(Se även ”Med mina glasögon”, 61 Själen som jag ser det)

Bibelstudium i Vivalla den 6 maj 2015

Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin son som försoningsoffer för våra synder. (1 Johannesbrevet kap 4 vers 10)

Grundmotivet är avgörande. Det är detta som är drivkraften. Förstår du inte vad en människa innerst inne vill och är ute efter, begriper du egentligen ingenting om den människan. En biografi över en person må vara sann in i minsta detalj, har författaren inte förstått de inre bevekelsegrunderna, är biografin inte läsvärd.

Som det är med människor är det också med företeelser av annat slag. Har du inte knäckt koden har du missat saken. En matematiklärare som inte hjälper sin elev att förstå nyttan av multiplikationstabellen är en dålig lärare och en historielärare som bara berättar, är en katastrof.

På motsvarande sätt är det för oss människor i de för samlevnaden så avgörande trosfrågorna. Det en människa tror på, d v s det hon lutar sig och sträcker sig mot, har alltid ett centrum. Frågan är bara vilket? Det avgör trons kvalitet.

Jag tänker inte här trångt kristet. Inbilla dig nämligen inte att det bara är religiösa människor som tror. Alla tror vi. Frågan är inte om utan vad.

Nu till den specifikt kristna tron. Den framträder i ett otal gestalter och med de mest skilda betoningar. Regelverket, d vs lagar, förordningar och moralbud, är viktigt för vissa. Andra trycker på den subjektiva tron. Jag måste som kristen verkligen tro på Guds existens eller bibelberättelsernas bokstavliga sanning. För egen del hänger jag upp det mesta på bibelns grundmotiv. Det måste hålla för att allt det andra skall kunna falla på rätt plats.

Texten ovan har just den funktion som jag eftersöker. Den anger trons själva grundmotiv. Detta grundmotiv är, observera det, inte att vi tror på Gud eller älskar honom, inte ens att vi skall vara kärleksfulla mot varandra.

Johannes, textens författare, vänder på det hela och säger att avgörandet ligger i att Gud har älskat oss och sänt sin Son till försoningsoffer för våra synder.

Det är alltså Gud som har initiativet. Och det Gud har gjort är att han sänt sin son som försoningsoffer. Försoningsoffer, stöt dig inte på ordet som står i det gammaltestamentligia offerväsendets sammanhang. Innebörden är att Jesus gjorde det han gjorde för vår skull. Det var för att vi skulle upprättas som han gav sitt liv. Ja hela Jesu liv tolkar Johannes, som ett Guds självutgivande.

Att vara kristen är därför att stå i självutgivandets sammanhang. Men detta inte i heroisk mening. Kristna hjältar, vare sig de kallas helgon eller andliga stormän, har jag inte mycket till övers för. Självutgivandet måste få vila i en övertygelse om att stå i Guds sammanhang, i livets sammanhang, för att vara etiskt fullvärdigt.

Mot den bakgrunden eller med det grundmotivet inom mig kan jag sen som kristen hänga på mycket. Det spelar mindre stor roll så länge som jag vet vad saken egentligen gäller.

(Se även ”Med mina glasögon” 60 Subjektivitetens tuktan

Bibelstudium i Vivalla den 29 april 2015

Ett kort ögonblick övergav jag dig, men i stor kärlek tar jag dig åter. 8Jag dolde mitt ansikte för dig i häftig vrede ett ögonblick, men evigt trofast visar jag dig nu min kärlek, säger din befriare, Herren. (Profeten Jesaja kapitel 54, versarna 7 f)

Att tänka och handla utifrån verkligheten är en nödvändighet. Det förstår även många av oss kristna, även om vi stretar emot så gott vi kan mot att acceptera en, som vi upplever det, hejdlös sekularisering. Vi förstår att det kristna budskapet måste riktas rakt in i nuet för att vi inte alldeles skall hamna utanför. Så var det redan med bibelordet. Detta är om något riktad rakt in i dåtidens verklighet.

