Bibelstudium i Vivalla den 24 nov 2021

Människosonens dom

När Människosonen kommer i sin härlighet tillsammans med alla sina änglar, då skall han sätta sig på härlighetens tron. ³²Och alla folk skall samlas inför honom, och han skall skilja människorna som herden skiljer fåren från getterna. ³³Han skall ställa fåren till höger om sig och getterna till vänster. ³⁴Sedan skall kungen säga till dem som står till höger: ’Kom, ni som har fått min faders välsignelse, och överta det rike som har väntat er sedan världens skapelse. ³⁵Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, ³⁶jag var naken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig.’ ³⁷Då kommer de rättfärdiga att fråga: ’Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig mat, eller törstig och gav dig att dricka? ³⁸När såg vi dig hemlös och tog hand om dig eller naken och gav dig kläder? ³⁹Och när såg vi dig sjuk eller i fängelse och besökte dig?’ ⁴⁰Kungen skall svara dem: ’Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.’²⁵⁴¹Sedan skall han säga till dem som står till vänster: ’Gå bort från mig, ni förbannade, till den eviga eld som väntar djävulen och hans änglar. ⁴²Jag var hungrig och ni gav mig inget att äta, ⁴³jag var törstig och ni gav mig inget att dricka, jag var hemlös och ni tog inte hand om mig, jag var naken och ni gav mig inga kläder, sjuk och i fängelse och ni besökte mig inte.’ ⁴⁴Då kommer också de att fråga: ’Herre, när skulle vi ha sett dig hungrig eller törstig eller hemlös eller naken eller sjuk eller i fängelse och lämnat dig utan hjälp?’ ⁴⁵Då skall han svara dem: ’Sannerligen, vad ni inte har gjort för någon av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig.’ ⁴⁶Dessa skall gå bort till evigt straff men de rättfärdiga till evigt liv.« (Matteus 25:31-46)

En fiktion med budskap så betecknar jag texten ”Människosonens dom”. Fiktion eftersom domsscenen förutsätts gälla alla, men i själva verket är förutsättningen att endast de välbeställda deltar. Det finns inga hungriga, hemlösa eller fängslade samlade inför tronen. En fiktion med budskap eftersom dessa välbeställda ställs mot väggen och avkrävs bättring. Den dagen kommer då det är för sent.

Jag tror mig kunna gå än längre i min precisering. ”Människosonens dom” ingår i den del av Matteusevangeliet som är riktad speciellt till lärjungarna. Texten kan således betecknas som lärjungeundervisning.

Det betyder att  texten har ärende till den kristna församlingen. Den lär oss hur det skall se ut i en församling där Kristi sinne råder. I en sådan församling är omsorg inte ett ärende utan ärendet, en omsorg som är en konsekvens av bekännelsen till Kristus. 

Det som skall märkas utåt är en ständigt accelererande omsorg om dem i församlingen och i församlingens  närhet som är i behov av denna omsorg. Inåt, närmast osynligt är församlingen livad av den kärlek som bar Jesus genom livet in i döden.

F a är det dock  de enskilda i denna kristna församling tilltalade som äger kraft till omsorg. Det betyder att Jesus även talar till mig som trots hög ålder fortfarande äger förmågan att ge. Frågan till mig är inte främst vad jag tror på. I stället om vad min tro leder till. Innehållet är ju självklart. Vad annat är väl evangeliet än budskapet om upprättelse.

Det finns det som vi moderna västerlänningar hänger upp oss på i texten om ”Människosonens dom”. Vem kan tänka tanken om evig pina. Om redan kort smärta är något vi ryser inför. Men att lida i evighet, den tanken är outhärdlig.

Ett kan vi dock förstå och det är sambandet mellan detta outhärdliga och vår omsorg. Det outhärdliga signalerar att vår omsorg är viktigare än allt annat. Ja att livet finns i omsorgen.

Säg den kristne som inför en text som dagens kan säga att han eller hon tillhör de rättfärdiga som på grund av sin omsorgskall ärva evigt liv. Texten mynnar istället för oss alla ut i ett rop om förbarmande. Det betyder bön om förlåtelse och  om kraft och fantasi att kunna leva i det förbarmande som var och är Kristi signum.

