Bibelstudium i Vivalla den 12 jan 2022

Livet finns i Guds son

⁵⁶Han är den som kom genom vatten och blod, Jesus Kristus. Inte bara med vattnet utan med både vattnet och blodet. Och Anden är den som vittnar, ty Anden är sanningen. ⁷Det är tre som vittnar: ⁸Anden, vattnet och blodet, och dessa tre är samstämmiga. ⁹Vi godtar ju människors vittnesbörd, men Guds betyder mer, ty detta är Guds vittnesbörd: han har vittnat om sin son. ¹⁰Den som tror på Guds son har tagit emot vittnesbördet i sitt inre. Den som inte tror på Gud gör honom till lögnare, eftersom han inte tror på det vittnesbörd Gud har gett om sin son. ¹¹Och detta är vittnesbördet: Gud har gett oss evigt liv, och det livet finns i hans son. ¹²Den som har hans son har livet. Den som inte har Guds son har inte livet. (1 Joh 5:6-12)

Berättelsetraditioner har jag i tidigare bibelstudier sammanfattande benämnt de enskilda texterna i evangelierna. Detta för att underlätta både förståelse och tillämpning. Orden ovan är hämtad från första Johannesbrevet och här blir texten lättare begriplig om den får heta vittnesbörd.

Den är nämligen ett vittnesbörd från en församling som idémässigt är påverkad av tankar som vi känner igen från Johannesevangeliet. Dessutom och framför allt från en kristen gemenskap som är plågad av en splittring så stor att den hotar församlingens bestånd. Och splittringen beror av att inflytelserika personer i denna johanneskristna gemenskap omtolkat Jesus. Man har av honom gjort en himmelsk gestalt som tappat förankringen med den Jesus som mitt i sin närhet till Gud, var en människa av kött och blod.

Här anknyts till detta genom att tala om Jesus Kristus som den som kom genom vatten och blod. Syftningen till Jesu dop och till hans korsfästelse är uppenbar. Till detta kommer att Anden vittnar om honom. Detta sagt för att motbevisa splittrarna som förvandlat frälsaren till en himmelsk gestalt utan anknytning den jordiske Jesus.

Det är hårda ord som författaren till 1 Johannesbrevet tar till för att bekämpa splittrarna. Nödvändigt hårda ord, församlingens existens står ju på spel. Men också allmängiltiga ord som också vi utan nytolkning kan ta till oss. Tydligast sker detta i orden Gud har gett oss evigt liv, och det livet finns i hans son.

Det är ett närmast ofattbart avstånd mellan oss nutida kristna och de johanneskristna som vi möter i johanneslitteraturen i Nya testamentet. Därför kan vi inte plocka i sär texten ovan och överföra den ord för ord och utan förändring till vår verklighet. Då skär det sig. Vad vi däremot både kan och skall göra är att läsa texten ovan som ett vittnesbörd från en församlingsgemenskap som kämpade på liv och död för sin överlevnad. Framför allt skall vi läsa den som ett vittnesbörd om att dessa hotade kristna funnit att den jordiskt förankrade Kristus var den ende de kunde förankra sin tro och sin verklighet i.

Alldeles uppenbart gäller vittnesbördet också mig som presenterar detta bibelstudium för er. De hot mot min tro som vilar över mig, är inte identiska med dem jag lärt känna i Johannesbreven. Men de är lika elakartade. Jag lever i en tid som är rotad i ideal som fjärmar mig från tron och jag möter bland mina trossyskon förankringar i en Kristus som mer är en återspegling av tidens ideal än de jag lär känna i evangelierna. Mitt fotfäste måste också för mig vara den Kristus som kom ”genom vattnet och blodet”. Och jag behöver den bekräftelse som Anden kan ge mig. En jesuslärjunge är jag nämligen. På Jesus Kristus är både min livstolkning och mitt hopp förankrat.

Bibelstudium i Vivalla den 5 januari 2022

Andlig gudstjänst

Därför ber jag er, bröder, vid Guds barmhärtighet, att frambära er själva som ett levande och heligt offer som behagar Gud. Det skall vara er andliga gudstjänst. ²Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja: det som är gott, behagar honom och är fullkomligt. (Rom 12:1 f)

Romarbrevets tolfte kapitel, första delen, det vill säga texten ovan, handlar om självständighet, andra delen om samverkan.

