(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon 3”, 15 18 Vägen till Gud är bred, men till Jesus är den smal)

Bibelstudium i Vivalla den 4 april 2018

Förrän bergen blevo till och du frambragte jorden och världen, ja, från evighet till evighet är du, o Gud. Du låter människorna vända åter till stoft, du säger: ”Vänden åter, I människors barn.” (Psaltaren 90 v 2 f)

Herrens hand har visat sin kraft. 16Herrens hand är höjd till seger, Herrens hand har visat sin kraft.

Jag skall inte dö, jag skall leva och vittna om Herrens gärningar. (Psaltaren 118 v 16 b och 17)

 Men Gud löste honom ur dödens vånda och lät honom uppstå, eftersom det inte var möjligt att döden skulle få behålla honom i sitt grepp. Apostlagärningarna 2 v 24

Bibeln är en brokig samling skrifter, tillkomna i de mest skilda sammanhang och sen redigerade i, jag vet inte hur många omgångar innan den fick sin slutliga form. Men när det väl var färdigt var det färdigt. Tro inte att bibeln från 200-talet och framåt allt eftersom ändrade form och innehåll. Tvärtom, den bibel vi har idag vilar på den gamla grunden.

Bibeln är brokig men den hålls samman av en grundtanke som i alla sammanhang går i dagen, Guds herravälde. I bibeln är det alltid Gud som ytterst har greppet. Ingenting sker utanför Guds maktsfär.

Vårt livslopp vilar i Gud. Födelse, växt, avtagande och död, allt är ytterst ett Guds verk. Nog kan vi påverka, påverka och fördröja, aldrig hindra. Åldrandet kan fördröjas, sjukdomar bekämpas, men allt bara till en tid. Guds ordningar kan rubbas, men gången aldrig förhindras. Döden undgår ingen. Liv och död vilar i Gud, det är bibelns entydiga budskap.

Till och med den gräsligaste av dödar, Jesu död på korset, skedde med Guds vetskap. Inte så att Gud ville Jesu död, det var ondskans andemakter som ville det. Men utanför Guds herravälde skedde det ändå inte. Denna Guds makt omvittnas i bland annat Apostlagärningarna. Det var inte i egen kraft Jesus uppstod. Gud lätdet ske. Uppståndelsen vilade i Gud, inte i Jesu egen makt, trots all den gudsnärhet Jesus förfogade över. Om det vittnar Apostlagärningarna genom ett ord på tre bokstäver lät.

Själv vilar jag tryggt i denna bibelns tro på att allt ytterst vilar i Gud. Inte ens när jag bevittnar de värsta hemskheter berövas jag min bibliskt förankrade tro på att allt ändå ytterst vilar i Guds händer. I min livskamp finns alltid gudstron med.

I evangelierna är vittnesbörden om Jesu kroppsliga uppståndelse många, i breven är beläggen för den uppståndnes kraft närmast otaliga. Det evangelierna berättar om tar jag till mig. Jag tror att det skedde som det står. Och det som de nytestamentliga breven vittnar om, den uppståndnes kraft att omforma våra liv, erfar jag. Det är en del av min dagliga verklighet. När jag glömmer, och det gör jag ofta, drar mitt liv i väg på ett sätt som jag skäms för. När jag låter Jesu levande Ande verka i mig, blir jag sån som Gud vill ha mig. Tro inte att jag nånsin i grunden tvivlar på detta.

Men ändå, de många vittnesbörden till trots, det yttersta skälet till att jag tror att Jesus uppstod, är att jag tror på Gud. I slutändan är det ändå Gud allt beror av. Allt har sin grund i att Gud låterdet ske. T o m Jesu uppståndelse beror av detta lät.

(Se även ”Med mina glasögon 3”, 14 18 Skapande otakt)

Bibelstudium i Vivalla den 28 mars 2018

13Men nu, tack vare Kristus Jesus, har ni som en gång var långt borta kommit nära, genom Kristi blod.

14Ty han är vår fred, han har med sitt liv på jorden gjort de två lägren till ett och rivit skiljemuren, fiendskapen.  15Han har upphävt lagen med dess bud och stadgar för att i sin person skapa en enda människa av de två, en ny människa, och så stifta fred.  16I en enda kropp försonade han de båda med Gud genom korset, då han i sin person dödade fiendskapen.  17Han har kommit med budskap om fred för er som var långt borta och fred för dem som var nära.  18Ty genom honom kan både vi och ni nalkas Fadern, i en enda Ande. (Paulus brev till efesierna kap 2: 13-18)

När Paulus förståelse av tron ”satt sig” i de kristna församlingarna följde överblick och sammanfattning. Bibelorden ovan är en av flera sådana övergripande formuleringar av trons innebörd. Om det i alla stycken var med egen hand Paulus nedtecknat orden ovan, vet jag inte. Djupt inblandad var han förvisso. Ty tankarna är paulinska.

