(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon” 41 Kvalificerad mobbning. Exemplet SDd)
Bibelstudium i Vivalla den 17 dec 14

(Aposteln Paulus skriver) Vi bör alltså betraktas som Kristi tjänare och som förvaltare av Guds hemligheter. (Paulus första brev till korinthierna kapitel 4, vers 1)
Som ni märker gör Paulus anspråk på att vara förvaltare av Guds hemligheter. Han gör det i något som liknar ett försvarstal inför församlingen i Korinth.
Men det betyder inte att de kristna korinthierna därför saknade egna andliga insikter och egna skyldigheter. I kristna samman-hang gällde, och gäller då som nu, delade åligganden. Var och en skall ta så mycket ansvar som han eller hon är utrustad för.
Kristi tjänare och förvaltare av Guds hemligheter var Paulus självbenämning. Den kombinerade titeln passar även oss och då särskilt om vi kopplar samman titlarna och låter den ena förklara innebörden i den andra. Tjänare är vi först och främst, förvaltare sen, och vår ställning som tjänare avgör vårt förvaltarskap.
Det är först som Kristi tjänare vi kan utrustas och bli till förvaltare.
Närhet människor emellan får inte förbehållslöst gå hur långt som helst. Självständigheten får inte hotas. Det duger inte att utplåna sig själv inför andra. Så inte med närheten till Kristus. Honom går det inte att komma alltför nära. Hur det än är med vår hängivenhet till honom förblir han alltid Herre och vi förblir tjänare. Sammanblandning är en omöjlighet. Därför är det fritt fram att hänge sig. Det blir bara bättre ju närmare vi kommer. Åtminstone är det min erfarenhet.
Vad händer då med mig i Kristi närhet? Jag börjar alltmera se på min omgivning med Jesu ögon och Gud blir för mig alltmera Kristi Gud. Likheterna mellan mig och min Frälsare blir alltmera uppenbara.
Det jag ser när jag befinner mig i Kristi närhet är jag satt att ta vara på. Och när jag gör det blir jag förvaltare av Guds hemlig-heter.
Likheten med Kristus öppnar mina ögon för Guds hemligheter. Ja, de nya ögonen är hemligheten, ögon som ser att Guds rike hör samman med tjänande och i slutändan med ett kors.

(Se även ”Med mina glasögon” 40 Om rättfärdighet och tro)

Bibelstudium i Vivalla den 10 dec 14

1Men den dag skall komma då berget med Herrens tempel står där orubbligt fast som det högsta av bergen, överst bland höjderna. Folken skall strömma dit, 2folkslag i mängd skall komma, och de skall säga:”Låt oss gå upp till Herrens berg, till Jakobs Guds tempel. Han skall lära oss sina vägar, hans stigar vill vi följa.” Ty från Sion skall lag förkunnas, från Jerusalem Herrens ord. 3Han skall döma mellan alla folk, skipa rätt bland mäktiga folkslag i fjärran. De skall smida om sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar. Folken skall inte lyfta svärd mot varandra och aldrig mer övas för krig. (Profeten Mika kap 4 versarna 1-3)

Profeten blickade upp mot berget med Herrens tempel och såg för sin inre blick hur folk från alla länder strömmade upp mot helgedomen och där fann rätt, rättfärdighet och fred. Nu ”behövde de inte längre lyfta svärd mot varandra och aldrig mer övas i krig”, vittnar profeten.

Ingen sanningens ”baksida” fanns alltså längre. Ingen opposition mot att just Jerusalems tempel utsetts till världens centrum, inga problem med att Israel var det utvalda folket, inga frågetecken varför just detta folk hade fått privilegiet att formulera rätten och sanningen.

Men denna sanningens ”baksida” har aldrig upphört att existera och med den har profetian aldrig blivit annat än en ouppfylld profetia. Realismen i profetian har nog sällan blivit så ifrågasatt som idag. Israels utvaldhet är ifrågasatt inte bara av palestinierna, dess religion synes i sin ortodoxa form stelnad till lagfromhet och observans och gudsfreden ersatt av intifador och vedergällningsaktioner.

