(Se även ”Med mina glasögon”, 44 18 Vitt eller svart)

Bibelstudium i Vivalla den 31 oktober 2018 

10Bara en vindfläkt är människorna, de dödliga endast ett bländverk. Läggs de i vågskålen höjer den sig, ja, de är lättare än luft. 11Lita inte till våld, sätt inte ert hopp till rövat gods.Om än er rikedom växer, förtrösta inte på den. 12Ett har Gud talat, två ting har jag hört: att Gud har makten, 13att du, Herre, är trofast. Du lönar var och en efter vad han har gjort. (Psalm 62 i Psaltaren)  

Att en människa inte är mer värd än en vindfläkt, det får man bara inte säga. Det svär mot allt vad människovärde heter. Ändå gör psalmisten det. Han gör det därför att han lever i tvåsamhet. På den ena sidan finns för honom människan på den andra Gud. Det ena vägs upp av det andra. Det människan inte äger har Gud. Gud har makten, Gud har livet, ja är ytterst livet. I Gud har människan sitt värde, inte i sig själv. I sig själv är människan inte bara en vindfläkt utan också med en annan bild som gräset som blomstrar men snart är borta.

Människans dagar är som gräset: hon spirar som blomman på marken, så sveper vinden fram, och den är borta, platsen där den stod är tom.(Ps 103:15 f)

Tillvaronstvåsamhet  är själva förutsättningen för människans värdighet. Upprätthåller jag inte föreställningen om tvåsamhet hotar ständigt faran. Jag handskas ovarsamt med livet, inte främst mitt eget liv, där beskyddar mig livsinstinkten, utan andras. Jag tar mig friheter på andras bekostnad, i värsta fall utplånar jag människoliv utan att känna ånger.

Därför upprätthålls tvåsamheten även i den kultur som är vår där Gud inte får nämnas mer än i kyrkor, moskéer och privata rum. Vi gör det genom att upphöja principer till tvåsamhetens bärare. Vi talar om frihet, jämlikhet och broderskap, om demokrati mänskliga rättigheter och människovärde som heliga principer. Detta gör vi ytterst därför att själva livet förutsätter tvåsamhet.  Vi gör det inte därför att dessa principer svarar på kravet på uppenbar sanning utan därför att de är livsnödvändiga.

Såvida vi inte som jag själv fortfarande vågar tala om Gud som de heliga principernas moder. Det betyder att jag inte kan nöja mig  med annat än en personlig Gud, en Gud där jag med psalmisten bekänner att denne Gud har makten, att Herren är trofast och att Gud lönar var och en efter vad han gjort.

Hur skall jag kunna lita på Gud i en kultur som vår där Gudsdyrkan är undanträngd från det offentliga rummet, där en personlig Gud i alla de sammanhang är ifrågasatt? Hur skall jag dessutom våga förtrösta på Gud när jag inte som psalmisten kan lita vare sig på att Gud lönar min förtjänst eller på min egen inneboende godhet. Jag vet helt enkelt för mycket både om mig själv och om tillvarons nyckfullhet för att kunna göra det.

För mig är det här Kristus kommer in som min tillvaros nytändning. I Kristus finns Gud även bakom det gåtfulla och till synes meningslösa. Framför allt finns Kristus där som den nya människan som äger det jag själv inte har. Först i honom kan Gud löna var och en efter vad han gjort. Om inte är psalmistens förtröstan för mig ouppnåelig.

     Detta är orsaken till varför jag behandlar Kristus i det ena bibelstudiet efter det andra. Jag behöver göra det för att för egen del kunna upprätthålla den tvåsamhetsom är livet själva förutsättning.

(Se även ”Med mina glasögon 3”, 43 18 Trons oändliga hårdhet.)

Bibelstudium i Vivalla den 24 oktober 2018 

4”Så säger Herren Sebaot, Israels Gud, till alla de deporterade som han fört bort från Jerusalem till Babylonien:  5Bygg er hus och bo i dem. Plantera trädgårdar och ät frukten från dem.  6Ta er hustrur och avla söner och döttrar, ta hustrur åt era söner och ge era döttrar åt män, så att de föder söner och döttrar. Bli flera där, inte färre!  7Gör allt för att den stad jag har deporterat er till skall blomstra, och be till Herren för den. Ty dess välgång är er välgång.  8Så säger Herren Sebaot, Israels Gud: Låt inte lura er av profeterna bland er eller av era spåmän och bry er inte om drömmarna de drömmer. 9Ty lögn är vad de profeterar för er i mitt namn. Jag har inte sänt dem, säger Herren.  10Så säger Herren: Först när sjuttio år har gått för Babylonien skall jag ta mig an er och uppfylla mitt löfte att föra er tillbaka hit.  11Jag vet vilka avsikter jag har med er, säger Herren: välgång, inte olycka. Jag skall ge er en framtid och ett hopp.  12När ni åkallar mig och ber till mig skall jag lyssna på er.  13När ni söker mig skall ni finna mig. Ja, om ni helhjärtat söker efter mig  14skall jag låta er finna mig, säger Herren. Jag skall vända ert öde och samla in er från alla de folk och alla de platser till vilka jag har fördrivit er, säger Herren. Jag skall låta er återvända till den plats jag har förvisat er från. Jeremia kap 29 v 4-14