(Se även ”Med mina glasögon 6”, 45 21 Bindningar och låsningar)

Bibelstudium i Vivalla den 17 november 2021

Vänta därför, säger Herren, tills jag träder fram och vittnar mot dem. Jag har  beslutat att kalla samman folk och riken för att tömma min vrede över dem,
all min glödande harm.Ty hela jorden skall förtäras av min lidelses eld.
Då skall jag förvandla folken, så att de alla talar med rena läppar, åkallar Herrens namn och tjänar honom skuldra vid skuldra.
Från andra sidan floderna i Kush skall man frambära offer till mig. Den dagen skall du slippa skammen för alla synder du begått mot mig. Då skall jag befria dig från de stolta och högmodiga. Du skall inte längre förhäva dig här på mitt heliga berg.
Jag skall lämna kvar hos dig en arm och ödmjuk skara. Herrens namn skall bli deras tillflykt. De som då är kvar av Israel skall aldrig göra orätt och aldrig uttala en lögn, falska ord skall aldrig komma ur deras mun. Den hjorden skall beta och vila tryggt
utan att skrämmas av någon. (Sefanja kapitel 3, vers 8-13)

I kyrkans föreställningsvärld är det bara kärlek som tycks existera. Gud är kärlek, Jesus är kärlek och människan skall leva i kärlek.

I det som idag har ersatt kyrkan är det inte lika enhetligt.  I konstnärernas, filmskaparnas, dramatikernas, manusförfattarnas föreställningsvärldar bryts kärlekens krafter med ondskans i de mest förunderliga konstellationer. Allt för att levandegöra livets förunderliga drama. Blir det enbart kärlek som framställs måste det till en förunderlig känsla för kärlekens väsen för att gripa mottagaren. Om inte blir resultatet ytligt och sentimentalt.

Inte tu tal om att profeten Sefanja som levde i Juda på 600-talet före Kristus passar bättre bland dramatiker än i kyrkan. I profetens föreställningsvärld är Gud i färd med att låta sin vrede drabba ett ogudaktigt folk. Hela jorden skall förtäras av Guds lidelses eld, heter det. Samtidigt skall, i en logik som vi  idag inte ger mycket för, Gud förvandla folken så att alla talar med rena läppar och tjänar Gud skuldra vid skuldra.

Profeten förkunnar alltså katastrof och frälsning i en förunderlig förening. Och det i profetians form, d v s utifrån profetens eget  inre, dennes föreställningsvärld.

Skall man våga tro på dramatikern, konstnären, filmskaparen? Inte med nödvändighet. Ingmar Bergmans och August Strindberg skapelser är  inte sanna men de väcker våra andar till reflexion och inlevelse.

Skall man tro profeten Sefanja när denne förenar den totala katastrofen med nytt liv. Var med andra ord profetens föreställningsvärld förenlig med verkligheten. Så vitt vi kan bedöma idag var den det inte. Det blev aldrig som profeten tänkt  sig det. Nog inträffade katastrofen, nog kom Juda att bli förnedrat, men den upprättelse som profeten såg framför sina ögon kom aldrig att inträffa.

Den var och förblev en vacker dröm, tron på att ”de som då är kvar av Israel aldrig skall göra orätt och aldrig uttala en lögn… den hjorden skall beta och vila tryggt utan att skrämmas av någon”.

Däremot kan drömmen smitta av sig och då skapa föreställningar om egen fromhet och helighet som inte svarar mot verkligheten. Alternativt kan den inrikta våra drömmar mot en tänkt framtid, som redan i drömmen inverkar på nuet.

Men först en fullkomnad Sefanja kan åstadkomma detta. Och den fullkomnade Sefanjas namn är Kristus som sade det Sefanja redan sagt och i sin person förverkligade det Sefanja förutsagt, den totala katastrofen förenad med den bestående fullkomningen.

Men längre än till föreställningar kommer vi inte trots vår Kristus. Kristen tro bärs upp av sina föreställningar. Förverkligandet hör framtiden till.

(Se även ”Med mina glasögon 6”, 44 21 Kyrkan är inte, den blir)

Bibelstudium i Vivalla den 10 november 2021

Saligprisningarna Saliga de som hungrar och törstar efter rättfärdigheten, de skall bli mättade. Saliga de barmhärtiga de skall möta barmhärtighet. Saliga de renhjärtade, de skall se Gud. (Matteus 5 v 6 ff)

 Bibeltexterna i Nya testamentet kan om man så vill delas i två delar. Dels handlar det om vad man i tron får, dels om vad man i tron äger. För mig ligger tyngdpunkten på vad man får medan vad man i tron äger är mer problematiskt att hantera.

Det är nämligen problematiskt att äga. Gärna blir det ägda till en besittning som jag nyttjar för att upphöja mig själv gentemot andra. Jag har blivit duktigt trött på alla mina kristna vänner som brer ut sig om trons förtjänster och den egna kyrkans förträfflighet. Naturligtvis skall man kunna tala om både förtjänst och förträfflighet men det måste ske i ödmjuk tacksamhet. Om inte blir talet till självskryt och självhävdelse. Men vad är skryt och uppblåsthet annat än ogudaktighet fromma ord till trots.

Därför är det det enda rätta att hantera tron som något man får men inte äger. Gud blir något man inte greppar men får del av. Det fysiska livet liksom det andliga ett flöde, inte inifrån mig själv utan något som i varje ögonblick fylls på utifrån.

