(Se även ”Med mina glasögon 4”, 52 19 Gud alias livet, alias verkligheten)

Bibelstudium i Vivalla den 25 december 2019

17Det var min tanke. Var det ett lättsinnigt infall? Är jag så mänskligt svag i mina beslut att jag säger ja och nej på en gång?  18Gud kan gå i god för att vad jag säger till er inte är både ja och nej.  19Guds son, Kristus Jesus, som vi har förkunnat bland er, jag och Silvanus och Timotheos, han var inte både ja och nej, i honom finns bara ett ja.  20Ty alla Guds löften har fått sitt ja genom honom. Därför säger vi också genom honom vårt Amen, Gud till ära.  21Det är Gud som befäster både er och mig i tron på Kristus och som har smort oss;  22han har satt sitt sigill på oss och gett oss Anden som en borgen i våra hjärtan.(Paulus 2 brev till korinthierna kap 1 v 17-22)

Det trasslade för Paulus i Korinth. Paulus har inte tyngd nog fanns det dom som tyckte. Han visste inte vad han ville. Han lovade men höll inte.

Och Paulus försökte förklara sig men han kände att det var för döva öron han talade. Till slut brast det för honom. Provocerad lade han alla korten på bordet. Det betyder att han förde allt ovidkommande åt sidan och rakt ut talade om vad det handlade om för honom och hans medarbetare Silvanus och Timotheos. Allt hade de lagt under Kristus. Kristus var för dem både garant och kraftkälla. Att lita på Paulus var att lita på Kristus. Punkt slut. Allt annat är mer eller mindre ovidkommande.

Så läser jag Paulus. Finsmakarna tycker kanske att jag skall vara mera precis i min redovisning av konflikten mellan Paulus och korinthierna. Men det tycker inte jag. Huvudsaken för mig  är att Paulus lade allt under Kristus. Detta är själva huvudnyckeln för den som vill förstå Paulus.

Detta att Kristus blev  allt fick påtagliga följder. Det påverkade Paulus inifrån. Det gav honom ett nytt sinne. Uppfylld hade han alltid varit, uppfylld av passioner och het vilja. Men i och med att Kristus blivit hans allt blev det en ny passion som tog den gamlas plats, Kristuspassionen. Nog fanns Guds lag fortfarande i hans hjärta men han såg numera lagen i nytt ljus. Lagens herre och uttolkare var Kristus. Att det förhöll sig så hade  blivit så tydligt att det stod skrivet till och med i Paulus yttre. Själv talar han om att han bar på ett sigill och att han var smord (betyder att han var uppfylld av Helig Ande).

För att detta symbolkonkreta tal skall ge mening försöker jag mig på att göra det helt igenom konkret. Jag föreställer mig att Paulus bar en stämpel på sin kropp sig, Kristusstämpeln, eller varför inte en tatuering synlig för alla. Men att den konkretiseringen inte leder rätt är uppenbart. Paulus tal om sigill och smörjelse måste ha överförd betydelse. Det står för att Kristus tagit sin boning i Paulus inre sinne på ett bestående sätt.

Sen det för mig allra viktigaste, substansen i Paulus nya tro, det allt bärande för honom, övertygelsen om Kristi gudslikhet. Denna uttrycker Paulus i följande ord. ”Alla Guds löften har fått sitt ja genom honom”.

För mig är detta befriande ord. Jag behöver inte längre fördjupa mig i grubblerier om arten i Jesu gudom, inte grotta ner mig i den bokstavliga sanningen i Lukas tal om att den helige Ande ”skall komma över jungfru Maria ”och därmed fastna i funderingar om förhållandet Jesu gudom och Jesu mänsklighet och därmed förlora djupet i synen på Jesu sanna mänsklighet.

Jag behöver inte veta mer än Paulus, han som erfarit att alla Guds löften fått sitt ja i Kristus. Kristus blir den återspegling och konkretisering av Gud som jag behöver för att leva. Därigenom ges även jag en chans att leva med de nya förtecken som kristen tro innebär.

(Se även ”Med mina glasögon 4”, 51 19 Anpassningsetik)

Bibelstudium i Vivalla den 18 december 2019

23Innan tron kom hölls vi under uppsikt, med lagen över oss, tills tron skulle uppenbaras.  24Så har alltså lagen varit vår övervakare tills Kristus kom, för att vi skulle göras rättfärdiga genom tron.  25Men nu när tron är här har vi inte längre någon övervakare. (Paulus bre till galaterna kap 3 v 23 ff)

Glöm aldrig att det är Gud som är verkligheten, den  Gud som upprättat sitt förbund med Israel och via Israel med oss. Glöm inte att det är Kristus som är verkligheten, den Kristus som genom Anden tar sin boning i oss och leder oss på livsvandringen.