Här koncentreras allt till Jesus Kristus. Det var och är på honom våra relation till Gud och människor beror. Vid Kristi kors kommer vi åter Gud nära och vid samma kors återupprättas samhörigheten människor emellan. Nu gäller inte längre att löftesfolket med sin lag automatisk äger förtur. Försoningen vid korset är den nya gudsgärningen. I och genom Jesus är vi alla förenade till ett. Så lyder budskapet i sammanfattning.

Ett ja till detta är å ena sidan att ta till sig budskapet om korsets välsignelse å den andra att fördjupa sig i enskildheterna. Först det ena sedan det andra, inte tvärtom. Helheten först, delen därefter. Tyvärr brukar vi göra tvärtom, börja med delen och glömma helheten. Men delarna är många i den kristna tron och inte alltid lätta att förena. Faran för splittring i de kristna leden därför stor.

Mer behöver därför sägas i denna fråga. Först om detta att Gud finns i Kristus liksom i trons gemenskap. Denna gemenskap är inte villkorad. Här finns inget att i sak tillfoga. Tron finns där redan, färdig att ta del av. Trons fördjupning däremot väntar på oss. Den får vi del av genom att fördjupa oss i korsets, blodets och försoningens betydelse framför allt genom att leva i försoningens verklighet. Kommer annat till skall det via kors, blod och försoning föras vidare in mot själva centrum för att ytterligare berika oss. Men själva faktum kvarstår vare sig vi tror eller tvivlar.

Föreställningar som inte utgår från frälsningen som ett fullbordat faktum utan villkorar genom att förkunna rätt tro, förstådd på bestämt sätt, som salighetens förutsättning har gått fel väg. Fel väg om så den bakomliggande trosåskådningen pekar rakt in i det bibliska budskapets hjärta.

Tro är nämligen att ta emot och ta vara på, inte tvärtom ta vara på och sen ta emot. Allt kommer nämligen från Gud. Det var Gud som försonade världen med sig själv, inte människorna som försonade sig med Gud.

Så förstådd blir försoningen i Kristus en gåva att bygga sitt liv på. Försoningen som faktum blir livets centralpunkt, att leva i försoning livets själva mening.

Tyvärr förmådde inte kyrkan hålla fast vid trossammanfattningar som dagens text är ett exempel på. Kristen tro blev och är en splittrad företeelse där rätt lära, rätt tro, rätt överlåtelse, rätt kärlek eller vad det nu kan vara, blivit viktigare än tron som ett fullbordat faktum. Men Guds välgärningar måste alltid komma först. Försoningen som ett faktum komma före försoningen som förstådd och praktiserad verklighet.

(Se även ”Med mina glasögon 3, 13 18 Underhuden)

Bibelstudium i Vivalla den 21 mars 2018

Ty den andliga lag som gäller för livet i Kristus Jesus har gjort mig (Paulus) fri från syndens och dödens lag.  3Det som lagen inte kunde göra, eftersom den kom till korta inför vår köttsliga natur, det gjorde Gud. Då han lät sin egen son bli lik en syndfull människa och sände honom som ett syndoffer, dömde han synden i människan.  4Därmed kunde lagens krav på rättfärdighet uppfyllas hos oss som lever efter vår ande och inte efter vår köttsliga natur. (Paulus brev till romarna kap 8 v 2-4)

Allt vad Paulus skrivit har sin förutsättning i att verkligheten intog första rummet, teorin den andra. Utan att begripa att det förhåller sig så är det lönlöst att fördjupa sig i apostelns teologiska utläggningar.

Verkligheten står för att Paulus före sin omvändelse kämpade på med sin fromhet. Till punkt och pricka försökte han följa Guds lag. Idogare än någon bekämpade han dem som slarvade med lagen. De kristna var hans speciella hatobjekt. Samtidigt molade det inom honom att han trots sin fromhet inte förmått bli fri från sin synd. Sen, och det är det andra, vändes allt upp och ner vid omvändelsen i Damaskus. Plötsligt blev Anden viktigare än lagen. Samtidigt blev han i ett nu befriad från sin onda lusta. Det lagen inte förmådde åstadkom Anden. Lagen i sin tur bytte nu plats i hans inre. Från första rummet blev den förpassad till det andra.

Verkligheten om korset kan uttryckas med olika ord. I Hebreerbrevet uttrycks korslidandet på ett syns det mig allmängiltigt sätt. Kristus tvingades uthärda korset står det i Hebr 12:2 par och han gjorde det utan att bry sig om skammen. Ovedersägligen var det så. Skammen drabbade dessutom en Messiaspretendent. Värre kunde det inte vara. Messias skulle ju segra, inte dö, lovprisas inte bespottas. Det var med denne misslyckade Messias som för en hundrameterslöpare av världsklass som beslås med att vara dopad.

Till denna verklighet hör dessutom att den korsfäste påstods ha visat sig för ett antal av sina lärjungar. Det sades att den korsfäste uppstått. Och allt fler människor vittnade om att den uppståndne uppenbarade sig på ett andligt sätt för dem.

