som rimligen är att älska sin nästa som sig själv? Och vem vågar fullt ut tro på på den inför allt oförklarligt som sker?

Trots heroisk troskamp består nog ingen det provet. I slutändan får till och med den störste troskämpe sträcka vapen och förlita sig på Guds förbarmande. Det betyder att i bön falla i Jesu armar och bedja att han skall skänka oss det vi själva inte äger.

 Den som tror att det duger att göra så gott man kan har inte förstått radikaliteten i den kristna tron.

Bibelstudium i Vivalla den 16 juli 14

Alltså skall jag döma er, israeliter, var och en efter hans gärningar, säger Herren Gud. (Profeten Hesekiel kapitel 18 vers 30)

 Allt i bibeln skall ses som underlag, underlag som befinner sig på bestämt avstånd från min verklighet. Detta avstånd måste elimineras för att Guds ord skall nå fram. En gammaltestamentlig text skall regelmässigt ta vägen över evangeliet för att därefter i omformat skick sättas in i min verklighet. Först då kan den gammaltestametliga texten bli ett gudsord för mig. Detta gäller även bibelordet ovan där profeten Hesekiel på ett originellt sätt betonar människans personliga ansvar. Mestadels i Gamla testamentet ligger tonvikten mera på kollektivets ansvar än på den enskildes.

 Om detta ansvar, det kollektiva, respektive det personliga finns mycket att säga. Uppenbart är att människors förmågor och utförsgåvor här har betydelse för hur vi skall tänka. Det man kan kräva av en människa kan man inte fordra av en annan.

 Debatten om hur det ena ansvaret förhåller sig till det andra pågår ständigt. Nödvändigtvis är det så. Ty svaret kan inte ges genom diktat eller i allmängiltiga formler. Allt beror på omständigheterna. Och om omständigheterna behöver ständigt diskuteras.

 Frågan är om vi som kristna har något speciellt att tillägga i denna debatt. Inte mycket vad jag förstår. Vi kan oftast med gott samvete flyta med och dra nytta av vad ”tidens tyckare” finner riktigt. Ty ansvaret är, som dessa ”tyckare” ständigt påpekar, både kollektivt och personligt allt efter tid och omständigheter.

 Flyta med och dra nytta av den allmänna debatten kan vi kristna däremot inte göra när ansvarsfrågan fördjupas. Låt mig visa detta genom att anknyta till den nu så aktuella miljödebatten.

 Naturligtvis ställer vi som kallar oss kristna upp på att samhällsmedborgaren har både ett kollektivt och ett personligt ansvar för att vår miljö inte ödeläggs. Vi skyggar inte ens för att med miljöivrarna låta miljön bli en närmast gudomlig storhet som vi inte tillåts kränka. Gör vi trots allt det, hotar vedergällning snarlik den som texterna i Uppenbarelseboken profeterar om.

 Men miljöivrarna stannar vid antydningar om något högre. De talar aldrig uttryckligen om ansvar inför Gud. Detta eftersom miljörörelsen inte räknar med någon personlig Gud.

 I det läget tvingas vi kristna ”ro motströms” opinionen och tala i klartext om att vi anser att människan kränker Gud när hon förgriper sig på miljön.

 Att vi drar in Gud har flera skäl. Inte minst detta att vi ansluter oss till profetens påstående att inre förnyelse förutsätter ”ett nytt hjärta och en ny själ”. (Hesekiel 18.31) Att tro att detta förnyade hjärta och denna förnyade själ är något vi skapar själva, är oss kristna främmande. All förnyelse är en gudagåva och som gudagåva något att ta ansvar för. Det har Jesus lärt oss. Med Jesuss för ögonen läser vi alltså profeten Hesekiel. Det är så det skall vara i kristna sammanhang.

Bibelstudium i Vivalla den 9 juli 14

 12Herre, lovad vare du! Lär mig dina stadgar. 13Jag förkunnar alla de lagar som har utgått från dig. 14Jag gläds åt att följa dina lagbud, så som man gläder sig åt rikedom. 15Jag skall begrunda dina befallningar, jag skall ge akt på dina vägar. 16I dina stadgar har jag min lust, aldrig glömmer jag ditt ord. (Psaltaren 119 versarna 12 till 16)

 Psaltaren 119, en psalm utan slut tycks det, 175 versar lång. Texten ovan är tagen ur den andra av 22 strofer. Strofen andas glädje över Guds lag och lust att lyda den. Begreppet Guds lag står i texten för Guds uppenbarelse av sin vilja. Denna vilja uttrycker Gud inte bara i lagbud utan i Guds ord överhuvudtaget.

