(Se även ”Med mina glasögon 6”, Vad som får och det som inte får sägas)

Gör er därför inga bekymmer, fråga inte: Vad skall vi äta? Vad skall vi dricka? Vad skall vi ta på oss? Allt sådant jagar hedningarna efter. Men er himmelske fader vet att ni behöver allt detta. Sök först hans rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också. (Matteus 6:31 ff)

Jesusorden ovan är hämtade från Bergspredikan. I sin helhet består denna Jesu förkunnelse av ett radikalt budskap färgat av övertygelsen om gudsrikets snara ankomst. 

Allt dras till sin spets i denna predikan. Så också i dagens textord.

För mig som lever fjärran från detta gudsrike blir texten extra problematisk. Min erfarenhet är att de av mina vänner som inte bekymrat sig om mat, kläder och morgondag är just de vänner som jag måst stötta allra mest. Deras bekymmerslöshet har lett till deras fall.

Här får vi emellertid lära oss att inte bekymra oss om det dagliga. Vardagens omsorger klarar Gud så mycket hellre som vi är som Jesus säger mer värda än både liljorna på marken och gräset på ängen. (Se orden som föregår dagens text.)

Det klarläggande av detta bibelord som jag ändå skall försöka mig på skall ses mot min egen verklighet. Mot den bakgrunden blir texten baktung. Tyngden kommer att ligga på slutorden sök först hans rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också.

För mig är nämligen sökandet det avgörande och inte vilket sökande som helst. Jag söker efter Jesus Kristus och gör det i mina bästa stunder med alla mina inre resurser. Ingen ansträngning är för stor i detta mitt sökande. Denne Jesus är för mig Guds rike och Guds rättfärdighet personifierad.

Detta sökande är inte begränsat till inre ansträngning. Det kostar i lika hög grad på  också i yttre mening. Denne Jesus som för mig är Guds rike och hans rättfärdighet personifierad placerade aldrig sitt rike enbart i framtiden utan också framför allt i nuet. Med det sättet att se finns Jesus i nuet, i min omsorg om de mina och i mina ansträngningar att hävda  rätt och rättfärdighet i min vardag.

Det märkliga med den ansträngningen är att den nog kostar på men att den samtidigt går av sig självt. Sökandet är samtidigt ett finnande, givandet samtidigt ett mottagande, ansträngningen samtidigt en vila.

Detta om det baktunga. Nu åter till textens inledning att inte bekymra oss om mat, dryck och kläder. Gud skall ju förse oss med allt detta. Ord som så illa stämmer överens med min vardag. Hur mycket har inte mina vänners bekymmerslöshet kostat mig ?! 

Hur skall jag förstå denna maning? Kanske utifrån den första kyrkans situation. För många av de första kristna var det ett måste att inte bekymrasig. Lades nämligen bekymmer till  att de var förföljda och illa sedda skulle de förgås.

Men förgås skulle de inte. Den Gud som givit dem sin frälsare skulle beskydda dem. 

Var det månne det Jesus ville säga i textorden idag? Jag vet inte. Ett vet jag dock; att sökandet efter Guds rike och Guds rättfärdighet äger första rummet, åtminstone för den som med allt hjärta söker sin frälsning i Jesus Kristus.

Bibelstudium i Vivalla den 8 september 2021

Jag ber för dem. Jag ber inte för världen utan för dem som du har gett mig, eftersom de är dina. (Joh 17:9 Ur Jesu bön för sina lärjungar när han skall lämna dem)

Orden ovan är hämtade ur Jesu bön för sina lärjungar och ingår i avskedstalet till dem (Joh 14-17). Jag utgår från att detta avskedstal är en litterär skapelse, eller kanske hellre ingår i den berättelsetradition som så småningom resulterade i den bibelbok som heter Johannesevangeliet. 

För mig betyder detta inte att avskedstalet skulle sakna autenticitet. Inte minst Jesu bön för sina lärjungar och då allra tydligast  orden ovanJag ber för dem. Jag ber inte för världen utan för dem som du har gett mig, eftersom de är dina hjälper mig att förstå Jesus bättre än annars.

Här är den så kallade utväljetanken satt på sin spets, den utväljelsetanke som så helt dominerar Gamla testamentet och dessutom, om än i förnyad utformning, dominerar det Nya.

Nogsamt försöker präster, pastorer och teologer dölja denna tanke. Den svär, menar man mot själva huvudsaken, att alla är lika inför Gud. Omformuleringar och omskrivningar är därför legio i kristen förkunnelse där utväljelsetanken dyker upp i den Heliga Skrift. Man gör allt för att betona att alla är lika inför Gud, något som skyms där utväljelsen kommer på tal.