Så långt verkligheten. Sen tolkningen, i det här fallet Paulus tolkning. Till att börja med föll denna ut nästan av sig själv. Paulus hade ju i samband med sin omvändelse erfarit kraften i tron på Jesus. Han hade påtagligt erfarit att Jesu ande förmådde det lagen inte mäktade. Det betyder befria honom från den synd han genom sin ”köttsliga natur” tidigare inte mäktade bli fri från. Detta tvingade Paulus till sin radikala omtolkning av lagens funktion. Lagen är visserligen både helig och fullkomlig, menade Paulus nu, men kraft äger den inte att i grund förnya en människa. Detta underverk åstadkommer först Jesus, den är ett Andens verk.

Det andra, tolkningen av Jesu död, var alls inte lika självklar för honom. Hur kunde nämligen det vara i överensstämmelse med Guds vilja, att Messias, Guds företrädare, Gudsrikets upprättare, skulle tvingas dö en neslig död. Och sen hur skall man egentligen förstå detta vittnesbörd att Jesus som påstått uppstånden visade sig för flera av lärjungarna och att åtskilliga fler upplevt sig välsignade av den uppståndne.

För Paulus var det självklart att ingenting hade skett utan att Gud ytterst hade sin hand med i spelet. På något sätt måste Gud, den allsmäktige, ändå i slutändan vara korsfästelsens subjekt. Dessutom måste korset för den skriftlärde Paulus förbindas med de gammaltestamentliga offren. Dessa offer måste i Paulus föreställningsvärld höra ihop med avrättningen (offret) av Jesus på Golgata.

Det ena gav det andra och ledde i Romarbrevets åttonde kapitel till formuleringen att ”Gud lät sin egen son bli lik en syndfull människa och sände honom som ett syndoffer”. På det sättet ”dömde han synden i människan”. I andra sammanhang, bland annat i 2 Korintierbrevet, kunde han förklara Jesu offerdöd på annat sätt. Paulus tolkning av Jesu död växlar. Men fast stod för honom och för den delen även för oss som tror på Jesus att Jesu död innebar livets seger.

(Se även ”Med mina glasögon 3” nytt inlägg 11 18 Fernando Arias som megafon)

Bibelstudium i Vivalla den 14 mars 2018

En man kom från Baal Shalisha till gudsmannen med tjugo kornbröd, bakade på det första av den nya skörden, och med färska ax av sin gröda. ”Ge det åt männen att äta”, sade Elisha,   men hans tjänare invände: ”Skulle jag sätta fram det här åt hundra man?” – ”Ge det åt männen”, upprepade Elisha, ”ty så säger Herren: De skall äta och få över.”   Då satte han fram det, och de åt och fick över, som Herren hade sagt. (2 Kungaboken kap 4 versarna 42-44)

      Våra inre bilder av verkligheten upplever vi som verkligheten själv. Detta på gott och ont. På ont, eftersom vårt inre så lätt regeras av vrångbilder. Därför är det av vikt att ingen av oss lämnar vårt inre i fred. Ständigt behöver vi fråga oss om det vi ser stämmer och det vi tycker har fog för sig. Utan dessa rannsakande frågor är det svårt att hålla sig i form andligt och moraliskt.

Vi som tror på Jesus är inte friskrivna från dessa prövande frågor. Den själavårdare som rekommenderar den troende daglig rannsakning är förvisso rätt ute. Ständigt behöver en kristen pröva om det kommit något emellan den egna själen och frälsaren, dessutom också fråga sig om den egna bilden av frälsaren håller för närmare prövning.

Att läsa 2 Kungaboken kapitel 4 stimulerar till en sådan prövning. Hur är det nämligen med Jesus, är han inte påfallande lik profeten Elisha som denne framställs i just det fjärde kapitlet i 2 Kungaboken? Uppenbart är han det. Likheten är dels indirekt, dels direkt. Elisha gör under, räddar en skuldsatt kvinna genom att låta den värdefulla slatt olja som hon äger i en icke sinande ström förmeras. Han uppväcker sonen till en kvinna från Shunem på sätt som liknar det Jesus gjorde när han uppväckte en synagogföreståndares dotter. Slutligen brödundret i kapitlets slutord. Av de tjugo kornbröden blir mat så att det räcker åt hundra man läser vi. Gjorde inte Jesus något liknande med fem kornbröd och två fiskar?!

För att föra jämförelsen än längre. Hur är det med min frälsare? Är han inte en profet och undergörare i profeten Elishas anda? Är det därför möjligen en profet vi givit vårt hjärta, en profet i profeters efterföljd. Var det månne ur upptäckten att äga profetiska gåvor som det gick upp för Jesus att han stod Gud närmare än andra?

Nog finns anledning att fundera i den riktningen. Ändå får vi akta oss för att dra alltför stora växlar på det profetiska spåret. Låt oss se närmare på brödundren. Går man nämligen från profeten Elishas brödunder till Jesus när denne bespisar 5000 människor med fem kornbröd och två fiskar. Men inte slutar där utan låter det hela ända i evangeliernas skildringen av hur Jesus prövas. I en av dessa prövningar lockas Jesus av djävulen att förvandla stenar till bröd, men han vägrar. Det är inte på djävulens befallning han skall lösa världens försörjningsproblem utan på Guds.

