(Se även ”Med mina glasögon” 49 Äga och förvalta ett oskiljaktigt par och nytt material på ”Stiftshistoriska”

Bibelstudium i Vivalla den 11 febr 15 

Det som var till från begynnelsen, det vi har hört, det vi har sett med egna ögon, det vi har skådat och har tagit på med våra händer, det är vårt ärende: livets ord. Ja, livet blev synligt, vi har sett det och vittnar om det, och vi förkunnar för er det eviga livet, som var hos Fadern och blev synligt för oss. Det vi har sett och hört förkunnar vi för er, för att också ni skall vara med i vår gemenskap, som är en gemenskap med Fadern och hans son Jesus Kristus. Detta skriver vi för att vår glädje skall bli fullkomlig. (1 Johannesbrevet kap 1 versarna 1-4)

Sånt som berör mig måste gå att ta på och kännas begripligt. Det skall betyda något för mig, helst här och nu. Det som ligger utanför det jag har grepp om skrämmer mig eller vanligare, intresserar mig inte.

Som det är med mig är det förmodligen med andra. I så fall har vi ett svar på varför så många bland oss är främmande för kristen tro. Tron berör inte, den känns obegriplig.

Möjligtvis kan mana ana varför när man ser texten ovan. För många av oss känns den troligen alldeles obegriplig. Men är den det?

Johannes, författaren till texten som jag här lägger ut, tycker inte det. Det är något påtagligt han vittnar om, något han sett. Naturligtvis är det Jesus han menar. Denne Jesus gjorde ett sådant intryck på honom att Jesus blev svaret på den viktigaste av alla hans frågor, frågan om Gud.

För Johannes kom Jesus att representera Gud. Han var inte enbart mannen som förkunnade Guds ord. Han var själv livets ord med allt vad det innebar. Samtidigt förenade Jesus, enligt Johannes, lärjungarna med Gud. Stora ord minsann.

För oss sentida lärjungar är talet om Jesus som livets ord själva nyckeln när vi skall pröva bärigheten i Johannes vittnesbörd. Vi har ju inte som Johannes sett Jesus. Däremot har vi via evangelierna tillgång till hans ord. Och tolkningen av detta ord finner vi enklast i Nya testamentets brev.

Dessa berättelser om Jesus och denna den tidiga församlingens förståelse av Jesus, avser att leda bibelläsaren till insikt om det nödvändiga i att låta Jesus och dennes förståelse av verkligheten bli själva utgångspunkten för den egna livsorienteringen.

För den som låter detta ske öppnar sig enligt min erfarenhet en nya värld. Jesusorienteringen får som följd att när vi vandrar i ljuset, såsom han är i ljuset, då har vi gemenskap med varandra, och blodet från Jesus, hans son, renar oss från all synd (dessa ord återfinner vi strax efter vårt textord, 1 Joh 1:7). Samma sak uttryckt på ett för oss begripligt sätt; att Jesusorientering förändrar oss så att försoning/upprättelse blir både centralt och åtkomligt för oss och att samhörighet får ny betydelse för oss.

(Se även ”Med mina glasögon” 48 Äga och förvalta, ett oskiljaktigt par)

Bibelstudium i Vivalla den 4 febr 15

… Varför är landet fördärvat, förbränt som en öken där ingen färdas?
Herren svarade: Därför att de har övergett min lag, som jag har förelagt dem. De har inte lyssnat till mig och inte följt min lag (profeten Jeremia kap 9 versarna 12 b f)

Klart besked alltså mellan orsak och verkan. Landet är fördärvat därför att folket inte följt lagen, säger Herren. Istället har de ”lytt sina hårda hjärtan”. (Jer 9:14). Profeten Jerema förmedlade Herrens besked.
På pricken rätt var det säkert den gången. Israel levde i andligt förfall och straffet kom som brev på posten. Landet fördärvades och förbrändes. Folket fördrevs (den babyloniska fångenskapen)
Frågan är om vi kristna skall lämna lika raka besked från Herren som en gång profeten Jeremia. Det gör ju islamisterna. För dem går det en rak linje mellan profetens gudsdomar över folkets olydnad och olydnadens obönhörliga konsekvenser. Islamisterna åtar sig dessutom att verkställa det straff Herren i Koranen har anbefalllt.
Nej, svarar jag bestämt. Vi kan inte utfärda domar i Guds namn som en gång profeten Jeremia. Det som hindrar oss är Kristus. För honom var linjen inte lika entydig mellan ondska och utmätt straff som den en gång var för profeten Jeremia. Nog kunde även Jesus döma, men det var mest enskilda han yttrade sig om. Där var han för den delen ofelbar i sina utlåtanden.
Jag vet däremot med säkerhet att Jesus skulle ställa sig bakom följande gudsord av profeten Jeremia. Så här profeterar denne strax efter domsutsagan som jag nyss kommenterat.