I vår text som är hämtad från Jesu Bergspredikan bekräftas detta synsätt. Här  definieras tron som en hunger efter rättfärdigheten. Rättfärdigheten i bestämd form är inom parentes ett av bibelns  många gudsnamn.

Att tro är alltså att hungra efter Gud. Det är att sträcka sig mot något man inte ser, inte har grepp om, inte förstår, men som tar sig uttryck i rättfärdighet.

Denna hunger är salighet lär oss Jesus. Salighet det betyder en obeskrivlig förnimmelse av Guds närhet. Trots denna salighet är den som längtar efter Gud inte framme. Inte ens de renhjärtade ser Gud, de skall se Gud står det.

Tron är alltså hunger, skall alltid ses som hunger. T o m i trons förverkligande kvarstår distansen till Gud. Gud har vi ännu inte sett.

Men den barmhärtighet som följer av hunger efter Gud är högst påtaglig. Det är också den hjärtats renhet som föds hos den som längtar efter Gud.

Jag vet att det kan kännas tröstlöst att som kristen aldrig få känna sig framme, att den tro som vi lever av alltid måste förnyas.

Ändå är det nödvändigt att  se tron som något som ständigt behöver förnyas. Kyrkohistorien är ett enda stort exempel på nödvändigheten i detta. 

Sedan är det en annan sak att vi i stor självständighet får fundera på och pröva ut vad det innebär i praktiken att vara barmhärtig och renhjärtad.  Men osvikligt följer av detta både hunger och törst.  Ytterst är båda något man behöver få del av  för att äga.

(Se även ”Med mina glasögon 6”, 43 21 Tron som ansats)

Bibelstudium i Vivalla den 3 november 2021

Jesu klagan över Jerusalem

Jerusalem, Jerusalem, du som dödar profeterna och stenar dem som blir sända till dig. Hur ofta har jag inte velat samla dina barn så som hönan samlar sina kycklingar under vingarna, men ni ville inte. Nu får ni själva ta hand om ert övergivna hus. Ty jag säger er: ni ser mig inte mera förrän den dag då ni säger: Välsignad är han som kommer i Herrens namn.« (Matteus 23:37-39)

Ovan ett jesusord mättat med associationer till den föreställningsvärld Jesus och hans samtid levde i. Till detta kommer att  texten ger oss ingång till hur Jesus såg på sig själv. Jesus talar Guds ord som vore han ett med sin Fader. Och hans återkomst vid tidens slut som Jesus profeterar om  är en återkomst i ”Herrens namn”.

Jesu budskap är dystert; ”nu får ni själva ta hand om ert övergivna hus”. Det övergivna huset står för templet i Jerusalem men syftar i förlängningen på att de obotfärdiga landsmännen till Jesus  i fortsättningen får ta hand om sig själva utan Guds hjälp. De ville ju  inte vara som kycklingar som samlades under hönans vingar, säger Jesus med en bild av Gud han hämtat från den gammaltestamentliga profetian (Jes 65:2, Jer 7:13 f).

I dag har detta domsord kommit att gälla generellt, men tydligast tillämpbart i ett modernt västerland som gjort det till en dygd att frigöra sig från Gud och lita på egna krafter.

Vad profetian däremot inte uttrycker är vad det leder till när vi inte låter den Gud skydda och bevara oss som vill samla oss under sina vingar.

Sanningen är den att vi skapar oss egna trygghetsgudar. Det går inte att leva utan att vara buren av föreställningar om den trygghet och det beskydd som bilden av hönan och hennes kycklingar förmedlar.

Den verklighet vi lever i kompletteras alltid och i alla sammanhang av en tänkt, föreställd verklighet. Denna tänkta och föreställda verklighet lever i en ständig dialog med den materiella verklighet vi lever i. Den låter sig dessutom  påverkas av denna. I den dialogen får aldrig tryggheten uteslutas. Ger oss inte det yttre tillräcklig trygghet måste vi skapa den i vårt inre. Tömd på  trygghet orkar vi inte leva.

Så blir det enkelt uttryckt när vi som Jesus säger  själva får ta hand om vårt övergivna hus. Vi säkrar oss materiellt men samtidigt måste vi skaffa oss en föreställd förankring. Den trygghet som enbart beror av yttre trygghet räcker inte.

Med denna sanning levande inom oss får den tro och den bild av Gud som Jesus förmedlade ny aktualitet. Jesus blir ett alternativ i ett oundvikligt val.

Eller är det så, hemska tanke, att t o m  möjligheten  till val är förspilld. Vi får själva ta hand om vårt övergivna hus, som Jesus säger. Slutgiltigt är det så. .

