(Se även ”Med mina glasögon 4”, 2 19 ”Modellföreställningarna”)

Bibelstudium i Vivalla den 9 januari 2019

6Han (Herren Gud säger) säger (till Herrens tjänare): Det är inte nog att du är min tjänare, som upprättar Jakobs stammar och för tillbaka Israels överlevande, jag skall göra dig till ett ljus för andra folk, för att min räddning skall nå över hela jorden. (Profeten Jesaja kap 49 v 6.)

Textorden ovan ingår i de tjänarsånger som förekommer i kapitlen 40-55 hos profeten Jesaja. Vi kristna läser dessa sånger som förutsägelser om Jesus. De kan alternativt ses som en personifiering av ett nyomvänt Israel, eller avse en kommande profet.

Bakom ligger en grundläggande föreställning att Israel är Guds före andra utvalda folk. Det som sticker ut här, och bl a i Jesaja 42:6, är att fred och harmoni först kan och skall åstadkommas när andra folk ställer sig under och erkänner Israels speciella utväljelse.

Översatt till vår kristna verklighet innebär det att hela världens fred och harmoni med Gud förutsätter att folken ställer sig under Jesus Kristus. Först i honom finns frid med Gud och harmoni mellan människor. Man kan inte låta bli att se parallellerna mellan detta tänkande och den kulturimperialism som kännetecknar västerlandets förhållande till jordens övriga stater. Om detta skriver jag  i ”Med mina glasögon 4”, 1 19 Demokrati omvandlad till imperialism.

För att komma till rätta med detta problem behöver jag ”skala av” respektive utväljelsetanke för att upptäcka vad som döljer sig längst därinne. Vad jag finner när jag skalar av västerlandets överhöghetsanspråk finner jag längst därinne verklig omsorg men också behov av att stå överst och förstå bäst. Skalar jag på motsvarande sätt av den kristna utväljelsetanken på de underliggande motiven blir resultatet oftast skrämmande. Inte så som med de kristna korstågen under medeltiden där maktlystnad och överhöghet var de helt dominerande inslagen. Men så att maktlystnad och vilja till överhöghet ändå var och är motiv man inte kan utesluta. Särskilt under min tid som präst i Södertälje, där jag under ett antal år som ordförande i predikantförbundet ledde det ekumeniska arbetet i staden, stod detta klart för mig. Jag märkte att upplevd sann inre fromhet ingått förbund med låga motiv och härsklystnad. Mycket har försvunnit från mitt medvetna minne med ökad ålder och naturligt avtagande, men inte detta. Jag kommer att gå i graven medveten om att hög bekännelse och härsklystnad ingått förbund även bland dem som menar sig speciellt helgade.

Först när jag låter Jesus själv tala, han den utvalde bland utvalda, blir bilden en annan. När jag skalar av Jesu egen utväljelse på sina bakomliggande motiv ser jag inga biavsikter. Härsklystnaden är för honom utesluten. Hans storhet bestod inte i att själv framstå som stor utan i att göra andra stora. Korsdöden är för mig paradexemplet. Jesu död på korset signalerar inte höga anspråk och triumf. Korset är för mig ett tecken på en frälsare som gjort allt för mänsklig upprättelse. Det kostade honom livet.

Sen var det frågan om uppståndelsen. För mig betyder Jesu uppståndelse rakt intet om den för med sig yttre seger och triumfatorisk kristendom, men allt som den leder till utväljelsemedvetna kristna förankrade i sin frälsare.

(Se även ”Med mina glasögon 4”, 1 19 Demokrati omvandlad till imperialism)

Bibelstudium i Vivalla den 2 januari 2019

Jesus och barnen

13Folk kom till honom med barn för att han skulle röra vid dem. Men lärjungarna visade bort dem. 14När Jesus såg det blev han förargad och sade: ”Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte: Guds rike tillhör sådana som de.  15Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in.”  16Och han tog dem i famnen, lade händerna på dem och välsignade dem. (Evangelium enligt Markus kap 10 v 13-16)

Det finns olika slags begåvning; känslomässig begåvning, igenkännandets begåvning, inkännandets begåvning, trohetens begåvning på den ena sidan, registrerandets, uppfattandets och logikens begåvning på den andra.

Det duger inte att ruva på sina gåvor. Det vi fått skall brukas förfinas, utvecklas och fram för allt användas. När rörelsen framåt upphör, innebär det ofelbart tillbakagång. Att vila på sina lagrar mer än under en begränsad tid, skapar otillfredsställelse, i slutändan misströstan. Ända in i det sista behöver vi upptäcka nytt. Det finns ljuspunkter och framsteg även för den demente. Det gäller bara att upptäcka dem.