Vi kristna har trots detta inte övergett profetians visioner, men omtolkat dem. Templet blir för oss Kristus och sanningen Kristi sanning. Utvaldhet blir utvaldhet till tjänande och uppgiften över alla andra uppgifter att skapa försoning.

Men sanningens ”baksida” är fortfarande lika påtaglig som tidigare. Den yttrar sig inte i intifador, mer i en ondska som har förmågan att tränga in i t o m Kristi sanning. Vi har sett krig, förljugenhet och svek i Kristi namn.

Profetians uppfyllelse måste alltså fortfarande skjutas framåt. Dock får den inte överges. Mitt sätt att bekänna mig till den är att praktisera dess sanning i det lilla. Det stora rummet har jag inte tillgång till. I de små gemenskaperna som är mina får jag ta vara på evangeliet och dess sanning, glädjas åt den utväljelse det ligger i lärjungaskapet och hålla mig till den försoning som är nyckeln till all vishet.

Inom mig finns en resurs som jag får ta tillvara när ”baksidan” ger sig till känna med misslyckande, tvivel, osämja i dess släptåg. Jag får som döpt och överlåten kristen sjunka ner i mig själv. Längst där nere finns ett försoningens hav som lindrar uppgivenheten och skapar nytt mod.

Profetian vi läste som textord befinner sig alltså på vandring. Dess sanning måste prövas mot verkligheten. För mig är den verkligheten här, nu och hos mig.

(Se även ”Med mina glasögon”, 39 Gud så långt jag förstår)

Bibelstudium i Vivalla den 3 dec 14

Ni vet ju ändå vad tiden lider: det är dags för er att vakna. Ty nu är vår räddning närmare än när vi kom till tro. Natten går mot sitt slut och dagen är nära. Låt oss då lägga av oss mörkrets gärningar och ta på oss ljusets rustning. Låt oss leva värdigt, som det hör dagen till, inte med festande och drickande, inte med otukt och orgier, inte med strider och avund. Nej, ikläd er herren Jesus Kristus, och ha inte så mycket omsorg om det jordiska att begären väcks. (Paulus brev till romarna kapitel 13 versarna 11-14)

Det stod inte stilla för aposteln Paulus. Nuet var inget som skulle bestå. Snart var något helt nytt i antågande. Och inte nöjde han sig heller. Paulus och hans kristna anhängare fick absolut inte bli kvar i gammal livsstil. Kravet på förändring var tvingande och förnyelse ett måste.

Var hade han fått denna uppseendeväckande hållning ifrån, han som tidigare levde fastlåst i eviga lagar och orubblig observans. Jag kan inte se annat än att det var i mötet med den framväxande Kristusrörelsen och i upplevelsen av den förhärligade Kristus. Vara hur det vill med relationen till den framväxande Kristusrörelsen, att han inspirerats av Kristus är inte att ta miste på. Ty också för Kristus var tiden kort och förnyelse en nödvändighet. Paulus var den som förtydligat Kristus och Kristi insats tydligare än någon annan.

Kanske inte på alla punkter förstås. När vi läser evangelierna märker vi att Jesus Kristus visst inte var likadan mot alla. Inte hetsade han dem som inget mer behövde än lugn och vila till omvändelse. Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor… skall ni finna vila för er själ (Matt 11:28 ff) sade han till dem. Paulus däremot gick alltid på Kristi huvudlinje och där gällde att tiden var kort och förnyelse en nödvändighet.

Tiden är kort säger kristna bekännare fortfarande, därför gäller det att ta vara på möjligheterna. Det duger inte att slarva, dra ut på, eller leva på rutin. Guds rike väntar bakom närmaste knut, så det gäller att skynda på. Kyrkor som känner så brukar vara på frammarsch, andra backar.

Men frammarschen kan vara på gott och ont. På gott om vi i speciell mening lever ”antagonistiskt”, antagonistiskt inte minst mot oss själva. Vi måste för oss själva och andra våga precisera rätt och fel, skilja rena motiv från orena, ställa en livshållning mot en annan och vända ryggen mot allt vi finner förkastligt.

Men hur blir det då med den högt prisade toleransen? Tolerans är att låta andra tycka fritt, sätta sig in i hur andra tänker, våga låta sig påverkas av argument och inte opåkallat misstänkliggöra varandra. Tolerans är inte att göra alla katter grå.

