Bibelstudium i Vivalla den 18 mars 15

Publicerad den av
Svara

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”, 54 Plussa på, dra ifrån, komma med något annat.)

Bibelstudium i Vivalla den 18 mars 15

8Gud förmår ge er allt gott i överflöd, så att ni alltid har allt vad ni behöver och själva kan ge i överflöd till varje gott ändamål. 9Det står ju skrivet: Han strör ut, han ger åt de fattiga, hans rättfärdighet varar i evighet. 10Han som ger säd att så och bröd att äta, han skall ge er utsäde och mångdubbla det och låta er rättfärdighet ge god avkastning. (2 Korinthierbrevet 9 versarna 8-10)

Paulus tyckte att de välbeställda korinthierna skulle dela med sig till de fattiga kristna i Jerusalem. Han motiverade det genom att hänvisa till hurudan Gud är mot oss människor.

Från Gamla testamentet, och då uttalat från psalm 112 i Psaltaren, hade han inhämtat att Gud ger och den fromme tar emot, tar vara på och ger vidare. På köpet blir de fromma välsignade både materiellt och andligt. Tillämpat på Paulus vädjan till korinthierna; ge till de fattiga kristna i Jerusalem, ge av allt vad ni har och äger, ge med gott samvete. Och Gud skall välsigna er med glädje och välstånd. Teologer brukar ge det här sättat att resonera beteckningen framgångsteologi.

Det ligger mycket i denna framgångsteologi. Den generöse får generositet tillbaka, den självutgivande möter välvilja och hjälpsamhet. Allt blir lättare för den generöse, själva livet blir lättare. Detta har många av oss erfarenhet av. Men när Paulus ”brer på” genom att i psaltarpsalmens anda påstå att den generöse fromme blir rik på allt, blir vi reserverade.

Att detta inte är hela sanningen är uppenbart. Detta inte ens för Paulus. Paulus verkade själv under starkt motstånd och hans liv ändade i fångenskap och martyrdöd. Observera f a vad Paulus bekänner strax efter vår text.

Och för att jag icke skall förhäva mig på grund av mina övermåttan höga uppenbarelser, har jag fått en törntagg i mitt kött, en Satans ängel, som skall slå mig i ansiktet, för att jag icke skall förhäva mig. (2 Kor 12:7)

Här vankades det ingen välsignelse till tack för god gärning utan istället en smärtande törntagg.

Därför får framgångsteologi inte bli detta bibelstudiums sista ord. Jag får inte sätta punkt vid den ”goda avkastning” som Paulus i anslutning till psalm 112 i Psaltaren förkunnar.

Han som ger säd att så och bröd att äta, han skall ge er utsäde och mångdubbla det och låta er rättfärdighet ge god avkastning.

Istället sätter jag den punkten genom min egen utläggning av begreppet rättfärdighet. Rättfärdighet är för mig inte rättfärdighet om den inte kommer från Gud. Och med rättfärdigheten från Gud är det så att den enligt min erfarenhet intar mig och förvandlar mig. Den omsluter mig och uppfyller mig. Rättfärdigheten hör inte enbart hemma i lycka utan också i olycka. Där den ger sig till känna helar den och upprättar. Den gudomliga rättfärdigheten är för mig personifierad i Kristus.

Men detta sade inte Paulus i denna vår text. När han vädjade om kollekt hade han mer nytta av att lägga ut psalm 112.

Bibelstudium i Vivalla den 11 mars 2015

Publicerad den av
Svara

(Se även ”Med mina glasögon”, 53 Vad Israelvännen Ulf Ekman mörkade.)

Bibelstudium i Vivalla den 11 mars 2015

1Ta alltså Gud till föredöme, (gamla översättningen: Bliven alltså Guds efterföljare) som hans älskade barn. 2Lev i kärlek, så som Kristus har älskat oss och utlämnat sig själv för vår skull som en offergåva, ett välluktande offer åt Gud. (Paulus brev till efesierna kap 5 versarna 1 och 2)

Hur är det? Skall Gud vara föredöme eller eller skall vi som den gamla översättningen uttryckte det, bli Guds efterföljare. Jag röstar på det senare. Det blir så mycket klarare då. Dessutom motsvarar efterföljare mera exakt grundtextens mimætes. Nya översättningens försök att göra texten mer up to date med hur vi talar i dag, stökar i det här fallet till det, åtminstone för mig.