För mig står det klart att denna framåtriktade rörelse ytterst är riktad mot det fulländade. Vad annat kan väl logikens mastodonter ha för ögonen. Som om nobelpristagaren har nått målet när hen sett fungerande sammanhang som ingen annan upptäckt. De banbrytande resultaten banar för nya upptäckter.

Alldeles självklart är målet det fulländade. Om så vår begåvning är ringa och vad vi förmått är som myrsteg i en oändlig öken är ändå målet det fulländade. På alla områden likadant; målet är det fulländade. Målet är Gud.

Men Gud finner vi inte. Ingen finner Gud, den gudstroende lika lite som ateisten. Om inte tidigare stod detta klart för mig när jag lyssnade till dagens dikt i PI den 7 dec. Etel Adnan skriver där i en av sina dikter som ingår i diktsamlingen ”Den asiatiska apokalypsen”

Det sades att människor var betydelsefulla vilket dom var…

Det sades också att Gud är ljuset så att varken någon eller något kan se honom.

Men några kunde därför är han inte ljuset.Han håller hus i mörkret…

Ingen finner Gud. Det visste också Jesus. Gud måste finna oss. Nollställda som barn som inget begriper och inget förstår, i allt beroende av andras hjälp, finner han oss och tar oss till sig. Mitt i vår strävan mot det fullkomliga med den nedslående insikten inom oss att vi trots  vår strävan aldrig någonsin når målet, finner Gud oss.

Att kämpa sig fram emot Gud, för att  mitt i kampen finna att Gud hur vi än anstränger oss är ouppnåelig, det är det är en kristens livsväg. Då, när vi håller på att ge upp, när vi inser vår oförmåga trots vår förmåga, tar Gud oss i sin famn. Detta är gudsrikets hemlighet.

Varför denna märkliga väg till Gud?  Kanske därför att vi skall inse att allt gott ytterst är ett Guds verk. Det är i Gud vi lever, rör oss och är till.

(Se även ”Med mina glasögon 3”, 52 18 På kommunal nivå fungerar det)

Bibelstudium i Vivalla den 26 december 2018

4Kristus är slutet på lagen, så att var och en som tror kan bli rättfärdig.  5Ty om den rättfärdighet som lagen ger skriver Mose: Den människa som håller buden skall leva genom dem.  6Men den rättfärdighet som tron ger säger: Fråga inte i ditt hjärta: Vem skall stiga upp till himlen? – det vill säga för att hämta ner Kristus –  7eller: Vem skall stiga ner i avgrunden? – det vill säga för att hämta upp Kristus från de döda.  8Vad säger den då? Ordet är nära dig, i din mun och i ditt hjärta – det vill säga trons ord, det som vi förkunnar. Paulus brev till romarna kap 10 v 4-8)

I kapitlen 9-11 i Romarbrevet våndas Paulus över det egna folkets, löftesfolkets öde. Hur skall det gå för detta hans eget folk när de missat det viktigaste av allt, Jesus Kristus?

Uppfyllda av att de som löftesfolk  ägde Guds löfte och Guds lag, kunde de inte se att den kursändring som Kristus innebar var av Gud. Inte heller uppfatta kontinuiteten mellan det gamla och det nya.

Paulus tvingades ta till storsläggan. Kristus är slutet på lagen, nödgades han säga. Tron är viktigare. Det som tror kan bli rättfärdig, inte den som uppfyller lagen. Detta beroende av att ingen människa av egen kraft kan uppfylla den heliga lagen. Det förutsätter en fullkomlighet som ingen människa äger. Tron däremot bygger på annans kraft, Guds kraft förmedlad oss av Kristus.

Detta gör Paulus klart genom att citera bibelord hämtade från 5 Moseboken kap 30 12-14. Dessa ord lär oss att lagen inte finns där som en gigantisk uppgift att uppfylla utan som en gåva att ta vara på och leva av. Lagen finns där, personifierad i Kristus, en Kristus som kommer till oss och uppfyller oss med sin fullkomlighet. Med Kristus inom oss går laglydnaden lekande lätt. Den är ingen börda utan en inom oss boende kraft.

Lagen så förstådd förutsätter tro. Tro i sin tur är inget annat än att förlita sig på att äga Guds bistånd, för en kristen att förlita sig till att Gud i Kristus vill vara med mig och hjälpa mig leva efter hans vilja.

I själva verket är detta inget att i grund förundra sig över. Ingenting kan vi ju ta oss själva. Kraften och förmågan är inte vår egen, den är oss given. Livet är ingenting vi äger i egen kraft, den är en gåva som vi fått. Ytterst beror allt gott som omger oss och påverkar oss av något som givits oss. Det blir grundfel om vi tror något annat, ett grundfel som nog är den yttersta grunden till att det gnisslar i vår mänskliga samvaro.

