Bibelstudium i Vivalla den 26 juni 13

Ty det är skrivet: Så sant jag lever, säger Herren, för mig skall alla knän böjas, och alla tungor skall prisa Gud. Alltså skall var och en av oss avlägga räkenskap inför Gud. Låt oss därför inte längre döma varandra. I stället skall ni se till att ni inte kommer någon broder att snava eller falla. I min tro på herren Jesus vet jag fullt och fast att ingenting är orent i sig självt, men den som betraktar det som orent, för honom är det orent. Romarbrevet 14:11-14

Det spretar bland de kristna i Rom. En tycker det är rätt att göra si, en annan så. En håller viss mat för oren, en annan gör skillnad på dagar, en tredje låter alla dagar vara lika. Sen kommer Paulus och med honom, som så ofta, de förlösande orden. Textorden ovan är hämtade från dessa förlösande ord. Själv tänker jag blunda för textens sammanhang och försöka göra Paulus ord till i dag tillämplig sanning.

Går det, frågar du? Är det inte en utopi att tro att alla människor en dag skall prisa Gud? Ja, kanske det, men inte desto mindre önskvärt. Vore det inte gott om det bakom alla variationer i kunskap och tyckande i slutändan finns en gemensam allmän sanning som sammanfattar allt. Vidare att denna allmänna sanning inte är en princip enbart, utan något sammanhållet och personligt, med andra ord Gud, sanningens Gud. Så tänker åtminstone jag mig Gud. Mot den bakgrunden ser jag också de av Paulus återgivna profetorden: Så sant jag lever, säger Herren, för mig skall alla knän böjas, och alla tungor skall prisa Gud.

Tänker man så blir alla domar och alla fördömande i tiden preliminära. Den slutliga sanningen finns först hos Gud. Det är Gud som skall döma. Låt oss därför inte längre döma varandra, fortsätter Paulus följdriktigt . Och jag fyller i med att påstå att de domar vi ändå måste fälla är preliminära och vår lagstiftning preliminär. När vi ändå tvingas fälla våra domar, måste vi, och då återigen med Paulus bakom ryggen, se till att vi inte åstadkommer att någon broder snavar eller faller.

Sen kommer Paulus slutkläm: I min tro på herren Jesus vet jag fullt och fast att ingenting är orent i sig självt, men den som betraktar det som orent, för honom är det orent.

Att det här handlar om ren, respektive oren mat skall jag i det här sammanhanget hoppa över, hur viktiga orden än är. Jag koncentrerar mig på vad Paulus säger om sin tro på Jesus Kristus. Denna tro åstadkommer att Paulus visserligen inte tror sig kunna överta domen från Gud, men att denna tro ger honom tydliga riktlinjer åt vilket håll han skall söka för att få reda i sina bedömningar.

Själv tycker jag precis som Paulus. Visserligen är Jesus inte i första hand laggivare för mig. Han är större än så, mer än annat är han för mig försonaren och upprättaren. Men jag kan inte förneka att jag har nytta av mina ständiga försök att närma mig Jesus när jag tänker över rätt och fel liksom över brott och straff.

Bibelstudium Vivalla den 19 juni 13

 Vi är hans verk, skapade genom Kristus Jesus till att göra de goda gärningar som Gud från början har bestämt oss till. (Paulus brev till efesierna kapitel 2 vers 10.)

Paulus ger i kapitel två i sitt brev till efesierna sin syn på vad det innebar för efesierna när de växlade världsåskådning och blev kristna. Skillnaden blev som natt och dag, påstår han. Paulus slutar sin utläggning med en sammanfattande trosbekännelse: ”Vi är hans (Guds) verk, skapade genom Kristus Jesus till att göra de goda gärningar som Gud från början har bestämt oss till”.

 Är skillnaden mellan kristen och ickekristen fortfarande lika stor, frågar jag mig. Låt mig pröva genom att omforma Paulus sammanfattning till en formulering som jag tror motsvarar vad en ”normalsvensk” bekänner. Jag kom fram till den här formuleringen.

Vi är födda med känsla för gott och rätt och kan om vi inte hamnar i otryggt och dåligt sällskap också förverkliga det goda i våra liv.