Men att  göra lära om Jesu ord om tömda möjligheter låter sig ej göras. Det vore att släcka hoppet. Vi får dagligdags möta vår omgivning som om detta Jesusord ej existerade. Skall någon definitivt stänga dörrar så är det inte inte vi. Det tillhör Gud.

(Se även ”Med mina glasögon 6, 42 21 Under tryck)

Bibelstudium i Vivalla den 27 oktober 2021

Därför är det nödvändigt att underordna sig, inte bara för vredens skull utan också i insikt om vad som är riktigt. ⁶Det är ju därför ni betalar skatt, ty de styrande är Guds tjänare när de vakar över allt sådant. ⁷Ge alla vad ni är skyldiga dem, åt var och en det han skall ha: skatt, tullar, respekt, vördnad. 

⁸Stå inte i skuld till någon, utom i er kärlek till varandra. Ty den som älskar sin medmänniska har uppfyllt lagen. ⁹Buden Du skall inte begå äktenskapsbrott, Du skall inte dräpa, Du skall inte stjäla, Du skall inte ha begär och alla andra bud sammanfattas ju i ordet: Du skall älska din nästa som dig själv.¹⁰Kärleken vållar inte din nästa något ont. Kärleken är alltså lagen i dess fullhet. (Rom 13:5-10)

Texten ovan är hämtad från det trettonde kapitlet i Romarbrevet, ett kapitel som handlar om de kristnas förhållande till överheten. Utdraget ovan samlar upp den problematiken som i ett nötskal. 

Mellanrummet mellan den första delen av texten och den andra återfinner ni inte i era biblar. Den har jag skapat för att förtydliga att den första delen av bibelordet handlar om ett, den andra om ett annat.

Den första om underordningen markerar att de kristna i Rom skall underordna sig dem som bestämmer i samhället, överheten. Dessa är, trots att de inte känner Kristus, ändå Guds tjänare. De tjänar genom att styra.

Den andra handlar om det som bär upp den kristna gemenskapen, kärleken. Kärlek och  inte vilken kärlek som helst, utan den kärlek som springer fram ur tron på Kristus. Denna Kristi kärlek hade en gång vänt allt upp och ned för Paulus. Den hade lärt honom att läsa bibeln på ett nytt sätt. Tron blev för honom en Guds kraft som gjorde ett liv i lydnad för Guds vilja möjlig, den var ett flöde som sprang fram ur Jesu kärleksgärning på korset. Om detta handlar  inom parentes Romarbrevet i sin helhet, det Romarbrev som texten ovan är hämtad från.

Två delar alltså, den ena om underordning, de andra om en kärlek som gör laglydnad möjlig. Frågan är om hur man skall förhålla sig till de två delarna.

Det ena alternativet är att ta varje del för sig. Det ena är Guds ord såväl som det andra. Talet om underordning är Guds ord liksom talet om kärlek. Följden blir en principiellt samhällskonservativ inställning som skall förenas med tron på Guds kärlek i Kristus.

Problemen med den inställningen är uppenbar. Det blir alltför tydligt att Paulus ord om att all överhet är av Gud (Rom 13:1) inte gäller i alla sammanhang (se Uppenbarelseboken).

Det andra alternativet ser att det finns tankar i bibeln som är överordnade andra, att ett ord skall styra det andra. I det här fallet är Guds kärlek i Kristus det överordnade ledet och att därför detta led skall styra tolkningen av det andra.

I Roms fall var lydnaden för överheten  det som enligt Paulus mening tjänade Guds sak, kärleken i Kristus, bäst. Att bli samhällsrevoltörer skulle i slutändan innebära den kristna trons död.

Naturligtvis är den andra hållningen, den som talar om de ledande motivens överhöghet i Skriften den den enda rätta. Bibeltexterna hålls samman i ett sammanhang av över- och underordning där Guds kärlek i Kristus är det överordnade ledet och allt annat sådant som skall kunna härledas från detta enda.

De kristnas verklighet är lik bibelns, den är idealt  ett liv bestående av mångahanda där det ena styr över det andra med Guds kärlek i Kristus som det allt överordnade. Konsten är att se var i livet denna kärlek tar sig uttryck och relatera allt till detta enda.

I sökandet efter detta enda har den kristna församlingen och för den delen också den enskilde kristne sin enda uppgift.

(Se även ”Med mina glasögon 6”, 41 21 Vad får det rätta kosta?)

Bibelstudium i Vivalla den 20 oktober 2021

Nu kom hans mor och hans bröder. De stannade utanför och skickade bud efter honom. ³²Det satt mycket folk omkring honom, och de sade: »Din mor och dina bröder är här utanför och söker dig.« ³³Jesus svarade dem: »Vem är min mor och mina bröder?« ³⁴Han såg på dem som satt runt omkring honom och sade: »Det här är min mor och mina bröder. ³⁵Den som gör Guds vilja är min bror och syster och mor.« (Mark 3:31-35)

För mig är texten ovan ett kärnord, det betyder ord att särskilt fästa i minnet. Samtidigt ord som kan föra läsaren vilse. Kärnord om man låter orden vara levande, finnas i ett sammanhang och bero av sammanhanget. Vilseledande om man låser gudsordet genom att skära av sammanhang och syfte och förstår det uttalade som allmängiltig sanning.