Men hur kan då Paulus säga att Kristus är slutet på lagen? Det beror på att lagen så till den grad missförståtts att den blivit motsatsen till vad den var menad att vara. Av en lag buren av inneboende fullkomlighet och samtidigt av Guds vilja att vara oss nära med sin laguppfyllande kraft, har blivit en från Gud fristående storhet som dikterar vad som är rätt och sen förutsätter laguppfyllnad. Som sådan blir lagen ouppnåelig. Med en sådan lag är det slut i och med Kristus, förkunnar Paulus.

När Kristus kom fick den sanna lagen liv igen. Den blev till kött och blod i Kristus  och till levande inneslutande kärlek. Från den dagen har porten in till lagen gått genom tron. Genom att ta emot Kristus i tro uppfylls vi av lagens fullhet, nu inte upplevd som krav utan som en gåva att ta emot och ta vara på.

(Se även nytt inlägg i ”Med mina glasögon 3”, 51 18 Det avslöjande andra steget)

Bibelstudium i Vivalla den 19 december 2018

Slutord

4Glöm aldrig den lag som jag gav min tjänare Mose på Horeb, med stadgar och bud för hela Israel. 5Se, jag sänder profeten Elia till er innan Herrens stora och fruktansvärda dag kommer.  6Han skall vända fädernas hjärtan till barnen och barnens hjärtan till fäderna, så att jag inte viger landet åt förintelse då jag kommer. (profeten Malaki kap 4 v 4 ff)

Ingen klarar sig utan en ”tänkt verklighet”. Det betyder inre föreställningar som styr oss, eller med mitt språkbruk en tro som vi kan orientera oss utifrån. Utan tro lär det inte gå att leva.

En del tror si andra så. En anständig svensk tror på demokrati och människovärde. Det gör jag också men i topp sätter jag min tro på Kristus.

Det har sina sidor att tro på demokrati och människovärde. Verkligheten är problemet, en verklighet som signalerar att en människa är mer värd än den andra och att demokratin måste tyglas och relativiseras för att fungera.

Det har också sina sidor att tro på Kristus. Också för mig är verkligheten problemet. Kartan stämmer inte med verkligheten. Det jag tror på, att Kristi försoning är en levande kraft i nuet och det särskilt bland den kristna trons folk, verkar inte stämma. Det är andra krafter som styr.

Men jag, liksom mina ”demokratitroende” bröder och systrar kämpar vidare. Inte ger vi upp bara därför att det är svårt att tro.

Tillåt mig att från och med nu enbart koncentrera mig på min egen troskamp. I detta bibelstudium gör jag det med en text ur Gamla testamentet för ögonen. Jag gör det ytterst därför att jag behöver befästa min tro på att Kristus är löftets uppfyllelse. Jag behöver få höra att redan de gammaltestamentliga skrifterna vittnar om honom.

När jag därför som så många gånger tidigare  backar mig in i Gamla testamentet för att få bekräftelse på min tro söker jag mig till slutorden av det egentliga Gamla testamentet. Det betyder i texten ovan från profeten Malaki.

Den texten är en veritabel ”lathund” för den som vill få grepp om profetiorna i Gamla testamentet. Den är inte bara en sammanfattning av innehållet i profeten Malaki utan av hela tolvprofetsboken (de små profeterna dvs f o m Hosea och framåt). Den kan t o m ses som en sammanfattning av samtliga profeters utsagor.

Vad säger då denna sammanfattning. Att lagen är viktig, att Elia skall komma innan Herrens fruktansvärda dag skall komma. Att denne Elia skall vända de äldres hjärtan till de yngres och vice versa, underförstått så att kärlek råder. Slutligen att på grund av denna kärlek Guds förintelsedom skall utebli.

Detta må vara en nog så god sammanfattning av profetiornas innehåll och väl värd att ha i minnet när man hamnar i profetior som känns främmande.  Men pekaren in mot Kristus är långt ifrån självklar.

För att ta det steg för steg. Först om lagen som vi inte får glömma. Nog är det så att lagen skall gälla, den lag som inte enbart är själlösa om än så efterföljansvärda regler, utan framför allt är lagar som värnar om livet med Gud och varandra.

Det andra handlar om Elia och om Herrens fruktansvärda dag. Om denna vittnar inte enbart bibeln. Om den är även vår egen tid  minst sagt medveten. Klimatångesten är ett uttryck för denna medvetenhet. Värre blir det med den återuppståndne Elia. Nya testamentet ser Johannes döparen som denne frälsargestalt. Men inte omvände denne Johannes människors hjärtan på ett bestående sätt. Det gjorde däremot Kristus, den med Gud förbundne. Genom Guds representant Kristus skapades den kärlek där ”fädernas hjärtan vändes till barnen och barnens hjärtan till fäderna”, just den kärlek som avvände den annars oundvikliga katastrofen.