Men nu är det så att utväljelsen är något vi inte kommer ifrån, allra minst när vi närmar oss Jesus. För vad annat än utväljelse är det väl när Jesus bland alla som flockades runt honom före alla andra utvalde tolv män att representera sig.

Bara så, och det är avgörande, att utväljelsen fick förnyad betydelse i och med Jesus, dessutom både förnyad och förpliktande innebörd för oss sentida kristna.  

Utväljelsetankens betydelse blir med Jesus mer uppenbar än någonsin tidigare. Utväljelsen framstår nu, tydligare än i Gamla testamentet, som både gåva och förpliktelse. Du är utvald inte för att gå framför andra utan bakom dem för att vid behov lyfta dem som inte själva orkar.

Jesus är för att fullfölja resonemanget  utväljelsens själva paradigm. Han den före andra utvalde var utvald inte för att dominera utan för att tjäna.

Åter till texten och avskedstalet. Där ber Jesus för sina lärjungar. De är Guds gåva till honom, utvalda till evigt liv i salighet. Däremot ber han inte för ”världen” vilket i Johannesevangeliets sammanhang står för den gudsfrånvända världen, den värld och de människor som vänt Gud ryggen.

Frågan är då varför Jesus ber för de ena men inte för de andra. Är det för att befästa svalget mellan trons människor och otrons. Långt därifrån. Den innerliga bönen för lärjungarna syftar till att dessa skall bevaras i sin förbindelse med sin frälsare och därmed också med Gud och i förlängningen också med Anden (Se Joh 14). Detta inte för att vända ryggen till de gudsfrånvända utan för att rusta lärjungarna att på ett förnyat sätt närma sig dem.

(Se även ”34 21 Av mig har blivit en religiös sökare och en religiös finnare” i Med mina glasögon 6)

Bibelstudium i Vivalla den 1 september 2021

Mina kära, låt oss älska varandra, ty kärleken kommer från Gud, och den som älskar är född av Gud och känner Gud. ⁸Men den som inte älskar känner inte Gud, eftersom Gud är kärlek. ⁹Så uppenbarades Guds kärlek hos oss: han sände sin ende son till världen för att vi skulle få liv genom honom. ¹⁰Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin son som försoningsoffer för våra synder. 1 Joh 4 7-10

Inte så sällan blir av delen helheten. Vi blir så uppfyllda av något att det upptar hela vår varelse. Så var det också bland de kristna som jag kallar johanneskristna. Det betyder de kristna som återspeglas i johanneslitteraturen (Johannesevangeliet, Johannesbreven och eventuellt Uppenbarelseboken).

Nästan alltid föds engagemang  ur motstånd. Exemplen från kyrkohistorien är oräkneliga. Också detta gäller i allra högsta grad de johanneskristna. De om några levde under tryck och motstånd. Inte minst motstånd från de egna. Det betyder kristna som brutit sig loss från den gemenskap som präglades av kärleken till Kristus för  nya tankar. Antikrister kallar ledarna för den johanneskristna gemenskapen dessa (se 1 Joh 2).

Varför påstå detta just nu? Framför allt därför att de johanneskristna sammanfattade sin tro i övertygelsen att ”Gud är kärlek  (1 Joh 4:8 b och 1 Joh 4:16 b). Denna sammanfattning av Guds väsen ger sig inte av sig själv. Om nämligen Gud är Gud, inte en Gud bland många utan den ende sanne Guden, är det mer än kärlek som träder för våra ögon. Hur kan Gud tillåta? Om än så uppriktiga kristna kommer vi inte undan den frågan.

Men de johanneskristna tycktes ha sluppit undan. Deras ledares tal om Kristus som försoningsoffer för synder visar det. De uppfattade Kristi kärlek så ett med dennes väsen att han inte tvekade att gå  i döden för dem han ville rädda. Uppfyllda av denna kärleksgärning i Kristus såg de johanneskristna med andra ögon på sin omgivning. Allt blev för dem Guds kärleksgärning i Kristus. De kunde inte ta ett steg eller tänka en tanke, utan att denna kärlek gjorde sig påmind hos dem. För dem var Gud kärlek och inget annat.

Men vad har detta med stridigheterna i de johanneskristna församlingarna att göra? Om inte förr tvingade avfallen och de på avfallen följande angreppen dem till att samlas kring  det som var viktigare än allt annat, Guds livgivande kärlek i Kristus.

Som det var med de johanneskristna förhöll  det sig också med aposteln Paulus. Upptäckten av Guds försoningsgärning i Kristus gav honom förmågan att tyda Skriften på ett förnyat sätt. Han hade givits förmågan att  lyfta blicken och i bokstaven se  Kristus den levandegjorda Anden (2 Kor 3:4 ff) varigenom Guds härlighet för honom framträdde i nytt ljus.