Så inte hos aposteln Paulus. När denne apostel tar ordet lag i sin mun är det Guds krav han avser, Guds heliga krav och inget annat. I den isolerade meningen står lagen inte på egna ben. Den måste kompletteras med löftet, gåvan. Först när löftet och gåvan får första rummet kan lagen fungera. Om inte blir lagen människan övermäktig. Tvärtemot i psalm 119 där löftet och gåvan är förutsatta. På den grunden blir det en lust att lyda Guds lag. Inget konstigt i det. Vem vill inte göra allt för sin välgörare löftes- och gåvogivaren.

 Själv är jag förtjust i aposteln Paulus. När jag läser Paulus och hans ”utskåpning” av den isolerade lagen, står det alldeles klart för mig att trons huvudsak är gåvan, framför allt gåvan över alla andra, Jesus Kristus. Med den gåvan för ögonen blir lagens krav förvandlade från hårda bud till självklarheter. Självklart vill jag göra det Kristus befaller.

 Men hur handskas med texten ovan? Jag föreslår att vid läsningen ta vara på det mångfacetterade i begreppet lag; låta lagen stå för Guds uppenbarade vilja i hela sin bredd. Låta den omfatta allt Guds verk med oss.

 För mig framträder då Kristus, som den största av Guds gåvor. På den grunden blir lag för mig mer än annat Kristusberättelsen och då denna berättelse i hela sin bredd, där gåvor och krav är inbäddade i varandra.

 Det för mig ideala tillståndet blir mot den bakgrunden att jag i mitt inre ständigt memorerar Jesu ord och hans gärning. Detta genom att läsa evangelierna, tillämpa dem, sammanfatta dem i mitt inre. Detta mitt memorerande är jag generös med. Jag vill att så många som möjligt skall bli delaktiga. Och jag tänker; vilken gemensam värdegrund får vi inte den dag ett helt folk tar del av och odlar Jesusberättelsen! I denna finns krav, ofta av obönhörligt slag, men alltid krav som är etiskt fullvärdiga. Dessutom krav som har sammanhang med situation och omständigheter. Framför allt är Jesusberättelsen genomandad av förlåtelse och upprättelse. Kraven bärs av fullbordad upprättelse, om jag tillåts uttrycka mig teologiskt..

Bibelstudium i Vivalla den 2 juli 14

 22 Judarna begära tecken och grekerna vishet, men vi förkunnar en Kristus som blivit korsfäst, en stötesten för judarna och en dårskap för hedningarna, men för de kallade, judar som greker en Kristus som är Guds kraft och Guds vishet…

27Men det som är dåraktigt för världen utvalde Gud för att låta de visa stå där med skam, och det som är svagt i världen utvalde Gud för att låta det starka stå där med skam, 28och det som världen ser ner på, det som ringaktas, ja, som inte finns till, just det utvalde Gud för att göra slut på det som finns till, 29så att ingen människa skulle kunna vara stolt inför Gud. 30Genom honom finns ni i Kristus Jesus, som har blivit vår vishet från Gud, vår rättfärdighet, vår helighet och vår frihet. 31Som det står skrivet: Den stolte skall ha sin stolthet i Herren. (Paulus första brev till korinthierna kapitel 1 versarna 22, 27-31)

 Som väl är finns Paulus tankar bevarade. Tydligast framträder dessa i de äldre av hans brev (se brev i uppslagsdelen till din bibel). Utan Paulus tydlighet hade åtminstone jag missat den kristna trons själva poäng. Poängen att valet står mellan Guds dårskap och människors vishet. Alltså endera lutar du dig mot ”en Kristus som blivit korsfäst” eller förlitar du dig på människors uppfinningsrikedom och vishet. Det första är det kristna alternativet det andra det världsliga.

 På bred front har det världsliga alternativet segrat. All utveckling tycks ju vila på mänskliga kreativitet och rationalitet. Till och med kyrkorna har gett med sig. Dagens kristendom vilar till 90 % på humanitet och förnuftstro och till 10% på ”en Kristus som blivit korsfäst”, om jag tillåts uttrycka mig slarvigt.