Ta dagens text som exempel där Gud lånar sin mun åt profeten och talar om sin häftiga vrede mot Israels barn som nu är förbytt i kärlek till sitt folk. Texten förutsätter att vreden tog sig uttryck i fördrivningen till Babylon på femhundratalet före Kristus, och kärleken i befrielse från fångenskapen sjuttio år senare.

Detta Guds budskap till sitt utvalda folk är sagt under en tid då det i människors medvetande gick en någorlunda rak linje mellan brott och Guds straff. Israels trolöshet mot Gud orsakade således fördrivningen till Babylon. Må så vara att konung Nebukadnessar fick vara Guds redskap när Gud straffade sitt folk. På motsvarande sätt fick perserkonungen Kyros vara verktyget när Gud förbarmade sig över sina straffade barn efter de sjuttio åren i Babylon. Därav textens tal om Guds vrede och Guds förbarmande.

Detta budskap om vrede och förbarmande hade i dåtid alla möjligheter att landa i de frommas hjärtan och bevaras i deras minnen. Följdriktigt hamnade det i bibeln och till yttermera visso i den mest uppmärksammade delen av Gamla testamentet, för att sedan få ny aktualitet i Nya Testamentet.

Vi har nuförtiden fått svårt för tanken på Guds rättvisa domar. Vi kan inte längre se den raka linjen mellan brott och Guds straff. En grym verklighet svär emot sådant tal. Det är ibland som vore slumpen Gud. Men det betyder inte att vägen till Gud är stängd ens för oss. Gud gör sig påmind, om än på nya sätt. Jesu framträdande var en enda stor nytolkning av förhållandet Guds vrede och hans förbarmande. Så har det också fortsatt. Genom Guds tjänare i skilda tider har profetiorna getts nya betydelser allt efter nya omständigheter och människor har genom deras ord erfarit Guds närvaro.

Är verkligen bibeln så tidsbunden? Du kanske tvivlar på det. Till dig ger jag ett ord som står i direkt sammanhang med dagens text. Där tröstas det från Babylon befriade Israel med följande ord. Även här är det Gud som påstås tala.

Åt söder och norr skall du utbreda dig, dina ättlingar skall fördriva de främmande folken och bosätta sig i de övergivna städerna. (Jesaja 54:3)

Det är ord som dessa som gör att jag envist låter Jesus bli min tolkningsnyckel i mitt studium av den Heliga Skrift. Med honom bakom ryggen omtolkar och nytolkar jag friskt och utan att fördölja vad jag gör.

(Se även ”Med mina glasögon”, 59 Subjektivitetens seger)

Bibelstudium i Vivalla den 22 april 2015

 22 Han  (Kristus) begick inte någon synd, och svek fanns inte i hans mun. 23Han svarade inte med skymford när han skymfades. Han svarade inte med hotelser när han fick lida. Han överlät sin sak åt honom som dömer rättvist. 24Våra synder bar han i sin egen kropp upp på träpålen, för att vi skulle dö bort från synden och leva för rättfärdigheten. Genom hans sår har ni blivit botade. (Första Petrusbrevet, kapitel 2, versarna 22-24)

Petrus och kretsarna kring honom gjorde som Paulus. Allt de sade, tänkte och gjorde satte de i relation till sin tro på Jesus Kristus. Och då inte enbart till ”händelsernas” Jesus som ofta evangelisterna tycks göra när de återberättar händelser i Jesu liv. Petrus tog det i stort, utgick från det som var själva summan, betydelsen av Jesu död på korset.

Det som intresserar mig i detta bibelstudium är varifrån Petrus och hans vänner hämtade sin förståelse av detta kors. Det är uppenbart att profetian i Jesaja 53 spelade en avgörande roll. Versarna 22 och 23 i texten ovan  är direkt hämtade från Jesaja 53:7 ff.  Den profetian tycks alltså till och med viktigare för Petrus än evangeliernas ögonvittnesskildringar. Varför? Därför att profetian tar fasta på det väsentliga; att Herrens tjänare, i det här fallet Jesus, i slutändan inte kämpade emot, inte förbannade sina bödlar, utan överlämnade sitt öde  ”till honom som dömer rättvist”.