Så säger Herren: Den vise skall inte vara stolt över sin vishet, den starke inte över sin styrka, den rike inte över sin rikedom. Den som vill vara stolt skall vara stolt över detta: att han har insikt och kunskap om mig, om att jag, Herren, verkar i kärlek, i rätt och rättfärdighet på jorden, ty däri har jag min glädje, säger Herren.(profeten Jeremia kapitel 9 versarna 23 f)

Det är så sant som det är sagt. Gud och Guds gåvor till oss måste få vara själva utgångspunkten för vår livsbetraktelse. Men då inte vilken Gud som helst. Det är en nåd att få tro på en Gud som verkar i kärlek, i rätt och rättfärdighet. Det är en sådan Gud vi tror på, vi som överlåtit oss till Kristus.
Med denna tro på Gud som vår stolthet och människan som förvaltare av Guds gåvor faller mycket på plats. Vi behöver inte avundsjukt betrakta den som kan mer eller äger mer än vi själva. Vi är tacksamma mot Gud över vad vi fått och gör allt för att använda det på bästa sätt. Och vi frestas inte att se ned på andra, inte heller att krypa för dem som står över oss. Samverka vill vi däremot, samverka för det gemensamma bästas skull.
Det finns människor som ställer sig frågande varför kristna skall gå till kyrkan ständigt och jämt och vad det är för mening med dessa ständigt återkommande syndabekännelser. Jag som tillhör dessa flitiga kyrkobesökare ser både det ena och det andra som tillfällen att bli återupprättad. Alltför lätt glömmer jag nämligen mitt livs stora upptäckt att det är Gud som råder och jag som förvaltar.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”, 47 Sväva korridorer)

Bibelstudium i Vivalla den 28 jan 15

I evangeliet uppenbaras nämligen en rättfärdighet från Gud, genom tro till tro, som det står skrivet: Den rättfärdige skall leva genom tron. (Paulus brev till romarna kap 1 vers 17)

Ovan två bibelord från helt olika sammanhang. Ändå har jag kopplat ihop dem. Både det ena och det andra handlar nämligen om tro.
Gamla testamentets psalmist flödar över av tro. Han tror på Gud, tror att Gud är livets källa och människors ljus. Paulus är inne på samma spår, bara så att han preciserar. Ljuset för honom är evangeliet och evangeliet detsamma som Kristus. Trons väg för Paulus var att låta Kristi verklighet bli hans egen. Se livet som Kristus såg det och leva livet som han levde det. Kristusefterföljelse kallas det på teologspråk.

Själv säger jag ja till både det ena och det andra. Även för mig är Gud livets källa och ljus och ljuset är också för mig evangeliet om Kristus.

Men de flesta tycker inte som jag. De reserverar sig artigt från att kallas troende. Själva säger de sig inte kunna tro. Handlingar däremot gillar de, handfasta goda gärningar.

Men hur är det egentligen? Kan man leva utan att tro? Jag betvivlar det. Det lär inte finnas några ”goda gärningar” som inte har sin grund i tro. Livet förutsätter nämligen tankebilder och tankeföreställningar satta att styra våra handlingar. Endera är dessa tankebilder felaktiga och då handlar vi felaktigt, eller också som de skall och då blir de just till handfasta goda gärningar. Och vad skall man kalla dessa tankebilder och tankeföreställningar annat än tro.

Frågan är alltså inte om man tror utan vad man tror.

Att tro som dagens psalmist och som trons förespråkare par preference Paulus, är för mig långt ifrån att likna vid tro på ”tomtar och troll”. Att tro är för mig inte främst att hålla otroliga ting för sanna utan en form av överlåtelse. Vågsamt överlåter jag mig till tron på att bakom allt och i allt finns en Gud som inte är ett blint öde eller en nyckfull slump utan en Gud som känner mig. En Gud som inte enbart låter stormen vina och trä knäckas utan som framför allt gör sig synlig i moderns omsorg om sitt barn.