Jag går baklänges, börjar med Jesus och backar mig in i Gamla testamentet, i dag till profeten Jeremia. Sen läser jag Jeremia med Jesus för ögonen. Vad jag då finner är gemensamma nämnare. Den viktigaste, utvaldheten, outtalad men ändå grundläggande. Både Jesus och Jeremia förutsätter utvaldhet, Israels utvaldhet före alla andra folk. Bara så att utvaldhetens syfte blir tydligare hos Jesus. Utvaldhetens ändamål blir att sprida sig som ringarna i vattnet. Målet är allas utvaldhet.

Den andra gemensamma nämnaren är att utvaldheten tycks slagen i bitar. På Jeremias tid genom ockupation och deportation, på Jesu tid genom förstelnade religiösa grundvalar och härtaget land.

Den tredje är att varken Jeremia eller Jesus lägger skulden på angriparen. Det är varken babyloniernas eller romarnas fel att Israel krossats. Det är Israels eget fel.

Jesus säger inte ett ont ord om romarnas härtagning och Jeremia ser uttalat Babylons erövring som ett rättmätigt straff från Gud. Gör er hemstadda i Babylon predikar han, skaffa barn och gynna landet. Jesus är inte lika drastisk. Men romerska militärer. t o m de romerska medlöparna tulltjänstemännen behandlar Jesus som tillhörde de det egna folket.

Däremot viner piskan över dem som missbrukat sin egen utvaldhet. Utan förskoning läggs skulden på dem som omvandlat utvaldhet till privilegium, dem för vilka utvaldheten innebär rättigheter mer än skyldigheter. Jesus ger sig på fariséer och skriftlärda. Jeremia är inte nådig mot de falska profeterna som inte ser egen skuld, bara snabb befrielse och räddning. Deras förkunnelse skall komma över dem själva. Han profeterar  i orientalisk anda om de fruktansvärda straff som skall drabba dem. (Se bl a Jeremia 29:20-23)

Tro bara inte att Jeremia, som texten ovan kan få oss att tro, manar de egna att integrera sig i Babylon utan syfte. Han vet mycket väl att den dagen skall komma då ockupationen upphör och de deporterade skall få flytta hem igen. Efter sjuttio år skall det ske. Och tro inte att Jesus behandlar romerska undersåtar och judiska medlöpare väl på grund av att den ena kålsuparen är lika god som den andre. Att tro på Israels vis är alls inte detsamma som att tro på Babylons eller Roms sätt.

Båda känner framför allt till att den egna utvaldheten trots allt inte är död. Den skall väckas till liv igen. Både Jeremia och Jesus vet att den dag skall komma då Gud åter skall lyssna på de utvaldas böner. Den dag skall komma då Guds kärlek åter skall bli synlig i de utvaldas ögon. För Jesu del den dag då utvaldheten spränger sina trånga gränser  och Gud blir allt överallt.

Så detta tillämpat på oss. Skyll inte på andra för att gudlösheten gjort sig bred och med den ”förgudligandet” av människan. Skyll på Jesu lärjungar som omvandlat utvaldheten till privilegium och därmed också vänt sanningen i dess motsats. Men stanna inte med det. Den dagen skall komma då Gud åter lyssnar på de utvaldas böner. I det mest hopplösa läge kommer Gud åter. Gud är nämligen inte enbart rättfärdig, Gud är också barmhärtig.

(Se även ”Med mina glasögon 3”, 42 18 Berättelserna och trons insida.)

Bibelstudium i Vivalla den 17oktober 2018

10Inför hela församlingen prisade David Herren: ”Prisad vare du, Herre, vår fader Israels Gud, från evighet till evighet.  11Dig, Herre, tillhör storhet och makt och härlighet och glans och majestät, ja, allt i himlen och på jorden. Ditt är riket, Herre, och du är den upphöjde härskaren över allting. 12Rikedom och ära kommer från dig, och du råder över allting. I din hand är kraft och styrka, allt har du makt att göra stort och starkt.  13Och nu, vår Gud, tackar vi dig och lovar ditt härliga namn.  14Ty vem är väl jag och vad är mitt folk att vi själva skulle kunna ge sådana frivilliga gåvor? Nej, från dig kommer allt, och det vi givit åt dig har vi fått ur din hand. (1 Krönikeboken kap 29 v 10-14) 

Rättigheter är ordet för dagen, mänskliga rättigheter, kvinnors rättigheter, barns rättigheter. Det skorrar inom mig när jag hör detta tal. Inte för att jag ogillar att vare sig män, kvinnor eller barn hålls högt. Tvärtom! Men det är något som fattas när talet begränsas till rättigheter. Ett tillägg måste ovillkorligen göras.