Sen har jag en bestämd uppfattning om fortsättningen: ”Våra synder bar han i sin egen kropp upp på träpålen, för att vi skulle dö bort från synden och leva för rättfärdigheten. Genom hans sår har ni blivit botade”.

 Nog vet jag att Petrus också där tänkte bakåt. Förutom i Jesaja 53:5,12 finns det mängder i Gamla testamentet om försonande offer. Hela det gammaltestamentliga offerväsendet var ju uppbyggt utifrån tanken att offerdjuren skulle bringa försoning. Ändå var det inte detta, inte ens Jesaja 53, utan den egna erfarenheten av livet i Kristus, som var avgörande för Petrus. Denne hade ju märkt att Jesu offer var verksamt i hans eget och i andras liv. Medvetandet om Jesu offerdöd hade givit kraft i kampen mot synden (ondskan)  och gett liv i tron på att Jesus tagit på sig det andra rätteligen skulle lida. Dessa tankesätt underlättades av att han hade en mängd gammaltestamentliga profetior bakom ryggen som vittnade om just detta. Påverkan från dessa profetior gjorde att man sedan i slutändan klädde sin tro i gammaltestamentliga termer, något som vår text vittnar om.

Summa summarum: Modellen för sitt tänkande om Jesu försoning hade Petrus fått från de gammaltestamentliga förebilderna, men erfarenheten hade livet givit honom.

Sen drog Petrus också andra slutsatser som inte alltid är lika uppbyggliga. Det märker man när man läser texten i sitt sammanhang. Där står att slavar skall underordna sig sina herrar, och då inte enbart de goda utan även de onda. (1 Petr 2:18) Detta skulle föra gott med sig. Dagens text är menad att fungera som ett ett belysande exempel på detta. Tyvärr har ord som dessa ofta tagit udden av evangeliet om Jesus Kristus och pressat ner de kristna till passivitet inför orättfärdiga samhällsordningar.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”,  58 Den onödiga omvägen)

Bibelstudium i Vivalla den 15 april 2015 

Men ni är mina vittnen, säger Herren, min tjänare, den som jag har utvalt, för att ni skall få insikt och tro mig, förstå att jag är Gud. Ingen gud har blivit till före mig, ingen skall komma efter mig. Jag, jag är Herren, ingen annan än jag kan ge räddning. (Jesaja kapitel 43 versarna 10 och 11)

Det finns dom som är blinda fast de har ögon, döva fast de har öron, låter profeten Herren säga strax innan textorden ovan. Men såna är inte ni. Ni är utvalda, Herrens vittnen, Herrens tjänare.

Så långt inget ovanligt. Bibeln är full med tankar liknande dessa. Jag går så långt att jag menar att bibeln är en bok skriven för just ”de utvalda”.

Det är sedan det märkliga kommer. Det står inte i texten ovan att dessa Herrens tjänare är utvalda därför att de kvalificerat sig genom tro och insikt. Tvärtom är de utvalda för att få tro och insikt. De utvalda har alltså inte tron, de skall få den.

Innan vi går vidare på detta spår först något om utvaldhet. Utvaldhet är för oss kristna inte som på Gamla testamentets tid att tillhöra det utvalda folket, Israel. Utvaldhet är istället förmånen att få leva i en kristen trosmiljö. Som bekant är detta inte allom givet. För oss som står i Svenska kyrkans sammanhang innebär detta oftast i praktiken att dopet inte blev en engångsföreteelse för oss utan inledningen till ett livslångt liv i kyrkans gemenskap.

Men att leva i en kristen trosgemenskap innebär inte automatiskt egen insikt och egen personligt upplevd tro. Inte ens behöver det betyda att man ställer upp på allt som kyrkan förkunnar. Det vore t o m etiskt oförsvarbart med ett sånt tvång., t o m oärligt. Att Jesus gillar ärlighet, det är kristna i alla läger överens om.

Men var kommer då den personliga tron in? Som en gåva utifrån, en gåva som stärker oss inombords och ger oss frimodighet i vår bekännelse till den ende sanna Guden. Den ende sanne Guden i betydelsen den Gud som för rättens, barmhärtighetens och upprättelsens talan.