Själva  får vi som gör allvar av att kalla oss kristna del i detta förbund och denna verklighet. Förbundet och den nya verkligheten återspeglas i oss. Mer eller mindre tydliga återspeglingar blir vi, mer eller mindre tydliga, aldrig fullkomliga.

Detta sagt för att genast kunna tillägga att så var det också för aposteln Paulus. Detta alldeles tydligt när han skrev Galaterbrevet. Riktigt var det nog när han skrev men inte fullkomligt, mer situationsbestämt.

I Galatien hade denne Paulus mött en svårutrotad vrångbild som kom att förvränga idealen för de från judendomen konverterade kristna. Man hade fått för sig att lagens röst isolerad och i eget majestät var Guds röst, Guds enda röst. Man hade som så många andra, f a judar men även kristna, blivit övertygade om att Gud styrde med lagen som enda styrmedel  och att laguppfyllelse följaktligen var den enda vägen till liv och salighet.

Man hade missat att lagen förutsätter sammanhang för att komma till sin rätt. Den måste förstås som de frommas svar på Guds välgärning. I solidaritet och kärlek till allas givare ville dessa fromma (förhoppningsvis du och jag) leva i solidaritet med alla goda gåvors givare. Laglydnad återspeglar den solidariteten. Den är slarvigt uttryckt ”svar på tal”.

Denna viktiga förutsättning hade galaterna skjutit åt sidan för att endast koncentrera sig på sin laglydnad. De hade glömt bort Gud i sin strävan att uppfylla Guds bud.

Och allt blev naturligtvis fel. Det hela ändade i ett lagiskt, kärlekslöst kämpande där den ene skulle vara mera from än den andre.

Detta hade Paulus genomskådat. Och i sin kamp för att bli kvitt en fromhet som inget annat var än fromhetens motsats började han relativisera lagen (ex Gal 3:19 b ”Den utfärdades genom änglar och med hjälp av en förmedlare”). Och när han gjorde det ignorerade han  lagens ursprungliga sammanhang och mening. Han tänkte enbart på vad som blivit resultatet i Galatien, hårdhjärtad oomvänd lagfromhet.

I detta sammanhang förkunnar Paulus att det inte längre behövs någon lag.  Kristus tog en gång för alla udden av  lagfromheten och förde de kristna tillbaka till ursprungstillståndet, till Guds faderliga omsorg om sina barn. I och med Kristus behövdes inte längre någon sträng laggivare som kontrollerar att människor lever som de skall. Spontant gör de kristna det som krävs av dem, spontant lever de i kärlekens och omtankens gemenskap. Lagen hade nu haft sin tid. Dess herravälde var begränsat till tiden innan Jesu framträdande.

Det är mot denna bakgrund vi här och på andra ställen skall förstå Paulus utfall mot lagen. I sammanhang som inte liknade dem i Galatien kunde han uttala sig annorlunda. Rätt förstådd var nämligen även för Paulus lagen helig. I Romarbrevets sjunde kapitel  utbrister han exempelvis ”Lagen är alltså helig och budordet heligt, rättvist och gott”. Men aldrig glömmer han att evangeliet kommer före lagen, att laglydnaden är en följd aldrig en orsak.

(Se även ”Med mina glasögon 4”, 50 19 Engagemang och försändelse)

Bibelstudium i Vivalla den 11 dec 2019

Jesus uppträder i Galileen

14När Johannes hade blivit fängslad kom Jesus till Galileen och förkunnade Guds budskap  15och sade: ”Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet.” (Evangelium enligt Markus kap 1 v 14 f)

Evangelisten Markus låter Jesus framträda på den offentliga scenen med orden Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro budskapet. Hur relatera sig till dessa ord? Å ena sidan skall vi inte ta Markus på orden. Vad Markus presenterar är en sammanfattning av Jesu förkunnelse när denne uppträdde i Galileen. Så kortfattad som Jesus var i Markus citat var han förmodligen sällan. Å den andra sidan är det av vikt att ta minsta stavelse i detta citat på allvar. Sanningarna står på rad i de få orden.

Visst som Markus låter Jesus säga vållar problem, annat uppmuntrar. Låt oss ta det som vållar problem först. Guds rike är nära, förkunnade Jesus. Och han gör det som en av tidens profeter, dessutom gör han det  i tidens stil.

Gudsrikets konkreta genombrott var det som många av den tidens fromma judar längtade efter. Gud skulle låta ett Messiasrike uppstå där Gud skulle råda och det skulle ske mycket snart. Allt gammalt, halvdant, halvfromt skulle upphöra i den nya fullkomningens tidsålder. Det hela skulle inledas i en dramatisk social och religiös konvulsion. Om denna predikade tidens profeter och bland dem Jesus. Om detta kan bibelläsaren fördjupa sig igenom att läsa ”Talet om tidens slut” i kapitlen 24-25 i Matteus-evangeliet med paralleller.