Det är alltså om självständighet, kristnas självständighet i sätt att tänka och vara, som det här skall handla. Ja vad annat kan det bli än något för sig när man som kristen ser samman himmel och jord och jordelivet upplevs som en en offergudstjänst i Jesu efterföljd (vers 1). Det lär inte vara många som upplever det så. För egen del kan jag nog göra det. Men det skall vara i benådade ögonblick när tron är levande för mig.

Vad är det då som är förutsättningen för att se verkligheten på detta annorlunda sätt? Att vi förnyas i våra tankar påstår Paulus (vers 2). Och med det menar han att det är nödvändigt att rucka på sitt inre regelverk. Om hur det går till  talar han inte här utan i den inledande delen av Romarbrevet. Regelverk säger jag, Paulus talar om lagen. Inte så att regelverket (lagen) skall sättas ur spel. Däremot skall det puttas ner från rang ett till plats nummer två. Rang nummer ett är förbehållet Kristus. Denne skall förnya våra tankar så att vi på ett nytt sätt skall kunna se på oss själva, på våra relationer och vårt sammanhang.  Och det förutsätter  vi puttar ner regelverket till rang nummer två.

Konstigt säger du, men inte konstigare än att en förälskad människa ser på verkligheten på ett annat sätt än den som aldrig älskat.

Skört säger jag och tänker på hur förälskelsen efter en tid ändrar karaktär och blir till vana. Skört också när jag betänker hur det gick för Paulus.  Det dröjde inte länge förrän lagen, regleringen, kyrkoordningen, kyrkans ämbeten tog tillbaka kommandot och tvingade ner livet i Kristus till rangplats nummer två.

Skört tänker jag som i praktiskt hela mitt liv övat mig på att leva som kristen men upptäckt att det enbart är  i benådade ögonblick Kristus intagit rang nummer ett i mitt inre.

Skört men inte skörare än att jag måste erkänna att Paulus hade rätt. Det är ju  först är när jag är uppfylld av Kristus som jag kan frigöra mig från omgivningens tryck och tänka fritt och självständigt. Så fort Kristus hamnat vid sidan av anpassar jag mig till omgivningen. Att anpassa sig är förstås inget fel i sig, men jag anpassar mig även efter det som inte är till gagn.

Skört men inte skörare än att Kristus som den uppståndne och andligen närvarande kan komma mig till hjälp.

Skört men inte skörare än att det finns flera som har det som jag, flera som gett sitt liv åt Kristus. Flera som har liknande erfarenheter som jag och som jag därför  kan gå i lag med och utforma min framtid tillsammans med. 

Om det handlar den andra delen av kapitel 12 i Romarbrevet. Nu varnar Paulus inte längre för att anpassa sig. Tvärtom manar han till sammanhållning på grundval att alla inte har allt men att vi gemensamt skall kunna åstadkomma det som den enskilde inte förmår. Men om det skulle  inte detta bibelstudium handla.

(Se även ”Med mina glasögon 6”, 51 21 Sekulariseringen ifrågasatt)

Bibelstudium i Vivalla den 29 dec 2021

I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud…

Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonens får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning. (Joh 1:1 och 1:14)

Det verkliga och det sanna ser vi alltid i speglad form, speglat genom mänskligt sinne. Och det märkliga med våra mänskliga speglingar är att de kan återge något sant, något för livet bärande. Denna sanning skall vi akta på, hålla helig ,vare sig sanningen är av andligt slag eller världsligt.

Även julevangeliet är en spegling, Jesu födelse speglad genom mänskligt sinne och förmedlad till oss via urkyrklig berättelsetradition. Än tydligare blir detta när vi läser Johannesevangeliets inledning, texten om Ordet som fanns hos Gud och var Gud. Här blir det uppenbart för var och en att denna text, den s k prologen, delger oss tolkad sanning. Tolkad med syftet att delge oss det väsentliga i det som skedde en gång i Betlehem.

Speglingen av verkligheten fortgår oavbrutet, den är en del av det mänskliga livet. Den fortgår i varje människas inre. Även andliga sanningar rör sig i ständigt nya formationer, även sanningen om Jesus. Den livgivande bilden av Jesus möter oss i våra bilder av Jesus. Inte ens Johannesevangeliets tal om Jesus som Ordet behöver vara den slutgiltiga bilden av sanningen.

Själv har jag lagt ord före Johannesevangeliets inledning, ord som skall berika min förståelse. Jag säger inom mig I begynnelsen fanns livet, och livet fanns hos Gud, och livet var Gud.