Innan jag går vidare först att textorden finns i hela den nytestamentliga traditionen. De är återgivna i såväl evangelium enligt Matteus, som Markus och Lukas. Det duger alltså inte att bortse från dem.

Därefter till sammanhanget. Detta skall förstås  utifrån att Gud utvalt Israel före alla andra folk. Bibelns vittnesbörd om detta är överväldigande.  Denna utväljelse genomsyrar hela den judiska samhällskroppen. Den bottnar i att även släktsammanhållning och familjesammanhållning är av Gud särskilt välsignad. Så var det på Jesu tid, så är det fortfarande. Statsbildningen Israel av idag kan inte förstås om man inte har klart för sig att denna vilar i tron på Guds bestämda utväljelse av sitt egendomsfolk.

Därmed är emellertid inte sista ordet sagt. Till Israels utväljelse hör att den är sprungen ur Guds kärlek till sitt folk. Den är en gåva att glädjas över, vara tacksam för och leva i. Uppfattas gåvan som en rättighet, en resurs, en maktfaktor omvandlas gåvan till dess motsats. Menad till välsignelse förvandlas den och  blir till förbannelse.

Mottagen som en gåva ger denna utväljelse kraft att ge gåvan vidare, att innesluta nya människor in i en gemenskap där det bildlikt talat varken finns styvbarn eller fosterbarn. Som en rättighet åstadkommer den mer ont än  gott.

Utväljelsen så förstådd var och är en resurs som omsluter inte utesluter.

För mig är det uppenbart att Jesus förstod Israels särställning på detta sätt. Det är för mig till och med uppenbart att Jesus är själva urexemplet på en utvald ställning som fungerar utifrån utväljelsens innersta syfte. Jesus levde i en unik gudsrelation som inneslöt inte uteslöt.

Till detta sätt att förstå Jesus bidrar texten ovan. Den är ett exempel på hur Israels särställning skall förstås. När särställningen blir till en rättighet, ett krav, när den missförstås är den inget värd. Den blir till och med kontraproduktiv. Den bryter ner när den skall bygga upp.

Exemplet på en sådan dysfunktion kan inte vara mer drastiskt än den är i texten ovan. Till och med Jesu mor Maria och hans  bröder hade missförstått sin ställning och drabbas av Jesu domsord. Detta i ett dramatiskt ögonblick när de försöker få Jesus att bryta sin bana och vända åter till den familj där han släktmässigt hörde hemma.

Tro bara inte att Jesus med dessa ord var ute efter att bryta sönder familjeband. Sånt tillhör en senare tid. 

(Se även ”Med mina glasögon 6”, 40 21 Utvaldheten gåva eller privilegium)

Bibelstudium i Vivalla den 13 oktober 2021

”Nej, från dig (Gud) kommer allt, och det vi givit åt dig har vi fått ur din hand.” 1 Krön kap 29 v 14 b

Utropet  ovan är lagt i kung Davids mun. Detta i en bön när Jerusalems tempel tas i bruk.  Textordet är hämtat från slutkapitlet i 1 Krönikeboken och beräknas vara nedskrivet hundratals år efter templets invigning.

Det betyder att vi har framför oss en återgivning som befinner sig så långt ifrån det ursprungliga händelseförloppet man kan komma. Ändå är innehållet på ett märkligt sätt sant. Det är sant i alla de sammanhang och tillämpbart i livets alla situationer.

Det är t o m sant för dem som inte säger sig tro på Gud. Livet, existensen, livsflödet lär nämligen ingen kunna betvivla som själv lever i det. Och det gör ju bevisligen både teister, ateister och agnostiker (dem som inte vet).

Och  Sanningen är den att livet inte är något man tar sig. Det är per definition en gåva, t o m själva urgåvan, gåvan över andra gåvor.

För att förneka den gåvan får man ta till en aktiv handling som enklast uttryckt kan benämnas blockering. Den blockeringen tar man till när man inte vill veta av sanningen. Oftast blockerar man sig när sanningen blir obekväm, när den hindrar mig från att göra det jag står efter att göra. Det betyder sånt som är till egen nytta men till men för andra.

Som det utvecklat sig i samhället  känns det nästa onödigt att påpeka detta. Gemene man ser numera utan några som helst pekpinnar att det inte längre duger med bensinslukande bilar som å ena sidan ökar komforten å den andra gasar ihjäl omgivningen. Men på andra områden är det förstås nödvändigt med påpekanden. För man kan skada andra med annat än bensinångor. 