Går vi till oss sena tiders kristna låter det  sig inte göras att bortse från Gud när ont sker som inte får ske. Lösningen, åtminstone för min del, har blivit  att djupna i tron på Guds kärlek i Kristus. Det betyder att också för mig  får delen representera helheten.

(Se även ”Med mina glasögon 6”, 33 21 Om att kunna förhålla sig, nyckel till mycket)

Bibelstudium i Vivalla den 25 augusti 2021

Det gamla och det nya förbundets härlighet

³⁴En sådan tillit till Gud har jag genom Kristus. ⁵Det är inte så att jag skulle förmå tänka ut något på egen hand, något som kommer från mig. Nej, min förmåga kommer från Gud. ⁶Han har gett mig förmågan att vara tjänare åt ett nytt förbund, som inte är bokstav utan är ande. Ty bokstaven dödar, men Anden ger liv. (2 Kor 3:4 ff)

När aposteln Paulus i sin omvändelse mötte den uppståndne(Apg 9:1-9) fick hans tro liv. Det som tidigare varit bokstav (lag, lära, ordning) blev Ande. Det betyder tillämpbar verklighet som bar. Paulus behövde inte längre bära själv. Han var buren.

Vad Paulus funnit var den uppståndne, det betyder  människan Jesus som ”ägde Guds gestalt” (Fil 2:6a). Denne Jesus omvandlade de gudsord som Paulus burit med sig från barndomen till levande tillämpbar verklighet utifrån en synvinkel som tidigare varit okänd för honom.

Det var korset Paulus såg i nytt ljus, inte Jesu jordiska liv. Om Jesu jordiska liv har Paulus inget att skriva i sina brev. Med korset för ögonen levde Paulus i fortsättningen. Han kämpade  inte längre för sin sak på sätt han gjort tidigare. Mitt i omänsklig ansträngning för evangeliets seger var han buren.

Inte så att han fördömde sin barndoms tro. Bokstaven, det betyder lagen, läran, ordningen, hade sin  ”härlighet,” men med Kristus för ögonen bleknade det gamla för det nya livet i Anden. Och livet i Anden var för Paulus inget annat än att se och  dra konsekvenserna av Guds bud utifrån korsets verklighet.

För Paulus gällde att han fick behålla sitt liv i Anden fram till sin död. Så inte för hans efterföljare. Redan i de senare Paulusbreven, där Paulus inte hållit i pennan, ser man förskjutningar bakåt till det gamla. Inte i den meningen att församlingen återgick till en tro där Jesus formellt skjutits åt sidan. Mera så att kristustron fått drag av lag, lära och ordning på sätt som liknade den trosutövning judarna tidigare varit förtrogna med.

Som det blev har det fortsatt. Av kristen tro har blivit lära, visserligen inte alltid samma lära som den ”världen” erbjuder, men bra lik denna. Inte ens pingstvännerna i sitt fasthållande vid andedop och nådegåvor har fått behålla den kraft i tron på korset som var aposteln Paulus kännetecken. Till och med andedop och nådegåvor har omvandlats till vana och prestation.

Inte heller jag har fått behålla Andens nya liv med den intensiva aktivitet som det innebär att vara buren av Andens kraft. Men ett vet jag och det är var jag skall söka för att finna det tillbaka.

Nog så att jag lik Paulus lägger ner daglig möda på att studera trons själva rotsystem, den gammaltestamentliga fromheten med sin utväljelsetanke. Nog så att jag stärks i min tro genom att fördjupa mig i studiet av hur Jesus under sitt jordiska liv relaterade sig till människor. Men min satsning gäller som för Paulus mötet med den korsfäste och uppståndne. Det är här trons nya liv skapas.

Men något bestående Andens nya liv har jag inte fått. Kristen är jag visserligen dag som natt. När Andens nya liv inte bär mig får jag leva på den kristna versionen av ”bokstäver” som är ”inhuggna i stentavlor” (2 Kor 3:7). Jag liknar i det stycket  de Paulus efterföljare som fört pennan när de de senare paulusbreven författades.

Men glimtar av det nya har jag erfarit. Det kan ingen ta ifrån mig.