 Mycket paulinskt är alltså bortskalat, framför allt finns där ingen Gud, ingen Kristus och dessutom ingen uttalad bestämmelse.

Ingen Gud.

Ingen Gud, åtminstone inte på ytan. Han är bortskalad. Men i Guds ställe har omedvetet annat dykt upp som ersätter Gud. ”Normalsvensken” kan nämligen svårligen leva utan att inom sig bära på föreställningar om att stå i ett större sammanhang. Och det är svårt att tänka sig en tillvaro utan att någonstans gömmer sig det som kan benämnas absoluta värden. Men att därför föreställa sig en Gud? Det har t o m jag svårt att göra.

Utan Kristus

Utan Kristus lever ”normalsvensken” sitt liv, men inte utan förebilder. Den insiktsfulle inser hur mycket dessa förebilder betyder. Inte minst föräldrarna är med och formar sina barns framtid. Det finns alltså anknytningspunkter när vi kristna betygar vårt beroende av Kristus.

För mig betyder Kristus allt. ”I honom” försöker jag forma mitt liv. Daglig möda lägger jag ner på att komma hans personlighet närmare. Framför allt söker jag det bärande i hans liv och gärning. Hör och häpna, jag tänker mig till och med, precis som Paulus, att jag innerst inne är skapad till att bli hans efterföljare.

I grunden har detta mitt sätt att se förändrat min tillvaro.

Du som inte tänker som jag behöver besinna att du lever innesluten av förebilder. Du påverkas ständigt. Varför då inte av Kristus? För mig öppnade det vägen till Gud.

 Utan bestämmelse

Normalsvensken slår bakut när talet kommer om människans bestämmelse. Om allting är förutbestämt blir vi ju handlingsförlamade.

”Den upplyste svensken”  tänker inte på att förutbestämmelsen finns där vare sig vi tror på den eller inte. Våra förebilder och ideal formar vår framtid.

Själv tänker jag mig att Gud ville något med mitt liv, det tillkom inte av en slump. Min uppgift som människa är att ta mig fram på den utstakade vägen. På den vägen går det många, föreställer jag mig. Där går förhoppningsvis också Kristus.

Bibelstudium Vivalla den 12 juni 13

Nu blir det alltså ingen fällande dom för dem som tillhör Kristus Jesus. Ty den andliga lag som gäller för livet i Kristus Jesus har gjort mig fri från syndens och dödens lag. (Paulus brev till Romarna kapitel 8, versarna 1 och 2)

Nog var jag flitig när jag rensade i rabatten, men inte tillräckligt noga. Min fru låg över mig med stränga tillsägelser. Barnbarnet, 3,5 år gammal, lyssnade och sa till sin farmor: Nu är vi arga på farfar, eller hur? Tänk, 3,5 år gammal bara, och ändå så mitt i prick. Vi människor tycker, men vi tycker inte fritt. Vi tycker som dem vi hör ihop med. Det visste redan lilla Emma, trots att ingen lärt henne.

Att vara kristen är att tro si och så, framför allt tro på en Gud med övernaturliga egenskaper (en metafysiskt gudsbild), tänker sig många. Att vara människa är att äga en fri vilja, föreställer sig andra. Jag tycker varken det ena eller andra. Jag tror nämligen i långa stycken som aposteln Paulus.

För honom var tron främst en inställning, en inställning om vem man kände samhörighet med. Det specifika med en kristen var känslan av samhörighet med Kristus. Vi kristna tillhör Kristus, proklamerade han. Vi tycker som Kristus, tror som Kristus och gör i möjligaste mån som Kristus.

Om det nu är så att tro handlar om att känna, alternativt längta efter, samhörighet, tror mest alla, även den mest ensamma och övergivna människa. Frågan är bara vem man känner samhörighet med. Är det med Kristus, eller med något annat?