Profetian stärker mig alltså i min tro, men nog ”skaver” den också. Men för att den skaver förlorar jag inte modet. Nog pekar även Gamla testamentet på att Kristus är löftenas uppfyllelse. Den sammanfattande profetian i Malaki 5 är ett av många exempel på detta.

(Se även ”Med mina glasögon 3”, 50 18 Religiöst lagom)

Bibelstudium i Vivalla den 12 december 2018

 4Säg till de förskrämda: ”Fatta mod, var inte rädda! Se, er Gud är här, hämnden kommer, Guds vedergällning. Han kommer själv för att rädda er.” 5Då skall de blindas ögon öppnas och de dövas öron höra. 6Då skall den lame hoppa som en hjort och den stumme brista ut i jubel. Vatten bryter fram i öknen, bäckar i ödemarken. Jesaja 35:4 ff

 Noterna längst ner i en fullständig bibel hjälper oss att orientera oss i tid och rum. Det behövs, inte minst när man läser profeten Jesaja. I noterna får vi hjälp att få visst grepp över i det här fallet profetiorna i kapitlen 24-27 och 34-35 i denna bok. Dessa profetior har troligen tillkommit efter den stora katastrof som den babyloniska fångenskapen innebar och således också efter befrielsen och återkomsten till hemlandet.

Kapitlen 24-27 lämnar vi här därhän. Nu koncentrerar vi oss på kapitlen 34-35 och alldeles speciellt på textutdraget ovan. Vid tolkningen tar vi hjälp av situationen. Profeten har med sitt folk kvar minnet av det fruktansvärda som skedde när Juda härtogs och fördes till Babylon. Han har inte glömt Edoms svek. Detta land utnyttjade Judas svaghet och gjorde framstötar på Judas territorium. Och i sin profetia i kapitel 34 försäkrar han att Gud inte låter detta svek passera opåtalt. En fruktansvärd blodshämnd kommer att drabba Edom, profeterar han, ett  Guds straff utan mått. Det luktar mänsklig hämnd i denna profetia, en hämnd som jag, Jesuslärjungen, tvingas omtolka. Den Gud som Jesus lärt mig att tro på straffar, men han hämnas inte. Tids nog får jag veta vad denna domsprofetia innerst inne står för. När Guds dag kommer skall allt bli uppenbart. Det är min tro.

I kapitel 35, varifrån våra textord är hämtade, gäller det rakt omvända. Profeten har befrielsen från fångenskapen i färskt minne. Han hade erfarit att ont bytts ut mot gott, fångenskap mot befrielse. Israels barn hade återfått sitt land. Livet kunde börja på nytt och löftesfolket fortsätta sin vandring med Gud.

Så skedde dock inte. Israels barn blev inte det de kallats att vara. De blev inte den förebild som Gud utvalt dem till. Deras liv i förbund med Gud fick inte bringa den välsignelse som Gud avsett. Tvärtom förföll folket och splittrades. Deras trosutövning missade målet.

I det läget ser inte profeten dom utan upprättelse, en upprättelse över alla mått. Ett himmelrike på jorden skådar han i profetisk klarsyn.

Men jag då, Jesuslärjungen, hur skall jag förstå denna profetia? Skall också jag som många av mina bokstavstroende trossyskon ha ett himmelrike på jorden för mina ögon? Inte nödvändigtvis. Min erfarenhet av och kunskap om Kristus för mig längre än till profetens framtidsvisioner. Dennes profetia beledsagar mig visserligen i rätt riktning. Men han leder mig inte ända fram. Det är med det jordiska himmelrike denne ser för sin inre blick som med hans hämndprofetia mot Edom. Det finns sanning i den men den avslöjar inte hela sanningen.

Vägledd är jag av Jesaja men inte upplyst. Det är med Jesajas profetia som med så mycket annat i mitt liv. Målet har jag med bland annat Jesaja som ledsagare klart för mig och i långa stycken också vägen. Framme är jag inte med enbart Jesajas hjälp, men ett stycke närmare den  klarsyn som enbart evigheten ger.

(Se även ”Med mina glasögon 3”, 49 18 Indragen utan att kunna värja sig)

Bibelstudium i Vivalla den 5 december 2018

Sions konung 

Krigets vapen skall förintas. Han skall förkunna fred för folken, och hans välde skall nå från hav till hav, från floden till världens ände. (Sakarja 9:10 b)

 Herren upprättar sitt folk 

15Herren Sebaot skall ge dem skydd, stenarna från hans slunga skall förtära och underkuva, skall dricka blod som vin, fyllas som offerskålar, dränkas i blod som altarets hörn. 16Herren, deras Gud, skall rädda dem, den dagen skall han valla dem som får… (Sakarja 9:15 f)

Citaten ovan är hämtade från den andra delen av profeten Sakarjas bok. Profetiorna i denna andra del är löst sammansatta och hör inte på ett naturligt sätt samman. Textorden ovan demonstrerar detta. Första bibelordet handlar om fridsriket som Sions konung skall upprätta, ett fridsrike inte enbart för det utvalda folket utan utsträckt till alla. Det andra om hur Herren skall upprätta sitt folk. Det skall ske genom blod, i ett allt förtärande krig.