 Det är som om varken ”värld” eller kyrka reflekterat över biverkningarna av sina val. Den biverkan Paulus angav för dem som valt vishetsvägen var att de små kommer i kläm. Detta gäller fortfarande. Hur mycket man än talar om människors lika värde blir resultatet ändå att vissa blir satta på undantag. Det tillhör systemet när människan sätts högst i hierarkin.

 Tvärtom då, ”när Kristus som korsfäst” blir levnadsregel nummer ett. Vad ger det för biverkningar? Det är ingen ända på dessa, särskilt när den tillämpas av religiösa fanatiker.

 Men ”Kristus som korsfäst” är i första hand ingen praktisk levnadsregel. Det är en grundval. Den grundvalen säger att Gud är Herre, inte människan, att människan är skapad att vara ett Guds barn, att de små är stora i vår Herres ögon. Den grundvalen säger också att försoning och upprättelse är viktigare än allt annat.

 När den grundvalen väl är förankrad kommer levnadsreglerna. Till dem hör, och det behöver betonas, rationalitet i hanteringen av fakta. Att vara kristen betyder nämligen inte att vara blind för uppenbar sanning och ovedersägliga fakta.

 Lösenordet ”Kristus som korsfäst” står för det vi tror på, inte det vi vet. Det duger sålunda inte att bygga naturvetenskaplig forskning utifrån grundsanningen ”Kristus som korsfäst”. Det tillhör en annan kategori sanningar. En nödvändig kategori sanningar skulle jag vilja säga. Tro måste vi nämligen vare sig vi vill det eller ej. Utan tro händer ingenting.

Bibelstudium i Vivalla den 25 juni 14

Sjung till Herrens ära, sjung en ny sång, sjung hans lov över hela jorden. Må havet brusa och allt det rymmer, fjärran länder jubla och de som bor där. Må öknen och dess städer ropa, byarna där Kedar bor. Må folket i Sela glädjas, höja jubelrop från bergens krön. Ge Herren äran, lovprisa honom i fjärran länder! (Profeten Jesaja kap 42:10-12)

Jag grubblar ofta över människors möjligheter att välja. Är valet fritt eller är det inte fritt?

Fritt säger fritänkarna. Det får inte finnas någon Gud som sätter tvångströja på människor som inte förstår bättre. Men, tänker jag, tar vi bort Gud kommer annat i Guds ställe. Naturen ställer krav på vårt beteende, omgivningen likaså. Säg den tonåring som vågar trotsa grupptrycket.

Valet är inte fritt utan bundet hävdar filosofer och teologer. Viljan är inte fri, den är ”trälbunden” påstår vår reformator Martin Luther i en av sina skrifter. Men tänker jag, hur blir det då med vår initiativkraft om allt redan är förutbestämt?

Jag grubblar ofta över människors möjligheter att välja. Var hamnar jag då i mina grubblerier?

I att vi är både bundna och fria. Ibland är vi det ena, ibland det andra. Och alltid gäller att vår frihet är begränsad, varför vi behöver vara rädda om och vårda vår frihet.

Min tumregel just nu är att när det går mig illa behöver jag begrunda min frihet, när det går mig väl och jag har framgång, min bundenhet och mitt beroende.

Själv är jag predikant och tro det eller ej, ibland kan det gå riktigt bra för mig. Jag kommer på tankar om kristen tro som ställer tron i ny dager och gör den spännande. Och jag kan inte frånkänna mig blick för ledarskap och hållbar församlingsutveckling. Och det finns dom som har märkt att jag äger dessa talanger och säger det öppet.

Vad gäller i det läget? Ska jag lägga tonvikt på den fria viljan eller på den bundna. Ska jag ge mig själv äran eller skall jag tacka någon annan för vad jag fått. Avgjort det sistnämnda. Att ge sig själv äran vore nämligen början på katastroften. Hur många goda initiativ har inte kraschat på grund av självupptagenhet och uppblåsthet.

I välgångstider skall jag därför läsa texten ovan med inlevelse och ofta. När Gud får äran för vad jag fått och vad jag kan ge, kan jag gå vidare. När jag själv tar åt mig äran, stoppas jag ofelbart.

Annat när det går mig illa. Då vore det inte mer eller mindre än en katastrof att tro sig förutbetämd till förnedring och misslyckande. Då blir ont bara värre.