Vad är väl Gud, åtkomlig för mänskligt sinne, annat än livet, det för alla, såväl troende som otroende,  ofrånkomliga och gåtfulla livet. Detta liv, detta varande, denna existens liksom  detta ständiga blivande låter sig inte betvivlas, men låter sig heller aldrig i grunden förstås. För mig finns detta liv hos Gud, ja benämner jag Gud.

Men jag slutar inte här. På detta lägger jag Johannesevangeliets inledning, dvs jag byter ut livet mot Ordet,  och låter Ordet tydliggöra innebörden i Livet. Och i och med det är jag inne på den kristna trons förståelse av detta ofrånkomliga varande och blivande.

Eller ännu tydligare och utan bildspråk låter jag Jesus vara svaret på livets gåta och samtidigt riktmärke för min tro och mitt liv. Det betyder att jag definitivt trätt över gränsen från vetande till tro. Jag har gjort det ofrånkomliga trossprånget.

Som om jag var ensam om trossprång! Långt ifrån. Ingen undkommer det jag kallar trossprång.  Själva livet kräver sådana språng. Man kan inte leva utan att förhålla sig till livet. Frågan är inte om man tror utan på vad. Så fort man gör något av sitt liv är tron inblandad.

Vad är det då hos Jesus som fångat mig och gjort mig till hans? Den frågan ställer jag till mig själv idag likaväl som jag gjort det sedan min ungdom. Och jag svarar inte på samma sätt idag som jag gjorde den dag jag för första gången medvetet bekände mig vara en Jesuslärjunge. Trots allt är det i dag  inte Jesu underbara födelse, inte inkarnationen utan korset som tydligast  har fästat mitt hjärta vid honom. Jag har satt min lit till den Jesus som på korset ropade att han var övergiven av Gud samtidigt som han befallde sin Ande i Guds händer. Dessa ord stämmer så förunderligt väl på mig själv i min brottning med den Gud, detta liv som för mig signalerar både mening och meningslöshet, både slump och sammanhang djupare än jag har kapacitet att förstå.

(Se även ”Med mina glasögon 6”, 50 21 Om Lukas och Jesu underbara födelse)

Bibelstudium i Vivalla den 22 dec 2021

Gläd er alltid i Herren. Än en gång vill jag säga er: gläd er. (Fil 4:4)

”Gläd er alltid i Herren. Än en gång vill jag säga er: gläd er”, skriver Paulus i Filipperbrevet. Maningen är riktad till en församling som har en relation till aposteln som vore de hans egna barn.

Själv har jag livat upp mina insikter i detta brev parallellt med att Magdalena Andersson för första gången i sin egenskap av statsminister riktat sina maningar till det folk hon är satt att styra över.

Det ena går väl inte att jämföra med det andra, säger alla som är skolade att låta kyrka vara en sak, stat en annan. Men nog går väl det svarar jag, som börjat tänka på ett nytt sätt i denna fråga.

Likheten mellan de båda går för mig inte att ta miste på. För Paulus gällde och för Magdalena Andersson gäller att förena tankar, fantasier och trosföreställningar med den handfasta verkligheten och ur detta finna vägar att gå och vägar att finna.

Om Magdalena Andersson trosföreställningar vet jag bara det grundläggande. Vet att hon tror på ett rättvisare samhälle och allas välfärd och att hon på demokratisk väg och med ekonomisk klarsyn skall försöka förverkliga sina visioner. Tror gör hon alltså, tron smiter ingen undan.

Men Paulus då, vad hade han för visioner? Redan i den korta förmaning som är mitt textord för idag kan man läsa ut detta. Trots att ”gläd er” upprepas är det inte glädje som är huvudordet, utan ”i Herren”.

” I Herren” är huvudordet. Och Herren står för den uppståndne Kristus som är nära och snart skall komma tillbaka i härlighet. Herren är den herre som inte vakade över sin jämlikhet med Gud… utan gjorde sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors. Det är den Herre som Gud har upphöjt över allt annat och gett honom det namn som är över alla namn. (Fil 2:5-11)

På denne korsfäste och av Gud upprättade Kristus trodde Paulus. Tron på honom var så ingripande och så omvandlande att t o m lagarna gjordes överflödiga. Nog skulle lagarna finnas kvar men för den som var förankrad i Kristus var de mera lik lockrop än påbud.

Det är mycket ”lösan sand” i denna Paulus tro tycker många, även många kristna som snickrar på kyrkoordningar och kyrkliga lagar som vore de viktigare än Kristus själv. ”Lösan sand” skulle jag tro att också Magdalena Andersson skulle säga. För mig veterligen är inte gudstro något som hon ägnat någon närmare eftertanke.