Jesu under är alltså villkorade. De står i Guds tjänst, inte i djävulens. Djävulen må ha de bästa avsikter. Men i slutändan lockar denne människan till självupptagenhet, ytterst till dyrkan av det skapade i stället för av skaparen. I slutändan leder sånt aldrig till välsignelse.

Så nog är Jesus profet, och nog står han i samma led som Elisha och de andra profeterna. Men Jesus är fri, kemiskt fri från allt som svär mot Guds vilja. Det är ytterst denna frihet som är tecknet på  Jesu gudom. Om man inte inser sanningen i detta hjälper varken bokstavstro eller att ta Jesu obefläckade avlelse som intäkt för rätt tro.

Varför detta tal? Ytterst därför att min egen inre bild av Jesus behöver bli så sann som det någonsin går. På denna inre bild lever jag ju och verkar. Alternativet är andra bilder. Utan inre bilder går det nämligen inte att leva.

(Se även ”Med mina glasögon 3”, 10 18 ”Värderingssanningarna”, nödvändiga men ofta förledande.)

Bibelstudium i Vivalla den 7 mars 2018

 Vi har avfallit och förnekat Herren, vänt oss bort från vår Gud. Våld och falskhet har vi förkunnat, viskat lögner vi själva tänkt ut. Rätten trängs tillbaka, rättfärdigheten stannar på avstånd, ärligheten snubblar på torget, redbarheten kan inte komma fram. Ärligheten har gått förlorad, den som skyr det onda blir plundrad. (Jesaja kap 59 v 13-15)

      När vi läser texten ovan befinner vi oss i det som kallas tredje Jesaja (se not till Jes 56:1 i Bibel 2000). Folket är nu befriat och hemkommet, de sjuttio åren i babylonisk fångenskap är över.

Men friheten gav inte det många hoppats. Gud måste via profeten fortsätta mana folket till bättring. Sabbatsbudet överträds, man beter sig illa mot snöpta (steriliserade, eunucker) som lever i rättfärdighet liksom mot främlingar (dvs hedningar) som omvänt sig till den rätta tron. Allt enligt första delen av kapitel 56, det kapitel som inleder tredje Jesaja. Går vi sedan till kapitel 59 i samma bok erkänner i sin tur folket sin synd. De erkänner att de glömt sin Gud och trängt undan rätten och rättfärdigheten vilket fått de mest gruvliga följder.

I och med detta referat har jag fått tillräckligt med material för min utläggning om rätten och rättfärdigheten, själva kärnbegreppen inte bara för Israels barn på 500-talet före Kristus utan för alla oavsett när och var vi levat eller lever. På rätten och rättfärdigheten hänger det mesta. Rätten och rättfärdigheten är en mätare både på inre och yttre mänsklig kvalité.

Problemet är bara det att det som bedöms som rättfärdigt för en inte behöver vara det för en annan. En rättfärdig människa kännetecknas visserligen av inre fasthet och pålitlighet, men vad det är som hon håller fast vid och är pålitlig gentemot växlar beroende på rådande idealbildning.

Mitt referat ovan visar hur viktigt det var för judarna på 500-talet att förtrösta på Gud och lyda honom. Till den lydnaden hörde, för att knyta an till Jesaja 56, inte minst att följa reglerna för sabbatsfirandet. Dessutom fick man inte se ner på vare sig hedningar eller eunucker som omvänt sig till den judiska tron.

Tyvärr brydde sig flertalet av de återvändande judarna varken om Gud eller rådande fromhetstradition. Det observerar vi inte minst i syndabekännelsen i kapitel 59, varifrån dagens text är tagen.

Detta om då, nu om rätt och rättfärdighet femhundra år senare, d v s under Jesu tid. Man behöver inte veta mycket om Jesus för att märka förskjutningarna. Nog kvarstod kravet på Gudsfruktan och för den delen även att den fromme skulle lyda sabbatsbestämmelserna, men nu med helt nya betoningar (Mark 2:27 sabbaten för människornas skull inte människorna för sabbaten) . Närmare besett finns det ett hav av skillnader mellan andan i den tredje Jesaja och evangeliernas Jesus.

Det för oss kristna specifika är att vår rättfärdighet är formad av Jesus. Nog skall vi hämta stöd även från det Gamla testamentet. Men så snart vi får fatt i en trosföreställning eller en idealbildning som hör hemma i Gamla testamentet skall vi relatera den till Nya testamentets Jesus. För oss är det han som har tolkningsnyckeln.

Vi kristna är kallade att leva i ett ständigt bibelstudium med syfte att i livets mångahanda finna ut vad Jesus tycker och vill och sen i tro ta det till oss. Jag lovar att detta inte sker utan att det kostar på. Här duger inget stelbent regelsystem. Tiden, stunden och tillfället var för Jesus ofta av avgörande betydelse. Och så är det också för oss.

Detta i ständig ärlig uppgörelse med vårt eget inre samt utmanade av nutidens rätt och dagens rättfärdiga. Jag vet av egen erfarenhet; det blir mycket av det som idag föraktas som vi hyllar när vi lyssnar på Jesus, samtidigt annat som vi ställer upp på och solidariserar oss med.