(Se även ”Med mina glasögon 6”, 32 21 Naturen är så beskaffa, påstod Agnes Wold)

Bibelstudium i Vivalla den 18 augusti 2021

11De stolta måste sänka blicken, människans högmod skall kuvas. Herren ensam triumferar den dagen. 12Ty Herren Sebaot har bestämt en dag med dom över allt som är övermodigt och stolt, över allt som skjuter i höjden och yvs, 13över alla Libanons cedrar, de höga och mäktiga, och alla Bashans ekar, 14över alla höga berg och alla mäktiga höjder, 15över alla stolta torn och alla branta murar, 16över alla långfärdsskepp och alla praktfulla fartyg. 17Då skall människans stolthet kuvas, hennes högmod kväsas. Herren ensam triumferar den dagen. 18Avgudarna skall utplånas. (Jesaja 2:11-18)

Över Sion vilar fullkomlighet. Jerusalem belägen på Sions berg är  jordens medelpunkt och himmelens hemvist. I templet bor Gud, himmelens och jordens skapare och uppehållare. Karavaner av människor från jordens alla folk strävar upp mot Sions berg och templet på bergets krön för att där uppfyllas av Herrens närhet och välsignelse. Fred råder på jorden.  Svärd smids om till plogbillar i en värld som alltmer kommit att likna Edens lustgård. (Jesaja 2:1-5)

Så drömde profeten i sin sanndröm. Men han behövde inte drömma för att uppleva hur fullkomligheten brutits sönder och förvandlats till  sin motsats. Han behövde bara se sig om i sitt eget land för att konstatera faktum. Dessutom mullrade det från öster. Stormakten Assyrien trängde på för att eliminera Guds egendomsfolk och sprida dem ut som sandkorn över den då kända världen.

Profeten var klar över orsak och verkan. Sions övermod var orsaken till att av jordiskt himmelrike blivit ett jordiskt helvete. Ett övermod så stort att människorna i Sion sköt undan Gud för att i Guds ställe placera sig själva.

Men med människan som både mål och mening och Gud som tjänare till gudomliggjorda människor, kunde det inte gå på annat sätt. Till och med ett himmelrike på jorden kunde förflyktigas och förvandlas i dess motsats.

Så var det då och så är det den dag som idag är. Visserligen talar vi inte om Sions berg med samma ord som profeten Jesaja och inte heller om löftesfolk eller om strömmar av människor som drar upp till Sions berg.

Vi kristna är visserligen förankrade i att sanningen är att hämta från Sion. Det har Jesus lärt oss. Men vi är inte låsta i tolkningen. 

Israels Gud är för oss Jesu Gud och de utvalda de i Kristus utvalda. Våra föreställningar om utvaldhet vilar i Israels utvaldhet men har inte sin slutstation där. 

I den föreställningsvärld vi ärvt genom Kristus hänger allt samman med Israels religion men allt blir i Kristus samtidigt förskjutet och fullkomnat. Men ett står fast utan någon som helst förändring, att mänskligt övermod leder till alltings förintelse.

Men att påstå är en sak att dra konsekvenserna en annan. Det tycks vara så att det först är när vi blir omruskade som vi är beredda att dra  konsekvenserna av vår insikt.

Den nödvändiga ”omruskningen” kan ta sig olika former. Att Gud som tillvarons vara, tillvarons faktum gjort sig påmind, kan inte ha undgått någon.  Vem har inte tagit till sig  att stora delar av vår jord bli obeboelig om vi i mänskligt övermod tror oss kunna bortse från livets/Guds/tillvarons villkor. Och många av oss, här är ingen skillnad mellan olika trosåskådningar, är berörda, ja ”omruskade”.  ”Omruskade” och beredda  att leva på livets villkor.

Sämre är det med människans jagfixering, att hon trots allt envisas med att uppträda som tillvarons domare och överhuvud. Här sitter hon dessutom  i orubbat bo. Säg den politiker som lägger framtiden i Guds händer. Det är på  egen kraft, kompetens och förmåga framtiden hänger.

Samma sak gäller det för mig viktigaste, det nödvändiga i att låta sig omskakas  av Jesus. Att vara omskakad av Jesus är för mig själva förutsättningen för att Guds rike åter skall börja titta fram ur självtillräcklighetens spillror. Tyvärr är det allt för lätt att undkomma vår Mästare. Det är bara att göra honom till en tankesanning och ett diskussionsobjekt. Att låta sig utmanas av honom är det få som förstått vikten av ens i kyrkliga kretsar.

Men att denna distanserad hållning till vår Mästare är sista ordet betvivlar jag. Priset blir för högt.

Bibelstudium i Vivalla den 11 aug 2021

Med en och samma Ande har vi alla döpts att höra till en och samma kropp, vare sig vi är judar eller greker, slavar eller fria, och alla har vi fått en och samma Ande att dricka. (1 Kor 12:13)

Begreppet sammanhang är idag det viktiga. Att vara kristen är att vara infogad i ett sammanhang, att tillhöra en gemenskap.