Att Jesus delade sin tids föreställningar om vad som var förestående är inte att ta miste på. För Jesus var Guds rikes seger visserligan mer än en dramatisk omvälvning i det yttre men Gudsriket var också denna av Gud åstadkomna konvulsion i samhällskroppen.

Men tiden gick och inget gudsrike inträdde. Varför har inte Gud tagit makten trots alla löften, det upphör vi kristna  inte att fråga oss.

När detta är sagt  går allt annat i Jesu förkunnelse som det återges i Mark 2:14 som en dans. För nog är tiden inne och nog är Guds rike nära om man förstår orden i en annan mening mer andlig mening än den ursprungligen avsedda. Visserligen tycker inte den bildade allmänheten det. De tror fortfarande att människan är alltings centrum. De är fortfarande övertygade om att det är våra egna åtgärder som skall rädda ”planeten”. De inser inte sitt beroende av ett dusom är något mer än en planet som vi är skyldiga att vårda. De inser inte att livet är något vi fått och att livets gåva förutsätter ett du och dessutom att vi tar vara på det vi fått.

Skulle dessa gudsfrånvända någon gång talar om Gud är det indirekt och i termer av att samverka med naturkrafterna. Detta när den enda rimliga förutsättningen inte är samverkan utan att ta vara på det som denne livgivande Gud har gett oss.

Bara detta att inse vårt beroende öppnar ögonen så att vi ser hur nära Gud är och därmed också gudsriket. Omvändelse blir mot denna bakgrund att öppna sina ögon och ta konsekvenserna av vad ögonen ser.

Sen det sista som Jesus manar oss, att tro på budskapet, eller som det ordagrant står  evangeliet.

Detta evangelium som ser mer till situation än till principer, mer till förbarmande än till fördömande och framför allt mer till mening än till meningslöshet, för vem är inte detta angeläget?!

Att omvända sig från inomvärldslighet och antropocentrism (=att sätta människan i centrum inte Gud) är för mig närmast en självklarhet. Det faller ut av sig själv för den som  tänker närmare efter och det blir självklart för den som kommit Jesus tillräckligt nära.

(Se även ”Med mina glasögon 4”, Att bli den jag är menad att vara)

Bibelstudium i Vivalla den 4 december 2019

1Och jag (Johannes) såg i högra handen på honom som satt på tronen en bokrulle med skrift på både framsidan och baksidan och förseglad med sju sigill.  2Och jag såg en väldig ängel som ropade ut med hög röst: ”Vem är värdig att öppna boken och bryta sigillen?”  3Men ingen i himlen eller på jorden eller under jorden kunde öppna boken och se i den.  4Och jag grät häftigt över att det inte fanns någon som var värdig att öppna boken och se i den.  5Men en av de äldste sade till mig: ”Gråt inte. Se, han har segrat, lejonet av Juda stam, skottet från Davids rot. Han kan öppna boken med dess sju sigill.” (Uppenbarelseboken kap 5 v 1-5

Jesus, här kallad lejonet av Juda stam, skottet av Davids rot, är den gestalt det väsentliga handlar om även i bibelns sista bok, Uppenbarelseboken. Det är inte vilken Jesus som helst som Johannes hänvisar till utan den Jesus som Johannes föreställde sig honom, den himmelske Jesus klädd i de förväntningar som tron på  den yttersta tidens snara ankomst hade skapat. Och inte bara så. Epiteten lejonet av Juda stam och skottet från Davids rot hade han och dom som tänkte som han hämtat från Gamla testamentet.

Backar vi ett steg och hamnar i evangelierna är det på liknande sätt, men nu är det evangelister och evangelietraditioner som frammanar sina bilder av Jesus.

Tar vi ett ”långskutt” framåt och hamnar i vår egen tid blir det på liknande sätt. Någon form av Jesus behöver vi ha framför våra ögon för att kunna relatera oss till vår omgivning. När detta förbereds har jag nyss lyssnat till en intervju med skådespelaren Sven Boräng som i en serie föreställningar skall gestalta Bertold Brecht. Att denne Boräng hade Brecht för ögonen även i sitt privatliv var inte att tveka på. Har man inte Jesus har man någon annan. Detta som en allmän sanning och här med en skådespelare som exempel.

Men vi kristna har alltså Jesus för ögonen. Det säger sig dessutom av sig självt att våra inre bilder av Jesus inte är densamma som de var för Johannes i Uppenbarelseboken. Inte heller stämmer de helt överens med de bilder som evangelisterna målar upp. Vi har vår tids Jesus.