Men det räcker inte med att leva antagonistiskt, inte ens om vår antagonism är berättigad. Om så vore hade Paulus Kristusmöte varit en onöda. Han hade som tidigare i sitt liv kunnat fortsätta att leva i opposition mot sin omgivning. Men nu hade han i en uppenbarelse mött Kristus och det vände upp och ner på hans föreställningsvärld. Nu hade han förstått att själva förutsättningen för förnyelse var ett inre uppfyllt av Kristus. I texten ovan uttrycker han detta genom att tala om att ikläda sig Kristus.

Samtidigt visste Paulus att hans gamla människa, den utan en inneboende Kristus, inte så lätt lät sig utplånas. Nu och då kom den åter och då i sin fulla kraft. Därför blev ”iklädandet” något som ständigt på nytt måste förnyas. Det som en gång hade skett genom dopet till Kristus, måste i daglig omvändelse ständigt på nytt göras nytt. (Se Rom 6)

Se även ”Med mina glasögon” 38 Försoningen aktualiserad

Bibelstudium i Vivalla den 26 november 14

En gång lade du jordens grund, och himlen är ett verk av din hand. De skall förgås, men du består, de är plagg som slits ut, du byter ut dem som kläder och de är borta. Men du är densamme, dina år har inget slut. Dina tjänares barn skall bo här och deras barn leva trygga hos dig. (Psaltaren 102, versarna 26-29)

Läs orden ovan eftertänksamt och ta in innehållet. Som belöning får du lära känna den bibliska fromhetens själva grundföreställningar; om alltings förgänglighet och Guds evighet. Ingenting på denna jord skall består för evigt, skriver psalmisten. Allt blir utslitet och skall bytas ut. Det enda som står fast är ett tillvarons du, Herren Gud, himlens och jordens skapare.

Dock finns trygga reservat i denna förgängliga värld, reservat där Herrens tjänare under ett antal år får bo i trygghet, eller som psalmisten uttrycker det: ”Dina tjänare skall bo här och deras barn leva trygga hos dig”. Det är de fromma som avses, de som fruktar Gud.

Vi sena tiders människor tänker inte som psalmisten. Vi har valt att eliminera Gud och lägga energin på den här världen. Men Gud, detta tillvarons obevisbara, absoluta Du, låter sig inte utplånas. Låt vara att vi idag inte förmår fixera detta du i en trovärdig gudsföreställning. Men upphör vi att att sträva mot ett du, som i vår tid tagit formen av absoluta värden som sanning och rätt, är vi förlorade. Då upplöses vi inifrån.

Tro nu inte att nutiden med sin gudsförnekelse är något alldeles för sig. Frågan om Gud och Guds relation till världen var omdebatterad redan på Jesu tid. Den ena efter den andre trädde upp och gjorde anspråk på att företräda sanningen om Gud och Guds förhållande till mänskligheten. Bland dem också Jesus.

När det gäller textorden ovan om att jord och himmel skall förgås stod Jesus i en tradition som förkunnade gudsrikets genombrott och den yttersta tidens snara förverkligande. När detta tillvarons slut i en snar framtid inträffade skulle sanningen uppenbaras. Det rätta förhållandet mellan Gud och människa skulle stå klart för envar och ansvar utkrävas. Läs Matteus 24–25 med paralleller, för att få reda på hur Jesus föreställde sig denna tillvarons final. Själv har jag gjort det åtskilliga gånger och alltid förundrat mig över hur nära Jesus stod de dåtida apokalyptiska rörelserna. Detta även om jag i mitt inre också har mina misstankar att mycket lagts i Jesu mun som inte var hans eget.

Framför allt har jag tagit till mig att det Jesus säger om dom, straff och yttersta tid ingår i hans förkunnelse till dem som stod honom nära. Det är inte den förvillade, bortglömde och arme han dömer utan hans egna och särskilt de bland dem som ansåg sig frommare än andra. Jesu förkunnelse om domen skall därför inte ses som allmängiltig lära utan främst som domsförkunnelse riktad till de egna.

