(Se även nytt inlägga”Med mina glasögon”, 131 Ändå ändan bak)

Bibelstudium i Vivalla den 7 september 2016

32Alla de många som hade kommit till tro var ett hjärta och en själ, och ingen betraktade något av det han ägde som sitt; de hade allt gemensamt. 33Med stor kraft frambar apostlarna vittnesbördet om att herren Jesus hade uppstått, och de fick alla riklig del av Guds nåd. 34Ingen av dem led någon nöd. De som ägde jord eller hus sålde sin egendom och kom med köpesumman 35och lade ner den vid apostlarnas fötter, och man delade ut åt var och en efter hans behov. (Apostlagärningarna kap 4)

I Apostlagärningarna kapitel 4 återfinner vi den kristna motsvarigheten till det Kommunistiska manifestet. Alla hade allt gemensamt och åt var och en gavs efter hans behov, står det. Men den fulländande församlingsgemenskapen med allt gemensamt höll inte. Redan den text som följer visar hur allt kraschade. Då var det Ananias och Sapheira som bröt löftet om allt gemensamt. De lade i tysthet undan en del av sitt för eget bruk, men blev avslöjade. På kuppen dog de, straffade av Gud, står det vidare i texten.

Må vara hur som helst med egendomsgemenskapen i den första kristna församlingen i Jerusalem. Den kanske var en önskedröm redan från början, något som aldrig någonsin blev förverkligat mer än i tanken. Men som ideal är texten betydelsefull. Den visar på en av många konsekvenser av att alla är ett i Kristus.

Själva får vi sträva på med textens idealbild för ögonen. För egen del är jag inte säker på att texten om ”Allt gemensamt” skall leda mig till att dela ut pengar till mina kristna medsyskon. Det vore inte bra vare sig för dem eller mig. I mitt fall finns det andra vägar att visa samhörighet. Att dela med mig av tid, att lyssna även på dem med andra intressen än mina, att hjälpa till med sånt andra inte klarar av, har blivit min väg.

Det faktum att egendomsgemenskap enbart är en bland flera vägar att nå den eftersträvade kristna gemenskapen får inte leda oss bort från tanken på egendomsgemenskap. I grunden borde vi ha lätt att förverkliga tanken på ett gemensamt ägande. Som kristna äger vi ju egentligen ingenting. Vi är ju inget annat än förvaltare av något som i slutändan tillhör Gud. En allvarligt sinnad kristen, med blick både för Guds herravälde och Kristi kärlek, lär inte bli fullblodskapitalist. Att ruva på eget är ingenting för en kristen.

En text som denna om egendomsgemenskapen lär inte leda till andlig högfärd. Solidaritet och samverkan är inte enbart ett kristet signum. Det lär oss all erfarenhet. Många är de som ställer upp i kamp för ett samhälle utan fattiga och rika, höga och låga, och utan privilegierade och nonchalerade.

Ett har vi kristna förstås som ingen annan äger. Vi har Kristus, fullkomningen personifierad. Helt igenom levde vår Mästare för att lyfta upp andra. Korset är det yttersta beviset på hans kärlek.

Med Jesus Kristus för ögonen har jag svårt att förstå att den kristna tron idag gjort sitt. Annars är det ju lätt att tänka sig detta i vår tvivelsjuka värld. Och jag kan inte låta bli att tycka att kommunisterna borde tänka som jag. Hur skall de utan en sådan som Jesus Kristus för ögonen bli kvitt tendenser till sånt som lockade Ananias och Sapheira att leva dubbelliv.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”,  130 Vad segrarna förtiger.)

Bibelstudium i Vivalla den 31 aug 2016

 5Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus. 6Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud 7utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa 8gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors. 9Därför har Gud upphöjt honom över allt annat och gett honom det namn som står över alla andra namn, 10för att alla knän skall böjas för Jesu namn, i himlen, på jorden och under jorden, 11och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är herre, Gud fadern till ära. (Paulus brev till filipperna kap 2)

 Sinnelaget är utgångspunkten, inte tron på det övernaturliga. Tvärtemot alltså vad de flesta föreställer sig. Först i andra skedet kommer det övernaturliga i form av bekännelsen till en Jesus som avstod det gudomliga för människans skull. Eller med Paulus sätt att uttrycka det; han gjorde sig ”ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors”.