Att överlåta sig till Kristus är också ett vågstycke. Jag överlåter mig i denna hårda värld till ett liv i försoning och upprättelse och jag överlämnar mig åt övertygelsen att Gud återspeglas i Kristus.

Nog är denna min tro vågsam. Men vilken tro som det är någon klass på är inte vågsam? Och vilken tro förutsätter inte överlåtelse? Ingen vad jag förstår. Det är helt enkelt vågsamt att leva av den enkla anledningen att tron hör till livet.

(Se även ”Med mina glasögon” 46 Tron orättvist fördelad)

Bibelstudium i Vivalla den 21 jan 15
Mose sade: ”Låt mig få se din härlighet!” Herren svarade: ”Jag skall låta min höghet och prakt gå förbi dig, och jag skall ropa ut namnet Herren inför dig. Jag skall vara nådig mot den jag vill vara nådig mot och barmhärtig mot den jag vill vara barmhärtig mot.” Han fortsatte: ”Mitt ansikte kan du inte få se, ty ingen människa kan se mig och leva.” 1Sedan sade Herren: ”Här bredvid mig finns en plats, ställ dig här på klippan! När min härlighet går förbi skall jag ställa dig i en klyfta i berget och skyla dig med min hand tills jag har gått förbi. Då skall jag ta bort min hand och du skall se mig på ryggen. Men mitt ansikte får ingen se.” (2 Moseboken kap 33 versarna 18-23)

Återgivningen av Guds folks uttåg ur Egypten under Mose idealiserades allt eftersom tiden gick. Denna idealisering var påbörjad redan i Moseböckerna och tog sig så småningom allt tydligare former. Idag hör vi exempelvis inte ett ord om att uttåget innebar fördrivning av ”kanaaneer, amoreer, hettiter, perisseer, hiveer och jevuseer” (2 Mos 33:2). Istället är uttåget förvandlat till en illustration av vandringen från svårigheter och förtryck till seger. Som sådan duger den att ta till i både nationella och personliga sammanhang. Och som sådan lever berättelsen fortfarande idag.
Inget ont i denna omvandling av verkligheten. Vi kristna är kallade att se allt med nya ögon. Det har Jesus lärt oss. Och den här omvandlingen av berättelsen om uttåget ur Egypten är precis av det slaget att det väcker Jesu uppskattning.

Dagens text skildrar ett av Mose gudsmöten under ökenvandringen. Det är Gud själv som tar till orda i texten. I denna Moseböckernas återgivning är vad Gud säger enkelt, konkret och målande. Stor som liten, bildad som obildad förstår vad det handlar om. Inte undra på att berättelsen levt vidare in i nutid.

Kort uttryckt är budskapet; Gud kan ingen människa fatta, hans handlingar kan ingen till fullo förstå. Den av Gud utvalde kan se Gud på ryggen. Närmare honom kommer vi inte.

Ändå försöker människor. Alla, undantag de som förlorat hoppet, gör det. Detta oavsett om en svensk allmänhet gett upp tanken på att finna en personlig Gud eller inte. Som jag ser det är varje försök att se sanning och sammanhang ett trevande efter att finna det absoluta. Och vad står det absoluta för? I slutändan naturligtvis den fullkomlige, alltings skapare och uppehållare.

På alla nivåer sker detta sökande. Två människor som trevar efter att finna varandra, gör det. Yrkesmannen som söker göra bra ifrån sig i sitt arbete likaså, för att inte tala om dem som experimenterar, undersöker och forskar. Allt sökande efter fullkomning är ytterst ett sökande efter det absoluta, det fulländade. Och vad är det absoluta annat än Gud.
Men ingen ser den fullkomning de sträcker sig mot annat än på ryggen.

Som alla andra är också jag en sökare. Det specifika för mitt sökande är att jag söker fullkomningen i Jesus. Jag återfinner honom i Den Heliga Skrift liksom i dåtidsmänniskans och nutidsmänniskans föreställningsvärld. Vad ser jag då? Inget annat och inget mer och inget mindre än Gud på ryggen. Med det får jag nöja mig.

Gud på ryggen vid betraktandet av Jesus det kan tyckas vara ett ringa resultat. Ändå vänder det upp och ned på mycket. Tillvaron blir större än ”min stund på jorden” och Gud mer än den fullkomning alla strävar efter.