I dag ger mig märkligt nog en text från 1 Krönikeboken i Gamla testamentet vatten på min kvarn. Annars är ju Krönikeböckerna osedvanligt svårsmält föda med alla sina släkttavlor och detaljupplysningar. Men så ej i texten ovan där kung David tackar Gud när Salomos tempel, skall tagas i bruk.

En oändlig möda låg bakom detta tempelbygge och ofattbara kostnader. Gåvorna till tempelbygget hade antagit proportioner som vi har svårt att föreställa oss.

Men nu var allt färdigt och en modern sekulariserad västerlänning skulle tänka sig en tackkör av osedvanligt mått. Gåvogivarna skulle överösas av lovprisning för allt de offrat.

Men så ej. I stället riktar David tacket till Gud. Från dig Gud kommer allt, och det vi givit åt dig har vi fått ur din hand.

     Dessa ord säger allt och gäller inte bara inför invigningen av ett tempel utan i alla de sammanhang. Ty ingenting har människan skapat utan att dessförinnan fått det. Livet kan ingen människa ta sig, det är ytterst en gåva. Resurser, intelligens, skaparkraft är inget en människa äger utan att först ha fått gåvor som gjort det möjligt att använda sina inneboende förmågor. Så också när det gäller medmänsklighet, omsorg, kärlek. Ingen kärleksfull människa tar sig an en skadeskjuten medbroder eller medsyster, utan att först ha fått kraft och lust att utföra sin kärleksgärning. Inget välfärdssamhälle på jorden finns enbart av den orsaken att kloka politiker förstått att det enhar måste också allaandraha del i. Och sen det för mig viktigaste av allt, själva livet. Ingen människa har förmågan att skaffa barn utan att först gåvan att få barn är henne given.

Det finns alltså en givare bakom det givna. Det är ytterst givaren, den som ytterst skapat möjligheter och resurser som är tack värd.

Vi kristna konkretiserar givaren och ger denne givare namnet Gud. Det gjorde kung David på sin tid inför invigningen av ett tempel. Det gör också vi som via Jesus  fått del i Guds vilja och livets mening. Det borde även alla andra göra som inte kan tänka sig en konkret Gud. Om inte annat så borde människan i gemen tacka livet.

Västerlandets stora brist är att man i gemen är stum och blind för det jag här säger. Man har gjort sig okänslig för det självklaraste av allt, att livet är en gåva att bruka och utveckla, aldrig en rättighet.

(Se även ”Med mina glasögon 3”  41 18 Trosåskådningar i rörelse)

Bibelstudium i Vivalla den 10 oktober 2018 

Gud sade till Noa: ”Jag har bestämt att jag skall göra slut på alla människor, ty de har fyllt jorden med våld. Jag skall förgöra både dem och jorden.  14Bygg dig en ark av goferträ och inred den med olika rum. Bestryk den både invändigt och utvändigt med jordbeck.  15Så skall du göra arken: den skall vara 150 meter lång, 25 meter bred och 15 meter hög,  16och du skall göra ett tak på den med en halv meters resning. Ingången till arken skall du göra på ena sidan, och du skall bygga den i tre våningar.  17Jag skall nu låta floden översvämma jorden och förgöra alla levande varelser under himlen. Allting på jorden skall gå under.  18Men med dig vill jag upprätta ett förbund. Du skall gå in i arken tillsammans med dina söner, din hustru och dina sonhustrur,  19och av allt som lever, av alla varelser, skall du föra in i arken ett par, hane och hona, av varje art, så att de kan överleva tillsammans med dig.  20Av de olika arterna av fåglar, fyrfotadjur och markens kräldjur skall ett par av varje komma till dig, så att de kan överleva.  21Du skall lägga upp förråd av all slags föda, så att ni har att äta, du själv och alla de andra.”  22Noa gjorde i allt så som Gud hade befallt honom att göra. (1 Moseboken kap 6 versarna 13-22)

 Berättelsen om Noa, hans söner Sem, Ham och Jafet, arken med djur av alla arter och den stora floden, är inte historia i vanlig mening. Det betyder inte att den stora översvämningskatastrofen behöver vara påhitt. Om motsvarande katastrof står berättat i Gilgamesheposet ( ungefär2000 f Kr). Där heter Noa Utnapishtim och dennes ark hamnar också i slutändan på ett berg.

Men historia är Noatraditionerna inte, mer budskapshistoria eller som jag tycker om att säga, ”överhistoria”. Det betyder sanning i högre mening, sanning där Guds egen sanning är inbegripen.

Läser man berättelsen om Noa och hans söner i sin helhet skall man finna att Gud i den  har mycket att säga oss. Berättelsen om Noa lägger en av grunderna till den gammaltestamentliga frälsningshistorien, en historia vars innebörd Jesus tolkade och fullbordade inte bara i ord utan också i gärning.