”Lösan sand” borde även jag tycka, jag som  dagligen läser bibeln och det med kritiska ögon. Vad ser jag nämligen raderna ovan Paulus förmaning till församlingen att glädja sig. Jo där skriver Paulus: ”Jag uppmanar Euodia och uppmanar Syntyche att vara eniga för Herrens skull” (Fil 4:2)

Det betyder i klartext att Euodia och Syntyche hade svårt att vara sams deras tro på Kristus till trots och trots deras nära förbindelse med Paulus. 

Jag vet dessutom att Paulus trostolkning inte överlevde länge. Hade vi inte hans brev vore han för länge sedan försvunnen. Paulus kristusbild ersattes av andra mer lättillgängliga bildder. Framför allt gavs tron på Kristus stöttor, den viktigaste av dessa var kyrkan med sina ämbeten, för att inte tala om upplevelsen med sitt tungotal.

Trots allt detta är glädje ”i Herren” det enda vi som kristna äger som ingen annan har. Det är ”i Herren” som vi har att möta den verklighet vi ställs inför.

(Se även ”Med mina glasögon 6”, 49 21 Än en gång om de subjektiva värderingarna)

Bibelstudium i Vivalla den 15 dec 2021

Glöm aldrig den lag som jag gav min tjänare Mose på Horeb, med stadgar och bud för hela Israel. ⁵Se, jag sänder profeten Elia till er innan Herrens stora och fruktansvärda dag kommer. ⁶Han skall vända fädernas hjärtan till barnen och barnens hjärtan till fäderna, så att jag inte viger landet åt förintelse då jag kommer. (Malaki 4 slutorden)

Verkligheten kommer ingen ifrån. Samhället må vara modernt, frigjort, sekulariserat, men grundvillkoren slipper inget samhälle i världen ifrån. Alla måste vi förhålla oss till hur vi skall mota de oundvikliga katastrofer som hotar och finna vägar till relativ harmoni och välgång.

Detta påminns jag om när jag läser texten ovan, en text som i några versar sammanfattar inte bara den profetbok som den ingår i utan förmodligen Gamla testamentets profetböcker i sin helhet.

Där finns katastrofen, i texten sammanfattad i Herrens stora och fruktansvärda dag. Där finns också möjligheterna, uttryckta i orden glöm aldrig den lag som jag gav min tjänare Mose, vidare i löftet om profeten Elia som skall vända fädernas hjärtan till barnen och barnens hjärta till fäderna.

Jag har närmast gjort det till en livsuppgift att analysera vår tids livstolkning och jämföra den med gamla tiders. Grundvillkoren är ju de samma. Framför allt försöker jag fördjupa min egen kristna livsförståelse.

Att nutida livsförståelse kan hämta substans från texten ovan, profetens Malakis slutord, borde vara givet. Nog förstår hon, eller borde åtminstone förstå, att Mose lag i betydelsen tio Guds bud, fortfarande äger giltighet. Och nog vet hon, eller borde veta, att familjesammanhållning byggd på ömsesidig trohet och kärlek idag är lika grundläggande för ett gott liv som någonsin. Den ger bevisligen åtminstone relativ trygghet i en värld och i en tillvaro som, vilket vi vill eller inte, hotas av förintelse.

Men jag tar ytterligare ett steg. Jag gör som f a evangelisten Matteus och kopplar profeten Elia, som texten ovan talar om, till Johannes döparen och hamnar sedan hos Jesus. Denne Jesus var förankrad i den gammaltestamentliga livstolkning som texten ovan är ett uttryck för, men han stannade inte i denna. Nog visste han att Guds bud var förpliktande. Inte minsta prick i lagen ändrade han lär oss evangelisten Matteus i Bergspredikan. Men han öppnade framför allt människors ögon för ytterligare en dimension, en dimension som Psaltarens psalmer tidigare snuddat vid , förbarmandets dimension.

När Kristi kyrka är som bäst förstår hon att ta vara på detta förbarmande. Hon äger ingen mirakelmedicin mot den hotande förintelsen, inga egna förhållningssätt att mota hoten mot den miljö som är vårt livsrum. Här går hon  hand i hand med människor av god vilja. I de flesta frågor han hon inget mer att ge än någon annan. Men hon äger ett livsrum som heter  förbarmande, omhändertagande, försoning, förlåtelse, hon äger tryggheten i att vara omsluten av Gud.

Detta liv i förbarmande behöver egentligen inte predikas fram, det skall praktiseras och om möjligt levas. Det vilar i det förbarmande som hämtar sin näring i Jesu förbarmande. 