Här smälter våra erfarenheter samman med dagens profetia, erfarenheter som säger att det visserligen finns många gudar, men att endast en håller måttet. Nog finns många vägar, men endast en som i slutändan är den rätta. Den vägen är den ende sanna Gudens väg.

Men hur är det egentligen med den personliga trons gåva? Är den något vi äger?

Förvisso inte. Den kommer och den går. Vi kan dessutom inte ens för oss själva precisera vad som är rätt tro. Sannerligen, har inte profeten rätt när han låter Herren säga att tron och insikten är något den utvalde skall få, inte något hon äger.

Vi som är utvalda, vi som lever i den kristna trons gemenskap, äger alltså inte sanningen, vi är på väg mot den. På den vägen är vi lyhörda, lyssnar och tar till oss från de mest skilda håll. Men vi är övertygade om att det i slutändan finns endast en Gud och en sanning. Och vi lever i förhoppningen att vi en dag skall få den fulla insikten och den sanna tron.

(Se även ”Med mina glasögon”, 57 ”Olika grader i helvetet”)

Bibelstudium i Vivalla den 8 april 2015

12Genom en enda människa kom synden in i världen, och genom synden döden, och så nådde döden alla människor därför att de alla syndade. (Paulus brev till romarna, kapitel 5 v 12)

Denna tanke att döden beror av synden har Paulus hämtat från syndafallsberättelsen i 1 Moseboken kapitel två och tre. Hade han även sökt på andra ställen i bibeln hade han inte blivit lika entydig. Död efter ett långt liv betraktas där som något naturligt.

I och med att Paulus i textens bibelord från Rom 5 så entydigt kopplar döden till synden får vi kristna bekymmer. Vi hamnar i en besvärlig valsituation. Skall vi sätta vår lit till Paulus eller till andra föreställningar om döden i vår Heliga Skrift. Eller kanske allvarligare; skall vi luta oss mot Paulus när ett naturvetenskapligt vetande idag utan undantag säger att döden är en betingelse för livet. Döden finns med i hela den biologiska processen.

Själv menar jag att trons uppgift bland annat är att skärpa människans samvete. Att tycka något mot bättre vetande är för mig inte etiskt fullvärdigt. Därför röstar jag i första omgången bort Paulus. Nog har jag respekt för skapelseberättelsen med sitt syndafall, men att lägga syndafallsberättelsen till grund för kunskap i biologi, håller inte.

Men det känns inte bra att vända Paulus ryggen. Trots allt är det honom jag har att tacka för min grundläggande förståelse av Jesu liv. Det är Paulus som tydliggjort för mig Jesu betydelse bättre än någon annan. Evangelierna i all ära, men utan Paulus hade för mig såväl gudstro som Jesustro visserligen blivit något stort, men inte det största av allt.

Så det är nog bäst att tränga djupare i frågan om synden och döden. I det syftet går jag till 1 Korintierbrevet kap 15 versarna 55 ff. Där jublar Paulus över Jesu uppståndelse i bland annat följande ord.

Död, var är din seger? Död, var är din udd? Dödens udd är synden, och synden har sin kraft i lagen. Gud vare tack som ger oss segern genom vår herre Jesus Kristus.

Här ses synden som dödens udd. Synden blir själva den spjutspets som åstadkommer död. Genast är jag med på noterna. Är det något som dödar så är det ju ondskan. Så fort ondskan sticker upp sitt tryne, det må vara i de ringaste sammanhang, är den destruktiv. Blir den bara tillräckligt stark blir döden ett oundvikligt faktum.

Men att synden har sin kraft i lagen vad betyder då det? Att regler, förordningar och bestämmelser till allt annat även lockar fram det sämsta hos oss. Vi söker vägar att överträda lagarna, känner lust att nyttja regelverket till egen nytta.

Nog behövs det lagar, men de lagar som fungerar bäst för gemene man är sådana som är sprungna ur den egna kärleken till saken. Sådana lagar kan ”synden” inte bemäktiga sig.