Men jag måste begränsa mig i min utläggning och jag gör det på mitt eget sätt. Jag läser nämligen bibeln baklänges, börjar med Jesus och backar in i Gamla testamentet. Och om personen Noa har Jesus inte mycket att säga. Det enda jag hittat finns i talet om tidens slut. Där drar Jesus parallellen mellan vad som skall ske och det som skedde på Noas tid när människorna i grund förbrutit sig. Katastrof blev följden och katastrof skall det bli än en gång innan Människosonen kommer åter i makt och härlighet, förkunnar Jesus (Matt 24:37-44).

Så förstådd predikar Noatraditionen allvar. Det går illa när människor inte vill förstå sin plats i tillvaron, när var och en vill göra sig till sin egen Herre. I slutändan leder det till katastrof. Att detta är sant har vi erfarenhet av. Vi behöver bara läsa Västerlandets historia för att förstå att vanstyre och ”vanlevnad” alltid ändar i förskräckelse.

Nu skall vi se upp när vi tolkar tidens tecken. Får vi tillräckligt starka indikationer på att katastrofen nalkas blir vi lamslagna. Vi upplever vanmakt och ger därför upp i förtid. Men Jesu Gud, vår Gud är en dynamiskt Gud, en överraskningens Gud. Uppgivenhet är därför det sista Gud önskar. Luther hade mer än rätt när han fick frågan vad han skulle göra om den sista dagen skulle inträffa dagen därpå. Han sade; jag skulle gå och plantera ett äppelträd. Motsvarande gäller mig själv, som mänskligt att döma har det mesta av livet bakom mig. Jag tänker i Luthers efterföljd fortsätta att plantera äppelträd.

Dessutom, syndafloden ändade i räddning och nya möjligheter. Och Människosonens ankomst bådar frälsning och evigt liv.

(Bibelstudiet kopplat till ”Med mina glasögon 3” 40 18 I livets tjänst)

Bibelstudium i Vivalla den 3 oktober 2018

Lova Herren, min själ, hela mitt jag vill prisa hans heliga namn! (Psaltaren 103 v 1) 

19Herren har rest sin tron i himlen, allt är underlagt hans välde. 20Lova Herren, ni hans änglar, starka hjältar, som gör vad han befallt! 21Lova Herren, hela hans härskara, ni som tjänar honom och gör hans vilja! 22Lova Herren, alla hans verk, överallt i hans välde! Lova Herren, min själ! (Psaltaren 103 v 20 ff)

Psaltaren 103 är en lovsång, enastående i sitt slag. Poetisk inspiration har i denna psalm förenats med religiös tro i en medveten och sammanhållen komposition. Resultatet har blivit tidlöst. Psalmen är kort sagt stor poesi.

Jag njuter när jag läser psalmen men iakttar framför allt. Iakttar att psalmen är ett vittnesbörd av en överväldigad psalmist.Överväldigad över att befinna sig i ett stort sammanhang trots egen litenhet. Själv är människan, d v s han själv,  lik gräset som ”spirar som blomman på marken, så sveper vinden fram, och den är borta” (Ps 103:15 f).

Inför detta hisnar psalmisten i en ”hisning” som en människa oavsett tid och sammanhang kan dela med honom. Vem förundras inte över det märkliga att få leva i denna förunderliga värld. Den känslan kan varken närsynthet eller uttalad ateism utplåna.

Psalmisten är överväldigad över Guds storhet. Samtidigt är hans kulturella och religiösa sammanhang  uppenbart. Han befinner sig i den gammaltestamentliga traditionen där Mose och Israels öden finns med som den naturliga ramen för existensen. ”Mose fick lära känna Guds gärningar, Israels folk hans verk” läser vi (Ps 103:6 f) Däremot är uppståndelse och evigt liv honom främmande. Människan är lik gräset och blomman, förgängliga varelser som har sin tid här på jorden, innan hon vissnar och blir till intet.

Psalmisten är överväldigad över storheten hos den Gud  som är alltings upphov och ytterst alltings livgivare. Hela tillvaron drar denne in under Guds välde. Alltings bestånd beror av honom som låter sina tjänare utföra hans verk. Utifrån psalmistens föreställningsvärld får dessa heta änglar, hjältar och härskaror vars uppgift består i att utföra Guds vilja.

I dag talas det varken om änglar eller himmelska härskaror. Talas det om änglar tänker man sig dem som varelser som verkar i egen kraft. På sådana änglar tror idag bara människor som är vidskepliga. Men fortfarande vördas, detta uttalat av naturvännerna, de naturkrafter på vilka våra liv beror. Och fortfarande förundras vi över människor som i det fördolda åstadkommer det goda. Vi anar dolda högre och goda krafter bakom deras handlande.

Själv tillhör jag den minoritet som hängt upp min tillvaro på Jesu frälsargärning. Detta i en tid då såväl de traditioner som bar upp psalmistens föreställningsvärld som de kristna trostraditionerna förflyktigats. För mig är därför inte änglavärlden självklart levande och inte heller känner jag spontant samhörighet med de himmelska härskaror som psalmisten talar om. Detta påspätt av att Jesus själv talar så lite om dessa ting.