Först alltså ta till sig sanningen om det ödmjuka sinnelaget som det högsta av värden. Det betyder att bestämma sig för att det som betyder något är vägen nedåt, inte vägen uppåt. Att stå till tjänst är viktigare än att tjänas. Att ge ut viktigare än att ta för sig.

Samarbetsgenen och omsorgsgenen får med andra ord mycket att göra, medan självhävdelsegenen ställs i skamvrån.

Alla som försökt sig på denna ödmjukhetens livshållning vet hur svår det är att lyckas. Mycket svårare än att hörsamma maningar om att stå på sig, hävda sin rätt, ta för sig. Det är som vore ödmjukhet och tjänande mot naturens ordning. Och är det kanske också om man får tro Darwin och hans survival of the fittest.

Ju allvarligare och ju mera samvetsgrant en människa tar upp kampen mot självhävdelselustan desto säkrare kan man vara om resultatet. Katastrofen är nämligen oundviklig på alla plan. Konsekvent och helhjärtad ödmjukhet är nämligen en katastrofal livshållning i såväl samhälle som privatliv. Den duger, ja är t o m utmärkt, att ta till vid speciella behjärtansvärda tillfällen, men den håller inte som en konsekvent genomförd livshållning.

Sinnelaget först, sen tron på det övernaturliga har jag påstått. Det betyder att tron på det övernaturliga inte har sin plats innan katastrofen, utan efter den. Det övernaturliga som handlar om att Jesus är av Gud, att det var Gud som i Jesus gav sig själv för oss, är något för kapsejsade människor att höra.

Det nya livet är nämligen ett liv i Kristus, inte ett liv i övermänsklig anspänning att försöka nå det man märkt att man inte förmår. Nog innebär det nya livet i Kristus att man gör sitt bästa. I Filipperbrevets fortsättning manar Paulus de kristna: ”Arbeta med fruktan och bävan på er frälsning”. Men han tillägger; Ty det är Gud som verkar i er så att ni både i vilja och gärningar förverkligar hans syfte” (Fil 2: 12 ff)

Det paradoxala i kristen tro är just detta att arbete är förutsättningen, men att det i slutändan ändå är Gud som ser till att det blir gjort.

(Se även ”Med mina glasögon”, 129 Dra isär i vällovligt syfte)

Bibelstudium i Vivalla den 24 augusti 2016

1Varje människa skall underordna sig all den överhet hon har över sig. Ty det finns ingen överhet som inte är av Gud, och den som finns är förordnad av honom…5Därför är det nödvändigt att underordna sig, inte bara för vredens skull utan också i insikt om vad som är riktigt…8Stå inte i skuld till någon, utom i er kärlek till varandra. Ty den som älskar sin medmänniska har uppfyllt lagen…10Kärleken vållar inte din nästa något ont. Kärleken är alltså lagen i dess fullhet.

 (Citaten hämtade från det trettonde kapitlet i Paulus brev till romarna.)

När ni läser ovanstående hoppas jag ni märker hur det ena spänner mot det andra. Å ena sidan, och det i ett och samma kapitel, överheten som de kristna i Rom skall lyda, å den andra nästan som de skall älska. Till råga på allt; all överhet skall lydas och alla medmänniskor. Men, lyder invändningen, tänk om överheten är ond, skall vi trots det lyda den? Hur blir det då med kärleken? Tar inte den stryk bland människor som tvingas böja rygg för andra? Och vad skall man välja, lydnad eller kärlek när det ena svär mot det andra.

Lite mera förståeliga blir Paulus maningar när bibelläsaren betänker att Romarbrevet är en personlig hälsning, ingen renodlad läroskrift. Dessutom en personlig hälsning i ett bestämt sammanhang. Och att Paulus i detta sammanhang bedömde att lydnad mot överheten var det rätta, inte social revolution, var förmodligen klokt. I stället skulle de kristna satsa på inbördes kärlek. Men påståendet att det inte finns någon ”överhet som inte är av Gud” är ändå magstarkt.

Skall vi vara ärliga står trots allt lydnad mot överheten mot kärlek till medmänniskan och vi tvingas välja. Det valet är lätt; kärleken måste gå före vördnad för en orättfärdig överhet. Kärleken är nämligen, påstår Paulus helt korrekt, lagen i dess fullhet. Och då inte vilken lag som helst utan den fullkomliga lagen, tio Guds bud eller kanske än tydligare den lag som är sprungen ur Jesu hjärta.