Till den gemenskapen fogas man genom dopet lär oss Paulus idag. Men han menar inte dopet i trång mening. Dopet är den synliga, tron den osynliga, en stöttande gemenskap den tredje förutsättningen för tillhörighet till den kristna ”kroppen” där det ena står för det andra.

Gemenskapen är en gemenskap i Kristus. Det betyder en gemenskap där Kristi anda blir så tydlig som den någonsin kan bli och det i hela sin bredd. Alla tillhöriga har ju med Paulus sätt att uttrycka sig, ”samma Ande att dricka”.

För mig gör detta klart att kyrkan som kyrka, liksom kyrkliga ordningar är provisorier. Dessa ordningar har ett enda syfte att synliggöra Kristus men gör de inte det måste dessa  ordningar ”rundas”. Detta för att  ge rum för ordningar som bättre motsvarar en i dag genom oss kristna synliggjord Kristus.

Eller för att ta det mera positivt. Kyrkans ordningar kan liknas vid stöttor. Håller vi oss till dessa ordningar kan det aldrig bli helt fel eftersom ordningarnas syfte är att göra Kristus synlig. Men fyrkantigt blir det, olidligt fyrkantigt.

Hur kommer vi då åt den Kristi Ande som vi fogats till genom dopet, tron och den stöttande gemenskapen? Hur aktualisera denna Ande. Det är nämligen aktualisera, inte få som det i dag handlar. Att vi kristna fått är inget att diskutera. Att tvivla på trons gåva är som att betvivla ett faktum. Sluta därför fundera över om ditt dop är giltigt eller dina bevekelsegrunder för att tillhöra församlingen håller måttet. Givet är givet.

Men fundera desto mer på förvaltandet av den gåva vi fått. Det är ju om aktualiseringen av Kristus det idag handlar, inget annat.

Nog finns här mycket att hämta ur Nya testamentets brevsamling och då särskilt i Korintierbreven som speglar aktualiteter i församlingen i Korinth. Men fastna inte där. Vi skall nämligen veta att förutsättningarna i de första församlingarna var annorlunda våra. I det här sammanhanget läs alltså men förläs dig inte.

Däremot är det högaktuellt att erinra sig evangeliernas Jesus och dennes möten. Här finns mycket att få för den som söker finna ut hur Kristi församling i dag skall te sig , inte minst om min egen plats i den kristna gemenskapen.

Det är här mitt relativiserande av kyrkliga ordningar kommer in. Här duger nämligen inte att fråga sig om den församling jag tillhör har ett rätt ämbete, rätt lära eller dylikt. Det enda jag skall fråga är om Kristus kan beredas plats i den gemenskap som jag är en del av.

Det är heller inte relevant att i första hand söka sig till den församlingsgemenskap som har vind i seglen. De enda relevanta frågorna är om Kristus låter sig finnas i den kristna gemenskapen och om jag kan beredas en uppgift där. Mer än en gång har jag sagt till väl förankrade kristna vänner som flyttat och söker ny församlingsgemenskap. Sök dig inte till den starkaste församlingen utan till den svagaste. Där behövs du mest.

Bibelstudium i Vivalla den 4 augusti 2021

De kristnas eldprov

⁷Men nu är slutet på allting nära. Var då samlade och nyktra, så att ni kan be. ⁸Framför allt skall ni älska varandra hängivet, ty kärleken gör att många synder blir förlåtna. ⁹Var gästfria mot varandra utan att knota. ¹⁰Tjäna varandra, var och en med den nådegåva han har fått, som goda förvaltare av Guds nåd i dess många former. ¹¹Den som talar skall komma ihåg att han får sina ord från Gud, den som tjänar att han tjänar med den styrka Gud ger. Låt Gud förhärligas i allt detta genom Jesus Kristus. Hans är härligheten och makten i evigheters evighet, amen. (1 Petr 4:7-11)

Vem som skrev 1 Petrusbrevet vet ingen med säkerhet. Bara att aposteln Petrus i egen hög person bifogade några rader i slutet av brevet (1 Petr 5:12). Detta sagt som en inledande parentes.

Tror det gör alla, påstår jag. Tron  är en förutsättning för att kunna leva. Den har en livande funktion, livar till såväl ont som gott. Frågan gäller inte om man tror utan på vad.

Petrusbrevets författare, vem han nu var, visste vad han trodde på. Han trodde på Jesus. Genom Jesus Kristus och ingen annan förhärligades Gud (1 Petr 4:11), det var hans övertygelse.