Men ett förstår jag och det är att den materiella värld som jag med min samtid lärt mig förhålla mig till, den värld där allt måste inneslutas i orsak och verkan för att äga verklighet, är för trång. Med öppet sinne tar jag därför del i psalmisters och andra bibliska författares föreställningar om änglar, hjältar och härskaror. Men inte villkorslöst. Förutsättningen är att änglarna inte lever sina egna liv utan står i Guds tjänst, den Guds som är alltings skapare och uppehållare, den Gud som står i livets tjänst.

Jag föreställer mig att de för vilka begreppet Gud inte säger något, kan ha ersatt föreställningen om Gud med allmänbegreppet ”livet”. Och att dessa ger allt som står i ”livets” tjänst sin hyllning. I så fall är en brygga slagen mellan en gammaltestamentlig psalmförfattare och en sekulariserad nutidsmänniska. Om det har jag mer att säga och det i ett parallellt inlägg som heter just ”I livets tjänst”.

Bibelstudium i Vivalla den 19 september 2018 

10 Alltid bär jag (dvs Paulus) med mig i min kropp den död som Jesus fick lida, för att också Jesu liv skall bli synligt i min kropp.  11Ty jag, som är vid fullt liv, utlämnas för Jesu skull ständigt till att dö, för att också Jesu liv skall bli synligt i min dödliga kropp.  12Alltså verkar döden i mig och livet i er. (2 Korintierbrevet kap 4 v 10 ff) 

Jag föreställer mig depression som upplevelse av ensamhet. Ensamhet därför att förmågan att ta in omvärlden är skadad. Stimuli utifrån når inte fram. Jag står där lämnad åt mitt öde, hotad inifrån av egna demoner.

Jag föreställer mig glädje som delad glädje. Odelad glädje däremot, glädje över att äga något som ingen annan har, är för mig obeständig. Den leder via diverse mellanled över i glädjens motsats, disharmoni.

Jag tänker mig att fler än jag har sett detta, att depression är ensamhet, att glädje behöver vara delad glädje för att vara beständig.

Mot denna gemensamma bakgrund går jag till Paulus. Jag tänker mig att han var som vi är. Att det var i gemenskapen han fann sin glädje. När jag läser 2 Korintierbrevet  får jag detta bekräftat.

Paulus hade förvisso vänner, de flesta av dessa delade hans kristna tro. Nog hade han besvär med somliga av dessa, inte minst med trosvännerna i Korinth. Men visst var dom vänner.  Och nog hade de glädje av varandra. Framför allt gladde de sig gemensamt över gemenskapen med Kristus i Gud.

Vad Paulus beträffar fick han efter en dramatisk omvändelse klart för sig att Gud var långt mer personlig än den laggivare han en gång trodde honom vara. Han insåg att Gud verkade i den en gång korsfäste, idag uppståndne Kristus. Bekräftelserna blev så många och så överväldigande att hans dåvar att likna vid allt det goda Guds lagar kunde åstadkomma, hans nuvid ett liv i Andens kraft.

Denna förändring berodde av att han upplevde sig uppfylld av Kristus. Till och med hans i kampen för Kristus plågade kropp blev i hans inre en avspegling av den Kristi kropp som led och dog på korset. Och liksom Kristi lidande ledde till liv gjorde också Paulus plågade kropp det, till ett liv som kom korintierna till del. Det var som om Kristus smittat av sig på Paulus som i sin tur fick föra den korsfästes välsignelse vidare till de kristna i Korinth. Kristusmystikbenämns detta sällsynta sätt att uppleva verkligheten.

Kristen tro kan ta sig många uttryck, den kan vara kollektivistisk, men också individualistisk. Den kan vara kulturellt betingad men också påverkad av folklighet. Den blir gärna regelstyrd men kan i andra sammanhang äga likhet med spiritismen.

Paulus teo- och kristocentriska tros- och verklighetsuppfattning har alltid varit sällsynt. Men när den uppfattningen av verkligheten bryter igenom gör den det med kraft. Den får oss uppleva att vi kristna påtagligt hör samman med varandra och med den Gud som blev till kött och blod i Kristus. Inom oss hör vi någon säga oss; du är visserligen en naturvarelse, men du är dessutom något mer än detta. Du är ett Guds barn, och som sådan omsluten och uppfylld av den Kristus som dog och uppstod för dig. Din möda och ditt lidande för Kristi skull kan och skall för Kristi skull bli till dina trossyskons välsignelse.

Trångsynt blir nog det sammanfattande omdömet från de flesta om detta sätt att se. Men en sammansvetsad kristenhet uppfylld av Kristus är i själva verket förutsättningen för en bred förnyelse som i förlängningen inte är exklusiv utan inklusiv. Kristus dog ju inte för ett fåtal utan för alla.

(Kopplat till bibelstudiet är ”Med mina glasögon 3”, 39 18 Varför alltid så kritisk?)