Sanningen om livet som gåva behöver hamras in. Gör vi inte det är det fara värt att talet om mänskliga rättigheter, frihet, jämlikhet och broderskap och vad det nu kan heta, hamnar i fel sammanhang. Fara värt att människan gör sig själv till Gud, trots hennes oförmåga att skapa liv. Detta därför att liv aldrig  är något som någon skapar. Livet är i grunden en gåva.

Delaktighet  i skapelsen är något annat. Delaktighet i det som gynnar liv är i själva verket vår uppgift som människor. Att vårda är människans grunduppgift,  vårda det som livet skapat.

Men vad har nu detta med Gud att göra? För mig mycket. Begreppet Gud står nämligen grundläggande för liv, existens, vara, d v s för något som förutsätter bejakande. För vem av oss har väl tagit oss livet? Livets gåva är i själva verket gudstrons själva fundament, ett fundament som inte låter sig ryckas undan.

Detta förstod redan den fingerade David i dagens textord. Denne insåg att människan inte kan ta sig någonting. Allt hon gör har hon ytterst fått.

Och med den fingerade kung David har vi hamnat i bibliskt sammanhang. Och i det sammanhanget har vi närmast oss Jesus. Han som är vår stora möjlighet.

Det är denne som hjälp mig att ana att Gud är något förutom liv, existens vara, mer än gåva som också innefattar slump, tillfälligheter och ond bråd död.

Detta hindrar inte att jag ser linjer till annat än Jesus. Jag ser att vi alla kan samlas kring gåvan. För vem av oss har tagit sig livet. I slutändan kan livet aldrig vara en rättighet. Livet  är oåterkalleligen en gåva.

(Se även Med mina glasögon 6, 39 21 Den dubbelbottnade sanningen)

Bibelstudium i Vivalla den 6 okt 2021

Och det blev en strid i himlen: Mikael och hans änglar gav sig i strid med draken. Och draken och hans änglar stred, ⁸men han övermannades och det fanns inte mer någon plats för dem i himlen. ⁹Och han, den stora draken, ormen från urtiden, han som kallas Djävul och Satan, han som förför hela världen, han störtades ner på jorden och hans änglar störtades ner med honom. ¹⁰Och jag hörde en stark röst i himlen säga: »Nu finns frälsningen och kraften och riket hos vår Gud och makten hos hans smorde. Ty våra bröders anklagare har störtats ner, han som anklagade dem inför vår Gud både dag och natt. ¹¹De har besegrat honom genom Lammets blod och genom sitt vittnesbörds ord. De älskade inte sitt liv mer än att de kunde gå i döden. ¹²Jubla därför, ni himlar och ni som bor i dem. Men ve över jorden och havet: djävulen har stigit ner till er, och hans raseri är stort, ty han vet att hans tid är kort.« (Uppenbarelseboken  kap 12:7-12)

I textens djupskikt döljer sig bokstavlig sanning, sanningen om förföljelserna mot de första kristna liksom sanningen om det tidiga kristna martyriet. Inte enbart texten ovan utan hela Uppenbarelseboken skall för den delen läsas utifrån dessa förföljelser.

Det ligger alltså bokstavlig sanning i orden om martyrerna; att de inte älskade sitt liv mer än att de kunde gå i döden. Detta är lika sant som denna sannings själva grundsanning att Jesus dog på korset därför att det fanns det som denne älskade mer än sitt eget liv.

Utöver detta är texten ovan en enda stor ”tankesanning”. ”Tankesanning” är här mitt ord för hur Uppenbarelsebokens författare såg detta det första kristna martyriet.

I och för sig är det inget märkligt med ”tankesanningar”. Sådana omger vi oss med dagligen. Vi behöver dem för att orientera oss i en tillvaro som utan våra ”tankesanningar” vore kaotisk. Dessa ”tankesanningar” är så viktiga att de t o m kan vara statligt reglerade. Man får inte tro vad som helst i kungariket Sverige. I vår stad Örebro stängdes islamistiska skolor därför att de förmedlade i Sverige förbjudna ”tankesanningar”. Samtidigt uppmuntras från statligt håll andra tankesanningar som för samhället nyttiga. ”Tankesanningen” om att det är till gagn för alla om vi låter vaccinera oss mot Covid 19 är ett exempel  bland oändligt många andra. 

Dock skall icke förnekas att Uppenbarelsebokens alla svårtolkade ”tankesanningar” kan ta död på det mesta. Dessa är förankrade  i sin samtids tankevärld som var mättad av föreställningar om den yttersta tidens snara ankomst. Dessutom försedda med ett för oss närmast obegripligt kodspråk.