(Se även ”Med mina glasögon” 45 Låsta positioner)

Bibelstudium i Vivalla den 14 jan 15
…och ni skall tacka Fadern, som har gjort er värdiga att få del i det arv som väntar de heliga i ljuset. Han har räddat oss ur mörkrets välde och fört oss in i sin älskade sons rike, och genom Sonen har vi friköpts och fått förlåtelse för våra synder. (Paulus brev till kolosserna kap 1 versarna 12-14)

Orden är hämtade från inledningen till Kolosserbrevet, ett brev där Paulus förståelse av tron framställs i komprimerad form. Huruvida det är Paulus själv som hållit i pennan låter jag med många vara osagt. Däremot inser jag att Kolosserbrevet återger hur Paulus förstod kristen tro.
Dels handlar texten ovan om det himmelrike som vi kristna hoppas på, dels om vad kristen tro innebär här och nu. Min tes är att det ena är avhängigt av det andra.
Men först några förmodanden om hur gemene man i ett avkristnat Sverige ser på himmelriket. Det finns de som med särskild förundran lever med i årstidens växlingar med dess födelse, liv, avtagande och död. För dessa är det förmodligen naturligt att tänka sig att också vi människor som naturvarelser är indragna i detta skeende som oundvikligen ändar i död. Andra av oss är så betagna av kärlek till livet att vi inte accepterar döden. Allra minst små oskyldiga barn tillåter vi att de bara försvinner. De blir änglar i himlen.
Min poäng är att det finns ett samband mellan hur vi upplever nuet och hur vi tänker oss framtiden. Så var det också för Paulus. Hans upplevelse av nuet påverkade hans syn på himlen.
Paulus nu var färgat av hans livs mest grundläggande upplevelse, omvändelsen. Paulus möte med Kristus i Damaskus hade gjort att han såg allt i ett nytt ljus. Jag föreställer mig att det oftast är frälsta alkoholister som idag kan vittna om något motsvarande. Alkoholisernas liv blev totalt förändrade när de blev frälsta. De vittnar ända in i ålderdomen om detta.
Vad var det då i sak som skedde i Damaskus? Paulus själv menar att det var då han fick upp ögonen för Jesu försoningsgärning. I texten ovan uttrycker han detta med följande ord: genom sonen har vi friköpts och fått förlåtelse för våra synder.
För mig finns det inget som upplevelsen av genuin förlåtelse. Den som fått del av denna mentala befrielse kan vittna om avlyftad skuld som gör allting nytt. Det känns med Paulus ord som som att bli utflyttad ur mörkrets välde och förd in i den älskade sonens rike.
Denna genuina förlåtelse härleder Paulus till det avgörande, allt sammanfattande skeendet i Jesu liv, hans offer på korset. Detta såg han som han som ett ställföreträdande lidande. Fråga mig inte hur han fick det till detta. Ett vet jag förstås och det är att Jesus själv såg hela sitt liv som ett självutgivande. Dessutom anar jag att bakom de urgamla offerföreställningarna som Paulus använder sig av, ligger ett försök att beskriva det obeskrivbara, att Gud lyfter av mig min skuld och befriar mig.
Verkningarna av detta är i sin tur så stora att de även i min föreställningsvärld sträcker sig över tid och rum. De blir, som Paulus säger, till ett arv som väntar de heliga i ljuset.
Som ni märker är det också för mig så att det finns ett samband mellan min upplevelse av nuet och min förhoppning om framtiden.

(Se även ”Med mina glasögon”  44 Bestämma eller tjäna)

Bibelstudium i Vivalla den 7 jan 15

Bröder, ni heliga som har fått kallelsen till himlen, se därför på aposteln och översteprästen som vi bekänner oss till, Jesus, som var betrodd av den som hade utsett honom, så som Mose var betrodd i hela Guds hus. Men han har visat sig värdig större härlighet än Mose, liksom en byggmästare äras mer än det hus han har byggt. (Hebreerbrevet kap 3 versarna 1-3)

När Hebreerbrevets okände författare skall beskriva Jesus gör han det liksom inifrån. Hans egna inre bilder av verkligheten spelar med. I hans inre fanns föreställningar om Jerusalems tempel, om överstepräster och offerväsen. Därinne rymdes även föreställningar om Gamla testamentets store hjälte, folkets befriare Mose. När sedan Hebreerbrevets författare skriver sitt brev bildar dessa föreställningar bakgrund när han beskriver Jesus. Hans poäng är att visa att Jesus överträffar allt han kan tänka sig, t o m Mose.