Jesus var alltså centralpunkten i brevförfattarens liv. Till vad nytta blir nästa fråga och det med en from förväntan att tron på Jesus skulle vända upp och ner på vanligheterna. Men icke. I stället skulle tron på Jesus förstärka det goda liv alla redan hade för ögonen. Författaren nämner  ömsesidig kärlek, gästfrihet, vilja att förlåta, förvalta det som givits oss, förstå att livet inte är en självklarhet utan något givet liksom en naturlig känsla för det goda och det rätta.

Hur gärna stämmer vi inte in i dessa maningar.  Det goda författaren manade till är fortfarande lika gott som det en gång var. Samtidigt är det ett memento för  oss sentida kristna att inte konstra till vår tro. Tron handlar om ömsesidig kärlek och trofasthet, förankrad i en tro på att Gud är alla goda gåvors givare.

Det svåra är att få till det med kärlek, gästfrihet och allt det andra. Övermåttan svårt också för Petrusbrevets författare, som levde i förföljelsetider där den minoritet kristna som fanns behandlades som samhällets parias.

Vad han tog till var påminnelsen  i inledningsorden till dagens text, påminnelsen att slutet på allting är nära. Den maningen höjde spänningen, gjorde att alla bildlikt talat stod på tå för att göra det goda. 

Själv känner jag igen mig i detta. Min hustrus svåra demenssjukdom är min ”spänningshöjare”. Hennes akuta sjukdom  har satt liv i min tro och min bön. Den dagen kommer, känner jag, då det är för sent att bedja för henne som är mitt livs kärlek.

Bara det att Jesus aldrig kom tillbaka.  Hur plågsamt detta var anar man  i 2 Petr 3 där författaren gör vad han kan för att komma undan detta att Jesu återkomst dröjde.

Detta påpekat som en påminnelse om att även brevsamlingen i Nya testamentet har sina begränsningar. Denna är till allt annat också bemängd med sånt som inte håller måttet. Tanken om att Jesus skulle återkomma under de första kristnas livstid tillhör otvivelaktigt det som inte bokstavligt var sant.

Men vad man än säger om 1 Petrusbrevet, ingen kan ta i från brevets författare övertygelsen om att tron på Jesus var central för honom. Inte heller att denna tro för honom var ett livselixir både för hans gudstro och för hans människosyn. 

Vad mig själv angår påminns jag om att det inte på sikt håller att förankra min tro i förtvivlan över min hustrus sjukdom. Jag måste även finna andra vägar för att kunna hålla fast vid min tro på att Jesus uppenbarar Gud.

Bibelstudium i Vivalla den 28 juli 2021

Sanningens ande eller villfarelsens

4¹Mina kära, sätt inte tro till alla andar utan pröva om de kommer från Gud, ty många falska profeter har gått ut i världen. ²Så kan ni se vilken ande som är Guds: varje ande som erkänner att Jesus Kristus har kommit i mänsklig gestalt är från Gud, ³men den ande som förnekar Jesus är inte från Gud.(1 Johannesbrevet kap 4:1-3)

Tänk er ett litet antal judar som i en religiöst och politiskt turbulent tid dragits till dem som samlades i Jesu namn och i Jesu namn tillbad Israels Gud. I denna gemenskap upplevde dessa judar den uppståndnes närhet  och såg sig i i fortsättningen som Guds utvalda. 

Var de träffades vet jag inte. Kanske var det i eller omkring Efesus i nuvarande Turkiet. Låt oss kalla dem Johanneskristna. Det är i bibelns johanneslitteratur vi idag återfinner dem.

 Tänk er vidare att det fanns andra judar men dessa andra var  bosatta i Palestina. För dem var Jesus ingen frälsare utan en villolärare. Också dessa  andra upplevde sig som Guds utvalda men inte på grund av Jesus utan på grund av att de tillhörde Guds utvalda folk. På inga villkor kunde dessa judar tänka sig att underordna sig andra herrar. Som Guds utvalda var de herrar över eget hus och visade det också. Så tydligt och så aggressivt hävdade de sin egen rätt att övermakten, det betyder Romarriket  krossade dem. Jerusalem förstördes av romarna år 70 e Kr.

Tänk er slutligen att det  lilla antal judar i Efesus som samlades i Jesu namn inte kunde hålla sams. Om det till allt annat också  rörde sig om personliga motsättningar vet jag inte. Däremot att motsättningarna var religiösa. Det fanns de i denna lilla grupp som trott sig ha kommit längre på trons väg. Exakt på vad sätt känner jag inte till. Bara att de hade lättat från tron på Jesus som människa. För dem var förmodligen Jesus ett himmelskt väsen rätt och slätt. De såg sig i den tron som mer andliga än de andra som de kanske betraktade som andrahandskristna.