I dag hörs ofta och då särskilt på pridefestivalerna slagordet ”all kärlek är bra kärlek”. Syftet är vällovligt, man vill med dessa ord markera att de homosexuellas kärlek är äkta. I andra sammanhang är slagordet mer tveksamt. Det för mig tydligaste exemplet är när otrohet legitimeras med hänvisning till den oemotståndliga kärleken. Här korrigerar Paulus med orden ”kärleken vållar inte din nästa något ont”. Med detta uttryck visar Paulus att han förstått kärlekens väsen. Dess väsen är att förena och bygga   upp, inte att riva isär och skapa sorg, bitterhet och hat.

Åter till utgångspunkten, när det ena spänner mot det andra i den Heliga Skrift. Hur hantera detta? Ett är redan sagt och det är att bibeln långa stycken återspeglar verkliga situationer och skall förstås utifrån detta. Detta faktum upplöser många motsägelser. Det andra är att vi kristna oavsett var vi befinner oss i läsningen måste låta bibeln i sin helhet äga ett centrum och sedan i slutskedet förstå den utifrån detta. Detta centrum är treledat och kan uttryckas i följande ord; Gud, Guds kärlek och Guds frälsningsvilja i Kristus.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”, 128 Kyrkan passerad men inte tron”.

Bibelstudium i Vivalla den 17 augusti 2016

Kritiskt tänkande hör hemma i alla de sammanhang. T o m Guds ord måste läsas med kritiskt sinne. Om inte stelnar den kristna tron och med den vi kristna. Och stelnade kristna är minst av allt det som mänskligheten behöver.

Nedan ett yttrande av Paulus lämpligt som ett demonstrationsobjekt. Så här skriver han till församlingen i Korinth.

7En man behöver ju inte ha något på huvudet eftersom han är en avbild och avglans av Gud. Men kvinnan är en avglans av mannen, 8ty mannen kommer inte från kvinnan utan kvinnan från mannen, 9och mannen skapades inte för kvinnan utan kvinnan för mannen…10 Därför måste kvinnan på huvudet bära ett tecken på sin rätt för änglarnas skull 1 Kor 11:7, 10

När jag läser detta yttrande med kritiskt sinne inser jag att Paulus förläst sig på skapelseberättelserna. Enligt 1 Mos 1:27 skapades den första människan (Adam) som Guds avbild. Men Paulus glömmer fortsättningen där det står ”som man ock kvinna skapade han dem”. Denna försummelse var han inte ensam om. Hela den judiska samtiden delade hans synsätt. Den ledde honom till missuppfattningen att det enbart är mannen som är en avbild och en avglans av Gud. Därtill var han påhejad av den andra skapelseberättelsen (1 Mos 2) där den första kvinnan Eva skapades av Adams revben.

Av detta gör han sak. Bland annat skall kvinnan av någon underlig anledning bära huvudbonad. Det behöver däremot inte mannen eftersom denne är en avbild och en avglans av Gud.

Dumheter säger vi nutida kristna som sen barnsben stavat på jämlikhet mellan könen och som dessutom tänker mindre på Skapelseberättelsen än på Jesu sätt att bemöta kvinnor. Hos Jesus var det ju precis tvärtom. Inte bara kvinnor upphöjs utan även barn liksom ”små” vuxna. Omvända värden råder i Guds rike, det är Jesu paroll. Om barnen säger han t o m att Guds rike tillhör sådana som de. (Mark 10:14)

Paulus anar förmodligen att han inte hade ordentligt på fötterna. Därför vacklar han. Döm själva fortsätter han, om det passar sig för en kvinna att be till Gud barhuvad. Och sen till slut när han anar att det skall bli strid på kniven i frågan, förvandlar han det hela till en ordningsfråga.

En annan gång hänvisar Paulus till lagen i sina försök att få kvinnorna att underordna sig. Kvinnan skall tiga vid sammankomsterna, dikterar han. De skall underordna sig som lagen säger. (1 Kor 14:34). Här viker han inte som i frågan om huvudbonaderna. Tvärtom. Detta är ett Herrens bud, tillägger han.

Vad jag förstår ändrar han inte position förrän det blir riktigt allvar. Men då gör han det med besked. När Paulus såg hur galaterna tappat evangeliet för lagen tar han bladet ur munnen och utropar:

Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus. (Gal 3:28)

Att i det läge tala om huvudbonader och om vilka skulle få tala i församlingen hade varit förödande. Då hade han definitivt missat det för kristen tro bärande. Detta att Kristus är allas frälsare.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”, 127 Tyvärr, nationalismen ett måste.)