(Se även ”Med mina glasögon6”, 48 21 De subjektiva värderingarnas makt)

Bibelstudium i Vivalla den 8 dec 2021

Då skall den lame hoppa som en hjort och den stumme brista ut i jubel. Vatten bryta fram i öknen, bäckar i ödemarken…Där nu schakalerna ligger och vilar skall säv och papyrusgräs växa. Där skall gå en banad väg, den skall kallas den heliga vägen. Ingen oren får beträda den…Men de återlösta vandrar där, de som Herren friköpt vänder åter. De kommer till Sion med jubel, krönta med evig glädje. Fröjd och glädje följer dem, sorg och fruktan flyr. (Från Jesaja 35)

Läst som önskedröm känner vi igen oss i texten ovan. I drömmen är allt möjligt. Där kan den lame hoppa som en hjort och där kan vatten bryta fram i ödemarken. Förstådd som en del av den verklighet vi lever i likaså. Är inte våra liv styrda av ett ständigt växelspel mellan föreställningar och förhoppningar och förverkligande?! Beror inte det ena av det andra. Vem lyckas om inte den som drömt om att lyckas.

Den fasta kärnan i Jesaja kap 35 är ett folk som är fördrivet från det Sion som är både hem och längtan i ett stycke. Assyrierna hade med sin erövring fördrivit Israel från hem och egendom. Och nu längtar man intensivt att få komma hem igen.

Och i profetens ord blir denna längtan uttryckt i ett underbart förverkligande. Man skall inte bara få komma hem. Av hemmet blir ett jordiskt himmelrike. Den lame hoppar som en hjort och den stumme brister ut i jubel. Och av öknen blir fruktbar mark.

Men kärnan i profetian är handfast, återkomsten till Sion, återkomsten till det land som för Israel är både verklighet och förhoppning.

Och nog blev Jesajas profetia uppfylld. Det folk som fördrivit dem  blev besegrade. Vägen till Sion öppnad. Men det kom nya erövrare och nya svårigheter. Fortfarande blev människor drabbade, forfarande fanns sjukdom och nöd, fortfarande hotade vattenbrist och ökenvindar.

Vad var då nyttan med Jesajas profetia, vad är då nyttan med våra drömmar och förhoppningar? I bästa fall är de led i en livsvandring som leder åt längtans mål, vårt Sion. I sämsta fall är de falska fantasier som leder oss in i fördärvet.

I bästa fall är de led i fantasier, idéer och uppslag som gör att det svåra kan besegras, lemlästade få rörelseförmågan tillbaka och av öknen bli fruktbar mark. I sämsta fall, med självupptagna fantasier och idéer kan vi drivas än djupare in i vårt fördärv. Vad är miljöförstöringen annat än resultatet av mänsklig rovdrift.

Finns det då inget utöver detta? Är det rena miraklet uteslutet? Kan aldrig av sig självt öknen bli fruktbar mark, rovdjuren inget vi behöver skygga för, lamhet och stumhet försvinna? Kan det aldrig bli något självklart att vi äger ett eget Sion?

Själv vet jag inte av något annat mirakel att fästa min förhoppning till än vid Jesu uppståndelse. Och trots det enastående i denna uppståndelse var inte uppståndelsens under det över allt annat stående. Det enastående var korset, detta att Jesus gav sitt liv för mig. I detta finns det fäste som står över mirakler.

(Se även ”Med mina glasögon 6”, 47 21 Logik på förutfattade meningars grund)

Bibelstudium i Vivalla den 1 dec 2021

³⁶Jesus svarade: »Mitt rike hör inte till denna världen. Om mitt rike hörde till denna världen hade mina följeslagare kämpat för att jag inte skulle bli utlämnad åt judarna. Men nu är mitt rike av annat slag.« ³⁷Pilatus frågade: »Du är alltså kung?« Jesus svarade: »Du själv säger att jag är kung. Jag har fötts och kommit hit till världen för denna enda sak: att vittna för sanningen. Den som hör till sanningen lyssnar till min röst.« (Ev enl Johannes kap 18)

Avsnittet ovan ingår i ordväxlingen mellan Jesus och den romerske ståthållaren Pontius Pilatus. Här som evangelisten Johannes återger den. För att närmare reda ut omständigheter i detta möte skall man inte i första hand gå till evangelisten Johannes. Vill man däremot veta vad detta möte innebar kan man inte vara Johannes förutan. Johannes-versionens tolkning är kort sagt modellbildande. Tolkning är det nämligen, inte stenografisk återgivning av fakta.