Tro inte att det förhåller sig på annat sätt i evangelierna. Det är förvisso inte den ”historiske” Jesus vi finner där. Vad vi får oss till livs är evangelisternas och de tidiga församlingarnas bilder av sin frälsare. Och dessa bilder består av en sammansmältning av fakta, föreställningar och minnesbilder. Kort uttryckt; evangelisterna återger och tolkar i ett och samma andetag. Och poängen i deras tolkning är att Jesus överträffar allt som hittills skådats. Jesus är världens frälsare. Det betygar evangelierna med en mun.

Som det var med Hebreerbrevet och med evangelierna har det fortsatt. Våra tankar om Jesus är till allt annat också en återspegling av våra egna och vår samtids föreställningar. Förhoppningsvis blir slutresultatet att Jesus för vår inre blick står över allt som världen hittills skådat.

Bli inte förskräckt över detta sätt att se. Jag lovar att det inte behöver leda till godtycke. Det går nämligen inte att koppla Jesus med vadsomhelst. Felaktliga kopplingar mellan evangeliernas Jesus och nutid kan skapa en bild av Jesus som är motsatt den sanna. Hitlertidens tyska kristna (Deutsche Christen) gjorde Jesus till en fullblodsarier underställd rådande naziideologi. Detta för att ta det tydligaste exemplet på hur det kan bli när kopplingarna mellan dåtid och nutid går snett.

Jag kan inte sätta på pränt hur bilden av Jesus skall ta sig ut för att Jesus även i nutid skall framträda som den levande och omvälvande kraft han är. Jag vet bara hur han framträder i mitt inre. I mig uppträder Jesus alltid utmanande. Han utmanar mina spontana sympatier och antipatier och prövar dem. Sen leder min inre bild av Jesus alltid till en Gud som försonar och upprättar. Slutligen får min bild av Jesus mig att uppleva mig utvald. Jag känner mig som en av dem ”som fått kallelsen till himlen” som det stod i texten ovan. Samtidigt längtar jag efter att andra skall känna som jag.

(Se även ”Med mina glasögon” 43 Jag och de tiggande romerna)

Bibelstudium i Vivalla den 31 dec 14

21Broder skall skicka broder i döden, och en far sitt barn. Barn skall göra uppror mot sina föräldrar och bringa dem om livet. 22Ni skall bli hatade av alla för mitt namns skull. Men den som håller ut till slutet skall bli räddad. (Evangelium enligt Matteus kapitel 10 vers 21 f)

Orden ovan tillskrivs Jesus. Han uttalar dem i den del av Matteusevangeliet som kallas utsändningstalet. Trots avståndet mellan tal och nedskrivning undrar jag om inte evangelisten Matteus prickat rätt i sitt försök att här återge Jesus. Jesus var till allt annat också en profet som förkunnade tidens snara slut och Gudsrikets upprättande. Till den förkunnelsen hörde påståenden om att allt skulle spetsa till sig innan slutet inträdde. Kaotiska förhållanden skulle råda och bottenlös ondska. Jesusanhängarna skulle få det särskilt svårt. Nog var det väl så Jesus tänkte. Och det är just det som orden ovan återger.

Nu hade Jesus också annat i huvudet än profetior om tidens snara slut. Mängder av bibelord vittnar om hur Jesus varnar vissa och värnar andra, hur han fördömer och förlåter och mer än annat hur han öppnar människors ögon för en ny förståelse av Gud och Guds vilja. Även detta andra tillskrivs Jesus och har i redigerad form tagit plats i evangelierna. Också de orden litar jag på.

Men hur få det ena att gå ihop med det andra? Hur förena den ivrande ”ytterstatidsprofeten”, med den inkännande gudsmannen? Jag har olika strategier för att kunna göra det. När jag läser texten ovan behöver jag vara medveten om vad min förankring i Kristus står för. Då får jag det att gå ihop.

Förankringen i Jesus Kristus är menad att vara primär, påminner jag mig. Det betyder att den står över annat som binder oss människor samman. Banden till Kristus är menade att vara starkare än t o m familjeband. Skulle det behövas väljer jag Kristus före både mina barn och mina föräldrar. Är nämligen mina närmaste orättvisa och obarmhärtiga är jag skyldig att föredra Kristus som står för rättvisa och barmhärtighet. Men när jag gör det blir det ofelbart kalabalik i min omgivning. Mina närmaste förstår mig inte. I värsta fall vänder de mig ryggen. Eller som Jesus profeterar: ”Ni blir hatade av alla för mitt namns skull”.