Paulus klassade ner alla som inte tillhörde Kristus, d v s inte kände samhörighet med Kristus. Dessa andra kände samhörighet med personer och företeelser som band dem vid ”syndens och dödens lag”, ansåg Paulus. Kristus var för Paulus förankrad i det himmelska, de andra vid det inomvärldsliga, det som pekade nedåt.                                                        Jag vet inte om jag håller med Paulus på den punkten, men jag tror jag förstår vad han menar. Så stark var hans kristusupplevelse, att allt i jämförelse med Kristus pekade nedåt. Dessutom var han drastisk i uttrycket för att få, i det här fallet de kristna i Rom, att bli alltmera hängivna sin frälsare.                                                                                            Själv kan jag visserligen skriva under på att Kristus leder rätt, men jag blir aldrig kvitt tanken att varje människa är på gott och ont och att ingen, inte ens den mest helgade kristne, blir kvitt sin egen destruktivitet.

När det gäller synen på människans frihet, står jag helt på Paulus linje. Min lilla Emmas replik ”nu är vi arga på farfar, eller hur?”, är ett av många belägg för att jag har rätt. Människan är inte i stånd att tycka fritt och oberoende. I långa stycken tycker hon som den hon tycker om.                                                                                                                        För mig är det självklart att människans frihet har gränser. Först insikten om detta gör att jag kan ta upp kampen med min egen ofrihet.

Bibelstudium Vivalla den 5 juni 13

Aposteln Paulus fick det inte att gå ihop. Lika självklar som jämställdhet och demokrati är för oss, var Israels utväljelse för honom. Men Guds utvalda folk lyssnade inte på evangeliet. De sade nej till det för honom självklara att Jesus och hans evangelium inte var en trons avvikelse utan en fullbordan. Vad menade egentligen Gud med att låta Israel med sitt nej hamna utanför? Paulus söker den ena förklaringen efter den andra utan att få ett slutgiltigt svar. Till slut utbrister han Vilket djup av rikedom, vishet och kunskap hos Gud! Aldrig kan någon utforska hans beslut eller spåra hans vägar. Vem kan känna Herrens tankar, vem kan vara hans rådgivare? Vem har skänkt honom något som han måste återgälda? Ty av honom och genom honom och till honom är allting. Hans är härligheten i evighet, amen. Romarbrevet kapitel 11 versarna 33-36

 Kan man tänka sig en mera fullödig reflexion av en man som inte greppar vad Gud menar, men förstår att Gud är något oundvikligt?

Själv ser jag inte på Israels utväljelse som Paulus. Nog oroar det mig att Israel inte upptäckt evangeliet. Men för mig gör det mindre skillnad om den som missat evangeliet är israél eller svensk.

Däremot har jag tagit till mig Paulus sätt att tala om Gud. Självklart låter sig Gud inte bindas av den mänskliga föreställningsvärlden som ateisterna tycks anse. Vore det fallet kan man avfärda Gud som en önskedröm. Men inte ens då slipper man undan. Tron på Gud ersätts av annan tro, också den färgad av mänskliga föreställningar. I värsta fall tror man så starkt på sig själv att man trampar ner andra.

Vad jag brottas med är inte frågan om Guds existens utan hans avsikter. Spåren leder sannerligen inte självklart till en kärleksfull Gud som bryr sig om de små och värnlösa. Se bara hur det är ute i naturen. Där beror tillvarons överlevnad av, som Darwin uttryckte det, ”the survival of the fittiest” (de starkares överlevnad).

För mig finns det bara en lösning på frågan om vad Gud vill. Det är att ta trossprånget och låta Gud representeras av Kristus. Jag utgår från att Kristi vilja återspeglar Guds.

Ett ja till Kristus betyder emellertid inte att brottningsmatchen därför är över. Jag behöver ta reda på vad Kristus vill, vilket inte alltid är så lätt. Kristus handlar ju enligt evangeliernas vittnesbörd mer utifrån situation än utifrån fasta regler. Vidare måste Kristi vilja konfronteras med min egen. Det duger nämligen inte att handla mot sitt samvete.

Nu skall ärligen sägas att jag är frimodig i mitt val av Kristus. Vem skulle jag annars välja?

Bibelstudium Vivalla den 29 maj 13

Vad innebär nu detta? Om Gud är för oss, vem kan då vara mot oss? 2Han som inte skonade sin egen son utan utlämnade honom för att hjälpa oss alla, varför skall han inte skänka oss allt med honom? Romarbrevet kapitel 8 versarna 31 f

Forts från bibelstudierna den 15 och 22 maj.