När Paulus använde ordet udd om synden tänkte han säkert också på synden som det som kan åstadkomma evig död. Jag ryser när jag tänker på att det finns ondska som för evigt kan stänga oss ute från Gud.

Nog var det väl så Paulus tänkte redan i dagens text från Rom 5? Åtminstone vill jag tro det.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”, Thomas Östros positioneringar)

Bibelstudium i Vivalla den 1 april 15

14Ty han (Kristus) är vår fred, han har med sitt liv på jorden gjort de två lägren till ett och rivit skiljemuren, fiendskapen. 15Han har upphävt lagen med dess bud och stadgar för att i sin person skapa en enda människa av de två, en ny människa, och så stifta fred. 16I en enda kropp försonade han de båda med Gud genom korset, då han i sin person dödade fiendskapen. (Paulus brev till efesierna kap 2 versarna 14-16)

För mig speglar innehållet i Efesierbrevet hur av Paulus påverkade kristna tänkte. Brevet ser jag inte som soloprestation av den religiöst geniale Paulus, mer hur kretsarna kring honom uppfattade poängen med Jesu framträdande. Med andra ord är det inte säkert att Paulus höll i pennan när Efesierbrevet skrevs.

Det är trosstärkande att se det så. Vad annat kan man nämligen säga om en text som visar hur tron på Kristus gör skillnad.

Då var det judar och hedningar som stod mot varandra i ett oåterkalleligt motsatsförhållande. Men, ansåg dessa pauluskristna, detta motsatsförhållande hade Jesus gjort om inte. Detta genom att ställa upp och offra sig inte enbart för judar utan också för hedningar, i slutändan ställa upp inför Gud med bön om försonad enhet mellan de två fienderna.

Så tänkte sig de pauluskristna Kristi livsgärning. Från och med nu stod inte judar mot hedningar. Av de två fienderna hade blivit ett.

Det höll för en tid att tänka så. De pauluskristna förmådde hävda sin förståelse av Jesu frälsningsgärning inte enbart i Efesierbrevet utan även i andra brev som skrivits i Paulus anda. Men sen tog det stopp. Andra tolkningar av Jesu liv tog överhand. Och det var inte alltid av ondo. Man kan nämligen förstå Jesus på olika sätt. Tydligt fel blev det först när Jesu livsgärning relativiserades, i grunden felaktigt när Kristustron reducerades till en etikett utan reell betydelse.

Själv har jag fastnat för Pauluslärjungarnas tolkning att Jesus utplånade ovänskapen. För mig inte nödvändigtvis ovänskapen mellan judar och hedningar. Ovänskapen tar sig många former, gemensamt för dem alla att den är förödande.

För mig är det t o m så att äkta Kristustro alltid innebär att fiendskap utplånas. Två människor hängivna Kristus kan inte vara fiender. Hängivenheten utplånar skiljelinjer och skapar en vardagens försoningsteologi förankrad i att Jesus ställer upp inte enbart för mig utan också för den som tänker annorlunda än jag.

Utplånas inte fiendskapen är detta ett tecken på att Kristus hamnat vid sidan om, alternativt att andra motiv än försoningsmotivet blivit det för tron centrala.

(Se även ”Med mina glasögon”, 55 Å Ena sidan stora ord)

Bibelstudium i Vivalla den 25 mars 2015

1Nu blir det alltså ingen fällande dom för dem som tillhör Kristus Jesus. 2Ty den andliga lag som gäller för livet i Kristus Jesus har gjort mig fri från syndens och dödens lag. 3Det som lagen inte kunde göra, eftersom den kom till korta inför vår köttsliga natur, det gjorde Gud. Då han lät sin egen son bli lik en syndfull människa och sände honom som ett syndoffer, dömde han synden i människan. 4Därmed kunde lagens krav på rättfärdighet uppfyllas hos oss som lever efter vår ande och inte efter vår köttsliga natur. (Paulus brev till romarna kapitel 8 versarna 1-4)

Knäckfrågan för Paulus var den egna naturen. Han fick omöjligen bukt med den. Det hjälpte inte med höga ideal, inte med rättvis lagstiftning, inte ens med rättstillämpning av högsta klass. Allt kunde manipuleras av egen illvilja och maktlystnad, eller som Paulus uttryckte det, av ”vår köttsliga natur”.