(Se även ”Med mina glasögon 3”, 9 18 Sektandans ansikten)

Bibelstudium i Vivalla den 28 februari 2018

22Under natten steg Jakob upp, tog med sig sina båda hustrur och sina båda slavinnor och sina elva söner och gick över Jabbok vid vadstället.  23Han lät dem gå över floden och lät föra över allt som tillhörde honom.  24Jakob blev ensam kvar. Då brottades en man med honom tills dagen grydde. 25När han såg att han inte kunde besegra Jakob slog han till honom på höftbenet, så att höften gick ur led när de brottades med varandra.  26”Släpp mig”, sade mannen, ”dagen gryr!” Men Jakob svarade: ”Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig.”  27Han frågade honom: ”Vad är ditt namn?” – ”Jakob”, svarade han.  28Då sade han: ”Ditt namn skall inte längre vara Jakob utan Israel, ty du har kämpat med Gud och människor och segrat.”  29Jakob bad honom: ”Låt mig få veta ditt namn.” Han svarade: ”Varför frågar du mig om mitt namn?” Och han välsignade honom där.  30Jakob kallade platsen Penuel, ”ty”, sade han, ”jag såg Gud ansikte mot ansikte och ändå skonades mitt liv”.  31När han lämnade Penuel såg han solen gå upp. Och han haltade på grund av sin skadade höft.  32Detta är anledningen till att israeliterna ännu i denna dag inte äter nervsträngen över höftbenet: han slog Jakob på höftbenet, på höftnerven. (1 Moseboken kap 32 versarna 22-32)

För mig är det nuet som gäller, ett nu som förhoppningsvis är till brädden fyllt av tro på Gud och Jesus Kristus. Med den tron inom mig manövrerar jag mig genom livet.

Märkvärdig inställning säger du som säger dig stå vid sidan av. Inget märkligt alls, svarar jag. Att nuet är det bestämmande gäller alla, att ingen klarar sig utan tro likaså. Alla manövrerar vi oss fram med hjälp av minnen och trosföreställningar. Frågan är förstås vilka trosföreställningar och minnesbildningar som påverkar oss. Det är sannerligen inte självklart att det är evangeliernas Jesus som lever inom oss.

För mig är det alltså de minnesbilder av Jesus som evangelierna förmedlar som jag vill skall styra mig. Den Jesus som då framträder var i sin tur förankrad i den gammaltestamentliga berättelsetraditionen, bl a i skildringarna av patriarkerna Abraham, Isak och Jakob (1 Mos 12-50).

Som alla minnestraditioner är också den historien färgad. Patriarkhistorien ger bibelförfattarna anledning att via kopplingar till f a patriarkernas avkommor sätta inte enbart det egna Israel i ett historiskt sammanhang utan också de omgivande folken. Allt för att understryka det egna folkets särställning. Men så behandlade inte Jesus patriarkhistorien. Men det är inte det som är huvudspåret i detta bibelstudium utan dagens text, Jakobs kamp vid Jabboks vadställe.

Också den berättelsen är hämtad från just patriarkhistorien och även här försöker bibelförfattarna få det hela att harmoniera med den egna fromhetstraditionen. Jakob skadade höften, står det, vilket var anledningen till att, jag citerar, ”israeliterna ännu i denna dag inte äter nervsträngen över höftbenet: han slog Jakob på höftbenet, på höftnerven”.

Sånt är perifert tycker nog jag och det ansåg förmodligen också Jesus. Perifert också att bibelförfattarna i denna berättelse finner förklaringen till det utvalda folkets namn, Israel. Jakob skall från och med nu inte längre heta Jakob utan Israel, sägs det uttryckligen i texten. Men det finns också andra förklaringar. Se rubriken Israel i notapparaten till bibel 2000.

För mig centralt och till daglig nytta är Jakobs ord till den okände ”Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig”. Det är ord som jag behöver upprepa dagligen för att finna vägen från tro till liv. Jag behöver dem alldeles särskilt därför att jag är bombarderad av intryck från en omgivning som prioriterar andra minnestraditioner än de kristna, något som leder till andra prioriteringar och i slutändan till andra värderingar och annan tro.

Att bli välsignad av Jesus har i mitt liv den allra högsta prioritet. Bibelns Jesustraditioner kan jag inte vara utan. Dessa behöver i mitt liv omvandlas till levande minnesbilder med direkt inverkan på mitt här och nu.

Och som sagt; stänger jag till för Jesus är det andra trostraditioner som tar överhand. För utan trostraditioner går det inte att leva vare sig man är ateist eller kristen.

(Se även ”Med mina glasögon 3” 8 18 Mina fördomar och andras)

Bibelstudium i Vivalla den 21 februari 2018

10Då sade Jesus till honom: ”Gå din väg, Satan. Det står ju skrivet: Herren, din Gud, skall du tillbe, och endast honom skall du dyrka.”  11Då lät djävulen honom vara, och änglar kom fram och betjänade honom. (Evangelium enligt Matteus kap 4 v 10 f)

Fiktionen att den heliga skriften är en återgivning av Guds direkta tilltal, förmedlat genom profetens penna, går inte att tillämpa på bibeln. Därtill är innehållet i bibeln alltför mångskiftande. För min del ser jag bibeln som ett sammelverk av specifika traditionsbildningar som pekar fram mot fulländningen, berättelserna om Jesus.