Bibelstudium i Vivalla den 10 augusti 2016

14Vi vet att lagen hör till det andliga. Men själv är jag av köttslig natur, såld till slav under synden. 15Ty jag förstår inte mitt sätt att handla. Det jag vill, det gör jag inte, men det jag avskyr, det gör jag. 16Men om jag gör det jag inte vill, då medger jag att lagen är något gott. 17Då är det inte längre jag som handlar, utan synden som bor i mig. (Paulus brev till romarna kap 7 v 14-17)

1Nu blir det alltså ingen fällande dom för dem som tillhör Kristus Jesus. 2Ty den andliga lag som gäller för livet i Kristus Jesus har gjort mig fri från syndens och dödens lag. 3Det som lagen inte kunde göra, eftersom den kom till korta inför vår köttsliga natur, det gjorde Gud. (Paulus brev till romarna kap 8 v 1-3)

Ovan två citat det ena från det sjunde, det andra från det åttonde kapitlet i Paulus brev till romarna. Det spänner mellan de två. I det ena kapitlet är jag slav under synden, i det andra är jag fri från både synd och död. Lever du i sjuan eller åttan? frågade väckelsefolk förr i tiden. Är du en kristen som är snärjd av synd (sjuan) eller är du fri (åttan)?

Lagen finns i både sjuan och åttan, Guds fullkomliga lag med sitt absoluta centrum i tio Guds bud och sen med sina förgreningar i smått som stort. Den lagen är fullkomlig och kommer från Gud. Som kristen har jag tagit denna lag till mig. Den har genom min avgörelse för kristen tro blivit en självklarhet för mig. Den finns i mitt inre som en del av mig själv. Därmed inte sagt att jag i allt kan ge besked om rätt och fel, men min Kristustro har bildlikt talat gett mig både karta och kompass.

Det är långt ifrån självklart att tycka som jag. Tvärtom är jag i minoritet. Tio Guds bud som Jesus förstod dem bryr sig allt färre om. En gemensam värdegrund på den kristna trons grund är inte att tala om längre, om den någonsin funnits.

Problemet för mig är att jag nog vet att skilja på rätt och fel. Men jag gör inte det jag innerst inne vill. Det finns krafter i mig som verkar i motsatt riktning. Det går ibland så långt att ”det jag vill gör jag inte, men det jag avskyr, det gör jag”.

Observera, detta är inte munväder. Starka passioner kan slå sönder det mesta för mig. Särskilt sympatier och antipatier är svåra att hålla i schack. Dessa kan bryta sönder de mest fulländande av mina tankemönster. Därmed sagt att jag lever i sjuan.

Åttan däremot kan förstås utifrån upplevelsen av något som kan liknas vid en våldsam förälskelse. Men inte vilken förälskelse som helst, utan förälskelsen i Kristus. I detta förälskelsens tillstånd blir Kristus allt, överallt. Ingenting finns som jag inte relaterar till honom. Inte en chans att orena passioner skall få något utrymme i mitt inre. Det går inte att hata ens den som gjort mig oändligt ont. Jag kan inte bli orättvis ens mot min värsta fiende. Jag reser inte ragg ens mot en ateist. Och lagen uppfyller jag utan att ens behöva tänka på det. Allt går som en dans. Vad som skett uttrycker jag med Paulus i följande ord; Det som lagen inte kunde göra, eftersom den kom till korta inför vår köttsliga natur, det gjorde Gud”.

Sjuans kristna tror att man pendlar mellan sjuan och åttan. Ibland lever man i sjuan, ibland i åttan. I sjuan kämpar man på med sina orena passioner, i åttan är man fri att älska. Åttans kristna säger att det nog kan finnas rester av sjuan i en helgad kristen, men att ofullkomligheten till störta delen kan besegras. Själv lever jag i sjuan men har smakat på åttan. Smakat på och förstått att åttan i sin fullkomlighet hör himmelriket till.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”, 126 Vad ligger bakom?)