Frustration kan ta sig olika former. Ungdomar bränner bilar i Stockholms förorter. Min frustration tar sig annat uttryck. Den har lett mig till att envist betona att Jesu offer är den kristna trons huvudmotiv och att allt i kristen tro och utövning måste orientera sig utifrån detta huvudmotiv. Tid och meditation måste i kristna sammanhang få användas för att tränga djupare in i innebörden i Jesu offer och kraft läggas på att låta insikt bli till handling. Att tro är för mig mindre salig känsla än överlåtelse åt något som inte låter sig bevisas men är etiskt fullödigt.

Denna min koncentration på offertanken har närmast blivit oresonlig när jag märker hur mina kristna trosfränder idylliserar kristendomen i oprecist tal om Guds omätliga kärlek. Samtidigt brottas ingen av dem jag känner med sanningsfrågan, allra minst med sanningen i de bibliska texterna. Av dessa anledningar skapar vi kristna oss en spelplan vid sidan om och låter andra ta hand om verkligheten.

Min frustration beror i lika hög grad av att så få tänkande människor inser att tro är en nödvändig ingrediens i såväl privat- som offentligt liv. Tron finns där för att liva rationaliteten. Den har därför i högsta grad med politik att skaffa. Frågan är bara vilken tro? Det fullkomligt kryllar av trosföreställningar i dagens offentliga samtal. Tror man inte på Gud tror man på något annat. Men ingen tycks inse det. Undra på att man blir frustrerad.

Till detta kommer att så få har upptäckt att tro är en ”mix” av ”ideell” tanke och mänsklig beräkning och att denna ”mix” är oundviklig. Av den anledningen står en svensk ateist och en svensk kristen närmare varandra än de gör en traditionellt troende kristen i Tanzania.

En aldrig så välmenande kristen kommer inte undan denna ”mix”problematik. Detta gör en ständig självrannsakan nödvändig. Ständigt måste vi ställa frågan: Vad är det som styr mig och min församling? Är det den självutgivande Kristus ”som utlämnades för att hjälpa oss alla” eller är det egenintresse?

I kampen mot egenintresset har det sina fördelar att se kristen tro utifrån offret som trons huvudmotiv. Jag slipper uppenbara sidospår. Men kampen mot egenintresset och osakliga sympatier och antipatier är inte över för den skull. Trons ”mix” lär bestå till tidens slut.

Den dag jag märkt att kampen mot egenintresset inte bara gäller andra utan i högsta grad också mig själv, lär förlåtelsemotivet bli aktuellt. Detta eftersom man måste vara blind för att inte ha uppmärksammat att för Jesus gällde; på förkrosselse följer förlåtelse.

Bibelstudium Vivalla den 22 maj 13

Vad innebär nu detta? Om Gud är för oss, vem kan då vara mot oss? Han som inte skonade sin egen son utan utlämnade honom för att hjälpa oss alla, varför skall han inte skänka oss allt med honom? Romarbrevet kapitel 8 versarna 31 f

Att kunna orientera sig är nödvändigt, lika nödvändigt som att ha något att orientera sig utifrån. Utan den förmågan reder vi oss inte. Här kommer Gud in som orienteringspunkten per preference. Detta även om många förnekar Gud , t o m påstår att Gud inte finns. Men stryker man Gud kommer annat i stället. Storguden, himmelens och jordens skapare och uppehållare, har mestadels ersatts av ”big bang” och evolutionen. Gud eller evolutionen, både det ena och det andra hjälper oss att förhålla oss till den tillvaro vi lever i.

Till orienteringsförmågan hör känslan för att skilja rätt från fel. Tappar vi den känslan blir det katastrof. Nu påstås det att avkristningen åstadkommit just denna katastrof. Jag betvivlar det. Kristen tro är till sin funktion en sammansmältning av trosföreställningar, tidsideal och personliga sympatier och antipatier. Tas det specifikt kristna bort kommer ideologier med sina ”absoluter” i trons ställe. Det ena brukar bli så gott som det andra. Förmodligen har mixen med kristen tro som ingrediens i helheten den verkan att nytänkande försenas, samtidigt som familjesammanhållningen stärks, för att ta det kort. Idéutvecklingen går lite långsammare i medvetet kristna samhällen.