Orsaken är att jag har svårt att få grepp om Gud som en isolerad storhet och därmed också svårt att ha Gud som föredöme. Inte så att jag tvivlar på Guds existens. Skulle väl allt bero av en rad slumper? Bort det! En tillvarons styrande vilja, en idealens fader och moder kommer jag inte ifrån. Men ändå, Guds vägar är för mig många gånger obegripliga. Att då tänka sig att Gud skulle vara ett föredöme. Det rör till det ännu mer.

För mig är Gud Kristi Fader och Kristus Guds älskade son. Det är min lösning på problemet Gud. Som Kristus var är också Gud. Jag behöver alltså koppla samman Gud med Kristus för att det skall ge min Gudstro liv och mening. Utifrån detta känns det också riktigt när Paulus uppmanar mig att bli Guds efterföljare och sen exemplifierar vad det innebär genom att hänvisa till Kristi kärlek till oss.

Han kunde lika gärna ha sagt att vi skulle bli Kristi efterföljare. För det är ju det tron handlar om.

Den kärlek Jesus Kristus hade till oss, tydliggjord i att allt han företog sig, är menad att smitta av sig. Som kristna är vi kallade att leva i denna Kristi kärlek. Att detta är möjligt får vi tro på. Det är en del av det för en kristen nödvändiga ”trossprånget”. Ett ”trossprång” som inte bara förutsätts ske en gång när vi kommit till tro, utan varje dag, varje timma, varje minut, varje sekund.

Att vi befinner oss på Guds våglängd när vi på detta sätt följer Jesus efter, betygar Paulus idag. Han gör det med ord som associerar till Gamla testamentets offerväsen. Livet som Kristi efterföljare är ett ”välluktande offer åt Gud” skriver han. Se här 2 Mos 29:18, 3 Mos 1:9, där det rent ut står att offerlukten gör Gud nöjd. Enligt Paulus skall sådana föreställningar om Gud inte förkastas som gammalmodiga och primitiva, istället tas upp och förandligas. Det offer som Gud idag för Gud nöjd är att leva i Kristi efterföljd eller på nutidssvenska, i Kristi anda.

Tänkt på det här sättet blir kristen tro klar. Det blir uppenbart vad Gudstron innebär, det blir lika uppenbart vad som skall vara grundstrukturen i ett kristet liv. Lika uppenbart blir det att tron förutsätter ”trossprång”, ständigt nya trossprång.

Bibelstudium i Vivalla den 4 mars 15

Publicerad den av
Svara

(Se även ”Med mina glasögon”, 52 Mitt spårsinne)

Bibelstudium i Vivalla den 4 mars 15

Jag är alltså Kristi sändebud, och Gud manar er genom mig. Jag ber er på Kristi vägnar: låt försona er med Gud. Han som inte visste vad synd var, honom gjorde Gud till ett med synden för vår skull, för att vi genom honom skulle bli till ett med Guds rättfärdighet. (Paulus andra brev till korinthierna kapitel 5 versarna 20 f)

Hela Nya testamentet kan läsas som en rad försök att förstå Jesu livsgärning. De olika författarna gav uttryck för vad de funnit utifrån egen erfarenhet och religiösa förankring.

Det som gällde då gäller nu. Också vi här i Vivallas bönegrupp har som mål att förstå Jesus. Här ett försök med hjälp av aposteln Paulus utifrån några aktuella erfarenheter i gruppen.

I vår lilla krets hyste nyligen en av er en hemlös under fyra veckors tid, en annan försökte och försöker skapa reda i en väns kaos, en tredje bryr sig och hjälper till när nån i närområdet är sjuk. Själv kämpar jag på i en valberedning där den nuvarande styrelsens frustration över framtiden smittat av sig så jag har svårt att sova på nätterna. Ingen av oss har betalt för vad vi gör, ingen uppmärksammas. Däremot kostar det på. De nödställdas elände, som vi ställer upp för att rå på, smittar av sig. Det går inte av sig själv att hysa en hemlös och reda i kaos får man inte utan att själv dras in i oro och missmod.