Som den Jesuslärjunge jag är förstår jag att det är till mig Jesus talar. Det är jag som i första hand skall ställas till ansvar och inte de andra. Det är också jag som kan klara det som läggs mig till last. Jag vet ju att Jesus inte i första hand är domare utan frälsare. Nog ingår dom i Jesus förkunnelse, men det bärande elementet är trots allt nåd och förlåtelse.

Längre än så kommer jag inte när jag tänker på Guds evighet, alltings förgänglighet och människornas ansvar för sina liv. Någon heltäckande lära om de yttersta tingen vare det mig främmande att försöka prestera.

(Se även ”Med mina glasögon. 37 Så lite metafysik som möjligt)

Bibelstudium i Vivalla den 19 nov 14

Ja, den tid kommer, säger Herren Gud, då jag sänder hunger över landet – inte hunger efter bröd, inte törst efter vatten, utan efter att höra Herrens ord. Då skall de irra från hav till hav, driva omkring från norr till öster och söka efter Herrens ord, men de skall inte finna det. (Profeten Amos kapitel 8 versarna 11 f)

Profeten Amos förkunnade dom i Israel (Nordriket) på 700-talet före Kristus. Mest har han blivit känd för sitt sociala engagemang; ”Ve er som trampar på de fattiga och utrotar de svaga i landet”, läser vi exempelvis i kap 8 vers 4 i den bibelbok som fått hans namn.

Hur skall vi sena tiders kristna ställa oss till profeter som bland annat Amos? Skall vi hålla med dem när vi tycker som de och blunda när de, som så ofta, ropar ut domsord som för oss inte bara är obegripliga utan också etiskt anstötliga? Jag tycker det är värt att fundera över det.

Klart är att ”bäst före”datum gått ut för alla gammaltestamentliga profeter. Det är inte nutid profeterna i första hand gisslar utan dåtid. För Amos del var det de ledande i Israel på 700-talet som drabbades av hans gisselslag. Vad vi kan dra nytta av i profeternas förkunnelse är icke ursprungligen avsedda ”efterverkningar”. Dessa efterverkningar kan ibland vara av den mest avgörande betydelse. Jesu framträdande blir obegripligt om vi inte tar hänsyn till dem. Glöm inte att hela Jesu messianska medvetande bars av förväntningar rotade i gammaltestamentliga profetior. Utan att profeterna själva riktigt förstod det, kom deras messianska profetior och drömmar att tas upp och förverkligas i en enda, Jesus Kristus.

Detta sätt att förstå har väglett mig i min läsning av profeterna. Jag har i första hand dragit nytta av de profetior som pekar fram mot Kristus. I övrigt har jag, rätt eller fel, tagit vara på det jag tyckt riktigt och bortsett från det jag tyckt fel. Jag har med andra ord valt och vrakat. Ett sånt ”välja-vrakaord” har jag utsett till dagens bibelstudietext

Man kan i förstone fråga sig om det inte ligger mycket i dagens textord. Är det inte så att människor i vårt land har blivit stumma för Gud, eller ännu värre att Gud stängt dörren för oss? Ateister i rad träder idag fram i det tidigare så kristna Sverige och yttrar sig både häpnadsmässigt och okänsligt. ”Gud, det kan jag inte tänka mig”, sa regissören Roy Andersson härförleden. Som om nån av oss kan tänka oss Gud!? Roy Andersson är bara en i raden. Den nytillträdde justitieministern tillhör dem som reagerar negativt bara han hör talas om gudstro. Exemplen kunde radas upp.

Men detta är en sida av sanningen. Ser man på Roy Anderssons produktion anar man känsla för det obevisbara och irrationella, skam vore väl annars. Film som bara radar fakta, vad är det? Och Morgan Andersson har jag lyssnat till i invandrarfrågor. Hans humanism tycks vara av det slaget att den tangerar föreställningar som inte hör denna världen till.

Kan det månne vara så att det är vi kristna som målat upp bilden av Gud på ett sånt sätt att Gud framstår som en metafysisk sagofigur och därigenom blivit ”otrobar”. Detta när frågan om gudstro skarptänkt framställd, pekar mot tillvarons mysterium, livets vadan och varthän och inte minst för tankarna till det ”varför” som ingen av oss får slutgiltigt besvarat.