Bibelstudium i Vivalla den 26 september  2018  

15Älska inte världen och det som finns i världen. Om någon älskar världen finns inte Faderns kärlek i honom.  16Ty det som finns i världen, vad kroppen begär, vad ögonen åtrår, vad högfärden skryter med, det kommer inte från Fadern utan från världen.  17Och världen förgår med sina lockelser, men den som gör Guds vilja består för evigt. (1 Johannesbrevet kap 2 v 15-17)  

Att ovanstående är en maning till en grupp kristna lär ingen ha missat. Men att det är något speciellt med just den här förmaningen har många svårt att föreställa sig. Bibelord som bibelord. Så tänker vi kristna i gemen. Men så är det inte. Det ena ordet är inte det andra likt. Tillspetsningen i bibelordet ovan är närmast unik.

Att det är något speciellt med att just jag leder bibelstudiet har många svårt att tänka sig. Bibelstudieledare som bibelstudieledare, resultatet blir ett och detsamma. Men se det är fel. Ledarens förutfattade meningar har betydelse, hanteringen av texten likaså.

Min förutfattade mening är att jag tror, tror på Kristus, försonaren och upprättaren, tror på den Gud som Jesus Kristus förkunnade. Den övertygelsen styr mig i min förståelse av bibelordet. Det är inte bibeln i sig jag tror på, det är den bibel som är genomsyrad av Kristus som är min auktoritet. Mot den bakgrunden försöker jag ta till mig det speciella med just den bibeltext jag för tillfället har framför mig.

Det speciella här är maningen att inte älska världen. Vad står det för? För att få grepp om detta skall man veta att världen här står för den gudsfrånvända världen liksom så ofta annars i de johanneiska skrifterna. Med min kristuspassion i ryggen lägger jag till, den värld som inte känner släktskap med Kristus utan skapat sig andra herrar. Man står för ideal som är Kristus främmande.  

Vad sker mot den bakgrunden när jag tar bibelordet ovan på allvar? För min del att jag blir kritisk till allt och alla. Jag anar gudsfrånvändhet i det mesta i min omgivning. Detta särskilt när jag gör som Kristus, ser igenom ytskiktet och betraktar de innersta intentionerna i ord som sägs och gärningar som utförs. Du hittar inte mig bland dem som säger att svenskt sätt att vara, svenskt sätt att se på människovärdet, svenskt sätt att utöva demokrati, svensk rättskänsla, är något att yvas över. Det blir inte mycket som står sig med Kristus för ögonen. Värst av allt, varken jag eller mina kristna vänner håller måttet.

Men den som gör Guds vilja består för evigt, med de orden avslutas texten. Guds vilja skall alltså råda, då blir allt bra, menar Johannesbrevets författare. Och han tycks tro på att det är möjligt att göra Guds vilja. Men se det tror inte jag. För mig förefaller Johannesbrevets författare ytlig. Han har inte skådat in i djupet av människans naturgivna inkrökthet i sig själv. Jag vill nämligen se den som gör Guds vilja och då i den mening som Kristus lägger in i orden.

Vad är då att göra? För mig att hoppas på Guds nåd. Hoppas att Gud trots att jag är intrasslad i mig själv och världen, ändå skall förlåta och upprätta mig. Och sen sträva på, inte som om jag ägde sanningen men i ett aldrig upphörande försök att sträcka mig mot den.

(Se även ”Med mina glasögon 3”, 37 18 Sekulär ”överhistoria” i kris)

Bibelstudium i Vivalla den 12 september 2018 

9Ändå övergav du (Gud) dem (Israel) inte i öknen, ty din barmhärtighet är stor. Molnpelaren vek inte från dem om dagen utan ledde dem på deras väg. Eldpelaren lyste för dem om natten på den väg de skulle gå. 20Du gav dem din goda ande för att undervisa dem. Du vägrade dem inte manna att äta, du gav dem vatten i deras törst. 21I fyrtio år sörjde du för dem i öknen så att de inte sak-nade något. Deras kläder slets inte ut, och deras fötter svullnade inte.  (Nehemja kap 9:19 ff)  

Nehemja var ståthållare över Juda under mitten av 400-talet före Kristus. Bibelboken som fått hans namn skildrar hur Jerusalem återuppbyggdes efter den babyloniska fångenskapen. Men också om mycket mer än detta. Bland annat återfinns där en lång passage där Gud lovordas för sina välgärningar med sitt folk Israel. Texten ovan är en del av denna lovprisning.

För mig är texten ovan ”överhistoria”, d v s Israels folks historia utifrån trons perspektiv, en historia där Guds ingripanden räknas in i skeendet. Bokstavlig sanning? Glöm det. Nog kunde benen svullna på israeliterna på deras vandring genom öknen och nog behövde de som alla andra byta kläder ibland. Men orden ovan är sanningar som Israel levde på och ofta lever på än idag såvida de vågar tro på en tillvaro där Gud är inräknad.