Dessa våra livserfarenheter hjälper oss att ana hur aposteln Paulus förstod Jesus. Jag skulle, utifrån min tolkning av dagens Paulustext, tänka mig att en Paulus av idag skulle uttrycka det hela så här:

Det kostade på att vara den gudomlige Kristus som samtidigt älskade av synd och elände präglade människor. Hans kärlek tvingade honom ner till jorden och en mänsklig tillvaro som vår. Drastiskt uttryckt drev hans kärlek honom så djupt ner i ”skiten” att han blev ”ett med vår synd”. Allt beroende av att Jesus inte kunde stå vid sidan av och bara titta på. Han tog på sig det vi egentligen skulle lida. På den grunden straffades han med döden.

Men Gud har ett annat perspektiv, anser Paulus. För Gud är Jesu utgivande av sig själv Guds eget offer för vår skull. Det är Gud själv som i Jesus tar på sig det vi själva egentligen skulle stå för. Jesus offer är i Guds ögon ett med hans egen rättfärdighet.

När Paulus tänker så om Jesus och Gud är det uppmuntrande särskilt för oss som tar på oss bördor som vi egentligen inte orkar med eller mår bra av. Paulus tycker att vi står i ett stort sammanhang.

Observera att det jag här gjort till min egen tolkning av Paulus har skett utifrån vad Paulus skrivit i 2 Korinthierbrevet kapitel 5 versarna 20 ff. I andra sammanhang kan Paulus tala om Jesu försoningsgärning på ett annat sätt. Och i andra böcker i Nya testamentet bedöms Jesu offergärning återigen annorlunda. Men i hela Nya testamentet kretsar praktiskt taget allt kring frågan om Jesu liv tolkat som ett självutgivande. Så är det med äkta kristendom. Det mesta kretsar direkt eller indirekt kring korset.

Bibelstudium i Vivalla den 25 febr 15

Publicerad den av
Svara

(Se även ”Med Mina glasögon”, 51 Nedlåtenhet – terrorismens utsäde)

Bibelstudium i Vivalla den 25 febr 15
Jesus som överstepräst
När vi nu har en mäktig överstepräst som har stigit upp genom himlarna, Jesus, Guds son, låt oss då hålla fast vid vår bekännelse. Vi har inte en överstepräst som är oförmögen att känna med oss i våra svagheter, utan en som har prövats på alla sätt och varit som vi men utan synd. Låt oss därför frimodigt träda fram till nådens tron för att få förbarmande och nåd i den stund då vi behöver hjälp.(Hebreerbrevet kap 4 versarna 14–16)

Det är inte bara mynt som har två sidor, krona och klave. Seriöst menade påståenden har det också. I ett påstående kan vi kalla kronans motsvarighet fakta och klavens värderingar. Den ena sidan är lika viktig som den andra för ett påståendes lödighet. Fakta måste hanteras av våra värderingar för att vi skall uppleva ett påstående meningsfullt. En insiktsfull människa skyggar därför inte för fakta och tänker noga igenom sina värderingar.
Detta med fakta och värderingar gäller på de mest skilda områden. För att demonstrera detta inledde jag även mitt debattinlägg den 18 februari, ”50 Se upp med vetenskapen” i ”Med mina glasögon” med identiskt samma ord som detta bibelstudium.