Kanske skulle vi kristna bli lite mer aktsamma när vi talar om Gud, inte schablonmässigt låta vår bild av Gud bli till en återspegling av vår egen föreställningsvärld. Åtminstone försöka undvika tankar som får människor att trivialisera sin bild av Gud.

(Se även Med mina glasögon, ”36 De religiösa texterna”

Bibelstudium i Vivalla den 12 november 2014

 Ni känner vår herre Jesu Kristi stora gåva: han, som var rik, blev fattig för er skull, för att ni skulle bli rika genom hans fattigdom. (2 Korinthierbrevet kapitel 8 vers 9)

Orden ovan ingår i en vädjan om kollekt. Paulus skall försöka få korinthierna att offra av sitt överflöd till förmån för de fattiga kristna i Jerusalem. Hur han lyckades vet vi inte. Paulus tillhörde inte självklart dem som de kristna i Korinth lyssnade till (2 Kor 2 1:23- 2:1-4) Förhoppningsvis blev resultatet ändå gott.

Paulus skriver

Meningen är inte att andra skall få det bättre och ni får det svårt. Nej det är fråga om jämvikt (2 Kor 8:13).

Men så var det ju inte med Kristus. Han skapade sannerligen inte jämvikt. Tvärtom utblottade han sig för vår skull. Särskilt petnoga i sin tillämpning var Paulus alltså inte.

Nog om detta. Själva utgångspunkten för Paulus kollektvädjan; att han som var rik, blev fattig för vår skull, för att vi skulle bli rika, är i vilket fall som helst en formulering som sammanfattar det väsentliga i Jesu gärning. Hela kristendomen vilar på grunden att Jesus blev fattig för att vi skulle bli rika.

Nu räcker det inte med att lägga grund för att bygga kyrka. På grunden måste läggas engagemang. Utan engagemang ingen kristendom, ingen kyrka, inga kristna. Engagemanget förutsätter i sin tur att vi kristna inte förlorar siktet. Det centrala i tron, detta att Kristus gav för att ge kommer alltför lätt ur synfältet. För mig personligen kanske inte lika närliggande som för många andra i min omgivning. Nog vet jag att Kristi offer är det centrala. Värre är det för min del med tillämpningen av den tro som jag vigt mitt liv till.

I min kamp tvingas jag ta veritabla ”trossprång”. (Med trossprång menar jag att jag avgör mig för sånt som inte verifieras av bevis utan av livet självt) Till trossprången hör att förlita sig på att det Jesus gjorde fortfarande är giltigt. Jag tror att det går en brygga mellan då och nu. Jesu ”fattigdom” och min rikedom hör samman. Min rikedom beror av Jesu fattigdom. Dagligen behöver jag begrunda detta. Till detta kommer att tron skall märkas. Och det går sannerligen inte av sig självt. Men när så sker känner folk igen min frälsare i mig.

Två trossprång alltså, det ena med siktet på Jesu offer, det andra på hans efterföljelse, två trossprång på vilka inte bara min utan hela den kristna kyrkans existens vilar.

Se även ”med mina glasögon” 35 Min Jesus

Bibelstudium i Vivalla den 5 nov 14

Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss. Då skall världen tro på att du har sänt mig. (Evangelium enligt Johannes kapitel 17 vers 21)

Sammanhanget klarar jag mig inte utan när jag tolkar bibeltexter. Särskilt när jag läser Johannesevangeliet är jag intresserad av vad som rörde sig i textförfattarens omgivning när han skrev ned sina gudsord. Jag tror mig med bestämdhet veta att detta påverkar innehållet. Ord läggs i Johannesevangeliet i Jesu mun som både i ordval, stil och innehåll väsentligen skiljer sig från övriga evangeliers. Enklast förklaras detta av att Jesusorden i Johannesevangeliet påverkats av och anpassats utifrån omgivningen. Evangeliet är, med mitt sätt att uttrycka det, dubbelexponerat. Det speglar å ena sidan vad Jesus verkligen har sagt, å den andra hur det stod till i den krets av församlingar där Johannesevangeliets författare verkade.