Sakarjas budskap i förlängningen bibelns är alltså inte enhetligt. Texterna ovan, som t o m är kopplade till varandra, demonstrerar detta. Den ena bibeltexten speglar en verklighet, den andra en annan.

Som det var är det fortfarande, inte bara i religionens värld utan allmänt. Profetiorna växlar, förutsägelserna och visionerna säger än det ena än det andra. Här gäller att välja. T o m vid bibelläsning är val nödvändigt.

Men det finns ju bara en sanning. Det lär oss inte enbart predikanter, utan även politiker och förståsigpåare. Som en konsekvens av detta målar dessa våra ledare upp denna enda sanning som det enda rätta. Och påverkade av dessa försöker sedan vi andra fånga in denna fulla sanning och ta den till sig.

Vi, det är alltså inte enbart bekännande kristna, utan de flesta av oss. Det tillhör den mänskliga naturen att försöka få  ordning på verkligheten, att veta vad som entydigt är värt att förlita sig på. Vi behöver det för den inre fridens skull.

Men idag får vi svart på vitt på att sanningen inte kan fångas i en enda formel. T o m bibeln speglar en oöversiktligt mångfald. Här demonstrerad i att en text återspeglar ett fridsrike, den andra fred vunnen genom blod, båda riktade till samma mottagare, de av Gud utvalda, hans älskade barn.

Hur skall jag få frid i min själ när inte enbart mitt inre är splittrat utan även tillvaron utanför mig. Hur blir det när t o m jag, den bekännande kristne, befinner mig på det lutande planet. När inte ens bibeln, vår heliga urkund, ger mig enhetliga svar på mina frågor, vem skall då kunna ge det.

Själv vet jag ingen annan väg än att förlita mig på ett men inte utesluta det andra. I det här fallet tror jag på Sions konung, fridsfursten och lägger min själ i den fred denne förkunnar. Jag låter mig inneslutas i den freden, jag ser eller anar dess möjlighet i allt vad jag företar mig. Jag gläds när den förverkligas i min lilla värld. Detta att låta sig omslutas av freden kallar jag  tro. Den tron äger jag inte, har jag märkt, den behöver ständigt erövras på nytt.

Denna min tro fångar dessutom inte hela sanningen. Det finns andra vägar än fridsfurstens. T o m krigets väg är inte utesluten, åtminstone inte för den som ser sanning inte enbart i Sakarjas ”Sions konung”, utan även i den efterkommande texten ”Herren upprättar sitt folk”.

Men det är skillnad mellan tro och tro. Jag må erkänna att t o m krig i vissa fall kan vara en väg att gå, eller kanske hellre lag, ordning, straff, mänsklig rättvisa, allt med våld som förutsättning. Men det enda jag verkligen kan förlita mig på är Sions konungs väg, den vägen och den sanningen ger jag mitt hjärta. Den vägen tror jag på.

(Se även ”Med mina glasögon 3” 48/18 När andra skrattar )

Bibelstudium i Vivalla den 28 november 2018

37Då kommer de rättfärdiga att fråga: ’Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig mat, eller törstig och gav dig att dricka?  38När såg vi dig hemlös och tog hand om dig eller naken och gav dig kläder? 39Och när såg vi dig sjuk eller i fängelse och besökte dig?’  40Kungen skall svara dem: ’Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.’ (Matteus 25:37-40)

 Först som sist gäller för oss som är stolta över att vara kristna att ställa oss på de anklagades bänk. Det är inte de andra som varit obarmhärtiga utan vi. Det är över oss Människosonens dom skall falla. Udden är riktad mot oss inte mot de andra. Det är min huvudsynpunkt när jag läser domstexten ovan.

Så här tänker jag. Nya testamentet är i första hand lärjungaundervisning. Här får vi kristna inspiration att se på oss själva och andra med Jesus för ögonen. Till och med Gamla testamentet sväljer denna heliga bok med resultat att vi kan läsa även Gamla testamentet till vår uppbyggelse. På denna bibliska grund bygger vi sedan upp vår föreställningsvärld, våra ideal och våra tankekonstruktioner. Allt detta under oundviklig påverkan av tidsomständigheter och samhällsideal.

Inget konstigt i det. Folk gör som folk gör. Har man inte blicken riktad mot Jesus är den riktad åt annat håll. Har man inte Jesus har man något annat man bygger upp sina idealbilder på. Att skillnaden inte blir himmelsvid mellan det ena och det andra beror sig av att tidsomständigheter och samhällsideal utjämnar skillnaderna.