Här handlar det om sanningen, för vår del om vårt kristna ansvar för denne sanning. Till denna sanning hör tillbörlig respekt för uppenbara fakta. En kristen skall inte beslås med manipulation av fakta i syfte att framställa den egna sanningen i trovärdigare dager. Sånt är oss kristna ovärdigt. För egen del tycker jag intuitivt illa om alla försök att få bibliska utsagor att stämma med vad som är uppenbar sanning idag.

I min tolkning av sanning som den johanneiska traditionen använder detta begrepp ingår nämligen respekt för uppenbar sanning. Men sanning är mer än uppenbar sanning. Sanning är ett samlingsbegrepp för det som är värdefullt, det som äger bestånd t o m när tiden tar slut. Sanning står för det som äger evigt värde.

Sanning så förstådd skriker i protest mot allt som inte på sikt är bärkraftigt. Dagens ideal må vara inhamrade sedan årtionden, i nutiden självklara värden må ha ställning som tio Guds bud hade det i gamla tider. Ändå skär sig dessa ideal i mötet med den sanning som är förankrad i det eviga.

Tro bara inte att denna sanning är mot allt som är modernt, f a inte mot allt som är präglat av nutidens humanism. Tro inte att dagens politik är föraktlig bara därför att den i långa stycken brutit med gamla värden. En sanningssökare i kristen mening är inte per definition konservativ.

Hur då komma nära denna sanning? För mig personligen går vägen till dels  genom att ständigt ställa dagens sanningar mot det jag uppfattar vara kännetecknande för den Jesus som på korset upplevde sig övergiven av Gud men ändå överlät sig till samme Gud. Framför allt dessutom genom att meditera över och bli ett med den livsvandring som ledde Jesus till korset.

Ur detta har inte fötts någon självklar insikt i sanningen. Dessutom inte till något självklart civilisationsförakt. Däremot till ett ständigt prövande utifrån det jag uppfattat som Jesu sanning. 

Summa summarum är jag en person som känner mig hemmastadd i den kristna församling som jag tillhör. Dessutom känner jag mig hemma i det samhälle som förmått skänka min dementa hustru ett hem när inte jag själv längre förmådde sköta henne. Samtidigt är jag en främling både i min egen församling och i det samhälle jag lever. Jag är det i mitt ständiga sökande efter sanningen. 

Bibelstudium i Vivalla den 24 nov 2021

Människosonens dom

När Människosonen kommer i sin härlighet tillsammans med alla sina änglar, då skall han sätta sig på härlighetens tron. ³²Och alla folk skall samlas inför honom, och han skall skilja människorna som herden skiljer fåren från getterna. ³³Han skall ställa fåren till höger om sig och getterna till vänster. ³⁴Sedan skall kungen säga till dem som står till höger: ’Kom, ni som har fått min faders välsignelse, och överta det rike som har väntat er sedan världens skapelse. ³⁵Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, ³⁶jag var naken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig.’ ³⁷Då kommer de rättfärdiga att fråga: ’Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig mat, eller törstig och gav dig att dricka? ³⁸När såg vi dig hemlös och tog hand om dig eller naken och gav dig kläder? ³⁹Och när såg vi dig sjuk eller i fängelse och besökte dig?’ ⁴⁰Kungen skall svara dem: ’Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.’²⁵⁴¹Sedan skall han säga till dem som står till vänster: ’Gå bort från mig, ni förbannade, till den eviga eld som väntar djävulen och hans änglar. ⁴²Jag var hungrig och ni gav mig inget att äta, ⁴³jag var törstig och ni gav mig inget att dricka, jag var hemlös och ni tog inte hand om mig, jag var naken och ni gav mig inga kläder, sjuk och i fängelse och ni besökte mig inte.’ ⁴⁴Då kommer också de att fråga: ’Herre, när skulle vi ha sett dig hungrig eller törstig eller hemlös eller naken eller sjuk eller i fängelse och lämnat dig utan hjälp?’ ⁴⁵Då skall han svara dem: ’Sannerligen, vad ni inte har gjort för någon av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig.’ ⁴⁶Dessa skall gå bort till evigt straff men de rättfärdiga till evigt liv.« (Matteus 25:31-46)

En fiktion med budskap så betecknar jag texten ”Människosonens dom”. Fiktion eftersom domsscenen förutsätts gälla alla, men i själva verket är förutsättningen att endast de välbeställda deltar. Det finns inga hungriga, hemlösa eller fängslade samlade inför tronen. En fiktion med budskap eftersom dessa välbeställda ställs mot väggen och avkrävs bättring. Den dagen kommer då det är för sent.