Oåterkalleligen är kristen tro i traditionell mening på tillbakagång i upplysta samhällen med hög utbildningsnivå. Det betyder inte att trons funktioner är det. Evolutionen och ideologin har tagit Guds plats. Den ena trosföreställningen har ersatts av den andra. Tron som en av livets grundfunktioner står orubbad kvar och det kommer att så förbli.

Vad som gör skillnad är den kristna trons förnyelse, en förnyelse av sådan kraft att den påverkar inte enbart våra trosföreställningar utan även våra och samtidens tidsideal och preferenser. Kort sagt; en inställning som gör att vi både skrattar och gråter åt nya saker.

En förnyad kristen tro måste ha en enda utgångspunkt och denna enda utgångspunkt måste få genomsyra allt annat i en kristen människas föreställningsvärld. Denna utgångspunkt är offret, närmare bestämt Jesu offer, det offer vars syfte var ”att komma oss alla till hjälp”, som Paulus uttrycker det. Med flera parallella utgångspunkter blir kristendomen ofelbart en bland flera trosföreställningar där det spelar mindre roll om man tror si eller så. Skillnad gör det först när jag ser min medmänniska som en person som Jesus gav sitt liv för och låter detta faktum styra min tankevärld. Allt kommer i ett nytt ljus.

Det är om detta nya ljus jag vill att mina bibelstudier skall handla, om detta ljus och dess konsekvenser.

Bibelstudium Vivalla den 15 maj 13

Jesus sade, ”Jag och Fadern är ett”.

(Evangelium enligt Johannes kapitel 10, vers 30)

Det jag upplever avspeglar sig i min reflexion. Tron är en sådan reflexion, otron också för den delen. Upplever jag det som en slump att just jag blev till, som en tursam tillfällighet att jag mötte henne som blev mitt livs kärlek, föder det otro i mitt inre. Jag vågar ju inte tro på någon djupare mening. Men om jag tvärtom, trots all uppenbar slumpmässighet, ändå räknar med att det var någon mening med att just jag finns till, eller att jag råkade träffa just min käresta, eller att mina barn är just dem de är, är jag en troende människa.

Så tänker jag. Men därmed inte sagt att jag automatiskt tror på Gud i traditionell mening, en Gud formad som något slags övermänniska med alla goda egenskaper samlade i en person. Jag har särskilt svårt med formelartade lovprisningar av Guds omätliga kärlek. Det finns ju ändå så mycket som talar mot tron på en Gud, definierad som kärlek. Framför allt skaver det i mig därför att talet om Guds omätliga kärlek av många upplevs som hån eller åtminstone som tomma ord.

Ändå talar även jag om Gud som kärlek. Varför, skall jag här försöka redovisa. Att det ytterst beror på Jesus är alldeles klart. För mig är nämligen Jesus inte enbart en återspegling av sin tid, är inte enbart juden Jesus. För mig återspeglar Jesus framför allt Gud.

Hur han gör det är inte lika genomskinligt. Det är så mycket som samverkar. För mig är nog viktigast att Jesus inte enbart talade om Gud, utan att han gestaltade Gud. Detta förstärkt av att mönstret från Jesus upprepas i ett antal av hans efterföljare. Dessa inte enbart säger, de gör också.

Sen detta kors, den oundvikliga konsekvensen av Jesu liv;

för mig

tolkningsnyckel till etiskt handlande,

tydliggörare av människans innersta avsikter,

uppenbarare av seger mitt i nederlaget.

Där vid betraktandet av detta kors tar jag mitt avgörande trossprång.

I det avseendet är jag lik evangelisten Johannes som låter Jesus säga: ”Jag och Fadern är ett”. Tro nämligen inte att dessa ord är citat. De är något djupare än så. De är slutpunkten på evangelisten Johannes egen trosreflexion, inte början.