Det som gäller mig gäller förmodligen alla. Därför borde allting vara tvärtom mot vad det är idag. Segrarna applåderar vi istället för att ge Gud äran. Och förlorarna negligerar vi i ställer för att uppmuntra.

(Se även nytt inlägg Med mina glasögon)

Bibelstudium Vivalla den 18 juni 14

Vilket djup av rikedom, vishet och kunskap hos Gud! Aldrig kan någon utforska hans beslut eller spåra hans vägar. Vem kan känna Herrens tankar, vem kan vara hans rådgivare? Vem har skänkt honom något som han måste återgälda? Ty av honom och genom honom och till honom är allting. Hans är härligheten i evighet, amen. (Paulus brev till romarna kapitel 11 versarna 33-36)

Förhållandet mellan löftesfolket judarna och övriga, det problemet var det en hård nöt för Paulus att knäcka. Hur var det nämligen med judarnas särställning sen Jesus hade kommit och med sitt evangelium sprängt gränserna?

Paulus gör ett tappert försök i romarbrevet kapitlen 9–11. Han gör det utan att ge avkall på det som var själva huvudsaken för honom, rättfärdiggörelsen genom tron. Här var han nämligen kompromisslös. Det är ingen skillnad på jude och grek; alla har samme herre, och han ger sin rikedom åt alla som åkallar honom. Ty var och en som åkallar Herrens namn skall bli räddad (Rom 10:12 f).  Å andra sidan var ju judarna löftesfolket. Problemet var att de inte lyssnade på evangeliet. Paulus kommer i slutändan fram till att Israel i slutändan kommer att räddas och att judarna genom sin olydnad trots allt åstadkommit något gott. Genom deras olydnad fick andra förbarmande (Rom 11:30).

Men någon riktig reda i det hela får Paulus inte. Det erkänner han själv i texten ovan. Vem kan känna Herrens tankar? utropar han där.  Guds rådslut står över människornas förstånd. Det blir slutklämmen i hela hans långa utredning om judarnas särställning.

Det är en märklig bekännelse Paulus åstadkommer i texten ovan. Sin oförmåga att förstå sig på Gud vänder han där till den skönaste av lovsånger. Den lovsången tillhör det en kristen bör lära sig utantill och begrunda inför livets alla obegripligheter.

Alternativet är att ge upp. Det gjorde en av mina vänner. Människor i hennes närhet flödade över av trosvisshet, men en sa ett, en annan något annat. Den ena konstigheten följde på den andra. Det var som om det fanns lika många gudar som det fanns människor. Det kändes som att bli frälst, men tvärtom, när hon en dag sa upp all bekantskap med Gud.

Den vägen har inte jag själv gått i min brottning med trosfrågorna. Jag måste nog erkänna att jag inte heller gjort som Paulus. Själv har jag för länge sen gett upp alla försök att rättfärdiga Gud. Som läsarna av mina bibelstudier märkt försvarar jag inte bibelns ofelbarhet. Inte heller förlitar jag mig på andras försök att förstå Gud, i slutändan inte ens Paulus, trots min respekt för honom.  All kraft lägger jag på att försöka komma Kristus nära. För mig är det enda sättet att få frid med Gud.

Bibelstudium i Vivalla den 11 juni 14

(Se även nytt inlägg  ”Med mina glasögon”)

Alla sätter sitt hopp till dig, du skall ge dem föda i rätt tid. Du ger dem, och de tar emot,du öppnar din hand, och de äter sig mätta. Du döljer ditt ansikte, och de blir förskräckta, du tar ifrån dem deras ande, och de dör och blir åter till mull. Du sänder din ande, då skapas liv. Du gör jorden ny. (Psaltaren, psalm 104 versarna 27–30)

Märker ni hur sant detta vittnesbörd känns? Sant inte enbart för oss som intresserar oss för bibeln. Det väcker anklang också hos andra. En enda liten manipulation i texten och vips är alla med på noterna.

Du i texten står naturligtvis för Gud, men en sekulariserad nordbo säger hellre naturen. Det är naturen, inte Gud som öppnar sin hand och ger oss mat för dagen. Det är i naturen liv skapas och jorden görs ny. Det är också naturen som tar ifrån oss vår ande ”och vi dör och blir åter till mull.”

Ja, varför inte. För mig står inte Gud i motsatsställning till den natur som både ger och tar och är förutsättningen för allt liv.