Jag tror mig kunna gå än längre i min precisering. ”Människosonens dom” ingår i den del av Matteusevangeliet som är riktad speciellt till lärjungarna. Texten kan således betecknas som lärjungeundervisning.

Det betyder att  texten har ärende till den kristna församlingen. Den lär oss hur det skall se ut i en församling där Kristi sinne råder. I en sådan församling är omsorg inte ett ärende utan ärendet, en omsorg som är en konsekvens av bekännelsen till Kristus. 

Det som skall märkas utåt är en ständigt accelererande omsorg om dem i församlingen och i församlingens  närhet som är i behov av denna omsorg. Inåt, närmast osynligt är församlingen livad av den kärlek som bar Jesus genom livet in i döden.

F a är det dock  de enskilda i denna kristna församling tilltalade som äger kraft till omsorg. Det betyder att Jesus även talar till mig som trots hög ålder fortfarande äger förmågan att ge. Frågan till mig är inte främst vad jag tror på. I stället om vad min tro leder till. Innehållet är ju självklart. Vad annat är väl evangeliet än budskapet om upprättelse.

Det finns det som vi moderna västerlänningar hänger upp oss på i texten om ”Människosonens dom”. Vem kan tänka tanken om evig pina. Om redan kort smärta är något vi ryser inför. Men att lida i evighet, den tanken är outhärdlig.

Ett kan vi dock förstå och det är sambandet mellan detta outhärdliga och vår omsorg. Det outhärdliga signalerar att vår omsorg är viktigare än allt annat. Ja att livet finns i omsorgen.

Säg den kristne som inför en text som dagens kan säga att han eller hon tillhör de rättfärdiga som på grund av sin omsorgskall ärva evigt liv. Texten mynnar istället för oss alla ut i ett rop om förbarmande. Det betyder bön om förlåtelse och  om kraft och fantasi att kunna leva i det förbarmande som var och är Kristi signum.

(Se även ”Med mina glasögon 6”, 45 21 Bindningar och låsningar)

Bibelstudium i Vivalla den 17 november 2021

Vänta därför, säger Herren, tills jag träder fram och vittnar mot dem. Jag har  beslutat att kalla samman folk och riken för att tömma min vrede över dem,
all min glödande harm.Ty hela jorden skall förtäras av min lidelses eld.
Då skall jag förvandla folken, så att de alla talar med rena läppar, åkallar Herrens namn och tjänar honom skuldra vid skuldra.
Från andra sidan floderna i Kush skall man frambära offer till mig. Den dagen skall du slippa skammen för alla synder du begått mot mig. Då skall jag befria dig från de stolta och högmodiga. Du skall inte längre förhäva dig här på mitt heliga berg.
Jag skall lämna kvar hos dig en arm och ödmjuk skara. Herrens namn skall bli deras tillflykt. De som då är kvar av Israel skall aldrig göra orätt och aldrig uttala en lögn, falska ord skall aldrig komma ur deras mun. Den hjorden skall beta och vila tryggt
utan att skrämmas av någon. (Sefanja kapitel 3, vers 8-13)

I kyrkans föreställningsvärld är det bara kärlek som tycks existera. Gud är kärlek, Jesus är kärlek och människan skall leva i kärlek.

I det som idag har ersatt kyrkan är det inte lika enhetligt.  I konstnärernas, filmskaparnas, dramatikernas, manusförfattarnas föreställningsvärldar bryts kärlekens krafter med ondskans i de mest förunderliga konstellationer. Allt för att levandegöra livets förunderliga drama. Blir det enbart kärlek som framställs måste det till en förunderlig känsla för kärlekens väsen för att gripa mottagaren. Om inte blir resultatet ytligt och sentimentalt.

Inte tu tal om att profeten Sefanja som levde i Juda på 600-talet före Kristus passar bättre bland dramatiker än i kyrkan. I profetens föreställningsvärld är Gud i färd med att låta sin vrede drabba ett ogudaktigt folk. Hela jorden skall förtäras av Guds lidelses eld, heter det. Samtidigt skall, i en logik som vi  idag inte ger mycket för, Gud förvandla folken så att alla talar med rena läppar och tjänar Gud skuldra vid skuldra.

Profeten förkunnar alltså katastrof och frälsning i en förunderlig förening. Och det i profetians form, d v s utifrån profetens eget  inre, dennes föreställningsvärld.