I bibelordet ovan, som ingår i Jesu förbön (Joh 14-17) ber Jesus till Gud inför sitt avsked från världen. Han ber för sina lärjungar, både nuvarande och framtida. Särskilt i orden då skall världen tro på att du har sänt mig anar jag påverkan från omgivningen. Tydligen hade man problem med trovärdigheten. Det var svårt att få omgivningen att tro på förkunnelsen om att Jesus var sänd av Gud. I andra sammanhang i samma förbön framkommer att Jesu unika ställning var i fara. Varför annars ständigt upprepa det nödvändiga i att tro just på Jesus. Gång på gång upprepas att den enda vägen till Gud går genom honom. Jämför man Johannesevangeliet med övriga evangelier märker man en tydlig skillnad. I övriga evangelier betonas budskapet om Guds rike i Johannesevangeliet regelmässigt tron på Jesus.

För mig blir det plus i kanten för just Johannesevangeliet. Jesustron är den kristna trons enda möjlighet, anser jag. Tron måste gå genom Jesus, om inte blir gudstron ohanterlig för oss. Och personlig frälsning genom någon annan än Jesus kan jag för egen del inte tänka mig. Detta sagt för att ni skall förstå att den av mig föreslagna dubbelexponeringen inte syftar till att förringa Johannesevangeliets värde.

Sen till det jag egentligen vill säga. Det återfinner jag i den första halvdelen av versen ovan: Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss. Dessa ord antyder att kristen tro i grunden handlar om relation, närmare bestämt den innerliga relationen mellan Gud–Jesus–lärjunge. I hela Jesu förbön ber Jesus att denna relation, som spränger gränsen mellan liv och död, skall bli verklighet.

Inom mig känns det tryggt att vila i tron att min existens vilar i Gud. Jag är tacksam för att just Johannesevangliet visat detta mer levande än övriga evangelier. För mig är denna gemenskap med Gud/Jesus grundläggande för min tro på liv efter döden.

Det sägs att Gamla testamentet inte känner till något liv efter döden. Detta är bara delvis sant. På gudsgemenskapens grund slås även i Gamla testamentet en brygga mellan nutid och evighet. Eller vad sägs om orden.

 Stiger jag upp till himlen, finns du där, lägger jag mig i dödsriket, är du också där. Tog jag morgonrodnadens vingar, gick jag till vila ytterst i havet, skulle du nå mig även där och gripa mig med din hand. Om jag säger: Mörker må täcka mig, ljuset omkring mig bli natt, så är inte mörkret mörkt för dig, natten är ljus som dagen, själva mörkret är ljus. (Psalt 139: 8–12)

(Se även ”Med mina glasögon”. 34 Inga heliga kor på den kulturella och religiösa arenan)

Bibelstudium i Vivalla den 29 okt 14

1Tron är grunden för det vi hoppas på; den ger oss visshet om det vi inte kan se. 2För sin tro fick fäderna Guds vittnesbörd. 3I tro förstår vi att världen har formats genom ett ord från Gud och att det vi ser inte har blivit till ur något synligt. (Hebreerbrevet kapitel 11 versarna 1-3)

Det går en skiljelinje mellan troende och icketroende. Att den skiljelinjen skall vara så skarp som möjligt är det två grupper som har intresse av att demonstrera. Den ena är de bekännande ateisterna (flera av dem finns i organisationen ”Humanisterna). Den andra de radikalt väckelsekristna. Humanisterna betonar skiljelinjen för att få grepp om vem de bekämpar, de väckelsekristna för att övergången från otro till tro skall upplevas så dramatisk som det någonsin går. Man skall känna av att man är frälst.

Hur är det egentligen med skiljelinjen mellan tro och otro? Så här ser jag det. Alla har vi, vare sig vi kallar oss troende eller otroende, en egen inre värld inom oss. Där finns vår alldeles egna verklighet. Denna inre verklighet styr våra steg, våra tankar, våra handlingar, våra förhoppningar, vår bild av den värld vi lever i liksom synen på det sammanhang som är vårt.Förhoppningsvis är detta vårt inre möjligt att påverka. Argument, fakta, upplevelser påverkar i bästa fall vårt inre och med det våra tankar och handlingar.