Det mesta har alltså två sidor. Den ena kallar vi fakta, den andra värderingar. Båda lika nödvändiga. Fakta måste hanteras av mina inre värderingar för att upplevas meningsfulla.
Fakta handlar i det här fallet om Jesus. Nog är det nämligen ett faktum att Jesus, som texten ovan förutsätter, brydde sig. Han brydde sig om Gud och han brydde sig om människor. Särskilt om de skyddslösa värnade han. I texten finns där också korset förutsatt liksom de första lärjungarnas upplevelser av mötet med den uppståndne. Så långt de fakta som har relevans när man begränsar sig till texten ovan.
Men med fakta nöjer sig inte Hebreerbrevets författare. Till fakta läggs dennes tolkning av dessa fakta. Av Jesus blir en överstepräst och av Jesu död och uppståndelse blir en Guds son som ”stigit upp genom himlarna” och talar gott om oss inför Gud. Detta har i sin tur resulterat i att vi enligt Hebreerbrevets författare ”frimodigt kan träda fram till nådens tron och få förbarmande och nåd i den stund vi behöver hjälp”.
Hur ställa sig till detta? Tillför denna förståelse av Jesus något eller skymmer den sikten? För min del röstar jag på att den fördjupar vår förståelse.
Jag är inte ensam om denna min åsikt. Som jag tyckte bland annat alla de som på tvåhundratalet bestämde om vilka böcker som skulle få tillhöra bibeln. Hebreerbrevet försvarade sin plats bland bibelns skrifter trots att författaren av Hebreerbrevet var okänd. Innehållet räddade brevet.
Hebreerbrevets bild av Jesus ansågs och anses fortfarande förmedla inte den enda, men en av de bilder av Jesus det är värt att ta till sig.
Författarens förståelse av Jesus var alltså inget minus. Den var tvärtom ett plus. Det betyder dock inte att vi skall försöka göra Hebreerbrevets författares föreställningsvärld till vår egen. Vi kan för den delen aldrig bli som han. Det är ju flera tusen år mellan oss. Vi har våra referensramar och han hade sina. Men vi kan ta till oss av dennes tankar, framför allt ta till oss den bekännelse han ville förmedla.
Den bekännelsen lyder; i tron på Jesus finns ”förbarmande och nåd i den stund vi behöver hjälp”. Denna tolkning av Jesu liv är för den delen så viktig att kristen tro vore meningslös om vi inte höll fast vid den bekännelsen.

Bibelstudium i Vivalla den 18 febr 15

Publicerad den av
Svara

(Se även 50 Se upp med vetenskapen i ”Med mina glasögon)

Bibelstudium i Vivalla den 18 febr 15

Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken. (Paulus första brev till korinthierna kap 13 vers 13)

Bibelordet ovan avslutar kärlekens Höga visa i Paulus första brev till korinthierna. Inte enbart kristna utan även människor av ”god vilja” menar att just detta kärlekens kapitel är fulländat. Kärleken kan inte beskriva bättre. Problemet är inte orden i sig utan tillämpningen. Det är med kärlekens höga visa som med stororden om demokrati, jämställdhet och mänskliga rättigheter. Det blir mest ord av det hela.

Själv anser jag att nyckeln till förståelsen av kärlekens Höga visa ligger i själva avslutningsorden, d vs i textordet ovan där tro, hopp och kärlek parallelliseras av Paulus.

Jag och många med mig har märkt att tro, hopp och kärlek för Paulus är besläktade begrepp. Begreppen står betydelsemässigt för ungefär samma sak. Bildlikt talat är det bara betoningen som skiljer dem åt.

Tro är själva grundordet. Tro står för en från Gud kommande andlig kraft, laddad med innehåll. Men inte vilket innehåll som helst. I trons själva centrum finns evangeliet, evangeliet att Guds son gav sitt liv för att människan skulle upprättas.

Tro är dessutom inget som du skall konstruera på egen hand. Den kommer uppifrån och utifrån. Den är en Guds gåva, inte i första hand en inifrån kommande övertygelse.
Vad du skall göra med denna utifrån kommande kraft är att ta emot och ta vara på. Och att ta vara på är att leva ut, d v s praktisera det man fått.

Om tron har sitt centrum i Jesu frälsningsgärning, har hoppet sin tyngdpunkt i hoppet om förverkligande, d v s i hoppet om att tron inte är en chimär och att himmelriket inte är en fantasi.

Kärleken slutligen är tro och hopp smälta samman till ett och sedan i denna form tillämpad här och nu. Och som det är med tron och hoppet är det också med kärleken. Kärleken är en Guds kraft och som sådan nära förbunden med Kristi utgivande kärlek.. Vår uppgift är även här att ta emot och i slutändan ta vara den kärlek vi fått del av.

Så sedd ligger förverkligandet inbakat i själva mottande av orden. Orden blir rätt förstådda en del av den från Gud kommande tron, hoppet och kärleken som vi får ta emot, ta vara på och utforma våra leva utifrån.

Mot den bakgrunden blir kristen tro ingen filosofi, inte heller i första hand något tankesystem. Tron blir praktisk. Den blir mer tillämpning än tanke. Tron blir något som bevisas i livet mer än i tanken.