Lösningen blev en inre bild som etsats fast i honom vid hans omvändelse, bilden av Kristus. Den bilden var så övertygande att den kunde jämföras med evangelisternas ögonvittnesskildringar. Där evangelisterna målar upp bilden av Kristus tolkar Paulus honom och fattar dessutom innebörden.

Hur var det då Paulus förstod sin frälsare? Som en som på Guds befallning blandade sig i, har jag förstått det. Blandade sig i och därmed i världens ögon smutsades ner. Smutsades ner därför att han hyste kärlek till, levde nära och offrade sig för nersmutsade människor. Smutsades ner därför att han tog på sig det andra gjort sig skyldiga till. Det är åtminstone så jag förstår Paulus bibliska terminologi när han talar om att Jesus ”blev lik en syndfull människa” och att Gud ”sände honom som ett syndoffer”.

Och när evangelisterna proklamerar att den korsfäste uppstod på den tredje dagen, talar Paulus i stället om att Gud genom Jesus ”dömde synden i människan”. Detta genom att på grund av Jesus ge ondskan en definitiv knäck. Jesu vilja att prestigelöst smutsa ner sig för andras skull, tog genom gudomligt ingripande död på Jesusanhängarnas benägenhet till illvilja och hat. Nu kunde de leva på ett nytt sätt.

I tron på Kristus kommer människan med mitt sätt att uttrycka mig in i ett annat regelverk, regelverket som gäller ”för livet i Kristus”. Och där slipper jag att ständigt vara på min vakt. Kärlekens spontanitet får där stort utrymme

Vi lutheraner har svårt att på riktigt ta till oss denna Paulus bild av Jesu frälsningsverk. Vi talar visserligen om det nya livet i Kristus som en verklighet, men en verklighet med kort varaktighet. Helgelserörelsernas kristna är mer optimistiska. De menar sig t o m ha erfarenhet av hur det är att leva utan syndens alla spärrar.

Det må vara hur det vill med den saken. Ett är då säkert och det är att Jesus smutsade ner sig för vår skull. Och att detta gör skillnad. Paulus bild av Kristus kommer vi inte ifrån.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”, 54 Plussa på, dra ifrån, komma med något annat.)

Bibelstudium i Vivalla den 18 mars 15

8Gud förmår ge er allt gott i överflöd, så att ni alltid har allt vad ni behöver och själva kan ge i överflöd till varje gott ändamål. 9Det står ju skrivet: Han strör ut, han ger åt de fattiga, hans rättfärdighet varar i evighet. 10Han som ger säd att så och bröd att äta, han skall ge er utsäde och mångdubbla det och låta er rättfärdighet ge god avkastning. (2 Korinthierbrevet 9 versarna 8-10)

Paulus tyckte att de välbeställda korinthierna skulle dela med sig till de fattiga kristna i Jerusalem. Han motiverade det genom att hänvisa till hurudan Gud är mot oss människor.

Från Gamla testamentet, och då uttalat från psalm 112 i Psaltaren, hade han inhämtat att Gud ger och den fromme tar emot, tar vara på och ger vidare. På köpet blir de fromma välsignade både materiellt och andligt. Tillämpat på Paulus vädjan till korinthierna; ge till de fattiga kristna i Jerusalem, ge av allt vad ni har och äger, ge med gott samvete. Och Gud skall välsigna er med glädje och välstånd. Teologer brukar ge det här sättat att resonera beteckningen framgångsteologi.

Det ligger mycket i denna framgångsteologi. Den generöse får generositet tillbaka, den självutgivande möter välvilja och hjälpsamhet. Allt blir lättare för den generöse, själva livet blir lättare. Detta har många av oss erfarenhet av. Men när Paulus ”brer på” genom att i psaltarpsalmens anda påstå att den generöse fromme blir rik på allt, blir vi reserverade.