En av dessa nedskrivna traditioner är skildringarna i 5 Moseboken. Den yttre formen är en ”långpredikan” lagd i Mose mun där denne återberättar den heliga historien om Israels barns uttåg ur Egypten fram till intåget i det nya landet. Ovärderliga sanningar förmedlas i denna berättelse, inte minst i kapitel 6. I detta kapitel slår Mose bland annat fast: ”Herren din Gud, skall du frukta, honom skall du tjäna, och vid hans namn skall du svära”.

Detta bibelord förutsätter en gräns som är knivskarp. På den ena sidan står dem som dyrkar sig själva, på den andra de som lever överlåtna åt Gud.

Men hur är det egentligen med sammanhanget? Vad är det som driver Mose att mana sitt folk att frukta och tjäna Gud? Kort återgivet följande; Mose målar ut vad som väntar de sina. De skall inta ett land som de inte byggt, få utnyttja vattencisterner som de inte huggit ut, liksom olivlundar som de inte planterat. Mot bakgrund av denna oförtjänta lycka manar Mose de sina att i tacksamhet frukta och tjäna sin Gud.

Ställd inför denna minst sagt etiskt tveksamma argumentation blir jag förvillad och tänker; sannerligen, detta är inte sista som blir sagt i denna sak. I slutändan kommer kärnordet om gudsfruktan att stå i ett mera fulländat sammanhang.

Det sammanhanget finner jag till min glädje redan i första delen av Matteusevangeliet när jag i kapitel 4 läser om hur Jesus frestas. Jesu slutord (=dagens textord) säger allt. I prövningens stund gäller det att tillbedja Gud, ingen annan.

Det betyder rätt och slätt; förankringen skall människan äga i Gud, inte i egen storhet, inte i egen självupptagenhet. Självupptagenhet resulterar tvärtom i att man tjänar djävulen vore så uppsåten till synes goda.

Vad hade nämligen resultatet blivit om Jesus på djävulens uppmaning förvandlat stenar till bröd eller kastat sig ut från tempelmuren och därigenom demonstrerat sin egen storhet? Storslaget förstås till att börja med. Men sen då, när den innersta intentionen kom i dagen?

Jesus föll inte för frestelsen, han föll aldrig för att upphöja sig själv på Guds bekostnad Det var Gud som skulle upphöjas, det var i Guds sammanhang och i Guds tjänst han skulle fortsätta sin livsvandring. Det var i Gud han skulle vara stor, inte i sig själv.

Så var det och så är det. I slutändan står egenkärleken i djävulens sammanhang. Obönhörligt driver den människan mot katastrofen.

Kristen tro må vara angripen, ifrågasatt och svår att i dagens kulturklimat hävda. Ändå kvarstår nödvändigheten av att ha sin förankring utanför sig själv, i Gud. Men det är noga med sammanhanget. Det visar jämförelsen mellan 5 Mosebok 6 och Matteus 4.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon 3”, 7/18 Svagheten mörkas)

Bibelstudium i Vivalla den 14 februari 2018

Min tjänare skall ha framgång, han skall bli upphöjd, mäktig och ärad. Många förfärades över honom, så vanställt var hans yttre, så föga mänskligt hans utseende. Men nu får han många folk att häpna, och kungar förstummas inför honom, ty de ser något de aldrig hört talas om, bevittnar något de aldrig anat. (Jesaja kap 52 v 13ff)

En profetbok i bibeln kan ha flera medförfattare. Gemensamt för dessa är att de finns i profetens sammanhang, att de i någon mening bildar skola tillsammans med sin mästare, profeten. Ett extremt exempel på detta är Jesaja bok. Här beskådar vi en skolbildning som hölls samman i hundratals år. Första delen, kapitlen 1-39 hör hemma på 700-talet före Kristus. Mittenpartiet i Jesaja, kapitlen 40-55 däremot (se noten till kap 40) stammar från den babyloniska fångenskapen, Israels yttersta förnedring, och som det syntes folkets slutgiltiga undergång.

Här i den yttersta förnedring förkunnas att det omöjliga skall hända. Katastrof skall vändas i seger. Allt skall vända för honom som var ”vanställd”, så ”vanställd” att det väckte förfäran.

Och som det sades blev det. Israel som var på väg att assimileras i Babylon och bli till intet, formerades åter till ett folk. Fångenskapen i Babylon blev inledningen till en ny fas i Israels historia. Israel fick återvända till sitt land. I texten uttryckt i orden, ”min tjänare skall ha framgång, han skall bli upphöjd, mäktig och ärad”.

Vad lär detta mig? Att Gud är nuets Gud, han talar i nuet, i den babyloniska fångenskapens nu, liksom i dagens nu. Vidare att Guds ord inte är låst, så att allt alltid ordagrant gäller. I nya sammanhang har Gud nytt att förtälja. Som här att katastrofen kan vara inledningen till förnyelse och upprättelse. Ja t o m att katastrofen är den nödvändiga förutsättningen för denna förnyelse.