Min upptäckt att psalmversarna ovan kan reciteras och sjungas även av dem som i övrigt vänt bibel och kyrka ryggen fick mig att tänka nytt. Tänka nytt om sekulariseringen.

Jag har frågat mig om sekulariseringens signum inte är ett nej till en antropomorf (människoliknande) gudsbild och en föreställning om världen där Gud uppfattas styra lik en forntida kejsare? Däremot inte ett nej till tillvarons ”du”. Här har visserligen opponenterna mot traditionell gudstro valt att uttrycka sig otydligt. Duet i tillvaron döljer de bakom beteckningarna ”naturen”, ”big bang”, ”evolutionen” eller annat liknande.

Själv intresserar mig speciellt hur”troende” på den kanten markerar sin tro. De mest radikala bland dem, motsvarigheten till den traditionella trons ”livetsordare”, blir ofta veganer. Dessa veganer uppfattar sin ekologiska mathållning som en trosbekännelse. De som går längst bär inte läderskor , använder ogärna bil och sätter en ära i att på så många punkter som möjligt bli självförsörjande. Att de bara köper svenskt, behöver jag kanske inte tillägga.

Kontrasten till oss som tror på traditionellt sätt är stor. Nog försöker också vi leva i enlighet med moder jords befallningar. Men våra försök är lama i jämförelse med naturdyrkarnas stränga livshållning. Vi sticker ut genom att gå i kyrkan. Det är allt.

Ändå kan jag inte överge min traditionella tro på Gud, Jesus och Anden. Den må, som den historiska religion den är, bygga på subjektiv grund. Men att få mig att grundläggande tolka tillvaron utifrån något annat än Jesus, går inte.

När denne Jesus befattar sig med psalmorden ovan föreställer jag mig att han bugar och håller med. Nog är också för honom Gud den som ger och tar, den som skapar liv och utsläcker liv. Men Jesus nöjer sig inte med psalmistens bekännelse. Han har tillägg att göra. Tillägg som handlar om en personlig Gud, om försoning, upprättelse och evigt liv.

(Se även nytt inlägg ”Mina glasögon”)

Bibelstudium i Vivalla den 4 juni 14

Jesus sade till sina lärjungar: Jag har mycket mer att säga er, men ni förmår inte ta emot det nu. Men när han kommer, sanningens ande, skall han vägleda er med hela sanningen; han skall inte tala av sig själv utan förkunna det han hör och låta er veta vad som kommer att ske. Han skall förhärliga mig, ty av mig skall han ta emot det han låter er veta. (Evangelium enligt Johannes kapitel 16 versarna 12-14)

Hur skall Jesu verk föras vidare? Det var en brännande fråga under de första församlingarnas tid och är det fortfarande. Evangelisten Johannes ger oss idag sitt svar. Detta i ett fingerat avskedstal av Jesus. Ni hittar talet i Johannesevangeliet, kapitlen 14–17. Fingerat påstår jag, men inte förfalskat. Det bygger på minnestraditioner och direkta minnen.

Hur skall Jesu verk få en fortsättning? Det var alltså frågan. ”Sanningens Ande” skall se till att verket förs vidare, erinrade  sig Johannes att Jesus hade sagt. ”Sanningens Ande”, eller ”hjälparen”, skall t o m vägleda Jesu lärjungar med ”hela sanningen”. Så enligt ovanstående text som är ett utsnitt från Jesu avskedstal.

Katolska kyrkan ser det som sitt ansvar att vara förvaltare av ”hela sanningen”. Nog kan också andra kyrka bidra, men inte fullt ut. Själv tänker jag inte alls i den riktningen. För mig är sanningen aldrig en besittning. Sanningen är i stället något som jag griper tag i. Den är utgångspunkten inte målet.

Konkret handlar det för mig om att gripa tag i Kristus. Det betyder att Kristus för mig är bärare av  såväl  ”sanningen” som ”hela sanningen”. ”Sanningen” får jag grepp om när jag låter Jesus vara utgångspunkten för vad jag tänker och gör, ”hela sanningen” när jag låter Jesu försoning bli själva nyckeln i mina relationer till Gud och människor

Jag föreställer mig att evangelisten Johannes inte skulle vara främmande för mitt sätt att se. När denne i anslutning till orden om ”hela sanningen” låter Jesus säga att Anden i Jesu efterföljd skall undervisa världen om ”synd, rättfärdighet och dom” kan det låta främmande. Vid närmare eftertanke inser jag dock att livet rör sig kring just storheterna ”synd, rättfärdighet och dom” och att Jesu försoning inget annat handlar om än ge svar på syndens, rättfärdighetens och domens utmaning.