Denna inre värld är inget mindre än en trosvärld, en trosvärld med förbindelse till såväl fakta som till ideer. Alltså tror vi vare sig vi är ateister eller kristna. Det som skiljer oss åt är alltså inte tron som sådan utan förhållandet till det obevisbara. En kristen tror på Gud och det på det sätt som Kristus förkunnade, en ateist tror inte på Gud men på annat obevisbart, jag vet inte vad. Det obevisbara lär ingen klara sig utan.

Hebreerbrevets i övrigt okände författare, som jag ovan citerat, ser det på ett besläktat sätt. Han har fattat att människans inre styr henne. För egen del var detta hans inre till brädden fyllt av tro på Gud och Guds gärningar. Hans världsbild i övrigt har vi inga uppgifter om.

Texten ovan vittnar om att han trodde på en Gud som genom sitt ord skapat himmel och jord, vidare på att de gammaltestamentliga fäderna hade ett inre av den kvaliten att Gud uppenbarade sina sanningar för dem. Läser man hela kapitel 11, det kapitel varifrån texten ovan är hämtad, menade han att ”fädernas” trosföreställningar fungerade i det praktiska livet. Som de trodde blev det. Framför allt trodde Hebreerbrevets författare att Gud handlade genom Kristus.

För egen del står jag i Hebreerbrevets sammanhang. Inte så att jag personligen upplevt mirakler och Guds otvetydiga ingrepp i världsordningen. Vad jag däremot kan vittna om är att den Jesustro jag äger bekräftas av verklighetens vittnesbörd. Den fungerar. Jesustron är visserligen på kant med många av samtidens trosföreställningar och har därför svårt att få genomslag. Men att därför ge upp min Jesustro är mig främmande.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon” med rubriken 33 Varken tro eller otro för min del.)

Bibelstudium i Vivalla den 22 okt 14

När de kom tillbaka med apostlarna förde de in dem till rådet, och översteprästen började förhöra dem:”Vi har uttryckligen förbjudit er att undervisa i det namnet, och ändå har ni fyllt hela Jerusalem med er lära och vill göra oss ansvariga för den där mannens blod.” Petrus och apostlarna svarade: ”Man måste lyda Gud mer än människor. Våra fäders Gud uppväckte Jesus, som ni hängde upp på en träpåle och mördade. Honom har Gud upphöjt med sin högra hand och gjort till hövding och frälsare för att Israel skall kunna omvända sig och få förlåtelse för sina synder. Om allt detta kan vi vittna, och likaså den heliga anden som Gud har gett åt dem som lyder honom.” (Apostlagärningarna kap 5 versarna 27-32)

”I det namnet” står det i texten ovan, det betyder ”i Jesu namn”. ”I Jesu namn” står i sin tur för för att lärjungarna när de stod inför rätta stödde sig på Jesus. Detta var förbjudet. Delvis består detta förbud fortfarande. Det duger exempelvis inte att i den offentliga skolundervisningen argumentera utifrån sin tro på Jesus. I dag är det annat man kan ta till, jämlikhet, demokrati, miljö, alla människors lika värde, är väl det vanligaste.

Nu är det ingen katastrof att Jesus trängts ut ur det offentliga rummet. Åtminstone inte den av konservatism förvanskade Jesus. Gamla tiders ”jesushegemoni” byggde nämligen i hög grad på dåtidens konservatism. Tron skulle befrämja det bestående klassamhället.

Vad står då ”i Jesu namn” egentligen för. Texten ovan ger sitt svar genom att låta apostlarna å ena sidan hänvisa till mordet på Jesus. Å den andra förkunnade de att Gud lät den mördade Jesus uppstå. När apostlarna åberopade Jesus tänkte de alltså dels på korset dels på uppståndelsen, dessutom att det ena ledde till det andra.

Avrättningen av Jesus på Golgata har de kristna i alla tider tagit på största allvar. Detta mord vittnar enligt kristen människosyn på att vi människor inte enbart är bärare av uppbyggliga krafter utan också av destruktiva. Och det vågar vi tala öppet om. Detta till skillnad från dagens ledande idéförmedlare som döljer ondskan i allahanda förklaringar. Brutalitet beror av kärlekslös uppfostran, våld av rädsla, känslokyla av drogmissbruk osv. Och nog ligger det mycket i det. Men dessa förklaringar räcker inte. Det som skedde med Jesus kan ske fortfarande och detta även utan yttre anledning. Människans ondska i dess djupaste vindlingar har trängt ända in i själens innersta.