Men den verklige Jesus då? Hur finna honom, han som dömer och fäller, upprättar och förkastar, han som är försonaren och domaren i en enda person och dessutom i allt företräder Gud? Var finna honom?

I långa stycken återfinner vi huvuddragen av honom i  de bilder av Jesus som vi tagit del av. Evangeliernas Jesus fogas för många lätt in i vår egen tids föreställningsvärld. Först vid närmare granskning av evangelierna märker vi att även deras Jesusbilder är samtidsfärgade. Med Uppenbarelsebokens Jesusbilder är det värre. Många gånger har vi svårt att finna Jesus i Uppenbarelsebokens Jesus.

Men i den text som vi här studerar går det. För nog kan den Jesus vi tror på också han bryta sigill, d v s öppna dörrarna till det ännu ej skedda och låta oss ana en annars fördold framtid. Framför allt gjorde han det i Uppenbarelsebokens sammanhang. De kristna var där hotade till livet och när deras Jesus bröt sigillen och öppnade för inblick i framtiden, fick de hoppet åter

Den Jesus som öppnar sigillen för oss låter oss inte först och främst skåda in i framtiden. Det är annat vi behöver se. F a behöver vi inse rättens vägar och förlåtelsens möjligheter. Och med det får vi hjälp av den Jesus som idag träder fram för våra inre ögon. Ett står nämligen fast, vare sig vi tillhört dem som levde på Jesu tid, eller den som lever här och nu; Jesus företräder Gud och som Guds företrädare är hans kännetecken dom och försoning. Allt annat ger en falsk vild av Jesus, vår frälsare.

(Se även ”Med mina glasögon 4”, 48 19 ”Naturmorgon” som utmanare)

Bibelstudium i Vivalla den 27 november 2019

2Herre, hör min bön, låt mitt rop nå fram till dig. 3Dölj inte ditt ansikte för mig när jag är i nöd. Lyssna till mig, skynda att svara när jag ropar. (Psalt 102 v 2 f)

18Han har hört de utblottades bön, deras bön har han inte föraktat. 19Detta skall skrivas ner för kommande tider, och nya släkten skall prisa Herren,20när han ser ner från sin heliga höjd, när Herren från himlen blickar mot jorden, 21lyssnar till fångarnas jämmer och friger dem som är dömda att dö. (Psalt 102 v 18-21)

 Många är vi kristna som förstått att vid Människosonens dom som Matteus skildrar den tillhör vi getterna, inte fåren. För vem kan bestå inför de hungrigas, de törstigas och de hemlösas domstol. Ingen av oss.  (Matt 25:31-46)

Många är vi kristna som insett att vi inte tillhör dem som består inför den Jesus som hos Johannes försäkrar: ”den som hör mitt ord och tror på honom som har sänt mig, har evigt liv. Han faller inte under domen. utan har övergått från döden till livet”. (Joh 5:24) För vem av oss  kan säga att vi alltid sätter vår lit till vår frälsare? Inte kan jag det.

Många är de kristna som menar att Gud talar i bilder. Därigenom tror de sig undkomma domen. Men jag tillhör inte dem.

Många är de kristna som lutar sig mot den övertygelsen att Gud i slutändan ” blir allt överallt” (1 Kor 15:28). De tror att på domens dag blir alla frälsta. Men det var inte så Paulus menade när han sade att Gud skulle bli allt överallt. Även trossatsen om alltings återställelse var honom främmande.

Som jag ser det är Guds domsord djupast sett menade att vara varningssignaler. Ytterst är deras syfte inte dom utan att föra tillrätta. Det såg många gånger forna tiders kristna och det utan att fundera. Först i vår humaniserade nutid fungerar inte domsorden. Dessa har blivit till orubbliga sanningar som låser mer än de befriar. Hur många samvetsömma kristna  har inte vänt tron ryggen på grund av gudsord som, tycks det dem, mer vittnar om en omänsklig Gud än om en Gud som omsluter dem i kärlek. Andra tolkar om de hårda orden men känner samtidigt ett styng i sitt innersta. De vet att de ställt sig över Ordet inte under det.

Min väg att komma till rätta med Guds dom är vidare att se de skarpa domarna som uttryck för det oändliga avståndet mellan Gud och människa. Domsorden vittnar för mig som ”samvetsöm” människa att det är omöjligt att bli frälst. Inte ens den mest helgade människa kan stå inför Gud med rent samvete, allra minst jag.

Enda vägen för mig blir att ändra riktning. Det är inte jag som skall vandra till Gud med hjälp av egen gärning och egen tro. Gud måste komma till mig. Det är inte min tro eller min gärning som skall göra mig förtjänt av Gud. Min förtjänst ligger i Guds förbarmande.