Bibelstudium Vivalla den 8 maj 13

9(Jesus sade:) så skall ni be: Vår fader, du som är i himlen. Låt ditt namn bli helgat. 10Låt ditt rike komma. Låt din vilja ske, på jorden så som i himlen. 11Ge oss i dag vårt bröd för dagen som kommer. 12Och förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss. 13Och utsätt oss inte för prövning, utan rädda oss från det onda. Matteus 6:9–13

Scenen med tvivlaren kontra den troende har upprepats inför mina ögon, jag vet inte hur många gånger. Tvivlaren ställer alltid en och samma fråga; hur tro på en god och allsmäktig Gud i denna kaotiska värld med så mycken ondska? På den utmaningen träder den troende undantagslöst upp till Guds försvar. Det är som om det var nödvändigt att försvara Gud.

Lika entydigt är det inte inom bibelns ramar. Ett annat sätt att gripa sig an frågan om Guds godhet kontra hans allmakt har jag upptäckt i Psaltaren och märkligt nog framför allt i den bön Jesus lärde sina lärjungar, ”Fader vår” (Vår fader)

För att se det behöver vi släppa taget om den gamla översättningen av Fader vår. Dels skapar språket svårigheter; vad betyder egentligen ”helgat vare” och ”tillkomme”, formuleringar som förmodligen var mer genomskinliga på 1600–talet än idag. Dels skymmer vanan sikten. Har man upprepat bestämda ord ett visst antal gånger, tänker man inte så mycket på innehållet. Det blir mer ramsa än innebörd.

I stället skall vi använda den nya översättningen (se ovan) Det gäller att passa på innan även den nya översättningen förvandlats till ramsa. Särskilt de första bönepunkterna är avgörande.

Där står; låt ditt namn bli helgat, låt ditt rike komma, låt din vilja ske, på jorden så som i himlen. Det betyder att Jesus lär oss be Gud att se till

att hans namn hålls högt och inte som nu trampas på,

att hans rike skall förverkligas här och nu så att vi slipper ondska och elände

att hans vilja skall ske, så att det en gång för alla blir klart vad som är rätt och som är fel

Allt på grund av att det är kaotiskt på vår jord och att världen inget högre behöver än att Gud griper in.

Jesus försvarar alltså inte Gud, han vädjar om ingripande.

Vad svarade då Gud? Han lät Jesus gå lidandets väg. Jesus ”blev pinad för våra brott, sargad för våra synder, han tuktades för att vi skulle helas” (Jesaja 53) Vi som kallar oss kristna är kallade att följa efter på den vägen. Men vi har alltså tillåtelse från högsta ort att be om ändrade förhållanden.

Bibelstudium Vivalla den 1 maj 13

7Men jag säger er sanningen: det är för ert bästa som jag lämnar er. Ty om jag inte lämnar er kommer inte Hjälparen till er. Men när jag går skall jag sända honom till er, 8och när han kommer skall han visa världen vad synd och rättfärdighet och dom är. 9Synd: de tror inte på mig. 10Rättfärdighet: jag går till Fadern, och ni ser mig inte längre. 11Dom: denna världens härskare är dömd. Joh 16:7–11

Minnesbilder, episoder, kärnord av Jesus som lärjungarna lärt sig utantill, utgjorde grunden. Till det kom aktuella behov i de nygrundade kristna församlingsgrupperna. Allt detta medverkade till att det ser ut som det gör i de berättelser om Jesu liv som vi kallar evangelier. När därför Jesus i Johannesevangeliet kapitlen 14–17, varifrån utdraget ovan är hämtat, håller sitt avskedstal till sina lärjungar uppfattar jag det som ett fingerat anförande. Det betyder inte att talet är fiktion, däremot ett uttryck för hur Johannestraditionen uppfattade detta avskedstagande.

Vad författaren (författarna) till Johannesevangeliet låter Jesus värja sig mot i texten ovan är det befarade kaos som förväntas inträda när Jesus inte längre var fysiskt närvarande. Den oron är obefogad låter evangelisten Jesus säga. Detta på grund av den Helige Ande. I framtiden skulle nämligen den Helige Ande ta över. Denne Ande skulle fortsätta Jesu verk.

Vad lärjungarna i fortsättningen mer än annat hade behov av var en fast grund att stå på. De behövde befästas i sin syn på rätt och fel och få fortsatt klarhet i mål och mening.

Det är här den Helige Ande kommer in. Andens uppgift, som Johannesevangeliet ser det, är att aktualisera Jesus. Den Helige Ande skall hjälpa till så att Jesus även i fortsättningen skall kunna påverka lärjungarnas idealbildning.