Bibelstudium i Vivalla den 3 aug 2016

3Mose gick upp till Gud, och Herren talade till honom från berget: ”Så skall du säga till Jakobs släkt och förkunna för Israels folk: 4Ni har sett vad jag gjorde med egypterna och hur jag har burit er på örnvingar och fört er hit till mig. 5Om ni nu lyssnar till mig och håller mitt förbund skall ni vara min dyrbara egendom framför alla andra folk – ty hela jorden är min – 6och ni skall vara ett rike av präster och ett heligt folk som tillhör mig. Detta är vad du skall säga till Israels folk.” (2 Moseboken kap 19 versarna 3-6)

Israel är Guds dyrbara egendom, utvalt framför alla andra folk, läser vi. Sånt tal åstadkommer att vissa skakar på huvudet, andra tar till sig och ordnar turistresor till det heliga landet som vore det pilgrimsfärder till Mecka. Att ett barn skall särbehandlas inser däremot både de som skakar på huvudet och de som ordnar pilgrimsresor. Det behöver dom.

I texten ovan ger Gud sin kärleksförklaring till sitt utvalda folk. Med lite fantasi låter det som om Gud talade till sina barnbarn. Allt ger han dem; företräde, möjligheter och framför allt, sitt eget hjärta.

Så till tolkningen av denna extrema form av utvaldhet och kärlek. Vi gör det som vanligt med Jesus för ögonen. Närmare bestämt riktar vi blicken på ett tillfälle när denne kritiserar fariséerna och saducéerna. ”Vi härstammar från Abraham och har aldrig varit slavar under någon”, låter Jesus dessa säga. På det replikerar Jesus: ”Sannerligen, jag säger er: var och en som syndar är slav under synden. (Joh 8:33) Alltså; ingen ingen dispens därför att man tillhör de utvalda.

Många har tyckt som Jesus. Bland annat Johannes döparen. Denne utbrister vid ett tillfälle: Och tro inte att ni bara kan säga er: Vi har Abraham till fader. Jag säger er att Gud kan uppväcka barn åt Abraham ur dessa stenar. (Matteus 3:9)

Enligt Jesus och Johannes döparen hade de utvalda missbrukat sin av Gud givna utvaldhet. På något annat sätt kan inte deras yttranden förstås. Utvaldheten var det förvisso inget fel på, däremot sättet att utöva den. Utvaldheten hade för dem förvandlats från nåd till privilegium. De förutsatte och krävde som utvalda särställning och hade inte förstått att med gåvan följer ansvar. Närmare bestämt ansvar för att föra utvaldheten vidare till sin omgivning. Det är nämligen så utvaldheten skall förstås. Den skall inte enbart avnjutas, den skall mer än annat föras vidare. Med den bibliska utvaldheten är det nämligen så att den är en aldrig avstannande rörelse riktad utåt. Slutmålet är hela världens utvaldhet.

Men stopp, vem har lärt dig att dra så stor växlar på två enstaka uttalanden? Har du verkligen täckning för att utvaldhetens mening skall förstås så?

Bibelord har jag kanske svårt att uppbringa. Men jag har ett exempel att anföra som heter duga, exemplet Jesus Kristus. Han den mer än andra utvalde, använde sin utvaldhet för att ge denna vidare. Hela hans gärning kan sammanfattas i detta enda, ge vidare.

Paulus insåg detta tydligare än andra i sin samtid och genom honom fördes det vidare till en hel kristenhet. Detta förhoppningsvis för all framtid. Jag citerar här Paulus allra mest radikala yttrande i frågan. Han skriver:

Ni skall alltså veta att de som tror, de är söner till Abraham (Gal 3:7)

Märk väl, inte heller Paulus förnekar utväljelsen. Han ägnar hela tre kapitel i Romarbrevet (kap 9-11) åt att hävda Israels särställning. För Paulus var den springande punkten tron. Tron utgår från Gud, går vidare till Guds utvalda folk, varibland Jesus var den främste, för att sedan i sin tur föras ut i allt vidare cirklar. Utvaldhet som ett privilegium som per definition gällde vissa men inte andra, var för honom en styggelse.

(Se även ”Med mina glasögon”, 125 Evolutionsguden kontra Jesusguden.)

Bibelstudium i Vivalla den 27 juli 2016

 17Därför besvär jag er för Herrens skull: lev inte längre som hedningarna. Deras tankar är tomhet, 18deras förstånd förmörkat, och de står utanför det liv som Gud ger därför att de behärskas av okunnighet och är förstockade i sina hjärtan…20b Ni har lärt känna Kristus… 23 se till att ni förnyas i ande och förstånd 24och att ni klär er i den nya människan, som har skapats efter Guds bild, med den rättfärdighet och den helighet som hör sanningen till. (Bibelorden citerade från Paulus brev till efesierna det 4 kap)

Det är bäst jag säger det på en gång. När jag läser Efesierbrevet förflyttas jag till trons och livets vardag. Tron har fått ett antal år på nacken, formuleringarna har blivit fasta och en aning schablonartade. Allt är precis rätt, bara så att det som sägs inte sägs för första gången utan för hundrade.