När jag insett detta  har de nytestamentliga domstexterna gjort sitt. Jag får gå tillbaka till Gamla testamentet. Där finner jag dagens psalmist. Denne har förlorat allt. Det enda han har kvar är ropet om förbarmande.  Ur den nåd Gud då visade psalmisten och med honom också mig vänder livet tillbaka. Ständigt på nytt sker detta i en förlåtelse som oupphörligen behöver förnyas för att bli till levande gudsgemenskap.

(Se även ”Med mina glasögon 4”, 47 19 Social aggressivitet)

Bibelstudium i Vivalla den 20 november 2019

Textordet ingår i Paulus slutargumentation i 2 Korinthierbrevet

4När han (Kristus) blev korsfäst var han svag, men han lever genom Guds kraft. Vi är också svaga med honom, men vi skall leva tillsammans med honom genom Guds kraft, som ni skall få känna. (Paulus 2 brev till Korinthierna kap 13 v 4)

Till sitt ursprung är kristen tro en judisk företeelse. Efter den revolution som Kristus och Kristustron innebar blir i första hand tre religiösa grundpelare bestående från detta arv ; människan är av Gud skapad, uppehållen och utvald. Men kristen tro är förvisso mer än dessa grundpelare.

     Det nya i och med Kristus är som jag ser det en injektion i samhällskroppen av svaghet och kraft. Om detta vittnar Paulus i bibelversen ovan.

Bibelversen är hämtad från ett sammanhang där Paulus försäkrar att han vid nästa besök hos de kristna i Korint skall ta till hårdhandskarna, hårdhandskar som hur underligt det än kan låta förutsätter svaghet och kraft.

Såväl svagheten som kraften hade Paulus fått från Kristus och Kristi kors.  Och korsets innersta innebörd var, för att ta Paulus på orden, att Kristus blev svag för att kunna leva genom Guds kraft. Svagheten bestod konkret i att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare. (Rom 5:8).  Uttytt blev Kristus på korset ända till döden svag för att därigenom förmedla kraft till oss som ”ännu var syndare”. Denna svaghet och denna kraft hade smittat av sig på Paulus.  Låt oss uttrycka det så att Kristus i en bestämd mening levde vidare i och genom sin apostel.

Läser man 2 Korinthierbrevet i sin helhet får man en rätt klar bild av Paulus svaghet. Paulus gav prestigelöst ut sig för de kristna i Korint. Självstoltheten lät han fara. Allt riktade han in på att i ord och handling tydliggöra och förverkliga Kristi självutgivande.

Men kraften då hur skulle den komma till uttryck när Paulus omsider återvände till Korint? Att det handlade om kyrkotuktsåtgärder förstår vi. Men närmare kommer vi inte.

Faktum är att varken Paulus svaghet eller hans kraft kan sättas på en klar och konkret formel. Vi kommer ett stycke på väg men inte längre.

Detta sagt därför att det som gällde Paulus också i tillämpliga delar gäller oss som bekänner oss till Kristus. Någon formel för ett kristet leverne, förutan detta att det skall spegla Jesu svaghet respektive kraft, finns inte. Hur en kristen skall leva  kan för den delen aldrig sättas på formel. Det kristna livet  står alltid i situationens sammanhang.

Nog vet vi kristna på vilken grund vi lever, f a att vi som alla människor är skapade, uppehållna och utvalda av Gud. Förebilder har vi också, inte minst Paulus med sin svaghet och sin kraft. Trots detta;  inget som varit och inga förebilder kan exakt ange hur vi som kristna skall bete oss i den konkreta situationen. Kristusefterföljelsen är en nuets skapelse.

Ändå skall vi inte klaga. Sammanhanget är ju solklart. Vi lever omslutna av Gud, är inte utkastade i tillvaron av en slump. Framför allt har vi gjorts delaktiga av Kristi svaghet, en utgivande svaghet som i slutändan gör oss starka och förmögna till insats. Dessutom skall vi inte glömma att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare. Det betyder att det finns förlåtelse även för oss.

Bibelstudium i Vivalla den 13 november 2019

Tro, gärningar, vishet

 Så är det också med tron: i sig själv, utan gärningar, är den död. (Jakobs brev 2:17)

Om någon av er är vis och erfaren skall han med sin goda vandel ge prov på den mildhet som hör visheten till.  Men har ni bitter avund och självhävdelse i era hjärtan skall ni inte skryta och tala osanning.   Sådan vishet kommer inte från ovan utan är jordisk, oandlig, demonisk. (Jakobs brev 3:13-15)

Ibland går bibelläsningen liksom av sig själv. De två tusen år som skiljer mig från det skrivna ordet märks inte. Det är bara att läsa som det står och sen referera till egen erfarenhet. Så är det när man läser i Jakobs brev om tro, gärningar och vishet.