Men nog märks det om just Jesus fått sätta spår i en människa. Det märks både religiöst, socialt och etiskt moraliskt.

När Jesus idag målar upp sitt domsscenario med människosonen som domare är udden som jag läser texten riktad mot oss medvetet troende. I texten får vi benämningen ”de rättfärdiga”. Medvetet troende  är vi i den meningen att vi i vårt inre byggt upp ett helt batteri av kristna föreställningar. Vi tror oss mer än andra veta vad det innebär att vara kristen, vi vet hur en kristen församling skall se ut, vi drömmer om ett av kristen tro präglat samhälle. Flera av oss rättfärdiga kan vittna om att vi påtagligt upplevt Jesu närhet i våra liv.

Nu är vi inte ensamma om att vara ”rättfärdiga”. Det finns ”rättfärdiga” av de mest skilda slag i vårt samhälle, medvetna människor med klara visioner, människor som drömmer om ett samhälle utifrån sina ideal. Feminister kan de exempelvis heta, om de inte kallas socialister eller liberaler, ekologer eller veganer, kulturdyrkare eller sportfantaster.

Men nu är det ”rättfärdiga” kristna det gäller och i slutändan det specifika med oss. För att ge mitt svar på en gång, domen är det ena, nåden det andra.

För oss är domen en nödvändighet. Den är lika nödvändig och rättfärdig som den någonsin var för de ”rättfärdiga” som stod inför ”tronen”. För vem av oss går fri från kärlekslöshet, vem kan ständigt göra det rätta, vem är alltid uppfylld av kärlek? Vår kärlekslöshet måst i all sin nakenhet bli tydlig för oss. Och vi måste bli förkrossade inför detta. Den förkrosselsen är vår enda möjlighet.

För oss finns det nämligen något som heter nåd. Vi tror på en Kristus som dog inte för de rättfärdiga utan för syndare, en Kristus som aldrig kastar ut en förkrossad människa.

Att vara kristen är att låta domen falla över sig och nåden omsluta sig. Det tillhör vår kristna livsvandring, om ni så vill vår vandring mot allt större gudsnärhet, att leva i detta växelspel. Växelspelet förutan blir det inte mycket som skiljer oss från andra ”rättfärdiga” om så skillnaderna i livssyn är himmelsvida.

(Se även ”Med mina glasögon 3”, 47 18 Trosbekännelse november 2018)

Bibelstudium i Vivalla den 21 november 2018

8Vänta därför, säger Herren, tills jag träder fram och vittnar mot dem. Jag har beslutat att kalla samman folk och riken för att tömma min vrede över dem, all min glödande harm. Ty hela jorden skall förtäras av min lidelses eld. 9Då skall jag förvandla folken, så att de alla talar med rena läppar, åkallar Herrens namn och tjänar honom skuldra vid skuldra. 10Från andra sidan floderna i Kush skall man frambära offer till mig. (Sefanja kap 3 v 8 ff)

Profeten Sefanja verkade under tiden före den babyloniska fångenskapen i Juda,  ett land i trängande behov av religiösa reformer för att överleva. Den nationella katastrofen bara väntade på att utlösas. Sefanja ”dundrar” följdriktigt på om dom inte bara över Juda utan över hela jorden.

Sånt tal känner vi igen från otaliga profetior i GT. Det originella är inte domsförkunnelsen i sig utan det Sefanja har att säga om domens syfte. Efter domen som skulle drabba lik en förtärande eld, kommer förvandlingen, förkunnar han. ”Folken skall då tala med rena läppar och tjäna Gud skuldra vid skuldra”.

Så hemska de är dessa  profeter och hur omänskliga! Det är svårt att låta bli att tänka så. Då känns det mera uthärdligt att lyssna till dagens domedagsprofetior. ”Slutar vi inte att ta ut mer än jorden kan bära höjs temperaturen, haven brer ut sig och hela jorden blir en enda stor öken”, ropar de ut. Gör därför bättring!

I själva verket är det ena som det andra berättigad domsförkunnelse. Så vi gör skäl i att lyssna. Lyssna desto mera uppmärksamt som förutsättningarna inte ändrats från gammaltestamentlig tid till nu. Fortfarande är det ytterst Livet som skall värnas, ett liv som vi inte tagit oss utan som är oss givet, ett liv som också utgör ett Du, tillvarons Du.På gammaltestamentlig tid kallades detta Du för Gud. Idag får detta Du andra namn. Men det är samma Du det  handlar om.

På alla fronter pågår försöken att komma detta Du (Livet/Gud) nära. Vi behöver begripa Livet, bemästra det, bli vän med det. Vad innebär det att vara läkare annat än att på bestämda punkter förstå sig på livets villkor? Vad innebär det att vara människa annat än att relatera sig till detta liv som vi fått som den största av gåvor? I sista hand att bli vän med Livet självt.