Sen om texten ovan. Huvudsaken är beskrivningen av livet i Kristus, bisak är bakgrunden, d v s inledningen, där hedningarnas liv svartmålas.

     Man kan undra över hur Efesierbrevets författare kan låna sig till en teckning så nyanslös och svartvit. I själva verket är det nog så att vi kristna lite till mans är ”förstockade”. Skillnaden mellan dom och vi, mellan hedningar och kristna, är att vi till skillnad från dom lärt känna Kristus och sätter vårt hopp till honom. Detta sagt med tillägget, borde.

Lärt känna Jesus, detta genom böner, gudstjänster, bibelstudier, förkunnelse och samtal. Alltså inte genom att vi personligen mött honom och talat med honom. Det hade för den delen inte heller de kristna i Efesus gjort.

Det behöver påpekas att trosåskådningar, bilder, sanningar, men även personer träder fram ur skuggorna även ur undervisning av annat slag och med andra förebilder. Ta Karl Marx som exempel. Denne sprang och springer fram för våra ögon ur studier, läsning och samtal.

Det som är speciellt med oss kristna är att vi tar detta levandegörande på djupaste allvar. Till skillnad från många tar vi ett ”trossprång” och menar att vårt levandegörande av Kristus innebär något reellt. Jesus är personligen närvarande genom den tro som sprungit fram ur kristen undervisning, ur böner, ur samvaro och nattvardsfirande.

Vi kristna konstaterar dessutom, och här förutsätts inte nödvändigtvis något trossprång, att levandegörandet av Kristus är förbundet med en sammansmältning, unik för varje stund och varje tid.

Vad som smälter samman är Kristusanda och nuanda. Kristus gör sig hemmastadd i den tid han för närvarande hör hemma, genomsyrar de troende med tankar, ideal och handlingsplaner.

Det är alltså skillnad mellan att vara kristen då och kristen nu. Det grundläggande gäller naturligtvis över tid. Men nya omständigheter tvingar fram nya planer och nytt agerande.

Bilden av Kristus blir inte alltid glasklar. Det var den för den delen inte heller i Efesus med sin, tycks det orättvisa bedömning av omgivningen och med brevets fasta och upprepade definitioner av Jesus och hans frälsningsverk.

Alldeles uppenbart blir bilden av Kristus speciellt oklar där trosundervisningen varit undermålig, framför allt när lärarna inte tagit till sig väsentliga delar av det bibliska budskapet. Märkligt nog kan Kristus i all sin renhet nu och då trots allt stiga fram ur skuggorna. Detta därför att Jesus är mer än en produkt av undervisning. Han är den levande Herren.

(Se även ”Med mina glasögon”, 124 Anknyta eller tänka om)

Bibelstudium i Vivalla den 20 juli 2016

10Tack vare den nåd Gud har gett mig har jag som en klok byggmästare lagt en grund som någon annan bygger vidare på. Men var och en måste tänka på hur han bygger. 11Ingen kan lägga en annan grund än den som redan finns, och den är Jesus Kristus. 12På den grunden kan man bygga med guld, silver eller ädelstenar, trä, gräs eller halm, … (Paulus första brev till Korinthierna kap 3 v 10-12)

När jag är lagom upprörd släpper jag garden och säger min innersta mening. När jag däremot blir arg vräker jag ur mig dumheter som jag sen får skämmas för. Jag föreställer mig att det som är giltigt för mig också gällde Paulus. Det tyder hans två brev till Korinthierna på. I första Korinthierbrevet är han lagom upprörd, i det andra är han stundom på gränsen till det andra mindre fördelaktiga slaget, något man måste ta hänsyn till vid läsningen.

Paulus upprördhet beror av att det finns tendenser till sprickbildning i församlingen. En del håller sig till den kristne juden Apollos, andra till Paulus och åter andra till Kefas läser vi i det första kapitlet i första Korinthierbrevet.(1 Kor 1:12).

I första Korinthierbrevet är det dock ingen fara på taket. Enheten är inte hotad. Både den ena och den andra grupperingen är eniga om att grunden är Jesus Kristus. Det betyder att församlingen bekänner sig till Jesus Kristus som i sin tur tillhör Gud. Detta uttrycker Paulus i följande ord. ”Men ni tillhör Kristus och Kristus tillhör Gud” (1 Kor 3:23).