Det blir som bekant kaos i relationerna också av andra skäl. Och med kaos följer hat, hämndkänslor, t o m dödande. Den katastrofen skall en gång inte bara inträda, det gör den ju dagligdags, utan mångdubblas och spridas som en farsot. Detta förebådar den yttersta tiden och Guds rikes ankomst. Detta förkunnar ”ytterstatidsprofeten” Jesus Kristus, som är väl medveten om att det inte är ett blint öde utan ondskan som är orsaken till det onda. Förvisso är denne profet ingen annan än den rättvise, barmhärtige och inkännande Jesus Kristus.

Idag säger en och annan av oss: Dessa primitiva muslimer, de krigar för religionens skull och avrättar för maktens. Detta påstår de samtidigt som de är blinda för vår egen belägenhet. Familjeband brister på löpande band utan att vi kan råda bot på eländet. Utan att finna söker vi samlevnadsformer som bättre skulle passa idag. Människor mår illa och barn lider. Man kan undra om dagens profetia uppfylls på grund av dom eller oss?

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon” 42 Till sökandets lov)

Bibelstudium i Vivalla den 24 dec 14

Och erkänt stor är vår religions hemlighet: Han uppenbarades som jordisk varelse, rättfärdigades som andlig, skådades av änglarna, förkunnades bland hedningarna, vann tro i världen och togs upp i härligheten. (Paulus första brev till Timotheos kap 3 v 16)

Jag antar att texten ovan är en tidig kristen trosbekännelse. Den är ett fristående tillägg i en förmaning om att leva anständigt i en sent tillkommen biblisk text. Trosbekännelsen ovan kan alltså läsas för sig. Man behöver inte koppla den till sammanhanget.

Jag har därför valt att koppla den till mina egna tankar om människans förhållande till Gud. Människan, det är för mig dem jag möter till vardags, talar nu för tiden inte så mycket om Gud. Men inte är Gud försvunnen för det. Gud finns i oss som en längtan efter det fullkomliga. Den längtan tillhör tack och lov till det normala. Att inte kunna längta är är ett tecken på uppgivenhet. Honom/henne är det synd om och behöver allt vårt stöd.

Det som skiljer oss åt är vad vi förbinder detta fullkomliga med. Att vara kristen är för mig att förbinda Jesus med min längtan. Jesus är med textens ord min ”religions hemlighet”. Min personliga egenhet är att i första hand söka denne Jesus i hans uppenbarelse ”som jordisk varelse”. Jag försöker tränga in i hans mänsklighet. Detta genom att särskilt uppmärksamma alla de gånger han inte väjde. Med förundran ser jag hur han bröt med tidens anständighetsregler och hur han frimodigt överträdde aktuell värdegrund. Detta inte för att göra sig märkvärdig utan för att skydda annars oskyddade människor och visa att Gud är annorlunda. Detta kostade motstånd, plåga, i slutändan dödsstraff. Men detta straff såg han inte som den slutgiltiga katastrofen eller som tecken på det omöjliga i att kunna bemästra mänsklig ondska. Istället såg han mitt i all sin vånda offret av honom själv som inledningen på en allt omfattande försoning.

Och Gud lät det bli som Jesus trodde. Försoningen blev verklighet. Försonaren Jesus kom i uppståndelsen att bli ”rättfärdigad som andlig”. Det betyder att han blev förenad med Gud. Hans försoning med Gud var därmed fullbordad.

Längtan efter fullkomningen delar jag med de flesta. Min väg mot detta mål går över Jesus. Så långt borde allt vara klart hittills. Men hur skall jag få andra att upptäcka min livsväg? Det är ju så få som idag proriterar kunskap om Jesus. Bibeln är för de flesta oläst och till råga på allt tror de flesta att de vet vad som står i bibeln utan att egentligen ha en aning. Det finns förmodligen ingen annan väg att vinna tilltro än att leva som jag lär. Det i sin tur innebär ett liv i tro på försoningens underkraft, i slutändan en tro på att Gud skall göra det omöjliga. Och det tror jag också. Av den anledningen kan jag även stämma in i dagens trosbekännelses ord ”vann tro i världen”.