Men vi kristna då, kan orden ovan bära även oss? Som de står där i texten ovan ja. De stör inte ut det som är viktigare än något annat för oss, berättelsen om Jesus. Tvärtom fördjupar den vår bild av Jesus. För Jesus var just överhistoria av det slag som texten återspeglar en del av hans egen verklighet. För att förstå Jesus behöver man veta detta.

Det betyder inte att Jesus tog till sig vad som helst i den egna trostraditionen (=överhistorien). Det som kännetecknade Jesus var att han ibland bytte spår och därigenom blev skaparen av ny trostradition, förnyad ”överhistoria”.

När nämligen lovprisningen, som vår text är en del av, kommer in på det som Jesus inte tyckte om, kunde Jesus säga stopp, definitivt stopp.

Tror ni nämligen att Jesus gillade fortsättningen? Där läser vi att Gud underkuvade ”kanaaneerna som bodde i landet, och du gav dem i deras våld, både kungarna och folket i landet, de fick göra med dem vad de ville” (Nehemja 9: 24 b).

Definitivt gjorde han det inte. Hela hans liv var en enda stor protest mot allt vad etnisk rensning heter. Så orden ovan strök han och det lika säker som amen i kyrkan, trots att det inte står ett ord i Nya testamentet om den saken.

Detta har vi kristna fattat. Och det gjorde även de av våra förfäder som skapade evangelieboken som består av utdrag från Gamla- och Nya testamentet att användas till gudstjänstbruk. De visste hur de skulle klippa och klistra. Allt som luktade etnisk rensning klippte de bort. Detta på högt uppdrag. Jesus var med och höll i saxen.

Trostraditioner (av mig kallad överhistoria) är nödvändiga för att trons liv skall bevaras. Detta inte enbart för oss som kallar oss kristna utan för alla. Det går inte att leva utan ”överhistoria”. Om det kan ni läsa i 37/18 Sekulär överhistoria som jag publicerar på nätet parallellt med detta bibelstudium. Men det gäller att veta vem man skall luta sig mot. Vi kristna lutar oss mot Kristus, eller rättare, bör göra det. Och i och med det har också vi rätt att styra om i de gammaltestamentliga traditionerna.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon 3” 36 18 ”Värnet om viet”)

Bibelstudium i Vivalla den 5 september 2018 

1Jag uppmanar er alltså, jag som är fånge för Herrens skull, att leva värdigt er kallelse,  2alltid ödmjuka och milda. Ha fördrag med varandra i tålamod och kärlek.  3Sträva efter att med friden som band bevara den andliga enheten:  4en enda kropp och en enda ande, liksom ni en gång kallades till ett och samma hopp.  5En är Herren, en är tron, ett är dopet,  6en är Gud och allas fader, han som står över allting, verkar genom allt och finns i allt. Efesierbrevet kap 4 versarna 1-6 

Det ena handlar om hur det är, det andra hur det borde vara. Så kan texten ovan från Efesierbrevet sammanfattas. Om Efesierbrevet kan annars sägas att det är ett idealbrev för oss som lever i aktiv församlingsgemenskap. Brevet är direkt anpassat till oss som vigt våra liv till att leva tätt tillsammans med Kristus som gemensam förebild.

Åter till innehållet i texten där det ena handlar om hur det är, det andra om hur det borde vara. Det är bökigt i Efesosgemenskapen märker vi. Varför skulle annars den åldrade Paulus, eller eventuellt någon av hans lärjungar, mana till fördragsamhet och enighet. Bara maningen hjälper oss att förstå att långt ifrån ideala förhållanden rådde. Så var det och så lär det också vara överallt där kristna sluter sig samman i gemensam bekännelse. Kampen för att bli det man egentligen är kallad till att varalär fortgå så länge det finns kristna församlingar.

Grunden är emellertid fast, får vi lära oss. 5En är nämligen ”Herren, en är tron, ett är dopet,  en är Gud och allas fader, han som står över allting, verkar genom allt och finns i allt”.

Låt oss börja med det sista i denna bibelvers, det egentligen mest grundläggande. Att Gud är en och att Gud verkar genom allt och finns i allt. Detta får man bara inte missa. Gör man det blir man en ”vingelpetter” vare sig man heter kristen eller något annat. Utan att Gud får vara  den yttersta orsaken, den bakomliggande kraften i det vi tänker och gör, blir vi ”självuppfyllda” med allt negativt som detta innebär. Vi värnar om vårt på det gemensammas bekostnad, vi krigar om att få bestämma och sätta villkoren. Kort sagt blir vi som alla andra, de som inte medvetet räknar med en Gud till vardags. Vårt församlingsengagemang blir lik föreningsgemenskap av allmänt slag. Vi kallar oss kristna men är i realiteten inte mer kristna än någon annan.

Att våra liv vilar i Gud och att våra tankar och handlingar ytterst är relaterade till den Gud som äger själva kraften i tillvaron, är den givna förutsättningen för en kristen. Glöm inte att dagligen påminna dig om detta, inte minst i dina böner.