Att detta inte är hela sanningen är uppenbart. Detta inte ens för Paulus. Paulus verkade själv under starkt motstånd och hans liv ändade i fångenskap och martyrdöd. Observera f a vad Paulus bekänner strax efter vår text.

Och för att jag icke skall förhäva mig på grund av mina övermåttan höga uppenbarelser, har jag fått en törntagg i mitt kött, en Satans ängel, som skall slå mig i ansiktet, för att jag icke skall förhäva mig. (2 Kor 12:7)

Här vankades det ingen välsignelse till tack för god gärning utan istället en smärtande törntagg.

Därför får framgångsteologi inte bli detta bibelstudiums sista ord. Jag får inte sätta punkt vid den ”goda avkastning” som Paulus i anslutning till psalm 112 i Psaltaren förkunnar.

Han som ger säd att så och bröd att äta, han skall ge er utsäde och mångdubbla det och låta er rättfärdighet ge god avkastning.

Istället sätter jag den punkten genom min egen utläggning av begreppet rättfärdighet. Rättfärdighet är för mig inte rättfärdighet om den inte kommer från Gud. Och med rättfärdigheten från Gud är det så att den enligt min erfarenhet intar mig och förvandlar mig. Den omsluter mig och uppfyller mig. Rättfärdigheten hör inte enbart hemma i lycka utan också i olycka. Där den ger sig till känna helar den och upprättar. Den gudomliga rättfärdigheten är för mig personifierad i Kristus.

Men detta sade inte Paulus i denna vår text. När han vädjade om kollekt hade han mer nytta av att lägga ut psalm 112.

(Se även ”Med mina glasögon”, 53 Vad Israelvännen Ulf Ekman mörkade.)

Bibelstudium i Vivalla den 11 mars 2015

1Ta alltså Gud till föredöme, (gamla översättningen: Bliven alltså Guds efterföljare) som hans älskade barn. 2Lev i kärlek, så som Kristus har älskat oss och utlämnat sig själv för vår skull som en offergåva, ett välluktande offer åt Gud. (Paulus brev till efesierna kap 5 versarna 1 och 2)

Hur är det? Skall Gud vara föredöme eller eller skall vi som den gamla översättningen uttryckte det, bli Guds efterföljare. Jag röstar på det senare. Det blir så mycket klarare då. Dessutom motsvarar efterföljare mera exakt grundtextens mimætes. Nya översättningens försök att göra texten mer up to date med hur vi talar i dag, stökar i det här fallet till det, åtminstone för mig.

Orsaken är att jag har svårt att få grepp om Gud som en isolerad storhet och därmed också svårt att ha Gud som föredöme. Inte så att jag tvivlar på Guds existens. Skulle väl allt bero av en rad slumper? Bort det! En tillvarons styrande vilja, en idealens fader och moder kommer jag inte ifrån. Men ändå, Guds vägar är för mig många gånger obegripliga. Att då tänka sig att Gud skulle vara ett föredöme. Det rör till det ännu mer.

För mig är Gud Kristi Fader och Kristus Guds älskade son. Det är min lösning på problemet Gud. Som Kristus var är också Gud. Jag behöver alltså koppla samman Gud med Kristus för att det skall ge min Gudstro liv och mening. Utifrån detta känns det också riktigt när Paulus uppmanar mig att bli Guds efterföljare och sen exemplifierar vad det innebär genom att hänvisa till Kristi kärlek till oss.

Han kunde lika gärna ha sagt att vi skulle bli Kristi efterföljare. För det är ju det tron handlar om.

Den kärlek Jesus Kristus hade till oss, tydliggjord i att allt han företog sig, är menad att smitta av sig. Som kristna är vi kallade att leva i denna Kristi kärlek. Att detta är möjligt får vi tro på. Det är en del av det för en kristen nödvändiga ”trossprånget”. Ett ”trossprång” som inte bara förutsätts ske en gång när vi kommit till tro, utan varje dag, varje timma, varje minut, varje sekund.