Först om tron (Jakob 2:17). Den är inte en specialegenskap som vissa har, andra inte. Alla tror vi. Skillnaden är att vi tror olika. Den ene tror si, den andre tror så.

Om tron gäller också generellt att den låter sig speglas i verkligheten. Det man gör och det man ger uttryck för är tro som kommit upp på ytan och visar sitt sanna jag.

Så också när det gäller kristen tro. Det man innerst inne tror, dvs förlitar sig på, tar sig alltid och utan undantag konkret uttryck. Detta i vad man gör, vad man konkret strävar mot och hur man ser på sig själv och sin omgivning. I Jakobs brev sammanfattat i begreppet gärningar. Saknas gärningar, det betyder gärningar som påminner om Jesus, visar det att tron är död. Sen kan man bekänna sig tro hur högt man vill. Tron är ändå död.

Nu till visheten (Jakob 3:13-15). Denna vishet tillhör trons frukter, ja sammanfattar det väsentliga i hur tron tar sig uttryck i verkligheten.

Här är det förstås inte så enkelt att bli konkret. Jakob talar om vishet som det sammanfattande uttrycket för en kristen livshållning. Och det låter väl göra sig för Jakob som hade sin tids judekristna för ögonen. Dessa judekristna hade en gemensam kulturell och kristen tradition som förenade dem. Värre är det med oss kristna som läser Jakobs brev. Vi finns i hela världen och lever under de mest skilda förhållanden och med vitt skilda livsuppfattningar. Vishet, det betyder den sammanfattande hållningen till livet, till vad som är väsentligt respektive oväsentligt, skiljer oss åt. Våra olika kulturella, bildningsmässiga och kunskapsmässiga bakgrunder drar isär oss. Detta mer än vad som skulle vara nödvändigt, kan tyckas. Med ökad kärlek till frälsaren som levde och dog för oss, tilltar också visheten, d v s visheten i Kristus.

Ett är förvisso säkert. När vår tro tar sig uttryck i avund, självhävdelse, skryt och osanningar, då är vi på fel väg. Då är vi jordiska, oandliga och demoniska. Då tror vi mer på djävulen än på Gud. Mot detta står enligt Jakob den mildhet som hör visheten till.

Jag tolkar denna mildhet som ett stänk av den mildhet som Jesus visade när han hade fördrag med enfaldiga människor som inte visste sin väg. Däremot gällde inte fördragsamheten, fördrag med ondskan.

Som kristna är vi kallade att vara milda mot dem som inte vet sin väg, men avvisande mot allt som har ond rot. Att skilja det ena från det andra är inte lätt vare sig det gäller självprövning eller ställningstagande till företeelser i vår omgivning. I själva verket är det en livsuppgift som i en ständig upprepning förutsätter, nåd, förlåtelse och upprättelse.

(Se även ”Med mina glasögon 4”,  45 19 Spetsad text och bred utläggning)

Bibelstudium i Vivalla den 6 november 2019

1Jag älskar Herren, ty han har hört min bön om förskoning. 2Han lyssnade till mig när jag ropade. Psaltaren 116:1 f

Av ”livs- och dödskrafter” beror våra liv vare sig vi vill det eller inte. De berör allt och alla, alltid. Dessa krafter förbinder jag med själva existensens grundförutsättning, med det jag kallar Gud. I den meningen är Gud ofrånkomlig, den Gud som ger och tar liv, den Gud som ger rum för det fullkomliga men också öppnar för och t o m åstadkommer förintelse.

Men i psalm 116 är Gud mer än detta. Gud är mer än opersonliga ”livs- och dödskrafter”. Gud lyssnar. Psalmistens rop om förskoning klingade inte ohört. Psalmisten vittnar; Gud räddade mig från döden, mitt öga från tårar, min fot från att snava (Ps 116:8)

Men är detta ett generellt beteende? Lyssnar Gud alltid och på alla? Av fortsättningen på psalm 116 kan man läsa ut att Guds lyssnande är villkorat. Jag citerar:

Herren bevarar de oskyldiga, jag var hjälplös, och han räddade mig (v 6)

De trognas liv är dyrbart i Herrens ögon (v 15)

Guds hjälp förutsätter alltså enligt psalmistens vittnesbörd att Gud griper in och räddar  psalmens författare och att orsaken till detta  var dennes oskuld, hjälplöshet och trohet. Dessutom förutsätts inte som en kristen närmast automatiskt förutsätter, löfte om evigt liv. Vad psalmisten vittnar om är att denne genom ett Guds ingripande räddats ur akut dödsfara. Och det är något annat än löfte om evigt liv. Tankar på evigt liv i absolut betydelse var ännu inte aktuella på psalmistens tid.