Bibelstudium i Vivalla den 11 febr 15

Publicerad den av
Svara

(Se även ”Med mina glasögon” 49 Äga och förvalta ett oskiljaktigt par och nytt material på ”Stiftshistoriska”

Bibelstudium i Vivalla den 11 febr 15 

Det som var till från begynnelsen, det vi har hört, det vi har sett med egna ögon, det vi har skådat och har tagit på med våra händer, det är vårt ärende: livets ord. Ja, livet blev synligt, vi har sett det och vittnar om det, och vi förkunnar för er det eviga livet, som var hos Fadern och blev synligt för oss. Det vi har sett och hört förkunnar vi för er, för att också ni skall vara med i vår gemenskap, som är en gemenskap med Fadern och hans son Jesus Kristus. Detta skriver vi för att vår glädje skall bli fullkomlig. (1 Johannesbrevet kap 1 versarna 1-4)

Sånt som berör mig måste gå att ta på och kännas begripligt. Det skall betyda något för mig, helst här och nu. Det som ligger utanför det jag har grepp om skrämmer mig eller vanligare, intresserar mig inte.

Som det är med mig är det förmodligen med andra. I så fall har vi ett svar på varför så många bland oss är främmande för kristen tro. Tron berör inte, den känns obegriplig.

Möjligtvis kan mana ana varför när man ser texten ovan. För många av oss känns den troligen alldeles obegriplig. Men är den det?

Johannes, författaren till texten som jag här lägger ut, tycker inte det. Det är något påtagligt han vittnar om, något han sett. Naturligtvis är det Jesus han menar. Denne Jesus gjorde ett sådant intryck på honom att Jesus blev svaret på den viktigaste av alla hans frågor, frågan om Gud.

För Johannes kom Jesus att representera Gud. Han var inte enbart mannen som förkunnade Guds ord. Han var själv livets ord med allt vad det innebar. Samtidigt förenade Jesus, enligt Johannes, lärjungarna med Gud. Stora ord minsann.

För oss sentida lärjungar är talet om Jesus som livets ord själva nyckeln när vi skall pröva bärigheten i Johannes vittnesbörd. Vi har ju inte som Johannes sett Jesus. Däremot har vi via evangelierna tillgång till hans ord. Och tolkningen av detta ord finner vi enklast i Nya testamentets brev.

Dessa berättelser om Jesus och denna den tidiga församlingens förståelse av Jesus, avser att leda bibelläsaren till insikt om det nödvändiga i att låta Jesus och dennes förståelse av verkligheten bli själva utgångspunkten för den egna livsorienteringen.

För den som låter detta ske öppnar sig enligt min erfarenhet en nya värld. Jesusorienteringen får som följd att när vi vandrar i ljuset, såsom han är i ljuset, då har vi gemenskap med varandra, och blodet från Jesus, hans son, renar oss från all synd (dessa ord återfinner vi strax efter vårt textord, 1 Joh 1:7). Samma sak uttryckt på ett för oss begripligt sätt; att Jesusorientering förändrar oss så att försoning/upprättelse blir både centralt och åtkomligt för oss och att samhörighet får ny betydelse för oss.

 

 

Bibelstudium i Vivalla den 4 febr 15

Publicerad den av
Svara

(Se även ”Med mina glasögon” 48 Äga och förvalta, ett oskiljaktigt par)

Bibelstudium i Vivalla den 4 febr 15

… Varför är landet fördärvat, förbränt som en öken där ingen färdas?
Herren svarade: Därför att de har övergett min lag, som jag har förelagt dem. De har inte lyssnat till mig och inte följt min lag (profeten Jeremia kap 9 versarna 12 b f)

Klart besked alltså mellan orsak och verkan. Landet är fördärvat därför att folket inte följt lagen, säger Herren. Istället har de ”lytt sina hårda hjärtan”. (Jer 9:14). Profeten Jerema förmedlade Herrens besked.
På pricken rätt var det säkert den gången. Israel levde i andligt förfall och straffet kom som brev på posten. Landet fördärvades och förbrändes. Folket fördrevs (den babyloniska fångenskapen)
Frågan är om vi kristna skall lämna lika raka besked från Herren som en gång profeten Jeremia. Det gör ju islamisterna. För dem går det en rak linje mellan profetens gudsdomar över folkets olydnad och olydnadens obönhörliga konsekvenser. Islamisterna åtar sig dessutom att verkställa det straff Herren i Koranen har anbefalllt.
Nej, svarar jag bestämt. Vi kan inte utfärda domar i Guds namn som en gång profeten Jeremia. Det som hindrar oss är Kristus. För honom var linjen inte lika entydig mellan ondska och utmätt straff som den en gång var för profeten Jeremia. Nog kunde även Jesus döma, men det var mest enskilda han yttrade sig om. Där var han för den delen ofelbar i sina utlåtanden.
Jag vet däremot med säkerhet att Jesus skulle ställa sig bakom följande gudsord av profeten Jeremia. Så här profeterar denne strax efter domsutsagan som jag nyss kommenterat.