Sefanja och hans samtida i löftesfolket gjorde det lätt för sig. De tog tag i sina problem konkret. De sa; livets Gud har slutit förbund med sitt folk. Gud håller sin del i förbundet men uppfyller inte människan sin del blir det katastrof. Gud straffar sitt folk.

Nog är det väl så. Livet handskas man inte med hur som helst, allrahelst inte med  de relationer som bär upp vår samvaro. Relationer som inte vårdas  ändar som bekant i katastrof. Bildlikt talat låter Livet själv (Gud) allt gå upp i rök.

I Sefanjas profetia ändade inte allt i katastrof. Det skiljer honom från vår tids domedagspredikanter. På katastrofen följde i profetian en tid då ett återuppståndet Israel  tillbad sin Gud med rena läppar.

Observera, detta skedde  på jorden, inte i himlen. För min del kan jag inte låta bli att flytta fram profetians uppfyllelse till överjordisk tid. Nog har jag smakat på mänsklig fullkomning, för mig betyder det att jag befinner sig i samklang med Livet/Gud. Glimtvis har jag upplevt detta liv, f a skådat det i Jesu möten och i Jesu gärning. Ändå känner jag att jag med Nya testamentet måste skjuta fullkomningen framför mig in i evigheten. Detta i förlitan på det som gällde Kristus också gäller Gud, nämligen att även Gud i slutändan vill människans väl.

(Se även ”Med mina glasögon 3”, 46/18 Vi skaffar barn som alla andra)

Bibelstudium i Vivalla den 14 november 2018 

4Gå till Betel och synda, till Gilgal och synda än mer! Bär fram era offer om morgonen, ert tionde på festens tredje dag! 5Bränn tackoffer av syrat bröd, ropa ut era frivilliga gåvor så det hörs! Ni israeliter vill ju ha det så, säger Herren Gud… (Profeten Amos kap 4 v 4 f)

12Därför skall jag låta förbannelsen drabba dig, Israel, jag skall göra detta med dig. Därför Israel, bered dig att möta din Gud! 13Ty se: Han som formar bergen och skapar vinden, som förkunnar sina planer för människan, som låter mörkret bli morgonrodnad och går fram över jordens höjder – Herren, härskarornas Gud, är hans namn. (Profeten Amos kap 4 v 12 f)

Ovan två textutnitt i samma kapitel, båda delar av profeten Amos domsförkunnelse. Först som sist skall sägas att profeten fick rätt i sina profetior. Under mitten av 700-talet f Kr profeterade han om Nordrikets (Israels) undergång. Och det blev som han sade. I textutsnitten ovan klargör han i kompakt form varför detta onda skulle hända. Uttryckt så att det blir begripligt för oss ledde falsk gudsfruktan folket in i fördärvet.

Tillåt mig begrunda textens utsagor lite närmare i något som kan liknas vid en utvikning. Gud (trons Gud) är alldeles uppenbart det centrala i profetian. Det som profeten riktar sitt intresse mot när han skall beskriva sin tro på Gud är att relatera Gud till naturen och naturfenomen (fakta). Här nämns berg, vind, jordens höjder, mörker och morgonrodnad. Det ena förbinds med det andra, Gud (trosföremålet) förbinds med naturfenomenen (det faktiska).  Gud är därvidlag det viktigaste. Utan trons Gud blev det varken mörker eller morgonrodnad, varken berg eller höjder. Det ena är beroende av det andra.

Så är det inte bara här utan detta gäller allmänt. Det lär inte gå att leva fullvärdigt  om inte fakta och känslor, det handfasta och det tänkta, det uppenbara och det trodda får leva i ett slags symbios i vårt inre. Vad vore det för värde om ett konstverk enbart  registrerades som en ram och sen ett konglomerat av färger. Det upplevda och föreställda måste till för att skönheten och den djupare sanningen skulle erfaras. På motsvarande sätt är min upplevelse av min medmänniska avgörande för hur våra relationer skall te sig.

Åter till huvudspåret som är förkunnelse av dom. Bannstrålen är riktad mot felaktig gudsdyrkan. Denna ledde folk i fördärvet. Vad denna felaktiga gudsdyrkan konkret innebar vet vi nutida människor inte mycket om. Men Amos visste. För honom var kultplatserna i Betel och Gilgal syndanästen och därmed basta.

Mer tillgängligt för oss är folkets okänslighet för fattigas nöd.  Enligt Amossäljer de den oskyldige för pengar och den fattige för ett par skor. De trampar ner de svaga och skuffar undan de hjälplösa.(Amos 2:6 b, Amos 2:7 a)

Nu till vår egen verklighet. Hur viktigt är det inte att det faktiska får förenas med det trodda för att vi skall kunna fungera i våra relationer. Tillit till medmänniskan (med andra ord tro) är förutsättningen för all samlevnad. Vill det sig riktigt illa kan vi annars som folket i Israel bli kärlekslösa mot just dem som mer än andra behöver kärlek. Och sånt är allvarligt. Det renderar dom, lär oss Amos.