Med ovanstående som bakgrund läser jag idag denna psalm. Jag gör det med frågan om jag kan göra psalmistens ord till mina egna, om jag i min nöd  kan få del av den räddning som psalmisten en gång erfor. Detta samtidigt mot den bakgrund som jag ovan skisserat, den om en Gud som med aldrig upphörande regelbundenhet, vare sig vi vädjar till honom eller inte, både skapar och tar liv.

Skulle månne jag kunna vara ett undantag. Skulle jag på grund av min oskuld, min hjälplöshet och min trohet slippa undan det öde som obönhörligt drabbar alla?

Jag värjer mig mot den tanken. När jag ser ner i min själs djup finner jag mig varken oskyldigt eller trogen. Under min personliga tro och mina fromma ideal har jag till min egen bedrövelse funnit ett jag som väsentligen liknar andras jag. Inte skiljer jag ut mig inte har just jag gjort mig förtjänt av särbehandling?

Ju mer jag tänker i denna riktning desto tydligare står det klart för mig att bakom en from psalmist i förkristen tid döljer sig den sanna människan, Jesus Kristus. För min inre bild ser jag Jesus som gav sitt liv på korset i vädjan om förskoning inte bara för sig själv utan också för andra. Och jag erfar också en Gud som lyssnade till honom som ensam var både oskyldig och trofast. Honom räddade Gud. Det var honom Gud förbarmade sig över.

Min väg till psalmen får därför gå över Kristus. Det  är han som blev frälst från döden, han som den ende. Denne Jesus bad om förskoning inte bara för sig själv utan för alla dem som tydde sig till honom. I honom finns den förskoning från döden som gäller också mig.

(Se även ”Med mina glasögon 4”,  44 19 Följare och utmanare i det kollektiva livsflödet)

Bibelstudium i Vivalla den 30 oktober 2019

3Och han (Abraham) sade: ”Du har inte låtit mig få några barn, och därför blir det min tjänare som ärver mig.”  4Men Herrens ord till honom löd: ”Det blir inte han som ärver dig utan en av ditt eget blod.”  5Och Herren förde honom ut och sade: ”Se upp mot himlen och räkna stjärnorna, om du kan! Så talrika skall dina ättlingar bli.”  6Abram trodde Herren, och därför räknade Herren honom som rättfärdig. (1 Moseboken 15 v 3 tom 6)

Bibeltexter kallar jag trostraditioner, det är nämligen vad dom är. Trostraditionernas ursprung är berättelser och vittnesbörd, som i sinom tid skrevs ned och samlades upp i urkunder. Slutresultatet blev bibeln, det betyder en rad trostraditioner hopsamlade och redigerade till ett sammanhållet helt bestående av två delar, det Gamla och det Nya testamentet.

Trostraditioner, läs trosföreställningar, är subjektivt betingade, dessutom spänner de över vida fält, religiösa som ideologiska. Man finner dem överallt, i såväl religiösa, som i politiska och sociala sammanhang.

Det speciella med oss kristna är att vi hämtar ett flertal av våra trostraditioner från bibeln och där f a från berättelserna om Jesus. Utifrån trostraditionerna om dennes livsverk, f a utifrån berättelserna om hans död och uppståndelse,  hanterar vi verkligheten.

Dessutom och det är mera sällan det sägs öppet, väljer vi  att hålla fast vid visst i våra trostraditioner (läs våra biblar) medan vi väjer undan för annat.

Bibeltexten ovan är hämtad från 1 Moseboken kapitel 15. I detta kapitel finns både sånt som vi som kristna kan ta till oss och det som vi måste väja för. Jag börjar med det senare, styckningen av djur som rituell förutsättning när två parter sluter förbund. Om detta läser vi i samma kapitel som texten ovan är hämtad från. Den sedvänjan kan vi med fördel vara förutan.

Däremot är dagens textavsnitt aktuellt där den barnlöse Abraham utlovas en avkomma så riklig som himmelens stjärnor. Och Abraham trodde på Guds löfte, lyder slutklämmen.

Dessa ord har i den kristna traditionen gjorts förebildliga. Dess kännetecken är tro på det omöjliga. Läget må se hopplöst ut. Det kan stå lika illa till med oss som det en gång gjorde för den barnlöse Abraham. Ändå litar vi på att trons löften i slutändan håller.

Abraham framställs som en trons förebild i hela bibeln. Än större förebild är Jesus. Dennes död och uppståndelse är för den kristne  trosföremålet före andra. Det för kristen tro specifika är att förlita sig på att leva i döds- och livsgemenskap med sin frälsare.