Det är annat ljud i skällan i det andra brevet. Där bekänner Paulus att han talar som en ”dåre” och i sin upprördhet ”skryter” över att hans Kristuslidanden vida överstiger alla andras. (2 Kor 11:16-29).

Lagom upprörd blir det däremot väl avvägda sanningar som Paulus presterar. I det här fallet påstår Paulus generöst att man kan uttrycka sig på det ena eller andra sättet om Jesus och att man kan brodera ut sitt tal och sina ceremonier högtidligt eller enkelt. Det spelar mindre roll hur man gör. Huvudsaken att grunden är Kristus och att förbindelsen med Gud får gå genom Kristus.

Utanverken spelar alltså mindre roll. Här är Paulus generös. Det inre däremot är han ytterst noga med. Det få inte råda någon tvekan om att Kristi kors är det centrala, att det är på Kristi försoningsverk allt bygger. Försoningsverket är dessutom ett verk åstadkommit av Gud. Ja, allt gott kommer från Gud. Tron är inget man själv åstadkommer. Den är en Guds gåva som vi får ta emot och ta vara på. Att vara en kristen är för Paulus och för all genuin kristendom en gåva som vi brukar, ingenting som vi tar oss och äger för att stoltsera med.

Jag kan här inte låta bli att nämna ytterligare ett tillfälle då Paulus är lagom upprörd och därigenom inspireras att säga ut sanningen utan krusiduller. Det är i Galaterbrevet. Vad som här upprör Paulus är att församlingarna börjat glömma Jesus och fallit tillbaka i lagiskhet. I det läget duger det inte för Paulus att säga att kvinnan skall tiga i församlingen som han gjorde i 1 Korinthierbrevet (1 Kor 14:28). Nu dundrar han ut sanningen oförblommerat; ”Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus”.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”, 123 Min Jesus och verkligheten

Bibelstudium i Vivalla den 13 juli 2016

7Redan dödens tjänst, som byggde på bokstäver inhuggna i stentavlor, tillkom under en sådan härlighet att israeliterna måste vända bort blicken från Moses ansikte; så stark var strålglansen från hans ansikte, fast den snart försvann. 8Hur mycket större härlighet skall då inte omge Andens tjänst! 9Om domens tjänst hade sin härlighet, hur mycket rikare på härlighet måste då inte rättfärdighetens tjänst vara. (Paulus 2 brev till Korinthierna kap 3 v 7-9)

I den här texten ställer Paulus dödens tjänst mot Andens. Dödens tjänst är nummer två, andens nummer ett, påstår han. Nummer två är visserligen inte att förakta. Den tjänsten står i lagens, förnuftets och rimlighetens tjänst. Den tjänstens herre är Mose som på Sinai gav oss lagens tavlor med alla sina krav och alla sina skyldigheter.

Det lyste om Mose när han gick ner för Sinai berg, påminner oss Paulus. Därmed markeras värdet av en rättfärdig lag av gudomligt ursprung.

Ändå ställs Mose lag i andra rummet. Den står i tjänst hos döden eftersom i slutändan ändå döden är den slutliga segraren i vår mänskliga tillvaro.

I första rummet kommer Andens tjänst, också kallad rättfärdighetens tjänst. I denna Andens och rättfärdighetens tjänst står Jesus och dennes efterföljare. Enklast beskrivs den som en utifrån kommande kraft, fyllt av liv.

Närmare bestämt en alldeles bestämd form av liv. Detta liv överglänser den strålglans som omgav Mose när han gick ner för berget. Här råder en förklarad fullkomning, en fullkomning som inte ens döden rår på.

Vad nu denna fullkomning konkret innebär? För mig är det uppenbart att den står för fullkomnad försoning, förlåtelse och upprättelse, d v s Jesu bidrag till mänskligheten. För mig råder inget mindre än himmelsk härlighet där Jesu förlåtelse och upprättelse förverkligas.

Nummer ett är alltså ett liv i Ande och rättfärdighet, både det ena och det andra gudomligt givna gåvor konkretiserade i Jesu livsverk. För mig innebär detta i praktiken att det mesta i mitt liv kretsar kring Jesus, eller kanske rättare borde göra det.