Åter till texten. Vem är denne ”min tjänare” som Gud talar till? Nära till hands ligger att tjänaren är en bild för folket, dvs Israel. Dock inte självklart. Närmare ligger kanske att i ”tjänaren” förstå en grupp av folket. Vi kristna som äger facit, ser i tjänaren Kristus. Kristus är förnyaren, han är den som var ”vanställd” till sitt ”yttre”, däremot hel i sitt inre. Han var den som segrade.

I själva verket bygger kristen tro på denna vår tolkning av Jesus som Jesajas ”tjänare”. Därtill stödd av textens fortsättning i Jesaja 53, särskilt av orden ”men det var våra sjukdomar han bar, våra plågor han led”…

I dessa citerade ord har, som jag ser det, den kristna tron sin spets. Vi tror på Jesu ”bärande” av oss som frälsningens grund. Han bar för att vi själva inte förmådde bära. Frälsningen bygger inte på förtjänst utan på gåva, en gåva som förmeras av ständigt nya ”burna” som i Jesus omvandlats till ”bärare”.

Var finns då förvissningen om att vara inne på rätt spår? I verklighetens vittnesbörd. Kristen tro blir en fröjd att skåda när tonvikten ligger på Herrens tjänare och på dennes, liksom efterföljarnas ”burna-bärandegärning”. Den tron gör skillnad.

Så snart tonvikten i tron läggs på annat blir kristen tro inget annat än en variant på trosföreställningar av de mest skilda slag. Och resultatet blir än det ena än det andra.

Kristen tro är alltså nuets tro, den förverkligar upprättelse i nuet, i den upprättelsen ligger dess sanning.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon 2”, 6 18 Tro som griper tag.)

Bibelstudium i Vivalla den 7 februari 2018

5Och detta är det budskap som vi har hört av honom och förkunnar för er: att Gud är ljus och att inget mörker finns i honom.  6Om vi säger att vi har gemenskap med honom men vandrar i mörkret, ljuger vi och handlar inte efter sanningen.  7Men om vi vandrar i ljuset, liksom han är i ljuset, då har vi gemenskap med varandra, och blodet från Jesus, hans son, renar oss från all synd.  8Om vi säger att vi är utan synd bedrar vi oss själva, och sanningen finns inte i oss.  9Om vi bekänner våra synder är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss synderna och renar oss från all orättfärdighet. 10Om vi säger att vi inte har syndat gör vi honom till lögnare, och hans ord finns inte i oss. (Johannes första brev kap 1 v 5-10)

Redan genom att läsa några rader i texten ovan märker den vane bibelläsaren att det är någon i kretsen kring evangelisten Johannes som fört pennan. Kännetecknen är tydliga både i motivval och tänkande.

Gud är ljus påstår ”Johannes” och de kristna är indragna i ljuset genom Jesus, förkunnar han. Jesu död skedde för vår skull. Hans blod har en renande funktion, eller som det uttrycks i nästa textavsnitt; Jesu offer sonar våra synder.

För att dra ut det väsentliga i detta; via Jesus och Jesu offer för oss dras den kristne in i det gudomliga ljuset. I detta ljus finns inget mörker, ingen synd som fördärvar livet.

Men så var det problemet. Trots Gud och trots Jesus finns fortfarande synden kvar och med den orättfärdigheten. I vår text idag anbefaller ”Johannes” syndabekännelse som botemedel, eller som det står: Om vi bekänner våra synder är Gud trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss synderna och renar oss från all orättfärdighet.

I fortsättningen av brevet tycks ”Johannes” mer optimistisk om en kristens möjligheter. I sammanfattningen till brevet skriver han t o m: vi vet att de som är födda av Gud inte syndar. Själv förstår jag sånt tal som en förmaning, inte alls ovanlig i Nya testamentet. Du skall bli vad du i Kristus är lyder den bakomliggande maningen. Du har genom tron chansen att leva förnyat.

Sanningen är den att syndakännedomen allt eftersom tiden gått fördjupats. Syndens avgrunder har den samvetsömme av idag mer kännedom om än t o m de johanneskristna. Redan på 1500-talet visste Martin Luther att ingen ansträngning i världen kunde förhindra onda uppsåt och tankar. Den som idag fördjupar sig i vad rätt och sanning är kan inte undgå att slås av det närmast omöjliga i att leva rent och sant och med gott samvete. Ta det finaste vi har i vårt samhälle som exempel. Jag tänker på välfärdspolitiken. Vem kan förneka att denna skapat möjligheter för dem som inga möjligheter har. Samtidigt måste vi erkänna att välfärden förutsätter murar. En okontrollerad invandring av människor med skyddsbehov skulle definitivt knäcka hela välfärdssystemet och våra egna utsatta bli lämnade i sticket.