Så säger Herren: Den vise skall inte vara stolt över sin vishet, den starke inte över sin styrka, den rike inte över sin rikedom. Den som vill vara stolt skall vara stolt över detta: att han har insikt och kunskap om mig, om att jag, Herren, verkar i kärlek, i rätt och rättfärdighet på jorden, ty däri har jag min glädje, säger Herren.(profeten Jeremia kapitel 9 versarna 23 f)

Det är så sant som det är sagt. Gud och Guds gåvor till oss måste få vara själva utgångspunkten för vår livsbetraktelse. Men då inte vilken Gud som helst. Det är en nåd att få tro på en Gud som verkar i kärlek, i rätt och rättfärdighet. Det är en sådan Gud vi tror på, vi som överlåtit oss till Kristus.
Med denna tro på Gud som vår stolthet och människan som förvaltare av Guds gåvor faller mycket på plats. Vi behöver inte avundsjukt betrakta den som kan mer eller äger mer än vi själva. Vi är tacksamma mot Gud över vad vi fått och gör allt för att använda det på bästa sätt. Och vi frestas inte att se ned på andra, inte heller att krypa för dem som står över oss. Samverka vill vi däremot, samverka för det gemensamma bästas skull.
Det finns människor som ställer sig frågande varför kristna skall gå till kyrkan ständigt och jämt och vad det är för mening med dessa ständigt återkommande syndabekännelser. Jag som tillhör dessa flitiga kyrkobesökare ser både det ena och det andra som tillfällen att bli återupprättad. Alltför lätt glömmer jag nämligen mitt livs stora upptäckt att det är Gud som råder och jag som förvaltar.

Bibelstudium i Vivalla den 28 jan 15

Publicerad den av
Svara

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”, 47 Sväva korridorer)

Bibelstudium i Vivalla den 28 jan 15

Ty hos dig är livets källa,i ditt ljus ser vi ljus. (Psaltaren 36 vers 10)

I evangeliet uppenbaras nämligen en rättfärdighet från Gud, genom tro till tro, som det står skrivet: Den rättfärdige skall leva genom tron. (Paulus brev till romarna kap 1 vers 17)

Ovan två bibelord från helt olika sammanhang. Ändå har jag kopplat ihop dem. Både det ena och det andra handlar nämligen om tro.
Gamla testamentets psalmist flödar över av tro. Han tror på Gud, tror att Gud är livets källa och människors ljus. Paulus är inne på samma spår, bara så att han preciserar. Ljuset för honom är evangeliet och evangeliet detsamma som Kristus. Trons väg för Paulus var att låta Kristi verklighet bli hans egen. Se livet som Kristus såg det och leva livet som han levde det. Kristusefterföljelse kallas det på teologspråk.

Själv säger jag ja till både det ena och det andra. Även för mig är Gud livets källa och ljus och ljuset är också för mig evangeliet om Kristus.

Men de flesta tycker inte som jag. De reserverar sig artigt från att kallas troende. Själva säger de sig inte kunna tro. Handlingar däremot gillar de, handfasta goda gärningar.

Men hur är det egentligen? Kan man leva utan att tro? Jag betvivlar det. Det lär inte finnas några ”goda gärningar” som inte har sin grund i tro. Livet förutsätter nämligen tankebilder och tankeföreställningar satta att styra våra handlingar. Endera är dessa tankebilder felaktiga och då handlar vi felaktigt, eller också som de skall och då blir de just till handfasta goda gärningar. Och vad skall man kalla dessa tankebilder och tankeföreställningar annat än tro.