Den andra delen i apostlarnas bekännelse handlar om upprättelse. Denna upprättelse har sedan dess blivit den andra fasta beståndsdelen i kristen verklighetsuppfattning. Det hör till att en kristen förbinder alla former av upprättelse med Jesu kors och uppståndelsen på tredje dagen. Därmed inte sagt att en kristen ser ner på effekterna av terapi och byte av livsmiljö eller vad det nu kan vara. Men den förlåtelse och den upprättelse som kyrkan predikar och tillämpar har sitt grundfäste i Jesu försoningsgärning på korset. Därmed har kristen tro låtit förbinda sig med undret. Att Gud lät Jesus uppstå är nämligen inget annat än ett obegripligt under. Lika mycket under är det att Gud lät denna uppståndelse beledsagas av förlåtelse, försoning och upprättelse.

Jag förstår så väl varför samhället skyggar för dessa tankar. Det förutsätter ett ”trossprång” som inte kan tvingas på gemene man. Men kristendom i sin djupare mening förutsätter ett sådant trossprång. Samhället kan naturligtvsi inte upphöja detta trossprång till lag eller förpliktelse. Likväl kommer det samhället till nytta. Men det hör till ett annat sammanhang att argumentera för den nyttan.

(Se även ”Med mina glasögon, 32 Ateister i regeringen)

Bibelstudium i Vivalla den 15 okt 14

Förunderligt svarar du oss och ger seger, Gud, du som räddar oss, du tillflykt för hela jorden och de fjärran haven, 7du som reste bergen med din styrka, rustad med kraft, 8du som stillade havets brus, vågornas brus och folkens larm! 9De som bor vid jordens ändar står häpna inför dina mäktiga gärningar, öster och väster fyller du med jubel. (Psaltaren 65 versarna 6 till 9)

Det borde inte vara svårt att jubla över en Gud som räddar och befriar. Det borde inte ta emot att prisa Gud i tacksamhet och vördnad för nåden att få leva i denna fantastiska värld som är vår. Ändå inte ett ord i den riktningen av den tillträdande regeringen, inte av den avgående heller för den delen.

Varför? Därför att vi lever i ett land där vi vant oss vid att ifrågasätta. Vi ifrågasätter om det verkligen finns någon Gud, när allt inte går efter beräkningarna. Inte alla blir ju räddade och befriade, inte alla får uppleva att Gud ”stillar havets brus”. Tvärtom kan havsvågor dränka och förtära. Resultatet blir att många hellre talar om slumpen än om Gud. Men det ena borde ju inte utesluta det andra. Katastrofen utesluter inte undret.

Trots allt är nog inte vår vana att ifrågasätta den enda orsaken till varför vi är ett av de mest sekulariserade länderna i världen. Enkelspårigheten har också haft sin betydelse.

Gud skall gå på ett enda spår tycker vi. Gör Gud inte det finns han inte. Om inte Jesus nu som på bibelns tid gör under, kan vi inte tro. Om inte allt och alla och i alla sammanhang får leva i lycka kan vi inte räkna med Gud.

Det är visserligen tillåtet att tro på Gud. Det är en privatsak, men någon styrande funktion i vårt samhälle tillåts inte gudstron äga.

Men, genmäler jag, nu är en gång för alla Gud ingenting vi kan binda upp i en enda formel. Gud är större än så.

Jag själv studerar en väckelseman, Emil Gustafson. Denne var plågad av sjukdom under hela sitt vuxna liv. Han dog år 1900, 39 år gammal. Emil Gustafson fick erfara att hans gudstro fick liv just i motgång och sjukdom. Detta främst på grund av att sjukdomen tvingade honom att överge gamla förankringar. Detta ledde honom till odelad gudshängivenhet, vilken i sin tur gav honom nya aspekter på liv och evighet. Det finns andra mindre extrema exempel, varav Dag Hammarskjöld är ett. Vem trodde att FN:s generalsekreterare var en gudsman förrän hans ”Vägmärken” offentliggjordes efter hans död. Och inte var Hammarskjöld någon framgångsteolog. Tvärtom!