Skall mot bakgrund av detta vi kristna som alla andra svartvita idealister blunda för dessa besvärande omständigheter. Naturligtvis inte. Vi får göra som de johanneskristna, luta oss mot Jesus och sen tro att i honom finns både ”ljus” och möjligheter. Dessutom får vi som dessa erkänna syndens faktum. Vi får till och med betona detta faktum tydligare än vad någonsin Johannesbrevets författare förmådde. Vem kan egentligen vara fullkomligt ren i ett samhälle som bygger på att det goda och det onda är sammanvuxet till ett. Ingen!

Men att på grund av omöjligheten att vara ren skjuta Jesus åt sidan? På inga villkor. Ständigt på nytt får vi komma tillbaka till honom i en daglig syndabekännelse och upprättelse. Detta trots att ofullkomligheten tycks inskriven i våra gener.

(Se även Med mina glasögon 3, 5 18 ”Kan själv”)

Bibelstudium i Vivalla den 31januari 2018

Så säger Herren: Den vise skall inte vara stolt över sin vishet, den starke inte över sin styrka, den rike inte över sin rikedom. Den som vill vara stolt skall vara stolt över detta: att han har insikt och kunskap om mig, om att jag, Herren, verkar i kärlek, i rätt och rättfärdighet på jorden, ty däri har jag min glädje, säger Herren. (Jeremia 9:23 f)

Det är jag som spärrat slutet av textordet. Jag gjorde det för att min utläggning nedan skall bli tydligare.

I övrigt anser jag inledningsvis att notboken till Bibel 2000 borde användas flitigare. Den är ju dessutom lätt tillgänglig. Du hittar den i slutet av varje komplett svensk bibel av idag. Läs gärna i uppslagsdelen artikeln profetböcker. Där står bland annat att profetböckerna är redigerade aktstycken, ofta härstammande från kretsen kring profeten.

Att texten ovan bildar ett helt och sedan är löst fogad till sammanhanget i Jeremia 9 är uppenbart för mig. För mig är det inte ens viktigt om det är Jeremia eller någon annan som förmedlat det gudsord som utgör detta bibelstudiums text. Texten är tidlös. Den gäller i alla sammanhang, alltid.

Så till utläggningen. Den icke-spärrade texten tillhör i min tolkning sånt som vem som helst borde kunna ta till sig och framför allt låta sig korrigeras av. Den spärrade förutsätter överlåtelse.

Det är nämligen uppenbart att det förr eller senare visar sig ödesdigert att stoltsera med ”vishet, styrka och rikedom”. Detta såväl på det politiska som på allmänmänskligt plan. Ett folk som tror sig förmer än andra såväl intellektuellt som etiskt och styrkemässigt, skapar sannerligen ingen fred på jorden. Se bara hur det gick för Nazityskland. Sverige har ju ännu vinden i ryggen, men inte duger det på sikt att ständigt tycka sig överlägsen alla andra. svensk högfärd över egna särklassiska värdenormer får mig att nästan dagligen att rysa inombords. Det blir ingen välsignelse av sånt.

Tar vi textorden ovan personligt känner vi oss sannolikt träffade. Vem vill inte stoltsera över egen vishet! Ta de intelligentas förening Mensa som ett skräckexempel på ett sådant stoltserande. Vem vill inte göra sig bred över sin styrka eller mer eller mindre i smyg visa sina ekonomiska muskler!

Naturligtvis är såväl vishet, styrka som rikedom positiva ting som vi behöver för att reda oss både som människor och samhälle. Felet är att vår högfärd visar att insikt saknas om att det vi äger ytterst inte är vårt eget, att liv hälsa och välgång är något vi fått att förvalta.

Detta borde även ickereligiösa inse. Vad är det annat än enfald att förneka att det vi äger är något vi ytterst fått, att livet är en gåva, inte en rättighet? Relevant är däremot frågan om gåvogivaren. Om livet är en evolutionens gåva eller om gåvogivaren är något mera personligt, i slutändan en Gud?

Så långt det icke spärrade i texten ovan, nu till slutorden: att jag, Herren, verkar i kärlek, i rätt och rättfärdighet på jorden, ty däri har jag min glädje, säger Herren. Här vet jag av egen erfarenhet att det vill till både tro och överlåtelse för att kunna göra orden till sina egna.

Vad som här påstås är nämligen att det finns något som heter rätt och rättfärdighet och att denna rätt och rättfärdighet har ett specifikt innehåll. Vidare att rätt kärlek går att skilja från falsk. Både det ena och det andra är sannerligen långt ifrån självklart i en miljö där det haglar av sanningar av de mest skilda slag.

Jeremia förbinder allt detta goda med Herren. Vi kristna som inte lik profeten har direktkontakt med Gud knyter innehållet till vår frälsare Jesus Kristus. Och inte till vad som helst hos denne vår frälsare utan till det som specifikt vittnar om just dennes rätt, rättfärdighet och kärlek. Med den inställningen dras vi likt blomman mot solen till Kristi frälsningsverk på korset. Detta så vitt vi släppt taget i en överlåtelse som inte vet av förbehåll och garantier. Ett trossprång kallas det, det trossprång som är nödvändigt, ja det enda nödvändiga för den som vill leva som kristen.