Låt oss se närmare på den  i texten framträdande ärkeängeln Mikael  och låta dennes agerande  framstå som en  ”tankesanning”. I texten kan hans agerande sammanfattas i att han anförde  den himmelska här som i himlen besegrade draken och kastade ner honom tillsammans med hans änglar på jorden. 

Under tiden strax före Jesu framträdande växte tankarna om denne ärkeängel fram. I folktron, dvs i den folkliga mytbildningen, framstod Mikael som judarnas skyddsängel. I texten ovan är han som vi sett framställd som härförare.

Denne Mikael är onekligen en typisk ”tankesanning”. Verkligheten bakom ”tankesanningen” Mikael är däremot genuint osäker. Vad denne ärkeängel står för är däremot klart. Han träder i Uppenbarelseboken upp bakom den uppståndne Jesus i dennes kamp mot det demoniskt onda. Så fortfarande idag.  Min egen kyrka S:t Mikaels kyrka i Örebro har fått sitt namn och sin uppgift preciserad genom denne ärkeängels härnadståg mot djävulen och hans anhang.

Denne Mikael och den himmelska hären som han anför är onekligen mer än annat en tankesanning, en tankesanning för den delen som vi som kristna inte kan vara förutan. Vi behöver tro som Uppenbarelsebokens författare att ondskan är besegrad, nedkastad till jorden, dödsmärkt trots alla sina härjningar på jorden. Den tankesanningen är för oss oumbärlig trots dess smala förankring i uppenbar sanning.

Smal om man så vill, dock förankrad i just uppenbar sanning. Jesus har nämligen rent påtagligt offrat sitt liv för oss. Och i dennes efterföljd har, också det rent påtagligt,  rader av martyrer uppträtt.

Kraften i detta Jesu offer har varit och är så stark att det fött tankesanningar, om än fantasifulla sådana, av sådan genomslagskraft att de förmår skapa genomgripande förnyelse. 

För mig må det alltså finnas mycket av fantasi i den kristna föreställningsvärlden utan att jag generar mig. Detta under förutsättning att under dessa föreställningar finns något faktiskt och att detta faktiska är just Jesus som gav sitt liv för oss och inget annat.

(Se även ”Med mina glasögon 6, ”38/21 Där läran om Gud heter demokrati”)

Bibelstudium i Vivalla den 29 september 2021

Älska inte världen och det som finns i världen. Om någon älskar världen finns inte Faderns kärlek i honom. ¹⁶Ty det som finns i världen, vad kroppen begär, vad ögonen åtrår, vad högfärden skryter med, det kommer inte från Fadern utan från världen. ¹⁷Och världen förgår med sina lockelser, men den som gör Guds vilja består för evigt. (1 Joh 2:15-17)

Nog skall vi lyssna till vad författaren till Johannesbreven skriver, lyssna och rätta oss. Men vi är inte slavar under honom. Situationen då är inte situationen idag och det gör skillnad i tillämpningen.

Vad vi idag kan ta vara på är det alltid lika aktuella grundläggande synsättet. Det är inte världen vi skall älska, påstår brevförfattaren. Vi är tvärtom som kristna kallade att göra Guds vilja.

Närmare uttytt står detta för följande. Världen i johanneslitteraturen betyder den gudsfrånvända världen. Det är inte den vi skall älska. Dess kännetecken är kort och gott kroppens lystnad, ögonens åtrå liksom högfärd.

Det är inte svårt att bejaka denna definition. Både det ena, det andra och det tredje är sånt som tiderna igenom har brutit sönder mänsklig samlevnad. I oförminskad omfattning sker så fortfarande den dag som idag är. 

Det ödesdigra i att  leva ut sina drifter på andras bekostnad är något dagens människa bör besinna i lika hög grad som dåtidens behövde göra det.

Själv vet jag hur det känns att bli drabbad. Mer oklart att beskriva känslan när jag gjort andra illa. Det tillhör nämligen ondskans väsen att det onda allt som oftast är skymt för förövaren.  Det etiskt mindervärdiga kan t o m kännas som prisvärt. 

Det goda då, vad innebär det konkret? Vad är det att göra Guds vilja? Här blir tillämpningen mera komplicerad.  Vi vet hur det förhöll sig  i Johannesbrevens sammanhang. Där kämpade man i ”motväder”. En grupp kristna hade brutit sig loss från församlingsgemenskapen. Antikrister kallar johannesbrevens författare dem. Medicinen mot fortsatt  avfall var att lyda Guds bud, liktydigt med Guds ord. Att göra det innebar före allt annat att hålla sig till Guds son Jesus Kristus och leva i hans kärlek.

Men för oss då? Vad är den konkreta innebörden i vår tillämpning? Vad är det att göra Guds vilja? För mig känns det självklart att vi är kallade att vara ”motvalls”, d v s inte göra som den gudsfrånvända världen. Det betyder för oss att inte falla undan för kroppens lystnad, ögonens åtrå och inte högfärdigt sätta oss på andra. Istället skall vi göra Guds vilja.