Men de som höll fast vid, som det står i texten att ”Kristus kommit i mänsklig gestalt”, slog ifrån sig. Slog ifrån sig i sån vrede att de kallade dessa, låt oss kalla dem  ”överandliga”, Antikrister (Se 1 Joh 2). Dessa  förnekare kunde omöjligen komma från Gud.

Nog om detta. Nu hakar jag själv på. Inte så att jag i alla stycken kan kan jämföra mig med de kristna som framträder i Johanneslitteraturen. Jag vet dessutom för lite om dessa för att kunna yttra mig säkert. Men ett  vet jag och det är att jag helhjärtat tror på att Jesus i just mänsklig gestalt kommit från Gud. För mig har denna min tro inneburit att jag ständigt orienterar mig mot den Jesus som är omvittnad i evangelierna. Jag läser honom historiskt kritiskt, det betyder försöker komma åt honom bakom den förkunnelse som evangelierna ändå måste betraktas som. Mer än annat ägnar jag min trosövning åt att reflektera över korsets innebörd.

För mig är Gud problematisk. Jag kommer inte ifrån teodicéproblemet. Det problemet ruckar min tro på Guds kärlek. Räddningen är min tro på Jesus. För mig får denne i sitt jordiska framträdande representera Gud. I den jordiske Jesus ser jag den som Gud utsänt.

Också i de johanneskristnas situation känner jag igen mig. Dessa var i minoritet och det är också jag. Min tro på att Jesu gudomlighet träder fram ur hans sanna mänsklighet är idag ingen levande föreställning. De flesta kristna föredrar att förankra sin tro i Jesu underbara födelse och det  på ett sådant sätt att Gud och Jesus blir utbytbara storheter. De talar om Jesus men menar Gud.

(Se även ”Med mina glasögon 6”, 28 21 Jesuiternas Jesus)

Bibelstudium i Vivalla den 21 juli 2021

Jag vet inte hur många politiska tal jag hört i samband med regeringskrisen. Inget av dem har varit i min smak. Vore jag politiker med uppgift att tala skulle min inledning vara radikalt annorlunda än deras.

Jag skulle sätta tonen genom att tala om förundran. Förundran över livet, förundran över Livet med stort L, förundran över att jag och andra förunnats leva.

Jag skulle t o m  personifiera livet med stort L och tala om Gud. För vad är Gud annat än livets upphovsman och livets Herre.

Tro det eller ej jag skulle t o m kunna tänka mig att läsa följande versar ut Psaltaren för dem jag talar till. 

Gud, din arm är full av kraft, din hand är segerrik och stark. På rätt och rättfärdighet vilar din tron, nåd och trofasthet finns hos dig. Lycklig det folk som vet att hylla dig, Herre de får vandra i ditt ansiktes ljus. (Psalt 89: 14 ff)

Dessa versar är som gjorda för att utgöra  grund för politisk insats. För på  vad annat kan politiken vila än på rätt och rättfärdighet och vad annat skall genomsyra det politiska handlandet än nåd och trofasthet. Och jag stämmer av hela mitt hjärta in i psalmistens ord om att det folk är lyckligt som vet att hylla dig.

Jag utgår alltså från att politik trots allt inte har sin utgångspunkt i människors inneboende ideal, inte ens i ett politiskt partis program, utan i livet, personifierat i Gud. God politik är som livet självt något vi tar emot och tar vara på. Och ytterst är det Gud själv som är givaren.

Ett sådant tal svär mot allt vad västerländsk demokrati håller för riktigt. En politiker skall inte hänvisa till Gud utan vädja till folkets behov och inre känsla för rätt och rättfärdighet. Tron är inte grunden för samhället. Dess plats ligger i det privata. Idealen kommer inte från Gud utan från något man idag vanligtvis kallar värdegrund.

Och jag kan förstå varför det blivit så. Av tron hade blivit stelnad lära och av stelnad och låst lära en tillämpning som överlåtits åt överheten. Och av detta i sin tur en politik som bortser från aktuella behov. 

Ändå skulle jag inleda mitt politiska tal som jag gjorde ovan. Men min tillämpning skulle vara öppen utan anspråk på att företräda sanningen med stort S. Öppen framför allt i min tolkning av Guds vilja. Denna är nämligen långt ifrån självklar. Redan psalm 89, varifrån textordet ovan är hämtat, är fylld av vånda över att allt inte blivit som Gud lovat. Det ligger ett ”trots allt” som en underton i hela  psalmen, tydligast uttryckt i ordet Hur länge skall du (Gud) hålla dig dold…(Ps 89:47 a)

Dessutom är det långt ifrån självklart hur en religiöst betingad tillämpning av bibelordet skulle te sig. Ett är dock säkert att stelnade läroformuleringar inte återspeglar Guds vilja. Ett annat som är lika säkert är att Jesu tillämpningar av Guds ord i allmänhet fortfarande är riktgivande. Tolkningen i sin tur är överlåten i människors händer. Så någon teokrati i sedvanlig mening är jag ingen förespråkare av. Jag förespråkar demokrati men en demokrati som inser att livet är en gåva och att gåvans givare ytterst är Gud.