Den hjälpen behöver för den delen alla människor. Kvalitén på en stekpanna är det lätt att ta reda på. Det är bara att gå till testerna i ”Råd och Rön”. Dessa tester står på vetenskapligt beprövad grund. Så dem kan man lita på. Då är det värre med etiska och moraliska värderingar. Här finns inga heltäckande tester att hänvisa till. Och om livets mål och mening kan människor grubbla dag och natt utan att få klarhet. Här får vi förlita oss på vår inre känsla.

Denna inre känsla, kalla den tro, är påverkbar. I dag dundrar arbetarrörelsen på med sina paroller om rättvisa och jämlikhet. Varför? Därför att de vill påverka vårt inre och på den vägen skaffa nya sympatisörer. Dagligdags översköljs vi av reklam som syftar till att vi skall tycka som reklammakarna vill att vi skall tycka. I den raden av påverkare står också vi som håller på Jesus. Också vi vill påverka eget och andra människors inre.  Till vår hjälp har vi fått den Helige Ande som skall påminna oss om Jesus och aktualisera honom.

Detta lär oss Johannesevangeliet i dag. Talet om synd, rättfärdighet och dom är visserligen dunkelt tal. Men budskapet är inte att ta miste på. Jesu försoningsgärning är det kring vilket allt väsentligt kretsar, även i etiska och moraliska frågor.

Bibelstudium i Vivalla den 24 april 13

12Därför led också Jesus utanför stadsporten för att med sitt blod rena folket. 13Låt oss då gå ut till honom utanför lägret och dela hans smälek. 14Ty här på jorden har vi ingen stad som består, men vi söker den stad som skall komma. 15Så vill vi genom honom ständigt frambära lovsång som ett offer till Gud, en frukt från läppar som prisar hans namn. 16Men glöm inte att göra gott och att dela med er; sådana offer behagar Gud. Hebreerbrevet 13:12–16

Jag läser Nya testamentet som förkunnelse om Jesus. Denna förkunnelse är i första hand riktad till sin tids människor, inte till mig här och nu. Mycket som står i Bibeln känns därför främmande. Inte undra på; det som var självklart då är det sällan idag.

För att lyckas i min bibelläsning måste jag därför tränga mig igenom textens dåtida föreställningsvärld och se om det finns något allmängiltigt där innanför. För det mesta lyckas jag i mitt uppsåt. Jag finner något som stärker min inre tillit och därigenom mitt sätt att tänka och leva.

Vad är det då i Bibeln med denna underbara förmåga? För mig är svaret självklart, Jesu självutgivande liv som ändade i död och uppståndelse.

Detta självutgivande liv har en märklig inverkan på mig. Den formar min inre tillit och med det min livshållning, mina prioriteringar, t o m mina drömmar.

Tänk om du inte hittar Jesu självutgivande i de texter du läser, kanske du frågar. Vad gör du då? Mitt personliga svar lyder; hoppar över dem. Observera; jag dömer inte ut de för mig främmande bibelorden. Andra kan ju se det jag inte upptäckt. Först när en bibelutsaga uppenbarligen strider mot det jag kallar evangeliet är jag hårdhänt mot den. Jag formar om den så att den harmonierar med Jesu självutgivande liv. Det gjorde för den delen också Jesus när han läste sin bibel. Hela hans liv kan ses som en nytolkning av sin tids heliga skrifter.

När man läser Hebreerbrevet gäller det verkligen att gräva för att komma åt det för oss väsentliga. I dagens text från detta brev är det ovanligt enkelt att komma igenom den gammaltestamentliga föreställningsvärlden och dåtidens markörer för utstötthet, till det för oss bärande.

Solklart är att texten förkunnar att den kristna trons plats inte är i de fina salongerna utan bland lidande och smädade människor. Vidare att en livshållning påverkad av Jesus, föder inre jubel och lovsång till Gud. Har du svårt med dessa bibliskt färgade termer, duger det lika bra att tala om en inre känsla av att vara på väg åt rätt håll. Och rätt håll är inriktningen mot himlen. ”Den stad som skall komma” kan inte betyda något annat.