För mig betyder att göra Guds vilja att   i alla sammanhang tänka på och ty mig till min tros Jesus. I mina överväganden och handlingar skall Jesus alltid tillåtas vara närvarande i mitt medvetande.  Vad detta sedan konkret innebär kan växla. Det går inte att precisera på sätt som Johannesbrevens författare gör det. Det blir dessutom alldeles för stelbent att med många kristna se se som sin huvuduppgift att i ord värna Jesu sanna gudom inför en värld som tycker annorlunda. För mig faller denna Jesu gudomlighet, liksom hans mänsklighet ut av sig själv, detta när trons Jesus har tillgång till mitt inre. Livet i Jesus är mer klargörande  än formuleringar.

Slutligen, märk hur konkret Johannesbrevens författare är i vårt textavsnitt. Det är här och nu allt avgörs. Här och nu i människors gemenskap är vi kallade att göra Guds vilja.

(Se även ”Med mina glasögon 6”, 37 21 Vi och dom)

Bibelstudium i Vivalla den 22 september 2021

Alltid bär jag (Paulus) med mig i min kropp den död som Jesus fick lida, för att också Jesu liv skall bli synligt i min kropp. ¹¹Ty jag, som är vid fullt liv, utlämnas för Jesu skull ständigt till att dö, för att också Jesu liv skall bli synligt i min dödliga kropp. (2 Kor 4:10 f)

Paulus var, alla olikheter till trots, en av oss. Han hade aldrig mött Jesus under dennes liv här på jorden. Däremot hade han som få andra förunnats uppleva  dennes närvaro. Detta skedde i  en vision i Damaskus (Apg 9:1-9) av sådan kraft att det ändrade hans livsinriktning. Det var som om han fått det avgörande i Jesu liv, dennes död och uppståndelse, in i sitt eget blodomlopp.

Själv har jag tagit till mig detta om Paulus och hans kristusmöte och gjort det till mitt eget. Det har lett till att jag inte nöjer mig  med evangeliernas vittnesbörd om Jesu jordeliv. Jag behöver också den frälsare som bildlikt talat blir en del av själva blodomloppet. Jag behöver en vision som påminner om den Paulus fick uppleva. Dess kännetecken är vision förenad med,  låt oss kalla det känsla.

Det fanns nämligen känsla med i den process som omvandlade Paulus liv, en känsla som förmådde omforma visionen av den uppståndne till en bestående livshållning. Utan denna känsla hade det av upplevelsen i Damaskus blivit en vision rätt och slätt, en oöverträffad upplevelse visserligen som berörde men inte förmådde omforma.

Hur skall då denna känsla beskrivas? Enklast genom att beskriva den som en allt omfattande kärlek till Jesus, en kärlek som borrade sig in i Paulus innersta  med  budskapet, det var för dig det skedde.

Denna Paulus upplevelse kan inte återupprepas. Den var Paulus egen. Vad som återstår för oss andra är varianter, anpassade till vårt lynne, vår kunskap och vår inställning. Men utan ett levande möte med den uppståndne, utan den kärlek som strålar ut ur detta möte, blir kristen tro lära inte liv. 

Jag tror att denna visionens och kärlekens Kristus är en möjlighet för alla. Det betyder inte att mötet med Jesus förutsätts ske på ett för alla likartat sätt. I ständigt skiftande former kan levande tro ta sig uttryck.

Men i en mening är följderna av denna upplevelse enhetlig. Å ena sidan tvingar den oss in i ett liv med dödens förtecken. Det tillhör en kristens själva kännemärke att leva nära döden. Det betyder ett liv som kostar död. Till en kristen livshållning hör att våga sitt liv för att andra skall få leva.

Detta blir särskilt tydligt i 2 Korinthierbrevets fjärde kapitel som handlar om Paulus lidanden, lidanden som ytterst är illustration av det som drabbar alla som lever i sin tro.   Våra liv är per definition märkta av utsatthet och död. Detta gäller  såväl den enfaldige kristne som den genomreflekterade och lärde bekännaren.

Denna död är förutsättningen för livet. Inte så att vi skall prestera det ena för att ha del i det andra. Det som sker är ett fullföljande  av det som en gång skedde med Kristus. Det är förenade med  Kristus som vi dör och som en del av denna död får del av livet.

När vi kristna vittnar om vår tro på evigt liv har vi inget annat att komma med än den egna erfarenheten av  att på död följer liv.  Vi varken kan eller behöver bevisa det eviga livets sanning. De läror som vi konstruerat för att göra evigt liv troligt håller aldrig för en närmare granskning. Det vi har har vi i Kristus, i dennes död och uppståndelse. Ingenting annat har vi att komma med.