(Se även ”Med mina glasögon 6”, 27 21 Oheligt och heligt i helig text)

Bibelstudium i Vivalla den 14 juli 2021

Jag säger er att om inte er rättfärdighet överträffar de skriftlärdas och fariséernas, så kommer ni inte in i himmelriket. Matteus 5:20

(Saliga de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket. Matteus 5:3)

Både Matteus 5:20 och den inom parentes satta Matteus 5:3 tillhör Bergspredikan. Det är Matteus 5:20 jag skall behandla. Matteus 5:3 använder jag som belysning.

På Matteus 5:20 följer en rad exempel på hur Jesus skärper lagens bud. Han gör det på ett till synes orimligt sätt. Ingen går fri som på minsta sätt bryter mot lagens bud. Detta med adress de skriftlärda och fariséerna som berömde sig för av att vara laglydiga, men som med Jesu måttstock alls inte var det.

Jesu hållning till de skriftlärda och fariséerna står i bjärt kontrast till saligprisningarna i inledningen av Bergspredikan. Där framstår Jesus som ett under av barmhärtighet. De som ingenting var, de fattiga i anden, prisas saliga trots att de inte hade någonting att berömma sig av.

Strängheten är förbehållen de skriftlärda och fariséerna. Hur skall man förstå detta? Är alltså de skriftlärdas och fariséernas laglydnad ingenting värd. Måste man vara laglydig in i minsta skrymsle av sin själ för att duga. Samtidigt tycks Jesus mena att de som ingenting är och har och våndas över denna sin egen oförmåga inte bara blir frikända utan också prisas saliga.

När jag skall försöka komma till rätta med detta är inte den lutherska tolkningen mitt första val. Enligt denna skall Jesus med sina skärpningar av lagbuden visa att det är omöjligt att till fullo följa lagen. Är man ärlig mot sig själv kommer man till en punkt då man tvingas ge upp. Lagens väg är omöjlig. Trons väg den enda möjliga. Först den som tror kan uppfylla lagen och då inte genom att anstränga sig utan genom att laglydnaden skänks som en trons gåva.

Nog ligger det mycket sanning i den lutherska tolkningen. Vem har inte märkt att uttalad godhet sällan är uttänkt. Godheten kommer som en skänk från ovan av en människa som är uppfylld av trons tacksamhet mot Gud. Den som däremot anstränger sig för att göra det rätta är uppfylld av sig själv. Vem kan undgå att se att så är fallet.

Här skall jag trots detta gå på ett annat spår när jag försöker förstå Jesus. I den andan säger jag att det visst inte kan vara fel att anstränga sig för att  göra det goda och det rätta. Nog skall man sträva efter att bli en rättfärdig och helgjuten människa. Ja inte bara sträva utan ge allt för att nå målet. Detta må gälla på den mest skilda områden.

Så gjorde också fariséerna och de skriftlärda. Vi skall inte glömma att fariséerna på Jesu tid var den tidens väckelserörelse. De tongivande fariséernas kännemärke var att deras mål var att inför Gud framstå som fullkomliga.

Vad var det då för fel på dem? Varför måste Jesus gissla dem som vore de förtappade? Felet inträdde när de hade nått sitt mål. Istället för att se det rättfärdiga i sina handlingar som en gåva att ta emot i ödmjukhet gjorde de den egna fullkomligheten till en erövring, något de kunde berömma sig av och stoltsera med.

Men i och med att de gjorde så blev allt i ett ögonblick förstört. De hade gjort sig själva stora när endast en är stor, gåvans yttersta givare.

Så var det med fariséerna och så är det fortfarande med dem som har som mål  att nå långt och vara den främste. Det är inget fel att nå långt och komma först, tvärtom prisvärt. Felet ligger i att den framgångsrike ser den egna segern som en erövring, närmast som en privat ägodel att berömma sig av.

Det goda förvandlas då från gott till ont,  religiöst betyder det att man gjort  sig själv till Gud. 

Själv ber jag regelbundet för de framgångsrika, ber att de skall ta sin framgång på rätt sätt Särskilt unga som lyckas ber jag för. Hur snubblande när är det inte att dessa unga går in i livet med fel syn på sig själva och därmed blir som bibelns fariseer.