Skall man våga tro på dramatikern, konstnären, filmskaparen? Inte med nödvändighet. Ingmar Bergmans och August Strindberg skapelser är  inte sanna men de väcker våra andar till reflexion och inlevelse.

Skall man tro profeten Sefanja när denne förenar den totala katastrofen med nytt liv. Var med andra ord profetens föreställningsvärld förenlig med verkligheten. Så vitt vi kan bedöma idag var den det inte. Det blev aldrig som profeten tänkt  sig det. Nog inträffade katastrofen, nog kom Juda att bli förnedrat, men den upprättelse som profeten såg framför sina ögon kom aldrig att inträffa.

Den var och förblev en vacker dröm, tron på att ”de som då är kvar av Israel aldrig skall göra orätt och aldrig uttala en lögn… den hjorden skall beta och vila tryggt utan att skrämmas av någon”.

Däremot kan drömmen smitta av sig och då skapa föreställningar om egen fromhet och helighet som inte svarar mot verkligheten. Alternativt kan den inrikta våra drömmar mot en tänkt framtid, som redan i drömmen inverkar på nuet.

Men först en fullkomnad Sefanja kan åstadkomma detta. Och den fullkomnade Sefanjas namn är Kristus som sade det Sefanja redan sagt och i sin person förverkligade det Sefanja förutsagt, den totala katastrofen förenad med den bestående fullkomningen.

Men längre än till föreställningar kommer vi inte trots vår Kristus. Kristen tro bärs upp av sina föreställningar. Förverkligandet hör framtiden till.

(Se även ”Med mina glasögon 6”, 44 21 Kyrkan är inte, den blir)

Bibelstudium i Vivalla den 10 november 2021

Saligprisningarna Saliga de som hungrar och törstar efter rättfärdigheten, de skall bli mättade. Saliga de barmhärtiga de skall möta barmhärtighet. Saliga de renhjärtade, de skall se Gud. (Matteus 5 v 6 ff)

 Bibeltexterna i Nya testamentet kan om man så vill delas i två delar. Dels handlar det om vad man i tron får, dels om vad man i tron äger. För mig ligger tyngdpunkten på vad man får medan vad man i tron äger är mer problematiskt att hantera.

Det är nämligen problematiskt att äga. Gärna blir det ägda till en besittning som jag nyttjar för att upphöja mig själv gentemot andra. Jag har blivit duktigt trött på alla mina kristna vänner som brer ut sig om trons förtjänster och den egna kyrkans förträfflighet. Naturligtvis skall man kunna tala om både förtjänst och förträfflighet men det måste ske i ödmjuk tacksamhet. Om inte blir talet till självskryt och självhävdelse. Men vad är skryt och uppblåsthet annat än ogudaktighet fromma ord till trots.

Därför är det det enda rätta att hantera tron som något man får men inte äger. Gud blir något man inte greppar men får del av. Det fysiska livet liksom det andliga ett flöde, inte inifrån mig själv utan något som i varje ögonblick fylls på utifrån.

I vår text som är hämtad från Jesu Bergspredikan bekräftas detta synsätt. Här  definieras tron som en hunger efter rättfärdigheten. Rättfärdigheten i bestämd form är inom parentes ett av bibelns  många gudsnamn.

Att tro är alltså att hungra efter Gud. Det är att sträcka sig mot något man inte ser, inte har grepp om, inte förstår, men som tar sig uttryck i rättfärdighet.

Denna hunger är salighet lär oss Jesus. Salighet det betyder en obeskrivlig förnimmelse av Guds närhet. Trots denna salighet är den som längtar efter Gud inte framme. Inte ens de renhjärtade ser Gud, de skall se Gud står det.

Tron är alltså hunger, skall alltid ses som hunger. T o m i trons förverkligande kvarstår distansen till Gud. Gud har vi ännu inte sett.

Men den barmhärtighet som följer av hunger efter Gud är högst påtaglig. Det är också den hjärtats renhet som föds hos den som längtar efter Gud.

Jag vet att det kan kännas tröstlöst att som kristen aldrig få känna sig framme, att den tro som vi lever av alltid måste förnyas.

Ändå är det nödvändigt att  se tron som något som ständigt behöver förnyas. Kyrkohistorien är ett enda stort exempel på nödvändigheten i detta. 

Sedan är det en annan sak att vi i stor självständighet får fundera på och pröva ut vad det innebär i praktiken att vara barmhärtig och renhjärtad.  Men osvikligt följer av detta både hunger och törst.  Ytterst är båda något man behöver få del av  för att äga.