Vad jag tycker att man skall observera är vad som sker när den tron släpper taget. Det uppstår inget tomrum. Tomrummet  fylls upp av trosideal av annat slag. En trostradition ersätts av en annan eller av andra.

Konsekvensen av detta blir att vi lever i en trostraditionernas kamp. Kristna som ickekristna är indragna i den kampen. Ingen klarar sig utan levande trostraditioner. Det är med trostraditioner som redskap som vi hanterar vår verklighet.

Så säg inte att en tror, den andre inte. Alla tror vi, dock tror inte alla likadant.. Vi har som människor inget annat att ta till än trostraditioner när vi skall forma vår verklighet och hantera våra sanningar.

Nog är kristen tro något för sig med sin Abraham och sin Jesus. Framför allt är den något för sig, eller borde vara det, genom att den är kräsen med sina trostraditioner. Vissa lägger vi med bestämdhet åt sidan, andra kan vi inte leva utan.

(Se även ”Med mina glasögon 4”, 43 19 Av naturen är jag dubbelseende)

 Bibelstudium i Vivalla den 23 oktober 2019

11Denna lag som jag i dag ger dig är inte ofattbar eller ouppnåelig för dig.  12Den finns inte uppe i himlen, så att du måste fråga: Vem kan fara upp till himlen och hämta den åt oss, så att vi får höra den och kan följa den?  13Den finns inte bortom havet, så att du måste fråga: Vem kan fara över havet och hämta den åt oss, så att vi får höra den och kan följa den?  14Nej, dess ord är mycket nära dig, i din mun och i ditt hjärta, och därför kan du följa den. (5 Mos 30:11-14)

I bibelstudium i Vivalla den 9 oktober i år satte jag fingret på att Jesus i Nya testamentet talar genom ombud. Jag exemplifierade med Uppenbarelseboken där Jesu talesman är Johannes. Denne frammanar Jesus i sina apokalyptiska visioner.

På motsvarande sätt frammanas en länge sedan död Mose i 5 Moseboken. Detta i en rad predikningar från skilda sammanhang där den sammanhållande fiktionen är en långpredikan av Mose.

I Uppenbarelseboken talade ”Johannesjesus”  till kristna hotade av förföljer och martyrium. I 5 Moseboken talar ”Predikomoses” ur en situation av nationell och religiös upplösning. Gemensamt för både det ena och det andra är förkunnelse sprungen ur nöd.

När hoppet av allt att döma är ute, när trons restauration inte längre tycks möjlig, då vänder det. Så i texten ovan, så när man spikade upp Jesus på korset, så när de kristna församlingarna i trons begynnelseskede hotades av förintelse, så förhoppningsvis i våra genomsekulariserade svenska församlingar. Gud vänder åter i full kraft.

Ett av flera paradexempel på detta är alltså textens förkunnelse ovan. I katastrofen griper Gud in och allt förvandlas. Lagen som tidigare tycktes ouppnåelig kommer plötsligt nära. Den förvandlas från hårda bud till en inre kraft som gör den tidigare slagne oövervinnelig.

Vad som skett är att lagens inre blottats. Till sitt innersta är lagen inte krav utan kraft, Guds kraft.

Det som profeterades skedde också. Löftesfolket upplöstes inte trots fångenskap och katastrofer. Den babyloniska fångenskapen blev inte judiskhetens förintelse. Gastkramningen ändade i restauration och nyfödelse.

Särskilt vi kristna har fått denna sanning tydliggjord för oss. Aposteln Paulus har öppnat våra ögon. Denne tar i Romarbrevet (Rom 10) upp just den förvandling av lagbudet från krav till kraft som vi ovan observerat. Och han gör det genom att förbinda lagen med Kristus och dennes frälsningsgärning.

Förvandlingen sker med Paulus som facit i följande steg, av lag blir kraft, av kraft blir Kristus, av Kristus evangeliet, av evangeliet tron.

Upplösning var alltså utgångspunkten för lagens omvandling till kraft. Och den upplösningen har idag gått särskilt långt i det sekulariserade Europa, och allra längst bland oss i Sverige.

Blir förloppet det vanliga är det alltså hos oss det skall ske. Gudomliga lagar, kristna seder, gammaldags moral står allt inför sin upplösning. Allt är genomkritiserat och därefter förtärt och ersatt av nya sedvänjor och nya tänkesätt överlägsna de gamla. Det tycks allt mera hopplöst att värja sig.

Det nya som kommer i stället för det gamla har dessutom många gånger verkligen skäl för sig. Ihåligheten i det gamla har blivit allt mera uppenbar. Liberal teologi av skilda slag räcker inte till för att dölja ihåligheten i det gamla.

Då sker det, de gamla kristna lagarna omvandlas till kraft. Lagen omvandlas till evangelium.