Därmed inte sagt att jag ogillar det som är nummer två, dödens och lagens tjänst. Jag t o m tvingas ta till detta näst bästa. Detta när vägen till försoning, förlåtelse och upprättelse är stängd för mig. Och det är den allt som oftast. Vår reformator Luther talar om att lagen allt som oftast stiger oss åt huvudet. Vi blir fast i vårt eget och kommer inte loss. När det är så måste lagen få råda. Vad skulle jag annars kunna ta mig före i min desperation och självupptagenhet. Men den verkliga räddaren är inte lagens och anständighetens skyddande murar. Räddningen är Andens befriande kraft.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”, 122 Metafysik eller trossprång)

Bibelstudium i Vivalla den 6 juli  2016

Alla berättar av sig själva om vad vårt besök hos er ledde till, hur ni vände er från avgudarna till Gud för att tjäna den levande och sanne Guden (Paulus första brev till Thessalonike kap 1 v

Avståndet är stort mellan då och nu. Människans bild av verkligheten förändras kontinuerligt utifrån ny kunskap och nya erfarenheter. Paulus tänkte väsentligen annorlunda än vi. Ändå finns det anledning att lyssna på honom. Versen ovan är ett exempel på detta.

Paulus utgår från att det inte finns något tomrum. Tror man inte på det ena tror man på det andra, är man inte förankrad i det ena så är man fast i något annat. För Paulus var alternativen Gud eller avgud.

Så är det naturligtvis, utan trosförankringar kan man inte leva. Det vore som att försöka köra bil utan bensin. Frågan är inte om man tror, utan vad man tror på.

Paulus är alldeles övertygad. Den sanne Guden skall man tro på, allt annat leder fel. I det första kapitlet i sitt första brev till Thessalonike preciserar han vad han menar med denna tro. I sina inledningsord utgår han från att kännetecknet är att leva ”i Gud fadern och Herren Jesus Kristus”.

För Paulus är således det enda rätta att leva i Gud, d v s bestämd över att tillvaron inte vilar på slump utan på en personlig Gud. Det problematiska för oss idag är här att Gud ses som personlig. Ny kunskap, inte minst utvecklingsläran med Darwin, har visserligen inte gjort det svårare att tro på Gud, däremot att tro på en personlig Gud. Tanken att utveckling beror av att den ene lever på den andres bekostnad och att i slutändan enbart den starkaste överlever, är svår att vederlägga. Däremot påverkar inte utvecklingsläran Gudstron i sig. Skulle allt bero av slump, knappast!

Desto viktigare blir i detta läge den andra delen i inledningsordens att leva ” i Gud fadern och herren Jesus Kristus”. Som jag bedömer det beror trons renässans på huruvida livet i ”herren Jesus Kristus” förverkligas i ord och ”med kraft och helig ande” (1 Thess 1 5).

Vad står då detta för? Kort uttryckt, att evangeliet kommer till sin rätt. Evangeliet är budskapet om försoning, en försoning som bygger på att en gjorde vad andra inte förmådde och till detta delade med sig av gudomlig kraft. Allt i syfte att återupprätta mänsklig gemenskap och förbindelse med Gud. På köpet följer en ”trots allt”-tro som gör att t o m en Kristustroende darwinist av idag kan prisa Gud som sin Fader. Denne ende som gjorde och dessutom delade med sig heter Jesus Kristus.

När det begav sig innebar tron på Jesus Kristus Andeuppfyllelse , inre kraft och förväntan att Jesus skulle komma tillbaka och inom några få år återupprätta riket.

Men återkomsten lät vänta på sig och tungomålstalet tystnade. Men saken bestod; fortfarande idag är kännetecknet på en levande kristen en obändig tro på förlåtelse och på en upprättelse som inte vilar i egen kraft utan ytterst i en ställföreträdande försoningsgärning. Om kraften idag mindre vilar i yttre manifestationer så blir den desto mera påtaglig i en kristens försonliga sinnelag.

På Paulus tid talade man gärna om den kommande vreden. (1 Thess 1:10). Bakom låg övertygelsen att de onda skulle straffas och rättfärdighet upprättas. Med dagens utgångspunkter ser vi detta på ett väsentligen annorlunda sätt, eller åtminstone uttrycker vi oss annorlunda. Vi talar ogärna om Gud som bestämt syndiga människor att ”bli offer för vreden” (1 Thess 5:9), desto hellre om Gud som den rättvise domaren och allra helst om Gud som i Kristus åstadkommer försoning och upprättelse.