Att vi befinner oss på Guds våglängd när vi på detta sätt följer Jesus efter, betygar Paulus idag. Han gör det med ord som associerar till Gamla testamentets offerväsen. Livet som Kristi efterföljare är ett ”välluktande offer åt Gud” skriver han. Se här 2 Mos 29:18, 3 Mos 1:9, där det rent ut står att offerlukten gör Gud nöjd. Enligt Paulus skall sådana föreställningar om Gud inte förkastas som gammalmodiga och primitiva, istället tas upp och förandligas. Det offer som Gud idag för Gud nöjd är att leva i Kristi efterföljd eller på nutidssvenska, i Kristi anda.

Tänkt på det här sättet blir kristen tro klar. Det blir uppenbart vad Gudstron innebär, det blir lika uppenbart vad som skall vara grundstrukturen i ett kristet liv. Lika uppenbart blir det att tron förutsätter ”trossprång”, ständigt nya trossprång.

(Se även ”Med mina glasögon”, 52 Mitt spårsinne)

Bibelstudium i Vivalla den 4 mars 15

Jag är alltså Kristi sändebud, och Gud manar er genom mig. Jag ber er på Kristi vägnar: låt försona er med Gud. Han som inte visste vad synd var, honom gjorde Gud till ett med synden för vår skull, för att vi genom honom skulle bli till ett med Guds rättfärdighet. (Paulus andra brev till korinthierna kapitel 5 versarna 20 f)

Hela Nya testamentet kan läsas som en rad försök att förstå Jesu livsgärning. De olika författarna gav uttryck för vad de funnit utifrån egen erfarenhet och religiösa förankring.

Det som gällde då gäller nu. Också vi här i Vivallas bönegrupp har som mål att förstå Jesus. Här ett försök med hjälp av aposteln Paulus utifrån några aktuella erfarenheter i gruppen.

I vår lilla krets hyste nyligen en av er en hemlös under fyra veckors tid, en annan försökte och försöker skapa reda i en väns kaos, en tredje bryr sig och hjälper till när nån i närområdet är sjuk. Själv kämpar jag på i en valberedning där den nuvarande styrelsens frustration över framtiden smittat av sig så jag har svårt att sova på nätterna. Ingen av oss har betalt för vad vi gör, ingen uppmärksammas. Däremot kostar det på. De nödställdas elände, som vi ställer upp för att rå på, smittar av sig. Det går inte av sig själv att hysa en hemlös och reda i kaos får man inte utan att själv dras in i oro och missmod.

Dessa våra livserfarenheter hjälper oss att ana hur aposteln Paulus förstod Jesus. Jag skulle, utifrån min tolkning av dagens Paulustext, tänka mig att en Paulus av idag skulle uttrycka det hela så här:

Det kostade på att vara den gudomlige Kristus som samtidigt älskade av synd och elände präglade människor. Hans kärlek tvingade honom ner till jorden och en mänsklig tillvaro som vår. Drastiskt uttryckt drev hans kärlek honom så djupt ner i ”skiten” att han blev ”ett med vår synd”. Allt beroende av att Jesus inte kunde stå vid sidan av och bara titta på. Han tog på sig det vi egentligen skulle lida. På den grunden straffades han med döden.

Men Gud har ett annat perspektiv, anser Paulus. För Gud är Jesu utgivande av sig själv Guds eget offer för vår skull. Det är Gud själv som i Jesus tar på sig det vi själva egentligen skulle stå för. Jesus offer är i Guds ögon ett med hans egen rättfärdighet.

När Paulus tänker så om Jesus och Gud är det uppmuntrande särskilt för oss som tar på oss bördor som vi egentligen inte orkar med eller mår bra av. Paulus tycker att vi står i ett stort sammanhang.

Observera att det jag här gjort till min egen tolkning av Paulus har skett utifrån vad Paulus skrivit i 2 Korinthierbrevet kapitel 5 versarna 20 ff. I andra sammanhang kan Paulus tala om Jesu försoningsgärning på ett annat sätt. Och i andra böcker i Nya testamentet bedöms Jesu offergärning återigen annorlunda. Men i hela Nya testamentet kretsar praktiskt taget allt kring frågan om Jesu liv tolkat som ett självutgivande. Så är det med äkta kristendom. Det mesta kretsar direkt eller indirekt kring korset.