Frågan är alltså inte om man tror utan vad man tror.

Att tro som dagens psalmist och som trons förespråkare par preference Paulus, är för mig långt ifrån att likna vid tro på ”tomtar och troll”. Att tro är för mig inte främst att hålla otroliga ting för sanna utan en form av överlåtelse. Vågsamt överlåter jag mig till tron på att bakom allt och i allt finns en Gud som inte är ett blint öde eller en nyckfull slump utan en Gud som känner mig. En Gud som inte enbart låter stormen vina och trä knäckas utan som framför allt gör sig synlig i moderns omsorg om sitt barn.

Att överlåta sig till Kristus är också ett vågstycke. Jag överlåter mig i denna hårda värld till ett liv i försoning och upprättelse och jag överlämnar mig åt övertygelsen att Gud återspeglas i Kristus.

Nog är denna min tro vågsam. Men vilken tro som det är någon klass på är inte vågsam? Och vilken tro förutsätter inte överlåtelse? Ingen vad jag förstår. Det är helt enkelt vågsamt att leva av den enkla anledningen att tron hör till livet.

Bibelstudium i Vivalla den 21 jan 15

Publicerad den av
Svara

(Se även ”Med mina glasögon” 46 Tron orättvist fördelad)

Bibelstudium i Vivalla den 21 jan 15
Mose sade: ”Låt mig få se din härlighet!” Herren svarade: ”Jag skall låta min höghet och prakt gå förbi dig, och jag skall ropa ut namnet Herren inför dig. Jag skall vara nådig mot den jag vill vara nådig mot och barmhärtig mot den jag vill vara barmhärtig mot.” Han fortsatte: ”Mitt ansikte kan du inte få se, ty ingen människa kan se mig och leva.” 1Sedan sade Herren: ”Här bredvid mig finns en plats, ställ dig här på klippan! När min härlighet går förbi skall jag ställa dig i en klyfta i berget och skyla dig med min hand tills jag har gått förbi. Då skall jag ta bort min hand och du skall se mig på ryggen. Men mitt ansikte får ingen se.” (2 Moseboken kap 33 versarna 18-23)

Återgivningen av Guds folks uttåg ur Egypten under Mose idealiserades allt eftersom tiden gick. Denna idealisering var påbörjad redan i Moseböckerna och tog sig så småningom allt tydligare former. Idag hör vi exempelvis inte ett ord om att uttåget innebar fördrivning av ”kanaaneer, amoreer, hettiter, perisseer, hiveer och jevuseer” (2 Mos 33:2). Istället är uttåget förvandlat till en illustration av vandringen från svårigheter och förtryck till seger. Som sådan duger den att ta till i både nationella och personliga sammanhang. Och som sådan lever berättelsen fortfarande idag.
Inget ont i denna omvandling av verkligheten. Vi kristna är kallade att se allt med nya ögon. Det har Jesus lärt oss. Och den här omvandlingen av berättelsen om uttåget ur Egypten är precis av det slaget att det väcker Jesu uppskattning.

Dagens text skildrar ett av Mose gudsmöten under ökenvandringen. Det är Gud själv som tar till orda i texten. I denna Moseböckernas återgivning är vad Gud säger enkelt, konkret och målande. Stor som liten, bildad som obildad förstår vad det handlar om. Inte undra på att berättelsen levt vidare in i nutid.

Kort uttryckt är budskapet; Gud kan ingen människa fatta, hans handlingar kan ingen till fullo förstå. Den av Gud utvalde kan se Gud på ryggen. Närmare honom kommer vi inte.

Ändå försöker människor. Alla, undantag de som förlorat hoppet, gör det. Detta oavsett om en svensk allmänhet gett upp tanken på att finna en personlig Gud eller inte. Som jag ser det är varje försök att se sanning och sammanhang ett trevande efter att finna det absoluta. Och vad står det absoluta för? I slutändan naturligtvis den fullkomlige, alltings skapare och uppehållare.

På alla nivåer sker detta sökande. Två människor som trevar efter att finna varandra, gör det. Yrkesmannen som söker göra bra ifrån sig i sitt arbete likaså, för att inte tala om dem som experimenterar, undersöker och forskar. Allt sökande efter fullkomning är ytterst ett sökande efter det absoluta, det fulländade. Och vad är det absoluta annat än Gud.
Men ingen ser den fullkomning de sträcker sig mot annat än på ryggen.