(Se även ”Med mina glasögon 3”, 45 18 Sakligt och osakligt i en osalig blandning)

Bibelstudium i Vivalla den 7 november 2018 

11Han (Herren) sade till mig: ”Människa! Dessa ben är Israels folk. De säger: Våra ben är förtorkade, vårt hopp är ute, vi är förlorade.  12Profetera därför och säg till dem: Så säger Herren Gud: Jag skall öppna era gravar och hämta upp er ur dem, mitt folk, och föra er hem till Israels land.  13När jag öppnar era gravar och hämtar upp er ur dem, mitt folk, då skall ni inse att jag är Herren.  14Jag skall fylla er med min ande och ge er liv och låta er bo i ert eget land. Då skall ni inse att jag är Herren. Jag har talat, och jag skall göra som jag har sagt, säger Herren.” (Hesekiel kap 37 v 11-14)

I Hesekiel trettiosju har det vänt. Från kapitel trettiofyra och framåt  är det inte dom  och mystifikationer som dominerar profetiorna. När profeten nu ser in i framtiden hör han Guds röst som talar om Israels rening och upprättelse och Guds seger över Israels fiender. Men fortfarande befinner sig Hesekiel i Babylon, fortfarande är han med det ledande skiktet i Israel deporterad.

Profetian ovan har tagits till intäkt för uppståndelsetro långt ner i gammaltestamentlig tid. Den slarvige läsaren har t o m läst in sin egen syn på uppståndelsen i Hesekiels utsagor. Det betyder sin tro på den egna själens odödlighet och eviga salighet.

När man läser som det står är det en alldeles speciell uppståndelse Hesekiel förkunnar. Gravar skall öppnas och döda uppstå. De redan i grav lagda fördrivna skall få liv igen. Det slutgiltigt förlorade Israel, bara benknotor återstod av dess forna härlighet, skall uppstå. Man efter man och kvinna efter kvinna, alla fördrivna till Babylon, skall fyllas med Guds ande och få liv igen med senor, kött, hud och allt (Hes 37: 5 ff) Alla skall de återuppstå och återbördas till sitt förlorade land och ingen av dem skall längre betvivla att de befinner sig i förbund med en Gud som uppfyller sina löften.

Frågan är hur detta skall tas. En bokstavlig uppfyllelse är inte att tänka på. Kanske hjälper oss profetian, noggrant läst, att få visst grepp om förståelsen. I profetens ordknappa beskrivning återkommer gång på gång med bara lätt transkribering; de fylldes av Guds Ande och fick liv. De båda leden hör samman, Guds Andehör samman med liv. Guds Ande är förutsättning för livet. Utan Guds Ande inget liv.

Inte är ens detta om Ande och liv kan tas bokstavligt, men är  icke desto mindre sant. Utan Guds ande inget liv. Livet tar vi oss inte, det äger vi inte. Livet har vi fått och livgivaren är ytterst Gud. Den religiösa sanningen kommer aldrig så nära den bokstavliga som i orden om Guds Ande och liv.

Frågan är alltså vad profetian går ut på. Inte är den bokstavliga uppståndelsen själva poängen i visionen. Det viktiga är det återupprättade förbundet mellan Gud och hans folk, ett förbund där egendomsfolket som alltid är den svaga länken. Folkets gudsförtröstan är en förutsättning för förbundets bestånd. Genom uppståndelseundret, som Hesekiel skådade för sin inre blick, befästes denna gudsförtröstan och blev till en bestående tillgång. Hesekiel profeterade om det återupprättade förbundet mer än om uppståndelsen. Uppståndelsen är medlet, förbundet målet.

Hur blev det då i verkligheten? Så mycket vet vi att folket slapp ut ur sin fångenskap och fick vända hem till sitt land. Dock blev det inte som Hesekiel tänkt sig det. Svåra tider väntade Israels barn när de vänt hem. Deras gudsfruktan blev långt ifrån den förväntade.

Ändå läser vi nutida kristna, vi som genom Kristus är inympade i förbundsfolket denna text med förhoppning. Trots sekularisering som är så djup att bildlikt talat bara benknotor återstår av levande tro, hoppas vi på undret att Gud åter skall ge liv åt sitt utvalda folk, ett folk där även vi som tror på Kristus vet oss infogade. Ytterligare en uppfyllelse av profetian återstår därför, en uppfyllelse som inte främst handlar om de dödas uppståndelse, mer om hur andligt döda människor skall finna sin Gud igen.