När det sen gäller dopet och tron som grundvalar för den kristna gemenskapen är det kinkigare. Dopet är förbundet med den Gud vi tror på och i den egenskapen något fast och entydigt. Tron likaså. Men här får åtminstone jag kämpa för att veta hur jag skall ställa mig. Särskilt dopet rör till det för mig. Hur nämligen se på dopet i dag när allt är så annorlunda jämfört med hur det en gång var för efesierna? När dessutom inte ens bibeln ger klara besked blir det hela än svårare. Med tron tycks det också vara besvärligt. Trosåskådningarna bland oss kristna spretar ju åt alla möjliga håll.

Men när det gäller tron är det lättare för mig. Jag håller mig till det allra mest grundläggande, att Gud ytterst är den som verkar, att Gud i slutändan är den som ligger bakom allt liv. Så också med trons liv. För en människa är det naturligtvis omöjligt att tro på ett rätt sätt. Men tro är inget jag äger i mig själv, tro är att ta emot, givaren är Gud, tro är att ta vara på det Gud givit. Så enkelt är det.

(Se även ”Med mina glasögon 3”, 35 18 Renodlingens förbannelse)

Bibelstudium i Vivalla den 29 augusti 2018  

7Mina kära, låt oss älska varandra, ty kärleken kommer från Gud, och den som älskar är född av Gud och känner Gud.  8Men den som inte älskar känner inte Gud, eftersom Gud är kärlek.  9Så uppenbarades Guds kärlek hos oss: han sände sin ende son till världen för att vi skulle få liv genom honom.  10Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin son som försoningsoffer för våra synder. 1 Johannesbrevet kap 4 v 7-10 

Kärlek är ett huvudtema i 1 Johannesbrevet. Med det avses den kärlek som förenar de kristna, en effektiv kärlek som håller ondskan på avstånd. I sin avslutning på brevet tar Johannes t o m till överord när han beskriver denna kärlek. Han säger att de som är födda av Gud inte syndar. (1 Joh 5:18) Samtidigt visar annat  i brevet att detta var en sanning med modifikation (se ex vis 1 Joh 1:10).

Varför detta ihärdiga ”trummande” på kärleksmotivet? Därför att de som han skrev till, låt oss kalla dem Johanneskristna, var hotade. Hotade inifrån av rörelser som tänkte annorlunda om tron, så annorlunda att de var ”tvärtom”. De tillhörde inte Kristus, utan Antikrist (1Joh 2:18-26). Just kärleksmotivet avslöjade dess ”antikristna” människor. De hyste inte den kärlek som var beviset på deras sanna tillhörighet till Kristi församling.

Allt kan missuppfattas även Johannes tal om kärleken. Alldeles särskilt de inledande orden i texten ovan där det står  att ”den som älskar är född av Gud och känner Gud”. Dessa ord har gjorts till intäkt för att kärleken i sig är en garanti för det rätta. Men så är inte fallet, åtminstone är det inte det som Johannesbrevets författare menade.

Denne kvalificerar nämligen redan i den korta texten ovan kärleken på två sätt. Den ena kvalificeringen är att han förbinder kärleken med Jesus och dennes uppdrag i världen. Det betyder att vi som kallar oss kristna skall söka efter kärlekens innebörd genom att försöka finna ut det speciella med Jesus Kristus och sen väga det mot det ”världen” kalla kärlek. Detta är ett trons vågspel. Tänk nämligen om vi finner att det ”världen” slagit fast som kärlek står över det som Kristus visar och bjuder. Då är det ute med vår kristendom och vi tvingas ta konsekvenserna av detta. Varom inte kan vi befästas i vår kristna kärlek och är skyldiga att vända ryggen åt, ibland t o m bekämpa den kärlek som är ”världens”.

Den andra kvalificeringen av kärlek som Johannes gör rör kärlekens riktning. Kärleken är inte uppåtriktad, så att vi först måste älska Gud, för att kvalificeras som kärlekens företrädare. Tvärtom är den nedåtriktad. Kärleken måste komma från Gud för att vara av äkta sort.

Så är det för den delen med det mesta. Vi måste få för att kunna ge. Få och ta vara på för att vara säga det mer precist. Jag undrar om inte brist på insikt i detta är den moderna tidens största misstag, detta att tro att  ”man kan själv”. Detta leder till en självcentrering som i slutändan blir till förbannelse, den moderna tidens förbannelse.

Kärlekens väg är alltså nedåtriktad. Den är en gåva att ta vara på. Vägen till kärlek går via Jesus Kristus ned till oss. Att lära av Jesus Kristus, att ta vara på det han ger, är vägen till kärlek.

Så långt kommen är jag trots det ännu inte framme. Orden i texten om att Jesus är ett ”försoningsoffer för våra synder” har jag inte berört. Jag saknar dessutom utrymme för att göra det här. Men alla mina bibelstudier vore inte mycket värda om jag inte med jämna mellanrum försökte konkretisera innebörden i detta ”försoningsoffer för våra synder”. Detta försoningsoffer är nämligen den kristna trons själva ”essens”.