För att kunna ta ställning till denna min tolkning behöver du slå upp Johannes 16 och sedan tänka efter. Om du använder Bibel 2000 har du god hjälp av noterna.

Åter till Anden, förmedlaren av denna Jesu ”sanning”. Hur går det till att få del av denna Ande? För mig ger inte kunskap om Jesus Anden. Kunskap är däremot oftast en förutsättning för Andens närvaro.  Anden och med den ”sanningen” är istället förbunden med hängivenheten till Kristus. För att exemplifiera: när Jesu försoning blir levande för mig beror det på att Anden givit sig till känna i mitt inre.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”

Bibelstudium i Vivalla den 28 maj 14

1För körledaren. En psalm av David. 2Hur länge skall du glömma mig, Herre? Hur länge skall du dölja ditt ansikte? 3Hur länge skall tankarna mala, mitt hjärta ängslas dag efter dag? Hur länge skall min fiende triumfera? 4Se på mig, svara mig, Herre, min Gud! Ge ny glans åt mina ögon, låt mig inte somna in i döden, 5låt inte min fiende säga att han besegrat mig, mina ovänner jubla över mitt fall. 6Jag litar på din godhet, mitt hjärta skall jubla över din hjälp. Jag vill sjunga till Herrens ära, ty han är god mot mig. (Psalm 13 i Psaltaren)

 Häng inte upp dig på att psalmen anges skriven av David. För vilket gång i ordningen jag sagt det, vet jag inte. Dels är rubriken sekundär, dels kan ”av David” lika gärna betyda, tillhörande Davidssamlingen.  Vem som författat psalmen, eller i vilket sammanhang, vet vi faktiskt ingenting om.

Innehållet i Psalmen är däremot inte obekant eller nytt  för en van bibelläsare. Det är de omvända proportionerna som  överraskar. I bibeln brukar regelmässigt Guds omsorg prisas, trons väg lovordas och Guds seger över ondskans andemakter proklameras. Visserligen talas det också, om än med mindre bokstäver och med färre ord, om livets stora frågetecken och om det på vilket inga svar ges. Men här är det tvärtom, här är det grubbelfrågorna som dominerar. Det är Guds tystnad som oroar.

Ta berättelserna om Jesus som exempel på hur det brukar vara. I evangelierna är det alltid Gud som i slutändan triumferar. Trons väg är visserligen motsatt den bana som leder till karriär och världslig framgång. Segern vinns genom lidande, offer och försoning. Men att Gud skulle ha tystnat, det får vi leta efter när vi studerar vår bibel.

Men den som söker han finner. När Jesus i Getsemane ber att få slippa lidandets väg eller när han på korset ropar: Min Gud min Gud, varför har du övergivit mig, har vi undantagen som bekräftar regeln. Här är Gud tyst.

I psalm tretton är det tvärtom, frågorna dominerar. Psalmisten känner sig glömd, Gud är som vore han inte. Tankarna mal, psalmistens inre är i uppror, men ingen Gud. Fienderna, de som tycker och gör tvärtemot vad som gynnar psalmisten, triumferar. Men ingen Gud i bakgrunden som stöttar det goda och riktiga. Framför allt ingen Gud som psalmisten kan erfara.

Är det inte så åtskilliga kristna av idag känner. Det är så mycket som talar emot en Gud som griper in och ställer tillrätta. Gud är för många som vore han död. Klivet ut i en värld utan Gud  och djupare mening, ligger snubblande nära.

Men det steget tog aldrig  författaren till den trettonde psalmen. Trots allt litade psalmisten på Guds godhet. En gång skulle han få jubla över Guds hjälp, därom var han övertygad. Därför sjunger psalmisten mitt i sin bedrövelse Herrens lov. Visserligen i korta ordalag, men ändå. Själv känner jag nu och då som psalmisten. Det är som vore Gud död. Inga yttre tecken som stöder min tro får jag. I dess ställe massiv påverkan från en värld som tänkt bort Gud. Ändå litar jag på Gud. Hans hjälp är för mig, trots Guds tystnad ,lika säker som att Jesus är sann.