Som alla andra är också jag en sökare. Det specifika för mitt sökande är att jag söker fullkomningen i Jesus. Jag återfinner honom i Den Heliga Skrift liksom i dåtidsmänniskans och nutidsmänniskans föreställningsvärld. Vad ser jag då? Inget annat och inget mer och inget mindre än Gud på ryggen. Med det får jag nöja mig.

Gud på ryggen vid betraktandet av Jesus det kan tyckas vara ett ringa resultat. Ändå vänder det upp och ned på mycket. Tillvaron blir större än ”min stund på jorden” och Gud mer än den fullkomning alla strävar efter.

Bibelstudium i Vivalla den 14 jan 15

Publicerad den av
Svara

(Se även ”Med mina glasögon” 45 Låsta positioner)

Bibelstudium i Vivalla den 14 jan 15
…och ni skall tacka Fadern, som har gjort er värdiga att få del i det arv som väntar de heliga i ljuset. Han har räddat oss ur mörkrets välde och fört oss in i sin älskade sons rike, och genom Sonen har vi friköpts och fått förlåtelse för våra synder. (Paulus brev till kolosserna kap 1 versarna 12-14)

Orden är hämtade från inledningen till Kolosserbrevet, ett brev där Paulus förståelse av tron framställs i komprimerad form. Huruvida det är Paulus själv som hållit i pennan låter jag med många vara osagt. Däremot inser jag att Kolosserbrevet återger hur Paulus förstod kristen tro.
Dels handlar texten ovan om det himmelrike som vi kristna hoppas på, dels om vad kristen tro innebär här och nu. Min tes är att det ena är avhängigt av det andra.
Men först några förmodanden om hur gemene man i ett avkristnat Sverige ser på himmelriket. Det finns de som med särskild förundran lever med i årstidens växlingar med dess födelse, liv, avtagande och död. För dessa är det förmodligen naturligt att tänka sig att också vi människor som naturvarelser är indragna i detta skeende som oundvikligen ändar i död. Andra av oss är så betagna av kärlek till livet att vi inte accepterar döden. Allra minst små oskyldiga barn tillåter vi att de bara försvinner. De blir änglar i himlen.
Min poäng är att det finns ett samband mellan hur vi upplever nuet och hur vi tänker oss framtiden. Så var det också för Paulus. Hans upplevelse av nuet påverkade hans syn på himlen.
Paulus nu var färgat av hans livs mest grundläggande upplevelse, omvändelsen. Paulus möte med Kristus i Damaskus hade gjort att han såg allt i ett nytt ljus. Jag föreställer mig att det oftast är frälsta alkoholister som idag kan vittna om något motsvarande. Alkoholisernas liv blev totalt förändrade när de blev frälsta. De vittnar ända in i ålderdomen om detta.
Vad var det då i sak som skedde i Damaskus? Paulus själv menar att det var då han fick upp ögonen för Jesu försoningsgärning. I texten ovan uttrycker han detta med följande ord: genom sonen har vi friköpts och fått förlåtelse för våra synder.
För mig finns det inget som upplevelsen av genuin förlåtelse. Den som fått del av denna mentala befrielse kan vittna om avlyftad skuld som gör allting nytt. Det känns med Paulus ord som som att bli utflyttad ur mörkrets välde och förd in i den älskade sonens rike.
Denna genuina förlåtelse härleder Paulus till det avgörande, allt sammanfattande skeendet i Jesu liv, hans offer på korset. Detta såg han som han som ett ställföreträdande lidande. Fråga mig inte hur han fick det till detta. Ett vet jag förstås och det är att Jesus själv såg hela sitt liv som ett självutgivande. Dessutom anar jag att bakom de urgamla offerföreställningarna som Paulus använder sig av, ligger ett försök att beskriva det obeskrivbara, att Gud lyfter av mig min skuld och befriar mig.
Verkningarna av detta är i sin tur så stora att de även i min föreställningsvärld sträcker sig över tid och rum. De blir, som Paulus säger, till ett arv som väntar de heliga i ljuset.
Som ni märker är det också för mig så att det finns ett samband mellan min upplevelse av nuet och min förhoppning om framtiden.